Gryningens ljus faller ömsint
på din unga hud
Som om ödmjukheten äntligen slagit
en gammal sorgsen gud
Nu för en stund kan han se vad han har skapat
och känna lugn och fröjd
piedestalen
där du satt med ryggen böjd
Nadja, älskling
Jag vill ta med dej
Jag vill göra dej lycklig
Jag vill bära din börda
Vi ska gräva en gång
och rymma från det akademiska ghettot
Nadja, älskling
Grym är den far som forskar i cancer
men föraktar sitt eget barn
En Gud blir han för sin egen dotter
som ännu barn vill bära barn
Grym är den moder som tjänar Gud
men som låter sitt barn gå i nöd
En främling, en bortvänd
blir hon för en dotter som hungrar efter
vin och bröd
Nadja, älskling
du hänger dina målningar
på caféer hos dina vänner
25 cigaretter, 10 koppar kaffe
Ska du gifta dej en dag med en ekonom
och bli en forskarfru
ska du, Nadja, älskling?
Jag känner din stad, det är hjärnornas kamp
mot köttet och lusten och livet
Se hur cyklisterna krockar och trasslar in sig
i härvan av allt dom avhandlat och skrivit
Natten faller som en djävulsrocka
av pulvermögel och fastslagna teser
Din enda utväg, Nadja, är en professur
i militanta anti-teser
Se hur dom rullar ihop diplomen
och ropar ut sina namn i natten
Se hur en dricker ur, hur en annan
pissar i doktorshatten
Nu har kedjorna vridit ihop sej till en knut
av insjunkna bröst, lackskor och siden
Hör du ringklockorna fräser rent desperat
i den sista kunskapsbarriärsstriden
Nadja, älskling
jag vill se dej gro
som ett skott av nytt liv
på den gren som jag sitter på
Men vem är jag, med min såg
och min ensamhet?
Nadja, älskling
Gud vid ditt fönster
smeker ditt hår nu
med sin blick och tänker:
Jag ska vaka över dej
som över mitt allra käraste barn
Nadja, älskling
