Sanningen till sist
Jag vaknade och såg på min fula gamla väckarklocka. Den stod på 05.58. Om två minuter skulle den ringa. Jag stängde av den och ryckte åt sig en skrynklig T-shirt från klädhögen på golvet. Morgonduschen (iskall) och toalettbestyren tog inte lång stund. Jag klädde mig snabbt och drog en välanvänd borste genom mitt morotsröda hår. Sen satte jag på kaffepannan och gick för att väcka Gubbjäveln. (Mannen i fråga var min far, men jag tänkte alltid på honom som ”Gubbjäveln”.)
Jag gick in i hans sovrum och tände lampan. Ett dovt stönande och en irriterad rörelse under duntäcket tydde på att Rolf (för så hette han) hade vaknat.
‘Kliv upp, farsan!’ sa jag. ‘Fikat är snart färdigt.’
‘Snälla, släck ljuset!’ bad mannen under täcket hest. ‘Och stäng dörren försiktigt.’ Jaså, han var bakfull igen? Jag klampade ut och smällde igen dörren efter mig. Ljudet utlöste ännu ett stönande. Det var tjänligt åt honom. Han hade förstås varit ute med den där Kvinnan igen. Den där Kvinnan, hon med krulligt blont hår och små söta skrattgropar.
USCH! Jag mådde illa. Så snart mamma var borta (för tillfället på affärsresa) var han ute och festade med Henne. Inför mig låtsades mamma inte märka något, en när de trodde att jag inget hörde skällde hon på Gubbjäveln och han bad om förlåtelse och sa att det aldrig skulle hända igen. Jag hatade dem för det. Jag hatade Kvinnan också, för i mina ögon var det hon som var skulden till alltihop. Jag gjorde mig ett par limpmackor och tog en kopp kaffe.
När jag hade packat ner mina böcker i en väska och satt och knöt mina kängor kom Gubbjäveln ut från sovrummet. Hans svarta hår stod åt alla håll och han hade sin bruna morgonrock på sig. Han var orakad och ögonen var röda.
‘Måste du alltid vara sådär svart runt ögonen?’ undrade han. ‘Du ser ju ut som ett fnask. Nej, förlåt! Jag menade inte....’
‘Tack för den!’ morrade jag surt innan ytterdörren flög igen med ett brak.
Med blicken i marken och med arga steg gick jag mot busshållplatsen - en promenad som vanligtvis tog 20 minuter. När jag varit på väg i ungefär 5 av dessa hörde jag någon som ropade:
‘Hallå! Eldsvådan! Vänta då, Rödtopp!’ Det var Nicke, en före detta klasskompis som jag känt sedan vi var 5 år gamla. Han påminde starkt om en flaggstång; lång, spinkig, blek och gyllenblond.
‘Hallå där, Rödluvan! Vad du ser då sur ut. Har du stött ihop med vargen?’ sa han och flinade när han hunnit ikapp mig.
‘Du, jag är faktiskt inte upplagd för dina lustigheter idag. Lämna mig ifred!’ muttrade jag irriterat.
‘Oj då! Vaknat på fel sida, va?’
‘LÄGG AV!’
Han ryckte på axlarna och vi fortsatte under tystnad.
Eftersom jag var arg gick det fortare än vanligt och således fick vi stå och vänta ganska länge sedan vi väl kommit fram till hållplatsen. Nicke försökte få igång ett samtal, men det gick trögt. Efter ett tag lyckades han emellertid dra ur mig anledningen till att jag var så arg. Jag öste ur mig hela historien om mamma och Kvinnan och Gubbjäveln.
När jag hade berättat färdigt hade ilskan runnit av mig och jag kände mig bara ledsen. Nicke försökte trösta mig och sa att om allt verkligen gick åt skogen skulle jag vara välkommen att bo hos honom i hans lägenhet. Erbjudandet förvånade mig, men jag visste att han menade vad han sa.
Bäst som vi stod där och pratade kom några andra som också skulle med bussen. En av dem var Rickard - killen som totalt dominerade mina romantiska fantasier. Han var lika underbar som alltid. Hans glänsande guldbruna hår var halvlångt, man snaggat i nacken, och när han slängde med huvudet så att morgonsolen lyste i det var det helt obeskrivligt vackert (enligt mig, just då). Han var lång och ganska muskulös. Som vanligt gick han klädd i dyra märkeskläder. Hans varma nötbruna ögon glittrade av skratt till följd av en fånig kommentar från en av hans kompisar (gällande en dålig film som gått på TV kvällen innan).
Han hälsade mig med ett kort ‘Hej!’ Jag svarade något oväsentligt och försökte intensivt låta bli att stirra. Vi småpratade lite, och så kom bussen. Jag satte mig snett bakom honom, satt drömmande och såg på hans spegelbild i fönstret hela vägen in till staden. Vi gick på olika skolor, så där var det roliga slut. Också Nicke gick på en annan skola, men vi skulle träffas på lunchen.
Lektionerna flöt på - det var jämna plågor - och på lunchrasten gick jag och Nicke på stan. Vi pratade om allt möjligt, om livet i allmänhet. Sen kom fler lektioner och sedan var det dags att åka hem. Rickard var inte med på bussen.
När jag kom hem fick jag veta att vi skulle åka till farmor och farfar på helgen. För mig innebar det två saker: Bingolotto och kyrkan. De små positiva förhoppningarna jag haft var som bortblåsta. Resten av veckan förflöt i en jämn rytm. I bottenläge! Gubbjäveln var hos Kvinnan varje kväll och helgen blev precis som väntat ingen hit direkt.
Måndagen efter var tung med två prov. På fredagen skulle det vara studiedag och jag började bli desperat. Jag visste att jag inte skulle klara av en hel långhelg hemma om Gubbjäveln skulle vara hos Kvinnan. Jag behövde komma bort från dem. Nästa måndag skulle mamma komma hem och då var det lugnt.
På tisdagkvällen fick jag en inbjudan. Det var 5 tjejer (förutom mig) som skulle sova i en stuga. En av tjejerna var Louise. Det var hennes föräldrar som ägde stugan, och det var hon som bett mig följa med. Det hade jag inte väntat mig. Vi var inte direkt bästa vänner. Vi pratade knappt med varandra.
Onsdagen kom och gick, och på torsdagkvällen packade jag, Louise, Pia, Anna, Jeanette och Sara in våra saker i Pias bil och åkte iväg. Ibland fick deras prat mig att känna mig uråldrig (Jag var 18, liksom Pia, Louise 17 och de andra 16). De snackade om killar som jag inte visste vilka de var. När tjejerna frågade mig om inte jag hade något ”span” svarade jag undvikande och tänkte på Rickard.
‘Men Nicke då?’ frågade Anna retsamt och strök undan en mörkbrun hårtest ur ansiktet.
‘Ja,’ fyllde Anna i, ‘ni är ju jämt med varann!’
‘Äsch! Vi är ju kompisar,’ förklarade jag. Jag hade aldrig tänkt på Nicke som en kille. Vi var ju polare.
‘Vet han om det?’ fnittrade Jeanette. Jag ryckte på axlarna. Det var väl klart. Varför skulle han tro något annat? Förresten brukade han prata om någon tjej från Uppsala och jag hade alltid tagit för givet att hon var hans flickvän.
‘Gissa vilka som kommer på lördag!’ uppmanade Louise och log mystiskt.
‘Nej, nu måste du berätta! Jag har undrat hela veckan, men ingen har sagt nåt!’ utropade Pia nyfiket.
‘Jo, det blir Johan, Jocke, Pelle, Erik, Fredrik och Rickard. Och så Peter och Nicke.’ berättade Louise. Det skulle komma två tjejer också: Petra och Lotta. Mitt hjärta slog dubbelslag. RICKARD! Han skulle vara där! Resten av tiden med tjejerna förflöt i en drömlik dimma. Och så blev det lördagkväll.
Gästerna skulle komma i två bilar. Den första dök upp 19.40. Jocke köred och bredvid honom i framsätet satt Lotta. Bak satt Pelle, Erik och Petra, och de sjöng och skränade för full hals. Det var inte så svårt att räkna ut att de redan öppnat de första ölburkarna. När de kom in halade Pelle fram ett antal flaskor ur en väska och ställde dem på bordet. Lotta fyllde på med två sexpack starköl ur en annan väska. Sara plockade fram våra flaskor ur kylskåpet. Det var som bäddat för en blöt fest.
En timma senare, när den andra bilen kom, satt hela gänget runt bordet och hade allsång. Ett populärt inslag var Stand by me - högt och falskt. Alla hade hunnit med både ett och två glas ur flaskorna. Nicke, som kört den andra bilen, var den enda som var helt nykter.
Det tycktes bli en trevlig fest, och efter en stund försvann Louise och Fredrik in i ett annat rum och låste dörren. Efter det blev det allt dunklare i min hjärna. Timmarna gick. Lotta och Jocke låg skavfötters i soffan - slocknade. Vi som var kvar skämtade och skrattade, om än samtalen inte var så sammanhängande. Folk gick ut för att uträtta sina behov eller bara kyla ner sig lite (det hade hunnit bli rejält varmt inne i stugan), och bytte av varandra efter en stund. Louise och Fredrik hade för länge sedan kommit ut ur rummet. Ibland såg de varandra i ögonen och då rodnade hon. Genom dimman lade jag märke till att Nicke i stort sett inte drack något alls. Hans andra glas var mer än halvfullt. Erik hade stött på mig ett par gånger, men jag var inte intresserad av honom.
Plötsligt nyktrade jag till. Rickard tog med sig Petra in i det andra rummet! Alla mina förhoppningar maldes till grus. Jag snubblade ut på altanen utan ett ord, och sedan vidare ut i skogen. Jag snavade över en rot och föll raklång i mossan. Jag kröp ihop i fosterställning och grät hejdlöst. Nu var det kört! Jag låg kvar så tills dimman återvände och jag somnade.
Efter en stund vaknade jag av att någon kom gående. Det var Nicke. Han ropade lågt mitt namn, och jag svarade hest. Han kom fram och satte sig bredvid mig. Han lade sina långa armar om mig, strök bort mina tårar, kysste mig i pannan och tröstade mig. Han sa att allt skulle ordna sig. Jag lade mitt huvud mot hans bröst och både hörde och kände hans hjärta slå. När han höll mig tätt intill sig slog det fortare. Förundrat såg jag upp och mötte hans oroliga blick. Jag mindes Jeanettes ord i bilen (”Vet han om det?”), och insåg med ens att hon hade haft rätt. En varm känsla steg inom mig.
‘Jag älskar dig!’ mumlade jag, och visste att det var sant.
‘Tack detsamma,’ svarade Nicke och log.
texts | WolfDen