Skrivna av en vän som numera kan se tillbaka på en
jobbig period. Det tröstar att märka att andra
förstår hur man mår, eller hur?! (Det kommer fler allt eftersom.)
 

Du lilla människa så skör och bräcklig. I ditt inre rasar stormar  som du inte förstår. Smärtan som borrar ett hål i ditt hjärta. Jag känner den. Och blodet som droppar  från din själ berör mig. Jag vill trösta dig men jag kan inte förgöra din sorg. Bara hjälpa dig att se den. Och ge dig min kärlek.

Jag är så trött på tårarna. Trött på gråten  som aldrig vill ta slut. Jag vill bli fri från smärtan. Jag hatar den och vill slita den ur mitt bröst.

Tillbaka