tillbaka

En som studerar med Jehovas Vittnen
insänt 7 juni 2000

Det är ett och ett halvt år.

Jag har träffat vittnena ganska regelbundet. Jag tänker på dem ofta. Har gått igenom alla faserna. Läst all litteraturen. Sett den röda tråden. Trängt in i räknesystemet. Sett att det stämmer. Jublat när jag tillgodosett mig bibelmatematiken. Svindlat vid tanken av att jag är en av de relativt få som nått denna insikt. Känt mig utvald. Börjat försvara teorierna. Förkasta annat. Gått framåt mot sanningen. Vilken befrielse. Efter alla dessa år av sökande. När ska jag ta steget? Döpa mig? Börja förkunna? Kanske vänta lite till. Behöver ytterliggare lite kraft innan jag tar steget. Något hindrar mig. I bönen har den plats Jesus haft i hjärtat ersatts av något annat. Vad är det? Kan inte reda ut det. Sanningen pockar på. Den är nyfunnen. Jag vill berätta om den. Varför känner inte hela världen till den? Den är ju underbar. Alldeles fantastisk. Ovissheten är borta. Alla frågor är tillrättalagda. Kan det bli bättre? Vittnena är vänliga. Uppmuntrande. När jag är med dem försvinner alla tvivel. När de lämnat börjar funderingarna. Börjar i bönen vänja mig vid att tilltala fadern vid namnet Jehova. Känns lite ovant men inte fel. Garderar mig genom att också använda namnet Jahve. Går lika bra. Ber genom Jesus Kristus. Ber om tid. Har hoppat i ett antal galna tunnor i livet. Ske din vilja, fader. Led mig.

Tiden går. Det börjar sätta sig. Mogna. Om det bara inte var det där med hjärtat. Något som jag tidigare var van vid saknas. Det var Jesus innan. Nu är det sanningen. Kan inte reda ut det riktigt. Studerar vidare. Börjar inse upprepningsmekanismen. Så länge allting upprepas lever sanningen. Läser om och om igen. Vakttornet, Vakna, Bibel och annan litteratur. Överallt. Omger mig med den. Till och med i sängen. Inga nya insikter tillförs. Jag har sett omfånget av lärorna. Har dåligt samvete. Varför är jag inte redan döpt? Ute och förkunnar?

Brevväxlar med ett vittne. Skriver ner allt om min nyfunna sanning. Får lite distans till vad jag lärt mig. Börjar jämföra med vad jag tidigare trodde. Övervägande fördel för sanningen. Ringer ofta till vittnen och härdar järnet med sanningsbekräftelser. Uppmanas hela tiden vänligen att ta del i alla möten. Jag är högutbildad. Har stor livserfarenhet. Vittnena säger att jag är djup. Intellektuell. Bilden av vittnenas organisationspsykologi skymtar igenom. Jag godtar den i sanningens namn. Känns som en mindre uppoffring i det stora hela. Det enda som egentligen får mig att tveka är det här med hjärtat. Vad är det? Ju mer sanningen mognar desto mer mekanisk blir känslan i hjärtat. Den känns kall. En känsla av avklippthet.

Kan inte reda ut det. Har fortfarande öppen kontakt med vänner. Andra kristna. Pratar ibland med en kristen präst per telefon. Blandade känslor. Ser hans uppriktighet. Tycker också lite synd om honom för att han inte känner sanningen. Omedvetet räknar jag mig lite högre än honom. Pratar med andra kristna. De är inte mottagliga för sanningen. Tycker synd om dem. Jag har blivit ett elitistiskt odöpt vittne med dåligt samvete.

En gammal vän besöker mig. Han säger att så länge jag inte är döpt har jag en viss frihet. Om jag döper mig är jag helt utelämnad till vittnena. Han förstår inte. Vi ber tillsammans. Den gamla vanliga känslan i hjärtat gör sig påmind. Vad är det? Är det du Jesus?

Någonting får mig att be en bön före varje möte med vittnena. Jag ber att du ska få vara mitt ibland oss. Mötena med vittnena blir mer otvungna. Vi skrattar och har trevligt en stund innan studierna. Jag ser att också deras hjärtan är fulla av kärlek. Mötena sker alltid i mitt hem. Den goda känslan i hjärtat finns kvar tills vi börjar studera. Medan vi tragglar oss igenom upprepningsprocedurerna inträder avklipptheten. Jag ser det också i vittnenas ögon. Även i de äldstes ögon. Jag känner stor kärlek till dem. Jag vill nästan gråta när jag ser deras lidande. Hur många år har de kämpat med denna känsla av avklippthet? Med sitt tvivel? Med sin rädsla? För varje möte omfördelas successivt rollfördelningen. De kommer troget till mig med en yttre fasad av att det är de som förkunnar för mig. Varje gång vi träffas knyter vi starkare vänskapsband. Jag håller mig till rollspelet men ställer hela tiden frågor? De vet att de inte kan lära mig något nytt. Det enda som finns kvar är att vi tillsammans bryter ny mark. Jag låter dem förstå att jag kommer räkna dem som personliga vänner oavsett framtiden. Allt utanför lärosatserna måste uttryckas i koder. Vad tänker de när de går hem efter mötena?

Vad kan jag göra mer än erbjuda min vänskap? Jag har fått full bekräftelse på vad känslan i hjärtat innebär. Under studierna med vittnena har Jesus plats i hjärtat successivt bytts ut mot Sällskapet. Jag är fullkomligt fri att inte bara inse denna sanning utan också att ändra kurs. Jag gör det. Under en påföljande och relativt kort period krossas Sällskapets hela paketlösning inför mina ögon. Helt plötsligt har jag tillgång till en mycket större sanning än jag hade tidigare. Hela nya testamentet gäller också mig. Det gäller för alla kristna. Jag är fri. Jag har inte bara lyckats identifiera tvivlets källa utan också lärt mig stava till det: Sällskapet Vakttornet. Mitt hjärta ömkar för alla de som kommit till samma insikt men som inte kan bryta sig loss. Vad kan jag göra? Jag ber för er, ni fina människor som har kommit att betyda så mycket i mitt liv. Ni sitter inne med stor bibelkunskap. Mycket av den kunskapen är giltig också bortom Sällskapet. Men ni kommer att finna mer. Jag ber att ni ska ledas till den källan. Vänskapen finns kvar. Ni är alltid välkomna i mitt hem.

En vän