Stum av beundran
Min far han byggde oss ett hus
när han var fyrtio så flyttade vi ifrån
stadens larm och trångboddhet
med papperstunna väggar; han tog ett lån.
Och la en grund med morfars hjälp
och grannar med svettduk runt håret.
Pilsnern var kall och solen gassade,
het från skyn det femtiotalsåret.
Han borrade en brunn och vattnet kom,
friskt och klart från bergets djup.
Han svällde muskler och svetten dröp,
när han tog en smörgås och en sup.
Livet måste ha varit gott då,
när sputniken flög runt jorden.
Och min far reste väggar och svalorna skrek,
mot sommarhimlen långt upp i norden.
Efter allt som jag gjort genom åren sen dess,
allt dunder på den stora trumman.
Står jag ännu idag vid grinden ett slag,
stum av beundran…
Tillbaka till Lundell-Album och texter
