Susanne B

Jag födde en son i mars -98 och det var vad jag vet inga problem att "bli med" honom. Vi försökte inte så allvarligt utan det var mer, blir det så blir det. Jag fick tillbaka min mens 3 månader efter förlossningen och jag har alltid haft en cykel på 32-34dgr men nu började det bli fler dagar mellan varje gång. Ibland var det 33 men det kunde lika gärna vara 38 och så småningom blev det 48 dgr. Fast det var inte det som jag först reagerade på, utan det var att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag var väldigt deprimerad och kunde bli urförbannad på en sekund. Humöret svängde hit och dit och jag mådde jättedåligt av det. Jag var tvungen att äta på bestämda tider det gick inte att slarva och skjuta på maten en timme för då blev jag alldeles skakis och kände mig helt konstig.

Jag ringde till distriktsköterskan och förklarade (och grät) att jag mådde så dåligt men inte visste vad det var. Hon tog ett sköldkörtelprov samma dag men när jag fick provsvaret och det var normalt visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände att något var galet men kunde inte förstå vad.

Jag åt en smörgås och drack ett glas mjölk innan jag gick till jobbet men efter 2h skakade händerna och jag mådde så illa att det bara rann i munnen på mig. Då fick jag en blodsockersticka att mäta nivån med. Det pendlade väldigt men det var inget anmärkningsvärt tyckte distriktsköterskan (som lägst hade jag 3,4). Nu äter jag en tallrik med gröt + en macka innan jag går till jobbet (kl 05,30) och sedan äter jag frukost där kl 09,00. Då behöver jag inte äta så mycket utan det blir ½dl flingor och en macka. När jag äter stadigt på morgonen så mår jag bra och klarar mig till frukost.

I början av 2000 kom det en mellanblödning, som en mens ungefär, exakt 14 dagar efter "riktiga" mensen och sedan var det uppehåll i 50 dagar innan allt började om igen. Jag visste när mensen skulle komma men allt var ju helt fel. Det gjorde aldrig ont i magen eller brösten längre innan mensen skulle komma utan den bara kom, helt utan förvarning. Då tog jag kontakt med gyn på närmaste sjukhus och fick komma på en ultraljudundersökning. Läkaren hittade inget fel på mig utan nästan hånade mig när jag ville veta varför jag blödde så oregelbundet och om att jag var rädd att bli steril. Han kunde inte svara på det utan det fick vi ta om det blev problem. Han erbjöd sig spydigt att skriva ut "lyckopiller" om jag nu mådde så dåligt. Jag grät när jag gick därifrån.

Väl hemma igen så ringde jag till ett större sjukhus ca 10mil härifrån och fick tid 2v senare. Den kvinnliga läkaren utförde samma undersökning men hittade direkt ett pärlband av cystor på äggstockarna + att hon uppmärksammade min kroppsbehåring. Håriga ben och lite mustasch har jag alltid haft men inte trott varit något "fel". Jag fick "Provera" utskriven för att få igång mensen. Egentligen ville hon att jag skulle börja med p-piller men jag fattade inte att det var en typ av behandling utan jag berättade att vi ville försöka skaffa barn. Hon tog hormonprover på mig men de var väldigt olika och hon visste inte hur hon skulle tolka dem för de sa emot sig själva. Jag fattade inte vad hon menade men jag skulle ta samma prover efter nästa mens för att se hur de låg då. När jag gick ut därifrån snurrade tusen tankar i huvudet på mig. Cystor är för mig = cancer och cancer =dö. Jag var jätterädd och försökte hitta fakta på biblioteket. Jag hittade inte så mycket men jag förstod ungefär vad det handlade om.

Jag åt mina Provera men allt återgick till det vanliga efter ett tag. Nu visste jag åtminstonne vad det var som gjorde att jag kände mig så obalanserad och det var ju skönt mitt i allt elände. Efter ett halvår var jag på återbesök och då ville hon att jag skulle börja ta tempen för att se ev ÄL. När jag tagit tempen i 3 månader och den inte visat ÄL, skrev hon ut Pergotime. Då åt jag det och fick synrubbningar men blev inte gravid. Jag fick en sk. blödning efter ca 30 dagar men det var ju pga tabletterna.

Nu testar jag en alternativ behandling istället. Jag har tänkt ge det till juni nästa år innan jag ser om det funkar. Jag har hållit på i snart 10 mån. och jag mår mycket bättre. Det var min mamma som föreslog att jag skulle gå till den här kvinnan och jag har ju inget att förlora. Jag har alltid varit lite skeptisk till sån’t "hokus pokus" men nu ska jag köra loppet ut innan jag gör en slutgiltig bedömning. Jag fick lite olika droppar som jag skulle dricka och efter några månader började jag känna mig i balans. Jag blir inte så urförbannad huxflux längre (nu blir jag det dagarna innan jag ska ha mens men så var det förut och det är ju bättre än att ha pms varannan dag). När jag druckit dropparna i 4 månader blödde jag mer eller mindre i 9v. Efter det har mellanblödningarna slutat och jag har ont i brösten och mensvärk när det är dags. Sedan min 9v blödning har jag haft 3 st mens med, 38, 47 och 43 dagar mellan och inga mellanbl. Hon tycker att jag ska boka tid hos gyn för att se om cystorna finns kvar och det är nog dags att göra det. Ärligt talat så har jag varit för feg innan, jag vet inte om jag vill veta...

Jag satt och läste i min dagbok och förra året var jag väldigt deppig. Det märks i det jag skriver att allt verkligen var skit.

Vi kämpar fortfarande för att jag ska blir gravid och vi får väl se vad som händer. Jag känner mig i alla fall starkare än för ett år sedan.

Tillbaka till Pco-sidan Tillbaka till erfarenheter