(d. 1103), son till Sven Estridsson, företog som yngling åtslilliga härjnings- och vikingatåg i Östersjön, stod i de utbrytande inre stridigheterna på Knut den heliges sida och säges någon tid ha vistast i landsflykt. 1095 blev han emellertid konung och anknöt till traditionen från Knut den heliges tid, uppnådde, att denne helgonförklarades, samt understödde Lunds domkyrka, som genom hans försorg blev centrum för det nyupprättade nordiska ärkebiskopsdömet. För att ordna dessa angelägeheter företog han en pilgrimsfärd till Bari i Italien. 1102 begav han sig jämte sin drottning Bodil på en ny pilgrimsfärd, denna gång till det Heliga landet, men båda drabbades av döden 1103 på Cypern. Eriks regering som utmärks av goda skördeår, skildras i senare källor i förhärligande ordalag; en mera samtida berättelse omtalar honom som upphovsman till orättfärdiga lagar.
Eriks tilltalsnamn är eg. ombildning av ett icke uppvisat fda. egod=isl. ægóðr, alltid god, med samma första led som i Emune.