|
Min fars historia, som
jag vill berätta
Min far, född 1911, fick höra talas om ”sanningen”
på den tiden Sällskapet kallades för bibelforskare
och det var hans mor som brukade skaffa tidskrifterna ”En
ny värld” (numera Vakna!) och Vakttornet. Han lockades
av budskapet och blev sedan en mycket trogen och långvarig
tjänare. I sin ungdom kom han till Betel i Stockholm och
jobbade där som översättare av tidskrifter och
böcker (bl.a. MacMillans ”En vandring i tro”).
Han arbetade i nära samarbete med J.H. Eneroth (dåvarande
landstjänaren) och trivdes bra under sin tid där.
Far var en av ”den gamla stammen” och var med om
att bygga upp verksamheten från grunden. Satt dessutom
i fängelse som vapenvägrare. Som ”kolportör”
åkte han sedan runt i hemlänet och arbetade som pionjär
och startade upp församlingar. Givetvis växte ansvarsuppgifterna
och han var bokstavligen ”fullt upptagen i Herrens verk”,
till 200%. Det blev hundratals föredrag, doptal vid sammankomster,
begravningstal, tjänaruppgifter och sedermera äldste
och med tanke på sin långa erfarenhet som talare
blev han i det (då) nya systemet ”Tillsyningsman
för Teokratiska Skolan”. En ödmjuk, älskad
och djupt respekterad broder. Han tackade aldrig nej till ett
uppdrag och behövdes en insats, när som helst, var
han den förste att ställa upp.
Jag kan under min uppväxt inte minnas någon period
då han inte var fullt sysselsatt i ”tjänst
för Jehova” på alla sätt och vis. Han
blev också en tillflykt för många av Vännerna.
De visste att de kunde komma till honom med allt och anförtro
sig. Han var aldrig dömande och försökte alltid
se saker och ting ur många synvinklar. Givetvis var han
”för snäll” och fick aldrig förtroendet
att agera ”skarprättare” i församlingen
när en sådan behövdes. Det var honom helt främmande
att vara sådan. Han hade den ibland mindre önskvärda
strävan att ”hellre fria än fälla”.
Jag skriver inte allt detta för att skryta eller upphöja
honom som förmer än någon annan. Men han var
verkligen totalt självuppoffrande och gav sitt liv i sina
medbröder/systrars tjänst. Detta tycker jag behöver
komma fram som bakgrund till det som min berättelse egentligen
handlar om.
Hans uppdrag i församlingen hängde med upp i hög
ålder. Ända upp till 75-80 års ålder
var han samordnare för sammankomsterna, någonting
han egentligen var lite för gammal för då. Han
blev sliten. Men så länge han inte sa nej, utnyttjades
hans lojalitet fullt ut. Jag var själv med i församlingen
vid den tiden och talade med de andra äldste om att se
upp lite med hans hälsa. De lovade att ta hänsyn till
hans ålder, men sedan hände inte så mycket
mer.
I mitten av 1990-talet blev min mor sjuk. Hon fick Alzheimer
och de som känner till sjukdomen, vet att den smyger sig
på. Lite i taget. Nu började en svår tid för
båda två. För pappa, eftersom han skötte
om henne, och för mamma, så länge hon var medveten
om att hennes hjärna inte fungerade längre. För
att göra en lång historia kort: problemet växte
och växte. Pappa slet som en slav med henne och hon körde
skoningslöst med honom (en del av sjukdomsbilden). Ibland
när jag eller min syster kom dit, velade pappa runt förvirrad
och var helt förbi av trötthet. Mammas blöjor
kunde ligga, använda, runt i hela lägenheten. Efter
mycket ”om och men” fick vi socialtjänsten
att förstå att läget var ohållbart. Vi
flyttade dem till ett servicehem.
Men där blev mamma ännu värre och snart togs
hon in på demensvården för gott. Givetvis innebar
hela den här tiden det svårt för pappa att också
orka med församlingen och dess möten. Han ”tappade
farten” som det ibland heter. Jag och min hustru hade
vid den här tidpunkten lämnat församlingen sedan
ett antal år. Nu hade jag orsak att känna mig ännu
mer förbittrad. Under hela den här tiden lyste ”Vännerna”
med sin frånvaro. Jag hade i min enfald trott, att församlingen
nästan mangrant skulle ställa upp och hjälpa
sina trosfränder. Men icke! Det verkade som om det var
den låga mötesnärvaron som bekymrade dem värst.
Någon gång kanske någon tittade upp för
att säga hur ”saknade” de var och hur församlingen
hoppades se dem snart igen i Rikets sal. Kärleken visste
inga gränser…
Min pappa har alltid varit en sökare. Han gick ofta utanför
organisationens gränser för att hitta innehåll
till föredragen, då han tyckte att sällskapets
dispositioner var mindre bra och ”fyrkantiga”. Han
log ibland åt att de föredrag som uppskattades mest,
var de vars stoff mest hämtats ur andra källor. Så
han läste alltså en del annat; inte minst Viveca
Heyman och Victor Rydberg. Vid 88 års ålder bodde
han ensam kvar på servicehemmet och trivdes bra med att
inte behöva vara uppe till fem på morgnarna och sköta
om mamma. Nu hälsade han på henne varje dag i stället.
Besök av sina trosbröder fick han så gott som
aldrig, Förutom mig och min syster med familjer, var han
ensam. Sällan hämtades han till några möten,
förutom den obligatoriska Åminnelsen. En dag hade
han varit på biblioteket och lånat ett par böcker
om biblisk historia. På vägen hem träffade han
en relativt ny person i församlingen och visade dem då
när de samtalade. Några dagar senare kom ett par
äldstebröder upp till honom, för att utreda detta
med att han läste annan ”otillåten” litteratur.
Den nyintresserade hade alltså, som han redan tydligen
hunnit lära sig, angett pappa, som tog väldigt illa
vid sig.
I den vevan avsattes far plötsligt som äldste. Han
fick inte veta varför och anklagades heller inte för
något. Jag skrev till Betel om ärendet och fick ett
svar från Kretstillsyningsmannen. Han angav inget skäl
för avsättandet, eftersom det var ”konfidentiellt”,
men ”förvissade” mig om att allt ”hade
gått rätt till”. Pappa hade alltså inte
ens rätt att få veta anledningen till att han förlorat
sina privilegier ”på grått papper”.
Så blev han då, denne gamle ”trotjänare”
på ålderns höst, förpassad till att bli
en skugga för den församling som han varit med om
att bygga upp. När krafterna tröt, blev han kastad
bland skräpet, som allt förbrukningsmaterial brukar
bli. Han var inte den förste, och tyvärr inte heller
den siste.
Nyårsafton 2000 drabbades han av en stroke och hamnade
på sjukhem. Där fick han regelbundet besök av
någon han inte kände som lämnade tidskrifterna
(som han aldrig läste). I övrigt fick han aldrig besök.
Någon riktig, äkta vänskap verkar inte finnas
inom Jehovas vittnens led. Däremot var en ”delegation”
hos honom och fick honom att, i sitt sjukdomstillstånd,
skriva på ett papper där han uppdrog åt församlingens
äldste att ha hand om hans – och mammas – begravningar.
Där skulle ”hoppet om uppståendelse”
predikas och ”Jehovas storhet” visas på. Dessutom
ville han ha kistbegravning. Tydligen.
En dag ringde man upp mig från pappas avdelning. Han hade
hittat ett papper och var så upprörd att det var
bäst att jag kom. Det han hittat var ”begravningsförordnandet”
och nu, något år senare, insåg han vad han
skrivit på. Jag blev oerhört upprörd över
denna arrogans, att dels förmå en gammal sjuk man
att skriva på ett sådant papper och dels gå
bakom ryggen på mig och min syster, de närmast anhöriga!
Han ville i alla fall att papperet skulle annuleras och att
jag skulle ansvara för deras begravningar. Vilket var tur.
Tre månader senare fick han en ytterligare en stroke och
avled ett par veckor därefter. Efter hans död hörde
ingen av sig och till hans begravning kom inga blommor. Visserligen
var den utlyst att vara ”i stillhet”, men det förbjuder
inte anständigt folk att visa sin goda vilja. Han fick
dock en värdig begravning, utan inblandning från
de äldste.
Mamma, vars enda ”brott” är att bli demenssjuk,
har aldrig fått besök. Jo, några av ”världens”
människor har varit där med lite kaffebröd och
tagit en fika. Av vanlig medmänsklighet. De har visat prov
på ”gudaktig hängivenhet” utan att veta
om det, förstås.
Men hos de som ”vet”, hos dem verkar ingen vanlig
anständighet finnas! Om du som läser detta fortfarande
är med bland J.V., glöm då aldrig bort att vi
i första hand är MÄNNISKOR. Människor som
av kärlek till nästan skall bry oss om, och visa detta.
”Allt vad ni vill att människorna skall GÖRA
er…”, ”Det som ni GÖR mot den minste
av mina bröder…” osv. Ord finns det gott om,
men handling är mer sällsynt. Att vara en god kristen
är inget man behöver påtala. Det VISAR man!
Peter
|
