Fyrtioett år efter fredslutet i Stettin, eller år 1611, utbröt åter kriget emellan Sverige och Danmark. Den sednare makten eröfrade Calmar m. fl. fästen, förstörde det på Hisingen nyanlagda Göteborg, och behöll öfvervigten i striden. De krigshändelser, som härunder föreföllo inom Bohuslän, äro antecknade under året 1612. Det var då, i Februari månad, Svenske fältöfversten Jesper Mathiasson Kruus, efte att hafva återeröfrat och på hög befallning uppbränt Nylödese, ryckte öfver Hisingen emot Kongahell. Den alltid olyckliga staden plundrades och lades i aska. Emot den redan då välbefästade Marstrand hade Kruus äfven sina afsigter, hvilka han likväl måste låta fara, emedan han saknde belägringsartilleri och soldaterna ej voro synnerligt hågade för företaget. För samma orsakers skull lemnades det starka Bohus, som åren 1595 och 1605 blifvit ytterligare befästadt, i fred, men desto förfärligare öde drabbade sjelfva landsbygden. Kruus tågade till Uddevalla med alla krigets fasor i sina spår. Alla gårdar och byar i hans väg nedbrändes, kreatur och lösegendom bortfördes, och allmogen mördades. Äfven norra Bohuslän undgick icke eländet, ty Kruus svärmade ända till Fredriksstads portar. Länet var förödt, och Kruus drog tillbaka till Sverige med rikt byte; men minnet av hans rysliga härjningståg har öfvergått till eftervärlden under namnet af Brännefejden. Norrmännen som i detta krig hade uppställt 12.000 man under den förre höfdingen på Bohus Sten Mathesson Sehested, och ständigt ifrån Bohuslän oroade Dalsland och Vestergötland, eröfrade derefter Elfsborg och Gullberg, hvilkas fall medverkade till den hårda freden i Knäröd, som afslöts den 26 Januari 1613 emellan Nordens största konungar Gustaf II Adolf och Christian IV. Under den sistnämnde konungens visa och milda styrelse läktes de djupa sår, landet i denna fejd erhållit. Sköflingen 1612 var det gamla Kongaellas sista olycka. Konung Christian befallde 1613, att staden skulle uppbyggas på fästningsolmen, föe att skyddas af Bohus kanoner, och fick då namnet Kongelf.