av

EvaBirgitta

 

 

Kapitel 1

Skrivbordet började åter skymta efter att de högar som dolt dess yta successivt nu städats bort, sorterats in eller åtgärdats på annat sätt. På andra håll i lokalerna pågick liknande aktiviteter och det märktes att spänningen, och frihetskänslan, steg ju närmare vi kom det magiska klockslaget då semesterledigheten skulle infalla för flera av oss. De andra såg med längtansfulla blickar på vårt stök, och deltog gärna när vi kom med glada tillrop. Det vankades ju semester även för dom, om än lite senare. Ju närmare klockan segade sig fram mot frihetstimmen desto mindre ordnat arbete utfördes. Det kändes inte meningsfullt att sätta igång något nytt och skrivbordet och trakterna däromkring kunde inte bli mer skinande rena från allt som samlats under tiden sedan förra rensningen.

 

Meningsfullt var det däremot att se fram mot ledigheten och när vi samlades kring kaffebordet fram på seneftermiddagen så fanns det egentligen bara en fråga som hängde i luften – ”Vad skall du göra på semestern?” Svaren var lika skiftande som vi var många. Spännvidden var också stor. Allt från ”sofflocket” till resor ”hit och dit”. Själv bidrog jag med båda delarna. Redan på söndag morgon skulle jag resa iväg till Frankrike för en dryg veckas vistelse där och sedan skulle det bli en ”sofflocksvariant” för mig då jag skulle åka till en kamrats lantställe. Visserligen hade önskemål framförts om hjälp med både det ena och det andra, men samtidigt hade det klargjorts att vi ändå skulle njuta och ha det skönt. Sedan hade jag själv planerat för att vara turist i min egen stad. Jag var helt övertygad om att det fanns mycket att uppleva bara genom att gå ”runt knuten”, även om en resa till andra breddgrader både kändes mer stimulerande och borde innehålla mer spännande upplevelser. Svaret och en jämförelse dem emellan skulle jag kunna göra när väl mina 5 veckor var tillända.

 

Gentemot mina kamrater så visade jag ”normal” entusiasm och glädje, men inom mig flög ett antal fjärilar omkring. Vad de inte visste var att jag planerade att genomföra hela semesterperioden som tjej. Jag skulle äntligen bejaka mina inre behov och se hur långt mod, kurage, och självkänslan skulle bära mig. En hel del tur kombinerat med år av samlade erfarenheter och drömmar skulle också finnas med i ”bagaget” för att allt skulle kunna genomföras. Egentligen skulle allt ta sin början i och med att jag klev innanför dörren till min förortslägenhet. Allt som hände därefter under de kommande 5 veckorna skulle ske i kvinnlig gestalt om mina planer gick i lås. Förberedelserna hade varit långa och komplicerade, men nu kändes det som om alla bitar fanns på plats och det gällde bara att komma över den rampfeber som jag kände molade i magtrakten.

 

Arbetsdagens sista timmar försvann även dom och med ett sista ”Trevlig semester” i öronen stegade jag med raska steg iväg mot tunnelbanan. Egentligen behövde jag väl inte ha speciellt bråttom, men på något vis så kändes det bättre att skynda, men ändå inte jäkta, iväg hem. Jag sjönk ner på mitt vanliga ställe i T-banan och hann väl nästan slumra till lite innan min station ropades upp. Efter ett snabbt besök i livsmedelsaffären för komplettering av lite mat. Något skulle jag väl leva av innan jag åkte, och dessutom så skulle jag lägga in lite i frysen för att ha när jag kom hem igen.

 

Väl innanför dörren så kände jag mig ändå lite småstressad och irrade omkring lite innan jag tog mig själv i kragen och uppmanade mig själv till att följa de planer jag sedan länge ritat upp. Första åtgärden var att ställa i ordning badrummet för en lång och härlig stund i badet. Innan vattnet började tappas i så var det många saker som skulle fixas. Telefonen ställas mot svararen, stereon laddas med musik, schampo och andra ”dofta gott” saker för badet plockas fram, nytt rent badlakan av modell större, hyvel och andra hudprodukter iordningställas. Det gick säkert minst en timme innan jag kände mig redo att börja tappa i vattnet och medan badkaret började fyllas klädde jag av mig och hängde undan alla mina kläder. From nu och 5 veckor framåt så skulle alla mina killkläder också få semester. Jag skulle inte så mycket som titta åt dom delarna av min garderob. Däremot, den andra mer hemliga delen, av garderoben skulle verkligen vädras från all sin malmedelsdoft och nu komma till användning 24 timmar om dygnet. Det var med en tydlig känsla av välbehag som kalsongerna slängdes i tvättkorgen och jag sakta sänkte mig ner i det varma och väldoftande vattnet i badkaret.

 

Mina näsborrar sög ivrigt i sig av all väldoft och öronen lät sig villigt smekas av de ljuva toner som strömmade ut ur högtalarna. Min kropp kändes avslappnad och skön och min massagevante gjorde säkert underverk både när det gällde att massera mina muskler som att arbeta in alla härligt doftande oljor i huden. Under badets gång hällde jag flera gånger i nytt hett vatten för att bibehålla den sköna känslan och det var med stor tveksamhet som jag så småningom kände det nödvändigt att ändå avsluta badet. Som sista åtgärd tog jag fram rakhyveln och lät den ta bort de sista stråna som jag glömt vid de turer jag gjort den senaste tiden.

 

Väl uppe ur badet svepte jag om mig mitt rosa badlakan, inte vid höften som jag annars gjorde utan under armarna som brukligt är bland kvinnor. Jag ställde mig sedan framför spegeln och började massera in olika välgörande medel i mitt blöta hår för att därefter kamma ut det. Under det senaste halvåret hade jag faktiskt medvetet låtit det växa och jag hade nu en i mitt tycke riktigt präktig man att hantera. Min hårfrisörska, som var invigd i mina planer, hade bistått mig ordentligt under tiden och hjälpt mig att hålla en manlig profil men ändå inte förstöra det råmaterial som i morgon skulle få en helt annan framtoning. Hur jag sedan skulle få tillbaka skalpen till ett manligt snitt hade jag inte funderat närmare på, men räknade att det inte skulle bereda några större problem. Rent praktiskt alltså, känslomässigt bävade jag inför det definitiva återvändandet.

 

Men nu tänkte jag inte ägna mig åt sådana tråkigheter utan helt och hållet hänge mig åt nuet. Visserligen skulle Sofia, min hårfrisörska, göra jobbet i morgon, men jag tänkte ändå passa på tillfället att se vad jag själv kunde åstadkomma med mitt råmaterial. En del av det hela var träning inför de kommande veckorna då jag själv måste sköta om min frisyr, dels så ville jag ändå visa upp någon form av kvinnlighet när jag stegade in på hennes salong. Vi hade pratat en del om hur det praktiskt skulle gå till och Sofie hade även erbjudit sig att ställa upp på sin fritid för att fixa till mig i enskildhet på sin salong. Jag var först frestad att anta hennes erbjudande, men vid närmare eftertanke så skulle jag trots allt bo, leva och vara kvinna i 5 veckor, och skulle jag då inte ens kunna ta steget in på en hårsalong för att få min frisyr ordnad så skulle nog resten av min tillvaro bli rätt ”fattig” och meningslös. Det här var något jag bara måste klara av helt enkelt, och det var lika bra att bita ihop och ta svårigheterna allteftersom de kom istället för att skjuta dom framför mig. Vem vet vilka saker jag kommer att möta under mina veckor som kvinna.

 

Stärkt och övertygad att min inställning var den rätta satte jag igång med att ordna till min frisyr. Jag utförde alla handgrepp på gammalt beprövat sätt, dvs håret rullades upp på spolar och fästes med plastnålar som spjärnade emot hårbotten. Ibland stack jag mig rejält och spolarnas taggiga yta tryckte även mot hårbotten. Dessutom värkte armarna snart av att ständigt vara ovanför huvudet, men all smärta kändes ändå överkomlig, speciellt när jag i spegeln såg hur hårslinga efter hårslinga infogade sig i det geometriska mönster jag försökte återskapa från teckningen i tidningen som låg uppslagen på toalettstolen. Svårast var det bak i nacken, men till slut så var allt hår upprullat och jag kunde fixera allt med ett hårnät.

 

Fortfarande med handduken virad runt min kropp tassade jag ut till mitt sovrum och började plocka fram nästa omgång av redskap. Nu skulle jag ikläda mig rollen av nagelskulptör och både forma och vårda naglarna på bästa sätt. Även där hade ett visst sparande gett mig ett bra grundmaterial att arbeta med. Svårast hade varit att inte bryta någon nagel under tiden eftersom jag allt som oftast fick hoppa in och göra en hel del grovjobb på arbetet. Några ögonkast hade jag väl fått från någon kamrat över dess längd, men jag låtsades som om jag inte märkt det hela. Jag tyckte det var min ensak hur långa naglar jag ville ha så länge de var hela och rena. Nu skulle de däremot få komma till sin fulla rätt och vara i det skicket hela tiden. Underarbetet var därför extra noga och jag tänkte inte göra mig någon brådska.

 

Musiken fortsatte att spela lugna och avslappnande stycken, och jag hade gjort allt för att inte behöva använda mina naglar under lång tid framåt under kvällen. CD-växlaren var laddad och skulle inte det räcka så var repeteringsknappen intryckt också. Ingenting skulle få störa mitt arbete. På köksborde stod dessutom några glas med olika drycker i, alla försedda med sugrör, för att jag skulle kunna släcka den törst jag förstod skulle komma, men ändå inte förstöra mitt arbete. När den omfattande nagelvården var avslutad satte jag dit mina tåspretare och skakade flaskan noga. Sakta och metodiskt fick sedan tånaglarna sin första omgång lack och de följdes sedan av fingrarna som snart lyste lika skinande och blanka. Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen och log åt mitt förutseende att jag fäst en kudde precis i nackhöjd som gjorde att belastningen hamnade i nacken och inte på hårspolarna när jag lutade mig bakåt. Lugnt och stilla satt jag där och lät tiden arbeta för mig och jag slumrade säkert till lite under Albiniois Adagio.

 

När jag var övertygad om att första lagret torkat ordentligt så var det dags för nästa och även efter det lagret sjönk jag in i en härlig slummer, nu tillsammans med Bach. Jag tyckte sedan resultatet var över förväntan, så jag ville inte riskera något med att göra även det tredje planerade skiktet. Ett visst slitage och underhåll skulle ju ändå bli nödvändigt i framtiden så jag skulle inte överdriva mitt arbete. Även om allt nu skulle vara torrt så var jag fortfarande mycket försiktig. Än hade de säkert inte härdat igenom ordentligt, så inga våldsamma rörelser eller handgrepp tilläts.

 

Tillräckligt lång tid hade nu i alla fall gått så att jag kunde tillåta mig att lätta på spolarna och se hur pass duktig jag varit att få till min frisyr. Allteftersom jag frigjorde spolarna så rullade håret, likt en fjäder, sig tillbaka mot hårbotten. Uppenbarligen hade läggningsvätskan gjort sitt jobb ordentligt. När jag sedan började borsta ut håret skedde det med mjuka försiktiga tag, men snart märkte jag att jag kunde ta i lite mer och resultatet blev också därefter. Frisyren blev precis så böljande och härlig som bilden hade visat. Lite av volymen saknade jag, men när jag prövade med att borsta håret åt ett annat håll så kom även den. Jag var inte så lite stolt över resultatet och började ana hur fint håret skulle kunna bli under en professionell skapares händer.

 

Allt detta hade tagit mycket längre tid än förväntat, så jag insåg att det var dags för mig att börja avsluta dagen. Det tog mig en bra stund att plocka tillbaka alla saker jag rivit fram och även fylla tvättmaskinen med en sista omgång tvätt innan resan. Jag ville ju inte ha allt ogjort när jag kom hem. Som sista åtgärd plockade jag av mig handduken som varit mitt enda klädesplagg under kvällen och satte på mig ett av mina nattlinnen. Med lite pirr i magen, men ändå med mycket tillförsikt kröp jag ner under täcket och försökte somna. Det var inte helt lätt. Alldeles för många tankar surrade omkring och alltför mycket påtagligt i min omgivning var annorlunda än vanligt, så jag fick ta till det gamla knepet att läsa något för att få ögonen att kännas så där härligt tunga. Någon gång, säkert mitt i en mening, hade jag uppenbarligen somnat, för när jag vaknade till var klockan 2 på natten och ljuset var tänt i rummet. Jag tassade upp på toaletten, uträttade mina behov och gick sedan tillbaka till sängen och somnade ovaggat denna gång.

 

 

Kapitel 2

Det kändes ungefär som om en ny arbetsdag skulle ta sin början. Givetvis hade jag i all annan planering i går glömt att stänga av väckarklockan så den ringde och skrällde sin vanliga tid. Nu spelade det egentligen ingen större roll, för jag låg redan vaken och funderade på om jag skulle försöka vända på mig och somna om eller om det ändå var dags att stiga upp. När väckarklockan skrällde till var det den som fick stå för avgörandet och jag tog mig upp ur sängen. Morgonritualen fordrade en dusch, men då jag inte gärna ville förstöra min så noggrant framjobbade frisyr letade jag upp en duschmössa och trädde den på huvudet. Det var verkligen skönt att känna vattnets varma strålar massera min kropp. Det var också njutningsfullt att se de röda naglarna på både tår och fingrar. Kändes nästan som om jag hade sällskap i duschen.

 

När jag väl torkat mig så plockade jag fram en hudkräm, som jag nyss inhandlat, och masserade in den överallt där jag kom åt. Huden kändes så mjuk och smidig efter behandlingen att det nästan kändes som ett helgerån att sätta på sig endast det enklaste klädesplagg, men jag förstod att konventionen gärna såg att jag hade något på mig och trippade naken över till mitt sovrum för att påbörja påklädningen. En alldeles ny BH med oljefyllda kupor plockade jag fram och den matchande trosan åkte snabbt på. Redan nu kändes det för mig som om äventyret verkligen börjat. Aldrig hade jag väl så målmedvetet och konsekvent klätt mig i mina kvinnokläder som nu. Detta var inte längre en ”lek” med att på skoj klä mig som kvinna. Nu VAR jag kvinna och skulle så förbli under ett antal veckor.

 

Jag svepte sedan om mig min morgonrock och drog mig ut i köket. Solen stod redan över skogsdungen en bit bort och dess värme strålade in genom köksfönstret. Det skulle nog vara läge för frukost på balkongen vad det verkade, och jag förberedde därför en bricka att ta med mig ut. Efter att ha hämtat tidningen och ett par solglasögon förflyttade jag brickan ut på balkongen. Det var varmt! Mot väggen hade termometern redan krupit över 20 grader. Ändå rös jag till när morgonrocken gled isär och visade upp mina släta ben. Behagfullt lät jag benen vara kvar i det fria och hällde upp mitt te.

 

Tidningen innehöll egentligen bara gammal skåpmat, men jag ägnade den ändå stort intresse. Jag hade nu ett mindre antal timmar på mig innan jag skulle vara på salongen och innan dess kunde jag egentligen inte göra så mycket mer än att sitta här och njuta. När frukosten dessutom var uppäten så kändes solen än varmare och jag beslutade mig för att lätta på klädseln ytterligare. Oblygt lät jag morgonrocken glida ner från mina axlar och satte mig tillrätta i ett avskilt hörn där solens strålar ohämmat skulle få bearbeta min vinterbleka kropp. Detta var något helt nytt för mig. Aldrig tidigare hade jag vågat utsätta mig för risken att få en solbränna som skulle kunnat avslöja mitt klädval. Aldrig tidigare hade jag gett mig den friheten, trots att jag många gånger önskat mig mod och kraft att just göra detta. Nu hade jag kommit till den insikten att jag inte kunde undvika den sortens solbränna om jag skulle kunna leva ett normalt liv dessa veckor, och då var det lika bra att försöka lägga en viss grund redan nu så att jag inte skulle bli hämmad av alltför hastigt solbränd hy senare.

 

Jag kände mig faktiskt mer än nöjd med min stund ute på balkongen när klockan visade att det var dags att förbereda mig för mitt besök hos Sofia. Jag försökte klä mig så enkelt det gick, en kjol och ett linne var egentligen det enda som behövdes, men för att ändå känna mig lite mer klädd så la jag till en ärmlös blus som jag bar öppen. Sminkningen fick bli den allra enklaste eftersom Sofia lovat att hjälpa mig med ögonfransarna och lite annat som hon så vagt uttryckt det. På fötterna hade jag de sandaletter som jag räknade med skulle bli mina basskor. Det som tog längst stund var att leta fram och sätta på mig de smycken jag tänkte ha och sedan fylla handväskan med alla sina tillbehör.

 

Full av tillförsikt, men ändå med en mage som var fylld av fjärilar, gjorde jag en sista koll i hallspegeln innan jag tog steget ut i trapphuset. Käckt, men ändå försiktigt, gick jag nerför trapporna och kom ut och hörde hur ljuvligt fåglarna sjöng i kapp. En mamma med barnvagn passerade precis och hon tittade leende mot mig, sade god morgon, och fortsatte sedan sin promenad. Bara den lilla händelsen fick mig att växa mentalt och utan minsta tveksamhet styrde jag stegen bort över parken och fram mot vårt lilla centrum där salongen låg.

 

Sofie höll på med en kund när jag klev in. Både hon och kunden vred på huvudet när klockan plingade till och Sofie sa vänligt

-         Välkommen! Sitt ner en stund så är jag strax redo att hjälpa dig.

Jag efterföljde uppmaningen och drog mig mot hennes väntavdelning strax bakom henne och slog mig ner. I ögonvrån kunde jag se att båda två nu släppt intresset på mig och återupptagit diskussionen jag hamnade mitt i. I väntan på min tur så bläddrade jag förstrött i tidningarna men jag kan inte komma ihåg vare sig vilken tidning det var eller vad som stod däri. Jag var så helt uppfylld av det faktum att jag nu äntligen var här och att allt verkade fungera så smärtfritt.

 

Kunden före mig fick nu sin torkhuv nersänkt över sitt huvud och efter lite städning runt henne vände sig Sofie mot mig och anmälde att det nu var dags för mig. Hon kom mig till mötes när jag reste på mig, gav mig en lätt kram och viskade samtidigt i mitt öra

-         Du är jättefin! Har du rullat upp håret själv?

-         Ja, jag ville göra ett gott första intryck, svarade jag med lite dämpad röst samtidigt som Sofie drog mig med till hennes tvättavdelning.

-         Synd att jag redan måste förstöra ditt slit, men jag får väl hoppas att du kommer att bli nöjd med det jag skall försöka åstadkomma.

-         Det tror jag säkert att jag blir, svarade jag och log med hela ansiktet.

Sakta lutade jag mig bakåt och Sofies mjuka händer fångade upp mitt huvud och placerade det tillrätta i tvättskålen. Under det att hon tvättade mitt hår så frågade hon om jag fortfarande stod fast att jag ville permanenta mig. När jag svarade jakande så såg jag hur nöjd hon blev över svaret och började sedan förklara vad som skulle hända under de närmaste timmarna. Jag var henne mycket tacksam för denna information då det här var något helt nytt för mig, och det kändes alltid tryggt att veta vad som skulle komma att hända och hur lång tid olika åtgärder skulle ta.

 

Ett antal timmar senare satt jag framför hennes stora speglar i det yttre rummet. Efter otaliga förflyttningar hit och dit, väntan här och där medan någon behandling fick verka och/eller Sofie tog hand om andra kunder som strömmade in och ut ur salongen så var det nu sista stationen innan mitt nya jag skulle presenteras. Det var inte utan att det började kännas både lite långtråkigt, men ändå spännande inför den slutliga avtäckelsen. Jag kunde heller inte låta bli att småle åt allt vi hunnit med att prata om under de här timmarna. Sofie hade både varit frågvis och nyfiken, men aldrig på ett påträngande sätt, utan elegant och skickligt hade hon plockat fram det mesta ur mig. Hon skulle förmodligen kunna göra sig en karriär som förhörsledare vid polisen och få den mest hårdnackade bov att falla till föga och lätta sitt hjärta. Jag förundrades också över hur hon kunde komma ihåg allt, för nu när hon befriade mig från den sista omgången spolar så gjorde hon gärna återkopplingar till vad vi pratat om tidigare.

 

Framför mig i spegeln tonade så bilden av mig fram. Jag började nu ana hur välplanerat allt varit och att Sofie långt innan hon påbörjade arbetet skapat en bild i sitt inre hur resultatet skulle bli. De numera välansade och tunna ögonbrynen fogades fint in i den frisyr som växte fram. Jag satt alldeles tyst och betraktade storögt den förvandling som ägde rum framför mig. Sofie såg mitt ansiktsuttryck och log brett

-         Visst är det en härlig känsla? Jag tycker du blir så fin! Den här frisyren passar dig.

Jag kunde bara nicka till svar. Talförmågan hade jag tydligen totalt tappat så Sofie fortsatte

-         Nu är det väl bara en sak som saknas och som kommer att bli pricken över I-et.

Hon såg min undrande blick och gjorde en liten konstpaus innan hon fortsatte

-         Jag tycker att det som saknas är ett par enkla men vackra örhängen. Tycker du inte att vi skall fixa det också?

-         Jag har mina i väskan, man jag vet inte om dom duger? Svarade jag lite tveksamt.

-         Dom duger säkert, svarade Sofie med ett leende, men det var inte sådana jag tänkte på. Jag tycker att du skall satsa på örhängen som kräver hål i öronen. Dom är både enklare att bära och ger ett helt annat intryck än dom med clips. Finns ett betydligt större urval också. Vad säger du?

Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Visst hade jag funderat på att göra hål i öronen, men samtidigt hade jag tänkt på alla undrande blickar som skulle kunna bli följden. Men när nu Sofie ställde en sådan här rak fråga och i jämförelse med alla andra förändringar jag gjort så var egentligen beslutet inte svårt. Sofi såg säkert redan på mitt leende vad svaret skulle bli, men jag svarade ändå

-         Okej! Vi gör hål också!

-         Kul! Jag tror inte du kommer att ångra dig, och skulle du trots allt göra det så är det bara att låta bli att ha örhängen en kort tid så har hålen växt igen. Det är faktiskt något du måste tänka på förresten om du senare inte kommer att använda örhängen så ofta. Du måste då och då sätta in dom och låta dom vara där, över en helg eller så, för att inte låta hålen växa igen. Sitt kvar här så skall jag hämta grejerna. Du kan välja guldhuvud eller pärla, men får jag ge dig ett råd så är det att välja pärla. Jag tror det passar dig bättre.

-         Då tar vi pärlorna!

 

Sofie återvände strax med ett pistolliknande verktyg, snurrade på stolen och betraktade mig rakt framifrån. Efter att ha gjort rent örsnibbarna satte hon utan någon förvarning verktyget mot örat och tryckte till. Sekunderna senare så var även nästa öra hålslaget och jag kunde betrakta resultatet så fort hon vridit tillbaka stolen. Det var en ovan syn, men jag kunde inte annat än gilla det jag såg. När sedan Sofie fångat upp det pärlhalsband jag haft med mig men som tills nu legat i en liten korg vid sidan om oss och la det runt min hals så gick det en rysning av välbehag genom mig. Sofie behövde inte säga något, utan det räckte med de ögonkast vi utbytte mellan oss. Jag vet inte hur länge vi bara betraktade resultatet innan jag återfick talförmågan och frågade Sofie om hon kunde ta några kort på mig. Jag hade varit förutseende nog att ta med mig kameran och Sofie tog genast kommandot och sökte en lämplig miljö för korten.

 

Det blev både sittande och stående posering och en halv rulle senare var vi klara och samtidigt som jag samlade ihop mina grejer städade Sofie undan spåren efter mig. Gemensamt gick vi sedan till kassan så att jag skulle kunna göra rätt för mig. Precis när alla formalia var avklarade så dök nästa kund upp och efter att Sofie hälsat henne välkommen vände hon sig åter mot mig

-         Jag kan bara tillönska dig en trevlig semester och jag hoppas att du skall få det riktigt skönt och behagligt. Lova att du hör av dig när du kommer hem. Jag är så nyfiken så.

-         Ursäkta jag frågar, men är det en bröllopsresa du ska ge dig iväg på. Du är så fin och strålar så av lycka, kom det oväntat från Sofies nästa kund.

-         Nej, ingen bröllopsresa, svarade jag och rodnade djupt. Det är bara en semesterresa ner till Frankrike, men tack för dina vänliga ord. Jag tycker själv att Sofie har utfört ett storverk.

-         Verkligen! Frankrike! Låter härligt. Jag blir riktigt avundsjuk när jag hör det. I min ungdom så åkte jag och Henry ofta ner till Rivieran. Det tog flera dagar ner dit med hans motorcykel, men sedan var vi där och hade sköna dagar. Vi höll på ända tills Henry blev sjuk och nu är han dessutom bortgången, så det är nog mer än 20 år sedan jag var där senast. Vi hittade en liten fin by som vi blev förälskade i. Plan de Tours hette den lustigt nog, men den låg så vackert en bit upp från kusten nära Saint Tropez. Men nu skall inte jag stå här och babbla, sade hon samtidigt som hon lade handen på min arm, men jag måste också få önska dig en härlig semester.

-         Tack, jag lovar att jag skall rapportera om min resa till Sofie och om du skriver ner din adress och telefon så skall jag mer än gärna se till att även du får reda på allt, svarade jag och log.

-         Det gör jag gärna och jag kommer att se fram emot att få höra ifrån dig. När åker du?

-         I morgon bitti. Skall bara ut på stan lite innan jag måste hem för att ordna till det sista. Börjar känna av lite resfeber faktiskt.

-         Ingen fara. Så skall man känna. Det är bara bra att vara lite småpirrig inför en resa. Ger lite extra krydda åt anrättningen så att säga. Man skall inte ta allt för givet utan vara nyfiken och öppen för allt nytt. Då blir det lättare och man kan komma närmare de som bor där. Men nu babblar jag på ändå. Ha det nu så bra och du, Sofie, nu sätter vi igång annars blir det inget gjort för någon av oss.

-         Okej. Det gör vi, svarade Sofie och visade kvinnan vart hon skulle gå.

Innan hon följde henne i spåret gick hon fram till mig, kramade om mig och viskade

-         Hon kommer att fråga massor. Får jag berätta? Jag tänker dock inte tala om vem du egentligen är.

-         Klart du får berätta. Hon verkar trevlig.

-         Tack och ha nu det bra.

 

Vi skildes åt och jag gick ut i skolskenet. Det var nästan att jag blev bländad och samtidigt som jag stannade upp för att låta ögonen vänja sig fick jag möjlighet att fundera över vad jag skulle göra. Jag hade inget på programmet och ganska gott om tid innan jag måste vara hemma för att avsluta allt inför resan. Jag kände också att jag bara måste in till stan och vandra runt lite och vänja mig själv vid tanken att så här såg jag nu ut och så här skulle jag visa mig för omvärlden under de kommande veckorna. Utan någon större tvekan styrde jag stegen mot T-banan och passerade spärrarna utan problem. Jag behövde heller inte vänta länge på perrongen innan tåget kom och med lite spända steg gick jag in i vagnen och uppsökte en ledig plats.

 

Vagnen var knappt halvfull och det verkade mest vara enskilda personer som var på väg någonstans. Knappt någon pratade med någon annan, utan alla verkade upptagna av sig själva eller att titta ut på det vackra vädret. Ibland mötte jag någons blick, men det verkade vara få som tog någon notis om lilla jag. Stationerna passerades en efter en och snart var vi inne i de centrala delarna. Av gammal vana klev jag av vid centralen och drog mig upp mot plattan. Utan något egentligt mål strosade jag runt och gick in och ur affärerna jag passerade. När jag ändå inte hade något egentligt inköpsbehov så blev jag rätt snart nöjd med att hålla på så och drog mig istället ner mot Kungsan för att delta i folklivet där. Ett glasstånd lockade mig och försedd med en läckerhet därifrån sökte jag upp en parkbänk som jag kunde slå mig ner på. Lite längre bort i parken pågick något evenemang på scenen och tonerna därifrån blandades med ungarnas stoj från leken i dammen nedanför och trafikens sorl från gatorna runtomkring.

 

Jag satt säkert kvar där i över en timme innan jag på nytt reste på mig och gick vidare. Mätt och belåten kunde jag också konstatera att få hade brytt sig. Några tonårsflickor hade tittat till en extra gång, men något annat hände inte. Det kändes också behagligt att bara kunna finnas här och smälta in i omgivningen så pass bra. Jag hade också lättat på min klädsel lite och hade nu packat ner den ärmlösa utanpåblusen och gick runt i bara linnet, vilket både kändes skönt och rätt i sommarvärmen men även verkade accepteras av omgivningen. Det stärkte mitt självförtroende ytterligare ett pinnhål och gjorde att jag inte var speciellt orolig för vistelsen där nere. Däremot så funderade jag en hel del hur pass- och säkerhetskontroller skulle fungera för mig när jag såg helt annorlunda ut än bilden i passet. De få efterforskningar jag kunnat göra visade att det inte borde bereda några problem, men det skulle ju kännas väldigt frustrerande och utpekande om jag skulle bli undantaget som bekräftade regeln. Det fick bara inte hända!

 

Det var så skönt att bara strosa runt utan vare sig något bestämt mål eller behöva jäkta fram så jag dröjde mig kvar i stan ytterligare några timmar innan både hunger och känslan att ändå behöva komma hem tog överhand. Egentligen ville jag väl inte erkänna det, men vristerna började nog så smått tala om att de hade fått nog med träning för idag att gå i högklackat. Förmodligen skulle det kännas av på något sätt i morgon, men då skulle jag ju mest sitta still så den här träningen var det nog bara nytta med. Det kändes nästan skamligt att erkänna för mig själv att det var skönt att ta av sig skorna och tassa omkring barfota, men så var det. Kanske skulle de här veckorna även innebära en helt annan inställning till att vara och leva som kvinna än det smått glamorösa tillstånd som jag oftast befann mig i när jag bytte om under korta stunder.

 

 

Kapitel 3

Det kändes konstigt att vakna upp. Det var både ovanligt tidigt och dessutom var känslan av mina annorlunda nattkläder mycket påtaglig denna morgon. Jag hann emellertid inte filosofera så mycket kring detta, utan det var bara stiga upp, in i duschen och snabbt få en avrivare och kroppsväckare. Allt var förberett i minsta detalj redan kvällen innan, så om inget krånglade så skulle jag snart vara på väg mot Arlanda. Efter att ha fått i mig min frukost och städat undan de matrester som inte skulle klara min frånvaro gick jag in för att klä på mig. Visserligen var det lite kyligt så här på morgonen, men rapporterna på Internet visade att vi kunde förvänta oss 30-35 grader i Nice så det gällde att vara rätt klädd. Jag tänkte därför låta kjolen från igår vara kvar och ta ett nytt linne. Jag hade köpt en i Singoallastil och den skulle nog kännas både lätt och luftig, men ändå att jag kunde anses vara ”klädd”.

 

Det var också en härlig känsla att bara behöva borsta igenom håret och se hur frisyren bara ”föll på plats”. Det här skulle nog bli väldigt bekvämt och bra för mig. Trots tidsbristen så tillät jag mig att beundra mina pärlörhängen lite extra och lovade mig själv att jag under semestern skulle kolla in andra trevliga prydnader att sätta i mina nytagna hål. Med soporna förpassade till soptunnan och all packning stående på hallgolvet gjorde jag en sista lov runt lägenheten och kolla av det sista. Allt såg bra ut så jag slängde handväskan över axeln, kollade att nycklar, biljetter, pass och plånbok var med och drog iväg med min hjulförsedda väska ut i trapphuset. När dörren slog igen kändes det som om jag tog ett steg ut i det okända och med dörren, även bildligt, stängd bakom mig.

 

Fåglarna kvittrade glatt och ledsagade mig under promenaden fram till T-banan. Jag hade funderat att ta en taxi ut, men tyckte att de pengarna skulle jag kunna ha större glädje av på resmålet än spara några minuter här hemma så det blev till att åka T-bana och sedan flygbussen ut. Trots den tidiga timmen så var det rätt många som satt på tåget. Riktigt vart de var på väg framgick väl inte, men jag fick ytterligare ett bevis på att en sådan här stor stad aldrig sov. De kunde både vara på väg till som från hemmet. Ingen variant var utesluten. Däremot blev jag nyfiknare när jag kom fram till flygbussarna. Vilka skulle kunna tänkas bli mina medresenärer? För här fanns det ingen tveksamhet. Här var det reslystna blickar fyllda av förväntan. Det fanns både barnfamiljer med otåliga barn och vuxna som verkade ha lika många myror i kroppen. Ständigt rotades det i väskor av allehanda slag. Säkerligen kontrollerades det för femtielfte gången att allt var med.

 

Jag passade på att slumra till lite under utresan. Omgivningarna var välbekanta och det var bättre att vila nu än senare. Lite smått yrvaken konstaterade jag strax att jag var framme och fick hjälp av en yngre gentleman att lyfta ner min väska. Jag tackade artigt för vänligheten även om jag inte skulle haft några problem med att fixa det hela själv. Detta var väl också något jag måste lära mig att acceptera att möjligheten nu fanns att folk skulle vilja bistå mig mer än när jag har min vanliga klädsel. En situation som jag lovade mig själv att jag skulle tycka om och uppskatta, men ändå inte ta för given.

 

Om de centrala delarna av Stockholm känts lite segt och sömnigt så var det då raka motsatsen här ute. Här var det liv och rörelse och mycket folk. Jag spanade genast in var incheckningsdisken för mitt flygbolag låg och styrde mina steg ditåt. På vägen dit passerade jag toaletterna och kände att det nog inte skulle vara så dumt att lätta på trycket och bättra på läppstiftet lite innan jag ställde mig i kön. Dels kunde det ta en stund, och dels började jag nog ana att jag började känna av spänningen en smula. Att då gå omkring och känna ett behov av att behöva gå på toaletten, men inte kunna, skulle bara förstärka spänningsmomentet och kunna göra den enklaste situationen olidlig. Jag kollade noga att det var rätt dörr jag tog och hittade ett ledigt bås. Det kändes sedan inte det minsta konstigt att ställa sig framför de stora speglarna och tvätta händerna och lägga på ett nytt lager med läppstift. Även håret fick sig en sista genomborstning och jag var nu redo att ta itu med både incheckning och säkerhetskontroll.

 

Kön ringlade sig sakta framåt och jag hade god tid på mig att få kontroll på mina nerver och även kolla in mina blivande medpassagerare. Det var en salig blandning av resenärer. Gamla och unga, ensamma eller i grupper. Påfallande många barnfamiljer verkade det var och det gjorde att kötiden kändes kort för hela tiden var det liv och rörelse i ledet. När det så blev min tur stegade jag käckt fram till den unga damen och fick ett vänligt leende tillbaka när jag lämnade fram min bunt med papper. Jag såg inte den minsta reaktion när hon öppnade passet utan tittade bara kort på mig och frågade

-         Vill du sitta vid fönster eller närmast gången?

-         Jag tar gärna en fönsterplats, svarade jag med en så mild röst jag kunde åstadkomma.

Hon nickade och ägnade åter dataskärmen sitt största intresse. Strax verkade hon vara klar med registreringen för diverse apparater började rassla och hon samlade ihop mina papper, tog hand om min resväska och överräckte sedan handlingarna

-         Här är ditt boardingpass och det blir utgång nr 12. Din plats är 17F. Ha en trevlig resa!

-         Tack, svarade jag och tog emot handlingarna glatt förvånad hur smidigt det hittills gått.

 

Det fanns ingen anledning att stanna kvar här i avgångshallen utan det var lika bra att ta nästa tjur vid hornen. Säkerhetskontrollen kändes på något sätt mer osäker eftersom jag ändå på något sätt inte var samma person som pass och biljett utvisade. Men det fanns ingen anledning att tveka nu eller bli osäker, utan nu var det bara att ”ge järnet” och försöka ha en utstrålning som gav ett tryggt och säkert intryck. Första vakten tittade inte ens i passet utan verkade bara kolla att jag kommit till rätt del av flygplatsen. Däremot verkade de bistrare vid nästa kontroll, och givetvis pep det om mig. En man tittade snabbt på mig och visade sedan med handen att hans kvinnliga kollega snett bakom honom skulle ta över. Hon tittade snabbt på mig och lät ögonen glida längs hela min kropp. Sedan bad hon mig att sträcka ut armarna och med en apparat avsökte hon min kropp samtidigt som hon kände med handen lite här och där. Allt utföll tydligen till hennes belåtenhet för hon nickade kort och sa att jag kunde ta min handväska och mitt handbagage. När jag samlat på mig mina saker fick jag ett vänligt ögonkast från de som betjänade röntgenutrustningen innan jag vände dom ryggen och gick in i avgångshallen. Nu kunde jag äntligen påstå att resan både börjat och skulle genomföras. Nu skulle inget stoppa mig.

 

Inget stoppade mig heller! Jag både kom ombord på planet och insläppt i Frankrike. Jag hamnade bredvid två systrar som skulle fira något slags jubileum och när min första rädsla för att prata och bli inblandad i en diskussion släppte så blev vi riktigt bekanta med varandra. Det är svårt att egentligen få något grepp om vad de spontant tänkte om mig, de har inte sagt något, och jag har inte vågat fråga, men jag har inte märkt något negativt i deras dialog med mig. Egentligen så har väl inte jag heller berättat om jag tyckte det var något konstigt med att två systrar reste iväg tillsammans, så det här med att ständigt gå och tro att alla både märker och dessutom skall ge uttryck för sina reaktioner får jag nog släppa på. Istället bör jag försöka vara mig själv och njuta av livet.

 

Fullständigt omöjlig att prata och vistas tillsammans med kan jag inte ha varit, för när gruppen samlades in av reseföretagets representant här nere och visade ut till en väntande buss så kom bägge systrarna och slog sig ner på sätena bakom mig och fortsatte att pladdra med mig som de gjort på planet. Under den korta färden in till Nice så var det svårt att koncentrera sig. Ögonen ville registrera allt de nya och annorlunda som passerade förbi utanför och öronen försökte lyssna till alla vackra ord som den unga guiden formulerade kring Nice och vad som skulle hända under vår vistelse här. Hon berättade också i vilken turordning bussen skulle stanna till vid hotellen och bad att vi noga skulle kontrollera vid vilket av dom vi bokat in oss på. Trots denna uppmaning så tjoade ett par till efter tredje hotellet och ville få bussen att vända om då de missat sitt hotell. De fick dock snart klart för sig att turordningen inte skulle brytas utan de skulle snällt få följa med rutten runt för att sedan på återvägen avlämnas på rätt adress.

 

Varnade av detta exempel satt jag och höll fullständig koncentration på när mitt hotellnamn skulle dyka upp på bussens interna anläggning. Det var faktiskt nästa hotell och jag kunde inte annat än vara glad, så här långt, över mitt val. Det låg med utsikt över havet, men med en trafikerad gata mellan sig och vattnet, och uppenbarligen heller inte långt från de centrala delarna. Jag var heller inte ensam om detta val, utan minst halva bussen steg av, däribland även de bägge systrarna. Likt en dagisgrupp följde vi efter vår guide in i hotellet och blev uppradade på ett led för att få våra rum. Guiden gav oss några korta hållpunkter och hastade sedan iväg för att fortsätta sin avlämnarresa.

 

Kvinnan i hotellreceptionen rynkade lite på ögonbrynet när det blev min tur och letade förtvivlat efter mig i sin lista. Jag kände hur svettpärlorna började tränga fram i pannan när hon lyfte upp listan och vred på den så att jag kunde se namnen. Jag förstod att hon behövde hjälp och hittade snart mitt mansnamn och pekade på det. Efter ytterligare några ögonbrynsrynkningar visade hon skrattande mig att det stått ”Monsieur” framför, inte ”Madame” som hon letat efter. Med ett kraftigt streck strök hon över det och skrev in mitt ”rätta” pronomen medan en fullständig, men ändå diskret, svada strömmade ur hennes mun. Jag förstod inte ens hälften, men kunde ana att hon förbannade någon obestämd för att inte ens kunna skriva rätt pronomen på gästerna. Att mitt rätta och fullständiga för- och efternamn stått på listan hade ingen betydelse. Mitt svenska förnamn hade inte givit henne någon vägledning när det gällde att könsbestämma mig. Givetvis blev jag glad åt hur det hela avlöpt, men lite kallsvettig hade jag ändå blivit. På något vis var jag också glad att systrarna redan fått sitt rum och även försvunnit iväg mot rummet så att de ”slapp” höra och uppleva denna diskussion.

 

Nu verkade denna incident knappt varit märkbar för någon annan, för när jag väl fått min nyckel och började gå mot hissarna så kunde jag inte märka någon nämnvärd oro eller irritation i ledet bakom mig. Tvärtom så var det bara glada miner och vänliga ögonkast som jag mötte. Utan problem så hittade jag också mitt rum och kunde göra som man sett alla göra på film, rusa in i rummet och slänga sig på den överdrivet stora sängen. Jag låg emellertid inte lång stund, utan nyfikenheten hur resten av rummet såg ut och framförallt vilken utsikt jag hade lockade mer än en tupplur. Om jag hade tur eller inte fick väl den närmaste tiden utvisa, men mitt rum vätte ut mot vattnet. Normalt sett var det de dyraste, men när jag öppnade dörren till den pyttelilla balkongen så hördes oväsendet från vägen högst påtagligt. Men jag skulle nog kunna njuta mer av utsikten än den olägenhet trafikbruset skulle innebära. Hoppades jag.

 

I övrigt såg allt helt OK ut och när jag bläddrat genom de broschyrer som resebyrån lagt dit och memorerat det mesta hade jag en hyfsad bild av vad jag ville göra den närmaste tiden. Ingenting skulle hända förrän vid 19-tiden då guiden skulle hämta upp de som så ville till en lokal ute på stan och där ge information om alla de arrangemang som antingen ingick i resan eller kunde köpas till. Vi skulle sedan gå iväg till en restaurang och äta en måltid. Helt frivilligt förstås, men samtidigt kunde det vara bra att få lite vägvisning så här i början. Annars så räknade jag inte med att följa med på alla olika turer. Jag hade kommit hit för att se och uppleva staden och landet och ville väl försöka vara så långt från alla turistgrupper jag kunde, men ibland så var dessa turer både bra och billiga så helt avvisande skulle jag inte vara.

 

Däremot tänkte jag inte stanna på hotellet fram till i kväll, utan allt för mycket lockade utanför dessa fyra väggar. Närmast kände jag ett sug i badtarmen och eftersom jag sett i papperna att hotellet hade sin alldeles egna avdelning rakt nedanför på stranden så var jag inte sen att plocka fram bikinin och göra i ordning min badväska med lite andra nödvändiga detaljer. Det stod också i papperna att man gärna kunde byta om på rummet och sedan bege sig ner dit via en gång under gatan så jag följde uppmaningen och svepte sedan en sarong runt mig och tog på mig mina sandaletter.

 

Onekligen kände jag mig en smula oklädd när jag steg ut i korridoren, förvissade mig att nyckeln var med, och sedan gick till hissen. Jag blev väl ytterligare lite mer obekväm när det visade sig att hissen inte var tom, men de tre som stod där höjde inte på ögonbrynen utan fortsatte sitt diskuterande utan att låta sig hindras av min närvaro. Jag kunde inte tolka det på annat vis än att företeelsen långt ifrån var ovanlig. På vägen ut mot stranden mötte jag också andra på väg in till hotellet, och de hade än mindre kläder på sig än vad jag hade.

 

Vid tunnelns mynning fanns det några omklädningshytter och likaså toaletter samt ett litet bås med en rask yngling i. Han hälsade mig artigt med ”Bonjour, Madame” och sedan en strid ström av ord. När jag uppenbarligen inte förstod vad han sa så övergick han till knagglig engelska och förklarade att jag kunde få hyra en solstol för 2 € om dagen. Nu, när halva dagen redan gått, skulle det bara kosta 1€. Jag tackade för erbjudandet och rotade fram ett mynt i rätt valör och gav honom det. Myntet försvann snabbt ner i en byxficka innan han uppmanade mig att följa honom. På väg fram mot min inhyrda stol, de stod prydligt uppställda i rader, såg jag i ögonvrån och uppmärksammade att de båda systrarna redan hunnit ner hit och nu låg utsträckta på två stolar. De upptäckte tydligen mig samtidigt för Elisabeth, den äldsta av dom, började ivrigt vinka och tecknade att stolen bredvid dom var ledig.

 

Min ledsagare uppmärksammade också detta och med en axelryckning tecknade han åt mig att det var OK att ta den stolen istället för den som han tänkte rekommendera mig. ”Skyll dig själv” var väl det jag kunde utläsa ur den min han åstadkom innan han vände på klacken (trots att han var barfota) och slank tillbaka till sitt bås. Gunnel, den andra systern, var först att välkomna mig.

-         Välkommen till Paradiset! Är det inte härligt? Vilket väder och så skönt det är. Hur var ditt rum?

-         Helt OK! Jag hoppas bara att man kan ignorera bullret när det är dags att sova.

-         Vadå sova!, svarade Elisabeth pillimariskt, tänkte du sova här?

-         Nån gång i alla fall, svarade jag med spelad sårad ton

-         Vi har då kommit för att leva livet, fortsatte Gunnel och byggde på. Männen skall stå på led för oss och sedan ska vi dansa natten lång.

-         På dagarna kan vi sedan ligga här och steka oss så att vi blir riktigt välgräddade och go’a inför nästa natts äventyr, skanderade Elisabeth

Vi fortsatte sedan att försöka bräcka varandra med olika ”vulgariteter” innan vi skrattande fann att förrådet tömts. Under vårt samtal hade vi all tre sträckt ut oss på solstolarna och låg nu och tacksamt tog emot solens strålar. Vi fortsatte att prata och skämta och funderade på om vi skulle kunna få den där pojken i båset att komma ut och vända på oss en gång i kvarten, men kom fram till att han nog hellre såg till att allt lammkött runt om oss blev rätt hanterat än några gamla tackor.

 

Slutligen så blev solandet dock alltför skönt och vi var nog alla tre överens om att vi borde svalka av oss. Vi blev smått överraskade av att stranden utanför hotellets avskilda del bara bestod av små vackert rundade stenar som i och för sig var behagliga att gå på men de rullade gärna undan så var man inte ”rund under fötterna” innan så blev man det nu. Stöttade av varandra så tog vi oss ner till vattnet och kunde, utan tvekan men med ljudliga bifall, slänga oss i det turkosblå vattnet. Samtidigt med att jag dök i så fick jag en känsla av osäkerhet, och när jag väl kom upp till ytan igen så kom jag på vad det var. Detta var första gången jag badat och doppat huvudet med smink på mig. Hur skulle nu mascara och ögonskuggan klara detta? Skulle allt vara i en enda stor färgrik röra eller…..

 

Lite oroligt tittade jag efter reaktioner från Gunnel och Elisabeth, men när de uteblev så slappnade jag av och fortsatte att njuta av det härliga vattnet. Lite av oron satt dock kvar och inte minst funderade jag på hur jag skulle kunna återställa min frisyr nu när jag ”förstört” den mindre än ett dygn efter att den så omsorgsfullt komponerats och arbetats fram. Även dom tankarna lyckades jag blåsa bort med det kända knepet ”gjort är gjort” och kunde ånyo hänge mig åt att njuta av tillvaron.

 

Det blev ett långt dopp. Alla tre verkade vi vara vattendjur och goda simmare. Vi såg hur andra simmade ut och liksom låg och guppade på vågorna längre ut och följde efter i deras kölvatten. Efter en stund hittade man balansen i det betydligt mer salta vattnet än vad vi var vana vid hemifrån och kunde verkligen känna oss nästan viktlösa där vi låg. Inte kändes det heller ansträngande att hålla sig flytande. Lite då och då dök vi ner mot den fullt synliga botten men upptäckte att den låg betydligt längre ner än vad vi kunde ana. Det var bara Gunnel som lyckades komma upp med något från botten, men vi två andra skyllde det på att hon hade mer ballast och dessutom var den yngsta av oss.

 

Våra stolar kändes alldeles utomordentligt sköna att sträcka ut sig på när vi väl kom upp igen. Lite smått flämtande men ordentligt nöjda fortsatte vi med arbetet att låta våra kroppar få en gyllenbrun färg. Lite diskret kunde jag plocka upp en spegel ur min väska och kunde glatt konstatera att både mascara och ögonskugga stått emot riktigt bra. Visst fanns det ett renoveringsbehov, men det hade inte runnit omkring och lämnat fåror av färg längs kinderna. Jag kunde också känna att håret torkade snabbt och att det räckte med att jag förde fingrarna genom det för att det skulle forma sig. Det blev inte på något sätt perfekt, men jag blev övertygad om att frisyren stod emot påfrestningen från det salta vattnet och skulle kunna återskapas med ganska enkla medel. Mycket nöjd med alla mina konstateranden och den härliga situation jag befann mig i kopplade jag av fullständigt om somnade till en stund.

 

Elisabeth väckte mig och undrade om jag skulle hänga med på ett sista dopp innan dom skulle ge sig för dagen. Även de hade förklarat att dom tänkte gå på informationen, och det var därför hög tid att avrunda denna sejour på stranden. Jag hade inget att invända och vi var lite mindre försiktiga denna gång när vi hand i hand halvsprang ner i vattnet. Den här gången simmade vi inte ut, utan nöjde oss med att stanna här intill och stimma omkring. Ingen av oss lade band på vår badiver så för andra såg det nog mer ut som tre tonåringar som stojade runt än tre damer i mogen ålder. Uppenbarligen hade detta också uppmärksammats av vår vän i båset för när vi senare passerade honom tittade han storögt på oss och sade något i stil med att vi verkligen njöt av att bada. Han hälsade oss också välkomna åter nästa dag och ingen av oss tänkte nog göra honom besviken på den punkten, även om det bara blev för en kortare stund.

 

Kvällen blev lyckad även om den på något sätt kändes fel. Jag hade inte kommit hit för att bli omkringkörd som  en dagisgrupp och dessutom bara umgås med svenskar. Skulle jag sedan hoppa på alla förslag till utflykter och sammankomster skulle jag inte få en sekund över för mig själv. Samtidigt så var det trevligt att dela upplevelserna med någon så jag sneglade lite på systrarna för att möjligen kunna se och höra lite hur de planerade sin vistelse. Jag var dock väldigt orolig för att jag skulle bli som en obekväm och oönskat plåster för dom. Hellre var jag ensam än försatte mig och andra i den situationen. Enda utflykten som jag på allvar reflekterade över var den till Monaco, då jag förstod av  beskrivningen att den skulle underlätta mycket i det turistintensiva och inte alltid så lätttillgängliga Monaco. På vägen från lokalen och innan vi kom fram till restaurangen slöt systrarna upp på varsin sida om mig och började gå arm i arm med mig. Elisabeth tog sedan till orda

-         Verkligen mycket som dom presenterade. Är det något av det som du tänkte följa med på?

-         Både ja och nej. Egentligen vill jag göra allt, men inte på det här sättet. Jag vill känna friheten att göra det jag vill och inte slaviskt följa en massa andra.

-         Vi känner ungefär likadant, fortsatte Gunnel. Är det något du fastnade för?

-         Ja, Monacoturen såg väl bra ut.

-         Tyckte vi också. Vi skulle också vilja göra en hel del av det hon presenterade, men inte i sällskap med alla dom som var därinne. Vi vill också väldigt gärna bara knalla runt lite här och där och egentligen inte göra någonting. Absolut inte ha en massa tider att passa och ständigt hålla koll på eftersläntrare som bara gör utflykten till en plåga, tyckte Elisabeth

-         Men om du har samma åsikt som vi, varför kan inte du hänga på så slipper du bli helt ensam. För lite sällskap vill väl du i alla fall ha?, inflikade Gunnel.

-         Visst gärna!, men jag vill inte tränga mig på er för den skull.

-         Men det gör du inte alls. Vi har pratat om det sedan vi träffade dig på planet. Även vi kan bli trötta på varandras sällskap och dessutom tycka det kan vara kul med lite annat sällskap och inte behöva vara ensamma. Är vi då tre så kan man både få sällskap om man så vill och vara ensam om det känns bäst för stunden.

-         Låter förnuftigt, men kommer jag inte bara bli en udda och annorlunda figur som ni får släpa runt med?

-         Äsch så du säger, fortsatte Gunnel. Slår vi ihop våra påsar så att säga så är det väl lika mycket vi som måste anpassa oss till dig. Dessutom så tycker vi det är roligt och stimulerande att möta och lära känna andra människor. Så inte är du någon udda varelse för oss, bara en ny bekantskap som vi gärna lär känna mer. Jag tycker vi fann varandra snabbt både på flyget och sedan på stranden. Faktum är nog snarare att du kanske kommer att tröttna på oss. Vi blev faktiskt riktigt nyfikna på dig och tycker att du är och skall bli en spännande bekantskap om du ursäktar att jag säger det hela så här rättframt.

-         För all del. Jag känner mig smickrad och hedrad att ni säger så om mig. Jo det instämmer jag helt med. Vi verkar vara på samma våglängd så att säga. Men lova mig att ni säger till om jag blir för besvärlig.

-         Detsamma gäller dig gentemot oss. Jag tycker vi också kan enas om att vi inte alltid behöver göra samma saker. Vill vi någon gång vara ensamma eller i någon kombination två och två så måste vi våga säga till och respektera det, utan att vi vare sig blir sura på varandra eller av den anledningen går skilda vägar för resten av vistelsen här.

-         Passar mig utmärkt, svarade jag. Jättekul att ni vågade fråga mig. Jag själv gick och bar på sådana tankar, men visste inte hur jag skulle kunna få er intresserade av en sådan här lösning.

-         Jag hade det på känn, kom det från Elisabeth, och jag förstod att det måste komma från oss om det skulle bli något av. Jag skulle tänkt precis lika om jag varit i din situation.

 

Framme vid restaurangen lotsades Elisabeth oss fram till ett lämpligt bord. Vi hamnade mitt bland ett gäng ungdomar och de var redan rätt glada i hatten, men verkade ändå både kunna kontrollera sig själva och dessutom ha kvar glimten i ögat. Deras upplupna stämning och lättsamma attityd smittade av sig och vi deltog flitigt i deras snabba och småfräcka replikväxlingar. Vi kunde se att andra bord avundsjukt tittade mot oss och den härliga stämning som rådde.

 

 

Kapitel 4

Det gick att sova! Bruset var visserligen hörbart, men brydde man sig inte om det så blev det heller inte till ett problem. Däremot så hade min kropp varit orolig och känts annorlunda. När jag klev in i duschen så såg jag också orsaken. Likt ett fyrbåk lyste min huden emot mig. Jag hade verkligen fått färg på mig under gårdagen, trots att jag aldrig känt mig vare sig svettig eller varm. Det var nog den där ständiga havsbrisen som gjorde att man inte kände av solen på samma sätt. Något att lägga på minnet. Jag kunde också se att min bikini lämnat tydliga spår efter sig, så nu var jag än mer ”fast” i min roll som kvinna. De här märkena skulle inte bli så lätta att förklara bort, om jag nu skulle vilja få dom bortförklarade. Själv tyckte jag att det kändes helt rätt att de fanns där och hjälpte till att skapa den illusion av kvinna som jag så omsorgsfullt byggt upp.

 

Andra tankar surrade också runt i huvudet på mig nu på morgonen. Hade Gunnel och Elisabeth varit ärliga mot mig eller hade det bara varit ett utslag av vanlig svensk välvilja? Trots allt så hade vi ju konsumerat en del drinkar under kvällen och man kunde ju aldrig veta vilken inverkan dessa hade på tungorna. Jag bestämde mig dock för att vara beredd på det mesta, men ändå inte inta en skeptisk attityd. Jag kände mig samtidigt väldigt lycklig för hur min första semesterdag utvecklat sig. Långt över förväntan faktiskt.

 

Mina funderingar om eventuella tveksamheter från Gunnel och Elisabeths sida kom på skam direkt. De satt redan, som avtalat, på plats i matsalen och vinkade glatt åt mig. Jag vinkade tillbaka och började sedan botanisera bland frukostbordets innehåll. Med tallriken fylld av det jag tyckte var lämpligt att börja med slog jag mig ner vid bordet och fick genast en komplimang

-         Vilken söt kjol du har idag. Riktigt fin sommarkjol. Har du köpt den här?

-         Tack! Nej det var på rea i slutet av förra sommaren på MQ. Jag dök bara på den och kunde inte låta bli. Faktiskt första gången, ja efter provningen då, som jag använder den.

-         Den är så läcker med det där blommönstret. Gud va avis jag blir på den! Den måste jag få låna av dig någon gång. Du är väl en 42a?, utropade Gunnel.

-         Men så du säger, Gunnel. Att vi lånar våra kläder kors och tvärs är väl OK, men andras! Skärp dig syrran. Du skrämmer ju slag på henne!

-         Ojdå, så långt tänkte inte jag. Det bara flög ur mig. Ursäkta mig snälla du.

-         Du behöver inte ursäkta dig. Tvärtom så blir jag bara glad att du är så spontan och öppen. Det verkligen kändes att du menade det du sa. För mig får du gärna låna den, bara jag får ha den på mig nu.

-         Det skall du få. Vi skall väl inte chocka alla här mer än vad vi redan gjort.

-         Du menar vad DU redan gjort, svarade Elisabeth med ett leende

-         Äsch, lite dans med han den där unga killen är väl inget, inflikade Gunnel samtidigt som en viss rodnad spred sig i hennes ansikte.

-         Nej inte om det bara stannade med dans, fortsatte Elisabeth fortfarande med ett stort leende, du behövde ju inte demonstrera dina kunskaper i CanCan så att kjolen sprack från botten och upp.

-         Kanske inte, men skoj var det. Jag lovar att jag inte skall dansa CanCan i din kjol i alla fall.

-         Kan du verkligen det, fick jag fram medan jag försökte hålla mig för skratt.

Minnet från igår gjorde oss alla upplivade och det verkade som om de här båda systrarna inte var buskablyga och verkligen bjöd på sig själva. Jag skulle nog få trevliga dagar tillsammans med dom.

 

Resten av frukosten gick åt till att få någon slags struktur på dagen. Just nu var det lite moln på himlen, men prognoserna lovade vackert väder på eftermiddagen. Det verkade som om vi alla tre kände det som en lättnad att inte vädret gjorde oss tvungna att gå ner på stranden utan att vi kunde låta våra solbrända kroppar få några timmars vila. Att vi skulle bada någon gång under dagen såg vi alla som en självklarhet. Vi kom överens om att utforska staden och kvarteren kring hamnen som vi hört så mycket om.

 

Det fick oss en skön promenad längs vattnet bort mot hamnen. De gamla kvarteren med sina trånga gränder låg vid sidan om oss och i fonden växte kullarna upp. Just här i Nice tog alperna slut. Här försvann bergskedjan ner i vattnet och skapade dramatiska formationer härifrån och en bra bit in i Italien. Bakom oss bredde ett mer slätt landskap ut sig, även om det var ganska så kuperat på sina håll. Längs bergväggarna framför oss klängde husen i ett ordnat virrvarr som gjorde helheten så intressant och spännande. I den ganska trånga hamnbassängen trängdes allehanda flytetyg. Från de stora färjorna som gick mot Korsika och de inte mycket mindre, och oerhört luxuösa, privatbåtar som låg förankrade, ner till riktigt normala båtar. Som vanligt i ett hamnområde sjöd det av liv och stadens puls kändes högst påtaglig här och nu.

 

Vi promenerade runt ett tag och försvann sedan in i gränderna för att få lite svalka. Den ljumma havsbrisen fläktade skönt och tog tag i våra kjolar som fladdrade käckt. I hörnan av ett torg som vi plötsligt kom till fanns ett mysigt litet fik som vi gärna ville studera närmare. Än en gång fick jag anledning att tacka min lyckliga stjärna att jag träffat dessa båda systrar för åtminstone Elisabeth pratade, som jag upplevde det, perfekt franska, vilket var något som saknades i min repertoar. Vi gjorde oss ingen brådska utan satt lugnt kvar och åt av det vi beställt och tittade på alla som passerade förbi vårt bord. När vi satt där fick vi alla tre känslan av att Lady och Lufsen snart skulle dyka fram bakom hörnet och leta sig fram till Tonys restaurang. Det var bara dragspelsmusiken som saknades för att miljön skulle vara komplett.

 

Vi fortsatte sedan vårt strövande och samlade på oss alla intryck. Lite här och där kom det fram lycksökare och erbjöd oss allehanda tjänster. I vissa fall kan det vara bra att inte kunna språket, för jag slapp förstå alla ordkaskader av mindre trevligt slag som jag förstod avlevererades när vi nobbade deras förslag. Trots dessa pinsamma figurer kändes ändå Nice som en varm och gemytlig stad. Värmen ovanifrån gjorde sig också påmind och tempot blev märkbart lugnare och flera mindre affärer drog ner jalusierna för att ta siesta. Vi kom överens om att ta till oss den seden och drog oss tillbaka mot hotellet, dock med den skillnaden att vi skulle vila ut på stolarna på stranden. Några minuter senare möttes vi i gången ut mot havet och möttes av ett brett leende från vår barfotavän. Det visade sig att han hållit just våra tre stolar lediga och denna gång fick han hela pengen av oss vilket han mycket artigt tackade för.

 

Jag lösgjorde min sarong och tog fram min hudkräm när Elisabeth frågade om jag ville ha hjälp med att smörja in mig. Jag log tacksamt tillbaka och sträckte ut mig på magen samtidigt som hon knäppte upp mitt BH-band och med varsam hand fördelade ut krämen.

-         Gunnel, ropade hon, middagen är klar till kvällen! Det blir kokt kräfta. Jag skall bara baka in den ordentligt, sen är den klar.

-         Okej! Jag hämtar besticken, svarade Gunnel skrattande, men har vi verkligen den stora klotången med oss?

-         Passa er ni, svarade jag. Ni är minst lika mycket kräftor som jag, men det har ni inte upptäckt ännu, fortsatte jag med spelad sårad min.

Vi hjälptes sedan åt att smörja in varandras ryggar innan vi själva fick ombesörja övriga delar. Under tiden hade vår vän letat upp några parasoller som han satte upp kring oss och vi kunde sjunka tillbaka på solstolarna och njuta av värmen men ändå slippa solens direkta strålar. Utan att någon behövde sjunga en vaggvisa slumrade jag in.

 

Siestan tog slut alldeles för fort, men det kändes verkligen skönt att direkt kunna trippa ner till vattnet och få kroppen att vakna till liv igen. Under tiden vi legat och slappnat av hade det kommit många människor till stranden, och den var så gott som överfull just nu. Det märktes också att det inte enbart var turister, utan även lokalbefolkningen fanns på plats. De medförde en hel arsenal av saker, liggunderlag, matkorgar, radioapparater och inte minst det obligatoriska parasollet. Hela stranden var nu en enda stor färgklick, skapad av alla parasoller.

 

I likhet med många andra så stod vi bara kvar i vattenbrynet och filosoferade, ingen gjorde sig någon brådska, utan verkade ta livet med en klackspark. Elisabeth kom snart i samspråk med en ortsbo och av deras diskussion och gester att döma så frågade Elisabeth efter bra restaurangtips. Helst sådana dit turister inte så gärna letade sig. Uppenbarligen fick hon också en del tips och vi väntade med spänning på att få höra hennes översättning. Gunnel och jag stod lite vid sidan om, men blev strax ”infångade” av en i det andra sällskapet som vände sig mot oss och började konversera på stapplande engelska. Hon var nyfiken på vad vi tyckte om Nice och om vi varit här förut. Själv var hon född här och knappt varit utanför staden, men hon hade en dröm att få jobb inom unionen och få resa runt till olika länder. Hon verkade påläst och visste förvånansvärt mycket om Sverige och undrade en hel del om skatter och jordbrukspolitik, ämnen som kändes stora och svåra att försöka reda ut på stranden i Nice. Vi försökte därför styra över samtalet mer till att handla om Nice, och mer specifikt om hon hade några bra tips att ge oss var bästa shoppingen låg.

 

Genast började hon beskriva alla förnäma och fina butiker som fanns i centrum, men när vi ivrigt skakade på huvudet och hävdade att vi inte var några euro-miljonärer utan helt vanliga löntagare så sken hon upp och sa att då visste hon precis vart vi skulle gå. Hon beskrev sedan var hon och hennes kamrater helst gjorde sina inköp och berättade även att det fanns flera loppmarknader i staden. Dom hade inte mycket gemensamt med forna tiders Krimskramsmarknader, utan dessa var riktigt bra ställen att göra inköp på. Nackdelen var att det fanns dåligt med provmöjligheter, men viljan att tillfredsställa kunden var alltid stor så för det mesta löste det sig också. Gunnel och jag nickade gillande och lade noga tider och platser på minnet. Efter ytterligare en del småprat ebbade samtalet ut och började dra oss undan. Till min förvåning så fattade hon mig om axlarna och kysste mig först på ena kinden, sedan på den andra. Jag blev först lite ställd, men fattade sedan galoppen när hennes kompis gjorde likadant och snart var det ett evigt pussande tills alla gått laget runt. Man skall ju ta seden dit man kommer och det här kändes definitivt som en trevlig sed.

 

Elisabeth var mycket förtegen när vi försökte pumpa henne på vad hon fått veta. Hennes enda svar var:

-         Ni får väl tids nog se.

Vi förstod att det var lönlöst att få något mer från henne så vi övergick till att fortsätta vårt badande och njuta av det vackra vädret. Dagen hade kommit alldeles för långt för att det skulle vara någon idé att hitta på något annat före maten och det verkade ju som om Elisabeth fått reda på något speciellt. Var egentligen riktigt spännande att inte veta någonting utan bara hänga med. Kvällsbrisen blev mer påtaglig och Elisabeth började också titta mer och mer på klockan. Efter en stund förklarade hon att det nog var dags att ta sista doppet och sedan ge oss upp på våra rum för att förbereda kvällen.

 

Det tog oss ungefär en kvart innan vi kom fram till restaurangen. Den låg i ett bostadsområde och såg inte mycket ut för världen. Även Elisabeth verkade lite förvånad och kontrollerade adressen än en gång. Jodå, det var rätt, för precis samtidigt kom en dam ut ur porten och det var samma dam som Elisabeth samtalat med på stranden. Hon välkomnade oss alla tre och tecknade ivrigt att vi var så tjusiga och att det skulle bli en ära för henne att se oss som hennes gäster. Elisabeth hade alltså råkat träffa en restaurangägare på stranden. Vilken tillfällighet! Men skulle hon vara en objektiv uppgiftslämnare eller hade hon bara tagit chansen att locka till sig några gäster för kvällen? Gunnel och jag utbytte hastigt några ögonkast med innebörden att det egentligen bara var att hänga på. Vi visste ju heller inget om någon annan, så den här fick väl duga.

 

Det var faktiskt inte ägarinnan vi mött, utan en helt vanlig gäst. Det här var en helt vanlig kvarterskrog vi kommit till och som uppenbarligen sällan fick besök från andra än de närmast omkringboende. Vi kunde också se att alla verkade känna varandra för medan vi smuttade på drinken vi mer eller mindre fått så fort vi kom innanför dörren så dök ett antal gäster upp, slog sig ner och började prata fritt med vem som i lokalen. Det var ett sorl utan like och att kunna uppsnappa något var en stor bedrift.

 

Det märktes också på avsaknaden av menyer, det enda som fanns som ledning var lite klotter på en skrivtavla framme vid disken. Mycket svårt var det att läsa texten då underliggande text fortfarande inte var helt utsuddade. Det verkade dock som om ingen brydde sig om vad som ev stod på menyn, utan gjorde sina beställningar ändå. Vi kände dock oss lite handikappade av att inte kunna välja ur en matsedel, men när Juliette, som kvinnan presenterade sig, såg vår tveksamhet viftade hon bort det hela och sa att det fixar sig. Hon hade redan beställt åt oss. Jaha, konstaterade vi med viss häpnad. Är det en ”blind date” så är det det då. Bara att acceptera och hänga på.

 

Krögaren själv kom strax ut med en bricka med 4 tallrikar med ett rykande innehåll. När han satt ner dom så stannade han kvar vid bordet och Juliette presenterade både honom och oss. Han verkade vara en mycket verbal man och hans minspel talade sitt tydliga språk trots att jag inte förstod mycket av vad han sade. Att vi var välkomna till hans krog gick dock inte att missförstå. Han lät också förstå att vi inte skulle prata mer nu utan ge oss i kast med soppan framför oss. Den skulle inmundigas i hett tillstånd, annars gick hans ansträngningar som kock vår näsa förbi. Vi skulle hinna prata mer under kvällen berättade han också innan han lämnade oss.

 

Det var uppenbarligen en krämig fisksoppa vi fått med alla havets läckerheter i sig. Den smakade superbt och det kändes faktiskt helt OK att äta en så varm rätt trots att värmen i luften var högst påtaglig. Den härliga kryddningen gjorde också att det nästan kändes som om vi tog oss ett bastubad där alla hudens porer öppnade sig och ett välbefinnande strömmade genom kroppen. Det medföljande vita vinet kompletterade soppan fint och allt kändes bra. Gästerna runtomkring var också nyfikna på oss och frågade flitigt. De som kunde lite engelska försökte jag och Gunnel konversera med och med hjälp av både armar och ben så fick vi till någon form av konversation även om både Juliette och Elisabeth allt som oftast fick rycka in för att förklara eller översätta något speciellt. Men humöret var på toppen och viljan stor så allt löste sig.

 

Vi trodde att vi inmundigat huvudrätten, men när Alfonso, krögaren, kom tillbaka och dukade av så berättade han vad huvudrätten skulle bli. Han hade gjort en rödvinsmarinerad stek och till den en gratäng av potatis och grönsaker. Till det hade han valt ut ett lätt rött vin som han nyligen köpt in. Han trodde det skulle passa till maträtten och var mycket intresserad av att höra vår åsikt. Kombinationen var helt rätt tyckte vi och njöt av hans matlagningskonst. Vi kunde också konstatera att flera andra i lokalen också fått in samma maträtt och Alfonsos matkonster prisades av alla. En gäst blev så lyrisk att han började sjunga en aria för honom och det dröjde bara någon sekund innan ett dragspel på något mystiskt sätt fanns i en annan gäst famn och han började ackompanjera sångaren.

 

Detta var signalen som fick hela krogen att ändra skepnad. Allt sorlet dog ut och istället började en hemmavävd allsångskväll att forma sig. Vi nynnade med i sångerna och skålade glatt med de andra gästerna mellan tuggorna. Alfonso själv tittade nöjt ut från köket mellan varven och verkade stortrivas när hans gäster blev så här spontana. Vi fick en förfrågan om inte vi ville sjunga någon sång och efter några huvudskakningar från vår sida som inte accepterades sökte vi i vårt minne och den enda vi kom fram till var ”Ut i vår hage…” och började sjunga den acapella. Redan en bit in i första versen hade dragspelaren snappat tonarten och melodin och sakta tonade in sig i vår sång. När andra versen började var det han som tog täten och fick alla andra att nynna med medan vi sjöng orden. Jublet när sista tonen klingade av fick nästan huset att rämna och illröda i ansiktet av all uppmärksamhet neg vi och tackade för applåderna. De ville höra mer och eftersom de inte gav sig så slog den nybildade damtrion ihop sina kloka huvuden och kom fram till ytterligare ett par nummer som framfördes under liknande omständigheter.

 

Andra övertog sedan stafettpinnen och vi kunde återgå till att både äta och agera nynnande doakör till övriga solister. Så här höll sedan kvällen på och vi hann även med att smaka på en mycket omfattande ostbuffé som tydligen ständigt stod uppdukad i ett hörn av lokalen. Klockan började närma sig midnatt när folket började säga ”Aurevoir” och dra sig hemåt. Vi förberedde oss att göra likadant och bad om notan. Visserligen hade vi inte en blekaste aning om vad kalaset skulle kosta, men under kvällen hade vi ändå bestämt att vi skulle bjuda Juliette på kalaset. Det var ändå hon som fått oss hit och härligare kväll skulle vi nog inte få uppleva. Notan kom och vi hickade till av överraskning. Den var inte på mer än strax över 80€, ett pris som var långt ifrån det vi kalkylerat med efter allt vad vi fått. Svårast var att övertyga Juliette att det var vi som skulle ta notan, men är man 3 mot en så går det mesta. Vi rundade av summan ordentligt och kramade om såväl Alfonso som flera av de kvarvarande gästerna innan vi försvann ut i sommarnatten. Juliette visade oss var hon bodde, men gjorde ingen antydan till att bjuda hem oss. Kanske var man mindre van med att ha gäster i sitt eget hem här nere och hellre satt på kvarterskrogen med både vänner och andra i en salig röra. Vi gjorde heller inget anspråk på att få komma hem till henne, utan noterade bara skillnaderna i sätt att umgås med vänner och bekanta.

 

Efter lite eftersnack bestämde vi oss för att gå en bit fram till ett större torg där Juliette berättat att det skulle finnas taxibilar. Att ringa på telefon den här tiden var snudd på meningslöst. Det var bara att fånga en i flykten eller hitta en vid någon taxistation. Vi tog avsked av henne och tackade för en underbar kväll. Hon var lika glad som vi för kvällen och hälsade oss välkomna åter. Nu visste vi var den fanns och vi fick gärna återkomma. När vi gått några meter och vände oss om en sista gång såg vi hur Juliette smet in i en port och vi var ensamma på Nice nattliga gator. Det var tyst och lugnt, men i våra öron ekade fortfarande musiken och lyssnade vi inte till den musiken så hördes syrsornas ivriga felande från alla trädgårdar vi passerade. Det var inga problem att nå fram till torget och där fanns mycket riktigt några bilar så minuterna senare stod vi i receptionen och var beredda på att knyta oss för natten när Gunnel plötsligt sa.

-         Jag kan bara inte gå och lägga mig nu. Jag är alldeles för mycket uppe i varv. Vad säger ni. Skall vi inte ta oss ett dopp innan vi lägger oss?

Först tittade vi på henne som om hon blivit tokig, men sedan så fann vi tanken högst angenäm och bestämde att ses i gången ut mot stranden om 5 minuter.

 

Gången visade sig vara stängd, så vi fick ta omvägen via receptionen. Killen rynkade inte ens på ögonlocket när vi for förbi i våra saronger och när vi kom över gatan så kunde vi ana varför. Vi var långtifrån de enda på stranden. Grupper satt här och där och myste. Flera hade en slags lägereld i medförda kärl och verkade ha hur trevligt som helst. Utan att tränga oss på, men ändå känna lite av närheten och värmen från andra satte vi oss en liten bit ifrån ett sällskap. Av ljudet att döma så var det ett engelsktalande gäng, bestående av personer i 25-30 årsåldern. Vi satt en stund och acklimatiserade oss inför doppet som vi kommit hit för och när jag kände mig redo följde inte bara Elisabeth och Gunilla med, utan flera från gruppen vid sidan om oss blev inspirerade och fick med de övriga ner i vattnet. Det blev alltså ett stort gäng som slängde sig i Medelhavets nu djupblåa vatten och busade runt som om det vore det enda doppet denna sommar. Rätt snart lugnade vi dock ner oss och simmade runt lite i strandkanten och småpratade med varandra. Några av flickorna i sällskapet drog sig snart uppåt och det fick oss övriga att känna efter att natten visserligen var varm, men ändå kylig på något sätt.

 

Vi började torka oss med våra handdukar och såg längtansfullt upp mot de andra som kurade ihop sig framför lägerelden när en av dom ropade att det fanns gott om plats även för oss. Vi var inte sena att efterkomma uppmaningen och spred ut oss där det fanns små luckor i ringen. Jag hamnade mellan en kille och en tjej i så där 30-35 årsåldern. Vi presenterade oss snabbt för varandra och de var mycket riktigt från England, även om den inte heller känt varandra innan denna kväll. Det var skönt att sitta där och prata samtidigt som eldens lågor bröt det kompakta mörker som fanns runt om oss. Vi var som en ö i ett stort världsallt där allt just nu kretsade kring oss. Världen omkring fanns bara inte. Jag rös till lite av bara känslan och Tim vid sidan om mig märkte detta och tog upp en torr handduk och la den runt mina axlar. Jag log blygt tillbaka och tackade honom för omtanken. Om det var medvetet eller vet jag inte, men hans ena hand förblev kvar på min axel och jag kände en mängd omtumlande känslor välla genom mitt huvud.

 

För det första så kändes det så där enormt fel. Han skulle kunna ha varit min son och dessutom så skulle han inte bete sig så där mot mig. Jag var ingen kvinna och jag var inte attraherad av män. Ändå så kändes det både skönt och riktigt i den situation jag befann mig i och det gav mig än större huvudbry. Vad var det som egentligen hände inom mig? Vem försökte jag ”lura”? Vem var jag egentligen, en kvinna som fötts i fel kropp eller en man som genom denna klädsel försökte dölja sin homosexualitet? Jag förstod ingenting och mina tvetydiga känslor fick mig att rysa till ännu en gång med följd att Tim drog sig ännu närmare mig. Samtidigt som jag försökte skratta och vara glad åt allt det positiva, härliga som hände runt mig så kändes det som om jag befann mig i ett vakuum där ingenting av det jag försökte finna svar på gick att besvara. Allt bara surrade runt och fler frågor vällde fram i allt stridare strömmar. Till slut blev allt mig för övermäktigt och jag måste ha svimmat av för när jag senare kom till sans stod alla i en ring runt mig och tittade oroligt på mig.

 

Elisabeth var den som försökte nå mig och när jag blev kontaktbar igen så kunde hon andas ut och konstatera att det inte verkade vara något större fel på mig. Jag å min sida försökte släta ut det med att solen och det för mig relativt mycket drickandet av alkohol fått min kropp att reagera. Kanske var det också en del av sanningen, men den direkta orsaken fanns fortfarande inom mig och väntade på sitt svar. Jag kände dock att det svaret inte skulle gå att finna här och nu och när jag dessutom kände mig lite illa till mods efter svimningen så bad jag om ursäkt, men att jag skulle nog dra mig mot mitt rum. Gunnel och Elisabeth tyckte också att det var dags att möta John Blund så vi sa hej till alla och lämnade sällskapet bakom oss. Under tystnad återvände vi och systrarna följde mig ända till dörren trots att jag förstod av Elisabeths sätt att vara att hon inte trodde på något återfall för min skull. Tvärtom gav hon mig signaler som sade att hon kunde gissa sig till var mitt bekymmer satt och att hon gärna skulle hjälpa mig att sortera intrycken om jag bara själv ville. Efter ett sedvanligt kramande skildes vi åt för att träffas igen till frukost.

 

 

Kapitel 5

Till min förvåning så var det bara Gunnel som satt vid ”vårt” bord. Hon förklarade direkt att Elisabeth tänkte ta det lite lugnt på förmiddagen. Hon hade ändå inte samma intresse att fara in och ut i affärer som jag och Gunnel pratat om att göra den här dagen. Vi tänkte försöka leta upp en av de där loppmarknaderna vi hört om och då den redan startade tidigt på morgonen så var vi angelägna att komma iväg så snart det var möjligt. Med handväskorna laddade med kontanter drog vi iväg. Vi hade tjuvtittat på kartan och funnit att det inte alls skulle vara speciellt långt, så vi passade på att få en nödvändig och uppfriskande morgonpromenad samtidigt. Det kändes skönt att få sträcka ut och bli av med den där lite tunga känslan som låg kvar efter gårdagens festande.

 

Det var inte ett dugg svårt att hitta fram. Redan på håll kunde vi ana att graden av aktivitet runt om oss ökade påtagligt. Vi blev dock ändå förvånade att se att det var en stor genomfartsgata som nu kantades av ett stort antal stånd med varierat innehåll. Alla lediga ytor belamrades med dessa stånd, och av den tidigare så breda gatan återstod nu bara en liten rännil i mitten som bilarna i sakta mak kunde ta sig fram på. Stånden var visserligen hänvisade till trottoarer etc, men gränsen var klart flytande och med deras bilar och alla människor inräknade så återstod inte mycket av gatans bredd. Men detta var inte vårt problem, möjligen måste vi ändock inta en viss försiktighet så att vi inte plötsligt och olustigt skulle befinna oss under en bil som pressade sig genom massorna.

 

Det fanns ingen möjlighet att beta av området med någon slags struktur, till det var området både för stort och för ostrukturerat, utan vi bestämde oss bara för att glida med massorna och stoppa upp så fort vi såg något. Det skulle varit en klar fördel om vi haft med oss ett rep att hålla i, men nu fick vi lita till att vi kunde hålla uppsikt på varandra. Glada i hågen hoppade vi in i malströmmen och fann oss nästan genast parkerade vid ett stånd med allehanda lädervaror. Två handväskor bytte strax ägare och med förskräckelse såg vi fram emot hur vi skulle se ut om ett par timmar om varje stånd skulle innebära ett utbyte av varor mellan dem och oss. Det var därför med viss lättnad vi kunde se att vi avancerade säkert 20 meter utan att finna något intressant.

 

Vi såg nog rätt skojiga ut när vi ett antal timmar senare återvände tillbaka mot hotellet. Inköp hade gjorts och vi bar våra bördor med gott humör. Sammantaget hade vi gjort många ”fynd” och säkerligen en hel del mindre bra inköp, men notan för hela kalaset var klart överkomligt och skojigt hade vi haft hela tiden. Många gånger hade vi hamnat i skojiga och kvicka ordväxlingar med säljarna där de pratade franska och vi engelska, men ändå till slut lyckades komma överens på något mystiskt sätt. Allt hade skett med ett leende på läpparna och många muntra situationer hade dykt upp.

 

Elisabeth såg faktiskt lite avundsjukt på oss där vi packade upp varorna på sängen i deras rum. Lite lättare till sinnet blev hon när vi överräckte några saker som vi köpt åt henne. Efter att vi redogjort för vår förmiddag så var det hennes tur att berätta om sin dag. Hon hade inte varit overksam, utan fått för sig att vi nog borde se oss omkring lite utanför Nice också. Hon hade därför letat, och även hittat, en hyrbilsfirma för begagnade bilar och pratat till sig en ”sitt och trängs” som hade några år på nacken till rena fyndpriset. Den stod nu i hotellets garage och vi skulle ha den hela morgondagen och praktiskt taget hela påföljande dag också. Vi blev jätteglada för nyheten och rafsade snabbt ihop våra saker så att Elisabeth skulle få ta med oss på en första svängom i trakten. Vi bestämde att vi skulle var ute så länge vi kände för det, så därför borde vi ta med oss såväl badkläder som ev lite bekväma saker till kvällsbruk.

 

Bilen var en Citroën Xsara och såg mycket trevlig ut. Inte heller gjorde Citroën sig längre förtjänt av den ordvrängning som Elisabeth gjort, för vi hade gott om plats i bilen. Smidigt tog vi oss ut i trafiken och det verkade som om Elisabeth redan tänkt ut ett mål, för utan tvekan styrde hon österut. Vi passerade hamnen och försökte hålla oss så nära vattnet det var möjligt. Nu hade vi inte så stor chans att välja för det var havet på ena sidan och klippväggar på den andra. Trots detta så klängde husen fast sig överallt. Efter några kilometer bredde en ny vik ut sig och vi kom fram till en liten stad som hette Villefrance. Vi fortsatte sedan längs kusten och hamnade på en udde som var belamrad med vackra och stora hus. Vi fick senare höra att det här var ett paradis för kändisar som ville ha det lite lugnare än i Saint Tropez, och de verkade ta det lugnt i överkant, för vi såg inte så mycket som en kändis. Däremot så var stränderna fina och vid en av dom passade vi på att svalka av oss lite med ett bad och även inta lunchen på en liten restaurang vid stranden.

 

I sakta mak gled vi längs kusten bort mot Monaco, men vi var överens om att vi inte skulle göra Monaco speciellt, utan avvakta den tur som vi bokat in oss på. Vi gjorde istället ännu ett uppehåll och tog en ny strand i besittning alldeles utanför Monaco. Med viss svårighet så hittade vi en ledig fläck att slå oss ner på och när vi badat av oss vårt lilla resdamm sträckte vi ut oss på våra badlakan och fortsatte vårt ständiga prat om ditten och datten. Jag märkte ganska snart att Elisabeth styrde samtalet och ledde det fram mot ett speciellt mål, så när frågan kom så var jag inte oförberedd

-         Jo, får jag fråga dig om det som hände i går kväll? Hoppas du bara inte tycker att jag är för frågvis och klampar in i något jag inte har med att göra

-         Fråga på du, svarade jag käckt, men var ändå rätt osäker på vart det hela skulle sluta.

-         Du vet att du får avbryta mig när du vill och säga att det räcker, fortsatte hon och gjorde mig ändå osäkrare vad hon hade i tankarna, men jag nickade åt henne att fortsätta

-         Allt hände så snabbt igår. Tim, eller vad han hette, la sin arm om din axel, och sedan låg du bara där, avsvimmad och skön. Tim missförstod det hela först och trodde att du bara lutade dig mot honom innan jag for upp och såg till att du kom ner med huvudet och upp med fötterna. Hur upplevde du det?

-         Gick det så fort? Jag märkte bara att jag rös till och att han la något på mina axlar, sedan är det tomt. Inga minnen alls.

-         Det såg så overkligt ut, inflikade Gunnel. Plötsligt for bara Elisabeth upp och slängde sig på dig. Både jag och de andra undrade vad som tagit åt dig. Hur såg du det så snabbt?

-         Rena turen egentligen. Jag hade ögonen på er, kanske för att jag ville se hur du reagerade på Tims visserligen artiga, men ändå ganska oblyga flört. För mig var det ingen tvekan om att han säkert ville vara snäll, men hade andra tankar inom tänkbart avstånd.

-         Något i den stilen kände jag också när allt svartnade för mig. Mer vet jag inte.

-         Du själv viftade bort det med att du druckit för mycket, men det tror inte jag var huvudorsaken. Snarare att du fick saker att fundera på som du dels aldrig tänkt, dels var helt oförberedd på. Vad tror du om det?

-         Ligger nog mycket i det. Missuppfatta mig inte nu, men det var skönt att känna hans arm om mig. Samtidigt väldigt mycket fel, för han skulle ju kunnat varit min son…

-         …så söner kan inte visa sina mödrar ömhet då, frågade Gunnel både ironiskt och med tydlig humor i rösten.

-         Jovisst, men den kopplingen gjorde inte jag, utan jag fick andra associationer. Åt helt andra håll.

-         Du menar att du skulle vara….

-         ….homosexuell. Ja. Så kändes det, och ändå så är det inte så jag känner det.

-         Nej, jag har förstått det, svarade Elisabeth eftertänksamt. Under den korta tid vi känt dig så har detta inte varit något vi diskuterat, men på basis av hur du varit och hur i alla fall jag upplevt dig så känns den beteckningen fel när det gäller dig. Jag vet egentligen inte hur man kan se på någon om den är homo eller inte, men du känns inte som om du passar in i min föreställningsvärld hur en homo är och beter sig. Jag vet ju vad du egentligen är, men det jag ser är vilken mogen kvinna som helst. Du är som vi helt enkelt.

-         Jag blir verkligen glad när du säger så, svarade jag med lite darr på stämman. Det sista jag vill vara så är det en parodi på en kvinna. Jag kan stå ut med många blickar och undrande frågor, men jag vill inte göra kvinnan, som gestalt, till åtlöje. Folk får gärna förstå mitt rätta jag, men de skall samtidigt inte kunna säga annat än att jag gör det jag gör med stolthet.

-         Den devisen tycker jag att du verkligen lever upp till, kom det från Gunnel. Men, även fast allt detta stämmer, varför skulle du ändå inte kunna känna dragning till män. Vi behöver inte kalla det homo, bara att det är så?

-         Jag vet inte. Kanske är det för att det känns så främmande att känna dragning mot det egna könet. Kanske ligger det också en stor del i just min klädsel. Jag vet ju att jag i vanliga fall, numera, kan möta mina manliga kamrater och vi ger varandra en vänskaplig kram utan att det kittlar våra sexuella nerver. Där har det skett en betydande utveckling de senaste åren där män kunnat visa vänskaplig ömhet gentemot varandra utan att du därför blir kallad för fikus. Men nu är jag klädd som kvinna och därmed så kan den situationen ha försatt både mig och Tim i en okontrollerbar situation. Det i sin tur fick min hjärna att gå på högvarv med numera känt händelseförlopp. Hur länge var jag förresten borta?

-         Säkert inte mer än 10-15 sek, men det är lång tid när man som vi inte visste eller förstod vad som orsakat det hela.

-         Hur tog dom andra det?

-         Svårt att säga, men jag tror inte att någon tog din historia om alkohol på allvar. Du betedde dig inte som en berusad gör innan så du behöver inte gå omkring och skämmas för det.

-         Skönt i och för sig, även om det var en hyfsat bra förklaring att ta till. Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga mer. Det har i alla fall väckts tankar inom mig som jag på något sätt måste bearbeta, och det här samtalet har varit nyttigt i den meningen.

-         Jag kände det på mig, svarade Elisabeth och strök mig på kinden. Jag kände på mig att du skull må bra av att prata om det, och jag är glad att jag vågade föra det på tal.

-         Ja, det var bra. Tack ska du ha, svarade jag och gav henne en kram.

-         Men jag då, svarade Gunilla spelat uppgivet. Jag var väl också med?

-         Du skall också få en kram, men sen vill jag bada.

 

Efter badet kändes det skönt att bara soltorka sig och sedan tänka på att avsluta vistelsen på stranden. Solen började sjunka ner mot havets yta och den tidigare så välfyllda stranden uppvisade nu stora outnyttjade ytor här och där. Havet suger också och det kunde höras ett dovt kurrande från våra magar. Eftersom vi tagit med oss lite lämpligare kvällskläder passade vi på att byta om till den stassen här och nu på stranden. Vi kände oss först lite så där lagom blyga både inför varandra som inför övriga strandgäster, men när vi kunnat konstatera att de flesta bytte om och dessutom gjorde det snyggt och ogenerat så följde vi efter. Strax var det tre kvällsfina damer som trippade iväg barfota. Högklackat hörde i alla fall inte hemma på badstranden, utan skorna fick vänta tills vi var vid bilen innan de kom på fötterna.

 

Trots att vi lovat varandra att inte ”göra” Monaco förrän utflykten med resebyrån skulle bli av, så hamnade vi där ändå. Delvis kan vi väl skylla på att vi valde fel väg i en korsning, men ytterst så kändes det nog ändå konstigt om vi skulle vänt om vid stadsgränsen när vi nu var så här nära. Dessutom så hade vi heller inte sett någon restaurang som vi kände oss hågade att besöka längs vägen utan chansade på att vi ändå skulle finna någon i Monaco. Vi hade dessutom tur att hitta en parkeringsplats för bilen nere i hamnen och valde att därifrån ströva omkring i lilleputtlandet. I bakhuvudet hade vi beskrivningen av hur allt såg ut och var olika saker låg, och när vi nu påbörjade vår vandring så bemödade vi oss att gå mot ställen som inte omnämndes i utflyktsprogrammet. På en liten tvärgata intill hamnen hittade vi en krog som såg trevlig ut och vi slog oss ner vid ett av uteborden.

 

Med magarnas hunger stillad kunde vi fortsätta vår promenad, och även om vi tyckte att vi klätt oss nästan onödigt fina för en vardagskväll så kändes vi nästan som något som katten dragit in när vi gick längs gatorna. Visst fanns det en hel del i vår kategori också, men påfallande många var oerhört elegant klädda. När man sedan såg i skyltfönstren så förstod vi att Monaco aldrig skulle komma att betraktas som ett shoppingparadis av oss med normalinkomster. Men titta var gratis och vi kommenterade gärna olika stilar och modeller. När kvällsmörkret plötsligt infann sig så blev det än mer påtagligt att det ”vackra folket” började titta fram ur sina hålor. Trafiken med limousiner och tjusiga sportbilar ökade högst påtagligt och lite här och där syntes fotoblixtar. Kanske någon kändis som passerade förbi och blev förevigad.

 

Vi själva förevigade oss gärna vid de granna båtar som låg i hamnen och vid en av båtarna så hjälpte en besättningsman oss så att vi alla tre kunde vara med på samma bild. Vi fick tom stå på landgången, så att intrycket kunde bli att vi just kommit ut från Shejk Abdullahs lilla båt efter ett trevligt cocktailparty. Vi gav honom en vänlig kram innan vi gick vidare, och han såg faktiskt ut som han gillade vårt tilltag. Kanske var de galanta damer som rimligtvis fanns i och omkring båtarna inte lika generösa mot ”fotfolket” som mot den som höll i plånboken. Trots att det i vissa stycken kunde kännas orättvist att så få hade så mycket pengar och vi en hel del mindre så kände vi oss lyckliga att det mellan oss fanns en vänskap som byggde på förtroende och medmänsklighet och inte en som mer var en dyrkan av mina pengar. Deras, åtminstone på ytan, lättjefulla och lyxiga liv var nog inte alltid så enkelt eller smärtfritt. Pengar löser inte på långa vägar alla problem, snarare skapar de många, konstaterade vi och tittade ändå avundsjukt på de vackert klädda kvinnorna som skrattande tog sig iland från en av båtarna och ”ramlade in” i en limousin som stod redo på kajen.

 

Ganska snart därefter kände vi oss mer än nöjda med att titta på allt runtomkring oss och kände att dragningskraften blev rätt stor att återvända till Nice. Vi gjorde oss dock ingen överdriven brådska utan valde en annan väg tillbaka mot bilen. Snällt och vänligt hälsade bilen oss välkomna med att blinka med alla lampor så fort Elisabeth tryckte på sin magiska knapp. Med känslan att vår lilla Citroën nu var en limousin med egen privatchaufför satte sig både jag och Gunnel i baksätet och lät Elisabeth trona ensam där framme. Hon var snabbt med på noterna och frågade

-         Vart vill damerna att jag skall föra er?

-         Mot hotellet, tack, men kan ni först servera oss våra drinkar, svarade vi lika kvickt.

Med stil och värdighet lämnade vi så Monaco och valde motorvägen tillbaka mot ännu en nattvila.

 

 

Kapitel 6

Även nästa dag var vikt för utflykt med bilen och vi tänkte komma iväg tidigt för att kunna se något och slippa alla trista köer längre fram under dagen. Elisabeth styrde västerut och vi kunde njuta av att glida längs havet, förbi flygplatsen, bort mot Antibes och sedan närma oss Cannes utan att på något sätt bli hämmade av intensiv trafik. Givetvis skulle vi ut och se på alla flotta hotell som låg i Cannes och riktigt känna in atmosfären som vevats förbi oss på otaliga inslag från Cannesfestivaler av alla de slag. Vi knallade också runt en stund i staden, men tyckte att det mesta bara kändes dyrt och exklusivt så vi fortsatte ännu längre västerut.

 

Nu tätnade trafiken och det blev nästan tvärstopp när vi började närma oss Saint Tropez, men vi lyckades både komma in i stan och hitta en plats för bilen. Det var lite mer ”folkligt” här, men ändå alldeles för exklusivt för vår smak. Kändisstämpeln som fanns på staden hade säkerligen gjort att den annars så lilla och synbarligen hemtrevliga staden blivit alldeles sönderexploaterad av alla, liksom vi, som ville se och uppleva miljön. Några kändisar såg vi heller inte till utan valde att komma bort från denna smått ”falska” värld. Vi drog oss istället upp mot de grönklädda berg som vi såg en bit bort.

 

Genast vi svängde av huvudvägen var det som om vi kommit in i en annan värld. Plötsligt var det inte en glättad och turistanpassad fasad utan en verklighetsanpassad tillvaro vi kom till. Här var det bönder och lokala näringsidkare som höll i taktpinnen och miljön andades och levde på ett sätt den inte gjorde bara kilometrarna härifrån. Överallt var det liv och rörelse och man arbetade med att vårda och ta hand om de ömtåliga vinrankorna som täckte de flesta öppna ytor. Runt omkring fanns otaliga trädlundar med vackra träd som såg ut att ha stått här i många hundra år. Det var kort och gott ett mycket trevligt och gemytligt landskap vi kommit till.

 

Vi blev inte mindre betagna av den lilla stad som vi plötsligt bara befann oss i. Mitt i samhället möttes vägarna från fyra håll och där var det liv och rörelse, men ack så trångt. Trängseln till trots så fanns den lilla bykrogen mitt i korsningen och utanför satt en lång rad gråklädda gubbar med kepsen på huvudet och käpp i ena handen. Den andra handen höll varsamt ett glas med rött vin i som de då och då smuttade på. Bilden var så pittoresk att vi bara var tvungna att stanna till här. Dessutom var det nog dags för lunch, så gubbarna på bänken kunde nog snart räkna med sällskap där på bänken.

 

I all sin enkelhet var staden vacker. Det fanns inte en gata som var rak, inte ett hus som vare sig var likt det andra eller stod vägg mot vägg. Tvärtom verkade det varit ett självändamål att vrida och förskjuta husen i förhållande till varandra på ett sätt som gjorde det hela till ett enda trivsamt kaos. Tom byggnadernas grå puts, som egentligen var det enda gemensamma, fann vi tilltalande i den helhet som staden utgjorde.

 

Att turister inte var speciellt vanliga här märkte vi direkt när vi klev in på bykrogen. Det sorl som fanns där tystnade i och med att vi klev över tröskeln. Kanske var det också för att vi var kvinnor, då vi inte såg till en enda kvinnlig själ på krogen. Kunde vi ha överträtt någon oskriven regel eller vad var det som hände? Kanske var det inte ens vanligt att vare sig män eller kvinnor i yrkesam ålder kom hit vid den här tidpunkten, för det var bara äldre personer vi såg. Lite osäkra men ändå vid gott mod frågade Elisabeth om de också serverade mat, och när svaret utan tvekan blev jakande så tittade vi oss raskt omkring efter ett ledigt bord.

 

Några gubbar vid ett bord röjde raskt av en hörna på deras bord och packade ihop sig själva mot andra änden. Ivrigt gestikulerande tecknade de åt oss att komma och ta plats och vi var inte sena att efterfölja deras uppmaning. Jag förstod inte ord av den rotvälska som strömmade emot oss och det verkade också som Elisabeth hade svårt att hänga med. Säkert någon lokal dialekt som talades. Vi förstod i alla fall att de fått något intressant att senare sitta och ljuga om därute på bänken. Så gott det gick försökte vi anpassa våra nickningar och skakningar på huvudet till deras förmodade frågor och synpunkter. Gubbarna var tydligen oerhört glada över detta oväntade besök och fick långa ögonkast från de som inte varit tillräckligt snabba att erbjuda plats vid bordet.

 

Kanske var vi också en smula för utmanande klädda i denna miljö med korta sommarkjolar och tunna linnen som knappt skylde något på överkroppen, men det var för sent att tänka på nu. Under tiden som jag och Gunnel varit upptagna med att, på vårat sätt, konversera med gubbarna hade Elisabeth och krögaren uppenbarligen kommit fram till en lämplig anrättning för oss. Vi fick strax varsitt glas vin till bordet och gubben vid min sida pekade ivrigt på glaset och sedan mot en äldre vithårig gentleman på andra sidan lokalen. Jag kunde inte tolka budskapet på annat sätt än att vinet kom från den andra mannens vingård, och efter att jag läppjat på och känt aromen på vinet i gommen svalde jag klunken och lyfte glaset mot honom och nickade mitt godkännande. Ett smärre jubel utbröt och mannen blev uppenbarligen glad och lyfte själv sitt glas mot mig.

 

På något sätt var nu isen bruten. Sorlet steg åter upp mot taknocken och vi kunde njuta av såväl mat som dryck och samtidigt försöka konversera inte bara med våra närmaste grannar utan både med den ena och den andra runt om i lokalen. När vi så småningom var klara med maten och gjorde oss beredda att gå reste sig även mannen med vinet. Han gick fram till oss och frågade om vi ville se hans vingård. Efter att snabbt utbytt blickar mellan oss förklarade Elisabeth att vi gärna såg hans gård. Med ett brett leende vinkade han farväl till sina kamrater och visade med käppen at vi skulle gå före honom ut på gatan. Efter ytterligare lite småprat och gestikulerande med gubbarna på bänken berättade han att vi skulle följa efter honom och hans bil. Vi bestämde mötesplats då uppenbarligen våra bilar stod på skilda håll.

 

Bil och bil. Det fordon som han väntade på oss när vi kom fram till korsningen var mer ett mellanting mellan traktor och lastbil än en vanlig bil. Dessutom i samma skraltiga skick som dess förare så vi bestämde oss för att ligga på betryggande avstånd. Vår ciceron tuffade på, sakta men säkert framåt i ett par km innan han utan förvarning svängde vänster och nerför en brant backe som ledde fram till ett litet grått hus. Vi parkerade bredvid honom och samtidigt som vi klev ur kom en enkelt klädd, men ändå parant, kvinna ut från huset. Efter ett snabbt meningsutbyte dem emellan, som inte ens Elisabeth hängde med på, kom hon emot oss och på nästan felfri engelska hälsade oss välkomna. Överraskningen var total och innan chocken hunnit lägga sig hade hon hunnit med att välkomna oss på traditionellt vis med kindkyssar.

 

Lisette, som hon presenterade sig som, ville sedan veta mer om oss och skrattade gott åt vårt referat av mötet med hennes man nere i byn. Under tiden vi stod där passerade ett antal personer revy framför oss och Lisette berättade att det var deras hjälpredor här på gården och att de just kommit in från markerna runtomkring. De skulle strax iväg till ett nytt område och vi kunde gärna få följa med och se hur det såg ut där rankorna växte. Nu var det inte lämpligt att vi åkte med vår bil, utan tillsammans med de övriga hoppade vi upp på en skrinda dragen av en traktor. Innan föraren körde iväg uppmanade hon oss att hålla i oss då det gärna kunde bli lite skakigt innan vi kom fram.

 

Det var en underbar känsla att stå där på flaket och känna den friska havsbrisen leta sig upp hit från havet. Vi kunde lätt föreställa sig hur viktig den fuktiga och varma luften var för att skapa de unika förutsättningar som fanns här på de branta sluttningarna för att odla vindruvor. Nästan ingen buske skuggade den andra utan solen, oavsett den stod högt eller lågt, såg till att varje ranka fick sin välbehövliga kontakt med de varma strålarna. De omkringliggande träden hjälpte också till att skydda rankorna från de värsta stormar som också kunde dra in. Jag gissade mig till att man erfarenhetsmässigt kommit fram till att det inte var lämpligt att ha för stora arealer av bara rankor, utan just detta omväxlande landskap var en av hemligheterna bakom deras goda skördar.

 

Så fort traktorn kommit ut på fältet spred sig alla ut över fältet och började med sitt jobb. Skördetiden var inte inne på långa vägar ännu, men vi undrade ändå hur de små små druvorna på klasarna skulle kunna bli både stora och mogna på de knappt två månaderna som återstod innan skördeperioden kom. Jobbet den här tid bestod i att luckra upp jorden och hålla ogräset stången. Det jobbet utfördes av folk som fanns på gården året runt, men när skördetiden kom så utökades arbetsstyrkan många gånger. Då var det studenter och andra intresserade som under ett par veckor slet praktiskt taget dygnet runt för att bärga skörden. Ofta gick man över samma fält flera gånger för att låta omogna druvor få ytterligare en tid på sig att nå sin mognad. Man fick dock inte vänta för länge, för dels försvann sötman om man lät dom sitta för länge och dels kunde regn och rusk ödelägga en hel skörd. Så varje skördeperiod var ett enda stort äventyr där resultatet först efteråt gick att utvärdera.

 

Medan deras anställda slet med sitt ändlösa arbete tyckte Lisette att vi kunde återvända till gården och få titta lite närmare på resultatet av deras slit. Själva processen att få fram vinet gjordes på ett av byns vinkooperativ som hade all nödvändig utrustning för den här hanteringen. Där var inget att se just nu, men kom vi tillbaka i september så skulle vi gärna få både arbete på gården och dessutom få följa hela processen.

 

Det kändes högtidligt att stå där ute i deras lagerrum och få lukta och smaka på olika viner under Lisettes sakkunniga ledning. Under hela tiden stod hennes make diskret i bakgrunden och myste. Vi riktigt kände med vilken värme och känsla som varje vinflaska tagits fram med och att de vårdades lika ömt som om det vore deras barn. Vi ville på något sätt visa vår uppskattning för besöket, men visste inte på vilket sätt. Vi visste inte ens om vi skulle våga fråga om några flaskor var till salu eftersom vi inte någonstans sett tecken på att det förekom försäljning direkt vid gården.

 

Problemet löste sig, som så ofta själv, när Lisette frågade vilket vin vi gillade bäst. Jag pekade genast ut ett vitt vin med härlig fruktsmak och Bernard, hennes man försvann genast in genom en dörr och kom ut med två flaskor. Lika gjorde han när Gunnel och Elisabeth pekade ut sina favoriter. Han försvann sedan in i ett annat rum och kom ut med ett antal etiketter som han med hjälp av en enkel apparat fick på respektive flaska. Allt stoppade han sedan ner i tre enkla påsar som han med viss möda bar fram till oss. Vi tog emot påsarna och började famla efter våra handväskor när han lade handen på Gunnels arm och hindrade henne samtidigt som han med ett leende viftade med den andra handens finger framför hennes ansikte och sa ”no no”. Istället pekade han med fingret på sin kind och visade att en liten kyss skulle vara betalning nog.

 

Vi tittade på varandra med förvåning, och Elisabeth gav sig ikast med ett fruktlöst försök att få betala för flaskorna, men han var obeveklig och pekade bara på sin kind. Lisette stod samtidigt och roat tittade på oss. Inte heller gentemot henne hjälpte några övertalningar, så vi böjde oss för fakta och gav honom inte bara en utan flera kindpussar till hans stora tillfredsställelse. Även Lisette fick sin vederbörliga uppskattning och med ett lätt dåligt samvete ringande i huvudet tackade vi ännu en gång för en trevlig och intressant eftermiddag. Innan vi satte oss tillrätta i bilen ställde vi upp oss för fotografering och vi lovade heligt och dyrt oss själva att skicka ner korten till dom så fort filmerna blev framkallade.

 

När vi sedan svängde ut från gårdsplanen så stod de båda där, hand i hand, och vinkade farväl till oss. Vi fortsatte vår färd genom det vackra landskapet, och när vi passerade fältet som vi besökt för en stund sedan saktade vi ner och tutade vänligt. Lite här och där dök det upp ansikten och när de kände igen oss och bilen så vinkade de glatt mot oss innan arbetet åter fick deras odelade uppmärksamhet. Vi passerade ytterligare ett stort antal liknande fält och överallt pågick det verksamhet. Vi kunde bara ana hur slitigt de hade det innan frukterna av allt slit kunde skördas, och ibland så hjälpte inte ens det utan en dags regn kunde förstöra allt. Verkligen ett påfrestande jobb i dubbel bemärkelse.

 

Strax innan vi kom tillbaka till Nice svängde Elisabeth in på en mack för att fylla på bensintanken innan återlämnandet. Hon gick ut för att fylla på, men kom strax tillbaka och bad mig som satt i passagerarsätet att trycka på knappen som öppnade bensinluckan. Visst svarade jag, men var satt knappen? Hur jag än letade så hittade jag ingen med en bensinpump som symbol, och strax var vi alla tre inblandade i letandet med samma fruktlösa resultat.

 

Då träder Don Quijote in på scenen! Ut från bensinmackens trygga inre kommer en gänglig man släntrande över planen med oss i siktet. Redan på håll har han identifierat problemet och med självsäker blick var han nu redo för att visa sin naturliga överlägsenhet inför tre virriga fruntimmer som inte ens kunde fylla en bil med bensin. För att riktigt få glänsa frågade han oss om problemet och få oss att erkänna vår otillräcklighet inför honom. Regin fungerade perfekt och med ett ännu bredare leende på läpparna förklarade han att det snart skulle vara fixat. Samtidigt som han pratade förflyttade han sig mot förarsidan och med en utstuderat nonchalant rörelse böjde han sig in, sträckte ut sin arm, rätade på sitt pekfinger och riktade in det mot knappen……

 

Vadå, det fanns ingen knapp! Fortfarande med leendet kvar på läpparna, men i ett något mer stelnat skick irrade blicken runt för att hitta knappen. I ett försök att ändå visa sin överlägsna intelligens gick han runt bilen till bensinluckan för att där med ett enkelt tryck lösgöra densamma. När inte heller det fungerade återvände han till förarsätet och med tydlig irritation åter försökte hitta den saknade knappen. Med klar desperation i blicken började han trycka vilt på alla tillgängliga knappar. Vips så flög luckan upp. Det visade sig då att knappen som inifrån bilen styrde centrallåset också hade ett läge som öppnade bensinluckan. Alla fyra blev vi lättade av upptäckten men mest lättad och med en betydligt mindre självsäker attityd lommade vår Don Quijote tillbaka in i stationens trygga inre för att slicka såren medan vi fyllde bilen med bensin.

 

 

Kapitel 7

Resten av tiden försvann bara iväg. Vi badade, åt, shoppade och var turister i största allmänhet. Våra kroppar var vid det här laget mer än gyllenbruna och våra ljusa kläder kontrasterade fint mot det bruna. Vi hade också träffat på Tim och hans gäng igen och det kändes skönt att få visa upp mig och förklara att jag var helt OK. Jag hade dock undvikit att hamna bredvid honom igen utan diskret placerat mig mellan Gunnel och Elisabeth. Fegt, kanske, men jag hade ingen lust att än en gång drabbas av ett liknande anfall även om jag inte tog det för troligt att det skulle inträffa igen.

 

Vår utflykt till Monaco blev också lyckad, och väl medvetna om den klädkod som uppenbarligen rådde där var vi tre uppklädda till max. De andra deltagarna tittade på oss i smyg och vi såg också ett och annat leende. Vi var dock välmotiverade över vårt klädval och brydde oss föga om deras blickar. När vi sedan väl var framme där så var vi tre inte längre så avvikande, snarare var det de 30 andra som kände sig som djur i bur. Utanför Casinot ville alla ta sina obligatoriska bilder, och påfallande ofta blev vi ombedda att vara med på bilderna. Kanske skulle vi bli ställföreträdande kändisar när sedan bilderna visades för vänner och bekanta, men vi bryddes oss inte om deras avsikter utan ställde glatt upp på deras begäran.

 

Även under rundvandringen uppe vid residenset och den efterföljande middagen kände vi oss mer korrekt klädda än övriga. Vi fick också välförtjänta blickar av andra än vårt eget sällskap, vilket inte minst för mig kändes väldigt tillfredställande. Jag tyckte själv att min blommiga klänning på vit botten med markerat liv och smala axelband passade alldeles utmärkt till min bruna hy. Kjolen hade härlig vidd och fladdrade skönt när jag gick och tittade jag ner på mina fötter så var jag nöjd med valet av skor. Det var ett par rostfärgade sandaletter bestående endast av ett antal smala remmar och färgen harmonierade fint mot klänningens färger. Ännu hade jag inte behövt använda den turkosblåa kavaj som jag hade med mig, men senare mot kvällen skulle den nog vara skön att lägga över axlarna. När jag gick och kroppen rörde sig rytmiskt så halkade gärna ett av axelbanden ner längs armen och efter 20-e gången jag rättade till det så gav jag upp och lät det röra sig upp och ner längs armen. Gunnel såg det hela, log till och viskade i mitt öra.

-         Låt det vara, du ser mer sexig ut som den är nu!

Jag tittade förvånat på henne men sken sedan upp och nickade gillande tillbaka.

 

Nu uppstod aldrig någon situation där jag kunde dra nytta av denna dekadens, utan kvällen förflöt utan att jag blev uppvaktad av någon prins från furstendömet. Jag var således både med på bussen tillbaka till Nice som med på planet nästa förmiddag. Det hade inte varit utan stora våndor som jag packat ihop mina saker. Visserligen var semestern långt ifrån slut, men tiden här nere hade utfallit långt över mina förväntningar. Sol, bad, upplevelser och så mycket annat. Givetvis hade kontakten med Gunnel och Elisabeth betytt mycket och vi satt nu tillsammans på planet. Jag hade varit orolig för att jag skulle bli ett ”häftplåster”, men jag vågar nog säga att vi blivit riktiga väninnor med varandra. Vi hade också gemensamt tagit avsked av Medelhavets turkosblåa vatten med ett tidigt morgondopp innan vi måste checka ut från rummen och vänta på transporten till flygplatsen.

 

Jag kände mig heller inte längre nervös och osäker i min kvinnoroll, utan det här var så jag ville vara, åtminstone under den tid jag avsatt för detta under min semester. Min solbrända kropp gjorde också sitt till för att förstärka min kvinnliga gestalt. Halkade BH-banden åt sidan så fanns det inte längre någon tvekan om vad jag brukade sola i. Tydliga ränder syntes på mina axlar som sedan försvann in under linnet på både fram och baksidan. Jag var stolt för dessa märken, men insåg att de skulle påverka min livsföring långt efter det att jag återvänt till ett ”normalt” liv, vad det nu var. Det enda som jag började känna en oro inför var nästa del av min semester. Jag skulle i princip bara hem och tvätta, packa om på nytt och sedan fara ut till en god väns sommarstuga i Roslagen.

 

Uppgiften kunde tyckas vara enkel i jämförelse med denna resa, men jag var nog ändå av annan åsikt. Resan hit ner hade skett tillsammans med helt obekanta och till ett helt obekant resmål. Visserligen en tuff uppgift i sig, och som klarats av elegant, men nu skulle jag möta människor och miljöer som var kända för mig. Personer som känt mig sedan nästan 30 år och som hade sina uppfattningar om vem jag var och hur jag var. Mötet var också spännande på det sättet att de faktiskt aldrig mött mitt kvinnliga jag. Vistelsen hos dom var en följd av en serie händelser som kommit upp den senaste tiden och lett fram till att jag lättat på min tunga och berättat för dom att jag var transvestit.

 

Det hade börjat redan i våras. Sture, min kompis, hade ringt upp mig och småpratat en kväll, men jag hörde strax att det var något som bekymrade honom. Vid ett besök ute i sin stuga hade han upptäckt fuktfläckar och kunde konstatera att taket läckte. Efter lite letande hittade han läckan och med hjälp av en burk tjära hade hålet i takpappen lagats och lappats, men problemet kvarstod säkerligen. Efter lite diskuterande så kom vi fram till att det bästa vore om vi la om taket helt och hållet. En uppgift som vi lätt skulle klara av, vi två tillsammans. Vi resonerade fram och åter om tidpunkten och kom fram till några möjliga veckor. Under samtalet hade jag inte haft en tanke på att denna inbjudan på något sätt skulle kollidera eller påverka andra delar av min semester, men senare när jag låg i sängen och försökte somna stod sanningen både uppenbar och tydlig för mig. Jag måste berätta för Sture och Svetlana, hans nya fru sedan några år tillbaka.

 

Genast blev den tänkta semestern och löftet till honom en belastning för mig. Jag kände också att det inte fanns någon möjlighet att dra mig ur och det var heller inget realistiskt alternativ att hela tiden gå omkring fullt påklädd i den förmodade sommarvärmen. Skulle jag å andra sidan ta konsekvensen av mitt löfte och ändra planerna för min Frankrikeresa? Nej, inte heller det var ett realistiskt alternativ för mig. Även om jag inte vågade gå så långt i mina förhoppningar inför resan att jag skulle kunna ligga på badstranden och sola i bikini så förstod jag ändå att bara min kvinnliga klädsel skulle ge sina synbarliga spår på min kropp. Åtminstone skulle det märkas så snart inpå resan som det här var frågan om. Skulle jag då försöka ta hänsyn där nere så skulle egentligen hela resans mål och syfte bli omintetgjort. Jag åkte ju dit för att vara och leva som kvinna och då skulle det kännas fel att redan från början ha ett otal restriktioner satta på mig. Speciellt som dessa restriktioner inkräktade på det liv jag normalt förde med flitigt badande och vistelse utomhus. Visst kunde jag ha ”tur” att sommaren skulle bli solfattig och regning, men det kändes inte som ett trevligt, även fast det givetvis var ett fullt möjligt, alternativ.

 

Problemet blev snarare hur och när jag skulle berätta. Slumpen gjorde att inte heller det problemet blev speciellt svårt att lösa. Sture ringde nämligen några kvällar senare och hade fått fatt på ett par biljetter till en TV-inspelning. Det var ”Så skall det låta” och inspelningen skulle gå redan kommande vecka. Jag beslutade mig snabbt för att tacka ja, och vi skulle ses vid studion. Dagen kom och jag stod på plats med alla andra som ivrigt spejade för att se om någon kändis svepte förbi receptionen där vi stod. Efter lite tilltugg och uppvärmning av en härlig person som både berättade vad som skulle hända och hur inspelningen gick till samtidigt som han fick oss att både skratta, vara glada och framförallt tränade oss i att applådera. Händerna skulle vara alldeles skinnflådda innan vi kom ut därifrån.

 

Efter en stund var det dags att bänka sig i studion och vi tre fick en plats någonstans i mitten av publikplatserna. Folk irrade mest omkring tyckte vi, men när en klocka ljöd var det som om allt bara stannade upp. Koncentrationen från de inblandade märktes omedelbart och kvällens gäster presenterades för oss. De kom in och pratade lite med Peter Harrysson innan de åter försvann bakom kulisserna för en sista samling innan bandet rullade. En av gästerna var Christer Lindarw och Svetlana uttryckte sitt stora gillande över att få ”träffa” honom. En ilning gick genom min kropp och jag började ana att min chans fanns här och nu att berätta om mig själv.

 

Inspelningen satte igång och efter dryga två timmars frågande och sjungande släcktes lamporna ner och studiomannen förklarade att vi varit ”den bästa publiken som han någonsin haft” och tackade för ikväll. Vi kände oss också lite euforiska efter programmet och hade svårt att bara skiljas och gå åt skilda håll. Vi hamnade därför på ett fik nära Karlaplan och satte oss tillrätta vid ett bord. Ganska snart kom Svetlana in på ämnet jag gärna ville komma in på, Christer Lindarw, och med hennes lätt brutna svenska förklarade hon

-         Jag tycker han är härlig. Synd bara att han inte var klädd som tjej ikväll. Han är så vacker som kvinna. Tycker inte ni det?

Jag satt och försökte formulera mitt svar och Sture var uppenbarligen inte heller beredd på frågan så ingen av oss tog upp tråden omedelbart vilket fick Svetlana att fortsätta i tron att vi undvikit frågan

-         Aha, ni är avundsjuka på honom! Ni vågar inte svara för att ni är rädda för att visa era känslor. Svenska män har så svårt att visa sina känslor.

Det här var tillfället jag väntat på. Bollen var upplagd på straffpunkten och det var bara för mig att sparka in den i målet och inhösta jublet från publiken. Men tänk om jag missade! Tänk om jag sparkade till gräset innan foten ens nådde bollen och dessutom snubblade? Jag blev alldeles torr i munnen inför det som nu eller aldrig måste ske. Publiken fanns där. Allt var dukat för mig. Skulle jag lyckas?

-         Håller med dig att han är snygg som kvinna, men han har ju förutsättningar också. Smal, långt hår och rätt så feminin i sin framtoning.

-         Äsch, det där är bara träning. Jag slår vad om att jag skulle kunna få vem som helst av er båda att se ut som en kvinna bara ni vågade. Det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet.

-         Ha, ha, svarade Sture karskt. Du menar att jag med min mage skulle kunna se ut som Christer Lindarw, svarade han och klappade sig godmodigt på den icke obetydliga ölmage som visade sin rondör under tröjan.

-         Jag sa inte att ni skulle se ut som Christer Lindarw utan att ni skulle kunna se ut som kvinnor. Alla kvinnor är inte smala, svarade Svetlana med en trumpen min för att vi uppenbarligen försökte misstolka henne

-         Jag förstår vad du menar, svarade jag med lätt darr på rösten, jag måste dessutom erkänna en sak. Jag har faktiskt prövat det du försöker uppmana oss till

-         Har du klätt dig som kvinna, frågade Svetlana med ett glatt och förvånat uttryck

-         Har du?, frågade Sture lika undrande men med ett tvekande uttryck.

Jag kunde bara nicka till svar. Min talförmåga var fullständigt blockerad och jag förmådde mig inte ens att se någon i ögonen utan stirrade tomt rakt fram. Efter evigheters evighet kände jag Svetlanas hand på min och hon svarade med en vänlig men allvarlig röst

-         Berätta!

 

Två timmar senare hade hela historien kommit fram. Både Sture och Svetlana hade hjälp mig på traven med stödjande frågor och jag kände mig tom inombords men ändå lycklig över det som hänt. När vi skildes åt vid T-Centralen så var det inte ett avsked till två forna kamrater utan ett avstamp för en än tätare och mer kamratlig samvaro. Båda betygade innerligt att jag varit modig som berättat för dom och att de visserligen blivit mycket förvånade och undrande, men inte på något sätt tänkte sätta vår vänskap under diskussion eller på annat sätt stöta bort mig från fortsatt samvaro. Svetlana var väl den som lättast tog till sig nyheten och pratade gärna om när hon skulle få möjlighet att träffa mig som kvinna. Sture var mer avvaktande, men långt ifrån avvisande till tanken.

 

Det hade sedan bara dröjt någon dag innan Svetlana ringde upp och ”kollade upp” mig. När mina svar fortfarande var desamma så bad hon återigen att vi måste ses snart. Hon stack inte under stolen med att hon var nyfiken, men jag tog aldrig hennes nyfikenhet som något egenintresse i sig, utan den var i mångt och mycket avsedd att också kunna vara mig behjälplig på olika sätt och vis. På något sätt kändes det i luften att samtalet var annorlunda mellan oss den här gången. Första ovanligheten var att det var Svetlana som tog kontakt. Tidigare hade det alltid varit Sture som ringde mig. Om jag ringde till dom och Svetlana svarade så kunde vi visserligen konversera en stund, men raskt hade hon antingen sett till att Sture tog över luren eller bett att han fick ringa upp. Det här samtalet kändes mer som mellan två kvinnor.

 

Nu rann, som vanligt, tiden iväg alldeles för fort, och massor av saker gjorde att vi aldrig fick det där tillfället att råkas. Sture ringde däremot ibland för att kolla av lite olika grejer inför vår gemensamma renoveringsuppdrag och vid senaste tillfälle, bara några veckor innan, så hörde jag Svetlana sufflera i bakgrunden ”….nu frågar du om det vi pratat om……”. Uppenbarligen blev Sture lite ställd, för han kom av sig och efter lite trevande kom orden som sakta försökte formulera tankarna hos honom

-         Jo, vi undrar…, jo, du vet det där vi pratade om på caféet…., ja du vet det där du berättade för oss. Strongt förresten! Du har min fulla beundran. Nåväl. Svetlana har tjatat om att vi måste ses…. Jag menar att vi gärna vill se dig…., ja klädd som tjej då förstås, och lära känna den sidan av dig också. Du och Svetlana har väl pratat om det några gånger, men det har väl inte riktigt hunnits med, fortsatte Sture och började nu komma i takt med både tankar och ord.

-         ….vi undrar därför om det inte kunde vara lämpligt att du tar med dig tjejen, eller hur man säger det, när du kommer hit ut. Inte bara på det sättet att du visar upp henne en kväll eller så, utan att vi kan umgås och träffa henne på riktigt så att säga. Hoppas att jag inte sårat dig eller sagt något fel nu, utan att du förstår ungefär vad jag menar.

-         Jag förstår precis vad du menar och vad du vill säga. Det här är inte lätta saker att formulera, och jag har haft det ännu svårare att prata om det här inför er. Du kommer säkert ihåg mitt stammande på caféet. Jag har många gånger tänkt berätta för er, men jag har aldrig vågat. Jag blir därför jätteglad när du nu säger så här. Jag kommer jättegärna ut till er dom där dagarna, men jag måste bara förvarna er om en sak…..

 

Jag berättade om mina resa till Frankrike som nu var mycket nära att förverkligas och hur den tänkte genomföras. Jag kunde ana en häpen Sture i andra ändan av tråden och när jag slutligen överlät åt honom att svara så svalde han några gånger innan han svarade

-         Ja, men då passar det väl alldeles utmärkt att vi får träffa henne då. Jag skall berätta det du sagt för Svetlana. Hon står här och hoppar av iver att få veta. Kanske du vill tala med henne själv?

-         Nej, ta det du, svarade jag. Hoppas bara att jag inte ställt till det för er med dom här nyheterna.

-         Nejdå, det har du inte svarade Sture, men med en ton som inte var helt övertygande, det var ju faktiskt vi som ville träffa dig som kvinna så du är mer än välkommen.

Vi fortsatte sedan och kallpratade en stund om annat innan vi slutligen lade på. Fortfarande med en känsla hos mig att jag visserligen nu stod inför en situation jag länge önskat, men ändå kände jag mig inte helt tillfreds. Kanske hade bollen rullat iväg för snabbt och från båda sidor hade vi kanske varit allt för ivriga att vara till lags och gått med på eller föreslagit saker som vi inte riktigt var mogna för. Jag vandrade runt i lägenheten en stund och funderade fram och tillbaka och var just beredd att ringa tillbaka och lämna återbud till åtminstone den del av mötet som innehöll mitt kvinnliga jag när telefonen ringde.

 

Lite arg för att jag blivit störd och kommit av mig i mina funderingar lyfte jag ändå luren och hann knappt säga ”hallå” förrän en sprudlande röst i andra änden började bubbla

-         ….så kul att det äntligen skall bli av att få träffa dig. Du skall veta att jag är nyfiken och att det skall bli jättekul att få träffa dig. Lova mig att du verkligen kommer och inte i sista stund hittar på någon dum anledning för att du inte hade ”något att ta på dig” eller så. Gör du det så kommer jag att åka in med dig till närmaste klädesaffär och köpa dig kläder. Bara så att du vet. Jättekul det här med din semester också. Du är jättemodig. Lycka till och vi väntar ivrigt på att få träffa dig. Puss!

En lång stund stod jag där mede en tyst lur i handen och undrade vad som egentligen hänt. Det var uppenbarligen verkligt det jag hört. Jag var bjuden ut till min bäste väns lantställe och skulle dessutom komma dit som kvinna. Det kändes overkligt men ju mer jag tänkte på det desto mer började glädjen stiga inom mig och snart så kunde jag inte annat än jubla åt tanken och några lyckotårar trängde också fram i ögonvrån. Äntligen, var ordet som fick sammanfatta mina känslor.

 

 

Kapitel 8

Nervositeten fanns hela tiden inom mig under bilresan ut till stugan. Att vädret var perfekt och att jag kände mig bekväm i min enkla kjol och mitt vinröda linne förändrade inte känslan. I ett slag kunde jag förstå hur en schizofren människa kunde känna sig. Jag var två skilda personer på väg mot samma mål, men med två helt olika förväntningar inför det som komma skulle. Den ena sidan sa att jag var helt rätt ute. Det skulle gå bra, jag skulle bli emottagen som den kvinna jag var och allt skulle vara frid och fröjd.

 

Den andra, mörkare sidan, försökte envist hävda att jag var den störta idioten av alla som gick på detta jordklot. Hur kunde jag bara inbilla mig att min nuvarande gestalt, ens för en sekund, skulle kunna tas för en kvinna. Jag utsatte inte bara mig själv för att vara ett åtlöje, utan nu satte jag även mina bästa vänners rykte på spel. De skulle nu och för all framtid förknippas med det missfoster till människa som kom, sågs och själv trodde på att hon skulle kunna ses som en kvinna. Fy för detta! Punkt slut!

 

Det var vid mer än en avfart som jag var beredd att svänga av och vända om, men inte heller det lyckades jag med. Bilen rullade av sig själv mot den djupa avgrund som fanns framför mig och verkade rulla framåt helt och hållet av egen kraft. De sista kilometrarna kommer jag inte ihåg alls, utan plötsligt så är jag bara framme. Jag blir sittande kvar i bilen, alldeles för länge känns det som, och vet inte riktigt vad och hur jag skall göra när jag ser Sture och Svetlana komma ut ur huset och hand i hand kommer emot mig. Någon form av reflex från ryggmärgen får mig ända att stänga av motorn, ta ur nyckeln och stiga ur bilen. Jag håller just på att rätta till kjolen när de båda når fram till mig och en glädjestrålande Svetlana ger mig en kram och sedan utbrister

-         Välkommen hit och vad kul att se dig. Jag kan bara inte tro mina ögon. Du är så… du är så naturlig!

-         Ja, välkommen, säger också Sture och räcker fram handen, men jag tar Gud i hågen och drar honom till mig och ger honom en kram. Först lite tveksamt, men när han svarar så omfamnar vi varandra ordentligt under det att Svetlana tyst står vid sidan och betraktar unionen.

 

När hälsningsprocedurerna är avklarade och jag gett dom en första chans att vänja sig vid mig och min klädsel så börjar jag tömma bilen. Sture viftar avvärjande att det där kan vi låta bli just nu. Istället väntar en enklare lunch uppe på verandan. Jag fångar dock upp min handväska och en kasse som legat redo där bak och följer efter upp mot stugan. Svetlana sluter upp vid min sida och pladdrar på som vanligt, men utan att egentligen beröra min klädsel. Vi slår oss ner vid det vackert dukade bordet och efter ytterligare några välkomstritualer griper vi oss an verket att förse oss med det svenska sommarbordets alla läckerheter. Mellan tuggorna uppmanas jag att berätta om min vistelse i Frankrike och under berättelsens gång överräcker jag påpassligt de presenter jag medfört till dom, allt med ursprung från min resa.

 

När vi, åtminstone för den här gången, har tömt det ämnet, vänder jag mig till Sture och frågar när och hur han tänkt sig att vi skall hugga tag i vårt projekt. Lite förvånat tittar han på mig och säger

-         Menar du allvar! Så där kan väl du inte flänga omkring uppe på taket och klistra och spika takpapp, sa han och nickade mot mig.

Jag blev alldeles kallsvettig och helt ställd och även Svetlana tittade oförstående och irriterat på honom. Innan någon hunnit svara eller reagera så kom det käckt och rappt från min tunga

-         Vadå, passar inte bikini och hammare ihop, tycker du?

-         Jodå, det var inte det jag tänkte på, svarade Sture förläget, utan dom där, fortsatte han och pekade med kniven mot mina naglar. Kommer du att kunna arbeta med dom utan att dom går av?

-         Jaså dom, svarade jag lättat. Jo dom kan bli ett problem, det håller jag med om. Jag får väl använda handskar så mycket det går.

 

Vi fortsatte sedan att skojfriskt vända ut och in på situationen som sådan och det som först såg ut att bli rena katastrofstarten på min vistelse hade nu utvecklat sig till en riktig bra ”dörröppnare” och vi kände nog alla tre att spänningen hade lättat och var nu som bortblåst. Att vi kunnat skratta åt situationen som uppstod tog vi alla som ett gott tecken på att vi skulle kunna vara ärliga och rättframma mot varandra även fortsättningsvis.

 

Vi njöt länge av maten. Säkert inte enbart för att det bara var skönt att sitta där och njuta, utan en hel del berodde nog på att tiden behövdes för att vänja sig vid allt det ”nya”. Till slut började dock Svetlana att duka av och när vi med gemensamma krafter röjde undan gjorde jag mig beredd att diska upp. Sture hindrade mig dock och ställde sig själv vid diskbaljan med orden

-         Jag fixar det här om du tar in dina grejer. Svetlana kan visa dig var du skall bo.

Vi nickade vårt OK och gick ner till bilen och samlade på oss väskorna som fanns i bagageluckan. Det var ingen dålig samling jag fått ihop, men så hade jag också en del verktyg med mig, vilket Svetlana fnissande kommenterade

-         Gissa om grannarna kommer att göra stora ögon när du drar på dig snickarbältet och klättrar upp på taket!

Jag fnissade med och vi drog iväg med lasset upp till huset och fram till ett av flera mindre rum. Här skulle jag bo, och räckte inte garderoben till härinne så kunde jag även använda den i det andra rummet. Svetlana ursäktade sig sedan och sa att hon skulle lämna mig i fred med uppackningen och hjälpa Sture istället. Jag hade inget att invända och startade genast med mitt. Det dröjde dock inte länge förrän Svetlana åter fanns i min närhet och lite ursäktande undrade om hon kunde hjälpa mig med något. Sture klarade sig själv och nu kände hon sig lite oföretagsam. Jag listade raskt ut att hennes förfrågan visserligen säkert varit helt korrekt, men att hennes nyfikenhet nog ändå varit den största anledningen till återkomsten. Jag låtsades dock inte om detta utan svarade bara

-         Visst, du kan väl hänga upp dom där kläderna. Dom behöver kanske hängas ut om dom fortfarande är lite fuktiga för dom är alldeles nytvättade.

-         Jag ordnar det, svarade hon och sken upp.

 

-         Du har fina kläder, hörde jag henne kommentera efter en stund

-         Tack, jag är faktiskt rätt nöjd med dom själv

-         Inte så pråligt som jag trott

-         Jag har sådana kläder också, svarade jag med ett leende

-         Jag har så svårt att känna igen dig. Håret, kroppshållningen, ja allt är så förändrat. Det är nästan bara på rösten som jag känner igen dig.

-         Jo, jag är nog rätt olik mig, fortsatte jag med ett ännu bredare leende

-         Du får förlåta mig om jag stirrar ibland, men jag kan inte smälta hur fin du är som kvinna.

-         Som Christer Lindarw då, frågade jag med kraftig ironi i rösten

-         Nej, inte som Christer Lindarw, han är bara vacker som kvinna. Du känns mer verklig.

-         Så jag är inte vacker då? Fortsatte jag med ironi i rösten

-         Missförstå mig inte nu, men du är inte vacker på det sättet, men du är heller inte ful. Du är bara på något sätt. Jag hade inte alls föreställt mig dig på så här. Du är många gånger bättre och trovärdigare än vad jag målade upp för mig själv när jag utmanade dig där på fiket.

-         Tack, det var snällt sagt.

-         Inte bara snällt. Jag menar det.

Mitt i diskussionen dök Sture upp, gnidande på sina händer med lite hudkräm efter disken

-         Tänkte ni hålla på här länge och tjattra eller kan vi få något gjort också?

-         Var fick du all luft ifrån, svarade Svetlana och gav honom en kyss på kinden.

-         Jag måste väl visa vem som bestämmer och inte låta er tjejer ta kommandot. Då blir det bara till och ligga och lyssna till allt tjejskvaller dagarna i ändan…..

-         …och som du gärna lyssnar till. Vem är det som tar Svensk Damtidning först?

-         I brist på annat så, svarade Sture lite karskt men rodnaden syntes ändå bakom solbrännan.

 

Både jag och Svetlana log mot varandra och konstaterade att det ändå låg något i Stures påpekande. Det var faktiskt ett väldigt vackert väder ute och det borde vi utnyttja. Jag skulle precis öppna munnen och säga något när än en gång Sture förekom mig och föreslog

-         Jag kan tänka mig att vi tar båten och åker iväg ut till den där kobben som du och jag brukar åka till, sade han och vände sig i första hand till Svetlana.

-         Men så bra. Jag vill gärna bada och därute är det så härligt. Jag fixar en fikakorg om ni gör er själva i ordning.

Vi satte fart med vår nya uppgift och snart gick vi ner mot bryggan en bit bort med både flytvästar och kaffekorg i våra händer. På vägen dit passerade vi en liten badplats som var överbefolkad av framförallt barnfamiljer. Inom mig log jag vid tanken på Stures alldeles utmärkta förslag. Nu skulle Sture och Svetlana få möjlighet att i lugn och ro se mig i bikini utan att de också skulle behöva bry sig om andras reaktioner. Skulle synen vara alltför bedrövlig så var det bara dom två som ”drabbades” och kunde sedan lättare styra vårt badande i både tid och rum. Det var helt enkelt ett genialt förslag som Sture kommit med.

 

Båtresan tog inte många minuter innan jag förstod att vi närmade oss kobben. Så liten var den inte, men den var helt öde. Sture svängde runt och gick in från motsatta sidan där en liten vik fanns. Det fanns tom några meter strand där och han körde upp båten så långt det gick innan den mjukt stannade mot sandbotten. Vi hoppade utan vidare ner i det ljumma och klara vattnet och bar iland vår packning. Snart såg platsen riktigt beboelig ut med sina filtar och korgar. Svetlana var dessutom riktigt snabb för utan förvarning slet hon av sig linnet och shortsen och sprang ut i vattnet. Sture och jag blev kvar på land, lite avvaktande, men ändå inte tveksamma. Till slut så skrattade vi bara åt varandra och jag tog tag i linnet och drog av mig det. Kjolen följde strax efter och med Stures blickar på mig sprang jag också ner i vattnet till Svetlana. Sture var inte långt efter och snart så plaskade vi runt i vattnet som om det var vårt sista dopp för säsongen.

 

Svetlana sökte sig mot Sture och var inte så lite kelsugen, men Sture förhöll sig avvaktande och kastade många blickar mot mig. Jag å min sida visste heller inte hur jag skulle förhålla mig. Skulle jag simma undan eller skulle jag ta någons ”parti” och spela med i leken som utspelades framför mina ögon. Det blev varken eller utan Svetlana tröttnade och simmade själv undan och fram till mig. Sture följde efter och utan att ett ord utväxlades så blev det bara så att vi simmade runt kobben och kom tillbaka rätt så slaka. Det var ingen lång simtur, men var ändå rätt ansträngande. Det var därför skönt att dra oss upp på land och Svetlana var återigen den som angav tonen när hon utan minsta tvekan drog av sig sin bikini och i bara mässingen gick förbi mig för att sedan leta upp en annan bikini i en av korgarna. Jag var lite mindre kavat, men letade upp min andra bikini, vände mig diskret om och utförde samma stripteasenummer. Sture tittade storögt på mig när jag åter vände mig men sade inget där han sträckte ut sig på filten någon meter bort.

 

Det var först en stund senare, när vi började duka fram fikat, som Sture uppenbarligen samlat tillräckligt med mod för att fråga

-         Du måste ha solat en hel del där nere. Du ser ju precis ut som en tjej under bikinin

-         Jo, det går inte att undvika, svarade jag och rodnade lätt samtidigt som jag rättade till ett av BH-banden. Vädret var perfekt, och du vet ju att jag gillar att bada.

-         Ja, det skall gudarna veta. Mer blötlagd än du kan väl knappast någon vara, skrattade han tillbaka

-         Är du värre än mig på att bada, frågade Svetlana med nyvaknat intresse

-         Mycket, svarade Sture. Du är bara en viskning jämfört med henne.

Jag log glatt åt Stures kommentar, och inte minst det pronomen han medvetet eller omedvetet satt på mig. Jag var mycket nöjd och glad med hur händelserna utvecklade sig och vågade därför fortsätta

-         Tack för den passningen, men frånsett det, för att bli lite allvarligare, klarar jag av en ”inspektion” från grannar och andra nyfikna?

-         Vadå ”inspektion” frågade Sture nyfiket

-         Jag förstår vad du menar, kom det från Svetlana, och det är svårt att säga. Det beror ju på vad dom har för inställning och kunskap, men varför bry sig. Gillar dom inte dig så är det deras ensak och inget du egentligen behöver ta på dig…...

-         Men jag är ju er gäst, och eventuella tveksamheter faller ju tillbaka på er också

-         Äsch, är det det du menar, svarade Sture uppgivet. Jag håller med Svetlana. Bry dig inte. Var lika naturlig som du är här med oss och ingen kommer ens att rynka på ögonbrynet. Jag stirrade på dig nyss därför att jag inte kunde tro att det jag såg var sant. Jag såg en kvinna byta om men visste att det var en av mina bästa killkompisar. Jag förstod ingenting. Skulle jag inte vetat vem du var skulle jag nog inte ha reagerat ett dugg.

-         Nej, där hör du. Det är din egen tveksamhet som kan ge andra signaler att du inte är vad du utger dig för att vara. Kanske skall du också försöka prata lite tystare och inte försöka överrösta andra. Då kommer din manliga stämma nämligen fram mer än om du håller igen lite.

-         Ja, det stämmer nog, fortsatte Sture. Dämpa rösten lite och låt mig bestämma mer.

-         Skämtare där, det var nog inte så Svetlana menade

-         Nej, du skall nog se att vi kvinnor har andra metoder än bara rösten för att få dig att dansa efter vår pipa, eller hur?

-         Ojdå, redan hamnat i nytt läger, svarade Sture skämtsamt. Går fort undan här.

-         Ja, skrattade jag, kanske lite för fort. Jag uppskattar att ni tar allt det här från en humoristisk sida, men det finns ju en allvarlig sida av det hela också. Vilken sida ”tillhör” jag egentligen, eller är det nödvändigt att ”tillhöra” någon sida?

-         Ja, vad tycker du själv, frågade Svetlana och lade sig tillrätta i Stures knä samtidigt som han smekte hennes kind och föste undan en hårslinga i hennes ansikte.

 

Jag tillät mig själv att fundera lite på svaret. Ingen av dom tvingade fram ett svar som jag inte kunde stå för, men de var heller inte ointresserade av mitt svar. Tysta lät de mig få ordning på tankarna, väl medvetna om att en fortsättning skulle följa

-         Ja, vem är jag!, började jag trevande. Innerst inne så vet jag givetvis att jag är en man, men det här med att vara kvinna känns också som en viktig och oseparabel del av mig själv. Kanske låter underligt, men jag trivs med båda sidorna av mig själv. Det är väl därför som det här med tillhörighet blir så komplicerat. Rent genetiskt så kommer jag alltid att vara en utböling bland kvinnor, men så som jag ser ut just nu så kommer jag inte heller att kunna hävda min roll som man heller. Jag befinner mig på något sätt som i ett vakuum. Det blir mycket upp till andra att klassificera mig och acceptera min närvaro. Jag tror inte att jag helt och hållet ensam kan kliva in i en dambastu tex och på fullt allvar hävda att jag hör hemma där. Även om jag skulle dölja mitt kön så skulle nog andra saker avslöja mig och ställa till oreda. I påklätt tillstånd är det lättare, inte minst för att jag då är mindre påträngande. Den som inte vill vara i mitt sällskap kan lätt dra sig åt sidan och så är allt frid och fröjd.

Jag tog en klunk vatten för att läska min torra mun och hinna samla mina tankar innan jag fortsatte

-         Samtidigt så går det heller inte att komma ifrån att många trots allt betraktar mig som kvinna. Jag såg det ett antal gånger nere i Frankrike, och jag har sett det på er båda. Om jag bara får ta ett exempel, hoppas bara det inte sårar någon, så tror jag inte att du Svetlana, skulle ha gjort så som du nyss gjorde om jag varit här som man, hur väl vi än känt varandra. För mig var det inte en handling som du gjorde i demonstrativt syfte, utan en handling som skedde för att du var med din man och en annan kvinna. Jag utgjorde inget ”hot” mot din kvinnlighet och heller inget att dölja något för. Jag uppskattade verkligen den signalen, som jag i alla fall uppfattade att det var.

Svetlana nickade lätt gillande och när hon inte gav tecken på att vilja säga något fortsatte jag min egen utläggning

-         Den här dubbla känslan ställer också till bekymmer. Som nyss när du Sture ställde frågan om jag gaddat ihop mig med Svetlana, inte för att jag tyckte som henne utan för att jag var klädd som henne. Jag vet att du skämtade, men påståendet är ändå viktigt att bära med sig. Är det mina egentliga åsikter eller mina åsikter i kombination med mina yttre attribut som är avgörande för hur jag värderas? Klart att jag gärna vill identifiera mig som en kvinna när jag är klädd så här, men behöver det betyda att mina åsikter skall värderas annorlunda än om jag uttryckt dom i en manlig skepnad?

-         Jo, det var på skämt, som du sa, svarade Sture, men jag märkte själv direkt att jag på något sätt fallit i en grop jag själv grävt. Jag fick samma känsla som du att vi kanske alltför ofta buntar ihop folk i grupper, inte för att dom har något specifikt gemensamt, utan just för att det finns yttre likheter, som kvinnor, män, svenskar, jämtar eller vad det nu kan vara. Alla inom dessa grupper får, per definition, likheter som sedan gör det svårt att acceptera att någon är lite annorlunda eller på annat sätt inte passar in i mönstret.

-         Det där känner jag väldigt tydligt. När jag är Stures hustru accepteras jag av de flesta. Kommer jag däremot ensam ner till centrum så är jag en av dom där invandrarna som man helst inte pratar med.

-         Är det verkligen så, undrade Sture förvånat

-         Ja, så är det, och det känns inte alltid så trevligt, men jag har lärt mig att ignorera det, säkert lika som du gör ibland, svarade Svetlana.

-         Jo, så måste jag också göra och det känns fel varje gång. Varför skall inte man kunna få vara sig själv bara? Varför måste man alltid vara lika varandra?

-         Men….., började Sture lite sävligt, men om alla fick vara sig själva och så som man själv ville…. skulle det då vara lika intressant att vara…. annorlunda?

-         Stämmer din tes så är jag inte transvestit för att jag gillar damkläder, utan för att det är min chans att få vara annorlunda. Hmm! Intressant, men jag tror inte på det. Däremot så kanske det skulle vara mindre ångestladdat att erkänna att man är lite annorlunda om acceptansen var större. Gissa om jag hade stora skälvan inför min ankomst hit.

-         Det märktes då inte, inflikade Svetlana. Du verkade som säkerheten själv. Vi däremot måste ha sett konstiga ut när vi gick dig tillmötes. Stel som en pinne kände jag mig i alla fall.

-         Om ni nu var det så märkte i alla fall jag inget. Jag var alltför upptagen att kontrollera min egen kropp för att kunna observera er, svarade jag skrattande.

-         Ja, är det inte konstigt hur vi bygger hinder runt om oss istället för att se möjligheter, svarade Svetlana. Apropå möjligheter, så är det ganska möjligt att det snart kommer regn! Titta vilka mörka moln som kommer farande. Jag tycker vi tar ett dopp och sedan far hem.

 

Vi slapp regnet, det verkade hålla sig öster om oss, men det var ändå skönt att återvända in mot land. Många på den lilla badstranden hade också uppmärksammat hotet från ovan och dragit sig därifrån. När vi stuvat undan allt vi medfört ut på kobben skickade Svetlana ut oss ur köket med en direkt order att vi gott kunde titta över taket innan maten. Fogliga som vi var gick vi ut för att beskåda vår arbetsplats de närmaste dagarna.

 

 

Kapitel 9

Strax före halv nio på morgonen stod Sture och jag åter där och tvekade lite innan vi satte igång arbetet. Som vanligt var det igångsättande av ett projekt som var mest ångestladdat. När man väl är igång så flyter allt för det mesta på och plötsligt står man inför nästa svåra moment. Arbetet är slut och den där koncentrationen på uppgiften är över, till både glädje och saknad. Så den gamla sanningen att det ofta inte är målet som är viktigast utan resan dit stämmer i såväl detta fall som i så många andra situationer. Vår tveksamhet skakade vi av oss och började klättra upp på taket. Sture hade dragit på munnen åt mig och min klädsel, ett gott tecken att han vågade visa sin reaktion inför mig. Själv tyckte jag att jag var helt korrekt klädd i shorts och linne. En liten röd snusnäsduk hade jag knutit runt skalpen och ett snickarbälte hängde käckt på höften. Jag hade dock inte glömt bort att sminka mig. För mig var sminkningen viktig för att ännu mer markera att det var som kvinna jag ville bli sedd, men jag hade ändå medvetet gjort sminkningen så enkel som möjlig. Det mest framträdande i min utsmyckning var nog nagellacket på både händer och fötter samt mina pärlörhängen.

 

Det kändes riktigt skönt att börja jobba med kroppen. Visst tänkte jag på min ”roll” och min klädsel, men rätt snart var det arbetet i sig som upptog mina tankar. Jag måste dock tänka mig för om jag ville ropa på Sture och inte låta min basstämma ljuda för högt. Det var heller inget konstigt att arbeta med handskar på händerna. Nästan skönt faktisk, för takpappen var ibland riktigt hård och vass. Förmiddagen rann iväg och Svetlana försåg oss hela tiden med dricka och lite ätbart så fort vi kom ner på marken. Hon påpekade också ofta att vi inte behövde köra så hårt, utan vi kunde gott unna oss en paus då och då och inte minst göra ett baduppehåll om vi kände för det. Sture och jag skakade dock envist på huvudet och fortsatte med att röja av taket.

 

Snart låg det drivor av takpapp runt huset och taket låg blottat för vädrets makter och vi kunde också konstatera att det behövdes en del reparationer av takpanelen. Med hjälp att en häftig elsåg och ett antal meter panel så var skadan snart lagad och vi kunde påbörja utläggningen av den nya takpappen. Sture visade sig då från sin mest gentlemannasida och erbjöd sig att bära upp de tunga papprullarna. Jag accepterade hans förslag utan knot, även om jag säkerligen hade minst lika god fysik som Sture och kapacitet nog att också bära upp rullarna. Jag måste ju ändå tänka på min image som späd kvinna, även om jag hittills inte hade ansträngt mig speciellt för att hålla den illusionen vid liv, men att kånka upp papprullarna kanske skulle ha märkts för mycket. Hittills hade grannarna bara betraktat vårt slit på avstånd och ingen hade uttryckt någon undran kring min person.

 

Trots att det var mulet, vilket vi faktiskt uppskattade där uppe på taket, så kändes värmen ordentligt. När vi nu inte längre skulle slita och dra i gammal papp så slängde Sture av sig sin t-tröja och fortsatte arbetet med bar överkropp. Jag höll ut en stund till, mest med tanke på grannarna, men efter ytterligare en halvtimme så åkte linnet all världens väg och bikini-BHn blev det enda som prydde min överkropp. Sture kastade bara ett öga mot mig, log glatt och skakade sedan lätt på huvudet samtidigt som han knappt hörbart gjorde en ”wolf-vissling”. Jag log tillbaka och fortsatte med att spika pappspik efter pappspik i nästan perfekt mönster.

 

Det var mer tacksamt att lägga på pappen än att slita bort allt gammalt. Visserligen så var det nog minst lika slitsamt, inte minst att ligga på taket och spika i hukad ställning. Samtidigt så blev inte jobbet mindre slitsamt för att vi drog ut på det så vi arbetade oförtrutet vidare till Svetlanas glädje men även oro. Hon tyckte vi slet alldeles för hårt i värmen. Delvis höll vi nog med henne, men just nu flöt allt så fint att det skulle varit ett stort misstag att bryta nu. Det skulle ta längre tid att komma igång igen och kännas svårare än att nu försöka hinna klart. Vi skulle ändå ha en hel del jobb kvar nere på marken, men då var i alla fall taket tryggat och regnet skulle inte förorsaka fler skador. Nästan på pricken kl 10 slog jag i den sista spiken och nöjda men stela kunde vi klättra ner för stegen. Innan Svetlana skulle få bjuda på en kraftigt försenad middag skickade hon iväg oss båda att skölja av oss i havet och vi var inte sena att efterfölja hennes uppmaning.

 

Några andra hade tydligen också ett uppfriskande kvällsdopp i tankarna för vi var inte ensamma. Sture hamnade snart i samspråk med en yngre kille och han undrade uppenbarligen vad vi höll på med, för hammarslagen hade ekat över byn hela dagen. Någon illvilja gick dock inte att spåra, bara vanlig nyfikenhet. Själv brydde jag mig inte om att ge mig in i diskussionen utan ägnade mig hellre åt badandet. När jag stod en bit ut i vattnet och höll på med uppmjukande rörelser kom en yngre kvinna mot mig. Jag drog slutsatsen att hon var i sällskap med han som Sture pratade med. På någon meters avstånd tog hon till orda

-         Måste vara skönt att få mjuka upp ömma muskler efter en så här hård dag. Jag tycker ni har varit jätteduktiga. Håll på hela dan i den här värmen.

-         Tack, jo det känns lite i armarna. Länge sedan jag höll på så här, svarade jag med dämpad röst.

-         Tufft av dig att vara uppe på taket. Blir du inte rädd?

-         Nej, det bekymrar mig inte, och såå högt var det inte. Men lite vaksam måste man ändå vara.

-         Ja, jag skulle inte våga kliva upp på stegen ens, så höjdrädd är jag, men jag beundrar kvinnor som du som vågar ta i lite och göra andra saker än bara stå vid spisen och föda barn, om jag får använda en gammal klyscha. Du måste vara rätt händig eller hur?

-         Jo, jag har väl i alla fall inte tummen mitt i handen, för att fortsätta med klyschorna. Samtidigt så känns det inte som om jag gjort något ovanligt, utan jag gillar att hålla på så här. Men visst, jag har aldrig låtit konventioner hindra mig från att göra det jag vill. Hoppas jag inte har chockat omgivningen för mycket bara, svarade jag med ett leende.

-         Nej, visst inte, skyndade hon sig att tillägga innan hon fortsatte, jag tycker bara det såg rätt kul ut med dig däruppe, frenetiskt spikande hela dagen. En ovanlig syn helt enkelt, men kul att det inte bara är i ”Äntligen hemma” som vi börjar synas. Är du förresten en syster till Sture?

-         Nej, vi är bara kompisar. Vi har väl känt varandra i snart 30 år vid det här laget och gjort mycket tillsammans. Han har hjälp mig och nu fick jag rycka in. Så fungerar det bara.

-         Det är väl härligt med en sådan vänskap.

-         Jo, den skall man vara rädd om, och Sture har många gånger visat att han just är en sann vän som man kan hålla i handen när det åskar…..

 

Hon skulle precis svara när hennes kille ropade på henne att de måste dra sig upp mot stugan. Farmor behövde nog avlösning med barnpassningen. Hon nickade instämmande och vinkade farväl till mig innan hon sprang ikapp sin kille och hand i hand med honom drog sig upp på land. I ögonvrån såg jag hur de snabbt packade ihop sina saker och vinkade mot oss innan de försvann bakom båthuset. Sture kom emot mig och gemensamt simmade vi ut en bit i viken innan vi med långsamma men kraftiga tag simmade in igen. Vi avslutade också kvällens bad och när vi kom tillbaka till stugan så hade Svetlana dukat upp en härlig kvällsmeny, men innan vi avnjöt den så bytte jag om till en hellång velourklänning som jag riktigt kunde mysa i.

 

Underligt egentligen! Det tog oss faktiskt två hela dagar att städa upp och ordna till efter det som vi lyckades stökade till på ett par timmar. Visserligen jobbade vi väl inte riktigt lika hårt, men svettiga blev vi. Solen sken från en klarblå himmel och all annan klädsel än lättast tänkbara, dvs badklädsel, hade känts som rena vinterstassen. Efter gårdagens uppvisning i bikini på taket, fanns heller inte så mycket mer att dölja för någon, så redan från start var klädseln given. Alltefter solen steg på himlen fylldes också släpkärran med skräp och när Sture och jag åkte iväg till sopstationen med ett lass så kom genast ett antal frivilliga för att hjälpa oss (läs ”mig”) att bli av med skräpet. Kunde hjälpsamheten bero på vår (läs ”min”) klädsel?

 

Nåväl, när tomten var återställd i ursprungligt skick (vi hittade takpapp långt in i flera buskar som fanns på tomten), slog vi oss ner i hammocken och bara njöt. Sture och Svetlana såg dock mest nöjda ut och när Svetlana gav mig en sån där riktigt kvinnligt mjuk kram och tackade för hjälpen så var all träningsvärk som bortblåst. Sture ville inte vara sämre och han delade även ut en kram. Så där värst mjuk och följsam var väl inte den, men hjärtligheten och tacksamheten var det inget fel på. Han förstärkte dom också med orden

-         Jättetack! Trodde verkligen inte att vi skulle vara klara så snabbt. Du sparade verkligen inte på krutet

-         Varsågod! Spara på krutet? Jag försökte bara hänga med i din fart! Men OK, vi gjorde tillsammans bra ifrån oss, och utan bra markservice hade det inte fungerat heller.

-         Ja, det var kul att göra det ihop. Visst hade jag kunnat klara det själv, men det hade varit tråkigare. Hur har det gått med naglarna förresten?

-         Jodå, dom har klarat sig, men det var varmt med handskar, och när jag skulle spika så var naglarna faktiskt i vägen för det mesta, men jag fick försöka stå ut. Men nu behövs en helrenovering, se så slitna lacket är. Blir till att ta fram flaskan.

-         Kan inte jag få måla dina naglar, frågade Svetlana ivrigt. Jag vill också känna mig nyttig.

-         Gumman, du har väl varit nyttig, svarade Sture och kramade om henne, du har ju sett till att vi inte svält ihjäl.

-         Tycker mest jag fått tjata på er att komma, svarade Svetlana med spelad trumpenhet

-         Du har varit jättebra, svarade jag och gav henne en lätt klapp på kinden. Jag blir dessutom jätteglad om du vill hjälpa mig med naglarna. Kan vi ta det nu? Dom känns inte kul så som dom ser ut.

-         Visst! Har du lack med dig eller skall jag hämta mitt?

-         Jag har med mig, svarade jag och reste på mig.

-         Jaha, det var den samvaron, konstaterade Sture med en suck, nu blir det väl bara tjejsnack resten av ledigheten. Undrar vad jag skall hitta på…

Han blev effektivt tystad av den kyss Svetlana planterade mitt på hans mun och jag skrattade glatt åt dom båda när jag gick in mot huset för att hämta min sminkväska.

 

En behaglig sinnesstämning spred sig i kroppen. Vi satt bara och småpratade medan Svetlana filade och putsade på mina naglar. Jag kunde inte göra något annat än koppla av och låta mig bli ompysslad. Än mindre arbetsduglig blev jag en stund senare när första omgången lack var pålagd och hon tog itu med mina fötter. Det var också skönt att bara låta tankarna flyga iväg och sitta och skvallra lite grand så där i allmänhet. Uppenbarligen kände Svetlana likadant, för hon pratade vitt och brett om sig och sitt förhållande med Sture. Visst kände jag till vissa delar, men här fick jag en personlig redogörelse från hur de träffades och fram till dags dato. Emellanåt fick jag direkta frågor om hur Sture och jag träffats och hur vår vänskap utvecklats. Sammantaget var det ett informationsutbyte som säkerligen skulle gynna oss båda och göra att vi lärde känna varandra bättre. Jag fick dock en mycket underlig känsla under samtalet.

 

Allt det vi sade och under de omständigheter under vilket samtalet ägde rum andades rent och skärt att det var mellan två kvinnor som samtalet ägde rum. Jag tror mig säkert kunna veta att vi aldrig skulle ha diskuterat allt detta på det sätt vi gjorde om jag varit klädd som man. I detta hänseende var jag en kvinna för henne. Däremot, när vi kom in på mitt förhållande till Sture, så var jag plötsligt en man. Det fanns inget som antydde att hon i något stycke såg mig som konkurrent till henne om Stures gunst. I den delen var jag uppenbarligen inget hot och jag kunde inte uppfatta det på annat sätt än att hon i det avseendet faktiskt gick på mitt fysiska kön. Intressant skulle vara att veta hur Sture uppfattade situationen. Var kanske jag ett hot för honom gentemot Svetlana? Var sådana här ”seanser” ett steg för långt in i en intimitet som var förbehållen personer av samma kön? Var min klädsel OK så länge jag bara höll mig till honom eller dom båda tillsammans? Ja, svaren var dolda för mig och jag höll mina funderingar för mig själv när jag valde att i stället återgå till att njuta av situationen så länge det gick.

 

När jag återigen kunde använda mina tentakler så erbjöd jag mig att återgälda tjänsten genom att utföra samma jobb på hennes naglar och till min glädje så tackade hon genast ja. När Sture såg hur vi skiftade plats skakade han bara lätt åt ”eländet” och återgick till fisketidningen som varit hans sällskap den senaste timmen. När jag var halvvägs in i behandlingen av Svetlana tog tidningen tydligen slut, för med en lätt suck lade han den ifrån sig och kom släntrande fram till oss.

-         Så damerna gör sig riktigt fina. Är det bara till min ära eller smider ni andra planer?

-         Självklart är det endast till din ära, svarade jag med ett småleende

-         Ånej! Säg inte så. Då växer bara kammen och blir alldeles för styv. Säg istället att vi tänkte ge oss ut på galej i kväll, svarade Svetlana

-         På galej! Det låter det. Inkluderar det en enkel och oförarglig person som mig?

-         Beror på, svarade Svetlana med näsan i vädret. Gör du dig lika fin som vi så kan vi väl diskutera saken.

-         Med nagellack och allt menar du! Nej det får vara för min del. Verkar vara jobbigt det där. Tacka vet jag att dra lite pomada genom håret och sen vara klar.

-         Jodu, du tycker det räcker du. Sedan får jag stå och tvätta en massa kläder som du kladdat ner med din pomada, svarade Svetlana samtidigt som hon hade svårt att hålla sig för skratt.

-         Men Svetlana, trots pomadan och allt, håller han bara med plånbok så kan han väl få följa med. I värsta fall så får han väl sitta kvar i bilen och vakta den.

-         Bra förslag. Vi tar plånboken och han vaktar bilen.

-         Sakta i backarna nu. Jag håller styvt på att plånboken blir alldeles för stor och otymplig i era små nätta handväskor. Min kavajficka är mycket bättre förvaringsplats.

-         Men behåll plånboken du, det räcker att vi får några hundringar var. Dom kan vi alltid klämma ner i handväskan…..

-         ….och ryms dom inte där så går dom nog att klämma ner här i BHn, fortsatte Svetlana och kikade ner i både sin och min urringning.

-         Okej för det då, bara ni låter mig ta hand om betalningarna, svarade Sture och låtsades fiska fram en sedel ur våra BH-ar.

-         Nä, nä. Inget kladdande här inte. Den hanteringen sköter vi bäst själva.

 

Vårt skämtlynne fortsatte att spela spelet vidare en stund innan Sture återförde oss till verkligheten.

-         Men allvarligt talat. Vad säger ni om att göra något i kväll. Vi borde faktiskt fira att taket är fixat

-         En riktigt hederlig gammal taklagsfest menar du

-         Taklag vadå?, frågade Svetlana

Vi förklarade för Svetlana att det i förr alltid var tradition att byggherren, dvs den som ägde huset, alltid skulle bjuda på en fest när taket var klart. Även om huset inte riktigt var färdigt så markerade det ändå en viktig milstolpe i husets tillkomst. Fick arbetarna sin fest så satte man upp en stor krans. Var ägaren snål eller helt strök festen så gjorde man istället en docka, föreställande ägaren, och hängde honom i tacknocken. En nog så burdus påminnelse om festen som försvann. Svetlana kunde då berätta om sitt lands traditioner på området som i mångt och mycket hade liknande uttryck. Vi fortsatte sedan att diskutera målet för festen och många förslag penetrerades innan vi kom fram till att sommarstaden Norrtälje skulle få nöjet att se oss.

 

Efter ytterligare lite putsning av framförallt Svetlanas och min ”fasad” samt ombyte till mer stadsanpassad klädsel var vi redo för avfärd. Sture såg ut att trivas alldeles förträffligt när han gick strax bakom oss ut mot bilen. Inte undra på heller när både jag och Svetlana gjort oss riktigt fina. Jag tog den vita klänningen med smala axelband och stora påtryckta blommor, men istället för en kavaj hade jag en sjal som jag köpt där nere i Frankrike. Svetlana hade en kort vinröd klänning och även den med markerat liv. Däremot var hennes kjol snäv, vilket passade hennes smala kropp fint. Sture hade nog haft på känn att vi skulle klä upp oss ordentligt för han hade utrustat sig med en snygg club-blazer och ljusa byxor.

 

Norrtälje var full av liv. Det var ju en utpräglad sommarstad och en kväll som denna lockade folk från alla håll och kanter att ”göra stan”. Med visst besvär blev vi av med bilen och började vandra runt tillsammans med alla andra flanörer. Många affärer var fortfarande öppna och skapade lite extra liv och rörelse. Tyvärr fanns också det här vanliga utbudet av gatumånglare som drog sig dit folk fanns och som gjorde situationen besvärlig för de företagare som försökte ha verksamhet året runt. Vi såg dock att även de vanliga affärerna lärde sig av tidigare misstag och flyttat ut en hel del av verksamheten på gatan. Det blev därför lite av marknadsstämning och vi flanörer trivdes.

 

I sakta mak rörde vi oss runt i stan och Sture lotsade oss med van hand till det som fanns att se av värde. Lika välplanerat var det säkert att vi hamnade utanför en trevlig restaurang ner mot hamnen precis när magen började ge ifrån sig signaler att det var dags att fylla på med ny energi. Det såg emellertid inte helt lovande ut, för många gäster fick vända vid dörren där det stod en korrekt men ändå obeveklig vakt som meddelade att det inte fanns lediga bord. Det visade sig dock att Sture utnyttjat väntetiden väl när Svetlana och jag riggade upp oss och varit förutseende nog att beställa bord. Med stolt och högburet huvud lotsade han oss förbi kön och blev insläppt efter att ha sagt några magiska ord till vakten. Med de övriga köandes avundsjuka blickar i ryggen blev vi välkomnade av en ung servitris och visade till vårt bord.

 

 

Kapitel 10

Vi njöt av måltiden och Sture var den fullfjädrade gentlemannen. Han såg till att vi trivdes ordentligt och var även på sitt mest skojfriska humör. Det var därför mer än en gång som vi fick anledning att skratta och vara glada. Även om vi inte på något sätt påskyndade ätandet så kände vi ändå ett litet tryck från de väntande utanför och avslutade därför måltiden. Jag och Svetlana valde att besöka damrummet medan Sture tog hand om notan och med nyrenoverade läppar möttes vi vid utgången. Några tittade tacksamt emot oss för det innebar att deras väntan nu snart var över. Vi däremot hade inga bestämda planer utan var öppna för det mesta. Några förlupna toner nådde våra öron och vi kunde konstatera att de nog kom från Societetsparken en bit härifrån. Eftersom vi inte hade något annat för oss så var vi inte sena att låta tonerna föra oss mot parken.

 

Det var en dansorkester som spelade och det stora dansgolvet var fyllt av dansande. Runt banan var det ännu fler som bara stod och lyssnade och vi sökte oss fram till en lämplig position för att både kunna se och höra. Några låtar senare visade Sture tydliga tecken på att vilja ta sig en svängom och vände sig till Svetlana för att vinna gehör hos henne. Hon tecknade emellertid att hon kände av något i fötterna men visade samtidigt att Sture kunde dra med mig upp på dansbanan. Sture tvekade bara någon tiondels sekund innan han tog tag i min hand och drog iväg med mig lätt rodnande. När jag kastade en hastig blick mot Svetlana så blinkade hon bara mot mig och log sitt bredaste leende.

 

Det tog några takter innan jag faktiskt förstod att jag skulle låta mig föras runt av Sture och inte tvärtom. Insikten hjälpte en del, men det var nog bara Stures tålamod med mig som gjorde att vi ändå kunde genomföra denna första dans. Jag kände mig allt annat än nöjd med min ”prestation”, även om rollen var ovan, och tyckte att vi skulle lämna arenan. Sture höll dock envist kvar mig och faktiskt, det gick bättre denna dans. Så bra att vi gemensamt bestämde oss för att riva av två danser till när vi ändå var på G så att säga. Svetlana såg heller inte ut att misstycka till vår långa frånvaro utan verkade ha haft god koll på oss från sin utsiktspunkt för hon frågade mig genast hur jag upplevt det hela.

 

Att det hela var en noga iscensatt kupp från Svetlanas sida märktes med all tydlighet när orkestern klämde i med nästa omgång låtar. Det onda i hennes fot var nu som bortblåst och hon tog helt sonika tag i Stures hand och drog iväg med honom mot dansgolvet. Inombords skrattade jag gott åt hennes tilltag och började försöka hitta en bekväm ställning för mig att invänta deras ankomst i. Jag kände en lätt klapp på axeln och var just beredd att be om ursäkt för att jag inte stod stilla på min plats när jag tittade in i en medelålders herres ögon som på fullt allvar frågade

-         Får jag lov?

Jag blev fullständigt tagen på sängen men förmådde mig inte att göra annat än att nicka mitt godkännande. Utan minsta tvekan tog han tag i min hand och lotsade oss med säker hand fram genom folkvimlet. Så fort vi kommit fram till en ledig fläck på golvet svängde han runt, tog ett varsamt men ändå bestämt grepp om mig och förde oss in bland övriga dansande.

 

Det var en himla tur att jag hunnit dansa några danser med Sture, för nu tyckte jag det kändes riktigt bra. Han var bestämd, men ändå ”lyhörd” för både mig och omgivningen och lyckades lotsa oss genom folkhavet på ett sätt som gjorde att vi alltid hade en fri yta att svänga om på. Under en av svängarna hamnade vi i närheten av Sture och Svetlana och när hon upptäckte mig vinkade hon glatt med sin fria hand mot mig. Samtidigt så signalerade hon att jag inte skulle vara så ”stel” utan visade att jag skulle glida in i min kavaljers famn lite mer. Jag skakade lätt på huvudet åt hennes förslag, men hon bara skrattade och borrade in sitt huvud mot Stures axel. Jag höll dock på mig, inte minst för att det var en ganska så snabb låt de spelade och det då var lättare om man höll lite distans till varandra.

 

Efter den lilla pausen så blev det dock en något lugnare låt, och när han med ett bestämt tag med sin hand på min bara rygg förde mig in mot honom så lät jag mig följa med. Han lade sitt huvud mot mitt och jag hade inget annat val än att luta mig mot hans axel. Det fungerade riktigt fint att dansa så tätt ihop och när han en stund senare släppte min arm och lade båda sina händer på min rygg lät jag det ske. Några ytterligare närmanden blev det inte som tur var, för jag var högst osäker på hur jag skulle korrigera eventuella ”snedsteg” från hans sida. Den typ av erfarenhet hade jag inte hunnit samla på mig. Tvärtom så verkade han helt nöjd med denna dansställning och det kändes som om han mest dansade på detta sätt. Kanske kände han att han hade bättre kontroll på detta sätt.

 

Han gjorde heller inget anspråk på att dansa ytterligare danser, utan artigt förde han mig tillbaka till min plats och lämnade mig med ytterligare ett tack och en lätt klapp på axeln. Sture och Svetlana lyste ännu med sin frånvaro och eftersom musiken startat på nytt så antog jag att de var kvar därnere. Än en gång intog jag en bekväm ställning, och den här gången blev jag också stående under hela dansen. När dessa två låtar var slut kom det två förälskade mot mig. Kärleken lyste riktigt ur bägges ögon och det var en sann glädje att se dom två turturduvorna. Trots detta så fick jag min beskärda del av uppmärksamheten och Svetlana frågade mig ivrigt hur det hela avlöpt. Sture såg ut som ett lovande frågetecken under utfrågningen. Uppenbarligen hade han knappt ens noterat att jag blivit uppbjuden. Det var ju i och för sig ett gott tecken i sig att han inte tyckte att jag borde vara satt i någon speciell särställning jämfört med alla andra kvinnor runt om oss.

 

Vi blev kvar i Societetsparken det som var kvar av kvällen. Det blev också några fler danser, dels med Sture, men även med några andra kavaljerer. För varje dans så tyckte jag att det släppte mer och mer och mot slutet kändes det rent av ganska naturligt att bli förd runt dansgolvet. Jag hade väl också tur att ingen av mina kavaljerer var av den pratsamma typen så jag slapp dels att koncentrera mig på olika saker och allra viktigast slapp försöka moderera min röst i den ljudnivå som trots allt rådde på dansgolvet. Skulle förmodligen varit en övermäktig uppgift för mig. Sture fortsatte också att var den sanna gentlemannen och ordnade fram något läskande till oss när våra strupar började kännas torra. Vädret var dessutom så varmt och behagligt att varken Svetlana eller jag behövde använda våra sjalar utan kunde gå med armar och axlar bara under hela kvällen.

 

De närmaste dagarna gjorde vi ingenting. Ja, förstås så åt vi ju – minst tre gånger om dagen. Ja, och så gick vi ju ner och badade och låg på stranden eller på tomten och läste en bra bok. Ibland så kändes det också skönt att få sträcka på våra stela muskler lite, och då passade en cykeltur rätt fint. Men frånsett det så gjorde vi ingenting. Men även om vi inte gjorde ”någonting”, så var det ändå händelserika dagar. Efter den intensiva öppningen av min vistelse här ute så kändes det skönt att bara få varva ner och hämta andan lite. Men dessa intensiva dagar hade också uppenbarligen haft sina fördelar också. Varken Sture eller Svetlana hade haft tid att fundera så där ingående kring mitt sätt att vara, utan mer eller mindre brådstörtat sett mig komma och sedan arbetat tillsammans med dom i tre dagar. Dagar då de sett mig klädd som kvinna, men även sett likheten med mitt gamla vanliga jag.

 

Nu när dessa intensiva dagar var ett minne blott så hade de ändå lämnat ordentliga spår efter sig. Sture och Svetlana hade vant sig med att se mig klädd som kvinna, och nu när vi kunde slappna av och börja umgås, så var det inte längre något konstigt med att jag gick omkring i topp och kjol. Jag var ju ändå samma ”jag”, bara i en ny förpackning. Men var egentligen allt ”som förut”? Nej! Allt var inte som förut. Den här nya ”förpackningen” innebar stora och märkbara förändringar hos oss alla tre i vårt gemensamma umgänge. Den mest påtagliga förändringen tycker jag skett hos Svetlana. Visst hade hon alltid varit vänlig och trevlig när jag besökt dom tidigare, men skillnaden var mer än uppenbar nu för mig.

 

Svetlana betraktade mig uppenbarligen som en efterlängtad väninna med allt vad det innebar. Så fort vi befann oss utom hörhåll för Sture så berättade hon gärna och intensivt om sig och sina funderingar. Egentligen var det väl inget som inte Sture antingen redan visste om eller skulle ha reagerat negativt på, men jag kände det som att hon ville markera att det var ett förtroende hon gav mig, inte som vän till familjen, utan som hennes väninna. Hon markerade det också på ett annat sätt genom att uppträda fullständigt oblygt i min närvaro. I och för sig så har jag aldrig sett henne som en pryd person, men hon har heller aldrig gjort sig känd som den som vill visa upp sig i alla möjliga och omöjliga situationer. Nu däremot så hände det mer än en gång att hon bytte om i min närvaro, likväl som hon utan minsta tvekan gick omkring i sina tunna nattkläder på kvällen och långt fram på förmiddagarna.

 

Sture verkade inte reagera negativt på hennes öppenhet, men samtidigt så var han inte sig lik heller. På något sätt så var han mer avvaktande, inte på ett negativt sätt utan rätt och slätt avvaktande. Det fanns en underton av osäkerhet hur han skulle hantera mig. Klädedräkten gjorde honom uppenbarligen förvirrad. I ett stycke så var jag samma gamla jag, men i ett annat stycke så var jag en helt annan person. En person av motsatt kön. Den person som han lärt känna (trodde han) och kunde utan och innan var nu plötsligt betydligt mer komplex och svårgripbar. Nu när han fick möjlighet att bearbeta sina funderingar så verkade det mer som om han ville ”känna efter” först inom sig var han stod innan han skulle ta upp diskussionen med mig. Så mycket kände jag honom att jag lugnt kunde låta honom få den här tiden av eftertänksamhet. Speciellt då han inte visade några tecken till vare sig oro eller ”fientlighet”. Jag visste att han så snart han var redo skulle börja ställa sina frågor.

 

Hans bearbetning av sina egna känslor och intryck var tydligen inte så svårt, för det dröjde inte länge innan han tog tillfället i akt och började ställa sina frågor. Jag och Svetlana låg på gräsmattan och solade, ivrigt bläddrande i varsin damtidning som vi försett oss med vid senaste besöket i affären, när Sture släntrade fram mot oss. På någon meters avstånd stannade han upp och ropade

-         Hallå där tjejer! Sluta fnittra nu och titta in i kameran istället!

-         Vadå fnittriga, svarade vi unisont men efterkom ändå hans uppmaning. Missunnar du oss att ha roligt eller…..?

-         Nej, absolut inte, svarade Sture och brände av ytterligare några bilder. Ser bara så lustigt ut när ni fladdrar med benen i luften så där. Liknar mer två tonårstjejer än damer i mogen ålder.

-         Är du avis? Frågade Svetlana och gav honom en slängkyss

-         Nej, inte avis, bara lite förundrad.

-         Du ÄR avis, svarade Svetlana med tydlig retsam röst

-         Nej, det är jag inte, svarade Sture med en vänlig röst men ändå med en sådan där skärpa att vi genast förstod att han ville tas på allvar. När han dessutom satte sig framför oss på gräset så fick han också vår odelade uppmärksamhet när han fortsatte

-         Jag måste bara få prata av mig. Ingen behöver vara orolig för det, utan jag bara känner att jag måste få några pusselbitar att passa. Är det OK?

-         Visst, svarade jag då jag förstod att det var mig han åsyftade

-         Det är så mycket nytt och annorlunda som händer just nu och jag hoppas att ni kan hjälpa mig att sortera in mina funderingar i olika fack så att jag kan begripa något. Just nu vet jag varken ut eller in måste jag erkänna.

-         Bara genom att du vågar börja ställa frågor så tycker jag att du kommit långt på väg, svarade jag och gav honom lite andrum för att samla sina tankar

-         Kanske det. Men för att försöka ta det någorlunda i ordning så reagerade jag egentligen inte ett smack när du först berättade att du gärna klädde dig i tjejkläder. ”So what”, var min första reaktion. Även när vi bestämde att du skulle komma ut hit och hjälpa oss med taket så tror jag inte att jag riktigt kunde föreställa mig hur du skulle se ut eller uppträda. Jag tog det nog mer som en kul grej och att när du väl visat upp dig och vi skrattat lite åt det så skulle du bli som vanligt igen. Men där bedrog jag mig. Det här är allvar för dig, eller hur?

-         Definitivt, svarade jag. Det här är en del av mig.

-         Ja, jag förstår det nu. Redan från det du steg ur bilen så insåg jag hur fel jag bedömt det hela. Redan då började jag fundera över både det ena och det andra och nu har jag kommit så långt att jag måste ha hjälp med mina funderingar. Min första reflektion är egentligen rätt burdus om man tar den på fel sätt, men så är den inte menad. Det är helt enkelt denna fråga. Vem är du egentligen?

 

-         Jag tycker att den varken är burdus eller speciellt konstig. Jag ställer mig den rätt ofta själv, och tyvärr så finns det väl inget bra svar på frågan. Men riktigt så enkelt skall jag inte göra det för mig utan ändå försöka ge dig något tillbaka. Om jag ställer din fråga i perspektivet av vår långa vänskap så skulle jag vilja formulera mig ungefär så här.

-         Jag är nog egentligen precis samma människa idag som igår. Det som däremot hänt är att du nu vet andra saker om mig än du tidigare kände till och plötsligt så känns det som om jag vore en helt ny person. Jag vill nog påstå att jag inte är det. Allt det du ser av mitt beteende har funnits där under lång tid, men i min manliga gestalt så har omgivningen antingen inte sett tecknen eller nonchalerat dom. Visst kan jag vara öppnare nu och därmed göra sambandet mellan beteende och klädsel än tydligare, men om vi skulle göra om den här ”analysen” om ett tag så tror jag att du kommer att hålla med om att det ändå är jag som finns här innanför. Som person har jag inte förändrats, däremot har synsättet från omgivningen förändrats beroende på min klädsel.

 

-         Låter enkelt att lägga över allt på oss, svarade Sture och drog på smilbandet, men jag kan faktiskt förstå logiken. För dig är förändringen säkert mindre, åtminstone känslomässigt, än den är för oss. Men kan du lika enkelt förklara varför Svetlana tycks ha lättare att acceptera dig. Ni verkar ju ha funnit varandra direkt på ett sätt som jag inte riktigt kan förstå. Jag har ju nästan blivit ställd åt sidan så att säga. Som femte hjulet under vagnen.

-         Bra! Nu ser du hur det kan kännas för mig när alla dina kompisar är hemma hos oss, svarade Svetlana lättsamt, men ändå med en allvarlig underton. Ibland kan jag känna att jag bara finns till för att visas upp och att jag är någon slags vacker porslinsdocka som man sätter på bordet för alla att beskåda. Vad jag själv tycker och om jag ens finner något nöje i att höra på era diskussioner är det aldrig någon som bryr sig om att ta reda på.

-         Är det så du känner? Frågade Sture med förvåning i rösten. Visst vill jag visa upp dig. Du är min hustru och jag är stolt över dig. Däremot har jag aldrig förstått att sällskapet tråkar ut dig så, och ingen hindrar väl dig att delta i diskussionen.

-         Nej, men vad intresserar det mig, allt fobollssnack och ölrapande. Dom diskussionerna hoppar jag gärna över. Jag säger inte att du inte får ha dina kompisar hos oss, men du måste också förstå mig och min situation. Jag behöver också ha sällskap som jag kan ha tjejsnack med. Vårt ”fotbollssnack” och ”ölrapande”. Tjejsnack innehåller faktiskt sånt också. Nu har jag fått en väninna och henne tänker jag inte släppa, svarade Svetlana och kramade om min ena arm.

-         Vi glider lite från ämnet, men jag tycker du ändå pekar på något väsentligt och då kommer jag tillbaka till att jag inte förstår någonting. Jag menar, det är ju inte första gången du är tillsammans med oss och även om du alltid är lätt att ha att göra med så har jag ändå upplevt att det är du och jag som så att säga har varit tillsammans. Vi har aldrig, hoppas jag, stängt ut Svetlana, men det har ändå känts att du varit min kompis. Nu är det plötsligt tvärtom. Varför?

-         Du skall inte tro att jag känner mig helt oskyldig till detta, absolut inte. Även jag går och funderar över precis samma sak som du. Varför blir det så här? Jag vidhåller fortfarande att jag i grund och botten är samma människa oavsett vilka kläder jag har på mig. Skillnaden kanske till stor del ligger i de förväntningar, för att inte säga de konventioner, som styr över oss. När jag har varit klädd som kille så har konventionen sagt att jag skall röra mig inom männens revir. Jag skall uppföra mig som en man, jag skall göra det en man skall göra och framförallt hålla mig till det egna könet när olika informella grupper skapas. Följer jag inte dessa ”regler” så blir det oordning och det kan antingen leda till osämja eller att man pekar ut mig som avvikande. Visst detta är en generalisering, men jag tror att det i grund och botten stämmer rätt väl med hur vi fungerar.

-         Det tror jag också, svarade Svetlana och bad mig fortsätta

 

-         Nu när jag så tagit steget över till andra sidan, så är konventionerna fortfarande de samma, men med den effekten att jag nu skall hålla mig till kvinnorna. Här tror jag just att klädedräkten är den osynliga faktorn som gör valet åt oss. Då spelar det mindre roll vad mitt fysiska kön är, utan det är för mina yttre attribut som jag blir placerad efter.

-         Är vi verkligen så lättlurade vi människor?, frågade Sture. Jag kan i och för sig hålla med dig i ditt resonemang, men det känns ändå för enkelt. Jag skulle alltså bete mig helt annorlunda nu bara för att du är klädd som kvinna, trots att du påstår att du faktiskt är samma person inunder. Då måste ju jag vara världens största dumbom som går på en sådan grej?

-         Nej, det tycker inte jag, svarade Svetlana. Jag tror det ligger en hel del i det resonemanget. Först som sist. Hur vanligt är det egentligen att en man har en kvinna som sin bästa kompis, och för den delen tvärtom? Visst finns det säkert ett antal, men kompisar det är/har man med sitt eget kön. Har man kompisar över könsgränsen så tror jag inte att det fungerar så där värst vidare när man sedan får en fast relation med någon annan. Det här är bara vad jag tror, men jag känner mig ganska säker på att det är så. Samma sak gäller för kompisen. Han är säkert väldigt välkommen in i familjen, men han måste samtidigt rätta sig efter ett antal osynliga regler. Han får inte bli för bekant med frun i huset som ett exempel. Nu när du presenterat dig som kvinna så kan du liksom inte längre vara Stures kompis, utan du blir hänvisad till mig. Det såg du väl själv Sture hur några av grannarna reagerade när de frågade vem som hjälpte oss. De reagerade på att hon var din kompis, inte på något annat.

-         Jo, det har du rätt i. Så var det faktiskt när jag tänker efter. Men jag hänger ändå kvar vid det jag tycker är så fascinerande att ni två fungerar så bra ihop. Missförstå mig inte. Jag är faktiskt inte svartsjuk eller så, bara förundrad. Men vad beror det på?

 

-         Ja, den som det visste, svarade jag med en suck. Jag kan bara säga att jag förstår dig. Jag blir också förvånad, men jag skall försöka berätta hur jag känner det så kanske du kan bli lite klokare. Jag trivs väldigt bra tillsammans med er. Ni är ett härligt par som är lätta att umgås med. Vi har lätt att hitta samtalsämnen och ni är lätta att komma överens med. Det var bland annat därför som jag, till slut måste jag faktiskt säga, vågade mig på det här äventyret att ge mig tillkänna för er. Jag hade på känn att ni skulle kunna ta emot budskapet på rätt sätt och hittills så har jag inte blivit besviken på er.

Jag fuktade strupen med vattnet som Svetlana på något mysko sätt bara lyckats få fram och därmed gav mig en liten paus för att samla tankarna.

-         Trots att ni är hur trevliga som helst så har jag ändå under årens lopp hållit tillbaka vissa delar av mig själv. Jag har undvikit att visa mig för intresserad av tex Svetlanas kläder, men inom mig så har jag kastat långa och avundsjuka blickar efter dom.

-         När du säger det så kan jag faktiskt erinra mig att jag fått blickar som jag inte riktigt förstått. Nu så förstår jag.

-         Jo, så har det varit och samtidigt så har jag heller inte haft några problem att diskutera fotboll, ishockey etc. Jag har verkligen mina intresseområden på bägge håll så att säga. Nu när jag får visa upp den här sidan av mig så är det tvärtom. Nu är det mina kvinnliga intresseområden som lyfts fram och det grabbiga får sjunka undan en bit. Inte för att jag inte vill diskutera fotboll med dig, utan för att jag så gärna vill skörda medan tid är så att säga. Man vet aldrig hur länge den här drömmen varar, för jag befinner mig verkligen i en dröm. Så känner jag det.

 

-         Jag har faktiskt undrat över vad det var som fick dig att avslöja dig för oss. Det måste ha varit väldigt nervöst och svårt?

-         Ja, det var det. Men som så många gånger annars så går det till en viss gräns, sedan måste något ske. Den här gången var det flera händelser som samverkade till att jag måste bestämma mig. Antingen avstå från saker jag sett fram emot eller så ta skeden i vacker hand och berätta för er. Jag valde det senare och för mig har det varit underbart. Jag borde egentligen ha frågat er långt tidigare om jag kunde fortsätta att vara med er, klädd som kvinna, men samtidigt har jag varit rädd för att föra saken på tal.

-         Hade vi någonsin tyckt att det inte var lämpligt att du skulle få vara klädd så som du vill så hade åtminstone jag sagt till. Även om det äventyrat vår vänskap så hade jag gjort det, på ett eller annat sätt. Jag tillhör väl dom som inte gärna vill bli till ett åtlöje i andras ögon, men jag kan lugna dig helt där. Du har ingen anledning att vara orolig. Även om säkert några grannar förstått vem/vad du egentligen är så är det inget som jag kommer att vara ängslig inför. Du för dig med en sådan värdighet att bara det gör din uppenbarelse trovärdig. Så där har du mitt, och säkert Svetlanas också, fullständiga stöd, både nu och i framtiden. Jag tänker inte ompröva vår vänskap på grund av det här.

-         Det gör mig väldigt glad att höra, svarade jag och torkade bort en tår som letat sig fram i ögonvrån.

Alla tre kände vi sedan att vi nog behövde prata om annat och framförallt stilla den hunger som kommit smygande så vi gjorde gemensam sak och flyttade in i köket och fixade i ordning en god lunch av det som fanns i kylskåpet.

 

 

Kapitel 11

Vår diskussion var mycket välgörande. Även om vi inte behövde ”rensa luften” så betydde det mycket, i alla fall för mig, att saken kommit upp och diskuterats så noggrant. Jag kände att Sture blev mer delaktig i vad jag gjorde och vågade både föreslå saker och ställde en del ”krav”. Vi kollade in en del skavanker på huset och passade på att åtgärda flera av bristerna utan att känna den här pressen att de måste åtgärdas. Tvärtom tog vi arbetet som en del i våra lugna och stillsamma ledighetsaktiviteter och var klart likställt med bokläsning, cykelutflykt, bad eller vad det månne vara. Även Svetlana verkade uppskatta att Sture och jag åter närmade oss varandra, min klädsel till trots, men såg ändå till att hon fick sin beskärda del av min odelade uppmärksamhet. Speciellt inträffade det när vi lite då och då åkte in till Norrtälje eller Östhammar/Öregrund för shopping. Då fick nästan alltid Sture antingen gå ensam eller foga sig in i den promenadväg som Svetlana och jag dragit upp. Allt som oftast inkluderade denna promenadväg ortens tillgängliga utbud av damklädesaffärer och vi var snart väl sedda besökare även om vi inte alltid gjorde några inköp.

 

Kontakten med andra inom sommarstugeområdet utvidgades också. I början hade vi varit allt för upptagna med vårat arbete, men när väl det var klart så började fler och fler att bara komma förbi och dela några ord med Sture och Svetlana. Inte sällan blev resultatet att dom slog sig ner vid fikabordet under en eller ett par timmar, och givetvis så var jag med där. Konsekvent så presenterades jag som den vän till familjen jag var och sedan sades inte så mycket mer. Vi hade dock diskuterat saken en kväll tidigare och då varit fullständigt överens om att vi varken behövde sätta på mig en skylt som berättade vem jag var, men heller inte sticka under stol med uppgiften så fort det fanns anledning att berätta mer. Det viktiga var inte när eller om vi berättade, utan att uppgiften i sig skulle tjäna ett syfte.

 

Visst kunde jag märka att några var speciellt nyfikna på mig, men om då någon undrade så berättade vi, oftast blev det faktiskt Sture, helt sonika att jag var transvestit. Märkligt nog så verkade det som om alla accepterade detta med fattning. Ingen reste på sig och lämnade oss utan det blev till ett nytt samtalsämne även om det sällan ledde till några längre eller djupare diskussioner. Mestadels blev det bara någon tafatt fråga om ”varför” och ”hur känns det” innan man raskt kom fram till ett annat ämne. Däremot var det inte sällan som just kvinnor kom fram till mig efteråt och uttryckte sitt stöd till mig. De kommenterade också mer detaljerat mina kläder och annat som de undrat/reagerat på.

 

Om det berodde på nyfikenhet eller om man faktiskt hade ett rätt stort och fritt umgänge grannar emellan fick jag aldrig full klarhet i, men vi fick många spontana förfrågningar på att komma över och äta en bit mat. Nästan undantagslöst tackade vi ja, så jag fick många tillfällen att testa min förmåga att vara mig själv. Just det målet satte jag högt. Oavsett de visste, förstod eller på annat sätt räknat ut både det ena och det andra så hade jag bestämt mig för att bara vara mig själv. Jag skulle visa att det här var en sida av mig, och en sida som var lika naturlig för mig som min manliga sida. Genom min, förhoppningsvis, naturliga inställning till mig själv hoppades jag att andra lättare skulle acceptera mig, oavsett vad de själva tyckte om företeelsen som sådan.

 

I stort verkade teori och praktik stämma överens. Det var egentligen ingen som ifrågasatte mig, även om naturligtvis en hel del frågor ställdes, speciellt nu när de förstod att sådana faktiskt var välkomna. Jag tog inte illa vid mig, utan drog bara den jämförelsen att frågor om mig själv skulle ha varit mycket vanliga även om jag suttit där som man. Vi har ju ändå en naturlig nyfikenhet på det som är nytt, och jag var i högsta grad en ny och annorlunda bekantskap. Fanns det barn med så var deras frågor mycket mer direkta och ärliga. Ibland kunde jag se hur deras föräldrar bleknade inför deras rättframhet, men när jag svarade utan minsta antydan till irritation så släppte deras tveksamhet och istället gav barnet en kärleksfull och uppmuntrande blick över deras spontanitet. Trots allt så var deras uppriktighet ändå en frukt av den uppfostran de fått, så föräldern kunde ju med rätta vara stolt.

 

En ganska vanlig fråga var hur länge jag hållit på. När jag då förklarade att jag nog alltid haft en dragning mot kvinnokläder så länge jag kunde minnas, men helt säkert sedan åren innan tonåren. Då var det mina systrars kläder som var mitt eldorado men jag blev aldrig någonsin upptäckt. Åtminstone inte på det viset att någon direkt fråga ställdes till mig. Viss fanns det tillfällen då någon undrade över varför kläder inte låg i rätt ordning, men då mina systrar, med eller utan tillstånd, lånade friskt av varandra så klarade jag mig förmodligen undan en närmare granskning. Alla mina ombyten skedde i det fördolda, och jag yppade aldrig någonting till någon.

 

Just detta fick jag säga många gånger, men så mycket mer blev inte ämnet penetrerat. Däremot hade Svetlana både lyssnat och tagit till sig orden och uppenbarligen fått funderingar som hon ville penetrera. En förmiddag när vi bara låg där på gräsmattan och slappade så började hon också lite försiktigt

-         Du måste vara jättetrött på alla frågor kring dig

-         Nej, inte speciellt. Det känns faktiskt rätt skönt också att få prata om det. Egentligen är det väl inte märkvärdigare än om jag hade en speciell hobby, tex samlade på modellplan, och berättade livligt och brett om alla modeller, deras historia och vad det nu kan vara. Alla som har något speciellt att berätta blir ju också ”utsatta” för frågor. Mestadels så blir man bara glad över uppmärksamheten, och så är det för mig också.

-         Bra, men ändå starkt, att du tar det på det sättet. Tror du att du står ut om jag frågar en sak också?

-         Inga problem! Fråga på du, svarade jag och lade undan boken jag läst i för att ge Svetlana min odelade uppmärksamhet

 

-         Jo, jag undrar hur du egentligen stod ut när du var ung och inte hade någon att prata med? Kan du berätta lite mer kring det?

-         Visst! På den tiden fanns ju inte så mycket information att hämta. Jag trodde ju i början att jag var den enda killen i hela världen som hade viljan att klä mig i tjejkläder. Skulle jag då berättat för någon så hade jag ju blivit betraktad som den största galning som någonsin vandrat på detta jordklot. Så uppfattade jag i alla fall att reaktionen skulle bli, och det har sedan satt sin prägel på min livsföring allt sedan dess. Detta var något som jag lärde mig att hålla dolt för andra.

-         Jag har förstått att du burit på detta under alla år. Måste varit hemskt?

-         Jag upplevde det inte så. Klart att hade jag kunnat ana att allt skulle ha accepterats av alla så hade säkert saken kommit i annan dager, men jag misstänkte mer att en upptäckt skulle få förödande konsekvenser på både det ena och det andra sättet. Värsta scenariot var att bli betraktad som en idiot och faktiskt bli inspärrad. Den tanken föresvävade mig helt klart. Ett annat var att familjen skulle förbjuda mig och även om det i praktiken skulle ha varit ett slag i luften så skulle jag bli mer påpassad och därmed få begränsade möjligheter att hänge mig åt min passion.

-         Intressant! Men någon säkerhetsventil måste du väl haft?

-         Ja, men innan jag berättar om mitt sätt att fly från verkligheten så måste jag ta en annan sak. Jag vet inte när, men någon gång måste det ha gått upp för mig att jag inte var ensam. Men hur hittar man andra om man inte ens har ett namn på det man har? Jag var flitig besökare på biblioteket, och närhelst jag hade möjlighet så smet jag in i gången som innehöll böcker om kropp och hälsa. Jag kände mig alltid skuldmedveten, precis som om jag var inne på förbjuden mark. Jag borde vara på barnavdelningen och inte leta bland böcker som visade bilder på kvinnor med olika sjukdomar. Det var nämligen där jag började leta. Så småningom började jag hitta små ledtrådar och bitarna lades ihop och bildade så småningom ett mönster, även om det inte alltid var speciellt lättillgänglig information jag hittade. På det visat började jag skapa mig en bild av mitt eget begär, men fortfarande utan någon reell möjlighet att berätta och dela kunskapen med någon. Min säkerhetsventil blev istället drömmarna. I mina drömmar diskuterade jag ofta med andra, företrädesvis kvinnor, och i mina drömmar så blev jag accepterad för den jag var. Drömmarna innehöll ofta situationer där jag, oavsiktligt, hamnade inför faktum att jag måste bära tjejkläder och hur jag utåt ofta värjde mig, men inombords njöt av att äntligen få vara den jag ville vara.

-         Så du hamnade liksom i situationer där andra, på sätt och vis, ”tvingade” dig till att bära tjejkläder?

-         Ja, det var ett kärt och återkommande tema för mina drömmar

-         Är jag väldigt ofin om jag ber dig att berätta om någon sådan dröm?

-         Nej, ofin är du väl inte, tvärtom, men samtidigt så kan det vara ganska svårt att återge en dröm.

-         Du kan väl försöka?

-         Jo, men bered dig på att den kan bli lite ostrukturerad. Jag måste liksom återskapa minnet. Men Okej. Jag gör ett försök. Först så måste vi ”hämta in” miljön. Det är alltså tidigt 60-tal vi pratar om och jag bor på landet. Det är sommarlov och jag är på väg till min kusin, vi kan kalla henne Ann-Catrine, som bor c:a 1 mil bort. Jag cyklade ofta hem till henne och vi hade alltid lätt att umgås med varandra. Ja, det kan väl vara det du behöver veta innan jag börjar. Är du redo?

-         Visst, svarade Svetlana. Kör på!

-         Får jag lyssna också, frågade Sture och lade sig på andra sidan om mig

-         Klart du får, svarade jag. Nu kör vi. Utan säkerhetsbälte!

 

 

Kapitel 12

Det var en sån där lagom vacker dag. Varken för het eller för sval. Mamma hade åkt iväg till jobbet och jag var ensam kvar hemma. Visst skulle jag kunna ha sysselsatt mig hela dagen och mat fanns det att laga, men jag kände ändå att det skulle vara kul med sällskap. En snabb koll med min kusin, via telefon, gav det besked jag ville. Jag var välkommen över till henne. Utan överdriven brådska satte jag mig på cykeln och trampade iväg längs grusvägarna bort genom skogen och fram till min kusins hus en dryg mil bort. Väl framme hälsades jag av moster Karin som lika glatt som vanligt hälsade mig välkommen och meddelade att Ann-Catrine satt på baksidan och läste. Om jag gick dit så skulle hon bara hänga färdigt tvätten och sedan komma med lite saft och bullar åt oss.

 

Ann-Catrine hälsade glatt på mig, men fortsatte att läsa. Mellan raderna så pratade vi ändå, och jag passade på att förstrött bläddra i traven av tidningar som hon höll på att arbeta sig igenom. Det var en blandad kompott, och flera av dom kände jag igen då min mor och moster Karin ofta bytte tidningar med varandra. När Karin sedan kom ut med saften så lades tidningarna undan och vi satt och småpratade en stund. Det var sedan Ann-Catrine som föreslog att vi skulle springa över till grannen och kolla in på en ny kalv som sett dagens ljus under natten. Vi hjälpte till att städa undan både tidningar och kakor innan vi skuttade iväg över åkern bort mot ladugården uppe vid skogsbrynet.

 

Det var alldeles tomt i ladugården så när som hörnan där kalvarna stod. Den var så liten och späd där den stod med några av sina kompisar. Ivrigt sökte den sig till oss när vi kom och började suga på våra framstoppade fingrar. Det kittlade konstigt och både Ann-Catrine och jag fnittrade till av de underliga känslor som fortplantades genom våra kroppar. Kalle, bonden själv, hörde oss och kom glatt fram till oss och berättade lite om kalven. Efter en stund ursäktade han sig och vi följde efter honom ut på baksidan av ladugården. Då hände det! Jag råkade halka till och i mina försök att återfå balansen vinglade jag till och föll ner på sidan om den smala spång vi gick på. Jag föll dock mjukt och var precis på väg att tacka min lyckliga stjärna när jag insåg vart jag hamnat. I dynghögen! När den första chocken, både för mig och de andra, släppt och vi alla förstod vad som hänt och vart jag hamnat så kunde vi inte annat än skratta åt det. Kalle drog snabbt upp mig och ledde mig fram till en vattenslang som han utan pardon tog upp och började spruta på mig med.

 

Jag blev givetvis dyngsur, men det värsta av lorten följde också med. När han tagit bort så mycket det gick sa han skrattande att vi nog skulle skynda oss hem så jag fick på mig torra och rena kläder. Skrattande över äventyret tog vi farväl av honom och skuttade tillbaka över åkern bort mot moster Karins hus. Tydligen hade Kalle redan hunnit ”skvallra” för vi blev mötta redan på farstukvisten av Karin, som hade svårt att hålla tillbaka sitt leende. När hon däremot kände doften av mig blev hon allvarligare och kommenderade mig att ta av mig allt redan här ute och sedan bege sig till badrummet. Hon skulle gå före och göra i ordning ett bad.

 

Det tog mig en stund att få av mig allt, och även om jag inte var speciellt blyg inför min kusin så var det skönt att hon följt med sin mamma in. Jag kunde därför i lugn och ro få av mig kläderna och tassa in i det tomma badrummet. Jag möttes av en härlig syn. Badkaret skummade rikt av lödder och när jag stoppade ner fötterna i det så strömmade värmen från vattnet genom mig. Jag sjönk ner i det väldoftande badet och doldes snart av allt lödder. Strax knackade det försiktigt på dörren och moster Karin tittade in

-         Är det skönt? Hoppas du inte misstycker att jag hade i lite andra dofter i vattnet. Tyckte det behövdes för att få bort lukten som jag misstänker hunnit sätta sig både här och där?

-         Ja, det är skönt, och lukten gör inget. Den känns bra mycket trevligare än den andra.

-         Förstår det. Dina kläder ligger redan i grytan. Måste koka dom riktigt så att all lukt försvinner. Så du ställer till, svarade hon med ett brett leende innan hon fortsatte. Vill du att jag skickar Ann-Catrine att hämta lite kläder åt dig eller tror du att du kan stå ut med att låna av hennes?

 

Det blev alldeles tomt i mitt huvud. Här skulle jag få chansen att prova de kläder som jag så hett och länge önskat. Skulle jag våga svara ja? Skulle det inte bli för uppenbart att jag faktiskt önskade detta över allt annat på jorden? Vore det inte bättre att be Ann-Catrine hämta mina kläder? Å andra sidan så skulle jag därmed missa chansen….. Frågorna bara for runt i huvudet innan jag tog mod till mig och stammade fram

-         Det går nog bra med Ann-Catrines, om det är OK för henne förstås!

-         Jodå, det är det. Det var faktiskt hon som föreslog det. Men då så. Ligg kvar och njut en stund så kommer jag sedan och hjälper dig att tvätta håret. Det behöver nog gnuggas ordentligt också. Jag säger till Ann-Catrine att plocka ihop något.

 

Jag blev åter ensam och försjönk helt i tankar kring vad jag nu hade gett mig in på. Jag var så upptagen med mina egna tankar att jag inte märkte att Karin åter kom in för att tvätta mitt hår. Inte förrän hon började massera in schampot vaknade jag till och lät henne gnugga in den väldoftande vätskan i mitt hår. Flera tvättningar senare var hon nöjd när hon sniffade på mitt hår. Nu tyckte hon att den starka lukten försvunnit. Själv kände jag bara den nya ovana doften som var helt omisskännlig som en kvinnlig doft. Så här luktade mamma och så här kunde jag också känna igen doften från både Karin och Ann-Catrine. Det var tur att skummet fortfarande fanns kvar, för en viss kroppsdel reagerade på denna vetskap och blev alldeles styv. Som tur var så varade inte känslostormen så länge, så när Karin kom med handduken och beordrade upp mig ur badet så var allt normalt igen.

 

Medan jag torkade mig gick hon efter kläderna som Ann-Catrine valt ut. När hon återvände så räckte hon fram ett par trosor som jag utan att syna närmare snabbt drog på mig. Nu kände jag mig lite mer säker och kunde närmare betrakta den klänning som sträcktes fram emot mig. Vad jag kunde se så var det en kopia av den som Ann-Catrine hade på sig. Den hade ett smockat liv och smala axelband. Kjolen var ganska så kort och vid. Det lustiga med klänningen var att den också hade ett par byxor fastsydda i sig. Ett par extratrosor så att säga som hade rynkresår i benöppningarna och som gjorde att man kunde känna sig ganska fri när man tumlade runt. De riktiga trosorna skulle inte synas hur mycket vi än skuttade omkring. Lite komplicerat var det att få på den, men med Karins hjälp så fick jag klänningen på plats och jag kunde beskåda resultatet i spegel.

 

Jag var mer än nöjd med det jag såg, och när dessutom Ann-Catrines ansikte dök upp i spegeln och nickade gillande blev jag återigen exalterad. Tur att klänningen dolde min reaktion. Karin nickade också gillande och saken blev inte sämre när hon tog fram en hårborste och borstade ut mitt hår. Utan att egentligen ha gjort någonting så kunde hon bara genom att borsta ut mitt hår på ett nytt sätt skapa en riktigt flickaktig frisyr. Likheten med Ann-Catrine blev högst uppenbar och vi båda fnittrade till när likheten blev tydlig för oss båda. Vi gick sedan in i hennes rum för att prova ut ett par lämpliga skor. Mina fötter var något större än hennes, men ett par sandaletter med öppen tå kunde jag få på mig, så dom fick det bli. Min ovana med att gå i skor med klack märktes genast, men Ann-Catrine tog bara tag i min hand och stöttade mig under de första stegen.

 

Det kändes rätt skönt att hålla henne i handen, så när jag kände att jag kunde gå relativt obehindrat så behöll jag ändå ett fast grepp om hennes hand. Tillsammans gick vi ut i solskenet och drog oss mot baksidan där en filt låg utbredd och en hög med tidningar väntade på oss. Utan att egentligen några ord utbyttes, slog vi oss bara ner och greppade tag i varsin tidning. Plötsligt var det helt OK för mig att mer noga studera tidningarnas innehåll, och det dröjde inte länge förrän vi båda var inblandade i diskussioner kring det vi läste. Oftast handlade det om olika personers klädsel och vi synade extra noga tidningarnas modesidor. Vi var så upptagna med vårt studerande att vi inte märkte hur bara tiden flög iväg. Med stor förvåning uppmärksammade vi att Karin stod i dörren och ropade att vi måste in och tvätta händerna för maten stod på bordet.

 

Förvåningen blev lika stor när vi såg att Ann-Catrines pappa satt vid matbordet. Vi hade inte hört honom komma där vi låg på baksidan, och nu sprang Ann-Catrine fram och gav honom en rejäl kram. Plötslig blev jag medveten om min egen klädsel och försökte finna någonstans att gömma mig. Karin uppmärksammade dock mitt dilemma och konstaterade bara

-         Sven har hört hela historien så du behöver inte vara orolig.

Sven lyfte blicken mot mig och lösgjorde sin dotter innan han tilltalade mig

-         Jo det var allt en historia. Skönt att du inte slog dig också. Det hade ju kunnat sluta riktigt illa, men samtidigt så förstår jag att det måste ha sett rätt lustigt ut.

-         Jodå, svarade både jag och Ann-Catrine i munnen på varandra och ivrigt återgav hela händelsen.

Isen var därmed än en gång bruten och utan speciella känslor kunde jag slå mig ner vid matbordet och ta del av den välsmakande maten. Hungriga hade vi tydligen också blivit för faten och skålarna länsades på allt sitt innehåll. Under middagen så nämnde Karin så där i förbigående att hon pratat med mamma och fortsatte

-         Mor din sa också att hon nog skulle bli sen ikväll. Du kunde åka hem eller så fick du bestämma om du hellre ville vara kvar här och sova över. Du avgör själv, men du vet att du är välkommen att stanna.

Den här gången så hade jag inga betänkligheter inför valet utan svarade omgående och tveklöst att jag gärna stannade. Jag kunde se hur svaret föll i god jord och en härlig känsla av tillfredsställelse svepte över mig.

 

I vanlig ordning så hjälpte vi till med avdukning innan vi tackade för maten och åter drog oss ut för att fortsätta våra studier. Efter ett tag kände vi oss dock nöjda och Ann-Catrine föreslog att vi skulle ta oss en cykeltur. Jag nickade gillande och var på väg fram mot min cykel när hon vinkade avvärjande. Inte kunde jag cykla på en killcykel med min klänning. Nej, jag fick ta Karins cykel och utan protester från min sida satte vi av och cyklade iväg. Det var en speciell känsla att cykla iförd klänning. Kjolen fladdrade ordentligt i vinden och jag gav snart upp försöken att hålla den i styr utan lät den fladdra bäst den ville. Ann-Catrine skrattade bara gott åt mina försök och nickade gillande när jag lät klänningen leva sitt eget liv. Vi cyklade runt ett tag och passade också på att ta oss fram till en liten sjö där vi gjorde ett uppehåll. Ann-Catrine tog genast av sig sina skor och vadade ut en bit i vattnet. Först var jag lite tveksam, men snart följde jag hennes exempel och vi travade omkring i vattenbrynet en lång stund.

 

När vi åter kom tillbaka till huset så möttes vi av ett färdigdukat bord med kvällsfika. Återigen hade tiden bara flugit iväg. Vi hade en avkopplande och skön stund tillsammans där än en gång dagens händelser penetrerades. Inte någon gång yttrades några ord att min klädsel var olämplig, utan det kändes fullt naturlig att sitta där i klänning och umgås med de andra. Det kändes därför helt och hållet naturligt när Karin så sa att det var dags för oss att lägga oss och jag möttes av en nybäddad säng inställd i Ann-Catrines rum och ett nattlinne ovanpå sängen. Utan minsta tvekan skalade jag av mig klänningen och följde hennes exempel när hon vek ihop sin klänning och hängde den över en stolsrygg. Med viss nyfikenhet så iakttog jag sedan Ann-Catrine när hon knäppte loss sin BH och drog på sig sitt nattlinne. Ungefär samtidigt blev vi klara och innan vi gick iväg för att borsta tänderna så gick vi ner till salen och sade god natt. Den här gången var jag inte det minsta blyg utan följde Ann-Catrine i släptåget när hon kramade sina föräldrar och sade god natt.

 

Så där riktigt lätt var det inte att somna. Intrycken från dagen upptog en mycket stor del av min hjärna och dessutom så var Ann-Catrine på sitt allra pratgladaste humör. Efter att Karin kommit och försökt att få oss tysta men blivit kvar och deltagit i våra diskussioner vid åtminstone två tillfällen så tynade vi sakta bort och fick vår välbehövliga vila. Så värst lång kändes den dock inte innan vi vaknade till och märkte att våra magar kurrade av längtan efter frukost. Lite fnittrade vi till när jag drog av mig täcket och blev påmind om vilka kläder jag hade på mig. Vi gjorde ingen ansats till att klä på oss utan drog oss genast ner till köket där moster Karin givetvis redan fanns och fullt uppe i något göromål. Med en vänligt god morgon hälsades vi och efter att ha besvarat hälsningen med varsin kram satte vi oss tillrätta vid det redan uppdukade frukostbordet.

 

När jag satt där och åt föll mina blickar på en stol i ena ändan av rummet. Där, prydligt hopvikta, låg mina kläder. Jag stirrade på högen och kom alldeles av mig i mitt ätande. Både Karin och Ann-Catrine såg min blick och det var Karin som tog upp ämnet

-         Dina kläder är torra nu. Jag kan inte heller känna någon lukt så allt klarade sig tydligen.

Jag svarade inte på hennes kommentar utan fortsatte att äta under tystnad samtidigt som min blick for mellan högen med kläder och det nattlinne jag just nu hade på mig. Efter en stunds tystnad så fortsatte Karin

-         För mig spelar det ingen roll om du vill fortsätta ha de kläder du hade igår eller om du vill sätta på dina egna. Du gör som du vill. Du kan väl i alla fall ta hand om dom och bära upp dom på rummet

-         Visst. Det skall jag göra, svarade jag glatt och jag kunde märka på både Ann-Catrine och Karin att de nog var rätt säkra på vad jag skulle välja.

 

Väl tillbaka på rummet så var Ann-Catrine lika ogenerad som dagen innan och drog bara av sig nattlinnet och trosorna innan hon hämtade fram rena underkläder. Utan ett ord så överräckte hon ett par rena trosor åt mig också och därmed så bekräftades den känsla jag haft att hon gärna såg mig som sin flickkusin även idag. Jag tog glatt emot trosorna och nästan lika ogenerat tog jag av mig nattlinnet och trosorna för att sedan ge mig i kast med att få på mig klänningen. Det gick mycket lättare idag och när jag nästan var klar så kunde jag se hur Ann-Catrine satte på sig sin BH. Återigen tittade jag på henne med en blick som svårligen kunde tolkas annat än som ren och skär avundsjuka. Våra blickar möttes och ett leende som jag inte riktigt kunde tolka formade hennes läppar. Hon fortsatte med att göra sig färdig innan hon återigen gick fram till sin byrå och stökade omkring lite innan hon hittade vad hon sökte. När hon åter vände sig om så hade hon en annan BH i sina händer och kom emot mig. Hon förde ner mina axelband längs armarna och när jag förstod vad hon ville så hjälpte jag ivrigt henne att hasa ner klänningens liv så att min bringa blottades. Hon trädde sedan på mig BHn och flyttade sig till min rygg där hon knäppte ihop hela härligheten. Efter små justeringar här och där så var hon nöjd och med gemensamma krafter så återförde vi klänningen till sitt vanliga läge, men nu med den skillnaden att även jag hade små utbuktningar mitt fram.

 

Sakta smekte jag mig längs mina nya kurvor och tittade storögt i spegeln en bit bort. Ann-Catrine log bara och försvann plötsligt bort till ett litet skrin. Strax återvände hon och satte på mig ett enkelt halsband gjort av kulörta plastpärlor. Jag fick även ett liknande armband i handen och kunde utan svårighet sätta på mig det då pärlorna var uppträdda på ett elastiskt band. Kvickt satte jag på mig skorna från igår, liksom för att försegla hela härligheten och inte ge någon möjlighet att berätta för mig att jag måste vakna upp ur drömmen och klä på mig mina trista pojkkläder. Jag måste även ha sett väldigt nöjd ut för Ann-Catrine gav mig en vänlig kram innan hon tog mig i handen och började gå nerför trappan. Vi passerade köket på vägen ut och Karin lyfte sin blick och nickade sitt gillande. Hon skulle just återvända med blicken till det hon höll på mig när hennes medvetande fick klart för sig att jag ändå inte var riktigt lika klädd som dagen innan. Hennes blick fastnade på mitt halsband för att sedan sakta glida nedåt över min nyskapade byst. När hon åter fångade min blick var jag alldeles illröd i ansiktet men hon svarade bara

-         Så fina ni gjort er. Hade ni tänkt göra något särskilt?

-         Nej, inget speciellt. Vi tar nog en cykeltur idag igen. Det är ju så skönt.

-         Ni tror inte att ni skulle kunna cykla in till byn och uträtta några ärenden åt mig?

-         Visst, det är ju ändå åt det hållet vi brukar cykla. Vad är det som behövs?

-         Jag behöver lite mer jäst och även lite mjöl. När ni ändå är där så kan ett halvt kilo kaffe också behövas. Jo, skulle du inte kunna köpa en påse av dom där blandade papiljotterna också. Mina börjar bli så slitna.

-         Visst, inget mer?

-         Jo, jag tror du börjar få ont om hela strumpor. Köp ett par av dom där vanliga.

-         Åhh, måste jag ha strumpor i morgon? Det är ju så varmt!

-         Ja, det måste du. Vi går inte bort på ett dopkalas utan att du har strumpor. Det gör man bara inte.

-         Okej då, svarade Ann-Catrine med en suck innan hon fortsatte. Gör det något om vi stannar till vid sjön och badar lite på vägen hem?

-         Nej absolut inte. Gör det ni. Vi kan äta lunch lite senare. Förresten! Jag brer några mackor åt er och gör i ordning en saftflaska så kan ni ta det lugnt och inte behöver stressa. Var bara hemma i god tid innan middagen. Vi har en del att förbereda inför morgondagen.

-         Det lovar vi, svarade vi unisont innan Ann-Catrine drog iväg med mig upp på rummet igen.

 

Efter en del rotande så hittade hon inte bara sin baddräkt, utan ordnade fram en av sina gamla för mig att låna. Lite generat tog jag emot den och insåg att hon på fullt allvar ville att jag även skulle bada tillsammans med henne som tjej. När vi sedan kom tillbaka till köket så stod en cykelkorg färdigpackad med vår matsäck och handdukar så vi hade bara att stoppa ner baddräkterna och säga hejdå. I sakta mak cyklade vi iväg och gjorde oss ingen större brådska på väg mot byn. Under tiden så berättade Ann-Catrine, det jag i och för sig visste men inte lagt speciellt på minnet då det inte berörde min familj, att de i morgon skulle åka iväg till en bekant några mil bort för att där vara med om ett barndop. Vad Ann-Catrine visste så var hon nog den enda i hennes ålder som skulle komma och hon såg inte fram emot morgondagen med någon större iver. Visst var värdparet trevliga och lätta att göra med, och det lilla barnet var jättesöt, men det skulle ta hela dagen och hon måste vara fin och vara med dom vuxna hela tiden. På ett tidigt stadium hade hon försökt att få avstå från det hela, men Karin hade viftat bort det kraftfullt en gång för alla. Det var ju Ann-Catrines gudföräldrar det handlade om, och då måste man bara komma, så det så.

 

När Ann-Catrine fått prata av sig sina funderingar kring morgondagen så hade vi nästan hunnit den långa vägen fram till byn. Plötsligt kom jag på att jag snart skulle möta andra människor i denna klädsel. Visserligen kände jag mig rätt van och bekväm i dom, men ändå så började det kittla av spänning långt ner i tårna. Jag uttryckte också något till Ann-Catrine att jag nog borde stanna utanför och vakta både cyklar och matsäck, men hon viftade bort det hela med att jag visst dög som jag var och att ingen skulle bry sig. En liten tröst var ju att jag sällan kom hit eftersom den låg åt precis motsatt håll från där vi bodde så ingen borde så där direkt känna igen mig. Men visst kände jag mig som en ulv i fårakläder.

 

Med ett fast grepp om min ena hand gick Ann-Catrine mot ingången till lanthandeln sedan vi ställt våra cyklar i skuggan. Vi hälsades glatt av handlaren och hans hjälpreda, en kvinna i 20-årsåldern och medan våra saker plockades fram strosade vi runt lite och tittade på alla spännande saker som fanns på hyllorna. Ann-Catrine drog också iväg mig till ett mindre rum en bit bort där handlaren hade samlat lite kläder. Vi plockade runt lite bland blusar och klänningar och när vi stod där kom kvinnan mot oss och undrade om hon kunde hjälpa oss med något, men Ann-Catrine svarade att vi bara tittade oss omkring. Det var inga problem, tyckte kvinnan, och var det något så var det bara att säga till. Ville vi prova något plagg så var det helt OK. Vi kunde gå in på kontoret så fick vi vara ifred. Vi tackade och när Ann-Catrine neg som tack gjorde jag likadant.

 

När vi blev ensamma igen så tyckte Ann-Catrine att vi inte skulle försitta tillfället, så hon valde ut några kläder som hon tyckte jag skulle prova. Först så var jag väl lite tveksam, men hennes övertalningförmåga var större än mina protester så snart befann jag mig inne på kontoret och på väg att få på mig första klänningen. Kvinnan dök återigen upp i dörren och hjälpte mig att få den på plats och drog även upp blixtlåset i ryggen innan hon tog ett steg tillbaka med orden

-         Du har en spegel därute i affären. Gå dit så du får se dig själv, men jag tycker den sitter fint. Du är väldigt söt i den.

Jag kände hur rodnaden steg och började undra hur det kom sig att jag rodnade så lätt nuförtiden. Jag kunde knappt komma ihåg att jag rodnat någon gång tidigare, och nu hade det hänt minst tre gånger bara de senaste dagarna. Jag följde dock hennes uppmaning och med övriga två i släptåget gick jag ut i affären. Framför spegeln blev jag uppmanad att svänga runt, och kjolen svajade så härligt. Expediten kommenterade det hela

-         Vänta så skall jag hämta en underkjol som man bör ha till den där klänningen för att få den rätta vidden.

Hon for iväg och kom strax tillbaka med en underkjol i stärkt tyll. Redan på långt håll kunde jag höra hur det frasade om den och när jag med bistånd av både henne och Ann-Catrine fick den på plats så stod kjolen praktiskt taget rätt ut. Än en gång fick jag svänga runt och frasandet blev högst påtagligt. Men synen i spegeln var vacker och jag stod länge och beundrade min spegelbild. Ann-Catrine manade dock på mig och ville se mig i några andra kreationer också, så vi återvände till kontoret för att prova vidare. Det var visserligen en hel del fina plagg jag provade, men den där första känslan jag fått med klänningen fick jag inte med något av de andra plaggen. Det som kom närmast var när jag provade en kjol och en blus i det tunnaste material jag skådat. Det följde min kropp så fint och kändes som silke mot huden. Däremot så visste jag inte riktigt vilket ben jag skulle stå på när jag såg hur tydligt min BH syntes genom tyget. Som kille så började jag uppskatta när man kunde se eller ana att flickorna hade BH, men nu, klädd som flicka, kunde jag känna mig nästan lite naken och utelämnad åt alla och envar.

 

Vi avslutade provningen och återställde allt på sina rätta platser. När vi återkom till disken för att avsluta våra inköp och kontrollera att vi kommit ihåg allt frågade kvinnan mig

-         Om du vill så kan jag hänga undan klänningen tills du pratat med din mamma. Du passade väldigt fint i den, så hon borde åtminstone se dig i den innan den försvinner. Vill du det?

-         Tack, men jag tror inte det behövs, svarade jag och kom ihåg att niga lite lätt.

-         Du gör som du vill, svarade hon vänligt och återgick till att packa våra varor.

När vi sett att allt var med och fått sakerna stuvade i en liten kartong vi kunde ha på pakethållaren så neg vi ännu en gång och tackade för oss. Innan vi vände hemåt så tog vi en tur runt byn och tittade på lite saker som Ann-Catrine ville visa mig.

 

 

Kapitel 13

Sjön låg alldeles spegelblank när vi kom dit. Den lilla stranden låg helt öde och vi kunde placera oss precis där vi ville. Vi hade dock ingen lust att bara ligga på stranden, utan nu var vi ordentligt varma efter cykelturen och ivriga att komma i vattnet. Jag fick lite hjälp med baddräkten och kunde konstatera att min lilla sak mellan bena knappt syntes om jag vek den bakåt. Lite obekvämt kändes det, men annars så tyckte inte jag att jag såg så mycket mer annorlunda ut än Ann-Catrine, mer än att hon då var mer utvecklad högre upp. Jag kände mig dock helt OK och hand i hand sprang vi ut i vattnet.

 

Det var faktiskt en annorlunda känsla att doppa sig i baddräkt. Du kändes ”torr” längre och när du väl blev blöt så kändes det extra materialet du hade på kroppen. Det var dock inget som störde vår iver utan vi simmade omkring och busade precis som vanligt. Båda två var vi ena riktiga vattendjur så det dröjde lång stund innan vi drog oss upp. Utsträckta på våra handdukar tog vi tacksamt emot solens strålar och nu kändes det också motiverat att ge oss i kast med den medförda matsäcken. Trots att vi gärna hoppat i vattnet direkt efter maten, så var vi lydiga och följde en gammal regel som sa att vi borde vänta en halvtimme innan nästa dopp. Mellantiden tillbringade vi på våra handdukar samt gjorde ett strövtåg längs strandkanten bort till en liten å som rann ut i sjön. I en liten pöl hittade vi ett stort antal grodyngel som simmade omkring och intresserat studerade vi deras simmande fram och åter. Vi lovade oss själva att vi skulle återvända hit för att se hur de utvecklades.

 

Det hade nu gått mer än väl den halvtimme som vi satt som gräns och det var skönt att än en gång få slänga sig i vattnet. Vi stannade i minst lika länge nu och det var med yttersta tvekan som vi till slut kände oss manade att bryta upp. Eftermiddagen var långt gången och vi hade ju lovat att vara hemma tidigt. Lite av motviljan satt nog också i att både jag och Ann-Catrine insåg att det här lilla äventyret med mig iklädd flickkläder nu snart var till ända och även om vi inte pratade om det så kände vi nog båda att det varit två trevliga dagar som vi skulle minnas länge. Vi gjorde oss dock ingen större brådska utan låg kvar och lät solen torka oss både grundligt och länge. När vi sedan klädde på oss så klarade jag mig riktigt bra själv med att få på mig BHn och glada i sinnet, men ändå lite återhållsamma cyklade vi hemåt.

 

När vi travade in i köket för att redovisa vår dag för Karin så fick jag mitt livs chock. Bredvid Karin stod mamma i full färd med att skala potatis. Hon vände sig om, hajade till lite, men avbröt sitt arbete, torkade händerna och sade

-         Hej flickor, hur har ni haft det?

-         Jo tack, bara bra, svarade Ann-Catrine som uppenbarligen inte blivit lika förvånad som jag.

Hon fortsatte att berätta om allt vi varit med om, från alla klädprovningar i affären till badandet i sjön. Själv stod jag helt stum och visste inte hur jag skulle göra för att bara försvinna från jordens yta. Jag kände mig plötsligt väldigt obekväm i kläderna jag hade på mig och var ytterst generad över att mamma nu sett mig i dom. Jag förvånades dock över hur naturligt hon verkade ta det. Karin och hon måste ha samtalat om det innan vi kom. När Ann-Catrine pratat färdigt så var det mamma som tog till orda

-         Ni verkar ha haft en riktigt trevlig dag som det verkar. Men skall du bara stå där. Skall jag inte få en välkomstkram av min söta dotter, frågade hon och sträckte ut sina armar

Min förtrollning bröts och jag föll mamma i armarna. När jag kände hennes trygga famn kunde jag bara inte längre hålla emot, utan jag kände tårarna välla upp inom mig. Sakta smekte hon mig på håret och lät mig gråta ut. I ögonvrån såg jag dock hur Ann-Catrine såg på mig med en förvånad blick innan moster Karin tyst tog sin dotter i handen och lämnade oss ensamma i köket.

 

Vi stod som fastklistrade vid varandra en lång stund, och när vi särade på oss så kunde jag även se att mor hade en tår i ögat. Hon torkade både bort sina egna och mina med sin näsduk innan hon satte sig ner på en stol och ställde en annan mitt framför henne. Med ett stadigt grepp om båda mina händer tittade hon mig djup in i ögonen, log och sedan sakta följde min kropp nedåt. När hon åter fångade min blick så sade hon bara

-         Du är söt. Riktigt söt som flicka. Karin har, som du säkert förstår, berättat för mig och sagt att du verkligen gör dig bra som flicka, men jag hajade ändå till när jag såg dig. Känns det bra för dig i dom här kläderna?

Tyst nickade jag och hade svårt att se mamma rakt i ögonen. Hon avkrävde mig dock inte något annat svar utan fortsatte att under tystnad betrakta mig. Det kändes inte som en fråga utan snarare en ett konstaterande när mamma sedan fortsatte

-         Ann-Catrine och du har alltid kommit bra överens och uppenbarligen så har ni inte blivit sämre kompisar efter den här händelsen. Men även om jag tycker att du är söt i dom här kläderna så är det ändå viktigt att du berättar hur du känner det och inte låter oss andra att tycka åt dig. Vill du gå klädd så här så är det OK för mig, men du skall inte behöva känna det som et tvång för att vi tycker att du passar som tjej och att Ann-Catrine gillar det. Då blir det lätt fel och du hamnar lätt i en omöjlig situation. Jag förstår att det kan vara svårt för dig att sortera alla känslor, men kan du beskriva något av vad du känner?

-         Vet inte, svarade jag och ryckte på axlarna. Det känns bara så rätt på något vis. Jag kan inte förklara hur, utan jag bara känner det.

-         Har du provat mina eller Ann-Catrines kläder förut?

-         Nej, men jag har länge gått och tittat på er och hur ni klär er. I smyg så har jag också tittat på bilder i tidningarna och fantiserat att jag kunde ha dom kläderna på mig.

-         Jaha, det är det du gjort. Jag har sett hur du gärna tittat i mina tidningar men jag har alltid trott att du bara ville titta på flickor. Ibland har jag nog blivit både sur och fundersam på ditt intresse, men nu förstår jag att jag misstolkat dig helt. Förlåt mig!

-         Något inom mig sa att jag inte skulle gå med på att låna Ann-Catrines kläder, men samtidigt blev jag så nyfiken och ville väldigt gärna göra det. Jag är glad att jag vågade, men just nu vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel.

-         Klart du gjorde rätt! Det är aldrig fel att prova och du har visat stort mod genom att göra det. Jag är stolt över dig. Inte bara för att du vågade, utan också för att du gör dig så bra som flicka. Du försöker verkligen att vara som en flicka också om du förstår vad jag menar.

-         Jag förstår, tror jag, men jag vet inte hur det gick till. Det kändes bara så rätt att göra si eller så när jag fick dom här kläderna på mig.

-         Du bär nog på en liten flicka inom dig skulle jag tro. En flicka som uppenbarligen mådde bra av att få komma ut. Jag tror inte du behöver vara rädd för att visa upp henne. Det behövs en ”riktig karl” för att våga vara sig själv, kommenterade mamma och gav mig en riktig björnkram

 

Medan vi stod där och kramades så kom Ann-Catrine och Karin tillbaka. Jag fick undrande blickar från Ann-Catrine som jag inte riktigt kunde tyda, men jag fick inte tid att ge mig in på någon analys för Karin tog genast till orda

-         Nej, flickor. Skall det bli något gjort får vi sätta fart. Om ni två dukar så fixar vi färdigt maten. Vi kan ju prata under tiden, för vad jag förstår så finns det väl vissa frågor som väntar på sitt svar.

Jag ställde mig lite undrande vad det var för frågor, men trodde det hade något att göra med mamma och Karin. Jag blev därför mycket förvånad när Ann-Catrine ställde frågan direkt till mig

-         Vad tycker du? Vill du följa med i morgon?

-         Just ja, svarade mamma innan jag hann reagera. Det glömde jag alldeles bort att fråga. Jag blev så tagen av dig som person så jag tappade alldeles fattningen. Ursäkta min fumlighet, men frågan är egentligen lika enkel så som Ann-Catrine ställde den. Skulle du vilja följa med på dopet i morgon?

Jag blev lite ställd av frågan och blev tyst en stund medan jag tänkte på frågans innebörd. Menade de verkligen att jag skulle kunna följa med som tjej eller var det min fantasi som sprang iväg och formulerade ett önsketänkande som inte de alls hade i tankarna. Jag visste heller inte hur jag skulle ställa en motfråga för att få klarhet i hur det låg till och ändå inte avslöja mina egna fantasier. Jag var trots allt inte riktigt säker på hur långt mamma, eller för den delen även Karin, var beredda att bistå och stötta mina trevande steg i den kvinnliga världen. Jag slapp dock tänka på formuleringen för Ann-Catrine gjorde själv ett förtydligande

-         Jag har sagt till mamma att jag vill att du följer med som min tjejkompis. Om du gör det så har jag lovat att inte stöna och stånka, inte för mycket i alla fall, utan vara en snäll och beskedlig flicka. Nå vad säger du?

-         Men hur skall det fungera? frågade jag med blandad skepsis och en betydande del glädje.

-         Det skall nog inte bli några som helst svårigheter, fyllde Karin i. Vill du bara, och du skall absolut inte känna dig tvungen, så löser vi det andra på bästa sätt.

-         Vad tycker du, mamma? frågade jag vädjande

-         Valet är ditt min älskling, men jag tror att du både vill och kan genomföra det. Mitt stöd har du oavsett vilket du väljer.

Jag tvekade bara en sekund innan jag gav mitt svar och sekunden efteråt klängde Ann-Catrine runt min hals och delgav mig sin glädje över beslutet. Det var åter Karin som tog tag i situationen och organiserade det hela.

 

-         Då var det bestämt! Bra och jag tror också att du kommer att både gilla det hela och dessutom bli en riktigt söt och trevlig bekantskap för de andra. Var bara så som du är nu och allt kommer att gå galant. Men nu till några praktiska, men icke oväsentliga frågor. Jag tänker genast ringa och anmäla din närvaro, men vad skall vi kalla dig?

-         Jag har ett förslag där, svarade mamma överraskande. Jag har också tänkt på det och varför inte ta det namn som vi hade planerat för dig om du skulle blivit född som flicka? Vi hade tänkt kalla dig Anna. Skulle det passa damen?

-         Anna! Ja, varför inte. Det kan jag gott tänka svarade jag fortfarande smått chockad över de senaste minuternas händelseutveckling.

-         Men då så. Välkommen hit Anna, får jag väl säga då. Jag går och ringer så fortsätter vi att prata sedan.

Även om Karin försvann så fortsatte vi att prata och min glädje och entusiasm inför det som komma skulle gick inte att ta miste på. Visserligen var det mycket som både kändes osäkert och ovisst, men jag litade fullständigt på att alla tre skulle bistå mig på bästa möjliga sätt och ge mig vägledning där jag behövde sådan.

 

När Karin kom tillbaka så meddelade hon bara

-         Anna! Nu har jag ringt och du var hjärtligt välkommen med i morgon, så nu när alla frågor är med ”ja” besvarade så är det väl bara att sätta igång.

-         Jag springer och tittar i min garderob vilken klänning som skulle passa Anna, kom det från Ann-Catrine

-         Det behövs inte, svarade Karin. Allt det är redan ordnat!

Förvånat tittade alla tre på Karin och utan ett ord så vände hon på klacken och kom tillbaka med den klänning som Ann-Catrine visat upp för mig tidigare på morgonen.

-         Men det är ju min klänning, svarade Ann-Catrine förvånat

-         Nej, det här är Annas klänning. Din hänger uppe i garderoben.

Hon skakade på huvudet och for plötsligt iväg uppför trappan och återvände sekunderna senare med sin klänning i handen. Leendet på hennes läppar var obetalbart.

 

Våra miner var inte mindre förvånade när vi betraktade de båda klänningarna. Karin såg våra miner och förstod att vi ville ha en förklaring.

-         Anna! Jag måste berätta för dig att jag faktiskt räknat med att det som nu hänt skulle hända. Jag förstod det redan i morse när ni kom ner efter frukosten. Ni båda var då så härliga. Det fanns inget av tveksamhet utan ni strålade av tillförsikt och självförtroende. Då förstod jag att du nog inte skulle misstycka att vara flicka ett tag till. När ni sedan sa att ni skulle ut och cykla så fick jag ett infall som jag själv tycker var riktigt smart gjort. Strumporna ni köpte är inte till dig Ann-Catrine utan till Anna. En chansning, ja, men ändå inte så märkvärdig. Strumporna skulle du förr eller senare ändå behöva, men nu blev det ju riktigt lyckat.

-         Papiljotterna då, frågade Ann-Catrine. Ingick dom också i planen?

-         Ja, faktiskt, men även där så passade nödlögnen in. Jag behöver nya, men nu blir det Anna som får inviga dom.

 

Häpna stirrade vi på Karin och hennes förklaringar. En fråga var dock kvar att ställa och det var hur en klänning plötsligt kunde bli två

-         När ni åkt iväg så satte jag igång och funderade på hur du skulle klä dig, om nu mina aningar visade sig stämma in. Jag ville också att ni skulle se ungefär lika ut, och då var det mest naturligt att jag tittade på din klänning som jag ju sydde åt dig så sent som i förra veckan. Turligt nog så hade jag tyg kvar så det skulle räcka, och storleken skulle heller inte vara något problem. Så det var bara att sätta fart på symaskinen.

-         Så du har sytt den idag, frågade mamma häpen. Ja, visserligen har du alltid varit händig med nål och tråd, men att du var så flyhänt det var en nyhet.

-         Äsch, det var bara kul, svarade Karin blygsamt. Betalning har jag dessutom redan fått i form av era obetalbara miner. Hoppas bara nu den passar.

-         Jag kan prova den genast, föreslog jag

-         Sakta i backarna nu. Visst skall du få prova den, men inte nu. För snart så är maten klar och när vi ätit middag så blir det tjejernas helkväll, var så säkra. Skall vi fyra bli vackra och fina till i morgon så måste vi börja redan ikväll.

-         Fyra? Kom det unisont från oss

-         Ja, jag passade på att bjuda med dig också på samma gång. Klart att du måste vara med när din dotter går på sitt första kalas.

 

 

Kapitel 14

När middagen var uppäten, undanplockad och köket återställd i ursprungligt skick uppmanades Ann-Catrines pappa att syssla med vad han ville, men att hans närvaro i huset inte direkt förbjöds, men undanbads på ett fint och trevligt sätt. Han smilade upp sig mot oss och sade att han nog skulle ringa runt till grannarna och be dom komma hit och hjälpa honom att hålla koll på läget som han uttryckte det. Karin gav honom en puss mitt på munnen och sade att det kunde han gott göra, men då blev det till att sova i svinstian, inte bara i natt utan många nätter framöver. Skrattande tog han dagens tidning och drog sig ut i trädgården där han satte sig tillrätta ute i bersån.

 

Under tiden hade köket åter genomgått en förvandling. Nu liknade den mer en skönhetssalong och allehanda redskap låg spridda på det stora matbordet. Jag och Ann-Catrine blev uppmanade att ta oss ett bad och samtidigt se till att vi tvättade håret ordentligt. Även om jag skakade lätt på huvudet åt det hela, jag hade ju gjort allt detta så sent som igår, så protesterade jag inte utan följde lydigt med Ann-Catrine upp på övervåningen. Samtidigt som vi började fylla badkaret så klädde vi av oss. Ann-Catrine föreslog att vi kunde bada tillsammans, det skulle bli både enklare och gå snabbare, och jag hade inget att invända. Så snart vattnet fyllts på en bit kröp vi ner i badkaret och hällde i lite medel så att vattnet började skumma. Samma väldoft som dagen innan spreds i rummet och när vi hittat platser för våra ben så sträckte vi ut oss och njöt av det varma vattnet och det härliga skummet.

 

Så där värst länge låg vi inte stilla innan vi så smått började busa med varandra. Vi slängde skum på varandra och hade skoj i största allmänhet. Vi stojade nog en hel del, för mamma kom upp för att kolla vad som egentligen pågick. När vi sent omsider upptäckte henne i dörröppningen så skrattade hon bara och sade att vi nog skulle börja tvätta vårt hår. Även Karin och hon ville ta sig ett bad. Vi efterföljde hennes uppmaning ganska så omgående och var precis klara och höll på att skölja av varandra med duschslangen när Karin kom upp med rena handdukar åt oss. Ann-Catrine svepte den ena handduken om sin kropp och gjorde sedan några snabba rörelser med den andra, och vips så såg hon ut som om hon hade en turban. Jag tog tag i min handduk och skulle just svepa den runt mina höfter som jag brukade när Karin skakade lätt på huvudet och drog upp handduken så att den satt under mina armhålor istället. Därefter hjälpte hon mig att fixa till min ”turban” och vi var strax likadana, jag och Ann-Catrine.

 

Medan vi ännu var kvar i badrummet så började hon skölja ur badkaret och tappa i nytt vatten. Sedan vände hon sig mot oss och började prata med oss och under tiden så åkte det ena efter det andra plagget av från hennes kropp tills hon stod helt naken framför mig. Jag blev så fascinerad av det hela, mig veterligen första gången som jag såg en vuxen kvinna naken, att jag nästan totalt missade vad hon sade

-         Nu tycker jag att ni skall gå in till er och fortsätta göra er i ordning medan vi badar. Ni kan börja med att plocka fram lite underkläder för i morgon. Titta så att strumporna är hela och så. Glöm inte trosgördlarna och titta gärna på vilka underkjolar ni skall ha. När ni gjort det så skulle ni kunna börja med att måla era naglar. Jag har ställt in en flaska åt er.

-         Okej, mamma!, svarade Ann-Catrine och började gå ut ur rummet

-         Förresten! Innan ni börjar med naglarna så kan ni väl se över vilka smycken ni skall använda. Försök att få så lika som möjligt, det skulle se fint ut. Hittar ni inget inne hos er, så kan ni väl titta i mitt skrin också.

-         Ja, det gör vi, svarade vi unisont och försvann in till Ann-Catrine.

 

På garderobsdörrarna i rummet hängde två identiska klänningar nystrukna och fina och vi aktade oss noga att röra vid dom. Vi såg också att det satt två små lappar på dom, fastsatta med en knappnål. På den ena stod det ”Ann-Catrine” och på den andra ”Anna”. Jag blev alldeles varm inombords och fick en vänlig klapp av Ann-Catrine på kinden som svar. På något sätt så märkte hon tydligen att jag blev berörd över synen. Men vi hade inte tid att njuta för mycket, så vi gav oss i kast med vårt uppdrag och med stor iver och noggrannhet hade vi snart plockat fram alla tillbehör. Jag var mest fascinerad av det plagg som kallades trosgördel. Den var liksom öppen i båda ändarna och såg mer ut som en stor tub. Materialet verkade också vara elastiskt, för den där lilla saken skulle jag väl aldrig annars kunna få på mig. I nederkanten hängde fyra stroppar och i var och en av dom hängde en strumphållare. Dom kände jag igen, för dom låg lite här och var hemma. På framsidan av trosgördeln så fanns det ett stort rektangulärt parti av tyg som glänste. Sakta kände jag med handen på det och reflekterade hur skönt det kändes. Ann-Catrine skrattade gott åt mig där jag stod och sade bara

-         Passa på och njut du. Snart nog skall du nog inse varför jag så gärna ville vara barbent.

 

I två prydliga högar lade vi våra saker och jag tittade längtansfullt mot min hög som överst pryddes av en mycket finare BH än den jag haft under dagen. Även den tillhörde Ann-Catrine, men numer så var den alldeles för liten i kuporna, förklarade hon. Den här var en av hennes första och hade ganska mycket fyllning för att ”hjälpa till” i början när behagen var små men viljan stor. Jag skrattade lite generat åt hennes uppriktighet och rättframma attityd gentemot mig innan vi gav oss i kast med näst fas i projektet, våra smycken.

 

Efter flitigt rotande i diverse lådor fanns två högar med smycken som liknade varandra. Med Ann-Catrines hjälp fick jag på mig allting utom örhängena. Besvikna konstaterade vi att de var gjorda för hål i öronen, och några sådana hade inte jag. Men Ann-Catrine var inte den som hindrades av så enkla saker utan försvann iväg och kom strax iväg med en stor stoppnål och en isbit. Hon bad mig sätta mig på stolen framför henne och sekunden senare så stack det till i örat på mig. Jag kunde inte se vad hon gjorde, men kände hur nålen arbetade sig genom huden och hur den trängde fram på baksidan och in i isbiten. Så fort hon dragit ut nålen satte hon i ett av örhängena, innan hon ägnade andra örat samma uppmärksamhet. Snart var även det gjort, och innan hon gick iväg för att återställa sakerna hon använt satte hon en handspegel i min hand. Jag betraktade med förundran mina örsnibbar som nu pryddes av två små örhängen i form av ett hjärta och en liten pärla som dinglade en liten bit nedanför örsnibbens slut. Jag satt fortfarande kvar och stirrade på mina öron när Ann-Catrine kom tillbaka och satte in sina örhängen innan hon bara konstaterade

-         Dom sa ju att vi skulle vara lika! Visst är dom vackra?

 

Sista delen av vårt uppdrag var att måla naglarna, och mycket nyfiken på hur det skulle kännas så följde jag helt och hållet hennes anvisningar. Vi började med mina tånaglar och efter att ha stoppat bomullsvadd mellan tårna och filat lite på naglarna så började hon lägga på ett lager lack med jämna fina drag. Snart så lyste det rosa om alla tio naglar och jag blev uppmanad att sitta stilla en stund och absolut inte röra mig. Under tiden så tittade hon till mina händer och filade och jobbade med nagel efter nagel. Som tur var så tillhörde inte nagelklippning mitt starkaste ämne, så de var ganska långa och även om Ann-Catrine förfasades över deras skick så medgav hon att det ändock fanns ett ämne för att forma till något vackert. Jag kunde se att hon rundade av kanterna mycket, och på något sätt så såg de genast mycket längre och kvinnligare ut. När hon var nöjd så kände hon försiktigt på mina tånaglar innan hon avlägsnade bomullstussarna och placerade dom mellan sina egna tår. Jag fick sedan stiga upp från stolen och när han satte sig själv tillrätta på den så sa hon lugnt

-         Nu får du måla mina naglar!

 

Lite nervöst tog jag mig an uppgiften. Ann-Catrine guidade mig tålmodigt och även om jag vid ett par tillfällen fick ta till acetonflaskan och torka bort det jag målat så lyckades jag till slut få både styr på händer och penselföring. Det var inte så lätt som det verkade, men det här var ju första gången för mig. Jag fick väl inte riktigt förtroendet att måla varken hennes eller mina fingernaglar, men det gjorde inget, utan jag tyckte enbart det kändes skönt att sitta där och bli ompysslad. När vi satt där och lät våra naglar torka till ordentligt så kom två turbanförsedda individer in och beskådade vårt arbete. Eftersom vi var klara så tyckte Karin att vi kunde assistera dom med sitt göra. Jag fick mamma på min lott och med ganska så stor säkerhet började jag med att sära på hennes tår för att sedan lägga på lack. Mamma tittade med häpen min hur jag med lugna drag fick hennes naglar att bli röda och fina. När hon släppte blicken på tårna för att tacka mig så såg jag hur hon riktigt hajade till

-         Men Anna! Har du hål i öronen!

 

Allmän uppståndelse tog vid och ömsom beundrades mina örhängen ömsom ojades det över Ann-Catrines tilltag. Jag försvarade henne så gott det gick och bedyrade att jag faktiskt inte protesterat och dessutom så följde vi bara deras instruktioner. Det hela mynnade så småningom ut i att vi konstaterade att det hela nog inte gjorde så mycket. Så fort jag tog bort örhängena så skulle hålen läka ihop av sig själva. Dessutom så hade dom nog inte tänkt på möjligheten att vi skulle följa deras instruktioner så noggrant och plikttroget. Hur det än var med det så såg dom välgjorda ut och örhängena skulle passa mig alldeles förträffligt. Vi kunde därför återuppta vårt arbete och det som närmast skulle ske var att vi skulle fixa till våra frisyrer. Mamma och Karin avstod därför att måla sina naglar nu utan väntade med det till senare.

 

I gemensam tropp vandrade vi ner till köket och vi placerades på varsin stol, Ann-Catrine och jag. Mamma och Karin löste upp våra turbaner och började kamma ut vårt hår som fortfarande var fuktigt. Under tiden diskuterade de flitigt vilka frisyrer som de skulle skapa, och mitt hår jämfördes med Ann-Catrines mer vårdade hår. Till slut enades de och det resulterade att mamma tog till saxen och gjorde en hel del justeringar som var omöjliga för mig att se. Jag kunde dock se att högen av hår växte på golvet och undrade om det alldeles gått slint i deras huvuden. Klippa av mig håret när jag skulle försöka att se ut som en tjej!

 

Karin låg genom klippningen av mitt hår steget före där hon höll på med Ann-Catrine. Jag kunde därför intresserat följa hennes arbete och därmed vara lite förberedd på vad som skulle hända med mig. Även här blev jag lite förvånad. Först så kammade Karin ut håret, sedan gnuggade hon in något i det och masserade runt det tills håret återigen var en enda stor röra. Men när hon åter kammade ut det så skedde det lite annorlunda och hon förde olika hårslingor åt olika håll. Med en speciell kam, den hade en lång sticka i ena ändan, lyfte hon så på slinga efter slinga och rullade upp dom på olikfärgade spolar. Jag såg snart att färgen hade med storleken att göra, och när hon rullat upp håret ända ner till hårbotten fäste hon dom med små plastpinnar. Ibland såg jag hur Ann-Catrine grinade illa när rullen fästades och jag undrade om det gjorde ont.

 

Mamma var tydligen nu nöjd med sitt jobb och jag kände nu igen mig när hon började massera in den där vätskan. Den hade en skarp doft som var varken väldoftande eller illaluktande. Den doftade bara. Strax så var det dags för min första spole och jag förstod genast Ann-Catrines ansiktsuttryck. Spolens taggar tryckte rätt duktigt mot hårbotten, och när mamma stack dit plastpinnen så kändes det som om hon rispade upp hela huvudsvålen. Jag bet dock ihop och hoppades att fortsättningen inte skulle bli lika plågsam. Det blev den nu heller inte. Jag vande mig med både trycket av spolarna och den rispande känslan som blev när spolen fästes. Jag log mot Ann-Catrine som nu var helt klar och fick ett stort hårnät knytet runt hela härligheten. Uppenbarligen lättad att hon var klar satte hon sig och tittade på slutfasen av min skapelseprocess. Mamma jobbade snabbt, så det dröjde inte länge innan sista hårslingan fästes och hårnätet knöts runt mitt huvud. Ann-Catrine drog genast iväg med mig till hallspegeln och skrattande ställde vi oss framför den och tittade på de lustiga figurerna som stod framför oss.

 

Vårt skrattande fick tom Sven att överge sin beordrade plats ute i bersån och kom in i hallen. Även han drog på munnen åt synen och gick utan ett ord efter sin kamera och tog ett par bilder på oss innan han åter blev ivägskickad ut. Men först så skakade han lätt på huvudet och leende gav Karin en puss på munnen innan han försvann iväg. Karin skrattade bara och satte igång med att rulla upp mammas hår. Efter en stund så bad hon mig komma fram till henne och inte bara sitta på stolen och titta. Hon visade hur hon gjorde när hon valde ut en hårslinga och hur hon jämnade till den i handen för att sedan föra ihop spolen och ändarna och rulla upp håret. Jag såg hur hon höll håret sträckt för att det skulle bli upprullat jämt och fint. När hon fäst spolen så räckte hon över kammen till mig och sade

-         Nu är det din tur. Varsågod!

Häpen tog jag emot kammen och med hjälp av hennes lugna och fina anvisningar så började jag att fånga upp min första hårslinga. Lite valhänt kändes det, och jag fick rulla om den ett par gånger innan Karin blev nöjd. Hon rättade mig dock på ett varligt sätt så det sporrade mig bara att fortsätta och för varje spole jag fästade så gick det bättre och bättre. Det gick tom så bra att Karin bad Ann-Catrine att hjälpa henne med hennes hår, och snart så stod jag och Ann-Catrine och rullade upp håret på våra mammor. De tjattrade glatt om vilken tur de båda nu hade som kunde få hjälp med detta arbete. Vi å vår sida var snabbt med på noterna och lovade att hjälpa till när det så behövdes. Att det inte var första gången för Ann-Catrine förstod jag väl, men för mig var det här en ny, men absolut inte ovälkommen, sysselsättning.

 

Jag fick sedan hjälp med hårnätet då det bara ville trassla in sig i fel spolar och istället för att ruinera hela mitt arbete så kom Karin till min undsättning. Nöjt betraktade hon mitt verk och kommenterade glatt att jag gjort ett mycket fint jobb. Mamma kunde också intyga att det bara känts skönt och att jag hade en mycket varsam och känslig hand. När nätet var på plats fick jag också en uppskattande kram av henne innan hon också gick ut i hallen för att beskåda verket.

 

Tiden hade bara runnit iväg och både Ann-Catrine och jag blev uppmanade att göra oss i ordning för natten. Jag pekade fundersam på mitt huvud och fick då förklarat att vi skulle sova med spolarna i. Dels för att håret skulle torka riktigt ordentligt, dels för att vi skulle förstöra frisyrerna om dom togs bort nu. Jag nickade att jag förstått, men undrade ändå hur det hela skulle fungera. Vi sa god natt och traskade upp till oss väl medvetna om att vi skulle upp extra tidigt i morgon bitti. Innan det var dags att sova så behövde vi hjälpa varandra att få på nattlinnena eftersom våra huvuden, av någon konstig anledning, var betydligt större i omfång nu. Men det gick bra och jag var precis på väg in under täcket när Ann-Catrine kom med en konstig kudde.

-         Ha den här under nacken så kommer du knappt att märka av papiljotterna, sa hon och gav mig den ena kudden innan hon kröp ner hos sig.

Kudden hjälpte faktiskt, och om det berodde på den eller ren utmattning efter dagens alla upplevelser vet jag inte, men somnade gjorde jag direkt.

 

 

Kapitel 15

Tuppen hade nog inte ens funderat på att börja gala när mamma kom in i rummet och väckte oss. Hon såg så nyponfräsch ut och satte sig glatt på min sängkant och smekte mig varsamt på kinden.

-         Du vet att du ännu kan backa ut om du känner dig osäker

-         Mm, jag förstår det, svarade jag yrvaket, men jag tror inte jag gör det. Inte efter allt besvär, och för den delen roliga saker också, som vi gjorde igår.

-         Så det var lite besvärligt ändå att göra sig fin, svarade mamma leende.

-         Ja, mycket mer än jag trott, men samtidigt var det kul för jag kom så nära dig. Närmare än jag tycker att jag varit på riktigt länge. Det kändes att jag saknat den närheten

-         Det var snällt sagt. Jo, jag har nog känt likadant, och det gör mig samtidigt lite orolig att du gör det här bara för den sakens skull. Men det får vi ta och resonera om vid ett senare tillfälle. Nu är vi här och vi skall göra vårt bästa av situationen. Frukosten står framme redan så kom ner som ni är så fixar vi till det sista efteråt.

 

Sven såg minst sagt road ut där han satt omgiven av fyra papiljottförsedda skallar. Han var den enda som verkade vara färdigklädd och drog sig diskret åt sidan när frukosten var klar för hans del. Vi andra fick våra sista instruktioner av Karin och innan hon släppte iväg oss så inspekterade hon mina hål i öronen och kunde konstatera att det hela såg fint ut. Tillbaka på rummet så hade vi order att först och främst utföra våra toalettbestyr och sedan hjälpa varandra att ta ur spolarna. Därefter skulle vi klä på oss och som sista åtgärd skulle vi få hjälp att kamma till frisyrerna. Ann-Catrine ville också att vi skulle få sminka oss lite, och efter en kortare diskussion så fick hon tillåtelse att använda lite mascara och ett ljust rosa läppstift.

 

Ann-Catrine hjälpte mig först så jag fick se hur jag skulle göra. Det såg rätt lustigt ut när håret rullade tillbaka i samma läge och det såg nästan likadant ut nu som när spolarna satt i. Jag blev än mer nyfiken på hur det hela skulle te sig när allt var färdigt, men fick inte möjlighet att fundera vidare för nu måste jag ta ur hennes spolar. Jag lyckades nästan lika bra. Det var bara någon som tappade formen och slingrade sig som en korkskruv ner längs ena sidan. Hon tröstade mig snabbt och sa att det hade ingen betydelse, snart skulle allt ändå borstas ut och bli fint. Vi grep oss sedan an verket med våra kläder, och jag försökte göra allt i samma takt som Ann-Catrine. Svårast var det just med trosgördeln som trilskades ordentligt och det var en hel del ålande innan den satt på plats.

 

Ann-Catrine visade mig sedan hur jag skulle rulla upp en strumpa och sedan sakta trä den över foten och upp längs benet. Jag måste dra en del, men inte så mycket att den gick sönder. Det kändes verkligen annorlunda när strumpan formade sig kring mitt ben. Var som om någon smekte mig med den mjukaste handske. Jag ryste till av välbehag och undrade varför Ann-Catrine tyckte det här var så plågsamt. När strumpan var på plats så hade jag lite problem med att fästa den. Speciellt svårt var det med den bakre av strumphållarna, men med lite gymnastiska övningar så satt den på plats. Andra strumpan gick mycket bättre och strax därefter kunde vi paradera runt i våra stärkta underkjolar.

 

Ann-Catrine hämtade sina sminkgrejer och bad mig sätta mig på stolen. Jag gjorde precis som hon sa och kände hur hon höll på med mina ögon. Vad hon gjorde visste jag inte, men att det var något som hon gärna ville göra förstod jag. Slutligen så var hon nöjd och tog fram sitt läppstift. Jag fick puta med munnen och efter några försök så var hon nöjd och kunde lägga på ett lager. Läpparna smakade annorlunda och jag fick även bita på en bit toalettpapper innan hon var nöjd och övergick att återupprepa det hela på sig. Sist så tog hon fram en parfymflaska och sprayade några lätta duschar här och där på mig. Jag fick sedan gå iväg för att hämta någon av våra mammor för att få hjälp med håret och klänningarna.

 

Jag behövde aldrig ropa, för två välklädda och friserade damer kom emot mig i trappan. De hade verkligen gjort sig fina och jag blev så glad att jag föll mamma om halsen och gav henne en kram. Vi blev ordentligt avsynade och godkända i vederbörlig ordning. Ann-Catrin hade verkligen varit återhållsam med sitt smink. Vi började sedan med klänningarna och jag blev inte ett dugg förvånad när den passade mig perfekt. Den smet åt så vackert kring mina kullar för att sedan markera mitt liv innan kjolen började bölja fritt ut från midjan. Två smala axelband dolde mina BH-band men lämnade stora delar av min hals och rygg bar. Våra solbrända kroppar kontrasterade fint mot det gula tyget.

 

När mamma sedan började med att borsta ut håret så kändes det som om det höll på att lossna från huvudet. Kraftiga långa tag som gav håret en lyster jag aldrig märkt förut. Jag såg nu också hur håret behöll sitt stöd från själva upprullningen och fick det att fylla ut mer. Sakta men säkert växte en frisyr, som jag fick veta kallades för page, fram. Den utgick från en sidobena på ena sidan och en stor hårslinga gick därifrån snett över min panna för att sedan vika bakåt och lämna örat och mitt vackra örhänge fullt synligt. Den andra sidan var kortare, men låg lika vackert mot örat och när mamma visade mig min nacke så slutade hela frisyren ganska rakt med topparna osynligt vända inåt. Jag tyckte verkligen att jag såg både annorlunda och fin ut i min nya frisyr. Känslan blev sedan än mer förstärkt när halsbandet kom på och skorna avslutade hela kreationen. Jag behövde inte ens titta i spegeln för att känna mig nöjd. Det hela var som i en overklig dröm.

 

En fotoblixt från Svens kamera återförde mig till verkligheten och han radade upp oss alla fyra för en sista bild innan vi for iväg. Ann-Catrine gav mig en handväska att bära och på vägen till bilen fick jag mina sista(?) instruktioner hur jag skulle göra för att inte skrynkla ner klänningen eller få en maska att gå på strumporna. Verkligen mycket att tänka på som kvinna.

 

Resan till kyrkan var rätt så händelselös, även om tjattret stundtals nådde så höga nivåer att Sven faktiskt bad oss att dämpa ner oss. Han påstod att han inte ens hörde motorn när vi tjattrade som mest. Förmodligen var han bara avundsjuk att han inte också var lika vackert klädd som vi andra. Så fort vi kom fram så blev det genast ombytta roller. Nu spatserade han omkring som tuppen i hönsgården och visade upp sina fyra vackra följeslagare. Vi lät honom hållas, väl medvetna om att han fått stått tillbaka ordentligt de senaste dagarna och han kunde nu gott få sola sig i glansen. Vi blev dock inte på något sätt bortglömda och flera av de som inte kände Ann-Catrines familj närmare trodde att vi var tvillingar. Värdinnan själv kom fram till oss, strålade av lycka, och välkomnade mig och min mor speciellt. Vi fick också som hastigast se den lilla flickan som snart skulle döpas, och hon var så fin i sin söta klänning.

 

Ceremonin i kyrkan var enkel men fin. Hon blev döpt till Anna Kristina, och det fick mig att växa lite även om namnet inte hade ett dugg med mig att göra. I gemensam procession gick vi sedan till församlingshuset där det skulle hållas ett kalas till den nydöptes ära. Alla ville givetvis beskåda underbarnet och Ann-Catrine och jag var inget undantag. Mamman förevisade henne stolt, och det verkade även som om Anna Kristina njöt av uppmärksamheten för hennes ögon sökte sig än till den ena, än till den andra under det att hon skrattade flitigt.

 

En av människorna som hjälpte till påkallade mammans uppmärksamhet och bad henne komma. Snabbt såg hon sig omkring, och då jag och Ann-Catrine var närmast henne så räckte hon helt sonika över Anna Kristina till oss och bad att vi skulle passa henne en stund. Jag råkade stå närmast, så plötsligt hade jag en livs levande baby i min famn. Rädd att tappa henne så satte jag mig ner på närmaste stol och lade henne tillrätta. Både jag och Ann-Catrine började kela med henne och snart så skrattade hon som aldrig förr. Flera uppmärksammade oss och snart var vi omgivna av en mindre hord fotografer som brände av sina blixtar mot trion.

 

När bestyret i köket var avklarat så kom hon tillbaka för att avlasta oss, men när hon såg hur bra det gick för oss att vara barnvakter så frågade hon oss bara om det var OK att vi tittade till henne en stund. Våra ivriga nickar gick inte att misstolka och jag tyckte nu det var Ann-Catrines tur att få ha huvudansvaret och försiktigt överräckte Anna Kristina till henne. Mamma kom förbi och satte sig vid min sida och fattade tag i mina händer som, helt enligt instruktionerna jag fått, vilade i mitt knä. Jag tittade till mot henne och när våra blickar möttes så sa hon bara

-         Ni ser för härliga ut ni tre. Ni ser ut att ha så mysigt att jag knappt vill störa, men jag måste bara få klappa om min fina dotter. Jag blir så glad när jag ser hur fint du smälter in och hur bra du för dig. Jag är stolt över dig, och jag är stolt också över dig Ann-Catrine som är så rar och snäll. Du är dessutom en mycket bra lärarinna och ett fint föredöme.

Både jag och Ann-Catrine rodnade av allt beröm, men samtidigt så kände vi att vi fungerade fint ihop och att den här nya situationen inte på något sätt försämrat vår relation. Vi tackade för berömmet och återgick sedan att underhålla det lilla pyret som gärna ville ha vår odelade uppmärksamhet.

 

Innan vi bjöds att sitta till bords så kom mamman och hämtade sin dotter. Hon skulle få lite mat för att sedan kunna sova medan vi andra njöt av det som höll på att dukas fram. Just som hon var på väg att försvinna in i ett mindre rum vid sidan om vinkade hon till oss och viskade fram.

-         Om ni vill så kan ni följa med mig och se på medan hon äter?

Vi behövde inte få frågan två gånger utan tysta trippade vi efter henne in och stängde dörren bakom oss. Väl därinne gav hon mig Anna Kristina och satte sig själv tillrätta och knäppte oblygt upp sin blus. Jag blev först lite ställd och undrade vad jag skulle ta mig till, men så kom jag ju på att hon såg mig som en flicka och därmed inte hade något att vara blyg för. Jag anpassade mig till situationen och såg intresserat på när hon vek blusen åt sidan och lättade på några knappar på sin BH så att bröstet kunde komma ut i friheten. När hon sedan sträckte sig efter sitt barn var jag beredd och hennes mun sökte sig genast till bröstet och började ivrigt suga samtidigt som mamman skrattade till

-         Oh, vad du kittlas. Ni får förlåta mig, men det kittlas så när hon suger. Det känns så härligt. Nå. Vad tycker ni. Är hon söt?

-         Sötast i hela världen, svarade vi och log med hela våra ansikten.

-         Åjo, ni är rätt söta ni också. Skulle jag inte veta hur det stod till så skulle jag bestämt tro att ni var tvillingar. Var det förresten Anna du hette?

-         Ja, svarade jag lite blygt då jag ännu inte riktigt vant mig vid att kallas för det.

-         Trevligt i alla fall att få träffa dig. Jag heter förresten Kristina om du inte visste det. Hon har fått sitt andra namn efter mig.

Vi fortsatte sedan att bli vänligt utfrågade om ditt och datt innan Anna Kristina uppenbarligen var mätt och belåten. Än en gång fick jag frågan om jag ville ta hand om henne en stund medan Kristina ordnade till sin klädsel. Givetvis tackade jag ja, och Kristina la då en handduk över min axel och sa att jag skulle hålla henne mot den och sedan gå runt lite i rummet tills hon rapade. Handduken var till för att skydda min klänning om det också kom upp lite mjölk tillsammans med rapen. Det tog inte lång stund innan den kom, men jag gick i alla fall runt med henne en stund till. Det var så varmt och skönt att känna hennes kropp mot min. Kristina tog sedan hand om henne och la henne tillrätta i vagnen som Ann-Catrine hämtat. I stolt procession tågade vi ut ur rummet och möttes av vänliga blickar från alla andra gäster som nu bänkat sig och bara väntade på vår ankomst.

 

Ann-Catrine och jag hamnade en bit ifrån varandra så nu var jag, egentligen för första gången, helt utlämnad till mig själv att försvara min och min familjs färger. Jag hamnade mellan en herre och en kille eftersom värdparet noga sett till att det var varannan herre, varannan dam. De presenterade sig som Arne och Karl-Gustav och var avlägsna släktingar till barnet. Jag presenterade mig också och Arne var tydligen informerade om att i alla fall Ann-Catrine och Karin hörde till Kristinas familjs närmaste umgänge. Karl-Gustav, som nog var i min ålder, verkade lite blyg och jag hade svårt att få med honom i konversationen. Däremot så såg jag hur han i smyg betraktade mig och framförallt mina bröst och jag undrade i mitt stilla sinne om jag var lika ovarsam med mina blickar när jag var kille. För visst var jag också intresserad av flickornas bröst, men jag hoppades verkligen att mina blickar inte var lika igenomträngande som hans. Samtidigt så blev jag glad åt uppmärksamheten, för det visade ju tydligt och klart att han inte såg på mig som något annat än en tjej.

 

Dopkalaset höll på hela långa eftermiddagen, men det blev aldrig tråkigt. Efter maten fick vi möjlighet att gå ut i solen och röra lite på benen. Karl-Gustav och en annan kille vid namn Roger slog gärna sina lovar runt oss och när vi gick bort till ett par gungor en bit bort så följde de efter några meter bakom. Utom både syn och hörhåll från de övriga så blev de modigare och började prata med oss. De ansträngde sig verkligen men vi var väl samtidigt lite retsamma och lät oss inte lockas med så lätt när de försökte prata med oss om fotboll och andra idrotter även om både jag och Ann-Catrine inte var totalt ointresserade av det ämnet. De å andra sidan var inte så lättlockade när vi försökte prata kläder och sånt, så det blev istället att vi började diskutera det där med TV som började bli var mans egendom så smått. Efter ett tag så var islossningen fullständig och de knuffade på oss där vi satt på våra gungor. Lite då och då kände jag hur en förflugen hand blev kvar på vissa ställen lite längre än nödvändigt och hur ett ansikte bara råkade befinna sig millimetrar från mitt när jag befann mig längst bak i min sving. Utan att ta illa upp så lät jag honom fortsätta, och jag utbytte snabbt ögonkast med Ann-Catrine och förstod att hon var utsatt för liknade behandling.

 

När vi tröttnat på att gunga så fick killarna syn på en damm en bit bort, och de ville genast gå dit. Vi tyckte vi kunde göra dom till viljes och gick fram mot dom där de väntade några meter bort. De slöt upp på varsin sida om oss och efter ytterligare några meter så kände jag en fuktig hand leta sig in mot min. Jag tittade hastigt till mot Roger och när jag gav honom ett leende så greppade han tag i min hand ordentligt och gjorde en rörelse som gjorde det tydligt för de båda andra att vi gick hand i hand. Karl-Gustav var inte sen att fatta galoppen och snart gick vi i par hand i hand. Inte ens när det var som mest intressant nere vid dammen släppte de våra händer utan vi hölls i ett fast grepp. Vi stannade där en stund och fortsatte våra diskussioner innan vi blev uppmärksammade på att de vinkade åt oss från huset långt där borta. Vi återvände därför och det var inte förrän vi just skulle komma inom klart synhåll som de släppte våra händer.

 

Plötsligt så var grabbarna också flera meter framför oss och stojade och skrattade på ett sätt som de absolut inte gjort de senaste minuterna. Ann-Catrine och jag skakade bara på huvudet åt det hela och skrattade gott. Vi däremot fattade tag i våra händer och gick stillsamt fram mot de övriga som var på väg att slå sig ner i trädgården för ett mer informellt fika. Vi letade upp Kristina och lilla Anna Kristina och stod och gullade med henne en stund innan vi hämtade vår saft och våra kakor. På håll såg vi hur killarna betraktade oss, men som vi höll på, och i närhet av alla andra, så vågade de sig inte fram. Mamma kom dock fram och var på sitt allra spralligaste humör och konstaterade glatt

-         Jag ser att ni fångat in två beundrare redan. När blir jag presenterad för den tilltänkte?

-         Äsch mamma, larva dig inte nu!, svarade jag, men gav henne ändå ett leende och en vänlig kram.

 

Kalaset ebbade så sakta ut och en efter en av gästerna droppade av. Vi började också märka att Sven blev rastlös och vi förstod att även han ville återvända hemåt. Vi sökte därför upp festens värd och värdinna samt festföremålet själv och tackade för oss. Än en gång fick vi glädjen att hålla henne i våra famnar och hon skrattade lika glatt åt oss nu som tidigare på dagen. Det fick Kristina att suckande ta till orda

-         Synd att det är så långt mellan oss, annars så hade jag två helt perfekta och underbara barnvakter att ta till. Ni har verkligen varit för söta med henne idag och det har varit så kul att få träffa vår guddotter och dig Anna idag. Hoppas vi ses snart igen.

Vi kunde inte annat än återgälda hennes ord och tacka för att vi fick komma. Vi hann också ge varandra en omgång kramar innan Sven vänligt motade iväg oss mot bilen för den långa resan hem.

 

Resan hem blev bra mycket stillsammare än ditresan, men vi hann i alla fall rekapitulera en hel del av dagens händelser. Både Ann-Catrine och jag var också ganska trötta och slumrade till lite då och då, lutade mot varandra. Strax innan hemkomsten vaknade vi dock till och vi blev engagerade i diskussionen om hur vi skulle göra de närmaste dagarna. Karin sa att mamma och jag gärna kunde stanna hos dom över natten. Det var ju i alla fall söndag i morgon och inget jobb som väntade. Om jag sedan följde med hem på kvällen eller blev kvar ytterligare några dagar fick jag själv avgöra, men mamma var i alla fall tvungen att gå till jobbet på måndag. Vi hade inga invändningar, så när vi svängde in på gårdsplanen var det bestämt att vi skulle vara kvar, och om vädret tillät skulle vi alla cykla iväg till sjön och bada i morgon.

 

Uppspelta över att dagen gått så bra och att äventyret såg ut att fortsätt ännu några dagar hade vi svårt att koppla av så där på direkten även om klockan talade om för oss att vi borde uppsöka sängen. Vi blev därför sittande ute på terrassen och Karin och mamma fixade till något ätbart åt oss alla. De vuxna tog sig tom ett glas vin till maten och vi blev oerhört stolta när vi blev erbjudna att smaka på den ”förbjudna” drycken. Nu var den väl inte så god som vi trodde, men vi drack ändå tacksamt upp innehållet i glaset och kände att vi tagit ett steg närmare vuxenvärlden. Jag huttrade till lite och mamma drog mig till sig och nu när jag inte längre behövde tänka på vare sig frisyr eller annat så kröp jag så nära henne jag kunde och borrade in mitt huvud mot hennes. Jag var sedan knappt medveten om att Sven bar in mig och att mamma klädde av mig och såg till att jag blev tvättad innan jag återigen fångades in i drömmarnas värld.

 

 

Kapitel 16

-         Ja! Ungefär så kan en av mina drömmar se ut, konstaterade jag och tittade mot både Sture och Svetlana som tålmodigt suttit och lyssnat hela tiden

-         Jag saknar ord, svarade Svetlana. Vilken fin dröm du bär på. Har du aldrig funderat på att skriva ner dom?

-         Jo, men vem vill läsa dom. Det är ju bara mina fantasier. Visserligen viktiga och betydelsefulla för mig, men hur förmedlar man sina tankar och känslor till andra?

-         Jag tycker det gick riktigt bra att hänga med, svarade Sture. Nästan så det skulle vara läge att pröva på någon gång.

-         Jag hämtar korsetten genast, kom det snabbt från Svetlana.

-         Ånej, sakta i backarna, jag bara skojade, svarade Sture glatt.

-         Det gjorde inte jag, svarade Svetlana halvt allvarlig. Med korsetten på så kanske du skulle bli av med den där ölmagen i alla fall. Den gillar jag inte, och du tar mig inte på allvar när jag säger att du måste göra något åt den, annars slutar det illa för dig.

-         Jo jag vet, det är inte så lätt som du vet, men jag skall försöka i alla fall. Än en gång! Jag skulle behöva lite av din envishet för att klara av det, svarade Sture vänd mot mig. Har du något recept hur man lyckas med sina ”projekt”.

-         Egentligen inte, var bara envis och tro på dig själv. Du måste också verkligen vilja göra det som krävs, inte bara säga att du vill. Först när kraften och viljan finns inom dig så är du beredd att göra dom uppoffringar som är nödvändiga för att nå målet.

-         Vilka uppoffringar är det du fått göra, frågade Svetlana intresserat

-         Den viktigaste är nog att jag inte kunnat dela det här med någon. Jag har stor förståelse för att det egentligen är en omöjlig situation för en närstående. Vem är det man egentligen tar med sig i sängen så att säga? Är det en han eller en hon? Visst skulle det kunna sett annorlunda ut om jag varit mogen att diskutera allt detta för, låt oss säga 30 år sedan. Det är möjligt att acceptansen skulle ha varit större om hon kunde ha ”vuxit upp” med vetskapen, men det är oerhört svårt att sia om det. Jag har ju heller inte varit ute för att ”ragga” någon klädd i kvinnokläder, och även den situationen känns fel åt andra hållet så att säga. Lite grann av ett problem som snudd på är omöjligt att lösa. Det är i alla fall min åsikt.

-         Kanske har du rätt, svarade Svetlana betänksamt, men du verkar ju klara dig rätt bra på egen hand.

-         Jovars, men visst skulle jag må bra av att ha en alldeles riktig väninna som man kan dela både glädje och sorg med. Mina kamrater är i och för sig väldigt trevliga, men en alldeles äkta väninna slår nog allt ändå.

-         Nu har du ju mig?

-         Ja, och det är jag glad för. Verkligen!

 

Vi fortsatte sedan att diskutera både det ena och det andra en stund, även om det mesta kom att handla om annat än mig i kvinnokläder. Var också viktigt att både kunna prata och umgås utan att det ämnet ständigt skulle vara det viktigaste samtalsämnet. Dessutom så gjorde sig rent kroppsliga behov i form av både avsvalkning och påfyllning av mat påmint. Det fanns inget enkelt sätt att lösa båda behoven samtidigt, så det blev till att göra saker i tur och ordning. Maten först och badet sedan. Gemensamt inventerade vi tillgångarna och skapade en maträtt ”a´ la minute” som säkert skulle göra sig bra i vilket matlagningsprogram som helst. Men tyvärr glömde vi att teckna ner alla ingredienser och olika blandningar, så den nedtecknade mathistorien kommer åtminstone att bli denna anrättning fattigare.

 

Under de följande dagarna hände inget speciellt utan vi hade det lugnt och skönt. Sture tog oss gärna med ut i båten och ofta låg jag och Svetlana på en klipphäll och solade medan Sture försökte lätta på matbudgeten genom att själv dra upp måltiderna. Så värst mycket blev dock inte bidraget, så den lokala handlaren behövde inte se alltför bistert på framtiden. Däremot så var min framtid, åtminstone här på mina vänners sommarnöje, klart och tydligt på väg att ta slut. Jag hade redan varit här i två veckor och tiden hade bara flugit iväg. Visserligen så hade jag kvar på semestern, men det finns ju gränser för hur mycket man kan hänga på sina vänner. När jag meddelat dem mitt beslut att åka hem i helgen som stod för dörren så försökte båda enträget att övertala mig att vara kvar, men jag svarade att dom borde få lite lugn och ro och ta hand om sig själva också. Inte ens orden att det var just det dom gjorde under årets återstående 50 veckor fick mig att vekna även om jag gladdes åt det sagda. Jag kunde bara intyga att veckorna varit jättehärliga och att det faktiskt var tid för mig att återvända hem.

 

När vi ankrat upp båten och fullastade drog oss upp mot stugan möttes vi inne på tomten av en kvinna som ivrigt ville ha ett samtal med mig och Svetlana. Jag kände igen henne från ett av många tillfällen då vi gått runt i gårdarna och förstod att hon hörde hemma här, men kunde inte placera henne närmare. Efter att ha lastat av oss bördorna så gick vi bort till hammocken för att lyssna till vad som gjort att hon var så angelägen att träffa oss. Vi behövde inte sitta länge i okunskap

-         Förlåt att jag tränger mig på så här, men det är något jag måste prata med er båda om. Åtminstone du Svetlana vet ju att jag är engagerad i mycket, och en av sakerna hänger ihop med Roslagsloppet för båtar som går om en vecka. Ja, jag har inget med själva loppet att göra, nästan tvärtom faktiskt, utan mer om att det kommer så många hit till Roslagen då och långt ifrån alla är intresserad av själva loppet. Jag fick, för några år sedan, en idé om att göra något för alla fruar som kände sig akterseglade av sina män och lyckades få med ett antal andra kvinnor på idén. Det här är nu tredje året som vi har vår lilla ”specialare” och intresset har ökat år från år.

-         Ja, så kul, svarade jag och försökte låta artigt intresserad.

Roslagsloppet hade jag bara hört i förbigående och hade ringa aning om vad det egentligen handlade om mer än att det var snabba båtar inblandade. Hon tog dock tacksamt emot mitt inlägg så att hon fick chansen att hämta andan och lägga in spurten, för det var något av panik över hennes sätt att forcera fram berättelsen

-         Ojdå, jag höll nästan på att glömma bort och berätta vad det egentligen är det vi gör. Jo, jag och några till ordnar en mannekänguppvisning och den har blivit både välbesökt och uppskattad. I år så har vi slagit på stort och hyrt ett helt cirkustält då sporthallen vi tidigare varit i inte räckt till på långa vägar. Förutom själva modevisningen så har vi lite kringaktiviteter av skilda slag och givetvis så serverar vi lite enklare mat och kaffe…

-         …och du undrar om vi kan hjälpa till med servering och så?, undrade Svetlana i ett försök att påskynda det hela innan hon, vänd mot mig, fortsatte

-         Du ser, du behöver stanna ytterligare en vecka!

-         Är du på väg hem?, frågade kvinnan lite förskräckt

-         Ja jag åker tillbaka i övermorgon

-         Vi försöker få henne att stanna, men hon är envis. Det skulle väl vara kul att var kvar och hjälpa Sonja med att servera kaffe och så och träffa en massa folk.

-         Visst låter det kul, men…

-         ….Ursäkta att jag bryter in, men det är inte för att be er servera kaffe som jag kommit. Till det har jag tillräckligt med folk. Nej jag tänkte be er vara med och mannekänga!

-         Mannekänga! Men ingen av oss är ju någon mannekäng!

-         Nej, just det! Det är faktiskt det som är meningen med hela arrangemanget. Vi riktar oss till helt vanliga kvinnor och det är helt vanliga kvinnor som är våra modeller. Precis som ni.

-         Så du menar. På fullt allvar, att vi två skulle passa in som modeller, frågade Svetlana

-         På fullaste allvar, svarade Sonja och log innan hon fortsatte

-         Hela modevisningen bygger på lokala förmågor. Vi är glada amatörer allihopa, men vi har professionell hjälp av två proffs som visar hur vi skall gå och stå och som också varit till stor hjälp när det gäller att få loss kläder etc. Alla de vanliga kedjorna har ställt upp, och de flesta lokala affärerna är också med. Sammanlagt så är vi runt 20 tjejer som skall gå på catwalken. Vi kommer att ha 3 shower och vardera gör vi 3-5 entréer, lite beroende på vilka kläder vi skall ha. Nå vad säger ni?

-         Men, svarade jag, passar jag in i sammanhanget?

-         Du menar det här med att du är transvestit!

-         Ja, stammade jag fram, lite häpen över hennes rättframhet

-         Nu skall jag vara helt ärlig. Det är just av den anledningen jag tycker du skulle passa utmärkt.

-         Som någon slags dumstrut då, svarade jag lite sarkastiskt

-         Bra att du också är uppriktig. Nej, så hade jag inte tänkt mig det. Tvärtom så skulle jag vilja visa att transvestiter inte behöver vara den där utspökade varianten som jag tror att många uppfattar er som. Jag måste erkänna att jag själv gått och burit på sådana tankar, men de här veckorna du har varit här har varit lärorika. Jag har sett dig här i området, i kön hos handlaren, nere vid badstranden och på alla andra ställen där man ses. Alltid så har du burit ditt huvud högt, även om folk tittat på dig eller på något sätt reagerat mer än vanligt. Aldrig har du betett dig som en ”avvikare”, utan du har snarast sett till att de människor som reagerat har framstått som avvikare och du har genom ditt stolta agerande, kanske dig ovetandes, fått folk över på din sida så att säga. Jag vågar nog påstå att alla här i byn känner till dig, men jag har inte hört ett förnedrande omdöme, tvärtom.

Nå, nog om det. Jag hade alltså inte tänkt mig att ”visa upp dig” på det sätt du antydde, utan du är en av många. Vi kan sedan bestämma om vi, trots allt, gör något på slutet för att ge folk något att fundera på, men gillar inte du det vi kommer fram till så gör vi inget. Är det OK?

-         Men om du inte berättar vem jag är, är det då någon mening att jag är med?

-         Klart att det skulle bli bra mycket mer intressant om vi släpper ”bomben”, men jag vill gärna ha dig med ändå. Inte minst därför att du också fyller den plats som blev ledig när en av mina mannekänger tyvärr inte kan komma. Du är väl en 42-44, eller hur?

-         Jo, det stämmer….

-         ….men det innebär alltså att jag egentligen inte behövs, eller frågar du mig bara för att vi skulle nappa på det båda två?, frågade Svetlana lite trumpet

-         För att fortsätta vara ärlig så är det nog lite åt det hållet, men sedan jag fick idén nu på morgonen så har jag funderat, och om du inte misstycker så vill jag också att du är med, inte som utfyllnad, utan för att du också är den du är. Jag upptäckte nämligen också att vi inte har någon kvinna av utländsk härkomst, och det är helt klart en miss som jag borde ha tänkt på tidigare. Nu har jag inte gjort det och det är helt och hållet mitt misstag och som jag tänkte rätta till nu. Kan du acceptera ursäkten och även tänka dig att ställa upp?

 

Svetlana och jag tittade på varandra och utbytte några snabba tankar om det ena och det andra innan jag vände mig till Sonja och svarade

-         OK, vi ställer upp, men först så måste du berätta lite fler detaljer och framförallt hur vi skall göra med dom andra tjejerna. Skall dom få veta något innan eller….

-         Jättebra tjejer. Ni gör mig glad. Nej, jag tycker inte vi skall berätta. Om du bara kan vara lika naturlig och självsäker som du har varit här så kommer det att fungera alldeles utmärkt. Du kommer att bli accepterad för den du är och visst kanske någon drar sig lite åt sidan, men ingen kommer att ställa sig och skrika. Det är vad jag tror i alla fall. Skulle vi däremot annonsera att du är med så tror jag att fler kommer att reagera och kanske börja fundera. Nej, pang på rödbetan bara!

Jo, och så det praktiska. Varför jag är så ivrig beror på kläderna. I morgon skall jag lämna in den slutgiltiga beställningen så om jag kunde få ta några mått vore det bra. Sedan är det egentligen ingen större brådska. Vi samlas först på torsdag för att börja gå in oss på catwalken, och då har vi våra vanliga kläder. Men räkna med att det tar från lunch och resten av dagen. Sätt på er bekväma och svala kläder, för det kan bli rätt så varmt därinne i tältet. Sedan på fredag blir det klädprovning, och då bestämmer vi slutgiltigt hur många entréer var och en gör.

På lördag så måste ni vara på plats tidigt. Alla skall sminkas och göras i ordning. Ni behöver inte tänka på det. Sedan händer det alltid något som gör att vi måste göra en eller annan justering i programmet och det kan behövas en kortare repetition. Första showen är sedan kl 1 och nästa kl 3. Därefter är det ett längre uppehåll till kl 8 då sista showen går av stapeln. Ettan och tvåan är identiska, medan trean är lite mer kvällsanpassad och lite glamorösare. Den kommer nog att hålla på lite längre då det är lite svårare kläder att byta till och från.

Alla tre föreställningarna är redan slutsålda, och jag vill absolut inte skrämma er, men det är c:a 2.000 personer vid varje föreställning.

-         Ojdå!, svarade vi och undrade vad vi gått med på men vi fortsatte ändå att lyssna

-         Efter sista föreställningen så bjuder vi på mat på hotellet. Räkna med att det blir en storstilad fest. Jo, ni undrar säkert om betalning, och då måste jag göra er besvikna. Ni får inget betalt!

-         Det hade vi inte trott heller, svarade vi

-         Nej, det trodde inte jag heller. Däremot så står vi för all mat och dricka som behövs medan vi övar och uppträder och, lyssna nu, jag har utverkat att var och en får behålla i stort sett alla de kläder som man visar upp. Det är den sponsring företagen gör, och det är väl inte så illa. Jo, ändamålet är också gott. Vi gör det hela för Cancerfonden. Alla biljettintäkter går dit, och jag lovar att jag inte sålt biljetterna till underpriser.

-         Jo, det har jag nog sett, svarade Svetlana. Jag försökte själv få tag på en biljett, men de var redan slut. Aldrig hade jag väl kunnat drömma om att jag skulle få se den ändå, men från andra sidan så att säga.

-         Nej, ibland så blir man överraskad. Om ni ursäktar så skulle jag vilja ta måtten nu. Jag har lite att stå i.

-         Visst!, svarade vi och hon tog fram sitt anteckningsblock

 

Det blev mått på både längden och tvären. Allt som gick att mäta mättes och dessutom så skrev hon ner ett antal stolpar som skulle vara för den presentation som ändå skulle göras. Jag kom sedan på en fråga som jag ville få klarhet i

-         Hur är det med underkläderna. Skall vi använda våra egna?

-         Oh nej! Allt kommer ni att få där

-         Då kan det väl vara bra för dig att veta att jag inte använder några bröstproteser, utan bara det jag själv begåvats med. Däremot så använder jag gärna en BH med gelefyllning då den hjälper till att fylla ut min byst på ett fint och naturligt sätt.

-         Utmärkt att du tog upp det. Bra också då vi därigenom har möjlighet att visa upp dom plaggen. Det skall jag ta upp med dom som fixar underkläderna.

-         Ja, så bra svarade jag och visste inte om jag borde ha hållit tyst eller ej när jag tänkte på vad hon sagt.

-         Men så bra! Nu har jag allt det jag behöver och om det inte kommer upp något speciellt så ses vi på torsdag kl 12 vid tältet. Ni hittar dit eller hur?

-         Ja det gör vi, svarade Svetlana och gemensamt följde vi henne till grinden.

 

 

Kapitel 17

De kommande dagarna var omväxlande lugna och sköna, omväxlande nervösa inför det som komma skulle. Både Sture och Svetlana verkade uppriktigt glada att jag var kvar ytterligare en vecka. Sture var i högform dessa dagar. Han skämtade och drev med oss så det stod härliga till, men innerst inne var han nog ganska stolt å våra vägnar. Om det var för att vi själva skulle vara med eller inte vet jag inte, men plötsligt så såg vi massor av affischer och annonser om evenemanget, och vi tyckte att alla människor bara pratade om det hela. Vi höll dock på oss själva och berättade inte för någon att vi skulle vara med.

 

Sonja hörde, trots sitt löfte att inte göra det, av sig ett par tre gånger. Kanske hade hon ett giltigt skäl, men mest tyckte vi att det var för att hålla oss ”varma” och inte komma på tankar som att vi inte ville ställa upp. Nu var dock både jag och Svetlana så inne i det hela att tanken på att eventuellt hoppa av inte existerade för oss. Däremot så var vi ordentligt nervösa och kände att det skulle bli skönt när vi var framme vid torsdagen och mer direkt få börja jobba med showen. Sture skrattade gott åt oss där vi struttade omkring i den pyttelilla korridoren och ute på grusgången och försökte få till en gång som vi sett proffsen från modevärlden göra i alla reportage som vevats fram och åter i TV-rutan. Vem kunde ha anat att jag själv skulle gå fram och åter där i rampljuset en dag. Inte jag i alla fall, även om jag ett antal gånger drömt om att jag var en av modellerna som gick fram och åter.

 

Så kom då äntligen dagen och vi blev skjutsade till platsen av Sture. Det var ett vimmel av kvinnor tyckte vi, men även ett antal män som intresserat följde det som hände. Några med kameror på magen såg vi också och förstod att det var lokalpressen som visade sitt intresse. Sonja såg vi mitt i röran och verkade mest irra runt och eftersom ingen annan tog några initiativ så förblev vi stående. Vi tittade runt på de andra och försökte få klarhet i vilka som skulle upp och gå på catwalken och vilka som skulle stötta oss bakom kulisserna. Vi märkte också att andra gjorde likadant, och Svetlana kände också igen några i mängden.

 

Plötsligt klappade Sonja i händerna och bad oss stiga in i tältet. Väl därinne blev vi mycket förvånade. Trots att det inte på långa vägar var klart så var det inte alls så spartanskt som jag trott, utan tältet var så utsmyckat och iordninggjort med belysning och liknande att man inte alls fick en tältkänsla över det hela. Om vi trott att det skulle finnas sågspån så blev vi besvikna. Istället låg det ett slätt golv där manegen normalt var och c:a 1 m upp bredde catwalken ut sig. När vi fortsatte in bakom entrén där normalt alla elefanter klampade in och ut mötte oss en vidunderlig syn. Långa rader av klädställningar stod uppställda och de höll så sakteliga på att fyllas av ett antal flitiga myror som for fram och åter. Vid varje ställning fanns ett sminkbord med allehanda utrustning och en gigantisk spegel som var belyst runt om. Under vandringen så uppmärksammade Svetlana att det stod ett namn på varje bord och nyfiket letade vi efter våra egna namn.

 

Vi behövde inte leta länge och till vår glädje så såg vi att vi fått borden intill varandra. Många andra hade också sett sina namn och utan att någon sagt till oss så stod nu alla vid sina respektive bord. Hela den långa svansen av människor fick nu plötsligt också struktur. I par ställde sig nu de övriga vid olika bord och bakom mig stod nu två yngre kvinnor och log mot mig. Jag log tillbaka och skulle precis börja prata med dom när Sonja via en mikrofon gjorde sin stämma hörd

-         Flickor, välkomna hit till årets modevisning. Jag är glad att se er här och ser fram emot att arbeta med er dessa dagar. Ni hade uppenbarligen inte svårt att hitta era platser ser jag, och det är bra, för när vi väl sätter igång så kommer det att bli rörigt och var och en måste veta vart den ska. Bakom er så står också era påkläderskor. Dom kommer att vara era alltiallon. Dom kommer att göra allt för er, utom att gå på toaletten, den detaljen får ni fixa själva. Passa på att bekanta er med varandra och miljön, så återkommer jag snart med mer information.

Jag följde hennes uppmaning och presenterade mig och fick reda på att det var Camilla och Ulrika som skulle hjälpa mig. De verkade vara jättetrevliga, och båda hade varit med båda de tidigare gångerna och verkade hur erfarna som helst. Ulrika var dessutom den som skulle stå för sminket, och hon började titta på mina färger och frågade lite om hur jag brukade sminka mig. Vi pratade även lite frisyr, och jag förstod att det hela mer skulle bli likt ett besök på en skönhetssalong än en enkel och snabb tillfixning innan middagen. Verkligen ett professionellt arrangemang. Samtidigt så gjorde det mig än mer nervös. Tänk om jag ”ballade ur” där uppe på catwalken! Tänk om jag ramlade eller på annat sätt gjorde bort mig. Blotta tanken fick mina ben att bli som spagetti, men samtidigt så kändes flickornas lugn och adekvata frågor som rena avslappningspiller. Det fanns nog hopp om att jag skulle klara av det ändå.

 

Sonja tog snart till orda och fortsatte att ge oss information. Hon presenterade de som snart skulle lära oss att uppföra oss därute och resten av alla de som hade sina bestämda uppgifter. Sammanlagt så var det nog strax under 100 personer som hon trummat ihop. Hon lämnade över mikrofonen till den ena av de två koreograferna och vi fick vår första inblick i hur det skulle komma att te sig. Vi fick också en hel del tips, och strax fick vi lära oss att dessa enkla råd skulle komma att upprepas ett flertal gånger under dessa dagar. Vi uppmanades att varje gång ”läsa med” när råden gavs så att de verkligen nöttes in. När sedan strålkastarljusen flödade mot oss och rampfebern satte in så skulle vi bara tyst behöva upprepa orden och därmed både veta vad vi skulle göra och glömma rampfebern.

 

Under hela eftermiddagen fortsatte träningen. När skorna anlänt från sponsorerna så fick vi även pröva på att gå i dessa och känna skillnaden mot våra. Vi fick lära oss att svaja på höfterna för att få det där rätta flytet i gången. Många gånger fick vi oss ett gott skratt åt varandra, och just att vi alla ”gjorde bort oss” men ändå hade humöret i behåll gjorde gruppen sammansvetsad. De blickar jag kunnat se lite här och där var nu som bortblåsta, och jag fick samma vänliga behandling som alla övriga. Det var ofta vi bara kramades, gav en vänlig klapp eller på annat sätt stöttade varandra. Om någon känt sig nervös och osäker när vi samlades tidigare på dagen så var allt det nu som bortblåst. Vi såg med tillförsikt och förväntan fram mot morgondagens klädprovningar och lördagens examensprov.

 

Det kan tyckas vara en enkel sak att prova ett antal kläder, men att göra det inför en mannekängvisning är ett gigantiskt projekt. Jag hade inte den blekaste aning om att det skulle vara så omständligt och tidsödande. Hela dagen gick åt, och jag kan lugnt säga att vi jobbade varenda minut. Först så gick jag och mina assistenter igenom alla plagg och gjorde en koll att allt stämde mot den lista som bar mitt namn. Redan där såg vi ett antal fel, och det tog en bra stund att leta upp och ersätta de hopblandade plaggen. Sedan var det också några som vi direkt såg inte skulle passa mig, och efter en del diskuterande med olika företrädare så löstes problemen. Först nu kunde jag börja att prova kläderna, och det var med en pånyttfödd blygsel som jag började ta av mig mina kläder. I smyg försökte jag se hur de andra betedde sig och jag kunde snabbt konstatera att vi alla nog drabbats av ett behov att hävda den personliga integriteten. Mina assistenter var synnerligen lyhörda för dessa mina outtalade behov och vände sig diskret bort.

 

Det kändes lite naket där jag stod i ny BH, nya trosor och sprillans nya strumpor av stayupsmodell. Denna känsla motverkades av en annan när jag märkte hur väl allt passade och hur skönt både BH och trosor tog tag i min kropp och gav den det stöd den behövde. När sedan mina assistenter räckte fram den första omgången kläder och började hänga på mig accesoar efter acessoar så släppte mina hämningar. I fortsättningen kunde jag helt ägna mig åt att försöka få kläder och person att smälta ihop så mycket som möjligt och jag blev mycket mer lyhörd över alla de råd och förslag som mina assistenter kom med. Lite då och då så kom också Sonja förbi och gav oss moraliskt stöd.

 

Allteftersom kreationerna provades så fick vi ställa oss i kö för att gå ut på catwalken och få personlig rådgivning hur just den kreationen skulle visas fram. Det blev många vandringar upp och ner på podiet, och jag började undra hur jag skulle kunna komma ihåg alla instruktioner. Tydligen kunde de läsa mina tankar (eller så hade de varit med förr), för de lugnade mig omedelbart med att vi skulle få signaler som skulle göra att vi lättare kom ihåg instruktionerna. Vi höll på långt inpå kvällen innan alla kombinationer provats. I mitt fall var det fyra entréer som gällde inklusive den sista då alla var inne på catwalken samtidigt. Även om vi inte hade fått någon komplett bild av hur visningen skulle te sig så kände vi oss nöjda med vad vi åstadkommit under dagen. Nöjda, men oerhört trötta. Det var därför skönt att Sture kom och hämtade oss för omedelbar leverans till sängarna hemma i stugan.

 

Det pirrade ordentligt i magen när vi vaknade upp på morgonen. Sture bara skakade på huvudet åt oss där vi okontrollerat satt och fnittrade vid frukostbordet. Det fanns ingen konsekvens i vårt fnittrande, utan nästan vad som än sades eller hände så slutade det i en fnitterorkan. Vi blev till slut så odrägliga att Sture tog det som var kvar av hans frukost och gick ut i bersån för att kunna få en stunds lugn och ro. Allt fnitter tog också tid, så plötsligt fick vi väldigt ont om tid med att duscha och klä på oss. Som tur var så skulle sminkning etc göras på plats så Svetlana och jag delade på duschen för att skynda på det hela. Under resan fram till tältet så försökte vi skärpa oss och samla våra tankar vilket fick till följd att vi blev helt tysta, något som kändes lika overkligt som fnitterstormarna vid frukosten. Stackars Sture!

 

Koncentrationen märktes tydligt hos de andra också. Visst kramades vi och pratade med de vi såg, men alla var fokuserade på sin uppgift. Det var väl bara Camilla och Ulrika som var som vanligt, tyckte jag, men å andra sidan så skulle de ju inte ut på catwalken. Utan större åthävor så satte de igång med att göra mig i ordning, och när jag såg mig omkring så såg jag hur en efter en fångades in av sina assistenter och färdigställande av våra scengestalter påbörjades. Snabbt och skickligt förvandlades jag från mitt alldagliga yttre till ett……. Ja, vad blev det egentligen? Jag var fortfarande, till min förvåning, fullt igenkännbar, men de hade liksom framhävt och förstärkt vissa detaljer på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. Visst förstod jag att en stor del i skillnaden låg i att jag skulle ut på en scen, och att man därför kunde använda starkare uttrycksmedel än vad man gjorde i vardagslag, men jag hade trott att jag skulle bli totalt olik mig själv. Jag uttryckte både mitt gillande över vad de åstadkommit och lade en hel del av tekniken de använt på minnet för att försöka återskapa något av det vid ett senare tillfälle.

 

När såväl hår som naglar också var klara så var det dags att få av oss våra vanliga kläder och påbörja vår första entré. När alla detaljer fanns på plats fick vi en stor vid rock av kimonotyp på oss då det ännu återstod nästan en timme innan föreställningen skulle börja. Med den på oss kunde vi röra oss fritt i lokalen och ta del av den lättare lunch som stod uppdukad utan rädsla att spilla ner eller på annat sätt förstöra våra kreationer. En kvart innan allt började så blev vi kallade åter till våra bord för att få de sista korrigeringarna och samla oss inför de som snart skulle sätta fart. Utifrån tältet hörde vi hur det skramlades med stolar och hur sorlet steg. Någon som smitit fram och gluttat genom draperiet kunde upphetsat meddela att det var absolut fullt med folk därute och vår nervositet blev inte precis mindre av beskedet.

 

Sonja slog sin sista lov genom rummet och klappade var och en på axeln innan hon gjorde sällskap med våra två koreografer och tog plats på en strategisk plats alldeles vid ingången till scenen. En av dom gav ett tecken åt våra assistenter och alla nickade till svar att de var redo. Hon vände sig därefter till orkesterns ledare och när även han fick sitt OK så höjde han taktpinnen och slog an den första magiska tonen. En ton som genast fick sorlet att tystna och som gav mig gåshud över hela kroppen. Nu var det äntligen dags!

 

 

Kapitel 18

Alla kände vi av premiärnerverna. För flera av oss så var det dessutom premiär att överhuvudtaget ge sig ut på catwalken. Men skickliga som koreograferna var så skickades ”proffsen” bland oss ut först, och när vi märkte att de fortfarande ”levde” och dessutom log med hela kroppen när de kom tillbaka så stärkte det oss övriga oerhört. Jag hade turen att få göra min entré ungefär i mitten och medan jag väntade på min tur så höll jag krampaktigt Svetlana i handen. Hon skulle gå efter mig och när det blev dags för mig fick jag en vänlig klapp på axeln och sedan bar det av.

 

Vilken känsla det var att gå ut där, höra mitt kvinnonamn ropas ut, och mötas av varma applåder. Gåshuden kom genast tillbaka och det var som i trance jag gick fram längs catwalken. Det enda jag märkte av publiken var deras ljudliga kommentarer som låg som en kuliss längs podiet. Man kunde skönja de första raderna, men i övrigt så var det ett enda stort dunkel. Kanske lika skönt att man slapp fånga in några blickar, men samtidigt lite tråkigt då jag heller inte fick samma möjlighet att svara på det bifall som gavs när olika delar av min ensemble presenterade. Det var i alla fall med en överväldigad känsla jag överlämnade ”stafettpinnen” till nästa tjej och skyndade mig in för att byta om till nästa entré.

 

Nu rådde verkligen ett organiserat kaos bakom draperierna. Nakna och halvnakna kvinnor syntes här och där, och kläder flög hit och dit. Om vi tidigare varit lite halvblyga för varandra, så fanns nu ingen tid för prydhet. Redan på vägen från podiet och fram till mitt bord hade Camilla hunnit med att klä av mig till hälften. Ulrika stod också beredd med första plagget och medan ett åkte av åkte ett annat på. Att inte några kläder gick sönder var ett under, men organisationen fungerade perfekt och strax stod jag i ledet igen för att vänta på min tur. Som vanligt så inträffar alltid något, och precis innan en skulle in så upptäcktes en stor reva i strumpan. Tillbaka för snabbt byte och sedan åter för att hoppa in som första flicka efter den som fått ge sig ut istället. Konferenciern fixade sin del galant och missödet märktes knappt.

 

Det kändes inte alls lika nervöst att ge sig ut andra gången, och det verkligen kändes annorlunda på gången och rörelserna att jag inte var lika nervös nu. Jag kunde också snappa upp mer av kommentarerna och försökte verkligen bjuda på mig själv samtidigt som jag följde det uppgjorda schemat. Uppenbarligen lyckades jag rätt bra med det hela, för en av koreograferna gav mig en extra klapp när jag passerade för att byta om ännu en gång. Bytet gick lika snabbt och friktionsfritt denna gång och jag hann tom få i mig lite vatten och att Ulrika bättrade på mina läppar innan det blev min tur. Svetlana och jag hann också byta några ord, och vi båda var alldeles till oss av lycka hur roligt det hela var.

 

När jag kom tillbaka för mitt fjärde ombyte så var lokalen ett totalt virrvarr av kläder som låg här och där. Mitt i all oreda så hände en märklig syn. Vid bord efter bord reste sig tjej efter tjej och det var som att titta på en scen ur Askungen. Från vår, relativt sett, alldagliga klädsel tonades nu sakta men säkert fram en stilig skara i fotsida klänningar i frasande taft. I regnbågens alla färger skrudades vi och känslan blev inte mindre overklig när plötsligt draperiet drogs undan från ett bås lite vid sidan och ut skred en vacker brud. När vår förvåning och häpnad hade lagt sig bildade vi övriga hennes följe när vi i uppvisningens stora final gemensamt vandrade ut på catwalken.

 

Vi möttes av stående ovationer när processionen sakta skred fram och vi kände alla hur värmen fullständigt slog emot oss från den entusiastiska publiken. Vi bildade sedan häck och våra duktiga koreografer fick ta emot sin välförtjänta del av applåderna innan vi, lika stilfullt, återvände för att pusta ut inför nästa visning. Väl bakom scenen bröt stora kramkalaset ut och vi gick runt och beundrade varandras kreationer, och inte minst fick bruden sin kreation beundrad från topp till tå. Även om vi nu lät våra spända nerver slappna av så var fortfarande våra assistenter fullt sysselsatta. De höll på att bringa ordning i oredan och snart kom de och ville ha kläderna vi hade på oss också. Vi fick knappt behålla våra underkläder då de var mycket noga med att syna om vi blivit alltför svettiga eller något behövde ersättas av annan anledning. Vi blev erbjudna våra kimonos, men de flesta föredrog att låta kroppen andas och gick omkring som vi var. Skorna fick vi heller inte behålla, så vi tassade runt i strumplästen och pladdrade ivrigt med varandra.

 

Så där värst lång andhämtning blev det dock inte förrän Sonja gjorde oss påminda att publiken nu började ta plats inför nästa visning. Sakta men säkert så återkom vår koncentration på uppgiften och när taktpinnen återigen höjdes var alla redo för en ny insats ute på catwalken. Visningen gick minst lika bra den här gången, och den enda skillnaden var att det var en ny brud och ny brudklänning som visades upp. I övrigt så var föreställningarna identiska och vi var lika överväldigade efteråt över det gensvar som vi mötte därute. Samma kaos mötte oss även denna gång när vi kom tillbaka, men nu så fick våra assistenter mer hjälp av oss att bringa ordning i röran. Vi bytte om till våra vanliga paltor då vi visste att pausen nu skulle bli längre och vi skulle få möjlighet att koppla av ute i friska luften under några timmar.

 

Även om vi vant oss med att fotoblixtar följt oss på vandringen därinne så blev vi överraskade när flera kom fram och bad att få ta ett kort på oss. Lydigt fogade vi oss i deras begäran, och det togs många kort innan vi kunde börja gå runt och riktigt kunna slappna av och njuta av den härliga sommardagen. Det fanns tom tid att sträcka ut sig i gröngräset och slumra till en stund vilket var jätteskönt efter allt slit de senaste dagarna. Det innebar också en stund av eftertanke, och både Svetlana och jag kunde konstatera att det verkligen kändes rätt att vi ställde upp på detta och inget som vi ångrade. Tvärtom så blev det lite melankoliskt över det hela när vi konstaterade att det hela snart skulle vara över och den grå vardagen, i dubbel bemärkelse, stod för dörren. Alla semesterdagar var nu slut och på måndag så var det till att dra på sig den grå arbetsstassen igen och försöka anpassa sig till det livet för överskådlig tid framåt.

 

Vi konstaterade dock att Svetlana gärna skulle påminna mig om dessa veckor och se till att hennes nyfunna väninna inte försvann för långt in i garderoben. Jag å min sida hade heller ingen önskan att ha denna semester ogjord, och även om det kändes tungt att behöva lämna denna dröm för ett besök i verkligheten så kändes det ändå som att jag tagit viktiga steg i en ständigt pågående process i att förverkliga mig själv. Vi avbröts hastigt i våra tankar när tre andra av våra kamrater kom förbi och gjorde oss uppmärksamma på att vi nog borde återvända.

 

När vi kom tillbaka så möttes vi av helt nya klädställningar. Nu till kvällsföreställningen så var det inte längre vardagen som skulle visas upp, utan nu var det fest och glam för hela slanten. Jag hade tre tjusiga klänningar på min ställning och jag längtade redan att få visa upp mig i dom. Däremot så saknades min långklänning trots att det sagt att den skulle vara lika genom alla tre föreställningarna. Jag for med blicken för att se var Camilla och Ulrika höll hus och när jag inte såg dom någonstans så började jag bli lite nervös. Svetlana tittade också oroligt på mig och det var först när hennes assistenter uppmärksammade våra fladdrande blickar som vi fick lite svar på våra frågor. De fanns någonstans bakom oss och gick igenom något med koreograferna fick vi veta. Jag kunde därför inte göra stort mycket mer än att börja klä av mig mina kläder och vänta på deras ankomst.

 

Jag behövde inte vänta länge förrän de båda kom med en av koreograferna i släptåg. De nickade glatt mot mig innan de gav sig i kast med att titta på mina tre klänningar. Efter lite diskuterande hit och dit flyttade de undan en av klänningarna, med accessoarer, till den bortre delen av ställningen och vände sig sedan mot mig som förvånat följt deras förehavanden.

 

-         Tyvärr så hinner du inte visa alla tre klänningarna, utan vi har valt bort den där, berättade Camilla

-         Hinner inte?, svarade jag förvånat

-         Ja, ursäkta, du vet ju inte om det vi pratat om, svarade koreografen. Jo, förstår du, vi har utsett dig till att vara bruden i den här visningen, och då hinner du bara med två byten. Du kommer dessutom att gå in tidigare så att du får maximal tid på att byta om.

-         Jag vara bruden, svarade jag stammande

-         Ja, just du., svarade Ulrika och kramade om mig. Som du säkert lagt märke till så har vi medvetet inte valt de yngre av er modeller som brudar, utan blandat och gett rätt friskt. Det tänkte vi göra även nu, och därför så har vi tänkt att ge dig det uppdraget.

-         Vi har också medvetet valt att inte berätta för er i förväg för att inte göra er nervösa i onödan. Dom andra två brudarna har också fått reda på vårt val i sista stund.

 

Med ens så stod det klart för mig varför vi alla faktiskt blivit överraskade. Visst hade jag någonstans i bakhuvudet att många mannekänguppvisningar slutade med en brud, men ingenstans hade vi sett till någon brudklädsel, varken under repetitioner eller annars. Jag fick dock nu veta att allt var noga förberett och allt hade plockats fram för att passa respektive brud. I båset där borta väntade så, min brudklänning, och efter min andra entré skulle jag genast bege mig dit. Dock skulle jag redan nu ta på mig en korsett som Ulrika höll fram för att spara lite tid när vi kom så långt i programmet. Flickorna runt omkring mig hade nu också märkt vad som pågick och när jag för en sekund kunde sätta mig ner och ta in dessa omtumlande intryck så kom de fram och kramade om mig och önskade mig lycka till. Det verkade som om deras lyckönskningar var välmenande, för jag såg inget av avundsjuka eller annat i deras ord och handlingar.

 

När jag fått pusta ut och samla tankarna så bad Ulrika mig att ta av mig min BH så att hon kunde börja snöra in mig. Direkt märkte jag att även korsetten uppenbarligen var avsedd för mig, för de välbekanta gelekuddarna kändes genom korsettens kupor. När så Ulrika steg för steg snörde åt bakom min rygg så hjälpte jag till genom att lyfta upp all överskottshud som bildades och märkte hur kuporna sakta men säkert fylldes av eget material. Ulrika bad mig så att ta ett djupt andetag samtidigt som jag sträckte armarna i vädret, och precis just då så gjorde hon en kraftansträngning och drog ihop korsetten den sista biten. När jag åter fick andas så var det inte längre lika lätt, utan korsetten tog emot och hindrade mina rörelser. Samtidigt så kändes också stödet i ryggen och min hållning blev bra mycket rakare och stiligare. I bara korsetten fick jag så röra på mig lite för att vänja mig vid denna och även hitta tillbaka till rätt gångstil.

 

När jag väl lärt mig att bemästra allting så kallades jag tillbaka och fick på mig min första klänning, och jag kunde inte annat säga att den satt än bättre nu än tidigare. Den hade också en generös urringning, och vem kunde väl ana att den barmen i allra högsta grad var en illusion. Min sminkning förbättrades snabbt och sedan var det dags att återigen ställa in mig i ledet för att nu ge mig ut som nr 2 i skaran. Samma härliga känsla som under de två tidigare visningarna infann sig så gott som omedelbart, och när nu allt var igång så hade jag ingen tid att tänka på det som komma skulle, utan nuet var det som krävde mitt hela jag. Bytet och entré nr 2 gick lika smidigt, och det började kännas riktigt vant att fara in och ut i ständigt nya kreationer.

 

När jag återvände in bakom skynket så fördes jag bort till det där särskilda båset som jag inte tänkt på att det fanns tidigare. Där ser man hur mycket man egentligen ser och tar till sig av allt det som händer runt om en. Väl därinne så var det som att komma in i en bättre boudoir. En ännu större spegel än därute och dessutom två ytterligare hellånga speglar som gjorde att jag kunde se mig från alla håll samtidigt. Både Camilla och Ulrika fanns också där och gjorde att jag ändå kände mig hemtam och inte hann bli så värst nervös. Bland det första Ulrika gjorde var att känna på korsettens snörning, och plötsligt blev jag påmind om att jag faktiskt var väldigt hårt snörad. Av det kändes dock inte mycket, och när jag berättade om känslan för mina båda assistenter så nickade dom bara igenkännande och svarade att både korsetten och min kropp nu anpassat sig till varandra. Hon tyckte också att den kändes bra, så någon justering var inte nödvändig.

 

Det första som åkte på var mina skor. Lite bakvänt kändes det, men när jag sneglade bort mot klänningen med tillbehör så förstod jag att det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack om man skulle hitta mina fötter efter att både underkjol och klänning kommit på plats. Jag hann också titta lite närmare på klänningen och den var som en enda stor dröm. Även den hade ett djupt dekolletage, markerat liv som pryddes av spetsinfällningar i midjan innan den släta kjolen böljade ut. Runt dekolletaget och hela vägen runt ryggen fanns också en spetsinläggning liksom vid ärmsluten. Klänningen var kortärmad, men till den hörde handskar som gick upp över armbågen. Handskarna hade inga fingrar, utan allt hölls på plats av en liten trådslinga runt tummen. Mina egna naglar, som jag tyckte var riktigt skapligt långa, dög nu inte, utan jag fick snabbt en hel uppsättning mycket långa naglar pålimmade.

 

Medan limmet på dessa torkade så fick jag kliva in i underkjolen som hade en egen ställning för att få ut vidden. Plötsligt så var det inte lika lätt att få närkontakt med mig utan att kjolen stack iväg åt ena eller andra hållet. Vi skrattade gott åt synen och ägnade en stund åt att beundra klänningen medan limmet fick härda ordentligt. När Camilla känt lite på det hela och slutligen ryckt ganska ordentligt i naglarna fick vi godkännandet att fortsätta. Ett huvud stack in genom draperiet och meddelade att det var 15 minuter kvar innan min entré. Jag hann nästan bli nervös, men Ulrika och Camilla nickade bara och arbetade lugnt vidare.

 

Så var då ögonblicket inne när klänningen skulle på plats, och sakta och försiktigt träddes den över mitt huvud. Dess tyngd gjorde att den genast sjönk på plats och lade sig tillrätta över krinolinen. Ulrika gav sig genast i kast med att knäppa alla de 32 knapparna som hon berättade fanns i ryggen. Följsamt och smidigt kände jag hur min kropp steg efter steg inneslöts i denna vackra förpackning, samtidigt som jag insåg att jag nu var helt och hållet utelämnad till andras välvilja att också ta mig ur förpackningen. Jag skulle aldrig, med eller utan naglar, själv kunna göra det, utan var beroende av andra. Genast när klänningen var på plats så hjälpte Camilla mig med handskarna medan Ulrika började ordna med mitt hår.

 

Hennes flinka fingrar drog och jobbade med mitt hår så jag trodde hon skulle slita av det, men i spegeln såg jag hur hon flätade håret till en vacker svinrygg. Något sådant hade jag aldrig vågat mig på att göra. Viktigaste orsaken var väl att håret aldrig haft den längd som krävdes, men även stora brister i mina kunskaper på området. Hur som helst så såg det vackert ut där hon höll på och jag hann beskåda det färdiga resultatet innan hon började med att fästa slöjan i mitt hår. Jag häpnade över hur det florstunna tyget ändå kunde vara så tungt, men insåg snart att slöjan gick långt ner och även längs golvet. Det var också stabila hårnålar som hon fäste slöjan med, och jag förstod att jag måste hålla huvudet rakt för att klara av belastningen som skulle bli följden.

 

Gemensamt såg de båda till att min sminkning var perfekt och precis när huvudet stack in och meddelade att det var en minut kvar var de färdiga. Efter en sista översyn gav de sitt godkännande och jag var redo att stiga ut. Först så sänkte dock Camilla slöjan över mitt ansikte och gav mig en brudbukett att bära. Jag fick en snabb instruktion i hur jag skulle hålla buketten, och sedan drogs draperiet isär och jag kunde kliva ut till mina kamrater som ivrigt väntade utanför. Ett utdraget ”Ohhhhh” hördes och dom två tärnor som utsetts att mer aktivt bistå mig slöt upp på var sida om mig när jag skred fram mot scenöppningen. Jag hann bara stanna till en kort stund och möttes av den sista flickan i föregående entré som gav mig ett snabbt och vänligt ögonkast för att sedan ila iväg och få på sig sin långklänning och falla sist in i ledet.

 

Konferenciern gav henne några extra sekunder då han medvetet drog på orden och byggde upp en stämning hos publiken (som om det nu skulle behövas). I bakgrunden så hörde jag också hur orkestern började intonera den brudmarsch som skulle spelas, och om inte jag hörde fel så var det Brudmarsch från Leksand som höll på att ta form. Så var allt försnack överstökat och musiken tog över. Några takter senare öppnades draperierna till scenen på vid gavel och jag kunde börja skrida fram längs podiet. Jag möttes av varma applåder och även om jag gärna ville försöka möta publikens blickar så höll jag huvudet stilla och koncentrerade mig på att sakta vandra framåt. När jag kom till slutet av podiet så stannade jag och sekunderna senare så hjälpte mina tärnor mig att lyfta på slöjan och blotta mitt ansikte.

 

Om fotoblixtarna varit intensiva tidigare, så var det rena natten mot nu. Det var nästan svårt att hålla ögonen öppna, och det var tur att jag hade brudbuketten att hålla i för annars så hade jag nog försökt skugga mina ögon. Applåderna ville heller aldrig ta slut och när tärnorna delade på sig och skapade en gång i mitten så blev jag stående kvar i centrum och fick snart sällskap av Sonja och de två koreograferna. Även konferenciern blev framropad och jublet visste inga gränser när jag fick en kyss mitt på munnen av honom. Fotograferna som missat det hela bad om en repris, och han gjorde dom till viljes. Själv blev jag väl alltför häpen för att hinna reagera och ”hjälpa till”, så jag stod bara där och fick ännu en kyss av honom.

 

Sakta men säkert tonade applåderna ut, och orkestern kunde än en gång göra sig hörd och till samma brudmarsch vandrade vi ut, nu med konferenciern vid min sida. Det kändes underbart att gå upp längs podiet och möta blickarna från mina mannekängkollegor och inte minst kändes det härligt när jag passerade Svetlana och fick en slängkyss från henne. Väl bakom scenen så släppte alla fördämningar hos oss alla. Vi kramades och alla ville beskåda och beundra min klänning på närmare håll. Jag kunde inte hålla tillbaka mina glädjetårar utan de flödade friskt och ruinerade all makeup, men vem brydde sig nu utan vi gladde oss åt att vi lyckats genomföra allt och fått sådant gensvar.

 

Vi höll nog på i nästan en kvart innan alla våra känslor fått rinna av oss och vi återigen kunde börja fungera som normala varelser. Sonja försökte sedan få en syl i vädret, och sedan hon tackat oss hjärtlig och innerligt meddelade hon att vi, enligt det tidigare uppgjorda programmet, skulle byta om och sedan transporteras till Stadshotellet för middag. Hon uppmanade oss att välja ut någon av våra klänningar att ha på oss då det var stora festligheter på gång. Det var nog en ganska onödig uppmaning, utan det svåra var att välja vilken av de klänningar som hängde på ställningen som skulle få förtroendet. Jag valde till slut en liten svart cocktailklänning med puffärmar, och det var den klänningen som jag aldrig fick möjlighet att visa upp. Men innan jag kom så långt så fick jag bistånd att klä av mig min brudklänning och Ulrika var också vänlig och hjälpte mig med att lägga en ny makeup eftersom den förra var totalt förstörd efter alla glädjetårar.

 

Jag behöll också korsetten på mig då den helt klart hjälpte mig att få lite midja och gav en illusion av breda höfter, men bytte till svarta strumpor för att matcha klänningen. En bred scarves i glittrigt tyg lade jag om mina bara axlar innan jag flyttade över mina privata ägodelar i den handväska som också hörde till klänningen. Jag lät svinryggen vara kvar i mitt hår och kände mig oerhört elegant när jag beskådade resultatet i spegeln. Inte minst så kändes mina långa röda naglar helt rätt mot den svarta klänningen. När jag nu kände mig klar så kunde jag beskåda mina kamrater, och överallt så såg jag supereleganta damer. Även om det var samma kläder på oss som för en stund sedan så var det ett helt annat liv över både kläder och ”innandöme” nu. Det fanns en glädje och en vilja som markant skilde sig från det korrekta och lite opersonliga framförandet nyss. Nu kom personen innanför kläderna fram och det var definitivt inte till någon nackdel.

 

Det var ett uppspelt och ganska så enstämmigt gäng som bänkade sig i den framkörda bussen, och inte minst blev glädjen stor när våra assistenter dök upp från intet iförda lika läckra kläder. När och var de hunnit byta om var en stor gåta för oss, men nu satt de här och vi pladdrade på som den värsta skolklass. Stackars chaufför där framme! Entrén på Stadshotellet blev inte mindre bejublad. Alla blickar vändes mot oss och inte undra på det. Det var väl inte var dag som drygt 60 tjejer, uppklädda från topp till tå, stegade in här. En sådan entré måste bara märkas och det gjorde den också. Den kvinnliga delen applåderade och på den manliga delen hängde tungorna ut som slipsar ur de vidöppna munnarna. Vår konferencier, den enda manliga deltagaren just nu i vårt gäng, såg ut som tuppen själv där han gick i täten. Undrar hur han skulle göra för att försvara sitt revir under kvällen?

 

Inte blev reviret lättare att försvara när vi placerades ut i grupper i lokalen. Visst var den stor, och för kvällen dessutom utökad, men ändå skulle det ha blivit svårt att fått oss vid ett gemensamt bord. Vår första reaktion var en liten besvikelse, men när den lagts sig så såg vi fördelarna också. Vi skulle ha lättare att prata med varandra och inte bli en så ointaglig grupp när väl dansen skulle sätta igång. Var man för många av ett kön så kunde det bli ett hinder för andra att ge sig in i rävens kula. Men innan vi kommit så långt skulle vi njuta av en förhoppningsvis välkomponerad och definitivt välförtjänt middag.

 

Kvällen blev både lång och rolig, och det var inte förrän långt fram på småtimmarna som vi kom hem till stugan. Sture hade dykt upp på restaurangen och gratulerat oss till våra framträdanden. Han hade lyckats tråckla sig in på två föreställningar och blivit mäkta imponerad av vad vi åstadkommit. Han sade också att han letat efter mig bland tärnorna i sista föreställningen och undrat vad som hänt eftersom jag inte var med. Så långt hade hans tankar aldrig sträckt sig att jag kunde gå där längst fram och han hade verkligen blivit överraskad när mina tärnor lättat på slöjan och därmed visat upp mitt ansikte. Han tillade att han tyckte jag varit jättesnygg och hade han inte redan varit gift så……(Sture fick aldrig chansen att fullfölja meningen då Svetlana effektivt tystade honom med en kyss och samtidigt blinkade hon åt mig. Ja, sådana kamrater man har!).

 

Det var med en kraftig mental baksmälla jag vaknade upp långt fram på dagen. Huset låg tyst och öde så när som på snarkningarna i rummet intill. ”Baksmällan” berodde givetvis på att jag snart skulle åka hem och återvända till ett ”normalt” liv, hur nu ett sådant var. Min enkla reflektion var att jag levt ett ganska normalt liv dessa veckor. Visserligen fyllt av upplevelser och spännande situationer, men egentligen inte speciellt onormalt om man nu bara vågar göra sig fri från konventioner och vara öppen för olika förslag. Egentligen så beror det mest på oss själva om vi vill bryta oss loss från gamla vanliga föreställningar att livet bara går sin gilla gång och aldrig innehåller spännande saker. Spänning och äventyr finns det i massor runt omkring oss. Det är bara att öppna ögonen och slänga sig ut i verkligheten. Överallt väntar nya saker på att upptäckas och överallt finns det människor som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter.

 

Trots att jag så väl insåg att alla möjligheter fanns inom mig själv så kändes det ändå som om jag nått en gräns. En gräns som jag ännu inte var beredd att stiga över. Det var därför extra tungt att vakna upp och just känna den här känslan att jag återigen stod framför en mur. Bakom mig fanns massor av murar, stora som små, som jag passerat med mer eller mindre besvär. Vad fanns bakom den här muren? Ville jag verkligen fortsätta eller var jag nöjd med att stanna och ”leka” på den här sidan muren? Frågorna hopades och jag fick ingen sinnesro. I ett försök att ändå skingra tankarna drog jag mig ned till vattnet och lät det friska och klara vattnet omsluta min kropp.

 

Jag vet inte om det hjälpte helt och hållet, men jag var i alla fall lättare till sinnet när jag en stund senare gick upp mot stugan. Jag gick dit i förvissningen om att jag haft en underbar sommar och mött underbara människor, inte minst mina kamrater där uppe i stugan. Jag var också tryggare inom mig själv och kände mig mer än väl accepterad i den skrud jag valt att visa mig i. Det hade varit veckor som jag aldrig skulle glömma och som säkert hade satt spår både hos mig och de andra. Nu väntade vardagen, men jag var övertygad om att även den gråaste vardagen skulle komma att lysas upp av mina minnen och att jag med mina vänners hjälp skulle få än större möjlighet att då och då få återskapa brottstycken av sommaren som gått.

 

Slut