Sagan om Sigurd Fafnesbane
Ur Isländsk och fornsvensk litteratur i urval, Stockholm 1910.

De tre gudarne Oden, Höner och Loke voro en dag ute på jakt. Då fingo de se en utter sitta på åstranden och äta en fisk. Loke tog en sten och slog ihjäl uttern, varefter de flådde den och medtogo skinnet. Sedan erforo de, att den ihjälslagna uttern var en konungason, och gudarne blevo av fadern ålagda att som böter för dråpet hölja utterskinnet med guld.
Loke begav sig då till dvärgen Andvare, som var i besittning av en stor skatt, samt, tvang denne att för priset av sitt liv utlämna skatten. Andvare nödgades göra detta; han sökte i det längsta behålla en ring - Andvaranaut - men också denna tvang honom Loke att lämna. Då uttalade Andvare en förbannelse över envar, som bleve ägare av hans skatt.
Gudarne uppsökte därpå ånyo konungen samt fyllde och höljde utterskinnet med guld. När detta var gjort, pekade han på ett läpphår, som stack fram. Då framtog Oden Andvaranaut, som han sökt dölja, och betäckte håret med ringen, under det att Loke upprepade Andvares förbannelse.
Konungens tvenne kvarlevande söner, Fafne och Regen, bådo nu sin fader om del i skatten, men denne vägrade. Då dräpte honom Fafne och bemäktigade sig skatten. Regen krävde nu av brodern sin andel, men Fafne svarade i sin tur nej samt lade sig i en ettersprutande drakes hamn att ruva över skatten på Gnitaheden. Regen begav sig till en konung Hjalprek och trädde i hans tjänst som smed, men i sitt sinne grubblade han på hämnd mot brodern.
Volsung hette en frejdad konung som ledde sina anor, från Oden. Då han firade sin dotters bröllop, kom en gammal enögd man (Oden) och stötte ett svärd in i en trädstam samt sade, att endast den, som kunde draga ut det svärdet, skulle bliva ägare av detsamma. Den ene efter den andre av kämparne försökte då detta, men ingen lyckades utom Volsungs egen son Sigmund. Denne blev med tiden en mycket frejdad konung.
På sin ålderdom kom han en gång i en strid och var nära att segra, då återigen en gammal enögd man uppträdde och korsade sin klinga med Sigmunds, vilken därvid brast. Döende lämnade då denne bitarna av sitt brustna svärd åt sin maka Hjordis. Denna tager nu sin tillflykt till den ovannämnde konung Hjalprek, där hennes son Sigurd växer upp. Och här blir nu Regen Sigurds lärare och undervisar honom i en mängd idrotter, allt i tanke på att en gång kunna förmå Sigurd att dräpa Fafne, så att Regen må få äga Andvares skatt. När Sigurd vuxit upp, ber han en dag konung Hjalprek om en häst och får av denne tillåtelse att själv utvälja en ur Hjalpreks hästhjord. Då han i det syftet är på väg till skogen, möter han en gammal enögd man, som visar honom på en ung grå häst, på vars rygg ännu ingen suttit. Den hästen hette Grane och var den yppersta av alla hästar.
Regen anser nu, att tiden är inne att egga Sigurd till dråpet på Fafne. Men Sigurd svarar, att därtill behöver han ett gott svärd. Den skicklige Regen srnider då ett sådant. Sigurd prövar det genom att söka klyva Regens smedjestäd. Detta håller, men svärdet brister. Då smider Regen ett nytt svärd, men det går på samma sätt. Då uppsöker Sigurd sin moder och får av henne bitarna av det svärd den döende Sigmund lämnat henne och som den gamle enögde mannen en gång stötte in i trädstammen hos konung Volsung. Regen hopsmider därpå dessa bitar, och Sigurd prövar detta nya svärd på samma sätt som de förra. Men nu håller svärdet, och städet brister. Därefter kastar Sigurd i den förbiflytande floden en ulltott, och då även denna klyves, anser han sig äntligen ha fått ett gott svärd. Det svärdet hette Gram och var det yppersta av alla svärd.
Regen anser nu, att tiden är inne att egga Sigurd till dråpet på Fafne. Men Sigurd svarar, att därtill behöver han ett gott svärd. Den skicklige Regen srnider då ett sådant. Sigurd prövar det genom att söka klyva Regens smedjestäd. Detta håller, men svärdet brister. Då smider Regen ett nytt svärd, men det går på samma sätt. Då uppsöker Sigurd sin moder och får av henne bitarna av det svärd den döende Sigmund lämnat henne och som den gamle enögde mannen en gång stötte in i trädstammen hos konung Volsung. Regen hopsmider därpå dessa bitar, och Sigurd prövar detta nya svärd på samma sätt som de förra. Men nu håller svärdet, och städet brister. Därefter kastar Sigurd i den förbiflytande floden en ulltott, och då även denna klyves, anser han sig äntligen ha fått ett gott svärd. Det svärdet hette Gram och var det yppersta av alla svärd. Efter att hava prövat sina krafter i krigiska rön och utfört stora bragder villfar Sigurd omsider Regens önskan, och de rida hän till Gnitaheden, varest Sigurd dräper Fafne, vilken innan han dör upprepar Andvares och Lokes föbannelse. På Regens begäran steker Sigurd därpå Fafnes hjärta och tager efter en stund med fingret på det för att känna efter, om det är fullstekt. Då bränner han sig och sticker fingret i munnen. Men som Fafnes hjärtblod kommit pä hans tunga, förstår han fåglalåt och begriper således, vad nötväckorna kvittra till honom uppe i trädet. De råda honom att dräpa även Regen, som nu ligger i ljungen och ämnar lömskt döda honom för att ensam få äga Fafnes skatt. Sigurd följer nötväckornas råd och hugger huvudet av Regen, varefter han begiver sig till Fafnes boning och lastar där på Granes rygg det olycksbringande guldet, själv i och med detsamma belastad med Andvares, Lokes öch Fafnes förbannelser.
Sigurd rider därpå hän till Hindarfjäll, där en av Oden i trollsömn försänkt valkyrja sover i en av en ständigt flammande eld omgiven sal. Hon har nämligen i en strid korat andra hjältar, än dem Oden önskat, och därför på detta sätt straffats. Sigurd rider nu genom den trolska lågan, uppväcker sköldmön, som är konung Budles dotter Brynhild, trolovar sig med henne samt giver henne, innan de skiljas; såsom underpant på sin trohet ringen Andvaranaut.
Sigurd rider därpå hän till Hindarfjäll, där en av Oden i trollsömn försänkt valkyrja sover i en av en ständigt flammande eld omgiven sal. Hon har nämligen i en strid korat andra hjältar, än dem Oden önskat, och därför på detta sätt straffats. Sigurd rider nu genom den trolska lågan, uppväcker sköldmön, som är konung Budles dotter Brynhild, trolovar sig med henne samt giver henne, innan de skiljas; såsom underpant på sin trohet ringen Andvaranaut. En tid därefter anländer Sigurd till den burgundiske konungen Gjuke, huvudmannen för Niflunga- eller Gjukunga ätten. Dennes trollkunniga drottning Grimhild räcker honom en glömskans dryck; så att han förgäter Brynhild och den trohetsed han svurit henne samt i stället fattar kärlek till konungaparets fagra dotter Gudrun. Med Gjukes och Grimhilds söner Gunnar och Hogne ingår Sigurd ett med dyr eder bekräftat vänskapsförbund - men däremot icke med Grimhilds (ej Gjukes) son Guttorm - samt äktar Gudeun och får med henne sonen Sigmund.
Gunnar eftersträvar emellertid på Grimhilds inrådan den stolta Brynhilds hand. Sedan Gjukungarne erhållit hennes faders, konung Budles, jaord, rida de i sällskap med Sigurd till hennes av den förtrollade elden omgivna sal. Endast åt den hjälte, som kunde rida genom denna eld, ville hon skänka sin hand. Gunnar försökte då först spränga igenom densamma, men hans häst viker tillbaka för lågorna. Då växla han och Sigurd gestalt, och på Granes rygg med svärdet Gram i handen rider Sigurd genom den trolska lågan. I flera nätter vilar han därpå hos Brynhild men låter sitt svärd ligga draget mellan sig och henne. Brynhild, som sålunda tror, att det är Gunnar, som ridit genom elden, måste nu samtycka att bliva dennes brud. Sigurd och hon byta ringar, varvid han emottager av henne Andvaranaut och giver henne en annan ring. Därpå återta de båda männen sin egen gestalt, och Sigurd rider hem till sin maka och skänker henne Andvaranaut.
Snart därpå står Gunnars och Brynhilds bröllop, och Sigurd återfår då sitt minne, men som det höves en hjälte, gömmer han stolt och tyst sitt kval i sitt bröst.
En tid därefter komma Gudrun och Brynhild i tvist om vem av dem vore gift med den ypperste hjälten, och då Brynhild säger, att det är hon, emedan Gunnar, ej Sigurd, red genom den trolska elden, yppar Gudrun för henne det mot henne begångna sveket, och då hon igenkänner Andvares ring på Gudruns finger, förstår hon, att Gudrun talat sanning. Men då så är, kan varken hon eller Sigurd längre få leva. Brynhild försöker därför övertala Gunnar att dräpa Sigurd, men bunden av sin vänskapsed till Sigurd tvekar denne länge. Slutligen samtycker Gunnar. Gjukes söner fälla därefter Sigurd, enligt en äldre framställning ute i skogen söder om Rhen; enligt en yngre i hans säng, och de begagna sig härvid av sin halvbroder Guttorm såsom verktyg, emedan denne ej var bunden av någon ed till Sigurd. På Brynhilds anstiftan, dräpes ock Sigurds och Gudruns unge son Sigmund, på det att ingen hämnare av Sigurds död må uppväxa. Gudrun smälter nu i tårar vid åsynen av sin makes lik, men den stolta, olyckliga Brynhild har inga tårar. Hon brister blott ut i ett förtvivlat skratt, så att Gjukungaborgen darrar, och sedan hon därpå klätt sig i brynja, genomborrar hon sig med sitt svärd för att få följa sin älskade hjälte till Valhall.
Gudrun begiver sig därpå till Danmark och vistas där en tid. Då Grimhild omsider sport, var hennes dotter är, uppsöker hon henne, räcker henne en glömskans dryck, varigenom Gudrun förgäter, vad brott hennes bröder begått mot Sigurd, och samtycker att äkta Brynhilds broder, den mäktige konung Atle. I sitt olyckliga äktenskap med honom får hon tvenne söner, Erp och Eitel.
Gunnar och Hogne äga nu Fafnes olycksbringande skatt, men Atle fikar efter densamma och bjuder därför sina svågrar till sig. Gudrun, som vet, att det bor svek under Atles vänliga inbjudan, söker varna sina bröder, men de akta ej därpå utan begiva sig med endast ett ringa följe till Atles borg. De varda då efter ett lysande motstånd övermannade och fängslade. Atle har flera skäl att vara fientligt stämd mot sina svågrar. Brynhilds död har djupt harmat honom, och Gunnar, som fattat kärlek till Atles och Brynhilds syster Oddvun och som av henne älskas tillbaka, har mot Atles vilja lönnligen sammanträffat med henne. Men det är dock begäret att äga Fafnes skatt, som framför allt behärskar Atle.
Då denne nu har Gjukungarne i sitt våld, vill han tvinga dem att omtala, varest de gömt det olycksbringande guldet. Då detta ej lyckas, befaller han, att hjärtat skall skäras ur bröstet på Hogne samt att Gunnar skall kastas i en ormgrop att där omkomma. Så sker även. Med döden för ögonen yppar då Gunnar, att han före avfärden till Atles borg kastat guldet i Rhens skummande böljor. Ännu alltjämt ila dess snabba vågor över Andvares förbannade skatt men efter Gunnars död finnes det ingen, som känner stället, där han sänkte guldet i floden.
Atle tillreder nu ett storartat gravöl samt bjuder Gudrun böter, men hon vill ej taga några. Hon behöver det ej heller, ty hon har redan hämnats. Hon har nämligen dräpt sina och Atles unga söner samt givit sin make deras hjärtan, kokta i honung, att äta och deras blod att dricka. Gunnars och Hognes död är likväl ej fullt hämnad, förrän hon även dräpt Atle. Hon mördar ock honom, sedan han druckit sig rusig, varefter hon tänder eld på Budlungaborgen, så att alla hans kämpar som varit honom behjälpliga vid mordet på Gjukungarne, brinna inne. Men då har hon också fullgjort sin plikt, varefter hon störtar sig i havets djup.