Invirad i täcket i den kalla glaskistan. Invirad i det mönstrade täcket naken mot världen. Kroppen ligger tungt mot tyget som täcker bottnen. Invirad i det mönstrade täcket, naken och oskyddad som om allting plötsligt bara skulle blåsa bort. Sara ligger vaken i mörkret. Ligger vaken i mörkret och tänker på allt som är inget och ingenting. Tänker på drömmen långt borta. Tänker på greppet om verkligheten som nästan har lossnat.

Sara väntar. Väntar på att klockan ska ringa. Ligger vaken i mörkret med slutna ögon och tänker och väntar på att klockan ska ringa. Klockan den som säger att det är dags att gå upp - dags att leva. Dags att finnas, tid att vara hon.
Klockan ringer inte.

Snö faller utanför fönstret. Mjuk snö över tysta gator. Tysta gator som hon tänker sig dem. Världen redan övergiven. Men det är egentligen varken snö eller tyst. Ute.

Rummet vilar i halvdvala och man känner att snart, snart vaknar det. Snart reser sig stolarna ur de skeletthögar på golvet de reducerats till att vara under natten. Reser sig och skakar av sig allt det trötta. Liksom Sara.

Sara reser sig och skakar av sig tröttheten. Reser sig och går ut i köket. Stirrar på klockan i fönstret som tickar fram varje sekund ur grunden av sin kropp. Tick tick. Saras klocka tickar inte. Tiden står snarare stilla. Och klockan i sovrummet ringer. Utanför går sömndruckna människor, skyndar, vidare genom öknen utan varken karta, kompass eller vatten till färden. Färdas i blindo. Genom liv utan substans, genom liv och mening. Skynda dig, se dig inte om. Vandra snabbare och se mig nån gång när du orkar.

Sara vandrar snabbt genom öknen. Även hon. Snabbt ut och snabbt in eller hur var det nu? Kanske tvärtom, kanske inte alls. Stiger in genom porten uppför trapporna i svalen luktar det av gammalt os och ilska. Mor är inte uppe. Mor är inte uppe men mor borde helt klart vara uppe. Någonting stämmer inte och Sara går sakta nedför trapporna igen. Kanske ligger hon död bakom dörren, mor, kanske kämpar hon än. Det är skönt att känna sig fri och öknen tycks en sekund vara den fuktigaste djungel. Pappegojor som tjattrar i dina öron. Stora blåa fjädrar över gången och hallucinationen varar ännu något ögonblick.

Snabbt in och snabbt ut. Lämna inga spår och försök att inte alltför våldsamt bryta dig in i folks hjärtan. De är bräckliga ser du Sara. De tål dig inte.

Klänger sig fast vid ledstången, halkar på det sista steget. Om jag kunde bli vad jag ville skulle jag bli massmördare och diktator och allt ont man kan tänkas bli. Ty endast så blir man ihågkommen.

Tyst genom tiden och det är borta. De där utanför har krupit ut genom det täta gallret och stirrar på oss där utifrån med ömsom försmädliga, ömsom pinade blickar. Skrattar åt oss, ber oss att rädda dem. Och vi avundas. Men Sara ser inte. Sara räddar inte någon alls.

Går snabbt genom parken, den som varken är särskilt stor eller särskilt vacker. Den som hon är rädd för om natten. Eller snarare - säger hon - de kryp som den kan tänkas gömma i sitt mörker. Men egentligen är det själva parken hon är rädd för. Sara tror inte på mänsklig ondska.

Man kan sätta sig invid kanalen, där strax bredvid vattnet i gräset och se solen inta allt större plats på himlen. Över staden. Över alla de gråa husen och för en sekund göra dem uthärdligt gyllene.

En man kommer gående längs den spruckna gången. Stannar upp. Ser Sara. Hej säger han, det är en fin morgon. Hej svara hon tillbaka och vänder ansiktet bort och blickar stint ut över husen på andra sidan. Mannen intresserar henne inte, de tycks så sällan göra det, numera, de är så långt bortanför. De är bortanför, inte nära. Sara längtar efter någon som ska ta henne i närheten av sig själv. Igen. Ta henne med bortåt.

Mannen väntade inte längre på sitt rättmätigt utmätta svar. Ryckte bara på axlarna och vandrade vidare längs med gången mot, tja vad vet jag? En fru, ett arbete, ett längtande barn? Tider är så annorlunda, så olika varandra. Man ser inte på morgonen vad människor kommer att göra på kvällen. Man ser däremot på kvällen vad de gjorde just samma morgon. Ögonlock som tyngts ner och stannat kvar där, stilla i halvdvala, stilla kvar i drömmen. Vad drömmer de då? Vad drömmer Sara? Dagdrömmer var sekund. Ser ut över de fula äckliga husen och önskar att någon ska stanna upp helt plötsligt och ta med henne bort. En ikaros, vacker yngling med vingar av gyllne vax. Och de ska hjälpa varandra. Han mest förstås, han ska ta henne i sina starka armar och flyga tryggt med henne någonstans långt borta där man är lycklig. Jämt. Och hon, hon ska smeka hans kinder och ta bort den där önskan att flyga närmare solen.

Tidevarv, månvarv, kvinnan vill egentligen ingenting hellre än att bli räddad. Till allas lycka och stora förtret men till skuld av vilken gudomlighetens hand?

Ta mig bort, se mig, gör min till din gudinna. Jag finns här, jag är här, välj mig och jag ska gör dig lycklig. Köttmarknad, verklig som påhittad, ryms i Saras hjärna.

Sara reser sig upp ur det fuktiga gräset. Reser sig upp och går hem igen. Till den tomma lägenheten. Sätter sig. Tänker. Tänker att hon borde äta någonting. Fingrar på en sprucken tomat som ligger i fönstret. Äcklas. Ser ut genom köksfönstret. Ser inte den gråa balkongen med det smutsiga vita räcket. Ser så mycket annat. Ser sig själv i vit klänning fara virvlande över gröna ängar, under lummiga träd, rusig av glömska och solsken. Ser sin ikaros komma flygande och rädda henne. Om och om igen..

Tiden står stilla. Tiden tickar inte ens längre.
Hon går in i sovrummet. Sätter sig på sängen. Stirrar. Ser inte täcket som ligger hopknölat på golvet. Ser inte stolar, ser inte liv. Ser ljus tränga in genom springorna i persiennen. Tänker sig ett liv mycket mer fyllt än detta. Sara lever sitt liv här i drömmen.

Hon älskade någon en gång, hon minns det. Minns kanske inte så mycket annat, men hon minns det. Hon älskade någon och han kom dit ibland till henne om kvällarna och kysste henne och sov i hennes säng. Älskade. Hon tänker på det nu. Sara drömmer. Minns en rygg som var len och mjuk och lätt gyllenbrun. Minns känslan av att vakna upp och se den där vackra ryggen rätt framför sig. Minns inte mycket annat av ryggens ägare. Minns bara solen över den. Fysisk kärlek är bra, den lämnar så få spår att fylla efter sig.

Saras telefon ringer. Den ringer och låter och det gör ont i Saras öron. En signal, två signaler, tre, fyra och telefonsvarare. Klick. Sara är inte intresserad av att veta vem som ringer. Sara har slutat bry sig.

Reser sig från sängen och snubblar in i badrummet. Hon har lite svårt att gå numera - det liksom svartnar framför ögonen och gör hennes ben vingliga. Ostyriga. Och spegeln visar upp ett ingenting.

Saras ansikte: ögon som är blåa, nästa som är rak och liten fast bred (går det?), mun som plutar och är ofärgad och som ser sur ut. Saras ansikte är inte utsatt för någon beundran. Varken från henne själv eller någon annan. Hon blundar.

Telefonen ringer igen. Sara svarar. Hej hopp tänker hon, jag älskar telefoner. Svarar "Sara" och glider in i ett tillstånd ingenstans.

Det är Mor som ringer. Mor undrar varför Sara inte dök upp i morse som hon lovat. Mor undrar om Sara är sjuk? Sara svarar att hon kom men trodde att Mor hade dött när hon inte öppnade dörren. Sara säger att hon kände sig fri. Mor är oförstående. Frågar om Sara verkligen äter sin medicin.

Pling! Ibland får man luren i örat. Eller hur det nu heter. Hon la på. Och det lät. Kopplingston i örat. Det blir så ibland. När mor är irriterad. Sara dunkar huvudet i väggen.

Tick tick. Klockan tickar nog trots allt. Tickar fram sekunder som minuter. Alltför sakta. Timmar är år och dagar nätter i hennes liv. Hon lider. Tick tick. Klockan tre ska hon gå ut. Äntligen igen. Men klockan är bara tolv nu, och halva dagen är kvar. Halva dagen och hela natten. Ligger och vakar som en stor och äckligt stinkande vit böld. Pang! Syra i ansiktet. Sara önskar att någonting ska hända. Någonting vad som helst. Önskar att någon tog med henne bort.

Klick klack nyckeln i låset. Som i underlivet. Klickar till. Men vad hon menar med det vet hon inte. Anar inte. Sara bara tänker. Tänker och reflekterar inte. Stängt i hjärnbarken. Stängt och borta och orkar inte tänka mera.

Det är tid att gå hemifrån. Äntligen. Hon har sovit. Sara. Sara har sovit. Spegeln visar rufsigt hår och rodnande ansikte. Trötta ögon. Oh så trötta ögon..

Smäller klackar mot trappan. Det låter nästan lustigt. Som om man dansar; klackarna i taket livet är ett glädjerus. Men det känns kanske ändå inte direkt lustigt. Vad är lustigt? Hon är i princip ingen alls. Per definition. Finns inte. Fast det beror på hur man definierar liv förstås. Enligt Sara existerar hennes liv inte. Och således inte hon. Hon är borta.

Bara tid som tickar framåt. Tick tick. Tid utan mening. Läkarmottagningen är äcklig. Psykmottagning. Alltså. Sara går till farbror doktorn och pratar ut. Samtalsstunderna är bra. Varken mer eller mindre. Det är så lätt att ljuga för farbror doktorn. Så lätt att haspla ur sig vad hon vill höra. Trygg farbror doktorn. Trygg.

Fast farbror doktorn är numera en liten kvinna vid namn livslust som har förstående blå ögon och kläder som matchar bra med alla skimrade sinnesuttryck farbror doktorn kan tänkas avfyra. Livslust. Att ingjuta i Sara. Livslust.

Sara har för länge sedan glömt bort orsaken till att hon började gå till farbror doktorn. Sara tittar ut genom fönstret upp mot himlen och spelar teater.

Hur mår du idag? Frågar livslust. Sara suger på orden och tittar ner i knät på sina idel pillande händer. De drar sönder en bit papper. En pappersserviett. Sara har garderat sig mot gråten. Klot över trädgården. Vita klot, och blåa - ballonger. Sara är ett lyckligt barn. Sara studsar lätt över stenar och kvistar och hennes bara, vita fötter trampar endast i det där fuktiga, mjuka gröna. Mor står i dörren och ser på. Landet. Vattenslang. Sara är genuint lycklig.

Varför har man inga minnen från det att man är nio år och uppåt? Frågar Sara farbror livslust. Denna kikar förnumstigt på henne. Eller förargat. Eller kanske bara uttryckslöst. Jaa.. svarar hon, varför tror du att du inte har några minnen från det du är nio år och uppåt? Det här är psykoterapi, Sara frågar och snurrar tillbaka ut i det vita vakuumet av ingenting. Ryck dig i kragen. Pang! Inte fan vet jag skriker Sara. Jag kanske blev misshandlad och utnyttjad av min jävla morsa. Vem är du att fråga? Vem är du att sitta där och inte ens försöka hjälpa?

Sara säger underliga saker. Sara skriker. Farbror doktorn tittar underligt på henne och undrar om hon tror att det verkligen är så. Sara stampar i golvet och skriker och gråter och äter sin medicin. (Tyst, tyst under tungan).

En två tre fyr en två tre fyr. Sara står mitt i den rungade gospelkören. Sara hatar gospel. Sara har ett maskingevär. Bang bang bang bang, ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann?

Tiden är slut och Sara seglar tystlåten ut ur det svala lilla rummet som tillhör farbror livslust. Farbror livslust hälsar henne välkommen åter. Sara ser olyckligt på henne och försöker få henne att känna att hon borde gå och hänga sig.

Tiden tickar. Tick tick. Sara har ingen aning om vad hon sagt inne i det tysta, svala rummet. Det glöms bort och göms i den blåa korridoren. Solskenet sköljer över henne när hon går ut på gatan. Hon blinkar. Tittar upp mot solen. Ser fönster i husen och ögon och fönster och..

Sara skyndar hem till den tomma lägenheten. Sara skyndar hem till den tomma lägenheten och sätter sig vid köksbordet. Tänker. Fingrar på den spruckna tomaten som ligger i fönstret. Ser ut. Stad. Hus. Fönster. Drömmer. Och tänker sig ett liv bortom det andra.

Att vakna upp, stanna upp och undra om det verkligen är värt det. Stirra ut genom fönstret och se världen utanför så som den egentligen är. Eller åtminstonde.. utan skimmer av känslan av att det bara är man själv som räknas. Till sist. eller är det så. Att det är det enda. Jag. Jaget. Bara jag som är viktig?

Sara ser sina fingrar röra sig över bordsytan men kan inte riktigt greppa att det är hennes. Som hon inte kan greppa att det är hennes liv som flyter bort i omarkerad tid. Hon har tappat räkningen. Tappat räkningen över dagarna som bara försvinner bortåt utan märken och markeringar, bevis på att de verkligen funnits.

Reser sig. Vinglar ett tag fram och tillbaka på golvet och undrar varför hon reste sig, vart hon ska. Drar på sig skorna. Låser dörren och försvinner.

Sara sitter på bänken utanför huset. Det är skymning. Mörkt snart. Sara ser det inte. Hon har gått runt. Hela eftermiddagen, runt. Genom parken med det gröna fuktiga gräset utan att ens tänka på allt det farliga som ryms i den om natten. Inte en enda gång. Gått upp och ner för samma gator. Tittat människor i ögonen och undrat vad de tänker. Sara känner sig sinnessjuk.
Hon skulle kunna sitta där hela natten. Skulle kunna sitta där och stirra rakt framför sig och tillslut skulle någon reagera. Någon granne. Flickan i våningen under hennes. Skulle reagera och fråga och ta med henne bort. Till Mor. Och Mor skulle gärna hjälpa henne att försvinna.
Det finns stunder när man undrar hur långt man kan gå innan man faller. Och om man skulle klara av att ta de där sista stegen. Sara funderar. Inser att hon fortfarande är stark. Reser sig från bänken och går trappstegen upp tillbaka till sin bortflyende vardag.

Morgon. Sol lyser in genom fönstret. Klockan är bara sex halv sju sådär, riktigt tidigt. Men Sara kan inte sova. Kan aldrig. Ligger kvar i sängen och väntar på klockan som vanligt. Trots att den är onödig. Trots att den inte signalerar någonting annat än att klockan är åtta. Så ringer den. Varje dag. Om och om igen. Som för att visa att tiden verkligen går. Att vakuumet är en hallucination. Och Sara lyssnar. Signalen är som en befrielse.

Tick tick. Många klockor i Saras liv. De har funnits där alltid. Hon minns den vita klockan som såg ut som en tupp med röd kam som man kunde trycka på. Som sa goodmorning. Och gol. Födelsedagspresenter..

Klockan i köket, den där stora med silverkant som hängde mitt emellan fönstren invid spisen. Som inte alls tickade. Med stora svarta visare. Visade att det var tid att smyga när hon tassade in vid halvtre på morgonen.

Långt borta. Tiden är långt borta. Den existerar inte annat än på morgonen. När den påträngande väckarklockan ringer. Bara då. Pip pip. Tjut. Hur det nu låter. Det är egentligen så främmande att hon inte ens mins signalen mer än nån sekund. Borta sen. Åh så långt borta.

Stereons dioder lyser rött. Blinkar inte. Lyser bara stint. Ut i intet. Skulle lysa alltid även om inte hon fanns. Skulle lysa över hennes döda kropp. Om hon nu dog där. I sängen. Bilarna utanför fönstret skulle fortsätta köra också. Varenda morgon. Förbi hennes fönster utan att veta att hon var borta. Fort, fort, vidare.

Men Sara är inte borta. Hon drömmer bara. Varje morgon fylld av dagdrömmar. Varje dag. Om och om igen. Samma. Hon lever en dag, hon lever hundra och märker egentligen inte skillnaden. -Har det gått en vecka? Har det gått två? Ja kanske. Tiden är lite diffus just nu förstår du. Den smälter liksom samman. För att jag är sjuk. Tror jag..

Det är ohållbart. Det är ohållbart och Sara vet det. Hon har sagt det flera gånger, farbror doktorn. Sagt att det är ohållbart och Sara har förstått och hon har nickat men hon har inte riktigt sett det. Man kan inte vara sjukskriven hur länge som helst. Man kan inte vara en parasit och leva på andras påtvingade godhet. Vem vill faktiskt försörja Sara? Vem skulle inte se bort i avsmak som visste hur onödig hon är? Hur mycket plats hon upptar utan att ge en centimeter av trivsamhet tillbaka. Hon ligger bara där som ett kolli i sin säng, i sin lägenhet, sin fina lägenhet. Och får pengar och gör ingenting. Sara är inte så dyr visserligen. Men varje krona är hederligt ihoptjänad av någon, någon av de andra. De som presterar någonting där utanför. De som behövs.

Långa minuter och tankar sända upp i taket. Pang. Lampan i taket kommer en dag falla ner och krossa henne. Hon vet det. Liksom taket. Vet hon väl att badkar kan komma flygande från lägenheten ovanför när som helst. Bara sån tur att bordet var placerat just där det stod och inte en meter åt höger. Sara har inte tur. Pang! Och hon kommer att bli krossad. Flyga genom rutorna. Falla från balkongen. Bli skjuten på gatan utanför huset. Nedmejad av någon förbipasserande dåre. Överkörd. Nedslagen. Knivhuggen. Sara har inte längre någon lust att resa sig upp och gå ut. Kryper djupare ner i sängen och drar täcket över huvudet. I fosterställning. Sara gråter.

Det finns en dröm. Det finns en dröm och ett gyllene rum. Med vita väggar som solen färgat gyllene, varma som om de håller på att smälta och glida ner mot golvet. Gyllene rum med en bäddad säng. Så mjuk. Fönster med vita tulpaner, i vas av kristall, så stilla. Finns ett rum, tyst rum, en yllesjal. Att gå in i rummet. Under täcket. Som skyddar. Gömmer. Gömmer Sara för allt det andra. Tystnad. Mjukt. Varmt. Och hon kliver in i det gyllne rummet. Tyst och tomt och stilla.

Hon sitter på golvet där. Ser sig runt omkring på det ljusa trägolvet, de vita väggarna och himlen långt borta utanför fönstret. Helt trygg där. Är hon. Helt trygg, helt varm, helt ensam. Inga tankar inga ord. Inga hastiga rörelser och ingen längtan.

Det är där hon söker sin tillflykt när omvärlden blir för stor och för kall och för farlig. De dagar när det är omöjligt att stiga upp ur sängen, ut i det där kalla. När allt är kropp som skälver, ljus och tårar.

Det outhärdliga ljuset. Väcker henne. Drar henne tillbaka till verkligheten och rummet det hon är i på riktigt. Det fysiska. Och inte drömmen.
Tillbaka till den otrygga sängen och fönstret med det skarpa ljuset utanför. Som tränger sig in, bildar långa ränder på golvet. Tränger sig in genom persiennen. Garderobernas spruckna dörrar. Som hon. Spruckna. Av slag och hårt hårt hårt.

Tiden går förvånansvärt fort de där dagarna. Den går liksom snabbare än de andra. Sara vet inte varför. När de andra dagarna är fyllda av sorgsna sekunder långa som timmar. Tusen blickar på klockan vars visare aldrig flyttat sig mer än nån minut. Långa dagar av tröstlös väntan. Men dagarna i det gyllene rummet förflyttar sig hastigt. Hon vaknar upp ibland och ser sig omkring. Noterar att ljuset blivit svagare eller starkare. Rör på sig, drar benen högre upp mot magen och sluter ögonen. Tystnad. Det blir genast tystnad. Och Sara glider in i det mentala mörker dit hon längtar.

Hon försökte berätta om det gyllene rummet en gång. För Mor. När hon undrade hur Sara bara kunde ligga där. I sängen. Dag efter dag efter dag. Och Sara berättade. Om det gyllene rummets vita lockelse.. respit, ett hål i allt det andra. Och Mor såg på henne och förvånades över sitt egna barns monstrositet.

Mor lever i den riktiga världen. Hon går till sitt arbete varje dag. Går igenom varje timme utan att gnälla. Utan att klaga. Nöjer sig. Kommer hem till tysta rum som hon inte står ut med utan måste fylla. Med tv. Musik. Radio. Telefonsamtal med människor hon egentligen inte intresseras av. Bara för att fylla tystnaden.

Sara trivs med den. Trivs med det ensamma. Tysta. Det som inte hörs, bara hennes tankar. Eller trivs föresten? Kan man säga att hon trivs över huvud taget. Men hon tål inte allt det andra. Hon tål inte ljuden, tål inte det skarpa ljuset, tål inte reklamen på teven. Det skär då. Och Saras ögon svullnar och värker.

När Sara bodde hemma brukade hon försöka förklara det. Försöka få Mor att stänga av teven. För hennes skull. Och Mor lydde. Ville så gärna hjälpa. Sara förstod inte att hon gjorde Mor illa. Förstod inte att hennes värld inte var tyst men fylld av skarpa ljud och tjatter. Man förstår varandra så illa jämt. Går runt i stora ringar. Ser men kan inte fascineras, kan inte förstå. Kan inte se, vill kanske inte? Mor orkade inte. Sara flyttade och Mor försöker inte längre. Mor har gett upp om Sara.

Badkar, vatten, ljus och mörker. Sänker sig ner i det varma, varma vattnet. Det skulle kunna vara idag, det skulle kunna. Blod ska rinna snabbare i varmt vatten. Hindra det från att koagulera. Det skulle kunna vara idag. Men det är inte. Tanken på blod är egentligen ganska så äcklig. Osmaklig. Tanken på blod och sår och rakblad. Att äcklas av. Söndrig.

Vatten kryper längs med hud och gör den rynkig. Drar ihop men kommer aldrig närmare. Som människor. Petar och trycker, försöker att förstå. Men tränger aldrig in ändå, på riktigt. Ser inte, förstår inte, når inte det där allra innerst. Som väntar. Det där som trycker, som väntar. Den svarta bubblan inuti som Sara längtar efter att släppa ut. Pang! Syra i ansiktet som vanligt. Hon är snart alldeles missbildad. Bubblig.

Släpp taget om det onda! Se det ljusa med nya ögon! Att ingjuta i Sara: livslust.

Man kan flyga längre och längre bort från solen men tillslut smälter man ändå. Badkarets yta är fläckig och smutsig. Sara orkar inte städa. Sara ser sig håglöst omkring och blundar.

Naken kropp i spegeln. Naken kropp i spegeln ser ut som alla andra. Säger ingenting. Om det där inuti. Om allt det svarta. Nakna ben och nakna armar. Naken mage, nakna bröst. Som alla andra. Som en i mängden. Är du formad.

Sitter naken i det stora köket. Eller lilla, allt känns stort och långt, långt borta. Tomaten är än mer sprucken. Sara går ut på balkongen och ser den falla neråt. Släpper. Faller neråt. Dock inte hon.

Naken mot den kalla världen. Invirad i täcket i glaskistan så oskyddad. Så oskyddad och naken. Kall och frusen, slagen, söndrig. Finns inte, finns inte mer. Vill bli uppfångad. Vill bli indragen i värmen. Lyftad upp i starka armar. Men köld och kyla, frost drar med sig Sara neråt.

Det fanns värme en gång. Det fanns värme i gräset under den blåa himlen på landet. Fanns värme i det bruna lilla huset och utanför. Fanns varma röster och varma famnar. Varmt vatten runt Saras fötter.

Svårt att säga när de försvann. Svårt att se dem försvinna. Man kan blunda istället och låtsas att man inte minns.

Det ringer på dörren. Sara rycks ur halvdvala. Öppnar dörren tyst och förvirrad. Monster. Stormar in i lägenheten, Syster hon som vet. Det finns två systrar. Två systrar, en som vet och en som är långt borta. Syster som vet stormar in ibland med sitt brokiga liv och gör Sara levande en kort sekund. Käraste syster! Utropar hon, jag har saknat dig så!

Syster kramar, syster ger liv och respit från onda tankar. Plocka fram glas min älskade skadskjutna fågel sjunger hon, jag ska bjuda dig på vin och få dig att glömma.

Varför tål man vissa människor och andra inte. När de till synes är så oändligt lika. Syster är helt otrolig. Rörig. Hysterisk. Rör om i Saras liv utan att förstå att hon rubbar balansen. Drar i. Förändrar. Hon virvlar in och virvlar ut och lämnar runt omkring sig en röra av lösa trådar. Sara beundrar och älskar. Ser upp till. Älskade syster, varför älskar du mig?

(Hej du. Du där borta. Hej du, lilla, lilla fågel. Hej du, lilla söta. Min söta. Min lilla. Hej du som får mig att gråta av oro. Hej du som får mitt hjärta att brinna. Hej du, lilla, lilla söta. Fågel. Min älskade, fallna fågel.)

Syster stannar tills det blir riktigt sent och kramas och springer bort i virvelvind och lämnar trådar. Lösa trådar. Fladdrar i vinden. Sara faller utmattad ihop i en hög på golvet. Kropp som skälver. Liten kropp som skälver. Kyla i rummet. Kyla, fågel, söndrig. Skälver genom natten. Darrar i vindrag, syster lämnar öppna fönster. Darrar i vindrag. Kyla. Sara ser inte varför.

Morgonen är långt borta. Natten är tung och kvävande. Nattdoft. Fönstren borde öppnas men mörkret lurar där utanför. Väntar. Med mord och tunga vapen.

Nattstjärnor, nattfåglar, tystnad tid och stillhet. Natten är en underlig plats, en tid, ett slott, ett tomrum. Fylls av ångest och onda tankar. Fylls av det som gör ont. Fylls av gråt och larm och längtan. Sara längtar efter den tomma ytan. Längtar efter de slipade glasen i Mors vitrinskåp. Längtar efter det tunna trygga.

Sara kastade ut alla de slipade glasen en gång. Kastade dem tyst ner ut genom fönstret. Blev glänsande pölar av glassplitter långt där nere. Tyst föll de. Tyst ut genom fönstret. Som ord utan tankar. Som tid utan rum och det stod stilla.

Mor skrek och blev förkrossad. Mor tryckte hårt runt Saras händer. Sara tittade slött tillbaka. Vad ville hon? Vad sa hon? jag ser inte.. så långt borta. Saras händer föll ner till golvet. Sara föll efter. Inga tankar, inga ord slapp ut ur munnen. Sjukhus, vitt och borta.

Men det är längesen nu. De slipade glasen ligger inte längre splittrade på marken. Och Saras armar hänger återigen där de ska. Utan motstånd..

Morgon, ljust och inte längre mörker. Morgon och det är ljud utanför fönstret. Ljud och inte längre tystnad. Böcker ligger slängda över golvet. Sara ser och förundras.

(Tomma fraser tomma ord vart tar den vägen all tiden? Jag ser inte jag är blind. Jag ser inte jag är borta. Ljuset fastnar i mina ögon och sliter dem hårt ur sina hålor. Tröttnar. River ner glasen från bordet. Kastar porslinet i ditt ansikte. Störtar själv ut genom fönstret. Långt borta, långt borta oh du min kära syster.

Du var så liten en gång och jag trodde att du skulle bli större. Du var så liten och jag ville bara krama dig och aldrig släppa. Ville inte släppa förrän du växt upp, kanske inte ens då. Men du växte aldrig. Du bara föll. Och mina armar kunde inte ta dig tillbaka. Du föll ner mot den hårda marken och jag ville rädda dig, älskade du, rädda dig och ta dig med tillbaka. Men din fågelkropp var så liten. Din fågelkropp var så liten och jag trodde att jag skulle krossa dig. Krossa dig i min hand. Älskade du lilla.)

Det är inte sol idag, det regnar. Stora droppar som fyller marken, gör den blöt och doftar kryddigt. Sara känner stor lättnad inuti. Solen gör henne rastlös. Hon öppnar fönstret och sträcker ut händerna i regnet. Stora droppar som fyller hennes händer, gör dem blöta och doftar regn så starkt där utanför. Regndoft mjukt över marken.

Kläder är överflödiga. Går i nattlinne ut på gatan. Det regnar. Folk i fönstren ser inte, de är rädda. Folk i fönstren ser ut och ser regn och ser kyla. Folk i fönstren ser inte. De är blinda.

Man kan skratta i regnet. Man kan skratta och man kan släppa allting fritt. Regn sköljer bort det onda. Regn över huden. Hårt, mjukt om vartannat. Sara glömmer tanken och tiden. Glömmer år av sorg och saknad. Känner regn mot huden. Verkligt eller fiktivt. Ändock blött. Det luktar regn över husen.

Minns stunder av dans i regnet. Liten. Så liten, dansar runt i allt det blöta gröna. Regn faller över solbränd hud, gör den blöt, gör den mjuk, gör den fuktig. Varmt sommarregn och Mor som står i dörren. Tycks stå där jämt, en frusen symbol. För allt det som borde vara. Sara dansar och flyger. Känner mjukt snudda vid tårna. Grönt. Allt det gröna tryggt mot jorden. Skriker glädjetjut. Lyckan känner inga gränser. Det är blött. Blött och söndrigt sen. Men bara lycka. Nu.