Oktober, November & December
991001
Mamma och pappa åkte bort i morse och kommer hem på söndag kväll/natt. Det känns både skönt och väldigt jobbigt.
Hade ju bestämt att inte ta någon som helst kontakt med Karin innan vår bestämda tid, men efter att ha mått skit i en vecka och inte få släppa ut något av allt jag bär omkring på inombords bestämde jag mig för att ringa henne på min långa håltimme. Allt kändes hopplöst. Kände mig så svag när jag ringde henne samtidigt som det var en sådan lättnad att få en tid på en gång. Vi pratade jättelänge och det var skönt. Hon sa att jag ser så trött och ledsen ut och att det såg ut som om jag hade gått ner i vikt. Blev först glad för det, men insåg sedan att hon då måste tyckt att jag var jättefet förut. Jag tycker att jag ser lika fet ut som vanligt.
Händerna har domnat bort hela dagen idag och särskilt när jag var och tränade ikväll. Mitt knä gör fruktansvärt ont. Allt känns så hopplöst...
Pratade med Emmah och Sofie i telefon ikväll och försökte även att få tag i "kastanjeblomman", men hon var inte hemma. Blev mycket gladare när jag pratade med dem. Förstod att det finns något bra i mitt liv, mina underbara vänner! Vad skulle jag göra utan dem????
Nu ska jag för en gång skull gå och lägga mig innan 02.00!
God natt!
991002
Håller på att frysa ihjäl.
Idag fick jag en jättefin dikt från min vän "Kastanjeblomman", dessutom fick jag en jättefin fjäril från Maria. Här är de båda:
Somliga är liksom heliga.
Fjärilar, till exempel.
Folk slår ihjäl flugor, myggor och getingar och de skjuter älgar och rävar och fasaner, men har man någonsin träffat någon som rullar ihop morgontidningen och slår ihjäl en fjäril som råkat förirra sig in genom fönstret?
Den mest förhärdade typ kupar oändligt fösiktigt sina händer kring de fladdrande vingarna och
lyfter ut det lilla djuret och släpper det och följer det med blicken när det flyger iväg, flackande, som om det inte riktigt fanns, bara nästan.
991003
Oj, jag har uppdaterat dagboken varje dag de senaste dagarna! Fick en till fjäril idag (till vänster) från Annah. Mina kompisar är så otroligt snälla och jag gillar dem sååååååååååå mycket.
Älskar min fleecetröja med huva. Den är så varm och skön, fast inte tillräckligt varm. Tur att jag ska på spinning snar. Då blir jag varm, fast av rätt orsak.
Ikväll kommer mamma och pappa hem. Jag längtar efter att få se dem igen. Det ska bli skönt.
Igår kväll fick jag sådan ångest för att jag hade varit tvungen att äta middag eftersom min syrra var hemma. Därför cyklade jag på motionscykeln i en och en halv timme och gick inte och la mig förrän ca 03.00. Hade så fruktansvärt ont i knäet och har ännu mer ont nu, men jag måste träna.
Jag ställde mig framför spegeln idag. Ansiktet i spegeln hade en så skrämmande blick, så ledsen och så hopplös. Ansiktet var blekt. Jag förstod att det inte var min spegelbild jag såg och gick därifrån...
Skrev en liten dikt idag, inte bra, men den beskriver ju mig och jag är ju inte bra så det stämmer:
Jag vill bli sedd
genom stängda dörrar
Jag vill berätta
för döva öron
Jag vill bli förstådd
utan förståelse
Jag vill ha närhet
med ett oändligt avstånd mellan
Jag vill bli kramad
utan att känna värmen
Jag vill skrika ut hur jag mår
utan att öppna munnen
Men egentligen vill jag bara vila och gråta,
känna tårarna, bli omfamnad och själv känna mig värd
Jag vill leva...
...utan mig...
991004
Jag är så trött, så himla trött och fryser så mycket. Vill bara vila, vila från allt.
Har inte gjort någon träning som belastar knäet idag, bara sit ups. Känner mig så värdelös, lat och fet, men jag höll vad jag lovade i alla fall. Dessutom åt jag 1 äpple idag.
Ska försöka dricka lite minimjölk varje dag. Det blir inte lätt eftersom jag då inte får tugga på något, men jag vill inte förstöra mitt skelett. Jag ska verkligen försöka.
Att känna rädsla inför något känns så tungt.
Att tänka framåt men hindra tanken halvvägs känns så svårt.
Bördan på mina axlar växer.
Ingen hjälper mig att ta bort den.
Ångesten kommer, den är kall och stram.
Ensam med den är jag maktlös och rädd som ett litet barn.
-ur Ormen och jag
991005
Kan inte skriva idag. Mår för dåligt och är för ledsen.
Nu kommer säkert någon att skriva i min gästbok att jag bara vill ha uppmärksamhet och kanske är det så. Jag kanske vill att folk ska reagera, jag kanske är en egoist, en dålig människa. Ja, så är det nog. Är ni nöjda nu? (Ni som verkligen är mina vänner, ta inte illa upp, men när mår så här blir jag lätt så här...)
991109
Det var jättelänge sedan sist.
Vill säga så mycket, men vet inte hur jag ska uttrycka mig. Känner så mycket smärta inom mig. Skräms av min egen förändring som jag inte trodde var möjlig. Min fråga är om jag kommer att fortsätta förändras utan att jag märker det innan det är för sent. Jag har ju inte märkt denna förändring. Vilken förändring? Vet inte riktigt hur jag ska förklara den eftersom jag inte själv riktigt vet. Trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna en sådan likgiltighet inför livet, inför allt.
Är inne i en väldigt mörk period nu, tror inte att jag någonsin kommer att se ljuset igen, vet inte om jag vill. Vill känna smärta, vill lida, men det är så tungt, det är så mörkt här. Så mycket tårar, så mycket smärta, så lite ork...
Idag gjorde jag något som jag lovat mig själv att aldrig göra. Det värsta är att jag inte bryr mig. Ingenting förutom att inte äta och träna känns viktigt längre. Till och med mitt andra stora mål här i livet: att bli läkare, får ge med sig ibland, allt oftare, men det är svårt att acceptera.
Hur gör man när tankarna säger att jag kan gå snabbare, att jag bara är lat, men benen inte orkar gå snabbare? Hur gör man när man både vill och inte vill? Hur gör man när man inte längre känner någon livsglädje? Hur gör man när man inte vill något hellre än att se sig själv lida, men samtidigt bara vill slippa smärtan? Hur gör man när man har slutat hoppas på att de andra tankarna någongång ska vinna? HUR GÖR MAN NÄR MAN INTE SER NÅGOT LJUS???
Träffade Karin igår. Ville inget hellre än att krama henne, berätta att jag behöver henne, men istället sa jag att jag skulle sluta träffa henne. Grät och skrek inombords när jag bestämde mig för det, samtidigt som jag njöt av det onda, det som plågade mig. Jag är så fruktansvärt dum mot Karin. Skriver till henne, berättar för henne hur jag plågar mig själv för att jag vill att hon ska oroa sig, för att jag vill visa att jag lider. Det är så orättvist gjort av mig. Jag är inte värd henne. Det var bra att jag sa att vi skulle sluta träffas.
Skulle behöva plugga, men det går inte...
Jag är så dålig, kommer aldrig att bli läkare.
Det är så svårt att behöva hata de jag älskar, att behöva såra och ljuga för dem.
Karin snackar om att min kropp ger mig varningssignaler, att jag håller på att förstöra den, men varför skulle jag göra det och vad skulle det spela för någon roll???? Önskar ibland att jag skulle förstöra den, önskar ibland att jag skulle skada den så mycket att jag bara fick vila, fick vara liten och visa min smärta...
Ska inte skriva mer nu och vet inte när jag kommer skriva nästa gång. Kanske imorgon, kanske om en vecka, kanske om ett halvår, kanske aldrig mer...
Spelar ingen roll...
991110
Det blev redan idag.
Kände bara att jag var tvungen att skriva om en sak som hände idag. Det var och är fortfarande så läskigt. När jag skulle på träningen träffade jag en granne i min ålder på gatan. Vi pratade lite och hon skrattade till lite så där som man brukar göra när man pratar ibland. När jag sedan gick vidare till bussen tänkte jag på det där skrattet och då förvandlades det till ett hånfullt och elakt ekande skratt. Det skrattet förföljde mig hela eftermiddagen och kvällen och det kanske inte låter så farligt, men det var så äckligt. Dessutom kändes det som om vi aldrig träffats, att det bara var jag som hade fantiserat om allting och stått och pratat med mig själv på gatan. Visste inte vad jag skulle tro eller tänka. Visste ju och vet ju att vi möttes på riktigt, men det känns ändå inte övertygande.
Sitter just nu och skriver min litterära analys om Candide eller optimismen som ska lämnas in imorgon. Vill egentligen bara vila. Har även två prov imorgon. Ett i svenska och ett i företagsekonomi. Tycker om den kursen, den är rolig, tur att jag valde den. Den sätter väldigt hög press och stress på mig, men den är också det enda som är lite ljusare i mitt liv nuförtiden, även fast jag många gånger verkligen hatar den. Gillar läraren. Han är så himla bra. Han och Gunnar (min fysiklärare) är mina bästa lärare, sedan kommer Ann. Nej, nu måste jag fortsätta att skriva eftersom jag även måste hinna med att plugga lite mer företagsekonomi sedan.
991111
Träffade skolsyster idag för att jag skulle lämna en lapp till henne och då pratade vi en stund. Det är så uppenbart att hon inte tycker om mig. Hon sa att hon bryr sig om mig jättemycket och att hon vill hjälpa, men hon tycker inte om mig och jag klandrar henne inte för det. Tvärtom förstår jag henne. Har enda sedan jag började träffa Karin och Eva (skolsystern) känt en stor trygghet i dem för att de inte gav upp mig, för att de försökte, men idag sa Eva ungefär att de hade gett upp mig och det kändes som ett knivhugg i bröstet. Jag har gett upp mig själv, men att också de skulle ge upp mig var så jobbigt att inse och få höra. Hon förstod aldrig hur ont det gjorde mig att få höra det, sa bara att allt var mitt eget val. Men det är faktiskt inte så lätt.
Dessutom gick Karin förbi mig när jag satt och pluggade i skolan idag. Det var så jobbigt att se henne eftersom jag vet att jag inte ska träffa henne. Min stolthet förbjuder mig att säga att jag faktiskt behöver henne. Jag vill inte vara så beroende. Jag vill klara mig själv...
991114
Hatar allt.
Idag kom min granne hem med ett skjutet rådjur. Det gjorde mig så ont att se det. Förstår inte hur man kan skjuta ett djur, förstår inte hur man klarar av det. Pappa tyckte att jag var larvig och sa att det finns gott om rådjur. Ja, det gör det, men det finns gott om människor också.
Jag har alltid känt det som att jag inte varit värd att få träffa Eva eller Karin. Jag är ju inte sjuk, jag är ju bara fet. De har alltid sagt att de tycker att det är jätteviktigt att träffa mig, men jag har aldrig trott på det. Nu är min enda tanke att jag ska visa dem att jag kan bli smal. Vet att det är helt sjukt, men det är bara så det är. Jag vill inte straffa dem. Jag har skickat en del mail till Karin sedan förra veckan och i dem har jag låtit så anklagande tycker jag, men det är absolut inte så jag menar. Jag skulle vilja veta något sätt att visa min oerhört stora tacksamhet mot henne, men jag vet inte hur. Mår så dåligt för att jag gör så mot henne, men det var i alla fall ett tag sedan jag skrev till henne nu och nu ska jag inte skriva längre. Jag har 5 veckor på mig att visa att jag kan bli smal och det tänker jag bli. Jag har satt upp en plan och den kan bara inte misslyckas. De (alla) ska få se att jag kan.
991117
Fick precis ett mail från Karin. Hon undrade hur jag mår och skrev att hon tänker på mig. Grät när jag läste det. Ville bara skriva tillbaka och berätta allt, hur dåligt jag mår, vill bara springa till henne och få gråta ut, men det går inte. Jag får inte. Jag ska lida, jag ska plågas...
991225
Ser ut över en stillsam sjö.
Ser på nattens ensamma död.
Snart är jag där, endast gryningen bestämmer när.
En gryning så vacker som känslan av döden.
En vacker död, en vacker natt.
Snart är jag där, bland stjärnorna på himlen och ser ner på en stillsam sjö.
Snart är jag där.
Snart får jag dö...
