|
tillbaka
Vittne sedan fem års
ålder
Ur Informationer april 2000
Hej! Jag är 47år och har varit ett Jehovas Vittne sedan 5 års ålder.
I unga år överlämnade jag mig som 16-åring och började som tillfällig
pionjär vid 17 års ålder. Reguljär vid 18,ständigt påhejad och uppmuntrad
av de äldste i församlingen. Vid samma ålder blev jag förordnad
som tillsyningsman för teokratiska skolan och började även hålla
föredrag. En tuff tid när jag ser tillbaka på det, speciellt med
tanke på all den tid jag fick lägga ner på tjänsten, förberedelser
för skolan och tal osv.
Vid 20-års ålder började jag förstå att jag missat mycket som mina
kamrater inom församlingen hade tid att göra. Vid 24 gifte jag mig
med en ”icke troende ”, men eftersom hon hann bli döpt innan bröllopet,
var det helt enligt reglerna. En ny period av påtryckningar började
med att jag och min fru skulle gå ut i pionjärtjänsten, ständigt
avrådda från att skaffa barn. Vi hade ju nyligen passerat 1975,
året då 6000 år löpt ut av mänsklig historia, så slutet måste vara
mycket nära. Barn kunde vi ju vänta med tills den ”Nya Världen”
kom, ett råd som vi tyvärr lydde trots att jag ville ha barn.
Vid 35 års ålder började jag ett nytt arbete som så småningom utvecklades
till långa tjänsteresor i världen, men mest i Europa, med långa
och intensiva arbets pass. Under denna tid fick min hustru många
och täta påtryckningar om att hon skulle försöka påverka mig att
byta arbete, något som fick henne att må mycket dåligt, för detta
var ju inte bra för min ”andliga hälsa ”. Visst, jag övervägde att
byta jobb, men då snarare av hänsyn till min fysiska hälsa.1989
blev jag, efter tre intensiva veckor i Finland med över 330 timmars
arbete, direkt bokad till ett nytt projekt i Östtyskland, något
som inte min kropp och mitt psyke höll för.
Jag hamnade i en situation där jag var på gränsen till otrohet.
Djupt bedrövad över hur jag hamnat i denna situation, jag som älskade
min hustru, erkände jag omedelbart för min hustru och de äldste,
när jag kom hem. Vid de kommittémöten som följde framhöll jag att
jag inte kunde förklara mitt handlingssätt, ”jag var utbränd ” var
min enda förklaring. När jag efter läkarbesök blev sjukskriven i
sju veckor för ”kraftiga psykosomatiska besvär ”och dessutom ville
ta kontakt med en psykolog, blev jag bestämt avrådd av en ”äldste
”,för, som han sade,” detta skall vi lösa inom församlingen ”.Den
tid av förnedring som följde satte kraftiga spår hos mig.” Av hänsyn
till att jag kom självmant till dom äldste ” skulle mitt misstag
inte pålysas i församlingen, men de restriktioner jag fick, att
inte få medverka i någon aktivitet vid våra församlingsmöten, skapade
i stället ryktesspridning i församlingen, alla förstod ju att något
hade hänt.
Åren gick, men jag började nu märka att jag började reagera mot
många saker inom Jehovas Vittnen, bl.a. när det enligt lag blev
förbjudet att föra register över personer utan deras medgivande.
Både jag och min hustru vägrade att skriva på papperet om att ett
register fick föras över mig och min hustrus resultat i predikoverket.
En annan ”nymodighet” jag öppet protesterade mot var ”tåget ”,
vilket innebar att Vittnena skulle samlas för predikotjänst i ett
samhälle, ställa upp sig på ett led och tåga igenom samhället där
den förste i ”tåget ”skulle vika av till första huset, nästa person
till nästa hus osv., och därefter foga sig längst bak i ”tåget”
för att på nytt upprepa proceduren. ”Ett skämt ” sa jag, men de
äldste påstod att dessa nya direktiv kommit från Sällskapet. Jag
vägrade bestämt att delta i detta ”jippo ”, som jag anser snarare
ställde Vittnena i en löjlig dager hos allmänheten.
Åren gick, till hösten –98, då sprack allt för mig. Ville förändra
mitt liv, men hur? En känsla av att göra ”uppror ” började växa
fram. Med halva släkten och alla vänner bland Jehovas Vittnen, visste
jag inte hur jag skulle gå till väga. Jag var rädd för att bli socialt
utfryst. Tyvärr fick även vårt äktenskap ta stryk, jag ville samtidigt
skilja mig och lämna Vittnena. Jag skrev ett brev om önskan om ut
träde ur församlingen samtidigt som jag sa till min hustru att jag
ville skiljas. Vi har många gånger talat om det efteråt, jag och
min f.d. hustru. Om vi i stället hade gjort gemensam sak, själva
fått reda ut vår sak, så hade vi förmodligen fortfarande varit gifta
och även haft barn.
Tiden som följde blev ett (h-e)för min fru, ingen tog kontakt
med henne förrän efter flera veckor. Hon var oskyldigt drabbad,
men ingen gjorde mer än att via telefonkontakt erbjuda henne att
komma hem till dem och prata, om hon kände för det, och hon fick
uppmaningen att börja gå på möten och i tjänsten igen, då skulle
allt ordna sig – som om detta skulle rädda vårt äktenskap! Den sista
uppma ningen hon fick var att om hon ändå inte gick på mötena kunde
hon ju skriva ett brev ”med begäran om utträde ”,vilket hon också
gjorde.
Efteråt förstod vi varför. Några veckor senare fick församlingen
besök av en resande representant, en kretstillsyningsman, och då
skulle de få frågan om vad man gjort för de ”overksamma ”.Eftersom
de inte gjort något mer än att via telefon ta kontakt med henne,
skulle det givetvis vara mer bekvämt för dem om hon själv begärde
utträde, hon var ”obekväm ”.
Hon hade tur, hon hade ändå alla sina syskon och hela släkten
som inte var Jehovas Vittnen. Jag däremot stod nu helt utan något
socialt nätverk, eftersom inget Vittne får ha kontakt med mig, inte
ens min egen familj. Så var det med den ”kristna kärleken ”.
Nu är allt väck, från att ha varit en ödmjuk människa, som aldrig
gått emot organisationen, började jag känna hat, speciellt mot vissa
personer. Nu började den mödosamma vägen att bygga upp ett nytt
socialt nätverk, försöka leva ett ”normalt liv” igen, och det är
sannerligen inte lätt.
Där är jag i dag, därför har jag börjat söka kontakt med andra
som uteslutits eller har lämnat Vittnena, för att höra hur de har
lyckats återgå till ”normalt liv ”.
Insänt av prenumerant
|
