Nere vid Zinkensdamm en juninatt,
gick jag undrade var jag hade vart.
På Hornsgatan öde stråk mötte jag dej.
Vi gjorde sällskap hem.
Vi gick hem till mej.
Vi gick hem till mej.
Sällan visad ömhet brann som en glöd i mej.
Och ett barn itrasor skrek efter bröd i dej.
Solens första strålar kom genom rutans skumma glans,
och en koltrast satt och sjöng på ett tak nånstans.
Och när vi vaknade föll regnet ner.
Vi köpte rom och frukt och något mer.
På Tantolundens golv av gräs under blad och gren,
där låg vi och drack rom i regnet, rom så mjuk och len.
Och jag sa: Jag tycker om dej.
Och du sa: Jag tycker om dej.
Det var väl bara nåt som vi sa,
som vi sa, för att det lät så bra.
I oktobernattens grav, i Stockholms svarta skog,
värms jag än av det du gav och det du tog.
På hyllan under spegeln, där står din läppglans kvar.
Buteljen ligger tom i regnet. Där våta löven far.
