Ylva hette en kvinna. Kalla och grå var hennes ögon, och hennes visdom stor, men hon ägde varken make eller barn. Ulvens dotter kallade man henne, och i sanning var också Fenrisulven hennes far. Frände var hon till ingen man, men mången viking fruktade hennes trolldom, trots hennes ringa ålder.
Så hände det sig en sommar att skörden på Eyvindstorp slog fel. Trots blodsoffer ville skörden inte växa. Eyvind, som var en fattig man, såg sina barn svälta medan vargarna dräpte hans får. Han gick till sin bror Torulf, som var bättre lottad, för att be om hjälp. Med sig tog han skinnet av en ulv som slagit hans får.
Genast Torulf såg fällen ville han lägga skulden för gudarnas vrede på Ylva, ty han var kvick att döma. Tillsammans med Torulf och hans män gav sig så Eyvind av mot Vargagryt där Ylva vistades. Många vapen bar de, ty de planerade en grym hämnd. Skoningslöst manade de på hästarna.
När de närmade sig Vargagryt började Torulfs häst dansa och kasta med huvudet, och snart blev Eyvind varse en stor varg som betraktade dem på håll. Sin långbåge drog han då fram, men så snart pilen låg mot bågsträngen var ulven borta. Fruktan lade sig tung över Eyvinds hjärta, ty han förstod nu att Ylva skulle ha tid att förbereda deras ankomst. Dock klädde han inte sin oro i ord. Han ville inte att hans bror skulle ta honom för vek.
Erik hette en man. Högrest var han, och fruktan kände han icke. Ungdom ägde han, men hans huvud höll en gammal mans visdom. Hans fader var Gandur, dräpt av Torulf i orätt fejd. Rik var han icke, men en hingst, Röjdur, ägde han. Han arbetade på Ragnarsbo, och denna dag hade Ragnar sänt honom att finna ett bortsprunget lamm.
Spåren han följt hade lett honom och Röjdur till trakterna kring Vargagryt, och Erik ante att han aldrig skulle finna lammet vid liv. Bara ulvar och korpar höll sig levande där.
Plötsligt reste sig Röjdur på bakbenen, och Erik, som inte var beredd, kastades till marken. När Erik fann källan till hästens oro förvånades han. En ensam varg såg ner på honom från sin postering på en klippa. Nedanför klippan låg lammet han sökt. Oskatt. Vargen brydde sig inte om det.
Erik gick närmare. Då vände vargen helt om och hoppade ner från klippan. Den sprang sedan iväg mot Vargagryt. Erik förstod att vargen var en av Ylvas tjänare, och beslöt sig för att följa efter den. Lammet tog han med sig. Så hände det sig att Erik stod gömd bakom en klippa när Eyvind och Torulf anlände till Vargagryt. Han såg dem binda upp sina hästar och ta fram sina vapen. Hans hjärta blev kallt när han för sin inre syn såg vad dessa skulle kunna göra med en ensam kvinna.
Plötsligt kände han en lätt hand på sin skuldra. Han vände sig hastigt om, och i samma rörelse fick han fram en kniv. Handen sänktes dock lika snabbt när hans blick möttes av ett par kalla grå kvinnoögon. Vargarna hade han inte lurat. När han försökte tala satte kvinnan ett finger mot hans läppar och manade honom at vänta i stillhet.
När Torulf ropte hennes namn och sporde om varför hon förbannat Eyvindstorp steg hon inför dem. Hon sade dem att hon inte gjort något ont, och att hon skulle väcka sin faders raseri om de inte lämnade henne i fred.
Torulf ropade glåpord mot henne, och kastade sitt spjut. Spjutet missade sitt mål, men Ylvas vrede var väckt. Ur klippornas skuggor kom vargarna. Med ett rasande tjut kastade sig Ylva mot männen. Sin dolk begravde hon i Torulfs hals samtidigt som vargarna slet männen lem från lem. En ylande varg genomborrades av en spjutyxa. En av männen fick tag i Ylvas långa hår. Erik förmådde inte vänta. Hans kniv fann mannens nacke. Eyvind såg Erik. Han såg en ulv som blivit man. ƒnnu en man föll för Eriks kniv.
Eyvinds yxa klöv ett grått huvud. Det varma blodet dränkte hans kläder och blandades med hans eget när nästa varg anföll. Vassa tänder sjönk djupt in i hans skuldra. Hans yxa öppnade ulvens buk. Tungt föll vargens kropp över honom. Han reste sig klumpigt, men hans fot snarades av ulvens tarmar, och han drogs omkull. Ett knastrande ljud hördes när en tredje vargs käkar slöts om hans nacke. Ylvas naglar grävde ut den siste mannens ögon. Hon lämnade honom en stund att ångra sina dåd innan hon stötte sin dolk i hans bröst.
Korparna började samlas. Luften fylldes av deras skränande sång. Erik såg på de döda som låg spridda över den röda marken. Så vände han sig mot kvinnan. Hon var lika oskadd som lammet. Rak och stark mötte hon leende hans ögon. Fenrisulvens dotter hade segrat.
