Jag ser tankar ser ingenting, tårar över daggvått gräs och ingenting i världen ger mig mer finns tid och mörker. Jag vill inte vara med där alla andra är, vill inte vara med i världen som spårar ut och drar åt kanten blir förstörd, blir sned, blir farlig. Vill se över kanten, vara någon annan. Tiden tar slut snart och jag bara sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen. Blomkrukor i vas och ingenting annat som jag ser är lika underligt eller absurt. Flyger genom öppna fönster..

Jag skulle vilja göra en naturfilm. Djuren är så vackra.. bebisarna så söta. Leva därute, bland blommor och gräs och torka och regn. Slippa alla människor som gör mig illamående. Jag skulle vilja bo i en håla i jorden. I en klippskreva på en solig strand. Ödelagd. Bortom.. Jag önskar att jag visste hur man gör för att ta sig bort. Hur blir man ett lejon sovandes i solen? Hur blir man en undulat på slätten i Australien? Hur gör man..?

Där flyger tusentals vita fåglar över vattnet. Över världen. Flyger, bara flyger, ingen särskild stans men bara runt. Tusen fåglar i en svärm runtomkring varandra. Flyr marken..

Jag vill inte vara bland allt kallt och hårt och ensamt. Vill inte vara bland de andra människorna som går runt varandra men inte ofta runtomkring. När Geparderna slåss är det inte destruktivt. Det är konstruktivt och kontrollerat. När Girafferna stångas är det för att fastställa en ordning. Naturen är inte god, den är överhuvudtaget inte någonting medvetet, den är bara. Liksom djuren trots de antropomorfosiska attribut vi ger dem. Den. Människor däremot är medvetna. Det är därför vi gärna gör djuren sådana med. Men det är felaktigt. Naturen är och vi vet att vi är. Däri ligger skillnaden. För kylan blir så mycket svårare när det som är ont sker med mening, orsakat av någon med förmågan att bestämma sig, fatta beslut. Kylan. Och jag vill den inte. Jag vill lugn och tyst och vind i träden, sol på marken, mörker över berg och gräs och ingenting av det som beslutats. Jag vill inte vara med.

Det kan tyckas romantiskt. Som vattenbufflarna som ser en i flocken bli slagen av lejonen. Går till attack allihop tillsammans. Eller inser att det är slut. Utan tårar i ögonen. Förstås. Det bara är. Så. Vari ligger sorgen med krokodilorsakad död när livet bara är utan större mening än att vara liv, ge liv, med sitt eget, åt andra? Men här, vad är vi? Varelser utan riktig mål och mening. Söker åt tusen håll med kropp och själ och hjärta efter någonting som ska ge oss en orsak till att vara här. För känslan av meningslöshet är stark. Vi kan inte göra någonting för någon annan utan att se till oss själva först. Vem det gynnar. Själviskhet. Därför att vi är så medvetna om vårt eget jag. Inte flockens. Inte rovdjurens. Inte naturens, men vårt eget. Fria från kollektivt tänkande. Eller fångade i ensamheten utan det. Jag är jag och bara jag och helt skild från dig. Du, som för dig själv är ett eget jag och bara jag och helt skild från mig. Ensamhet. Utan glädjen att springa barfota i solen utan tankar på mig själv, medveten endast om allt det andra utanför. Snarare än innanför. Friare..

Tåg som rör sig över räls helt sakta, genom skogar och mönster av tid och tanke. Sånt som är skapat av människor. Passar inte in. Bildar ett eget skikt helt ovanpå. Stilla som en tyst fundering, knappt synlig men ändå där. I ett försök att smälta in som inte lyckas.

Jag gör vad människor säger till mig. Vet inte varför. Sitter på ett tåg därför att någon bad mig. Varför gör jag? Därför att mitt eget jag är satt ur fokus. Jag strävar inte ens för att få det dit igen. Rör mig inte. Jag följer andras tankespår och andras mönster. Följer dem jag anser värda att följas efter. Inte mig själv. Jag är bragt ur mörker in i stillhet. Så var i alla fall tanken. Att fullständiga det man vill uppnå är oftast en omöjlighet. Hur skulle det kunna vara annat? Drömmar är för ogripbara för att formuleras i ord. För hala och slippriga. Kanske att jag förändrar min livssyn någon gång, långt senare, kanske hamnar jag själv helt i mitten sen igen. Men inte nu. Senare.. nu är som en kokong med mig som fjäril inuti. Väntar kanske på att träda ut i världen. Eller inte.. Vissa puppor och kokonger förvarar sin inneboende för all framtid. Larven inuti väljer att aldrig mera träda ut. Eller fjärilen. Men det är också en dagdröm att fjärilen skulle välja. Naturen väljer aldrig riktning, den existerar enbart som ett vakuum i chanser och möjligheter, som det ultimata mönstret av inga substanser alls. Upphör att vara.

Jag säger mig inte vilja tillhöra och ändå vill jag. Kan inte avstå från. Allt. Vill inte tillhöra världen men vill att dess komponenter ska tillhöra mig. Teknik och mening. Jag är betingad med den skapade kulturens önskan att betyda någonting. Vara någon. Vår enda kollektiva önskan har förärats även mig. Ingjutits i. Kanske är det den ursprungliga önskan att tillhöra som går igen och skapar denna önskan att innefatta alla oss. Kanske är det inte. Önskan att tillhöra en helhet. Eller egentligen inte.. inte medvetet, en avlägsen dröm kanske.. utan beslut och förstånd eller tanke.

Befinner mig i en vagn av blått och stillsamt. Rör sig snabbt men vi känner det knappt, vi, här inuti. Vi ser tiden röra sig utanför fönstret men här inne tycks den stå helt stilla. Ett behov av att göra ingenting. Jag sitter på ett tåg på väg mot Stockholm i en anda av att uträtta någonting. Skrivandes. Ser nyttig ut. Behövd. Som om någon behöver mig. Precis så som det ska vara. Att vara så som man ska vara är det ultimata. Att vara behövd, essentiell, nödvändig för något, det kvittar vad, men ett större projekt för att betyda någonting i världen. Skapa ett Torunnformat hål i verkligheten.

Över staden reser sig stora stolpar och på dem vilar sedan molnen. Höga och vita, en aning fluffiga för att vara gjorda i stål. En vilsam illusion. Över staden flyger fåglar fästa i mässingstrådar från en ständigt svängande lyftkran. Vi ser dem. Men låtsas inte om att vi gör det.

I staden rör sig människor i olika mönster. Är olika mönster. Med olika mönster på benen. Olika mycket hår. Eller olika lite. Man kan aldrig vara riktigt säker på åt vilket håll man ska mäta.

Myror som rör sig i slowmotion sett från luften. Och träd som rör sig fort, fort utanför fönstret vid min plats.

Jag är en lögnare som alla andra. Eller mer. Jag kan ju bara utgå ifrån mig själv så hur kan jag egentligen veta? Jag vet inte. Jag vill tillhöra tiden och därför ljuger jag. Det vore enklare att bara finnas till men hur gör man för att lyckas då? Hur lyckas man i naturen? Äter man andra? Blir man uppäten själv? Vilken är vinstlott och vilken är nit? Det drar och det tar emot, hur kan man lämna allt man känner till? Jag önskar att jag kunde. Men jag är som fångad i hålet i jorden. Under ett lager med fuktig mylla. Bara en smula. Så att doften av den förstärks och fyller mina lungor i evighet. Blir aldrig fri från. Doften av kokongen.

Hur skulle jag kunna veta att det skulle bli såhär? Borde jag valt att sluta finnas vid spädbarnsålder? Kan man? Hur skulle jag kunna veta att världen inte är solsken och stubbåkrar under fötterna. Mina fotsulor är tjocka och hårda. Inte det minsta feminina, vita eller mjuka. Jag kan gå på grus och kvistar utan att bry mig nämnvärt om smärtan. Den är helt enkelt inte relevant. Det andra är. Offer för att få känna barren under fötterna. Våroffer.