1124-97. isländsk hövding av Oddeverjernes ätt. sonson av Sæmund Froðe. Sæmunds son Lopt, som var präst gifte sig under ett uppehåll i Norge med Tora, utomäktenskaplig dotter av kung Magnus Barfot (vilket senare upplystes om). Hennes och Lopts son Jon är född 1124, antagligen i Norge; han blev uppfostrad i Kungahälla, berättas det, hos Andreas Brunsson, präst vid Korskyrkan. Också Lopt har bott i Kungahälla; det heter att han seglade därifrån "med allt sitt" sommaren 1135, alldeles innan venderna hemsökte staden. Han kom till Bergen och har troligen fortsatt med hustru och barn till Island, vi vet att Jon var i det landet redan i sin tidiga ungdom. Sæmund Froðe var död 1133; och Eyjolf, den äldste av Sæmundssönerna, präst som Lopt, hade övertatt familjegården Odde i Sunnlendigafjerdingen. Lopt ärvde gården efter Eyjolf 1158, och något senare hade Jon tatt den i arv. Han var i Norge 1163, han är nämnd bland stormännen som uppehöll sig i Bergen under förberedelserna inför Magnus Erlingssons kröning, och hans släktskap med kungahuset var då godkänt. Hans historia hör i övrigt till Island, han var i många år landets mäktigaste hövding. Om hans far berättas det att han inte hade en enda ovän; Jon deltog ofta i stridigheter, främst i egenskap av medlingsman; och folk böjde sig i regel för hans makt, och hans kloka råd. Ännu så sent som 1197 blev han uppmanad att döma i en besvärlig sak, Nordlandshövdingen Gudmund Dyre hade överfallit en fiende och bränt honom inne. Jon gav först det svaret att han inte dög till att lösa en sådan sak, eftersom han inte hade varit med om maken. Till slut avkunnade han ändå domen, och den blev så hård, att folk trodde inte att den dömde skulle finna sig i det; men det visade sig, som så många gånger tidigare, att Jons auktoritet var tillräcklig, så folk fick fel.
Jon var vigd till diakon, han var "en stor sangmann i den hellige kirke" och "hadde av sine nærmeste forfedre lært sig all mulig geistlig kunskap". Han kunde däremot inte följa med i den nya kyrkliga utvecklingen, som strängare skilde mellan andligt och världsligt. Då biskopen på Skálholt Torlak Torhallsson, efter påbud från ärkebiskop Eystein, som ville ta ifrån hövdingar och bönder rätten att råda över kyrkor och kyrkogods, protesterade Jon på det kraftigaste; han ville inte vara med och döma de gamla goda biskoparnas väg, "og ikke tror jeg at Eystein har betre vilje og rett enn mine forfedre Sæmund Froðe og hans sønner". Till ovänskapen mellan Jon och biskop Torlak bidrog det att Jon hade biskopens syster Ragnheid till frilla. Han var en "löslevnets-mann" och fick höra ont för det i brev från ärkebiskop Eystein.
För att lugna den äregirige Vestlandshövdingen Sturla Tordsson, som han kränkt med ett domslut på Altinget sommaren 1181, to Jon sig an och uppfostrade Sturlas tvåårige son Snorre. Man har menat på att det har haft betydelse för Snorre Sturlassons verksamhet som författare, att han fick växa upp på Odde, det gammla lärdomssätet.
Jon avled 1/11 1197. I sitt äktenskap med Halldora Brandsdotter hade han sonen Sæmund, som övertog Odde efter honom och fick njuta av faderns goda anseende, men som han var en svagare man och kom med tiden i skuggan av Sturlungarna och Haukdøler. Med ragnheid, biskop Torlaks syster, hade Jon sonen Pál, som blev morbroderns efterträdare på Skálholts biskopsstol. Också med flera andra kvinnor hade han barn. Sondotter av Jon var Hallveig, som ingick "formuesfellesskap" med Snorre Sturlason och bodde hos honom på Reykholt. Dotterdotters son av Jon var jarlen Gissur Torvaldson.
De viktigaste källorna till Jons historia är Sturlungasaga, biskop Torlaks saga och Heimskringla,