tillbaka

F.d. Jehovas Vittne fick
närvara vid sin mors begravning

Berättat av Ron Frye, Minnesota

Ron Frye är en f.d. kretstillsyningsman,
som var ett Jehovas Vittne under mer än 30 år.

I mitten av 70-talet började han undersöka bakgrunden till vissa av Sällskapet Vakttornets påståenden och kom fram till att dessa inte höll måttet. Ron och hans hustru Mavis lämnade heltidstjänsten, men de försökte inte påverka sina vänner utan ville helt enkelt trappa ner sitt engagemang inom rörelsen. 1981 blev Ron och Mavis dömda i en "inkvisitionsdomstol" och uteslutna för "avfällighet". Ron och Mavis hade ett enda barn, en dotter. Efter föräldrarnas uteslutning bröt hon helt med sin mor och far. Ron och Mavis förvägrades också rätten att träffa sina barnbarn.

Ron berättar följande erfarenhet på Beacons hemsida http://www.xjw.com (artikeln är något förkortad):

Min mor dog i januari 1996 och jag reste till Tuscon, Arizona, för att närvara vid hennes begravning i den lokala Rikets Salen. Hon hade varit ett lojalt och hängivet Jehovas Vittne under 55 år. Jag hade inte sett henne sedan jag blivit utesluten 1981. Hon och hennes syster hade tillsammans med min dotter och hennes familj flyttat från Minnesota till Tuscon 1994. Den enda familjemedlem jag hade träffat sedan 1981 var min egen dotter, men dessa två tillfällen hade varit rent slumpmässiga och mycket, mycket korta. Jag förstod att jag genom att närvara vid min mors begravning skulle få erfara hur min egen familj stötte bort mig. Trots de problem och emotionella svårigheter som resan skulle medföra, beslöt jag mig för att jag ändå borde göra den av respekt för min mor. Jag visste att jag skulle behöva ett större mått av Guds ande för att klara av dessa påfrestningar. Framförallt ville jag visa dem en äkta kristen anda.

När min familj fick reda på att jag hade planer på att komma, sa de att de skulle ordna så att någon mötte mig vid flygplatsen och köra mig till ett motell. De förklarade att de hade haft en familjeträff och beslutat att inte ha något umgänge med mig varken före eller efter begravningen.

Jag landade i Tuscon vid middagstid den 22 januari, men visste inte vem som skulle möta mig. Det visade sig vara mitt äldsta barnbarn Andrew, som jag inte sett sedan han var elva år, samt min dotterdotters make Thomas, som jag aldrig hade träffat tidigare. Jag kunde knappt känna igen Andrew, men kunde se dragen av honom som pojke i mannens ansikte. Hans uppförande var korrekt, men det fanns inget spår av tillgivenhet. De körde mig till ett lokalt motell, där de hade reserverat ett rum för mig. Sedan jag hade betalat rummet sade Andrew att hans föräldrar skulle komma till motellet senare.

På eftermiddagen fick jag besked från receptionen att min dotter och hennes man var på väg upp till mitt rum. Medan jag väntade på dem bad jag till Gud om att få del av Hans ande. Vi ett av de tidigare tillfällen då jag slumpmässigt träffat på min dotter Jamie hade jag impulsivt kramat om henne. Jag förstod senare att hon tagit illa vid sig av detta. Jag bestämde mig för att inte göra om samma misstag igen. När de knackade på dörren släppte jag in dem och tog ett steg tillbaka, men Jamie kom fram till mig och gav mig en kram och jag kramade henne tillbaka. Det hela varade endast en kort stund men det räckte för att känna det som om åren av separering försvann. Jamie hade med sig en kartong med några saker min mor hade sparat och hon frågade om det var något som jag ville ha. Vi hade ett trevligt samtal och efter 20 eller 30 minuter åkte de. De talade om för mig att deras svärson Thomas skulle hämta mig och köra mig till Rikets Sal den kvällen.

Det var en underlig upplevelse att gå in i en Rikets Sal efter så många år. Den var fylld av folk och jag såg mig omkring för att se om jag skulle kunna känna igen något av mina andra barnbarn. Matthew, den yngste, var bara 3 år sist jag såg honom. Han hade nu blivit 18. Jag kunde bara säga hej till honom men inte mycket mer. Det finaste ögonblicket kom när jag fick syn på min dotterdotter Francisca. Hon kom fram till mig och gav mig en tillgiven kram. Vi höll om varandra en lång stund. Hon hade blivit en mycket attraktiv och stilig kvinna. Hon förde mig bort till sin lilla flicka och presenterade mig som "pappa", ett uttryck som hon alltid använde om mig när hon var liten. Hon hade just nått upp i tonåren när jag såg henne senast.

Längst fram hade man reserverat en stolrad för de närmast anhöriga och jag satte mig på ena kanten bredvid min dotter. Min mors syster LuCreatia satt vid den andra ändan och hon hade gjort klart att hon inte ville tala med mig. Hon var den enda som gick så långt. Jag tyckte synd om henne eftersom hon och min mor hade stått varandra mycket nära. En äldste gav en kort återblick på min mors liv som ett Jehovas Vittne. Han påpekade att under alla hennes 55 år som aktivt vittne hade hon aldrig missat ett rapportera sin tjänst. Hon hade hoppats att få överleva Harmageddon. Hans tal var fullt av hänvisningar till min mors hängivenhet för Jehova och hans organisation. Sedan vi hade sjungit den avslutande sången var begravningsakten över.

Min mor hade velat bli kremerad omedelbart, så det fanns ingen kista att gå fram till. Det fanns ett litet bord med hennes fotografi på tillsammans med en kondoleansbok. På vägen ut från Rikets Sal stannade jag för att titta på fotografiet och skriva mitt namn i boken. Min dotter och hennes man, Frank, körde mig tillbaka till mitt motell. De gick ut ur bilen och vi sade adjö. Jag kramade Jamie en sista gång. Jag frågade min svärson om han hade något emot att jag kramade honom. Det hade han inte, så han fick också en kram. Sedan åkte de. De hade hållit sitt ord om att inte ha någon samvaro med mig före eller efter begravningen. Deras kollektiva samveten hade tillåtit dem att visa mig ett visst mått av mänsklig vänlighet, men denna dörr hade endast öppnats på glänt en kort stund och blev nu återigen säkert stängd.

Följande morgon körde Thomas mig till flygplatsen. Han och jag småpratade och jag fann att jag tyckte om honom och det kändes skönt att Francisca hade fått honom som make. Jag hade varit i Tuscon mindre än ett dygn och under endast en del av denna tid hade jag haft kontakt med min familj. Jag hade knappt haft tid att smälta intrycken. Det var bara en kort tid men ändå fylld av läkning för mig. Under allt som jag upplevde där hade jag känt en andlig trygghet och tröst som hade gjort det möjligt för mig att inrikta mig på andras behov. Jag vet att det inte var lätt för familjen att se mig igen under dessa omständigheter. Det finns personer hos dem som älskar mig, men som inte känner sig fria att visa det. De tror verkligen att jag har vänt mig emot Jehova Gud. Jag förstod det. De är inte mina fiender.

Den verkliga fienden är dessa "tankebyggnader och allt högsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud." - 2Kor. 10:4-6.

Jag är tacksam över att ha blivit befriad från ett religiöst samfund som har skapat ett lärosystem som går utöver det sanna evangeliet om Jesus Kristus och som är destruktivt på många sätt. Men jag känner medlidande med dem som fortfarande är fångar i dess nät. Jag ber att Kristus skall vida dem barmhärtighet. Jag vet att min mor älskade Gud av hela sitt hjärta och var trogen mot sin uppfattning om vad som var hans vilja för henne. Jag måste låta saken bero där.