Son av danske kungen Rörek och Aud Ivarsdotter Åke Ohlmark skriver i sitt verk "Våra Kungar, från äldsta tid till våra dagar" om Harald Hildetand som följer. " Sögubrot och Hervararsagan är ense om, att Ivar vidfamneas rike föll sönder vid hans död och mödosamt måste under ständiga fejder och skicklig diplo- mati samlas tillhopa igen av hans unga dotterson Harald. Då han alltid var segerrik och därtill så "hård" mot pilar och svärdhugg att han aldrig gagnade varken sköld eller brynja, trodde folk att han blotat och sejdat väldigt under sina första härskarår. Det sades också, att Odin själv lärt honom svinfylkingens krigskonst: man delade hären i tre tungor som framtill var spetsiga med blott en man, bakåt breda med två, tre o.s.v. män i bredd. Slag- ordningen liknade ett svintryne och fick tärav sitt namn. Av tacksamhet mot Odin troddes det att Harald lovat denne gud alla dem han fällde i slagen. Slutligen sägs han ha blivit så fruktad att ingen vågade gå mot honom, och han fick sitta i fred under nära femtio år, en av de längsta fredsregeringar någon nordisk konung ditintills haft. Det säges också att han ständigt höll stränga övningar med sina kämpar. "Kung Haralds lag" var mycket hård och vida fruktad, och den måste envar underkasta sig som ville bli upptagen i hans hird. Den som blinkade när ett yxhugg plötsligt ven förbi själva ögonbrynet, drevs bort från hirden. När Randver blev insatt som underkonung i Uppsala, förtäljes icke, endast att denne- Haralds halvbror-stupade på ett krigståg till England. Harald själv satt mest i Lejre på Själland, men det får antas att han personligen ledde de stora bloten i Gamla Uppsala. Hans gestalt rymmer ännu mycket av sägner och dunkelt, och vad vi faktiskt vet om honom, är egentligen bara att han levat och återförenat Vidfamnes nordiska unionsvälde." Harald stupade som gammal i slaget vid Bråviken strax norr om Norrköping. Åke Ohlmark skriver " När den gamle konungen såg det myckna manfallet, lät han köra sig på sin vagn mot svearna, ställde sig på knä och högg åt båda sidor med två kortsvärd, tills han fälldes av sin egen vagnsförare Brune, vilken var ingen mindre än Odin själv. Då Ring såg Haralds vagn tom, lät han blåsa till fred, och danerna antog hans anbud om avtåg. Så lät han söka Haralds lik, lade det i ett uppdraget skepp, offrade en stridshäst och lade i skeppet sin egen sadel samt mängder av dyrbarheter. Så visade han med stor heders- betygelser den gamle hjälten till Valhall, tände bålet och lät bygga en väldig hög över platsen."