son av Stenkil, var konung 1080, då påven Gregorius VII riktade ett brev till honom. I ett annat påvebrev nämnes Inge, västgötarnas (visigoternas) kung och säges vara samregent med en viss "A", sannolikt Håkan Röde. Uppgiften att Inge varit samregent med brodern Halsten synes ha föga fog för sig; dennes regering inföll enl. den äldsta källan omedelbart efter 1066 under det att Inge ännu 1074 ej var känd som svensk konung Isländska och svenska källor omtala, att Inge på gr. av sin kristna iver för en tid fördrevs från tronen, varvid hans svåger Blot-Sven blef konung. Hur härmed förhåller sig, är ovisst. Sannolikt låg Inge omkr. 1100 i strid med den norske konungen Magnus barfot; vid ett möte mellan dem slöts fred, och Magnus äktde Inges dotter, Margareta Fredkulla, senare g. m. den danske konungen Nils. Andra barn till Inge voro sonen Ragnvald och dottern Kristina, g.m. en polsk konung. Senare svenska tronpretendenter, Magnus Nilsson och Magnus Henriksson, samt konungarna av den erikska ättenstödde sina anspråk på Sveriges tron på härstamning från Inges barn.