Ovanliga naturtilldragelser och tillfälligheter, såsom underjordiskt buller, och vattuskräck, som angrep stadens hundar, ansågs af Kongahells innevånare som järtecken, bebådande en stor, deras stad hotande olycka. Det underjordiska dånet, hvilket liknade det gny, som uppkommer, då en beväpnad skara framrider, begynte natten till första söndagen efter Påsk och fortfor allt intill Christi Himmelfärdsdag. Förskräckte häraf, sålde många borgare sina egendomar och flyttade ut på landet eller till andra städer. Tretton stora skepp lastade med folk och dyrbarheter, för att gå till Bergen, men på samma dag Kongahell förstördes, förliste de tolf under Norge, och endast den trettonde framkom lyckligt. Man ansåg skeppsbrottet som ett himlens straff för visad olydnad emot prestens i Kongahell Andreas Brunsons förmaningar. Denne hade nämligen på Pingstdagen allvarligen lagt borgarskapet på hjertat att icke fegt öfvergifva deras herrliga stad, utan befalla sig i Guds hand, göra bot och bättring, varsamt umgås med elden och noga vara på vakt emot fientliga angrepp. Men dessa föreställningar glömdes snart, liksom de varningar, hvilka stadsboerna fingo emotttaga från Danmark och Bergen, att väl bevara sin stad, emedan en stor flotta från det hedniska Wenden voro utlupen på härtåg emot de christne och segrade öfverallt.
Kongahells innevånare voro, Larsmessodagen 1135, samlade i Kastala kyrka och Anders Brunsson höll som bäst på att för dem läs högmessan, då plötsligt prestens svåger Einar instörtar i kyrlan med den underrättelse, att en otalig flotta framroddes och att en stor skara beväpnade ryttare sprängde längs Brattåsenmot staden. Iförsta förskräckelsen visste man ej hvad man skulle tro. Man menade att det var Danske konungen, af hvilken man ej fruktade något ondt. Emellertid grepo borgarna i största hast sina vapen och ilade nedåt elfven. Der mötte dem en förfärande syn. Wendernas konung Rettibur (Ratibor) nalkades deras stad med en föotta af 250 smärre skepp, armerad med 11.000 man och 1.000 hästar. En afdelning af sin flotta, under höfdingarne Unnibur och Dunimiz hade han sändt genom östra elfarmen upp omkring Hisingen, för att sedan låta den starka strömmen drifva ned på Konghellsboarnes vid skeppsbryggorna liggande handelsflotta, under det att han sjelf med sin hufvudstyrka anföll från motsatta hållet. Vid det straxt söder om staden liggande landningsstället Stikin eller Pålarne hade han landsätt det rytteri han enligt då nyligen infördt bruk på fartygen medhaft. De vid staden liggande handelsfartyg voro 9 till antalet, stora s.k. "österfarare", och ehuru från tvenne håll anfallne, eller, som som talesättet lyder, bragte mellan tvenne eldar, lemnade dock de der ombord varande köpmän denna gång icke godt pris på sina varor, utan värjde sig manneligen och understöddes af borgarrnahvilka från bryggan öfverhöljde fienden med skurar af såjut och pilar. Först efter en rasande kamp, och sedan Wenderne förlorat 150 fartyg, lyckades det dem att bemäktiga sig skeppen och få fast fot på bryggan, - och var detta den första striden.
Så snart stadsboarne insågo omöjligheten att förhindra fienden att landstiga, ilade hvar till sitt efter sina dyrbarheter , och skyndade sig dermed in uti Castellet, der den ädle Sæmund Husfreja och hans son Asmund förde befälet. Wenderne skyndade efter och lagade sig att storma borgen, sedan de först utplundrat och uppbränt staden, tillika med de eröfrade skeppen. Innan anfallet börjades, erbjöd väl Rettibur de belägrade fritt aftåg med vapen och dyrbarheter, men de hjeltemodige ropade med en mun att de förr skulle falla den ene öfver den andre, än mottaga någon gunst af hedningar, sköto, kastade stockar och stenar samt gjorde stor manspillan.
Nu uppstod en förfärlig strid. Roflystnad och raseri öfver det envisa motståndet och den redan lidna förlusten drefvo hedningarnes massor likt stormrörda hafsvågor emot fästets murar, men förtviflan gjorde hvarne Kongahellsbo till en ogenomträngligt bålverk emot den förstörande strömmen. Manfallet var otomordretligt stort på Wendernes sida, och hvarje christen - ty de hade fördel af lokalen - skickade hopar af de odöpte, enligt tidens tro, till helvetet. Alla vapen, dem konsten och nöden någonsin tillskapat, blefvo härvid nyttjade: svärd, spjut, yxor, pilar, stenar och änteligen de förut omtalade ekepålarne. Omsider voro alla kastvapen bortskjutna; sjelfva förådet af ekstörar begynte blifva knappt. Då lärde nöden hjeltarne att klyfva varje påle midt i tu, för att ännu en tid kunna uppehålla den olika striden.
Snart bleknar likväl hoppet om seger. Allt mer glesna de tappra statsboarnes leder. Öfver högar af de sinas lik tränga nya friska skaror af hedningar till storms. Icke mod, men krafter och vapen till deras motande fattas. På afstånd synas väl tvenne länsherrar, Sigurd Gyrdeson och Sigard, med 600 man ila den betryckta borgen till undsättning; men feg och försagd viker den förre med sina 400 tillbaka, följd af samtids och efterverlds förakt. Sigard stupar och hans 200 män falla alla i skön ordning omkring sin höfdings lik. Motståndet på Castellet fortsattes det oaktadt med lika ihärdighet, och då Wendernes konung åter tillbjöd de christne pardon, svarade de blott med hugg och skott. Två af fiendens största kämpar stupade. Den ene var en bågskytt hvars pil aldrig felade. Han betäcktes med sköldarne af två Wender, så att ingen kunde skada honom; men Sæmund Husfreja och hans son Asmund sköto vid gifvet tecken på en gång, den ene på sköldhållaren, den andre på bågskytten, och då den förre ryckte skölden åt sig, till egen betäckning, fick den sednare pilen tvärtigenom hufvudet och sköt sedan aldrig mera. Den andre kämpen var utan synlig harnesk, och ansågs för en trollkarl, emedan ingen kunde fälla honom. Han var nog djerf att gå ända upp till slottsporten och dräpte der en man, men fick, oaktadt allt skjutande, ingen skada, förmodligen emedan ingen träffade. När presten Anders Brunson det såg, tog han af den invigda elden i kyrkan, välsignade den, och fattade den i fnöske, som sattes på en ekpil och gafs åt Asmund. Asmund sköt, och den förmente trollkarlen föll död till jorden. Vid denna syn uppgåfvo hedningarna ohyggliga rop och läten, gnisslade med tänderna, mannen lär varit en af deras förnämste höfdingar. Stormningen upphörde nu för ett ögonblick , och Wendernes anförare gingo till råds. De tycktes vara villrådige om hvad de skulle göra, och de belägrade trodde sig förstå, att der var frågan om aftåg, då en af dem, som förstod Wendiska språket, hörde Unibur yttra: "Hårdt är detta folk att tagas med, och om vi än eröfra allt hvad de ega, så hade bättre varit att vi gifvit lika så mycket till, för att aldrig hafva kommit hit, så mycket folk och höfdingar hafva vi här mist. Först i dag värjde de sig med skott och spjut, sedan slogo de oss med sten, och nu bultar de oss med störar, såsom hundar. Dock ser jag just deraf att deras vapenföråd börjar att minskas; derföre låt oss ännu en gång med all vår styrka löpa till storms, och se hur det aflöper." Sagdt och gjordt. Ny strid, lika vild, som de föregående; men ännu står Kongahells hjeltar obesegrade. Detta anfall afgjorde likväl dera öde. Blödande faller deras höfding Sæmund Husfreja, och med honom dör deras sista hopp om räddning, då för tredje gången konung Rettibur tillbjuder dem, emot borgens öfverlemnande, lif frihet och så mycket gods de kunde bära. Nu var intet annat att göra, än att emottaga dessa vilkor, men knappt hade de godtrogne lemnat sig i fiendernas våld, förrän alla sårade och barn nedhuggas, och de öfrige, såväl män som qvinnor, utsläpas på skeppen såsom krigsfångar. Kongshuset och kyrkan utplundrades, och Sigurd Jorsalafars skänker, den herrliga altartaflan, det heliga korset, skrinet och boken, kommo i hedningarnes våld. Presten Anders Brunsson förstod likväl, genom att förära Rettibur en silfverbeslagen staf och Dunimiz en guldring, så intaga den förre för sig, att han skänkte honom, utom friheten, äfven kyrkan och des ofvannämnde prydnader, samt fyra prester af fångarne. Lik Titus i Jerusalems tempel gick den Wendiske konungen in uti korskyrkan, besåg den konstrika byggnaden och yttrade dessa märkliga ord: "Uppbyggandet af detta hus vittnar om mycken kärlek till den Gud, hvilken det är helgadt; men mig synes såsom det blifvit hållet i vanvördnad, ty jag ser att Gud nu är vred på dem, som det bevara skulle." Konungens gåfva respekterades likväl icke af hans folk, ty så snart denne lemnat kyrkan nedhöggs hon och uppbrändes tillika med de öfrige byggnaderna i Castellet. Anders Prest med sitt kors blef ock utförd som fånge, men fick en egen tillfällighet att tacka för sin räddning. Det är icke ovanligt, att vid Larsmessetiden såkallade solskott, d.ä. en hastig påkommande olidelig och qväfvande hetta, inträffa. Ett sådant påkom, då Wenderna inskeppade sig, och den dervid ovane konungen lät spörja Anders Brunsson om orsaken till fenomenet. Af fientlighet eller öfvertygelse förklarade presten hettan såsom ett tecken på de christnas Guds vrede öfver, att det heliga korset befann sig uti de odöptes våld, och sade, att värre hade väl skett af samma orsaker. När hedningarne det hörde, kastade de prästen och hans trolltyg uti en båt, som med båtshakar sköts från skepp till skepp i land. Derpå hissade röfvareflottan segel och styrde till Wenden med det olyckliga Kongahells innevånare och rikedomar. De fleste af de förre återsågo aldrig mer fädernestranden. De dogo uti slafveri, och de få, som kommo tillbaka, liknade skendöde, som återkommit till lifvet. Minnet af det rysliga öde, de undergått, hvilar lik en oupplöslig förbannelse öfver dem och gjorde, att de aldrig mer kunde trifvas. Kongahell, det herrliga, var fallet och kom aldrig till sitt fordna välstånd igen.