På den här sidan hade jag tänkt att berätta

hur jag mår både kroppsligt och själsligt.

Jag skulle kunna rada upp 40 saker bara så där rakt upp och ned, men jag vet att det inte ger lika mycket eftertanke som om jag berättar lite mer ingående om hur jag verkligen mår kroppsligt och själsligt. Själv har jag fått dessa saker upprabblade ett antal gånger, me det går bara in genom ett öra och ut genom det andra för att jag inte vill se sanningen.
Här kommer i alla fall min sanning.

Jag ska försöka berätta kort hur en dag ser ut för mig från ett kroppsligt och själsligt

perspektiv, hur jag tänker, vad jag känner...

När jag vaknar på morgonen känner jag först den tomma magen som bara skriker. Tänker "vad bra, då är jag på rätt väg". Sedan känner jag de värkande musklerna, den trötta kroppen som bara vill vila, vila från allting. Den är så orkeslös både fysiskt och psykiskt. Alltid samma hårda träning, alltid samma hårda disciplin, alltid samma sak, samma tid, samma plats, på samma sätt. Äpplet måste se ut precis så där, måste skäras upp på exakt samma sätt, läggas i samma skål, inte börja ätas förrän allt är uppskuret och jag sitter på samma plats, inte börja äta nästa bit förrän biten innan blivit tuggad samma antal gånger och blivit svald...alltid samma mönster, alltid samma...

Det är en del av "spelet". Alt ska vara svårt, allt ska genomlidas med stor plåga, allt ska vara ett straff. VARFÖR? Jo, därför att jag hatar mig själv och förtjänar att straffas. Hatar mitt utseende, hur jag går, hur jag känner mig, vad jag gör, hur jag talar, hur jag tänker, allt jag gör eller inte gör.

Ofta har jag redan vaknat ett antal gånger innan klockan ringde (eller så somnade jag inte förrän väldigt sent) eftersom jag hade en så otroligt smärtsam kramp i vaden av för intensiv träning eller för att jag vaknade av en mardröm. En mardröm som innabar att jag åt något. När jag vaknar efter en sådan dröm grips jag av panik. Har jag ätit det jag gjorde i drömmen? Det var nog ingen dröm. Jag har faktiskt ätit, även fast jag inte har det. Jag vet att jag inte har det, men känslan av den hemska mardrömmen gör mig tveksam vilket gör att jag får ångest. Samtidigt hör jag en hånfull röst inom mig "Du är ju helt patetiskt som inte vet om du drömmer eller är vaken...". Dessa inre röster hör jag ofta, eller inte hör, snarare känner. Jag är tre personer. En som är den personen som jag var när jag föddes, den som alltid har funnits i mig, en som kontrollerar min bantning och en som bara finns där och bevakar det som händer.

Efter ett tag stiger jag upp ur min säng. Det är kallt. Naglar och läppar är blåa. Den här tiden på dygnet brukar i alla fall kännas bäst eftersom magen är helt tom och känns "renad" efter natten.

Ställer mig framför spegeln och borstar håret. I borsten fastnar en massa hår och när jag drar fingrarna genom håret lossnar lika mycket till. Känner både en viss tillfredsställelse och rädsla. Vet att jag skulle känna mig så misslyckad om inte "halva håret" låg i avloppet efter duschen.

När jag cyklar till skolan tänker jag igenom min veckoplanering som jag redan har gjort upp för längesedan. Går igenom den i detalj och tänker om jag måste förändra något. Alltid denna ständiga planering, alltid de ständiga lögnerna. Cykelvägen till skolan består av ett par backar, men "reglerna" tillåter att jag får växla ner bara en gång, och då bara till mellanväxeln, annars blir jag ännu fetare.

I skolan flyter jag bara omkring på rasterna och känner mig annorlunda, inte med liksom. På lektionerna måste jag vara duktigast, måste få mina MVG i betyg så att jag kan bli läkare. Ibland brukar jag gå till någon affär på rasterna och bara titta och lukta, men inte så att någon som jag känner ser mig. Får alltid för mig att alla tror att jag äter så mycket, alltid. Att jag bara vräker i mig. Tror alltid att alla stirrar när jag köper mitt äpple. "Aha, hon ska hem och svulla".

I skolan pratar alla om festerna, om allt roligt som händer dem, men det känns så avlägset för mig. Jag bryr mig inte om sådant längre. Jag har förlorat så många kompisar på grund av detta. Jag drar mig undan från dem för att det blir lättare så. Slipper ljuga, slipper förklara, slipper konstiga blickar. Det är så mycket som jag har försakat, som inte rör mig längre. jag är så likgiltig inför allt som förr gjorde mig glad och lycklig, sådant som ska göra mig glad och som hör till min ålder. Jag träffar knappt min familj för att jag drar mig undan med någon lögn för att slippa middagen eller liknande.

På eftermiddagen brukar huvudet börja dunka. Jag fryser så mycket att det inte spelar någon roll vad jag sätter på mig. Jag känner mig allmänt tom i huvudet och "borta". Hemvägen brukar vara så jobbig. Jag är så trött och vill bara gå i alla uppförsbackar (hemvägen består till 80% av uppförsbackar), men då hör jag genast rösten i mitt huvud som säger att det bara är de feta som går. Förstår att jag skulle bli ännu fetare om jag skulle gå och kämpar vidare.

Väl hemma känner jag mig riktigt tillfredsställd eftersom allt känns förjävligt. Huvudet dunkar,  jag fryser, det gör ont i magen för att den är tom, fötterna och händerna domnar, läpparna och halsen är torra. Jag har allt under kontroll!

Hinner inte tänka så mycket eftersom jag måste iväg på träningen. På träningen känner jag mig svimfärdig och mår så dåligt. När jag kommer hem från träningen kan jag inte göra något annat än att gå och lägga mig för jag mår så fruktansvärt illa och fryser så mycket även fast jag har flera lager av kläder på mig.

Lägger mig och börjar tänka. Tankarna flyger genom huvudet. Tänker på dagen som gått och på hur den började så bra, mådde ju toppen. Någongång i skolan började jag dock känna mig otroligt nere och helt plötsligt var alting negativt. Spelade ingen roll vad det var, allt var negativt. Tänker på Lisa som bara åt en fiskpinne och en potatis med bara lite sås till lunch. Tänker att hon måste äta mer. Hon får inte banta, hon måste äta jättemycket, alla måste äta jättemycket. Alla utan jag. Jag behöver ingenting. Det är annorlunda. Kaloribehovet för de i min ålder gäller inte för mig. Ha, det förstår ni väl. Det är för alla andra. Vet inte vad som är normalt längre. Hur ser en normal portion ut? Hur mycket är normalt att träna? Hur mycket är normalt att väga? Lika bra att träna lite mer och äta lite mindre om "mitt normalt" skulle ligga högre än det normala.  

Oj, det blev visst ganska långt, men om ni ändå orkade ta er igenom allt detta är ni otroligt tålmodiga och det uppskattar jag. Självklart kan jag inte få er att förstå precis hur jag känner, tycker eller tänker, men ni kanske har förstått något som ni inte gjorde tidigare. Jag hoppas det i alla fall.

Ta mig hem nu!!!