Denna sommar var det dags för mullarnas första internationella äventyr. Grannlandet Norge och dess fantastiska national park Jotunheimen med bland annat Nordens högsta berg Glittertind skulle intas och bestigas. Gänget som skulle görat’ var: Mulle 1 (Fredrik), Mulle 2 (Arvid) , Mulle 4 (Rickard), Mulle 99 (Gustaf), Järven (Per Järvenäs) och Roar Alme. Den sistnämnde var den lokale bergsgeten som skulle visa vägen åt grannlandets hjältar, de numera mytomspunna Mullarna. “Bästa truppen, Friluftsgruppen!”

15/7 Denna vandring inleddes med samling på Oslo Sentralstation, för att ta bussen klockan 09.15. Klockan 14.15 anlände Mullarna till Gjendesheim, och efter att ha studerat omgivningarna och ätit middag, efter det dagliga kortspelandet (Chicago) och utdelandet av sänger somnade det tappra gänget i den lilla stugan, “Trostreiret”, vad det nu kan betyda?!? Rickard vann och fick välja säng först.

16/7 På morgonen förberedes dagen med bland annat persedelvård. Arvid och Fredrik hade nya Ludhagskängor, på gott och ont. Sen bar det iväg, rakt uppåt med siktet inställt på Glitterheim. Vädret var strålande och grabbarna på utmärkt humör. Först upp till toppen på denna första brant var inte helt oväntat den svenska superbergsgeten Gustaf, number 99. Gustaf var också först att stampa snö, vilket vi gick förbi många gånger denna dag. Det blev en lång vandring, så lite kylning av fötterna i vatten blev också nödvändigt, men vädret var varmt så det blev till och med kortbyxevandring stundtals. Efter ett 15tal kilometer kom vi till ett block terräng avsnitt, vilket gjorde oss alla mycket trötta. Det var ett ständigt hoppande från sten till sten under flera kilometer. Väl framme i Glitterheim efter total ca 25km och 8 timmars fick vi rummet innanför en grupp tyskar. Järvens höga svarta stövlar och det tyska sorlet förde tankarna till andra tider. Vi spekulerade lika grundlöst som gärna i vad som skulla kunna ske på natten. :-D Sen vart det middag på ”hytten”, som vanligt med soppa till förrätt. Dessa hytter är verkligen förnämligt inredda. Här är det inte tal om att laga egen mat, vilket gör att packningen kan göras betydligt lättare. Men å andra sidan är det generellt sett rätt långt mellan varje hytte, ca 20 km. Rickard vann kortspelet igen!!! Nästan lite tjatigt.

17/7 Den stora bergsklättrar dagen. Dags för att bestiga nordens högsta bergm Glittertind, 2464 m.ö.h. Roar hade dock fått knäproblem så han tog fram de långa benen och gick runt berget. Rakt upp gick vi, först geten Gustaf och sedan med ett ständigt ökande avstånd till ”geten”, gick resten. Gustaf hade fått nys om ett par brudar som han skulle dricka ”after-walk” öl med i Spiterstulen, utan vår närvaro, så honom mötte vi inte förrän de var inne på 3e eller 4e ölen (obs! Man kan inte säga ”bärs” i Norge). På toppen var det full vinter så det medhavda varma kläderna kom väl till pass. Vi får väl säga att Fredrik, Arvid och Rickard såg ganska proffsiga ut i sina kläder medan Järvens utstyrsel var någhot besynnerlig, trots de svarta ”bootsen”. Utsikten fråmn toppen var mäktig! Sen bar det av nedför i en grön fin dal, som faktist hade vissa likheter med vandringen ned i Rapadalen. Totalt var vandringen ca 20 km, och det tog 8 timmar för klungan, men endast 6 timmar för Gustaf. Starkt! Nere i Spiterstulen blev det bastu och pojkaktigt slagsmål i pool. Lyxigt värre. Till denna plats kan man även åka bil så till och med en och annan japan kunde skymtas i mängden. Ingen notering om vem som vanni Chicago, så det var väl inte undertecknad då.

18/7 Dagen därpå börjades i kortbyxor och sol. En viss herre med svarta, ja just det boots, tog till och med av sig på överkroppen. En del längtande tyska blickar kunde anas bakom stock och sten! Vädret blev dock sämre, så i Visdalen mellan branta berg på var sida blev vi ”ifattsprungna” av ett fruktansvärt åskväder. Då var man inte så kaxig, men de rätta regnkläderna kom väl till pass. Vädret drog dock förbi så lunchen, de medhavda ”blinksen” kunde tas i solsken. Även det ett mycket bra norskt påfund. Till frukosten fixar man till de mackor (blinks) man vill äta till lunch. Viktigt är dock att man lär sig vika till pappret rätt. Vi kom väl aldrig upp i Roars klass, men han har ju å andra sidan tränat varje dag ända sedan han började skolan. Dagens mål var Leirvassbu, och Arvid som ju hela tiden legat i kön kom sist fram denna dag också. Ursäkten var dock god. Arvid hade ju ännu inte helt hämtat sig från sitt benbrott i åre. Leirvassbu ligger mycket fint i högaplin terräng (1401 m.ö.h.) vid en sjö. Här var det kallt och en hel del snö, och vandringen var på totalt ca 15 km, och det tog oss 6 timmar. Arvid Mulle 2, vars ena ben numera kallas ”Röda Rappet”, tog hem Chicagon.

19/7 Denna dag var det strålande sol hela dagen, och dessutom kanske den allra finaste vandringen, på totalt 20 km och 7 timmar. Vi gick i ett väldigt varierande och vackert landskap. Det var frysta sjöar, fina gröna ängar med massor av blommor, det var högalpin terräng, snö, det var vad och det var vattenfall. Helt perfekt! Vi fick till och med chansen att slå Gustaf som faktist inte kom först fram denna dag. Gustaf var nämligen magsjuk, så hans strapats denna dag var inte mindre värd för det. En oerhörd kämpa insats helt enkelt. Framme i Gjendebu blev det bastu, middag och kortspel. Denn dag med några norskor, som gärna uppgicks med de tappra svenska mullarna. Sov gjorde vi i Haugastugu, dock inte Freddan som trots kortspels vinst valde att sova utomhus. Kanske för att denna lilla stugu var just det, ... liten!?!

20/7 Nu var mullarna rätt trötta så beslutet blev att ta det lugnt denna dag. Vi njöt av solen, badade (ca 10 grader i vattnet) och tog senare båten tillbaka till Gjendesheim, för att därifrån återigen ta bussen tillbaka till Oslo. Tack för dessa dagar! Jotunheimen var verkligen en hit! Denna resa kommer att gå till mulle-histroien som en av de allra bästa; mycket fint väder, ett fantastiskt landskap, inga mygg tack vare den höga höjden, mycket trevligt sällskap, god mat i trevliga hytter, Nordens högsta berg, svarta stövlar och kortspel som ständigt avgjorde sängfödelningen.

OBS! Denna text skrevs i april 2003, så en del detaljer om denna resa har tyvärr fallit i glömska, kanske på både gott och ont. Madrid April 2003, Vi tangentbordet, Rickard