tillbaka
Det var en sträng vinter
i Malmö
Snöplogarna
med sina blinkande gula ljus gick i skytteltrafik längs trottoarkanterna.
Snön samlade sig i drivor längs husfasaderna på Mäster Henriksgatan.Jag
stod i burspråket uppe i vår tvåa på tredje våningen och såg medlemmar
till Vetenskapskyrkan parkera sina stora dollargrin utmed återvändsgatan
upp till kyrkogården.En tidig morgon på väg till jobbet på fabriken
hade jag en gång gått förbi deras glasmonter och läst: "Have you
prayed for your government today?" Jag var inte speciellt religiös,
men kom från ett hem där religionen dominerade alla känslor, tankar
och handlingar: Jehovas Vittnen.
Föga anade jag att
mitt liv skulle omfatta denna religion i över 20 år.Jag var ingen
sökare, men på något känslomässigt sätt var jag förbunden med denna
grupp genom min mor. Jag var "lillminstingen " i en kull av tre
barn. Jag var den bortskämde, den som fick det mesta av min mors
uppmärksamhet och kärlek. Jag tänkte väl aldrig att min egen mor
kunde ha fel i någonting. Därför brukade jag försvara Vittnena inför
mina kompisar på olika fester, ibland eftersom mor var med, fastän
jag inte förstod eller trodde på lärorna. Mitt behov av trygghet
och familjesamhörighet var stor och jag hade med mig en slags falsk
solidaritet mot alla mina närmaste och var beredd att försvara dem
oavsett vad saken gällde, t.ex.synen på blodtransfusioner, födelsedagar
och julfirande.
Till alla mina kamraters
förvåning och förskräckelse började jag och min flickvän att studera
med min styvfarsom var ett Jehovas Vittne. Min syster trodde att
jag hade förlorat förståndet och de flesta av mina bekanta drog
sig undan. Jag brydde mig inte om det eftersom jag via Vakttornets
litteratur förvarnats om vilka följderna skulle bli då man studerade
"Sanningen ": motstånd från alla! Det var en bekräftelse på
att hela världen var i den ondes våld och fiender till Jehovas Vittnen.
Härmed anammade jag den misstänksamhet och hat mot alla som inte
trodde och tänkte exakt som jag. En studie i ondska började och
jag blev spänd och orolig bland människor som inte var Vittnen.
Eftersom Guds rike snart skulle komma fanns det inte anledning att
studera vidare eller att skaffa sig ett välbetalt arbete.Jag betraktade
sådana som andligt svaga. Det räckte i vår församling att någon
som köpte en lite dyrare bil misstänktes vara högfärdig eller stolt,
kanske materialist. De viktigaste frågorna man ställde sig var hur
Sällskapet eller den"Styrande kretsen "skulle betrakta sådant.Lojaliteten
mot organisationen var avgörande.
Trots alla varningssignaler
som ändå dök upp fortsatte jag att intressera mig för Vakttornets
religion."Du sitter väl inte och läser porrtidningar "sade en dag
förmannen på fabriken när jag läste Vakttornet. Han blev riktigt
förvånad när han upptäckte tidskriften. Samtidigt som jag identifierade
mig mer och mer med Vittnena så isolerade jag mig mer och mer från
omvärlden.Från att ha varit öppen blev jag sluten och introvert.
En glaskupa av dogmer placerades runt mig och höll mig fast genom
min egen enfald. Jag tyckte ändå om det jag fick lära mig. Jag började
finna intresse i litteratur, något jag aldrig tidigare uppskattat.
Plötsligt satt jag stilla och kunde njuta av ord, kapitel, sidor
och paragrafer. Mitt rastlösa jag lugnade sig via den meditation
som läsning innebar. Jag kände mig mer och mer utvald.
Eva,som blivit
min fru, fördjupade sig inte i Vakttornetslitteratur utan pysslade
mest om mig i vår lilla tvårummare.Vi kastade tomtar och troll,drömtydningsböcker,
krusifix och allt annat "världsligt ". En kväll ägnade vi oss åt
att repa sönder gamla LP-skivor. Mitt första vittnesbörd gav jag
enkompis som ville sälja hasch till mig. Det var sista gången han
gjorde det. Alla vänner försvann snart. Nu hade vi bara "vännerna
" i församlingen kvar. Efter vårt första möte blev vi hembjudna
till olika Vittnen i deras hem.Det kallades rekreation. Till de
största nöjerna hörde att man berättade om hur man hade kommit med
i "Sanningen ". Bibliska frågesporter och lekar var också rekreation.
Ovant i början. "Riktiga vänner " fick vi först efter vårt beslut
att döpa oss. Fyra olika äldste besökte oss för att förvissa. Efter
ca 6 månaders studium blev vi döpta i Göteborg tillsammans med över
hundra andra. Sedan blev livet mycket inrutat med möten, tjänst,
arbete som frestade mycket på oss liksom alla andra Vittnen.
Vi ville ha barn,men
det uppmuntrade man inte till i vår församling. De flesta som "satte
riket först " blev städare och fönsterputsare på deltid. Många duktiga
Vittnen grusade sina ambitioner för bättre utbildning och arbete
på det sättet. Allt skulle ordna sig om man "satte Riket främst
". Det gjorde det alltså inte. Arbetslöshet, skilsmässor och andra
problem dök istället upp. Eva och jag fick en flicka och en pojke
och livet blev ännu mer komplicerat. Alla slitningar i äktenskapet
ledde till att vi båda fick ett nervöst sammanbrott och vi skildes.
Kvar var skammen överatt ha misslyckats och det tog många år innan
jag hämtade mig. Skuldkänslor, likgiltighet över mitt och andras
liv, tomhet och känslan av misslyckande kändes svår. De flesta undvek
mig eftersom de upplevde mig som svag och ständigt beroende av hjälp
för att gå framåt i "Sanningen ". Jag ansågs fortfarande "omogen
".
Först senare förstod
jag att det handlade om att underkasta sigVakttornets alla regler
och traditioner. Att man förändrat spelreglerna, lärorna, under
historiens gång bortförklarades lättvindigt och ansvarslöst genom
att "insikten skulle växa till i de yttersta dagarna ". Alltså det
som var sant igår inte nödvändigtvis är det imorgon. Vakttornets
auktoritet fick aldrig ifrågasättas då det omedelbart resulterade
i en bestraffning i någon form, i värsta fall som en uteslutning.
Jag upptäckte att rädsla styrdeVittnenas alla handlingar. Vakttornet
liknade i praktiken de fariseer som lade tunga bördor på folk, men
inte själva ville dela bördan. Det man beskyllde andra religiösa
grupper för - gjorde man själv. Och "vännerna" blev hunsade
hit och dit. Ingen vågade anklaga Sällskapet eller protestera. Jag
fick nog. 1996 meddelade jag skriftligt att jag inte längre ville
förbindas med församlingen av Jehovas Vittnen i Malmö.
(redigerat och något
förkortat ) Idag är ingen i familjen Jehovas Vittnen. Barnen studerar
vidare och alla lever ett bra liv i frihet utan" Organisationen
|