Visar bibeln att Gud handlade med en
jordisk organisation i förkristen tid
Bibelns skildring visar att från Adam fram till det att Israels
nation grundades, så handlade Jehova med enskilda människor,
utan att de var organiserade i någon sorts religiös anordning.
Det var helt enkelt familjeöverhuvudena som hade ansvaret för
tillbedjan av Gud, precis som de hade ansvaret för mycket annat.
Israel var indelat i stammar och varje sådan stam var som
en familjegrupp släktingar.
Den mosaiska lagen vägledde dem moraliskt och religiöst,
men det fanns inget styrande eller administrativt ledarskap eller
"krets". Så israeliterna var vägledda av sina
samveten, som bl a skulle formas av lagen, och de hade från
början alltså ingen organiserad regering som styrde över
dem. Dömandet och bestraffningen av syndare utfördes av
folket själv. Varje individ hade alltså eget ansvar för
sitt uppförande inför Gud, sin familj och samhället
han levde i.
Israels nations historia visar klart att lojalitet gentemot Gud
inte kan bindas till en organisation. Jehova hade tillsatt en officiell
prästklass åt nationen, och senare på folkets begäran
tillsatte han mänskliga kungar. Men det var bara för att
folket ville ha en synlig regering och detta visade också
att de saknade tro på Jehova själv. (1 Sam 8:4-7) Det
var faktiskt sedan de fick dessa kungar som det gick riktigt illa
för dem. I Juda, och i det norra Israel fanns det ingen rättfärdig
kung alls. Av 24 kungar var det bara 6 av dem som bibeln nämner
något positivt om, men även dessa vanärade Gud genom
att de avvek från sann tillbedjan.
På liknande sätt var det med prästerskapet. De
var inte heller pålitliga vägledare för folket.
Tvärtom, så gick de hand i hand med kungarna och gjorde
inte heller Guds vilja, och de bidrog till att sann gudsdyrkan urartade.
Det är inte konstigt att psalmisten varnar så här
i Psalm 146:3: "Förlita er inte på furstar, inte
på en människoson, han kan inte hjälpa."
Historien visar att trots kungarna och prästerskapet, så
fortsatte Jehova att handla med enskilda människor, och oftast
var dessa människor inte accepterade av den etablerade "organisationen".
Jehova handlade t ex med David, även då Saul var kung
och då David var förvisad ifrån nationen.
Förutom David och Salomo var de flesta andra författarna
till skrifterna inte en del av den etablerade officiella nationsstrukturen.
Ja, de var till och med oense med den och sågs med onåd
av den. Dessa människor var profeter som Jehova uppreste och
de fick inte sina anvisningar från någon organisatorisk
kanal. De anpassade inte heller vad de sade eller skrev för
att få dess gillande. De uttryckte öppet sitt avståndstagande
från dem som hade ansvaret och ledningen i denna organisatoriska
uppbyggnad, både kungarna och prästerna. Därför
utpekades dessa profeter ofta som omstörtande bråkmakare
i Israels församling. De kände ingen förpliktelse
att följa den felaktiga kurs som nationens ledare slagit in
på. Deras lojalitet gentemot Jehova och till sanningen undanträngde
lojaliteten gentemot ett jordiskt, mänskligt system, även
om det från början var tillsatt av Gud.
Allt detta vet ju Sällskapets ledning om,
men de påstår att det hela är en bild på
alla i kristenheten utom dem själva.
Nuförtiden är de flesta vittnen stolta över att
få lov att understödja "organisationen", oavsett
vad den gör eller vad den lär ut. När man gör
så, har man faktiskt inget stöd i bibeln. I Israels nation
var det just de som undergivet följde de officiella religiösa
ledarna, som blev vilseledda till falsk gudsdyrkan. Och deras lojalitet
gentemot dessa ledare fick dem att falskt anklaga och förfölja
helt oskyldiga människor. (Hebr 11:36-40, Jak 5:10,11). Så
deras lojalitet gentemot en auktoritär organisation fick dem
egentligen att handla mot Guds vilja.
Även om kungadömena i Israel hade upphört på
Jesu tid, så fanns den officiella strukturen hos prästerskapet
kvar. Prästerna tjänade forfarande som Guds förordnade
representanter och tillsammans med de judiska äldste utgjorde
de den högsta juridiska myndigheten i landet. Jesu verksamhet
ogillades och motarbetades av dessa som hade makten och myndigheten
i Israel. Egentligen var det denna "styrande krets" i
den nationella organisationen, alltså översteprästen
och Sanhedrin, som dömde Jesus till döden. Och det var
till dessa som apostlarna senare sade: "Vi måste lyda
Gud såsom härskare mer än människor".
Samma sak gäller idag. Även om en organisation påstår
att den talar i Guds namn, så kan man alltså ändå
vara i konflikt med Guds vilja om man följer den i vått
och torrt.
Så att sätta upp ens lojalitet gentemot en organisation
som kriterium för att dömma ens kristna tro, är helt
klart inte bibelns syn på det hela. Att kräva eller att
påstå att människor ska sätta sin tro och
förtröstan till ett jordiskt system, är helt utan
stöd i bibeln, och det leder till hemska konsekvenser. Historien
visar att så har varit fallet genom århundradena och
vårt århundrade är inget undantag. Bibelns skildring
bör påminna oss om faran i att sätta sin förtröstan
till människogjorda religiösa system.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att även
om man tycker att lagförbundet och Israels nation i någon
mån var en organisation, så visar det att när den
blev centralstyrd av mänskliga kungar, så gick det illa.
Dessutom var det så att Kristus kom och tog bort allt det
gamla, så att försöka efterlikna och bygga upp en
ny liknande organisation för att styra över kristna, är
helt enkelt inte skriftenligt. Kristus är ju varje mans huvud!
Så långt Israels
historia. Men hur var det efter Jesu död?
Fanns det en styrande krets i det första århundradet?
Enligt 24:13-35, uppenbarade sig Jesus inte först för
apostlarna utan för Kleopas och hans hustru. Luk 24:27 visar
att Jesus var den främste att uttyda dessa profetior. Före
sin himmelsfärd berättade Jesus för de elva apostlarna
att han han personligen skulle ta ansvaret för vad som skulle
hända i himlen och på jorden. (Matt 28:18-20). Han hade
berättat att han skulle sända en hjälpare,
som skulle ta hans plats efter det att han återvänt till
himlen; helig ande (Joh 16:13-15). Skulle anden bara verka under
en kort tid, en generation eller så, efter det att den kristna
församlingen grundades till dess att Jesus kunde bilda en centralstyrd
organisation, som skulle ta över ansvaret från helig
ande, d v s ge lärljungarna den näring de behövde
och vägleda dem i sanningen? Nej, Jesus sade att anden skulle
vara med dem "för alltid"!
Eftersom Jesus hela tiden skulle hålla kontakten med sina
lärljungar genom helig ande efter sin uppståndelse, fanns
det ingen anledning för honom att få dem att sätta
sin förtröstan till att det skulle utvecklas någon
central grupp av mänskliga representanter som skulle vägleda
och styra. Jesus hade inte sagt något annat än: "där
två eller tre är församlade i mitt namn, där
är jag mitt ibland dem" (Matt 18:20).
Utgjorde de äldste i Jerusalem
en styrande krets?
Sällskapet Vakttornet vill få det att se ut som om de
äldste i församlingen i Jerusalem, varifrån de goda
nyheterna började spridas utöver världen, verkade
på ett liknande sätt som Jehovas Vittnens styrande krets,
t ex att bestämma i allvarligare frågor som hade att
göra med kristna i andra församlingar, och att de var
en källa till växande förståelse av sanningen.
De påstår att de äldste i Jerusalem verkade på
detta sätt när frågan om omskärelsen kom på
tal. Är detta verkligen vad bibeln lär? Vilken roll spelade
församlingen i Jerusalem, och hur handlade Jesus Kristus själv
och den heliga anden när det gällde att lösa den
här frågan? Läs vad som hände i Apg 15:1-35
och Gal 2:1-14.
Enligt Apostlagärningarna kom frågan på tal när
några män från Jerusalem i Judeen kom till Antiokia
och började undervisa om något nytt, något som
Paulus inte lärt ut till de nu troende hednakristna. De sade:
"Om ni inte vill låta omskära er, såsom Mose
har stadgat, kan ni inte bli frälsta". Detta stod i direkt
konflikt med det som Jesus själv hade uppenbarat för Paulus,
att det endast var genom tro som man kunde bli räddad. Så
Paulus och Barnabas for till Jerusalem för att träffa
apostlarna och de äldste för att reda ut den här
frågan. Paulus redogörelse kring denna händelse
för Galaterna visar att han hade ett enskilt möte med
"de som tyckte att de var något" i församlingen,
de främsta äldste. Han redogjorde för dem om de goda
nyheterna, som blivit predikade bland hedningarna och sedan talade
han till de andra äldste vid ett större möte och
genom Guds andes hjälp, fick de den rätta förståelsen.
Efter detta skrev man ett brev speciellt till de hednakristna i
Antiokia, i vilket man redogjorde för vissa ting som borde
undvikas för att bidra till friden mellan judekristna och hednakristna.
Detta brev utarbetades efter det att Paulus med ledning av Guds
ande mer eller mindre tillrättavisat de äldste i Jerusalem,
så man kan inte säga att förståelsen kom från
någon styrande krets. De fick alltså ta emot tillrättavisning
snarare än att ge tillrättavisning. Den här händelsen
bevisar alltså inte att det fanns någon styrande krets
som utarbetade regler och föreskrifter för att sedan vidarebefodra
dem till andra kristna. Det var ju tvärtom. Bibeln visar klart
att Guds ande verkade genom enskilda trogna individer så att
de kristna blev fostrade och vägledda.
Guds ande verkar på de första kristna
Jesus sade till sina lärljungar att bara stanna i Jerusalem
tills de fick del av helig ande. Petrus hänvisade till Joels
profetia när detta hade hänt, bl a gällde detta förutsägelsen
att "Jag skall utgjuta min ande över allt kött och
edra söner och edra döttrar skall profetera, edra gamla
män skall ha drömar, edra ynglingar skall ha syner...".
Helig ande skulle alltså kommunicera med de kristna på
samma sätt som den gjort under den förkristna tiden, direkt
och i syner, drömmar och genom profeter. Hände detta verkligen?
Apostlagärningarna är full av redogörelser, som
klart visar uppfyllelsen av Joels profetia. Den visar hur Jesus
personligen spelade en aktiv roll, hur helig ande verkade genom
änglar, syner och drömmar i den första kristna församlingen.
Detta visade sig i hur individer förändrade sin personlighet,
tillväxten i församlingarna, utväljandet och vägledandet
av apostlar och missionärer, hur församlingen hölls
ren från felaktiga läror, hur de kristna ingavs mod under
prövningar och svårigheter, och hur all väsentlig
information som kristna i följande århundraden skulle
behöva, bevarades. Det fanns alltså ingen del i den tidiga
kristendomen som Jesus inte själv personligen medverkade i,
antingen direkt eller genom helig ande. Tänk t ex på
vad som hände Filippus och etiopiern. Filippus predikade i
Samarien när en ängel skickade iväg honom till vägen
mellan Jerusalem och Gasa. På vägen träffade han
en etiopisk eunuck. Anden sände Filippus till hans vagn. Efter
det att han döpt etiopiern, sände Guds ande iväg
honom.
Tänk också på fallet med Kornelius, en from och
gudfruktig man. Han fick i en syn se Guds ängel, som sade till
honom att skicka iväg män till Joppe för att hämta
Petrus. Under tiden, medan Petrus var uppe på taket och bad,
föll han i trance och han fick höra en röst som förklarade
sådant som var orent för rent. Anden informerade honom
om männen som Kornelius hade skickat. Petrus anlände till
Kornelius hem, där han förkunnade de goda nyheterna för
en stor grupp människor som blev kristna.
Jesus själv uppenbarade sig för Saulus, så att
han blev omvänd. Paulus grundade sedan många församlingar.
Vem gav honom detta förtroende? Var det församlingen i
Jerusalem eller församlingen i Antiokia? Nej, Paulus och Barnabas
var utsända som missionärer av Guds heliga ande. (Apg
8:36,39,40. 10:1-46. 9:3-6,15. 13:1-4.) Allt detta visar att de
personer som Paulus predikade för, skulle se upp till Kristus
själv för vägledning, inte en grupp äldste i
Jerusalem. Man skulle kunna räkna upp många fler exempel,
men budskapet är klart. Jesus Kristus själv och helig
ande, snarare än någon människa eller grupp av människor,
spelade den mest aktiva rollen i att leda de första kristna.
Och tiden gick...
Efter apostlarnas död har många religiösa organisationer
tagit form, oftast med de ärligaste avsikter, för att
sörja för gemenskap, med att få skydd undan förföljelse
och för att skydda de troende mot falska läror. Men med
tiden dog ju grundarna, och medlemmarna i sådana organisationer
förlorade förr eller senare själva grundsyftet med
gemenskapen ur sikte. Medan själva tron på Jesu förmåga
att sörja för sina lärljungars behov försvann,
och man tog på sig personligt ansvar, fick makt, prestige
och kanske ekonomisk vinning, så började man också
att gömma sig bakom organisationens upphöjda mål
och såg till så att man fick ökad kontroll över
andra. De fruktansvärda konsekvenserna av det slutliga resultatet,
är skrivna i blod och tårar genom hela historien. Ledarna
av sådana organisationer kan mena sig representera Kristus
och insistera på att de har auktoritet att tala i hans namn.
Eftersom de menar sig ha rätten att tolka bibeln, kan de utestänga
dem som inte håller med deras tolkningar. De har ersatt den
rena bibeltexten med sina egna tolkningar och medlemsantalet ökar
eftersom de predikar att räddningen och tryggheten endast finns
i deras organisation.
Vad är en organisation?
En organisation är ett redskap till att användas för
att kanalisera sådana resurser som tid, energi och pengar.
I fel händer kan dessa resurser användas till andra ändamål
än att ge ära åt Jesus Kristus och att belysa hans
försonande verk.
En organisation kan inte handla som en människa.
En organisation är inte ett enskilt väsen
med känslor, åsikter och egna tankegångar.
När människor tillsammans försöker uppnå
gemensamma mål och strävar åt samma håll
för att utföra saker och ting, då är det naturligt
att man kommer tillsammans i någon sorts organisatorisk gemenskap.
Att tillsätta en eller flera ledare för att vara talesmän
för gruppen och att fördela olika uppgifter till andra
medlemmar är ju också förnuftigt för att saker
och ting ska fungera. Att registrera sig som någon sorts förening
i juridisk bemärkelse är också vanligt. Medlemmarna
är i regel överens om vissa normer för uppförande
och även genom vilka metoder som gruppen ska verka. Men när
man säger att själva organisationen utför något,
så är det mer ett sätt att uttrycka sig än
vad som egentlige sker. Det är alltid medlemmarna, individerna,
som utför något. Själva den organisatoriska lösningen
kan ju inte åstadkomma något i sig själv. Utan
sina medlemmar kan organisationen inte kommunicera eller handla
eller framföra idéer. Det betyder att all kommunikation
som kommer från en organisation egentligen kommer från
en individ.
Efter andra världskriget blev inte den nazistiska organisationen
ställd inför rätta, men enskilda människor,
som var medlemmar i den blev anklagade och dömda. En organisation
kan inte begå eller bli straffad för något brott,
den kan inte ställas till svars. Men det kan man med människor.
Det var därför Jesus sade att han skulle komma och "skilja
människor från varandra, alldeles som en herde skiljer
fåren från getterna." Det var alltså enskilda
människors uppförande och handlingar som skulle avgöra
hur Jesus skulle döma, inte om man var lojal mot en organisation
och dess trosuppbyggnad. (Matt 25:31-46)
En organisation har inget minne,
inget samvete, ingen kärlek eller hat.
Den har inga känslor eller åsikter.
Den kan inte ha rätt eller fel.
Denna grundläggande sanning om en organisations natur visar
klart att man endast kan ha ett personligt förhållande
till Gud eller till någon enskild människa. Man kan alltså
inte ha något sådant förhållande med eller
genom en organisation. Med detta kan man inte säga att organisationer
i sig själva är dåliga eller felaktiga, men de måste
ses för vad de är och för vad de inte är.
Organisationer är ett sätt för folk att tillsammans
sträva efter att göra något och att åstadkomma
mer som en grupp än som enskilda individer. Organisationer
är inga personligheter eller väsen med självständiga
viljor, intelligens eller kapacitet. Vår skapare som har absolut
obegränsade resurser och förmågor behöver inga
sådana hjälpmedel. Man ska också vara medveten
om att ett av problemen med organisationer är att regler och
föreskrifter som kan verka vara det bästa för människor
som grupp betraktad, mycket väl kan vara orättvisa mot
enskilda individer i gruppen. Därför är det naturligtvis
bättre att vara under personlig ledning från Gud och
Kristus genom helig ande. Vi kan verkligen lita på att vår
himmelske Fader vet vad vi personligen behöver och att han
kommer att fylla dessa behov på bästa möjliga sätt.
(Matt 6:31-33, 1 Joh 5:13-15,20)
Den största faran med en religiös centralstyrd organisaion
är, att den lätt kan höjas upp till en ställning där
den definitivt inte hör hemma, nämligen mellan oss som enskilda kristna,
och Jesus Kristus. Apg 15:14,19
|