cold be heart and hand and bone
cold be travelers far from home
they do not see what lies ahead
when sun has failed and moon is dead





Det finns väldigt många sätt att bli sårad på..

Man blir sårad när han efter tre år bestämmer sig för att det inte fungerar, för att man inte är vad han vill ha.

Man blir sårad när man inte fick någon förvarning, inte fick vara med och bestämma, inte fick en chans att försöka göra något åt det eftersom det enda man hörde var att allt var bra.

Man blir sårad när han kommer över en efter två veckor och skaffar en ny, medan man själv går och sörjer i ett år. Tre år är ändå tre år och en ring är ändå en ring och nu är båda borta för alltid.

Man blir sårad första gången man får höra "Jag vill inte ha dig längre, för jag är inte kär i dig."

Man blir sårad när man efter att man hörts eller setts varje dag i tre år får höra att det inte längre är nödvändigt att man hörs varje dag, en gång i veckan kanske räcker.

Man blir sårad när han plötsligt vill göra saker, gå på klubbar, konserter, festivaler, åka snowboard, över huvudtaget gå utanför dörren. Varför var det omöjligt att göra såna saker med mig?

Man blir sårad när han säger att man borde ha kommit över honom snart därför att det gått flera månader. Vem kan bestämma hur mycket jag älskar någon och hur jag ska må när hela min trygghet, mitt liv, min framtid och VÅRA planer bara kraschar och gemensamma vänner försvinner med honom, och det inte finns något kvar så man måste börja om från början, från grunden med att bygga upp något slags liv igen. (Och det tar tid.)

Man blir sårad när den kärlek som han tyckte var så vacker och fin istället blir jobbig och dålig och allt man gör blir fel men man gör det enbart för att man älskar honom.

Man blir sårad när man först efteråt fortfarande kallas för bästa vän, ett år senare hör att man nog aldrig kommer bli bästa vänner igen, och ett halvår efter det att det kanske går att bli lite bättre vänner i alla fall. Kanske.

Man blir sårad första gången man inser vem som nu blivit hans närmaste vän (och andra gången... och tredje gången...)

Man blir sårad när man går runt och trodde att ens förhållande var något speciellt, något ovanligt, något som inte kommer uppstå på samma sätt igen och man inser att han anser att det var ett förhållande, vilket som helst, som alla hans andra förhållanden trots att de alla varit korta.

Man blir sårad när man inser att man inte längre får ingå i vardagslivet, det riktiga livet, att man efter att ha gjort precis all för att hjälpa och stödja inte längre ska få veta saker som händer, ja inte mycket alls egentligen.

Man blir sårad första gången man inser att man inte längre är den han först ringer när något tråkigt/jobbigt elelr roligt/bra har hänt, när man inte blir ringd alls.

Man blir sårad när han inte förstår varför man gråter när man gråter för att man kommit så långt ifrån varandra och det verkar omöjligt att komma nära igen.

Man blir sårad när hans mål med allt kämpande krymper från att bli bland varandras närmaste vänner till att ha kontakt någon gång ibland då man pratar kort om de största sakerna som kan ha hänt sen sist, när man själv saknar de nattlånga mysiga samtalen om precis allt. Och ens egna största förhoppningar är att bli de där nära vännerna igen, de som pratade om precis allt, litade på varandra och kunde fördriva hur mycket tid som helst ihop utan att tröttna.

Man blir sårad när man gått och väntat på att han ska skaffa sig ett sådant liv så att han kan höra av sig ordentligt, som han sagt att han ska göra. Att han ska bjuda in en i hans liv igen, att han ska vilja ha en i sitt riktiga liv. Att man ska få chansen att bli så där fantastisk igen, så där överraskande intelligent, någon som han vill ha nära inpå, umgås och prata med, någon som får honom så där glad och får honom att må så där bra. Som han alltid sa, om och om igen...förut. Någon som är så viktig att han skulle bli ledsen om han förlorade den.

Men istället för att man ska börja prata mer och träffas, så som han sa, så ska han inom en vecka eller två flytta ännu längre bort så att man ska bo helt i varsin ände av Sverige (och inte på den korta vägen) och om han nu skulle vilja ses igen så vore det förmodligen för dyrt. Och han vet inte när han hör av sig igen, en vecka, en månad, ett halvår, ett år... Och man själv kommer inte kunna nå honom.

När man sen blir ledsen, så är det bara dumt för om man var en bra människa och en riktig vän så skulle man istället ha blivit glad för hans skull. Hur kan man inte bli ledsen när det som man kämpat för i flera år och äntligen ser mållinjen för, plötsligt bara exploderar?

Hur kan man inte bli ledsen?

Om man blir sårad för man inser att han förmodligen nu helt gått vidare i sitt nya liv med sina nya vänner, att han har det han behöver i dem. Och han behöver inte längre någon som tjatar om att prata mera och träffas oftare, någon som lätt blir sentimental och gråter när hon tänker på det förflutna, någon som blir svartsjuk över att inte få vara med längre, någon som inte kan acceptera "Vi kanske hörs om någon månad eller två, eller åtta", någon som brukade vara underbar att älska men nu mest är besvärlig.

Och vad ska man göra när man bara inte kan sluta älska någon man varit nära i sex år? När man är så envis att man vägrar låta det slippa iväg? När man anser att alla är individer och en vänskap med någon är aldrig likadan som den med någon annan och just denna som varat i sex år är en viktig som måste finnas kvar just för att den inte är utbytbar? När man anser att bara man vill så kan man få allt, men det går inte om det innefattar en person som inte vill? När man vägrar acceptera att man kan lägga ner så otroligt mycket av sig själv i något (någon) och ändå sluta med ingenting?

Jag vill inte vara elak, jag vill bara förstå. Jag vill inte motarbeta hans lycka eller förstöra hans glädje. Det kanske är så enkelt att jag bara vill få vara med.





Han smeker henne längs kinden. Hon tittar lite blygt på honom och ger honom en liten lätt puss. De känner inte varandra fullt ut än, men de vet att de är förälskade. Jag vet det. Jag ser det. De har något jag inte klarar av. Jag hatar dem.





Det är inte samma sak som det brukade. Jag har ingen överväldigande attack av panikångest som jag måste befria mig från. Jag måste inte låta huden gråta för att jag inte klarar av när ögonen gråter. Jag är bara förbannad. Förbannad på världen. Förbannad på mig själv för att jag inte lyckas förändra världen. Förbannad på alla runt omkring för att de är människor därför att människor är det mest avskyvärda som finns. Förbannad på mig för att jag är människa. Så därför gör jag små trianglar med den vassa kanten i mitt ben. Små röda trianglar som svider en liten stund. Sen är det bara en enda röd plupp och man ser inte triangeln längre. Jag gör små linjer som går ihop i parallella mönster. Jag gör det därför att jag kan. Därför att jag kan! Ingen kan göra någonting alls för att hindra mig och det ger tillbaka kontrollen till mig. Jag kan inte kontrollera mänskligheten och jag kan inte kontrollera världen men jag kan kontrollera de mönster som pryder mitt ben.





Det är en sån underlig känsla att sitta och skära sig i benet när mörkret har fallit och det enda ljus i lägenheten är det från monitorn. Det påminner så starkt om när jag bodde hemma och satt vid datorn på nätterna och lyssnade på musik och skar mig. Precis som nu var den enda ljuskällan monitorn. Jag har en slö kniv, för jag äger inga rakblad längre, precis som en tid då (i början, innan jag avancerade). Först ser jag inte var jag skurit mig, men sakta sakta börjar något rött framträda på benet. Ett rött sträck som om en damm har öppnats och vattnet har fyllt upp en å. Sträcket blir tjockare och till slut svämmar ån över och en röd droppe rinner längs benet och bildar en röd markering som av en överstrykningspenna. Jag låter det vara så, precis som förr, och imorgon när jag vaknar så kommer det vara torkat och då kommer jag pilla bort det. Precis som förr.
Men nu är jag förstås frisk och gör inte sånt här längre. Inget blod, inga ärr, inga tårar. Det händer inte, så du får aldrig veta.





Dina händer är överallt. Dina äckliga feta prinskorvar till fingrar. Jag föraktar dig. Du får mig att må illa. Jag vill skrika "Lämna mig i fred ditt jävla äckel!". Men det gör jag inte. Förstås. Din mustasch sticks. Jag blundar, önskar du kunde skynda dig på så det var över någon gång. Jag vill inte att du rör mig. Jag vill att du ska försvinna härifrån. Men det gör du inte. Inte förrän du är färdig. Jag hatar dig.











i find it kind of funny
i find it kind of sad
the dreams in which i'm dying
are the best i've ever had
i find it hard to tell you
i find it hard to take
when people run in circles
it's a very very mad world





När jag var yngre träffade jag en flicka. En fantastisk flicka. Men sorgsen på något sätt. När hon visade sitt leende var det dock det vackraste jag sett. Bekymmersfritt och harmoniskt. Jag kan inte glömma det.

Hon slöt sina fingrar runt koppen som om den var ett ömtåligt hjärta hon var tvungen att skydda. Fingertopparna på de smala fingrarna till den lilla handen pillade lekfullt på tekoppens öra. Leende följde jag deras rastlösa rörelser, även när de åkte upp för att reta ut en påhittad tova i håret. Det var midjelångt och svart. En rakt klippt lugg pekade ner mot hennes plockade ögonbryn och den krokiga söta näsan. Hyn var blek och osminkad. Inte på ett Christina Ricci graciöst sätt men hon bar den ändå vackert. Långa spinkinga ben. Ja, hela hon var spinkig, nästan undernärd. Små bröst som knappt syntes under den långärmade, på henne pösiga, svarta bomullströjan. En svart snäv långkjol föll stilfullt ner över vaderna och stramade åt över det smala låret som låg bekvämt över det andra.

Hon såg fundersam ut, djupt nere i sina egna tankar. Såg ner i bordet hukad med böjd rygg, följde mönstret i träbordet med pekfingret. Hon ville bort, bort från cafét, bort från livet (det var vad min egna fantasi hittade på i varje fall). Men så blev hon stark igen. Sträckte på sig, så stolt att det gnistrade om henne. Tittade sig omkring i rummet och mötte mitt leende fascinerande ansikte. Hon sken upp och det var då hon gav mig det där vackra leendet. Sorgfritt. 2 sekunders möte. Jag trodde mitt bröst skulle explodera av lycka och tillfredsställelse. Det korta korta leendet brände sig för alltid fast i mitt hjärta.

Vad mitt sällskap satt och pladdrade om hade ingen betydelse längre. Allt var suddigt och dimmigt förutom den upplysta flickan. Själv slocknade hon snabbt efter att hon tittat bort igen. Som om hon glömt bort ett viktigt möte tog hon snabbt tag i handväskan, stoppade ner plånboken och slet tag i jeansjackan medan hon reste sig upp.

Rädslan över att hon skulle försvinna ur mitt liv lika snabbt som hon kommit gjort att jag genast bestämde mig för att tala med henne. Mitt sällskap hade jag totalt glömt bort nu. Tur i oturen, hon krockade med killen som ägde cafét i sin hast att komma därifrån. Några steg till och jag hukade mig ner för att hjälpa henne samla ihop allt som trillat ur handväskan. Hon såg orolig upp på mig, tog sen min hand och viskade ”get me away from here i’m dying”. Med fingrarna hårt flätade rusade vi sen ut därifrån, tog första spårvagnen och åkte hem till mig där hon gjorde mig lyckligare än jag nånsin varit förut.

Nej, nu ljög jag. Det var bara en av de många dagdrömmarfantasier jag haft om henne. Den perfekta flickan. I verkligheten mötte hon min fascination och patetiska leende med total likgiltighet. Sen plockade hon ihop sina saker, gav killen som ägde cafét det lena vackra leendet. Och hon citerade absolut inte Belle & Sebastian. Därefter gick hon ut genom dörren och själv satt jag kvar, stirrandes mot dörren tills min flickvän blev irriterad.

”Johannes! Du lyssnar ju inte!”





Jag sa att du inte fick gå innan mig. Jag förbjöd dig att försvinna innan mig. Men du gjorde det ändå. Det var inget förslag, det var en order. Du struntade i min ORDER! Jag har mina regler, det visste du. Du lovade att följa dem. Du förnekar det nu, men du lovade. Ditt svek är fullbordat.
Här ligger jag nu i mitt egna blod. Du stack kniven i mig. MÖRDARE! Du lämnade mig! Du lämnade mig ensam kvar här att förblöda. Hur känns det? Hur känns det att ha ihjäl någon? Jag har alltid undrat.
Du flyr. Bort. Bort från mig. Men du kan inte komma undan! Du är en mördare. Du kommer alltid vara en mördare. Du kommer alltid vara den som dödade Fanny. Den som skar upp Fanny. Aldrig kan du fly från din skuld.
”Vi har det bra, du och jag, Fanny” sa du. Innan festen då du hittade mig på balkongen med ett rakblad i armen. ”Min alldeles egna filosof” brukade du säga och le stolt. Innan du hittade mig i säng med Gabriel. ”Du är det bästa som hänt mig” garanterade du ofta. Innan du hittade korten på mig, Sebastian och våra blodiga lekar, från den gången du var på Londonresa. ”Min lilla Fanny”. Men det var innan, innan du lärde känna mig, som du sagt nu efteråt.
Din lilla Fanny... Fanny/Funny. Är det vad jag var för dig? Ett skämt? Ett dåligt skämt? Fanny - lätt att skaffa - lätt att kasta bort.
”Jag älskar dig.” Men du trodde mig inte. Jag vet inte vad kärlek är sa du åt mig. Älskar man varandra är man väl tillsammans hela livet, är det inte så? Jag vet allt vad kärlek är. Även om du inte tror mig. Jag vet inte hur man älskar sa du åt mig. Men ändå var det du som gick. Jag älskade dig, men du gick.
Självmord kommer de säga. Men du och jag vet. (Du och jag. Vi två. För alltid.) Vet att det var du som dödade mig. När de ringer dig kommer du veta att det är ditt fel. Du kommer inse att du hade fel, att jag faktiskt älskade dig på riktigt. Då kommer du ångra dig, då kommer du vilja ha mig tillbaka.
Men då är det för sent. Då får du aldrig se mig igen. Då vet du att du mördat mig.


Två poliser letade sig fram till flickan i lägenheten. Liggandes i en pöl av blod hittade de henne i sovrummet. Mager och tunn, sminkad kolsvart runt ögonen och med ett tjockt lager mörkrött läppstift. En svart, tajt klänning med långa ärmar i krossad sammet, som slutade mitt på låret. Hennes favoritklänning, men det visste förstås inte de. Runt halsen hade hon en lång mörkröd svanboa.
Ena polisen konstaterade att hon var död och suckade ”ännu en meningslös död”. Den andra fiskade upp en lapp ur blodpölen medan de hörde ambulansen köra upp mot huset. Han läste högt, de tittade på varandra och skakade sorgset på huvudena. ”Mördare.”





Det var en flicka med mellanmörk hy som nyfiket tittade på mig med tillbakadragna allvarliga ögon där jag släpade mig uppför trapporna med alla kassarna. Hon smög på mig på ett diskret sätt, som om hon inte ville att jag skulle komma på henne. Och om jag gjorde det kunde hon låtsas att hon inte alls gjort nånting.

Medan jag letade efter nycklarna i handväskan och samtidigt försökte undvika att kassarna trillade omkull studerade hon mig. Jag vet inte om det var min hudfärg, mina kläder eller min piercing (kanske mitt smink) som förbryllade henne, men hennes blick sa att jag var konstig. Jag var inte som hon. Jag log emot henne men hon reagerade inte. Hon var upptagen. Upptagen med att komma underfund med vem jag var.

När jag öppnat dörren, klivit in i lägenheten och dumpat varorna i köket sneglade hon fram för att se mera på mig. När jag tagit ur nycklarna ur dörren log jag ännu en gång emot henne och vinkade.

Det var som om jag kommit på henne med att göra något ofarligt men lite förbjudet. För en kortare tid än en halv sekund glimtade jag ett chockat busigt uttryck i ansiktet. Sen kom allvaret tillbaka och hon rusade bort mot sin egna dörr. Kanske förskräckt, kanske fundersam, kanske hade hon trott att hon var osynlig. Jag undrade om hon gick till sin mamma och sa att hon träffat en hemsk människa.

Kanske har hon glömt mig. Förmodligen. Men jag tänker på henne när jag ser bilderna på den mördade flickan i tidnigen. Håret uppsatt i en tofs och ett tandlöst leende. Fortfarande barn, oskyldig och hittad strypt i skogen.

Då undrar jag, vad det egentligen är för värld den nyfikna lilla flickan måste leva i och förhoppningsvis växa upp i. Hoppas någon gör sitt bästa med att uppfostra henne, så inte hon i sin tur stryper en liten flicka i skogen. Kanske hon slutar i fängelse, kanske hon slutar som misshandlad hustru, kanske hon slutar som jag. Förhoppningsvis som något bättre och kanske till och med något bra...






Där är hon! Lika vacker som vanligt. Jag stirrar på henne medan hon hälsar på folket. Allt är vackert som ses med kärlekens ögon. Åh, vad jag älskar henne! Har känt henne så länge nu, älskar henne mer för varje gång jag träffar henne. Bredvid henne finns alltid den där magra, håriga, fula killen. Vad ska hon med honom till? Han får henne inte ens att njuta i sängen, det har hon sagt till mig.
Inte för att jag bryr mig om sex, det har jag aldrig gjort. Knullande människor äcklar mig. Svettiga, stönande med sina svullna fula könsorgan. De är bara patetiska som ger efter för sina lustar. Manipulerbara och svaga. SVAGA!
Visst, jag har också haft sex. Det kan väl vara skönt, men mer än så är det inte. Det är bara äckligt. När nån säger ordet sex så ser jag framför mig en fet 50-årig gubbe med orakat ansikte och fettigt hår som stönade för in sin ynkliga röda kuk i en stackars 12-årig oskuld som ligger under honom med benen isärtvingade och knyder av smärta.
Vad hon är underbar! Hon ler mot det magra monstret vid hennes sida och jag vill bara döda honom. Men ett sånt vackert leende hon har! Smala långa ben, platt mage, två runda mjuka bröst i storlek B, runda kinder och grönblå ögon. Rött långt hår som matchar hennes mörkgröna tröja perfekt.
Om du såg henne skulle du kanske inte se allt det där. För dig skulle hon bara vara en vanlig enkel tjej utan något som blicken direkt fastnar på. Men för mig är hon perfekt... fullbordad...
Jag älskar hennes platta mage, helt perfekt att krama runt, man vill aldrig släppa taget. Hennes bröst är väl fina, men alla har ju bröst, det är inget speciellt med det. Vet inte vad som är så viktigt med bröst, det är ju bara två mjölkproducerande fettpåsar. Men en sån mage, finns det nog ingen som har.
Studerar medan hon kramar om de hon känner. Hon ser så glad ut, så lycklig. Ler och skrattar, som om alla var roliga. Men det är bara en mask. Det vet jag, för det har hon sagt. Till MIG har hon sagt det. Inte till monstret, han vet ingenting, men till mig.
the only one I love
she was a superstar
Broder Daniel. Skulle kunna tro att Henrik (som skrivit låten) har sett min superstar. Min älskling.
Hon stegar fram emot mig och vi kramar om varandra och pussas lite. Ingen som reagerar, vi gör alltid så. Pussas lite vänskapligt. Börjar prata lite om allt möjligt, som vanligt, men blir avbrutna av några som börjar bråka högljutt. Hon går fram för att lugna ner dem medan jag fortsätter dricka.
Blir fullare och fullare. Häller i mig grogg efter grogg, allt medan jag har noga koll på vad hon gör hela tiden. Efter henne följer hela tiden svansen, den klumpiga bögen. Blir bara argare och argare och fantiserar om hur jag skär halsen av honom.
En kille jag inte sett förut, står vid stereon och väljer musik. ”Hmm, ganska söt”, tänker jag och går raka vägen fram till honom. Spiller ut groggen på vägen men struntar i deras sura protester.
Efter en stund står jag inne i köket, tryckt mot fönstret. Hånglandes med främlingen. Han frågar gång på gång om jag vill följa med honom hem, och varje gång fnissar jag bara falskt, som om jag vore oändligt kåt på honom. ”Jävla äckel”, tänker jag istället.
Dörren öppnas plötsligt och jag rycker till. Där står hon, ensam och onykter. Jag blundar och hoppas på att, vad nu hans namn var, skulle sjunka genom jorden innan hon hann se honom. Men det gör han inte och hon stirrar mig rakt i ögonen, undrande. Jag tar mig ur hans omfamning, fnissar och tar honom i handen. När jag går förbi henne hånflinar jag åt henne, hoppas att hon skulle förstå att det här var en hämnd mot henne.
När jag står och försöker krångla på skon på foten står hon där igen. Frågar mig vad jag håller på med. Ledsen och besviken gör jag som vanligt, låter allting övergå till ilska. Fräser åt henne att hon ska sköta sig själv. Hon protesterar något, men jag lyssnar inte på henne. Tittar upp och ser de andras blickar, kan inte tyda dem, hånflinar bara istället.
Jag klär av mig och lägger mig i sängen. Snabbt är han där. Kysser mig, men jag kysser inte tillbaka. Han klämmer hårt på mina bröst och så kör han in den. Det gör ont men jag låter honom hållas. Han orkar nog inte länge, han är för full. Istället tänker jag på henne, min gudinna, min vackra prinsessa. Vad är det här för hämnd? Vad gör jag här? Det var hennes fel, min prinsessas fel. Hon driver mig till det här! Det är ditt fel ditt jävla luder!
När han är klar lägger han sig bredvid och somnar. Snart hörs hans snarkningar högt genom rummet. Den plötsliga ilskan gentemot min älskade försvinner lika fort igen. Vet att jag inte kan skylla på henne. Hon vet ju ingenting. Jag har mig själv att skylla.
Slampa! Jag är en jävla slampa! Kunde lika gärna ha tagit betalt. Förbannade hora! Reser mig upp och vinglar naken ut i köket. Tar tag i en kniv och vingar vidare till badrummet. Ställer mig framför spegeln och studerar det fulla ludret framför mig. ”Din jävla hora!” Kniven börjar bearbeta sin väg genom skinnet på min arm. Det känns inte, jag känner inte kniven. Blodet rinner, men jag känner ingenting. Drar hårdare, försöker pricka samma skåra en gång till. Mera blod. En tredje gång. Ännu mera blod.
Låter blodet droppa ner på badrumsmattan. Ger kräket något att undra över när han vaknar. Skriver ”HORA” med stora bokstäver på spegeln över handfatet. Gör handavtryck på väggen. Allt medan jag gråter hysteriskt. Är inte ledsen, bara förbannad. Förbannad för att han knullat mig, förbannad för att jag låtit honom, förbannad för att de låtit mig gå hem med honom.
Tvingar tillbaka tårarna och klär på mig medan svinet fortsätter snarka. Har stor lust att ta en kudde och kväva honom men spottar bara i hans säng istället innan jag går.
Utanför börjar jag gråta hysteriskt igen. Ilskan tar överhanden och jag slår och sparkar blint på närmaste träd tills en olidlig smärta tar tag i handen. Vinglar vidare, svärande, i en dimma av tårar. Dödstrött, utan att veta vart jag är på väg.
Nästa gång jag träffar dem undrar de vart jag tagit vägen på festen. Jag flinar och ser mystisk ut. De frågar igen. Jag svarar att jag inte vet, att jag säkert var för full.
That’s the story of my life...





Jag vet inte vem jag känner mest med. Den hemlösa mannen vid den stora köpgatan som sitter och ber om lite växel med sin prinskorv till hund som alltid sover vilken dag eller tid man än går förbi. Eller de som står vid sidan av trottoaren med en tidning i handen och frågar "Big Issue?" med bedjande blick och svagt leende. Såg aldrig nån köpa ett endaste exemplar.

Här och var stöter jag på nån som desperat försöker trycka ner ett reklampapper i handen på mig. Trots att jag redan har fem likadana i väskan tar jag emot det och får ett tacksamt leende eller kanske ett tack tillbaka. En ung tjej har gett upp och står med samma papper utsträckt mot människorna och blicken tomt stirrande framför sig. Ingen bryr sig om henne. Hon ingår inte i deras perfekta värld, precis som den smutsiga trasiga unga killen inte gör det.

På tunnelbanan finns inte mycket leende. Ingen ger upp sin sittplats för att en äldre tant ska få sitta. Där finns inte de vänliga hjälpsamma människorna. De sätter sig långt ifrån varandra och stirrar på något som inte existerar eller läser en tidning eller bok. Ibland trängs de stående ihoppackade som i en låda med beklagande trötta blickar som ser ut att drömma sig långt bort.

Sarah, 8 år, försvunnen. Varje dag ser man hennes söta dockansikte med blont hår och försiktiga leende. På TV gråter hennes föräldrar och släktingar och ber om att man ska hitta henne. En mörk kvinna i mataffären ser att jag tittar på tidningsrubrikerna och delar med sig av hennes teori att pappan måste vara den skyldiga. Ingen vet ju vart han höll hus när flickan försvann.

Pappan, med sömnbrist och förgråtna ögon som håller sin fru så hårt i handen, skulle han ha mördat sin egna dotter? (Alla antar nu att hon är död) Det ville jag inte tro.

Detta är paradiset. Detta är livet. Bättre plats finns inte och ingen vill flytta härifrån. De jobbar, sover, jobbar, sover, äter lite, jobbar. Detta är livet, detta är paradiset. De kväver mig, de försöker fånga mig i samma rutin, de försöker få mig att bli blind. När jag inte längre kan andas min egna luft kommer jag bli tvingad att andas deras. De ser ingenting längre, de ser bara sitt jobb och sin säng.

Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta, bara rabbla på, men slutsatsen blir alltid densamma, de är blinda. "Snälla Sarah kom hem igen. Jag saknar dig och älskar dig!" Men hans syster kommer inte hem igen. Detta är paradiset, detta är livet. Ingenting kan förstöra deras perfekta livslögn.





Jag slår dig. Jag slår dig allt vad jag orkar. Det gör ont i handen eftersom jag inte vet hur man slåss, men jag hatar dig så att jag inte känner det just nu. Det kommer blod och det stänker blod tillbaka på mig. Blod är konstigt. Liv och död på en gång. Jag vet inte längre varför jag slår dig eller var jag slår dig eller hur jag slår dig. Jag bara slår dig för jag tror att det är vad du förtjänar. Jag tror det var det jag kom fram till skulle lösa alla mina problem. Jag slår dig och du säger ingenting. Mina händer är blodiga nu. Blod är konstigt. Smakar järn. Som vatten ibland. Vatten är konstigt. Jag slår dig för att jag måste. För att det är det enda jag har kvar. För att det är det enda som återstår av det som en gång fanns mellan oss. Det här är vad du gjort av mig, en person som slåss, som inte kan göra något annat än att slå och slå och slå. Du säger ingenting, du tittar inte på mig, du verkar uttråkad. Jag gråter. Jag gråter för att jag måste göra det här, för att detta är jag nu. Jag gråter för att där inne bland allt hatet finns jag kvar. Det syns inte utifrån och det märks inte när jag går, men jag finns där. Och jag hatar att hata. Jag slår dig men jag gråter för mycket för att få någon kraft i slagen. Jag slår dig för att du tvingar mig att hata. För att du omformat mig till en formlös massa av massivt hat. För att jag inte förtjänat detta. Jag slår dig för att du förtjänar det, men inte jag.





Nu förstår jag varför människor är så desperata efter kärlek. Man behöver den för att klara av att leva. Man behöver något att hänga kvar i när resten av världen är så smutsig. Man behöver känna att det finns något bra, något som gör det värt att stanna kvar. Något som är fint och helande när resten är så fult och gör så ont. Det låter säkert som fånigt klichéaktigt poetprat, men det gör ont att leva. Det gör ont att se dem bedraga, såra, slå, våldta, döda, ljuga, hata. Man behöver kunna stänga in sig med sin kärlek och ha det bra, glömma hur allting utanför är. Jag tror inte jag kommer kunna stanna här i 60 år till. Jag tror inte jag kommer kunna stå ut.





Kvävs. Choking. Choking on the billboards. Skakar. Händerna skakar. Sluta skaka! No one likes looking at you. Sned mun. Runda kinder. Stora öron. Små bröst. Feta lår. Offends male mentality. Och du trodde du hade nån chans! Hur kunde du vara så dum?!?! Nu sitter du här och skakar av hysterisk gråt. Du har bara dig själv att skylla. Du vet det!
Jag ville ju bara att han skulle tycka om mig. Du bjöd ut dig själv som en hora! Ett fnask! Se på dig nu i spegeln! Mascara rinnande längs kinderna! Nu ser du ut som ett riktigt luder. Nu kanske nån vill knulla dig!
Beauty is such a terrible thing. Du är such a terrible thing. Och beauty är din motsats!
Jag förstår mig inte på dig längre. Ont, det gör ont. Jag ville ju bara visa vad jag tyckte. Sluta skaka!!! Tror du att han nånsin kommer vilja ha dig nu?! Kippar efter andan. Kvävs du! Ingen kommer att bry sig ändå!
"Är du här?"
Patric? Är det Patric? Nejmen, ojdå. HAN letar efter dig. Nåt intryck måste han ha fått i alla fall. Tror du? Men oroa dig inte, han vill nog bara slå dig för att du bjöd ut dig på det där sättet. Slå mig? Det vill han väl inte? Göm mig! Se så, svara honom nu. Så ska du få vad du förtjänar!
"Ja..."
Usch, vad ynkligt. Du är patetisk!
"Men, vad gör du?!"
Oj, armen. Den blöder. Vad är det för sår? Vart kom det ifrån? Du är ju hopplös! Torka bort blodet nu! Vem vill knulla ett blödande luder? Tårarna rinner, hur ska jag få dem att sluta? Blodet rinner, hur får jag det att sluta? Hur?! Det kan du inte... Res dig upp nu, och le emot honom. Se så förskräckt han är, visa att du är okej.
"Ge mig kniven nu Sara. Snälla..." Kniven. Förvirring. Där är den! Snabbt ner i väskan. Det är bra. Nu var du duktig! Något tycks fastna i huvudet på dig i alla fall.
"Vart tog du vägen? Alla blev jätteoroliga."
Du behövde bara ta lite luft. Säg det nu!
"Jag... jag... jag behövde bara... ta... lite luft."
Tala ordentligt! Sträck på dig! Du är en kvinna! Inget mähä! Mera tårar. Men jag försöker ju! Tyst! Säg inte emot mig!
"Du måste till sjukhuset nu. Det där är för djupt."
Sjukhus?!?! Panik. Nej, inget sjukhus! Panik. Inget sjukhus! Ångest. Neeeej! Kämpa emot! Du behöver inte sy någonting. Följ inte med honom. Säg emot nu! Ordentligt!
"Inget sjukhus! Snälla..." Ännu mera tårar "Jag kan inte med sjukhus."
"Kom nu. Jag hjälper dig. Det är ingen fara. Jag ska ta hand om dig. Jag lovar."
En arm runt midjan. Ta hand om mig? Oj, går jag? Vart ska jag? Ta hand om mig. Han ska ta hand om mig. Patric tycker om mig ändå. Vart går du?! Vart ska du?! Kom tillbaka! Genast! Kom hit! Lämna mig inte här! Han ljuger! KOM TILLBAKA!!!





Vilken otrolig sentimentalitet man kan ha inom sig. Jag lyssnar på "When we were winning" och försöker få mig att vara liten igen. Men det går inte. Det var så länge sen nu. Så väldigt väldigt länge sen. Jag tänker på dem som de goda tiderna även om jag innerst inne vet att det inte är sant. Men vart är då de goda tiderna? When we were winning. Jag minns när jag först hörde dem. Det var på golvet i mitt underbara mörka rum med levande ljus och rökelse. Min vän hade med sig ett blandband med lite söta b-sidor. Jag blev så kär. Vi var så små då. Känns det nu.
Jag upprepar mig om och om igen, men då visste man vad man hade. Jag grät och hade ont. Angst. Men jag visste vad jag ville och jag visste vad jag skulle få ut av livet. Det var så tryggt att veta. Allt jag vet nu är att jag varit så naiv. Kan inte tänka på det. Jag trodde jag visste, men livet fungerar inte så. Alla utnyttjar en och överger en sen, är det inte så? Ingen vill anstränga sig, så när det blir lite jobbigt flyr de bara. Fegt. När de fått sitt är de strax borta.
Jag var så rädd för lycka därför att jag inte visste vad det var. Jag hade inte planerat att någon lycka skulle skutta in framför fötterna på mig. Det var inte tryggt med lycka, den skrämde mig, den kunde nog göra mig illa. Men så kom den, och jag tänkte "Snälla, slå mig för detta är inte sant. Slå mig, för detta existerar inte. Slå mig, för jag behöver bevis på att inget kan vara så här underbart". Han slog mig inte. Nu tänker jag "Slå mig, för jag behöver få känna nånting. Slå mig, för jag behöver något annat än ångest". Men ingen kommer slå mig. Och jag tror inte jag kan slå mig själv igen. Jag tror inte jag kan degradera dit igen. Snälla, jag vill känna igen.
When we were seventeen. Jag har blivit så gammal. Jag är inte naiv längre.





10 Maj 2012

Hon får det hon förtjänar. Han kan inte hålla sig borta från mig. Hon får precis vad hon förtjänar.
Vi knullar och hon vet ingenting. Hon kommer aldrig veta men hon får vad hon förtjänar.

30 April 2012

Det gör ont att hata. Det svider att hata. Det värker att hata. Det hugger att hata. Det är tungt att hata.
Du tvingar mig att hata dig och därför hatar jag dig mera. Varför kom du in i mitt liv? Varför kom du och stal allting som var mitt?
Jag önskar du aldrig blivit född, jag önskar dig död.





De försökte hota mig. ”Det här är sista chansen!” Sista chansen att bättra mig. Sista möjligheten. Nu får jag ingen hjälp längre. Förstör jag det här får jag klara mig själv. Och så trodde de att det skulle fungera. De kan inte neka mig hjälp, det hade jag förstått för evigheter sen. Jag bättrade mig inte, jag struntade i deras falska hot. Det fanns inget de kunde göra åt det. Men så sa de att de skulle berätta allting hemma. De skulle ringa och prata med min mor. För att inte de skulle vinna insåg jag att jag var tvungen att berätta det själv.
”Mamma?”
”Mmm...” Hon lyfte inte blicken från datorn.
”Kan jag få prata med dig en stund?”
”Jag har inte tid.” Prassel, prassel.
”Men det tar inte lång stund. Det är viktigt.”
”Jag har INTE tid.” Knapper, knapper.
”Men det handlar ju om mig!”
”Det spelar ingen roll! Gå nu!”
Hon viftade med handen utan att se åt mig håll. Som om jag varit en irriterande fluga som surrade vid hennes huvud. Det spelar ingen roll. Jag spelade ingen roll. Jag var bara en fluga för henne. Nå, så låt dem ringa då! Så får vi se vad hon säger sen!
Jag väntade och väntade på det slutgiltiga telefonsamtalet. Ännu ett par dagar gick innan de till slut gjorde aktion av hotet. Jag hoppade högt varje gång telefonen ringde och gjorde hon den där förbannad varje gång eftersom jag vägrade svara. Men på torsdagskvällen var det dags. Hon skrek åt mig att svara, men jag stängde dörren till mitt rum och höjde volymen på stereon. När hon väl svarat sänkte jag och satte mig vid dörren för att lyssna.
”Mmm.” ”Okej.” ”Jaha.” Det var allt hon sa. Samtidigt som hon skrev på datorn. När jag hörde att hon lagt på satte jag mig på sängen och låtsades vara upptagen.
Hon öppnade dörren utan att knacka. I handen hade hon en ostsmörgås, förmodligen hennes lunch.
”Caroline?” Hon tog en stor bit av mackan, stoppade den försiktigt i munnen och tuggade den omsorgsfullt.
”Mmm.” Hjärtat dunkade så hårt att jag trodde tröjan skulle spricka.
”Jag fick nyss ett telefonsamtal.” En tugga till. Hon såg på den sista delen av smörgåsen som om det var den som var huvudpersonen i samtalet.
”Jaha?” Jag gjorde mitt bästa för att se helt apatisk ut.
”Hon sa att du misskött dig.”
”Och?”
”Gör du det?” Missköter mig? Klart jag inte missköter mig. Jag gör bara inte som de säger.
”Näe...” Den sista biten smörgås in i munnen.
”Då så! Nej, nu är min lunch slut.”
Och så gick hon.
”Åååh!” Stäng in flugan i buren så behöver du inte bry dig om den! Håll för öronen så hör du inte hur den surrar. Ilskan och besvikelsen fick min kropp att darra och tvingade min mun att skrika. Med förbannade tårar i ögonen sparkade fötterna så hårt de kunde mot garderoben. Nu måste hon höra flugan surra.
”Vad fan håller du på med?! Var inte så barnslig!”
Överlägsen röst och blick stod i dörröppningen. Jag var bara ett litet kryp. Hon vände sig om och gick igen. Ytterdörren smällde till och hon var borta. Förmodligen skulle hon strax vara på sitt jobb där hon skulle fortsätta knappra på ett tangentbort.
Jag var osynlig, helt genomskinlig. När hon pratade med mig tittade hon rakt igenom mig, på väggen på andra sidan. Kanske för att kunna låtsas att jag inte fanns. Att hon aldrig hade burit på mig i 9 månader för att sen kämpa under 23 timmars förlossning. Att jag bara var en korttidslevande fluga. Då hade hon inga skyldigheter, inga måsten. Ingen att bry sig om mer än sig själv och sin dator. Ingen att hjälpa, ingen att ge regler till. Inget ansvar inför någon.
Jag gick in i hennes arbetsrum efter att ha låst upp med en sax. Att hon inte visste hur enkelt det var att låsa upp de där plastlåsen med en sax. I hennes garderob skulle hammare och sådant finnas. Som om jag vore 10 fortfarande låste hon in dem för mig. Darrande fingrar öppnade dörren och slöts runt skaftet. Nervös och spänd gick jag fram till hennes skrivbord. Sen tog ilskan och frustrationen tag i mig.
”Du ska inte kunna ignorera mig längre!”
Pang. Rakt på hennes bärbara knapperdator.
”Nu måste du se mig!”
Pang. En gång till.
”Jag är inte osynlig!”
Jag slog och slog på allt som fanns framför mig. Förblindad. Tills kraften tog slut och jag pustande släppte hammaren på golvet. Nu skulle hon inte kunna ignorera mig längre.
När jag suttit på golvet på mitt rum och låtit krafterna komma tillbaka slog det mig att hon förmodligen skulle bli arg på mig. Hon skulle inte bara se mig hur skulle bli förbannad och kanske skrika. Kanske hon skulle slå mig. Efter noga övervägande fick rädslan över konfrontation vinna över lusten att få se min mor visa känslor. Jag blev nervös och gick ut.
Gömde mig i parken utanför och försökte hålla koll på när hon kom tillbaka hem. Det gjorde hon inte förrän sent på kvällen, precis som väntat. Hon brukade försöka komma hem efter att jag somnat. Självklart hörde jag henne varje kväll när hon kom hem och slog igen dörren. Magen blev orolig och pirrade och jag började andas mer häftigt. Det tog ett par timmar innan jag vågade mig in igen. Jag lutade mig mot väggen när jag gick uppför trapporna, så nervös att huvudet snurrade på mig.
Öppnade försiktigt dörren och lyssnade efter en reaktion. Men det kom ingen. Tog av mig skorna och gick sakta igenom lägenheten. I köket satt hon. Hon tittade redan på mig innan jag kom in i rummet. Det tog ett par minuter innan hon sa något. Jag stirrade henne tillbaka i ögonen och försökte lista ut vad hon skulle göra. Hann både skämmas och ta bort blicken och återigen bli ilsken innan hon öppnade munnen.
”Jag tror det är bäst om du åker och bor med din far från och med nu. Han kommer och hämtar dig imorgon.”
Jag öppnade munnen för att förvånat protestera men hon avbröt mig.
”Gå och packa dina saker.”
Sen gick hon förbi mig i dörröppningen utan att ens snegla åt mig. Ytterdörren stängdes lugnt och sansat och hon var borta. Chockad satte jag mig på köksstolen och tankarna kunde inte få fram något i den förvirring som blivit.
Hon hade gjort det. Hon skickar iväg mig. Bort. Flugan var utplånad. Mosad mellan pekfingret och tummen. Nu kunde inte flugan irritera längre.





En balans mellan lycka och sorg.
En balans mellan galenskap och förnuftighet.
En balans mellan tanke och tal.
En balans mellan kyla och kärlek.
En balans mellan avståndstagande och fastklamrande.
En balans mellan förakt och idealism.
Vem är jag?





27 April 2012

Den jäveln hade bytt telefonnummer! Äckliga skitstövel!
Jag såg dem på stan så jag gick fram i min djupa urringning och sa nonchanlant hej till dem. Jag var alldeles lugn och det var så härligt tufft. Jag frågade om han hade råkat ta min pajform av misstag. Då han såg väldigt förvirrad ut (inte konstigt, jag har ingen pajform. hah!) sa jag att jag ringt häromdagen för att fråga om den men kom inte fram. Han sneglade nervöst på den bleka fnasket bredvid honom och mumlade fram att de bytt telefonnummer. Jag sa att det vore ju bra om jag kunde få det eftersom vi inte fått ordning på vems saker som är vems än.
Idiot!
Han gav mig det.
Mes!
När jag tagit lappen med numret vända jag mig om och gick bortåt puben. När jag kommit några steg ropade jag "Vi borde ta en fika nån gång".
Jag är underbar.





Spegeln var tom. Jag tittade rakt in i tomhet. ”Hallå? Någon där?” Nej, bara tomt. Men trots det var det en flicka i spegeln. En tom flicka. En flicka utan känslor. En flicka som inte kunde känna någonting alls längre.

Jag såg in i hennes livlösa ögon. Helt tomma. Svart kajal runt om. Men de sa ingenting. De var som två svarta hål. Rakt in i ingentinget. Hennes hud var livlös. Hade inte sett solen på flera år. Kinderna hade ett tjockt lager av ljust puder.

Omkring henne var det grått. Hennes liv var grått. Inte vitt, inte rosa, inte grönt, inte ens svart. Det fanns ingenting kvar. Ingen glädje, ingen sorg. Inga skratt, inga tårar. Munnen var uttryckslös, som om musklerna hade förtvinat och den hade stelnat. Cement hade fastnat på hennes stämband och nu hördes inte längre hennes förtvivlade skrik om nätterna.

Jag såg rakt in i henne. Rakt igenom henne. Försökte hitta nånting att fastna vid. Men det fanns inget kvar. Blomman hade vissnat och förmultnat. Försvunnit. Själen hade gett upp och lämnat hennes kropp. Hon fanns inte längre.





Vet du hur det låter när man skär i sin hud? Det kändes ibland som om jag skar i smör. "Det där kan ju knappast ha blivit något" Ibland blundade jag, eller så hade jag alla lampor släckta. Sen när jag tittade så hade skåran redan blivit röd och det rann längs armen. Men om man lyssnade, så lät det som om man skar i papper. Jag testade och jämförde en gång. Som att skära i papper. Krispigt ljud. Schkritz. Sen var det vitt, det var äckligt. Det röda var finare. Jag brukade låtsas att det var en dragkedja jag öppnade.
Jag minns tryggheten av mörkret omkring och ljusen på skrivbordet. Rökelsen som luktade gott. Det var varmt... och tryggt. När det var släckt kunde jag vara vem som helst var som helst. Jag behövde inte vara mig. Jag behövde inte existera om jag inte ville. Och jag gjorde inte det. Jag fanns inte. Jag behövde inte finnas. Ibland känns trygghet som lycka. Underbara trygghet.

Det fanns en vän. Jag var liten och naiv. Allt var svart och vitt. Ja, mest svart. Ibland när jag sprutade ur mig negativiteter sa han bara "Bjäbb bjäbb bjäbb". Då skrattade jag och glömde bort allt jag känt inom mig. Han visste att jag mådde sämst på kvällarna så då ringde han. Vi pratade om allt och inget. Ibland somnade han när klockan blivit sen natt eller tidig morgon.
En månad efter att jag fyllt 17 tog han livet av sig. Svalde tabletter. Han var min vän. Han finns inte längre. Jag misslyckades.





Jag mår jättebra, jag vill bara inte leva.
Drink, drink, drink and be ill tonight.
The sea wants to take me, the knife wants to cut me.






Att hon inte förstod. Varför förstod hon inte? Jag var tvungen att säga så där. Jag hade ju inget val. Om hon tog åt sig fick hon väl skylla sig själv, eller? Jo, det var inte mitt fel. Det vara bara hon som var onödigt överkänslig. Alla har väl rätt att få säga sin mening? Ifall de har rätt att säga åt mig att jag måste leva, fastän jag inte vill höra det. Då borde väl jag ha rätt att säga saker som jag tycker, fastän inte de vill höra. Då borde jag få säga att jag inte vill leva.

Jag sa åt dem att acceptera mitt liv. Nu är det så här. Det går inte att göra något åt. Ifall jag kan acceptera måste väl de kunna det? Men de ville inte acceptera. Om de accepterade skulle jag kunna gå i kortärmat. Men nu blir det inte så, nu blir det långa ärmar till sommaren, precis som de andra somrarna. Jag vill också kunna känna solstrålarna mot mina armar, kan de inte förstå det? Jag vill också kunna känna de varma sommarnätternas vindar smeka min sargade hud. Varför får jag inte det?

Berättade att Pete försökt ta livet av sig igen. De tittade konstigt på mig och pratade om något annat. Nickade lite obehagliga till mods och pratade om nästa fest istället. De undrade inte ens vem Pete är. Inte för att jag heller vet, känner honom ju inte. Bryr mig inte om honom mer än jag gör för vilken människa som helst. Kan inte älska och bry mig om alla människor man stöter på ibland. Inbillar mig ibland att jag gör det och sen när de inte vill vara vänner med mig så blir det en utmärkt anledning till att bli ledsen och låsa in sig på rummet några dagar. Men egentligen betyder de ingenting för mig. Jag kan inte älska alla jag pratar med. Men visst reagerar jag när Pete skurit upp handlederna ännu en gång. Nåt annat kan man ju inte göra.

Så varför fick jag inte berätta det? För mig känns det ungefär som att säga vad jag gjort i skolan under dagen, eller att katten gjort något sött. Lika naturligt, lika vardagligt. Förstår att de inte känner likadant, men hur jobbigt kan det vara? Jag vill ju inte höra om deras meningslösa kärleksproblem. Om pojkvännen som hellre gick ut med kompisarna än stannade hemma och tittade på video. Deras liv blir nästan mer meningslöst än mitt om det är det enda de har att säga. Om det är det enda de bryr sig om, när det finns så mycket skit i världen som borde göra dem förbannade. Kanske är jag orättvis, kanske hade de inget annat att säga just den dagen.

Jag säger det jag vill. Jag vill säga det jag tycker. Men jag får inte. Jag är en undanskuffad dum människa. En människa som skulle passa bäst gömd i garderoben i källaren. En människa som bara ställer till med problem i deras perfekta låtsasvärld. I deras värld är alla lyckliga och glada. I min värld finns det inte mycket näring för lyckan. De vill leva i sin drömvärld, men jag förstör den. Jag bevisar att alla inte är glada och lyckliga. För i min värld, den fula världen, den förträngda världen, har folk andra problem än pojkvännen som prioriterar att festa med vännerna.

Jag får inte säga min mening, för åsikterna skiljer sig från deras. Min kritik skrämmer dem. Min personlighet skrämmer dem. Min personlighet för mig, min sjukdom för dem. Jag borde ha en skylt i pannan där det står ”Varning! Deprimerad självskadare på Prozac!”. Sen kunde de undvika mig och min hårdare syn på livet. Så skulle de slippa att jag brutalt knuffar dem ur låtsasvärlden.

Jag ser dem skratta. De står bredvid mig. De skrattar MED mig. Men i min värld skrattar man inte. I min värld finns inget att skratta åt. Inom mig hånflinar jag. De är så naiva. Tror att det här är en fin plats, en lycklig plats att leva på. Men jag vet bättre. Jag vet ju att ingenting egentligen är roligt. Jag vet att det är fel att vara glad.

De vill inte höra mig. De vill inte se mig. De når ytan och vägrar dyka djupare. I deras fantasi är jag glad och nöjd. Där har jag inga problem. Pete har försökt igen. Bäst att förtränga, snabbt och effektivt. Pete har inga problem. Pete är glad. Men jag vet sanningen. Min sanning.

Telefonen ringer. Där är hon igen. Upprörd. Jag får inte säga så där. Jag har också skyldigheter. Jag måste också tänka på andra människor och vad jag säger. Säger hon. Vad svarar man på det? Varför måste jag det? När jag inte svarar fortsätter hon. Jag klagar på de som är lyckliga och trivs med livet. Jag kallar dem naiva människor i låtsasvärld. Min värld är lika naiv som deras. Jag tror att allt är svart och de tror att allt är vitt. Jag tror att allt är smärta och de tror att allt är lycka. Jag tror att allt är meningslöst och de tror att det finns nån mening med allt. De har flytt undan till glädjen. Jag har flytt undan till sorgen. Av rädsla att våra världen ska rasa samman tål vi inte varandra.

Innan hon lägger på igen ger hon mig några avslutande ord: Tänk på det så vet du att jag har rätt.





drinking water to stay thin

i am an architect, they call me a butcher

i know i believe in nothing, but it is my nothing

death, bless me with you. this life, it ain't worth living





Jag läste dina dikter
Träffande och smärtsamma
Incest, blod eller piller
Din egna vardagsmat
Jag kunde inte forstå
hur någon kunde göra dig illa
En liten vacker själ
på en säng i en sjukhussal
Vita väggar och rödfläckiga lakan
En tablett för att somna
ännu en för att inte vakna
en tredje för att vara lugn
Inte skrika, inte känna, inte ilsken
"Bara sov lilla du
imorgon är allt bättre"

Jag trodde vi var unga
För unga för att gråta
Sweet Sixteen
Ingen ångest, ingen smärta
inga blodiga lakan
Kanske har vi vuxit
utan att det märkts
Kanske fick världen nog
av oskyldiga skratt
Skickade på oss smärta
utan ett radergummi
Nu är vi fast på vita piller
och kräkningar efter varje matbit
"Snälla sov lilla du
imorgon blir allt bättre"





Jag är tre hål. Tre hål där kukar får plats. Tre hål där kukar trivs. Att det vill är att få sin kuk nöjd. Bara hål. Jag är bara hål. Jag är ingen individ. Jag har inga känslor. Jag har inga bröst. Jag har ingen bak. Jag har inget hår. Jag finns inte. Mellan hålen finns bara tomrum. Ingenting. Inga känslor. Jag finns inte. Jag har inga drömmar. Jag har inga mål. Jag vill ingenting. Jag gillar inga nöjen. Jag har inga fritidssysselsättningar. Jag vill inte åstakomma något.






14 april 2012
Vad händer?! Jag ringde Mike för att visa mig överlägsen och så hör jag en röst som säger att abonnenten har bytt nr och till ett hemligt nummer. Det måste ha blivit något fel. Måste vara Telia som strulat till det. Jag förstår inte. Så konstigt. Jag får testa sen igen, det måste ju vara något fel.

13 april 2012
Horor är de allihopa, allihopa, allihopa. Horor är de allihopa. Du med, och du med.
Jag drömmer om att hugga den jävla horan med en kniv. Djupt och mycket.
Jag kan inte leva så här mera.

12 april 2012
Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp! Stopp!
Det var min tur. Allt är fel. Du gör fel. Det är min tur nu.
Jag fick det. JAG!






There's so much beauty in the world.






11 april 2012

Åh, jag kan inte beskriva lyckan.
Jag ringde Mike och sa att jag mådde jättedåligt. Han blev orolig och kom över direkt. (Jag tror hon är bortrest) Han kramade mig och tröstade mig. Jag minns inte så mycket för jag var så förtvivlad att hjärnan snurrade runt alldeles för fort för att tankarna skulle kunna bildas. Men så plötsligt hade vi sex. Och sen hade vi sex igen. Och sen somnade han med armen om mig.
Jag är så lycklig. Jag har aldrig varit så här lycklig.






Förlåt! Jag menade inte att ta en till. Jag vill ju också att du ska bli smal, det vet du väl? Det var inte meningen att ta en macka till. Men den var väl god? Lite god? Förlåt mig!
Hmm, har inte du glass i frysen? Jordgubbsglass? Din favorit? Det vore gott... Med lite glass... Och strössel på förstås. Nej, du skulle ju inte äta mera. Men det skulle vara olidligt gott. Eller hur? Oj, det gick snabbt. Var det gott? Inte? Nej, du borde inte ätit mera. Glass är onyttigt. Nu blir du fet. Förlåt! Det var mitt fel! Nu blir du aldrig smal och det är mitt fel. Förlåt mig!
Men det kanske inte var så farligt ändå. Lite onyttigt kan man unna sig ibland utan att det spelar någon roll. Jo, det tror jag. Är nästan säker på det. Så du kan vara lugn, du kan fortfarande bli smal igen.
Jag tror du har lite popcorn kvar. Därborta i skålen. Jo, massa popcorn. Och du som älskar popcorn! Gör du inte längre? Men du måste ju tycka det är lite gott fortfarande. Det ser i varje fall mumsigt ut där de ligger, de fluffiga popcornen. Där ser du! Du var lite sugen i varje fall! Visst smakar det bra? Ska du ha mera?
Ojdå, nu börjar magen få nog. Mår du lite illa? Usch, vad gör vi nu då? Fan, du skulle ju inte äta någonting alls idag. Nu kommer du aldrig bli smal! Se så låren sväller. Du måste ha gått upp minst 10 kg nu! Varför åt du så mycket? Nej, förlåt, jag vet. Det är mitt fel. Allt är mitt fel. Borde inte ha låtit dig äta allt det där. Hur ska du nånsin kunna bli smal? Du kommer bara bli tjockare och tjockare. Ingen kommer nånsin vilja ha dig.
Det är så synd om dig... Vad har jag ställt till med? En vitlöksmacka kanske skulle vara bra tröst? Lite painriche med mycket vitlökspulver? Mmm, ta mera vitlök. Lite till! In i micron så smöret smälter. Mums, vad gott det luktar! En liten tugga i taget.
Hmm, redan slut. Halsen sväller. Magen spänner. Huvudet snurrar. Fan också! Det här går för långt! Det här går inte längre! Sluta äta! Sluta äta! SLUTA ÄTA! Handen i vägger. Slå handen i väggen, så kanske det försvinner. Hårdare! Stå still. Lugna ner dig!
Åh, jag måste äta något! Jag måste ha något! Vad som helst! Rädisor! Det finns rädisor i kylen! Titta, chokladpudding! Och grädde till! Jag MÅSTE ha något!
Jag vill inte ha mera. Jag vill inte äta mera. Snälla, ta bort maten. TA BORT DEN! Fan, vad jag mår illa. Rummet snurrar. Maten trycker i halsen. Sprätta upp magen! Ta bort maten! Jag vill inte ha den! TA BORT! Sprätta magen? Skär av handlederna istället. Som död kan man inte äta. Jag vill inte äta!
Res dig från golvet. Sluta gråta. Kom igen nu, ta tillbaka kontrollen. Jag vet att du kan det. Försök! Men först måste du bli av med all mat. Gå till toaletten och stoppa fingrarna i halsen. Se till att du får upp precis allting, helst lite till.
Så, nu var du duktig. Det är bra nu. Det är okej om du gråter. Gå och lägg dig och vila. Försök sova. Man kan inte äta när man sover. Imorgon försöker vi igen. Gråt dig själv till sömns...........






9 april 2012

Ok. Jag dog tydligen inte. Jag tänker ens fundera över vilket som hade varit bäst. Jag tänker inte ägna en enda ynkligt tanke åt vad som hände innan jag skrev förra gången. Det fanns inte. Det existerar inte.
Så! Nu är det borta.
Jag känner mig avtrubbad. Eller känslolös. Någon drog ur proppen och alla känslor rann ur mig. Nu finns bara ett tomt skal. Inget innehåll.
Men ändå sitter någon ekorre och gnager och gnager små, små hål där inne. Där inne där det inte finns några muskler, senor eller skelettdelar. Små hål inne i tomrummet. Små hål av känslor. Känslor som gör ont. Små små hål av onda känslor.
Gnaga gnaga.
Jag brukade bita på Mikes handleder. Det var mysigt. Han har såna tydliga blodådror. Hade jag haft så tydliga blodådror hade jag tagit hål på dem för länge sen. Men innanför mitt skal finns ingenting. Jag har inga muskler, senor, skelettdelar, blodådror.

8 april 2012

Det snurrar. Jag kvävs. Det är över. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Jag dör. En järnkula i min strupe. Den sitter, den klunkar. Jag kvävs. Det är över. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Jag dör. Det är över. Det är över.
Lögner, lögner, lögner.
När jag tänker sprängs mitt huvud. Jag måste tänka.
Om jag släcker cigaretten mot min arm pirrar det i min mage. Det kittlar och det får mig att må bra.
Jag är jag, jag är mig själv. Jag är jag, jag är mig själv. Du kan krossa mig men jag ändå mig själv.
Jag kvävs. Det är över. Jag dör.






* *. vilket vackert namn. * *. en stjärna. det vill jag heta. * *. då kanske jag skulle bli någon. heter man * * måste man vara vacker. jag vill vara vacker. "men du är ju jättesöt". jag vill vara vacker i mina egna ögon.
markerar min kropp så att jag ska bli vacker. så, där, nu är jag vacker. "vad har du gjort?!". det är ingen fara, jag har bara gjort mig vacker. är jag inte vacker nu?
* *. varför har jag inte tänkt på det förut? varför såg jag det inte förrän nu? har ju lyssnat på låten förut. * *. så vackert. beautiful, your beautiful, as beautiful as the sky.
"hur går det i skolan? ja, du är ju så duktig och smart." mmm, jag är så intelligent. (ironins starka kraft). och ointresserad och lat enligt dem. jag kan vara duktig. jag kan vara vacker. jag kan oxå vara bra. behöver bara byta namn. till * *.
useful is beautiful. "jag behöver dig, du får aldrig lämna mig." jag vill inte lämna någon. jag vill inte svika någon. men jag vill lämna mig själv. lämna mitt fula liv. bli * *. vacker. vacker i allas ögon. bli vacker i mina ögon.
die young and leave a beautiful corpse. en död * *. död = vacker. * * = vacker. men nej, jag får inte lämna någon. jag får inte göra slut på mitt fula liv. jag får inte bli en vacker * *.
*starla*. vilket vackert namn. *starla*. en stjärna. det vill jag heta. *starla*. då kanske jag skulle bli någon. heter man *starla* måste man vara vacker. jag vill vara vacker. "men du är ju jättesöt". jag vill vara vacker i mina egna ögon.
markerar min kropp så att jag ska bli vacker. så, där, nu är jag vacker. "vad har du gjort?!". det är ingen fara, jag har bara gjort mig vacker. är jag inte vacker nu?
*starla*. varför har jag inte tänkt på det förut? varför såg jag det inte förrän nu? har ju lyssnat på låten förut. *starla*. så vackert. beautiful, your beautiful, as beautiful as the sky.
"hur går det i skolan? ja, du är ju så duktig och smart." mmm, jag är så intelligent. (ironins starka kraft). och ointresserad och lat enligt dem. jag kan vara duktig. jag kan vara vacker. jag kan oxå vara bra. behöver bara byta namn. till *starla*.
useful is beautiful. "jag behöver dig, du får aldrig lämna mig." jag vill inte lämna någon. jag vill inte svika någon. men jag vill lämna mig själv. lämna mitt fula liv. bli *starla*. vacker. vacker i allas ögon. bli vacker i mina ögon.
die young and leave a beautiful corpse. en död *starla*. död = vacker. *starla* = vacker. men nej, jag får inte lämna någon. jag får inte göra slut på mitt fula liv. jag får inte bli en vacker *starla*.






7 april 2012

Mike sa att han bryr sig om mig jättemycket fortfarande. Resten av dagen kändes härlig. Jag gick ute och myste i solen. Underbart. Fantastiskt. Mike och jag. Vilket liv.

6 april 2012

Mike sa att han inte vill ha kontakt med mig längre! Vad har jag gjort?! Jag kan inte leva utan honom. Jag behöver honom. Jag måste få en förklaring. Jag förstår inte. Vad kan jag ha gjort? Hur vågar han ta det här beslutet utan att fråga mig först?!
Aaah, jag kan inte andas. Det är som en tjock mörk dimma av sot tätnar i bröstet.
Jag klarar inte det här.
Det går inte.
Det är omöjligt.
Jag kan inte.
Jag måste ringa honom.

30 mars 2012

Haha! Jag såg Mike på ICA idag. Gömde mig bakom tomaterna. Han har blivit tjock om magen. Yes! I kväll ska jag ringa honom och säga att det nu finns minst en miljon magar som är sexigare än hans.

29 mars 2012

Jag kan inte ta det här! Jag är så förvirrad. Jag har inte pratat med Mike på en vecka. Jag förstår inte mina egna tankar. De är överallt, de tränger in i mig, de blockerar mig. Jag kan inte komma undan. Jag tänker, tänker, tänker, tänker. Torterar mig själv med tankar. Jag föreställer mig dem två tillsammans, när de kramas, när de kysser, när de sitter på bio och håller varandra i handen, när de ser på varandra kärleksfullt, när de har sex, när de håller varandra i handen när de går på stan och känner att det bara är de två i hela världen och ingen är lyckligare än dem. Jag hatar mig själv för att jag är ensam. Jag hatar Mike för att jag är ensam. Jag hatar alla för att jag är ensam. Någons fel måste det vara. Tankar, tankar, tankar, tankar. Om det är mitt fel kan jag straffa mig själv, det är enklast. Så måste det vara, det måste vara mitt fel. Loser, liar, fake, phoney. Vad är det för fel på mig?

28 mars 2012

Jag förstår inte. Allt är förvirrat. Jag ringde Mike. Jag trodde vi var tillsammans fortfarande. Jag frågade honom när ”min älskling” skulle komma hem. Vad händer? Jag trodde han var på jobbet och skulle komma hem till mig snart. Jag älskar honom så mycket. Saknar honom.
Hoppas hon inte får veta. Jag vill inte att hon ska skratta åt mig. Bitch!
Alla dessa lögner. Man kan inte lita på folk. Till slut kommer dagen då de hugger en i ryggen. Den enda man kan lite på är sig själv. Och hur ska jag kunna lita på mig när min hjärna verkar åt helvete? Fan, han ringde inte ens på min födelsedag. Jag är tjugofyra nu. Tjugofyra! Tjugofyra och har inte det minsta antagandet till ett liv i sikte.
Stjäl min död och stjäl sen mitt liv. Tack då!

27 mars 2012

I natt ringde jag Mike. Eller rättare sagt i morse kl.4. Han lät trött. Han är så gullig när han är trött. Otroligt jättesöt. Jag sa åt honom att dra åt helvete, sen lade jag på.
Men sen hände något otroligt. Jag fick dåligt samvete. Blev så förbannad på mig själv. Varför är jag en sån bitch? Jag förtjänar inte att känna mig nöjd. Fanns bara en sak att göra. Straffa mig. Jag skrev ”STARLA” på min arm. Fina röda bokstäver. Jag vet inte varför, men sen kände jag mig nöjd. Så nöjd att jag tog ett fotografi för att bevisa saken för Mike. Tror du mig inte?
STARLA
Jag skrev ut den, ska skicka den till honom. Mmm..

26 mars 2012

Jag tänkte "Hmm, kanske jag inte vill dö ändå?" och den tanken förvånade mig. Varför skulle jag vilja leva? Kanske det är det gamla vanliga patetiska "Åh, jag vill inte leva men jag vill inte dö".
Jag bestämde mig för att såna här tankegångar behövde en dos av Mike. Så jag ringde honom. Han var hemma. Hon var hemma. Jag hörde henne i bakgrunden, frågandes om det var "hon" i telefonen. Mike svarade undvikande. Jag kände mig nöjd. Jag sa till honom att jag fortfarande inte har sett någon sexigare mage än hans. Sen lade jag på.
Jag hoppas jag strulade till deras perfekta gulliga lilla förhållande.
Det gnager i mellangärdet men jag ska ignorera det. Hans söta lilla Cardiff-dialekt. Den ger mig rysningar.
Om jag tog livet av mig skulle han aldrig glömma mig. Fan, vad jag är feg.