RELIGION OCH TRO

990226

Islam av Hansi Elsbacher En rättroende muslim ska beakta fem pelare eller trossatser; trosbekännelsen, bönen salah, fastan, allmosor och pilgrimsfärd. Enmuslim tror att det finns en enda gud, vars namn är Allah och vars profet heter Muhammed. Vidare beaktar han eller hon förbudet mot att äta oren föda, det vill säga fläsk och allt kött som inte slaktats på rituellt vis, med blodet tappat medans djuret lever. Vanligtvis används nuförtiden bedövning under denna slakt. Vad som enligt islam är tillåtet kallas halal och förbjudet haram. Muslimen läser regelbundet koranens verser, surorna, och ber fem gånger om dagen vänd mot den heliga stenen Ka’aba i Mecka, den plats där profeten föddes år 632. En gång om året, i januari till februari, iakttar man fastemånaden Ramadan, under vilken ingen muslim får äta fast föda så länge solen är uppe. Om man har möjlighet, ska man som muslim en gång under sitt liv företa en pilgrimsresa, haddj, till Mecka, men om pengar och/eller praktisk möjlighet saknas är det
enligt många inget krav.    Islam är tvärtemot vad västerlänningar ofta får höra en mycket mänsklig religion. Om man inte har möjlighet att be fem gånger en dag, kan man ta igen dem på kvällen. I koranen finns allt beskrivet. Inte heller den muslimska kvinnans ställning refereras alltid rättvist i västvärldens medier. Hon har exempelvis rätt att skilja sig från sin man, oavsett vad denne tycker, om han inte kan fullgöra sina äktenskapliga plikter sexuellt eller om han tappar förståndet. Kvinnan har förvisso sämre villkor än manliga släktingar vad beträffar arvsrätten, men jämfört med ickemuslimska kvinnor (som tillåts gifta sig med muslimska män, sällan är fallet tvärtom), har de enligt koranen rätt till en väsentlig del av arvegodset. Att muslimer tillåts gifta sig med upp till fyra fruar kritiseras hårt av män i alla delar av världen och har varit en huvudpunkt för kritik av hinduer mot den indiska sekulära staten som tillåtit detta, medan hinduiska seder och bruk som änkebränning o.dyl. icke tillåts. Sanningen är den, att även om lagen i ett land inte tillåter det, finns ingen möjlighet att stoppa detta bruk, som fortlever bland muslimska familjer genom inofficiella ritualer. Vad däremot Muhammed själv skulle säga om detta, kan man bara gissa.
Enligt honom är alla muslimer skyldiga att följa lagen i det land de bor i, muslimskt eller inte.
   Det finns två grenar inom islam, sunni och shia. De shiatroende delas in i flertalet sekter och anser att profeten Muhammeds svärson Ali var den rättmätige arvingen till läran, medan sunniterna anser att traditionen är normen för de troende och att de tre första kaliferna var de profeter som efterträdde lärans skapare. Av Indiens 100 miljoner muslimer är de allra flesta sunniter, endast en tiondel är shiiter.
   De araber som gör anspråk på att härstamma från profeten kallar sig Sayid, de som ser hans släkting Muhammed har lagt Shaikh till sina namn och ättlingar till persiska och afghanska invandrare kallar sig Khan, men tack vare att indiska konvertiter till islam också tagit dessa namn, har en viss uppluckring skett.
Islam i Sydasien av Hansi Elsbacher Muhammed föddes år 632 i Mecka i nuvarande Saudiarabien. Han attackerade vidskepelse och avgudadyrkan som på den tiden hade många anhängare och fick själv många följeslagare, de första muslimerna. Muhammeds och de efterföljande profeternas lära spreds under århundradena efter profetens död åt alla håll, främst längs de handelsvägar arabiska köpmän rörde sig längs i Mellanöstern, Afrika, och till Europa. Redan på sjuhundratalet antas de första muslimska handelsfartygen ha kommit till Indiens Malabarkust. Men det var genom korstågen muslimerna gjorde sig fruktade.
   Långt innan engelsmännens flottor nådde landet var den förste som upprättade ett muslimskt rike Muhammed ibn Kasim som la under sig Sindh år 712. Sultan Muhammed av Ghor och andra fortsatte erövringstågen ner på subkontinenten. När den turkiske sultanen av Ghazni segrade över rajputerna år 1192 påbörjades ett femhundraårigt muslimskt herravälde i Indien. Under 1200-talet avtog våldet och islam fick en permanent och viktig plats i det indiska samhället.
Med början 1526 lydde större delen av Indien under mogulkungen Baber, som underkuvat sultanen Ibrahim av Delhi. Hans efterträdare Akhbar och dennes söner och sonsöner Shahjahan (känd för sitt bygge av Taj Mahal), Jahangir och Aurungzeb, präglade landet för alltid med sin inbördes kamp om makten.
   Medan mogulkungen Akhbar den store var försonligt inställd till andra religioner och prinsen Dara Shikoh på 1600-talet menade att kunskap om hinduskrifterna var nödvändiga för att överhuvudtaget förstå islam, var deras efterträdare Aurungzeb mindre av den sorten och förnekade att hinduismen skulle ha något som helst värde. Han gick dock segrande ur flera generationer av brödramord inom härskarfamiljen.Efter lika hårda erövringståg i centralasien och krig mot mahratterna gick mogulväldet efter tvåhundra år på tronen, runt år 1700 mot sin upplösning. Medan i stort sett alla krigade mot alla grep britterna makten i Indien.
Akhbar ville redan på 1300-talet skapa en universell monoteistisk religion och en rationell diskussion mellan lägren förekom, liksom översättningar av mahabharatan, koranen och annan litteratur. Från mitten av 1400-talet skapades i Indien många blandreligioner. En av de största som blandade islams och hinduismens idéer och tankegods var mystikern och filosofen Kabir. När han dog, visste hans anhängare inte om de enligt hinduisk sed skulle bränna liket eller begrava det. Man enades om att dela upp kroppen och göra både och.
Men liksom i andra delar av världen räknas dessa, eller anhängare av andra hybridreligioner, av andra muslimer inte som bekännare om de inte följer de fem pelarna. Även om tappra försök har gjorts, har hinduismen aldrig kunnat enas med islam. Hinduismens panteon och många gudabilder står mot islams förbud mot att avbilda skaparen. Reinkarnationstanken mot tanken på den yttersta dagen och paradiset. Kastväsendet mot allas likhet inför Allah. Tabut att äta grisen mot kossans helighet.
Den största religionen som skapats i mötet mellan islam och hinduismen var Guru Nanaks sikhism, en 1500-talsrevolt mot kastsystemet och mot avgudadyrkan, med tro på en gud som fundament. Den tidens sikhismen var influerad av bland annat tänkaren Kebir och liknade inte dagens, av den tionde gurun Gobind Singh, starkt reformerade sikhiska religion. Influenserna från hinduismen rörde sig kring exempelvis illusionen, maya och återfödseln samsara liksom tron på ett förutbestämt öde, karma.
Den störste indiske muslimen av dem alla var reformatorn Sayyid Ahmed Khan som levde under senare delen av 1800-talet. Han grundade bland annat ett muslimskt universitet i Aligarh, senare sätet för Aligarh-rörelsen, vilket blev till en plantskola för senare generationers indiska muslimska tänkare, både manliga och kvinnliga.
Indien är med över 100 miljoner muslimer världens andra största muslimska land. Bland de arabiska sjöfararnas och handelsmännens arvingar och övertygade i södern finns det faktiskt fler muslimer än i norr, räknat på folkmängden. Att många lågkastiga och kastlösa valt att konvertera (eller revertera som en sann muslim säger, eftersom de anser att deras lära är den enda rätta och att alla människor i grunden är muslimer) är förståeligt, men tolereras inte av brahminklassens strängt religiösa.
    Det går en skarp gräns mellan å ena sidan ättlingarna till invandrade turkar och iranier som bor i Indien som utgör de högre socialskiktens muslimer, ashraf-samhället, och å andra sidan de indiska konvertiterna till islam, av vilka många fortfarande lever kvar i jatiliknande bysamhällen.
   Att så många av Indiens muslimer finns i landets nordvästra och nordöstra delar, t.ex. i Pakistan och Bangladesh/Bengalen, härrör sig från de muslimska furstendömen som under medeltiden härskade här. De tidiga muslimska erövrarnas taktik var att inta obebyggd mark och bosätta sig både väster och öster om Ganges. Det inre av landet däremot, redan då tättbefolkat av hinduer, lät man vara.
   Persiskans inflytande har varit stort och användes länge av den invandrade administrativa klassen tjänstemän. Än idag är hindivokabulären fylld av arabiska och persiska ord, uttryck och till och med ljud. Och urdu, som i grund och botten är hindi, men skrivs med arabisk skrift och innehåller fler arabiska och persiska lånord än andra indiska språk.
   Ett lån från islam bland hinduer av de högre kasterna är purdah, att bruket kvinnan bör leva avskilt från alla män, som hennes make eller far inte betraktar som bröder. Den dagen alla män är rättrogna och ser varandra som bröder, är det tänkt, ska inte vare sig slöjan, chador, eller purdah vara nödvändigt. Vidare har islam genom handel, den persiska ämbetsmannaklassen, konst, arkitektur med mera bidragit till att göra Indien till vad det är idag. ***

Back to Sight of India?

If you have comments or suggestions, email me at hansi.elsbacher@sifo.se This page created with Netscape Navigator Gold