Häxprocessen mot Kerstin i Löfry 1671
Fortsättning
Från domstolsprotokoll.

Den 18 sepptember fortsatte rannsakningen vid Qwistrumsbro. Då ställdes åter Kirstin och Märta i Hässlebräcke för rätten, varvid Kirstin lika som förr tillstod huru bemälta Märta varit med henne på Sannåkersmo. Ändock rätten med allt allvar sökte få Märta till bekännelse, ville hon dock intet bekänna. Ej heller Märta i Bråre elle Ingeborg i Bodilsrö.
Rätten äntligen då nödgades resolvera att de med tvång därtill hållas måtte. Vilket dock dem intet kunde förmå, utan alla tre som förut nekade sägande sig vara helt oskyldiga.
Sedan inkalldes de andre som ifrån Nohlwijkan hit förde vore, nämligen: Giertru i Kiettere, Marit i Giörlef, Inga i Lindalen och Runnug i Tittåhs var efter andra. Dock kungjordes namnen först av vilka och huruledes de beryktade voro, och att de alla fyra redan utstått deras prov på vattnet. De förehöllos vad om dem var angivet och huru de flutit på vattnet. Förmantes nu med all flit och allvar att gå till en sannskyldig bekännelse. Dock ville ingen av dem något tillstå. Så rätten nödgades göra med dem som de andra.
Lagrättsmännen Jon i Pilegården och Anders i Kolstorp, som hos voro när Giertru slogs upp, betygade att munnen vreds långt på sned på henne när hon syntes vilja bekänna, och hon kunde där efter icke få fram ett ord. Omsider sade dock Giertru att hennes moder lärt henne allenast säga: "För Kast, Ormestingh och Bäfweref".
När det då spordes Giertru huru hon lärde sådant, sade hon att när hon signar för Kast säger hon: "Wår Herre Jesus och Sancte Pär gingo sigh åt wäijen fram och lade sig i ett Bastufwo skiuhl, och lånte sigh ett Kiölne öfwer hufwudit." För Rev signar hon således: "Böfwell och Böfwell dhe woro tre, dhen ene han watt dhen andre wandt, dhen tredie ladhe Böfwell i Stöö." För Ormestingh: Påckers Modher och Diäfwulls son höggen j foten och strax blef hon godh." För Wred: Wår Herre Jesus redh öfwer röte, red sin häst j Wredh sielf han åstegh och sin häst signade." Till någon vidare bekännelse kunde Giertru denna gång intet dragas.
Därnäst uppkallades Runnug, som då strax bekände, att Satan har så förbudit henne göra bekännelse om sina synder, att hon intet kunde komma därtill. Sedan sade hon att Satan kom till henne för pass 2 år sedan om natten efter hon hade lagt sig och sedan han hälsat henne lade han sig i sängen hos henne och bedrev otukt med henne. Där efter ock fuller avlade ett foster med henne, men hurudant det var kunde hon icke veta, ty så snart det var fött kom det sin kos. Och som hon tror tog Satan det bort. Sedan har han ock som oftast varit hos henne, bolat med henne och haft henne hit och dit med sig åt skogen och bergen.
Under tiden gick före henne som en hund och ibland som en man. Han hade också förtröstat henne, att uti Hellfwite var ingen plåga. Utan bättre där än hos den store mannen. Därför har hon icke heller kunnat besöka kyrkan eller med någon frukt kunnat höra Guds ord. Utan då hon tänkt sig dit var det lika som om någon skuvit henne tillbaka. Och då hon gick till askramentet måste hon svälja några resor, innan hon kunde få brödet och vinet neder, ty det var som om en hade hållit henne för strupen. Allra mest när hon gick med Satans foster, och emot de höge fester, såsom Juhl, Påske och Pinges dags tid.
Som oftast har Satan ock varit hose henne och fört henne till möten med sig under tiden på en Sopa, och ibland på en Sopelimme, som han hade smort och berett därtill med någon smörja, Satan gav henne, och sedan for hon som en fogel över skogstopparne.
Nu frågade man Runnug vart hon for till möten och vilka mer som samlades där. Hon sade: "Till Näsinge Åhsen. Dher war Börta i wagnarebergit, Marit i Högsta och Marit i Yttane, och een ganska stoor hoop, till anseandhe då som hon tyckte som skator, och Satan dansa iblant dhem och gaf dhem något win att drickia."
Efter denna Runnungs bekännelse kallades åter Giertru in och mycket flitigt förmantes till en sannskyldig bekännelse om sina synder. Då sade Giertru, att hon en gång har varit på möte på Löfweråhs bergitt. Där var Marit i Högsta och hennas, Giertrus moder, Marit i Yttane, Gunill och Börta i Wagnareberget med henne. Dit for hon på en stång som Satan fick henne. Han kom in i hennes stuva till henne förleden tredje dag Påsk om aftonen, sedan hennes man hade lagt sig, och bad henne följa sig. Han lekte för henne så länge, att hon omsider måtte lova sig vilja följa´n. Därmed satte hon sig på Stången och for i vägs med honom.
När rätten nu frågade om hon då gav sig Satan i våld sade Giertru: "Ja. Hon gaf honom sitt jaminne." Dock har hon än icke alldeles slagit sig ifrån Gud, som hon dock hade håg till att göra, ty hon har icke så länge varit uti denna tjänsten. På berget där denna sammankomsten skedde lekte och dansade de så vackert, "och Sathan bläs på en pipa för dhem". Sedan for hon dädan som dit.
Häruppå och eftersom Kirstin i Löfry stod stadigt därpå att Ingri i Öfre Sannåker var med på mötet på Sannåkersmo, resolverades, att Ingri måtte desslikes försökas på vatten. Där Ingri lika väl som någon av de andra höll provet. Därefter fördes hon upp för rätten igen och mycket flitigt förmantes till bekännelse av såväl rätten som kyrkoherden vällärde Clas Nilsson. Dock ville hon intet låta förmå sig där till. Utan sade sig vara oskyldig och kunde ej ännu varken vara med godo eller tvång dragas till bekännelse:

Andra dagen den 19 september uppkallades åter Ingri i Sannåker, som då efter rättens flitige förmaning tillstod sig hava varit med i Satans möte på Sannåkersmo och, som Kirstin sagt, blåsit i ett horn. Dit red hon på sin käpp. Intet smorde hon honom, sade Ingri, dock kom hon väl fort därmed. Samma gång var även Märta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Kirstin i Löfry där. Men Ingeborg såg hon där intet den gången.
Ingrid sade även, att Satan lopp där emellan dem och skänkte dem av en stor stop. Sedan dansade och sprungo de där en stund, och foro sedan hem igen. Huru många möten Ingri varit på kunde hon icke minnas. Kirstin hade väl varit en rot till att förföra henne, men huru länge sedan det är hon begynte resa till sådana möten låtsades hon icke fuller komma ihåg. Varmed hon ock stannade och ville intet vidare bekänna.
Därpå uppkallades Märta i Bråre. Som även omsider tillstod, att hon varit tvenne resor i Satans möten på Sannåkersmon, och där var Ingeborg i Bodilsrö med henne samt Märta i Hässlebräcka, Kirstin i Löfry och ingri i Sannåker. Hon sade Kirstin förfört henne till detta onda väsendet, och att Satan var med på möten, där han gav dem dricka av ett stop.
Kirstin fördes in och ställdes till muns med Märta. Men oavsett bägge tillstod de varit tillsammans på mon i Satans möte, så nekade dock Kirstin till att ha lärt Märta någon trolldom.
Ställdes även Ingeborg till ords med Märta, vilken hon desslikes betygade hade varit med i mötet, men Ingeborg nekade hårt. Märta ville icke säga ifrån vem som lärt henne trolla. Utan föregav att hon lärt på Moon och mötet av Satan själv och genom de andra hon där såg.
Efter nu att Märta och Ingri icke ville rätt ut med sanningen när och av vem de hade lärt, befalldes de bödelen än en gång till något skarpare tortyr. Varunder Ingri lovade vilja tillstå sina missgärningar, och sade sig hava lärt av Gunnars Karin i Sannåker. Men när hon kom upp igen låtsades hon som om hon intet visste.
Emellertid sände Kirstin bud in till rätten och begärde få komma från bödelen igen, vilket blev henne tillåtet. När hon då kom in, sade hon, att Månsis hustru Karin i Elnebacka också var med på mon. Hon hade sedan känt igen henne uti Kroksta kyrka. Också Gunnars Karin i Sannåker sade Kirstin sig ha sett där på Sannåkersmo.
Åter kallades Ingri in för att bekänna, vem som lärt henne. Nu sade hon sig vara förförd av Gunnars Karin; henne har hon följt till möten. Hon "redh dijt till Moon på een Gråbeen". Ville intet mera säga.
Märta i Bråre kom in igen. Hon berättade, att Satan kom till henne i Bråre som en liten blå karl och gav henne 10 skilling för det hon skulle giva sig honom i våld. Oansett hon väl nekade i förstone så samtyckte hon dock och gav sitt jaminne därtill. Sade sig ock intet rättare kunna se än att Satan skrev hennes namn i en svart bok med röda blad uti. Han lärde henne hur hon skulle hava nytta ifrån andra, särdeles av sina grannars mjölk. Men huruledes ville hon inte säga.
Ingri i Sannåker fördes åter fram för rätten sedan hon än en gång var torterad, och sade sig icke kunna säga huru allt tillgick, när hon lärde. Men när det skedde var Satan hos henne och gav henne 5 Rdlr. På fråga av rätten om hon då lovade tjäna honom sade Ingri: "Ja. Och han tog blodh av hennes högra handh och skref henne dhermedh in i sin bok." Kallade henne sedan Elin. Ingri tillstod även att hon, Märta i Hässlebräcka och Märta i Bråre hade nyttan av mjölken ifrån hela Högsäters socken i Dahl, därför skulle hon föda Satan, eftersom hon till den ända också tog emot penningarne att hon skulle tjäna honom.
Därnest inkallades Marit i Giörlef och av rätten såväl som kyrkoherden herr Clas flitigt tillhölls att bekänna sina synder. Men ville icke därtill. Ej heller ville Ingri, Märta i Hässlebräcka eller Ingeborg gå till bekännelse huru flitigt de därtill förmantes. Levererades därför åter bödelen under tortyr.
Därmed kom också Marit i Giörlef till sådan bekännelse, att en man som kom sunnan ifrån och reste nolåt, låg i hennes säng om natten. Han lärde henne signa för Morsot och gav henne något i ett horn, som hon skulle smörja sin sopa med när hon ville till möte.
På rättens fråga var hornet nu är, svarade Marit att "dhet är lången Fanen i wålldh". Hon ville intet säga huru hon lärt sig signa. Sade sedan, att hon varit allenast tre gånger i möte. En gång på Löfweråhsberget och de andra gångerna borta på andra berg där omkring. Där var Gunnill i Högsta och några fler med henne, som hon nu icke så hågar. Hon red dit på en sopelimme. När man frågade Marit om Satan var med på mötet sade hon: "Ja huar är dhet icke han är!" Hon sade sig dock icke hava satt Satan tjänst. Han hade fuller bett henne därom, men hon svarar honom intet. Han hade fuller bett henne därom, men hon svarade honom intet. Tillstod dock, att hon fick 2 skillingar av honom. Mera ville Marit slätt intet bekänna evad henne tillfrågat blev.
Återigen blev Ingri inkallad, då bekände också hon, att för 2 år sedan kom en vandrare, en finne, till henne. Andrias kallad, om påsketiden och gav henne något i sin mun. Sedan foro de till vägs på var sin sopelimme nol åt Blåkolla. Där mötte Satan dem och gav dem dricka.
Rätten frågade Inga i Lindalen vad Andrias sade när han gav hennedetta in. Hon svarade, att han bad henne giva sig ifrån Gud i himmelen och till Satan. Då skulle hon få mycket gott. Han lockade henne giva sig Satan i våld. Dock hade Inga, som hon sade, ej varit mera än tvenne resor på möte. Bägge gångerna har finnen följt henne. Men att hon skulle varit i råd med Marit och Gunnill i Högsta att förgöra Oluf Fransson och hans hustru, ville hon slätt intet bekänna. Ej heller ville hon säga ifrån vilka flera som voro på samma möte. Utan föregav att hon intet känner. Och var mycket förhärdad.
Ingeborg i Bodilsrö ställdes nu för rätten och flitigt förmanades till sanningen, sammaledes Märta i Hässlebräcka. Men som ingendera kunde till bekännelse dragas, och rätten fruktade ej kunna få någon vidare bekännelse av någon av de andra, så skyndade hans Exellens Hr Riks Rådet och Guvenören med sin återresa, att Rätten fördenskull måste för denna gången sluta här med och skrida till doms och efterskrivna skäl därtill för var och en utav dem uppsätta.

I
1) Bekänner sig Kirstin i Löfry hava med Ingeborg i Bodilsrö genom trulldom förgjort Dordj Lars´a. 2) Varit i Satans möte. 3) På mötet druckit och sagt Satan skulle giva henne allt hon hade behov av. 4) Nekar icke heller Kirstin sig veta huruledes som Kyrkoherden salig herr Anders skall hava blivit förgjord. 5) Tillstår sig hava lärt Trulldom av Ingeborg i Bodilsrö och 6) Samme gång druckit Satan till i Diefwulens Nampn som då syntes hos dem som en svart raggit Hund.

II
1) Bekänner Giertru i Kiettere sig hava brukat signing. 2) Ridit till Satans möte på en Stång ock 3) Givit sig Satan i våld.

III
1) Runnug bekänner sig hava bolat med Satan och där efter avlat ett foster som Satan sedan själv tog. 2) Som oftats umgåtts med Satan. 3) Varför hon heller icke kunnat gå i kyrkan eller med någon frukt höra Guds ord. 4) Ridit till Satans möte på en Soope limme, som Satan därtill själv skall hava smort och berett åt henne.

IV
Ingri i Sannåker bekänner sig deslikes hava varit i Satans möte och ridit dit på en Gråben. 2) Lärt Trulldom av Gunnars Karin i Sannåker uti Satans närvaro, som då skall ha givit Ingri 5 Rdlr. 3) Ingri lovat däremot vilja tjäna Satan. 4) Låtit sig med sitt eget blod inskriva i Satans register och bok. 5) Med några flere haft nyttan av mjölket av Högesätters socken på Dahl och 6) Därföre lovat föda Satan.

V
Märta i Bråre bekänner sig ha varit uti Satans möte. 2) Tagit penningar av Satan. 3) Givit sig i Diefwulen i våld. 4) Låtit sig inskriva i Satans book. 5) Lärt hava nyttan ifrån sina grannar.

VI
1) Marit i Giörlef bekänner sig hava lärt signa. 2) Smörja sin Soopa när hon rider till Satans möte, där hon också säger sig tre resor hava varit, och 3) Bekommet penningar av Satan.

VII
1) Så bekänner ock Inga i Lindalen sig hava varit uti Satans möte. 2) Fallit ifrån Gud och givit sig Satan i våld.

Uppå vilka bekännelser Rätten, så förklarade desse Sju: Kirstin i Löfry, Giertru i Kiettere, Runnugh i Tittåhs, Ingri i Sannåker, Märta i Bråre, Marit i Giörlef och Inga i Lindahlen till döden. Och för sådan deras vederstyggelige Trulldoms Wäsende, onde gärningar och samman Läge med Sathan, att böra Hals Huggas och i Båhle op brännas.
Ingeborg i Bodilsrö och Märta i Hässlebräcka att förbliva i god förvaring till den hög. lovl. Kongl. Giötha Hofrättens vidare resolution, under vars högvisa omprövande den saken underdån-ödmjukeligast remitteras.
Men Karin i Elnebacka och Gunnars Karin i Sannåker att tagas i borgen eller förvar till vidare förhör och utslag. Actum ut Supra.
Sålunda vara rannsakat, befunnet, bekänt och avdömt, betygar undertecknade på Rättens vägnar med egna händers underskrift samt deras och förbemälte härads nämnders insegel.

Nills Thomeson Feman
Gustaf Farther


Execution i Sörbygden 1671