Home

Insänt från Malmö

 

tillbaka

Det var en sträng vinter i Malmö

Snöplogarna med sina blinkande gula ljus gick i skytteltrafik längs trottoarkanterna. Snön samlade sig i drivor längs husfasaderna på Mäster Henriksgatan.Jag stod i burspråket uppe i vår tvåa på tredje våningen och såg medlemmar till Vetenskapskyrkan parkera sina stora dollargrin utmed återvändsgatan upp till kyrkogården.En tidig morgon på väg till jobbet på fabriken hade jag en gång gått förbi deras glasmonter och läst: "Have you prayed for your government today?" Jag var inte speciellt religiös, men kom från ett hem där religionen dominerade alla känslor, tankar  och handlingar: Jehovas Vittnen.

Föga anade jag att mitt liv skulle omfatta denna religion i över 20 år.Jag var ingen sökare, men på något känslomässigt sätt var jag förbunden med denna grupp genom min mor. Jag var "lillminstingen " i en kull av tre barn. Jag var den bortskämde, den som fick det mesta av min mors uppmärksamhet och kärlek. Jag tänkte väl aldrig att min egen mor kunde ha fel i någonting. Därför brukade jag försvara Vittnena inför mina kompisar på olika fester, ibland eftersom mor var med, fastän jag inte förstod eller trodde på lärorna. Mitt behov av trygghet och familjesamhörighet var stor och jag hade med mig en slags falsk solidaritet mot alla mina närmaste och var beredd att försvara dem oavsett vad saken gällde, t.ex.synen på blodtransfusioner, födelsedagar och julfirande.

Till alla mina kamraters förvåning och förskräckelse började jag och min flickvän att studera med min styvfarsom var ett Jehovas Vittne. Min syster trodde att jag hade förlorat förståndet och de flesta av mina bekanta drog sig undan. Jag brydde mig inte om det eftersom jag via Vakttornets litteratur förvarnats om vilka följderna skulle bli då man studerade "Sanningen ": motstånd från alla!  Det var en bekräftelse på att hela världen var i den ondes våld och fiender till Jehovas Vittnen. Härmed anammade jag den misstänksamhet och hat mot alla som inte trodde och tänkte exakt som jag. En studie i ondska började och jag blev spänd och orolig bland människor som inte var Vittnen. Eftersom Guds rike snart skulle komma fanns det inte anledning att studera vidare eller att skaffa sig ett välbetalt arbete.Jag betraktade sådana som andligt svaga. Det räckte i vår församling att någon som köpte en lite dyrare bil misstänktes vara högfärdig eller stolt, kanske materialist. De viktigaste frågorna man ställde sig var hur Sällskapet eller den"Styrande kretsen "skulle betrakta sådant.Lojaliteten mot organisationen var avgörande.

Trots alla varningssignaler som ändå dök upp fortsatte jag att intressera mig för Vakttornets religion."Du sitter väl inte och läser porrtidningar "sade en dag förmannen på fabriken när jag läste Vakttornet. Han blev riktigt förvånad när han upptäckte tidskriften. Samtidigt som jag identifierade mig mer och mer med Vittnena så isolerade jag mig mer och mer från omvärlden.Från att ha varit öppen blev jag sluten och introvert. En glaskupa av dogmer placerades runt mig och höll mig fast genom min egen enfald. Jag tyckte ändå om det jag fick lära mig. Jag började finna intresse i litteratur, något jag aldrig tidigare uppskattat. Plötsligt satt jag stilla och kunde njuta av ord, kapitel, sidor och paragrafer. Mitt rastlösa jag lugnade sig via den meditation som läsning innebar. Jag kände mig mer och mer utvald.

 Eva,som blivit min fru, fördjupade sig inte i Vakttornetslitteratur utan pysslade mest om mig i vår lilla tvårummare.Vi kastade tomtar och troll,drömtydningsböcker, krusifix och allt annat "världsligt ". En kväll ägnade vi oss åt att repa sönder gamla LP-skivor. Mitt första vittnesbörd gav jag enkompis som ville sälja hasch till mig. Det var sista gången han gjorde det. Alla vänner försvann snart. Nu hade vi bara "vännerna " i församlingen kvar. Efter vårt första möte blev vi hembjudna till olika Vittnen i deras hem.Det kallades rekreation. Till de största nöjerna hörde att man berättade om hur man hade kommit med i "Sanningen ". Bibliska frågesporter och lekar var också rekreation. Ovant i början. "Riktiga vänner " fick vi först efter vårt beslut att döpa oss. Fyra olika äldste besökte oss för att förvissa. Efter ca 6 månaders studium blev vi döpta i Göteborg tillsammans med över hundra andra. Sedan blev livet mycket inrutat med möten, tjänst, arbete som frestade mycket på oss liksom alla andra Vittnen.

Vi ville ha barn,men det uppmuntrade man inte till i vår församling. De flesta som "satte riket först " blev städare och fönsterputsare på deltid. Många duktiga Vittnen grusade sina ambitioner för bättre utbildning och arbete på det sättet. Allt skulle ordna sig om man "satte Riket främst ". Det gjorde det alltså inte. Arbetslöshet, skilsmässor och andra problem dök istället upp. Eva och jag fick en flicka och en pojke och livet blev ännu mer komplicerat. Alla slitningar i äktenskapet ledde till att vi båda fick ett nervöst sammanbrott och vi skildes. Kvar var skammen överatt ha misslyckats och det tog många år innan jag hämtade mig. Skuldkänslor, likgiltighet över mitt och andras liv, tomhet och känslan av misslyckande kändes svår. De flesta undvek mig eftersom de upplevde mig som svag och ständigt beroende av hjälp för att gå framåt i "Sanningen ". Jag ansågs fortfarande "omogen ".

Först senare förstod jag att det handlade om att underkasta sigVakttornets alla regler och traditioner. Att man förändrat spelreglerna, lärorna, under historiens gång bortförklarades lättvindigt och ansvarslöst genom att "insikten skulle växa till i de yttersta dagarna ". Alltså det som var sant igår inte nödvändigtvis är det imorgon. Vakttornets auktoritet fick aldrig ifrågasättas då det omedelbart resulterade i en bestraffning i någon form, i värsta fall som en uteslutning. Jag upptäckte att rädsla styrdeVittnenas alla handlingar. Vakttornet liknade i praktiken de fariseer som lade tunga bördor på folk, men inte själva ville dela bördan. Det man beskyllde andra religiösa grupper för - gjorde man själv. Och "vännerna" blev hunsade hit och dit. Ingen vågade anklaga Sällskapet eller protestera. Jag fick nog. 1996 meddelade jag skriftligt att jag inte längre ville förbindas med församlingen av Jehovas Vittnen i Malmö.

(redigerat och något förkortat ) Idag är ingen i familjen Jehovas Vittnen. Barnen studerar vidare och alla lever ett bra liv i frihet utan" Organisationen

 

 


Redaktionen

1