Grimsta-Hingstens främsta inspirationer i kärlekslivet är filosofen Rocco Siffredi och filmen "Svenska giganter"

Hertigens erövringar

Hertigen träffar Kanadensiska

Vi fick nyligen mottaga ett e-mail från ett av Hertigens kvinnliga fans, Finewine från Kanada. Hon beskriver sig själv som en löpsjuk hynda från kanadas yttersta vidder. Hon berättar vidare att hon fick höra talas om den berömda Hertigen af dasspapperslagret via internet. Efter en del efterforskningar så lyckades hon få tag på hans e-mail och kontaktade honom. Efter diverse turer kom dom överrens (enligt finewine) att träffas på Arlanda flygplats i Stockholm. Och så här beskriver hon det eldiga mötet dom emellan:

The Duke was everything I had always dreamed about, we did everything, he even farted in my face! He promised me we will meet soon again and I hope we will getting married.

Brevet beskriver mötet med Hertigen mer ingående, men för att inte chockera er läsare och riskera att den här sidan stängs ner är vi tvungna att utelämna vissa snaskiga detaljer. En del kan vi dock lämna ut till er trogna fans av Hertigen. Finewine berättar vidare:

The Duke had a so cute little belly (stor menar du väl, he he) and I liked the way he sounded, it was like hmpf, hmpf all the time. The only thing that did dissapoint me was his popshot. It was only a teaspoon, I had expected a lot more, but I think he will improve til next time. I´m so passionate in love with the Duke I can´t wait for him to come to me soon.

Ja nu är det säkert massvis av Hertigens många kvinnliga fans som undrar om hertigen har gått och stadgat sig. Vi har dock varit i kontakt med Hertigen och han försäkrar att han fortfarande står till alla sina kvinnliga fans förfogande, även dom grisfula! Om Finewine kommenterar Hertigen bara kort:

Jag förnedrade subban totalt!

Ja nu kan ni sova lugnt där hemma och drömma vidare om er älskade Hertigen af dasspapperslagret.

En sann historia

Här följer en helt autentisk historia om Hertigen. Den som berättar är en helt vanlig snubbe som hade lyckan att få uppleva en finlandskryssning med Hertigen af Dasspapperslagret.

Detta skulle bli en helt vanlig kryssning till Finland trodde jag, men ack så fel jag hade. Det var en trettisextimmars kryssning till Helsingfors och jag och en polare hade en hytt längst ner. När vi bara hade varit på båten ett par timmar kommer min polare springande och säger att jag måste träffa nån. Jag hade visserligen redan då hört talas om den berömde Hertigen, men trodde aldrig att jag skulle få träffa honom i det verkliga livet, tills nu...

Jag klev in i en hytt och där stod han, den bedårande Hertigen. Att det var Hertigen gick inte att ta miste på. Med sin igenkännliga haka, tättsittande ögon och livboj till mage, kunde det bara vara han. Särskilt magen imponerade djupt på mig. Som en perfekt formad ring av fett som satt som ett däck runt midjan kan den bäst beskrivas. Vi skakade hand och jag sa: "hej", "coolt" svarade Hertigen samtidigt som han la av en av sina berömda nittio decibels brakskitar. Det dånade som ett kanonskott och alla var djupt imponerade. Hertigen bjöd in oss allesammans i hytten för att kröka och ha allmänt trevligt. Redan då anade vi att denna resa skulle bli något alldeles särskilt.

Efter en stund hörde vi två kvinnoröster i korridoren utanför hytten. Hertigen rusade genast ut och bjöd in dom till hytten. Den ene var en gammal kärring i leopardöverdel, ful som stryk och den andre var en mupp, och om möjligt ännu fulare. Hon muppen hade dessutom ett överbett så stort att hon tydligen var förbjuden att simma ryggsim hemma i badhuset i Sundsvall (där tanterna var ifrån). Badmästaren där var tydligen rädd att muppen skulle drunkna av svallvågorna som forsade in i det öppna gapet om hon simmade ryggsim.

Hertigen började genast ragga på kärringen i leopardöverdel och vi andra satt å kollade på, hänförda av beundran. Kärringen berättade att hon var gift med en arab och Hertigen kontrade med: "vad tycker du om analsex". Samtalet fortlöpte en stund till och hela tiden som den grisfula tanten pladdrade på om sitt, förde Hertigen in samtalet på kärnämnet med vassa repliker som tex: "vi ska ha sex ikväll" och liknande. Muppen med överbettet satt mest å fnittrade hysteriskt, samtidigt som hon glodde på Hertigen. Tydligen var hon lika imponerad av Hertigens förförelsekonster som vi.

Till slut så försvann Hertigen och kärringen, tätt sammanslingrade ut ur hytten och in till hennes hytt som låg mitt emot. Muppen dunstade då också illa kvickt. Det var tydligen nått mupp-party på övre däck eller något liknande, fan vet jag. Vi slapp i alla fall se muppen och hennes överbett på ett tag.

Då efter en ca tio minuter kom Hertigen inrusande in i hytten igen. "Jag har scorat kärringen" skrek han triumferande. Vi andra blev helt förstummade och ville veta mer. Jo, berättade Hertigen. Kärringen hade blivit så betagen av hans charm att hon ville ha Hertigen som älskare. Dom hade bestämt möte i Russinfejsets hytt senare samma kväll, berättade Hertigen vidare. Muppen skulle tanten skicka iväg i en livflotte så att hon inte kunde komma och störa hennes kärleksmöte med Hertigen. Givetvis för att inte gå tomhänt därifrån hade Hertigen frågat om han inte kunde få en försmak. "Jovisst" hade den gamla rynkiga kärringen sagt och dragit ner byxorna, vänt sig om och lyft lite lätt på kavajen så att Hertigen fick bånga in den.

Resten av kvällen fick vi andra höra på Hertigens utläggningar om vad han skulle göra med kärringen senare. "Jag ska förnedra henna totalt!" sa Hertigen. För att understryka detta fortsatte Hertigen med: "det blir klockrent i röven, inget snack". Ingen av oss andra tvivlade det minsta på att detta skulle ske. Hertigen utvecklade sin filosofi med att det finns inget coolare än att få förnedra en gammal grisful kärring, gammal nog att vara Hertigens morsa, genom att ta kärringen klockrent i röven. Av Hertigen snack förstod vi att förnedra gamla kärringar var vardagsmat för honom. Hertigen tillade dessutom: "jag ska tänka hela tiden på araben hon e gift med samtidigt som jag förnedrar henne, lite coolt".

Så kom då äntligen stundens timma. Hertigen lyfte på pungen och gick över till kärringens hytt. "det är jag" ropade Hertigen, samtidigt som han bultade på dörren. Vi andra gick upp till baren, förvissade om att Hertigen nu var i full färd med att förnedra tanten. Efter en kvart gick vi ner igen eftersom vi antog att Hertigen hade förnedrat färdigt. Till vår fasa får vi se att Hertigen fortfarande står utanför tantskrällets hytt och bultar. Vi rusar fram till hyttdörren och hjälper till att bulta. "Släpp in Hertigen han är redo" skriker vi. Hertigen är högröd i ansiktet av frustration och går tillbaka till sin hytt. Hur kunde det vara möjligt? Hade kärringen kolat vippen av slaganfall? Hade hon fallit överbord? Svaret fick vi aldrig veta.

En sak vet jag i alla fall, jag har mött en sann legend - Hertigen af Dasspapperslagret.