Jag vill gråta. jag vill gråta och jag vill släppa ut det som finns inom den svarta bubblan och låta det löpa fritt och inte skada mig. mera. jag vill gråta och jag försöker gråta men där finns inga tårar bara ångest. I mitt sinne finns alla orden, finns alla tankarna som kan förklara, allt. finns där. men jag vet inte hur man säger dem. min mun stelnar och fryser fast. kan inte. vill förklara. vill skrika. vill säga varför, varför det gör ont. men varje gång jag försöker fryser jag och stelnar och tystar, kan inte prata mer, aldrig aldrig. varje gång jag vill viska i ditt öra..
det brukade vara jag som höll om dig. brukade vara jag som sa att allt skulle bli bra. är det fortfarande. men jag tror inte på det själv nu. tror inte att det blir bra. längre.
Är inte riktigt närvarade alla gånger jag står inför er. är inte riktigt närvarande när jag ler och skrattar och säger sånt som ni vill höra, som bekräftar att allt är bra, kanske jobbigt men ändock bra. är inte riktigt närvarande.. för det finns alltid den där bubblan. den finns där och ni vet inte hur den känns - hur skulle ni? hur skulle ni kunna veta att jag mår illa varje gång jag ser kanalen. hur skulle ni? För jag vet inte hur man säger det. jag vet inte hur man tar plats. vet inte hur man upptar sin rättmätiga plats när den innebär att man kommer att göra alla olustiga runtomkring. hur skulle jag kunna? Ni vill skratta och ni vill prata om allt som är roligt och allt som är bra, vill inte prata om att mina ögon tåras varje gång jag ser mina handleder, ordentligt. och varför skulle ni? Vill inte dra ner folk. vill inte dra ner dem till mig..
Jag skrattar och jag är som vanligt och jag ser in i mig själv och jag ser den svarta bubblan och jag gråter. vill stänga in mig i min ensamhet därför att ni inte kan se det jag ser i alla fall. vill inte skratta, vill inte gråta, vill inte höra att det är synd om mig. jag vill slåss. bara ensam, jag.
Eller kanske.. hur förklarar man? hur hittar man ord? Om du vill krama mig. Du, bara du, så vill jag ha dig hos mig. bara du, bara ensam, själv. Men hur isolerar man sig från omvärlden utan att bringa oro..? hur isolerar man sig från dem man älskar utan att de undrar och skakar, skakar om?
Jag har faktiskt ingen lust att förklara, för det finns ingen chans att ni ska förstå. jag har ingen lust att berätta detaljerna när ni i alla fall inte förstått själva känslan. hysteri. jag ska beskriva det, kanske ser ni.

Det finns ingen väg bortåt. det finns ingen väg och det finns inget mörker stort nog för att gömma mig. det finns kyla och det finns hårda ord och hårda slag, hårda tag runt mina armar. det finns absolut ingenting annat. det finns ingen respit, inte en sekund att hämta andan. återfå kontrollen, över mig. det finns inte. Det finns kyla kyla kyla smärta smärta kyla och smärta. ont, så ont. finns ingenting annat. finns ingen som kan krama mig och ingen som kan rädda mig och ingen som kan lyfta mig bort. jag är ledsen. men det finns inte. och jag har sett det men inte ni. det är det som är skillnaden. ni vill rädda mig men jag kan inte bli räddad. hur gör man?
det finns förvirring också, jag vet inte alls vart jag är. vet inte vem som är där. där där jag är. vet inte vart jag ska ta vägen. vet ingenting.. känner.. känner att jag dör nu. känner att nu dör jag nu dör jag nu dör jag verkligen och det kan inte sluta såhär, det kan inte. vatten och kallt och iskyla. märken runt mina handleder. vita märken och svullnad. för att någon hållt fast mig, riktigt hårt. hur skulle ni kunna förstå hur det känns att veta att de finns där. märkena. hur skulle ni? skulle ni vilja?
Det finns inte många tankar. det finns spår och märken men det finns inte många tankar. det finns kyla och mörker och hysteri. innefattar det i kaos. det är yttersta kaos, inuti mig. jag fryser. Jag har sagt att jag fryser minst tusen gånger för mig själv men ingen värmer mig. jag har sagt att jag har ont men ingen får det onda att försvinna. och jag försvinner nog mer bort ur mig själv istället. försvinner bort och finns inte mera. jag fryser. jag fryser mer än någonsin förut. jag fryser och jag är blöt och det är minusgrader ute och i mitt huvud finns bara tanken att jag dör nu, att jag vill bort, bort, bort. snälla någon, ta mig bort härifrån. snälla någon, rädda mig nu. bara lyft upp mig i famnen och försvinn med mig, snälla. snälla någon, bara låt mig försvinna..

Men hur kan jag förklara iskyla och mörker och hysteri och ingenting. hur kan jag göra det på ett förnuftigt sätt när själva känslan inte alls är det minsta förnuftig? den är galen och vansinnig och rasande. den är inte stilla och jag kan inte skriva den, kan inte förklara den. kan bara känna den och den rör sig.

Det är utanför eller hur? det är utanför och jag tar upp plats nu. gör dig illa till mods. gör dig illa till mods och tvingar dig att läsa det här trots att du inte vill. jag vet att du inte vill. du vill egentligen inte veta. Så jag tar upp plats i andras liv, visar det som är tråkigt och det som inte borde finnas. och det är inte mitt fel, nej. men vilken skillnad gör det? det är jag som syns i alla fall. det är jag som syns som inte vill synas. som vill gömma mig under täcket och inte finnas mer. som vill sluta ta upp plats i ditt liv med min olycka och min oförmåga att glömma. tar upp plats. förpestar. och skitar ner. din annars så rena vita yta.
"det är ju sånt som händer bara på film". ja. och film är inte på riktigt. det finns inte. är alldrig så nära. bara jag som är nära. som upptar. "det är ju sånt som händer bara på film" mitt liv, som inte är någon film. borde försvinna. borde?