- Tjejer.... lystring tjejer! Välkomna hit till Gregersberga. Ja, så heter den här gården och den stammar från 1700-talet. Johan och jag köpte gården för 5 år sedan och vi trivs förträffligt. Ni kommer säkert att förstå varför ju längre ni är här. Det är väl egentligen det enda jag är riktigt orolig inför denna helg att ni skall trivas så bra att jag inte blir av med er på söndag.... Vi skrattade åt hennes kommentar, men kunde ana att det fanns fog för hennes oro när vi lät våra blickar glida runt medan vi lyssnade på hennes fortsättning. .....Vi har reparerat en del, men än återstår mycket. En del vill vi vänta med så att vi riktigt känner att vi gör rätt när vi renoverar. Gården har ju som ni förstår en hel del anor, och vi vill gärna lyfta fram dess historia, samtidigt som vi ju naturligtvis vill ha ett modernt och fungerande hem, och inte bo i ett museum. Men dessa saker funderar vi på, och det kommer säkert att bli många tillfällen för oss att återkomma till huset, dess historia och våra planer under dessa dagar. Så än en gång - välkomna hit tjejer och hoppas att vi får några riktigt härliga dagar tillsammans. Väderutsikterna säger att vi skall få det varmt och skönt, så förutsättningarna finns. Det är upptill oss själva nu vad vi gör av dessa dagar.

....Jo, en sak till. Jag tycker att jag måste vända mig speciellt till Martin och i förväg be om ursäkt, för alla felsägningar, jag tror förresten att jag redan gjort det några gånger tror jag, av typ tjejer, flickor etc. Jag känner på mig att jag kommer att säga så många gånger och jag hoppas att du förstår att dessa felsägningar inte är illa menade utan att du är en del av denna tjejgrupp som en av många. Jag hoppas också att du skall våga ta för dig och deltaga friskt och frejdigt i alla aktiviteter. Jag kommer i alla fall att betrakta dig som en i gänget, utan vare sig några speciella privilegier eller skyldigheter.

- Du följde väl uppmaningen i inbjudan och tog med dig din favoritklänning, Martin, sade hon till de andras stora förnöjsamhet. Jag hajade till på frågan, och medan jag funderade på om jag skulle svara på den här oväntade och intressanta frågeställningen så studerade jag lite snabbt deras ansiktsuttryck. Några undrande eller forskande blickar såg jag dock inte, så jag spände bågen till bristningsgränsen och lugnt svarade

- Jag kunde inte bestämma mig vilken som var min favoritklänning, så jag tog med mig flera.

- Jag hjälper dig gärna att välja rätt klänning. Du blir säkert jättesöt i klänning.

- Intressant tanke det här, fortsatte Britt-Inger småskrattande, med Martin i klänning så är han, förlåt hon, en naturlig del av det här gänget. Inga felsägningar blir det som det behöver ursäktas för, eller hur?

- Sakta i backarna nu tjejer, svarade Astrid och bröt in i diskussionen. Här står vi och klär på Martin klänning och gör honom till tjej innan vi knappt hunnit ut ur bilen. Vi skrämmer ju slag på stackarn med vårt snack och han kommer väl att sticka härifrån redan innan kvällen är till ända om vi inte skärper oss. De övriga nickade lite skuldmedvetet och det kändes som om diskussionen tagit ett abrupt slut just som den verkade att komma in på ett intressant område. Jag försökte hitta någon bra replik att hitta tillbaka till samtalsämnet, men mitt mod svek mig och jag lät saken bero.

- Marianne, du nämnde att det fanns en bastu nere vid sjön. Vore det möjligt att ta sig ett bastubad?

- Självklart, svarade Marianne, som det stod i inbjudan så är det ni som bestämmer vad vi skall göra. Jag vill inte vara den som hela tiden styr er hit eller dit, utan det gör vi gemensamt. Jag tycker också att vi genast bestämmer att alla inte behöver göra allt. Under 4 dagar tillsammans så behövs nog en och annan stund i ensamhet eller i en mindre grupp. Men jag är för förslaget och jag var ganska säker på att någon ville ta sig ett bad så den bör vara behagligt varm vid det här laget. Hur många hänger med?

- Hoppas att du inte känner dig tvungen att avstå, Martin. För mig får du gärna vara med.

- Ja, mig gör det heller inget, hörde jag från flera håll.

- Tack för dom orden, det glädjer mig verkligen hur fint och naturligt ni behandlar mig. Jag känner verkligen att jag har ert förtroende. Med tanke på det så är det väl snarast jag som måste visa att jag har förtroende för er. Och det jag vill säga till er nu är både allvarligt och seriöst menat..... Deras blickar var nu stadigt riktade mot mig och väntade intresserat på fortsättningen. ....Jag har definitivt inget emot att bada bastu tillsammans med er, absolut inget, men jag tycker ni behöver få veta lite grann innan vi syns därnere. När vi samlades tidigare idag, så fick jag en fråga som jag faktiskt svarade helt sanningsenligt på trots att den säkert var helt omedvetet ställd och med en stor andel av humor i.

- Du menar det där med klänningen, eller hur?

- Ja, precis. Det är det jag tänker på svarade jag samtidigt som jag drog ett djupt andetag, det är precis det jag tänker på, svarade jag ytterligare en gång innan jag fortsatte. Jag kunde faktiskt inte bestämma mig, så jag tog med mig flera av mina favoritklänningar, liksom jag tog med mig av andra kläder också. Skall jag vara riktigt ärlig, så är det nog mest damkläder som jag medfört. Jag visste inte vad som skulle hända under den här helgen, bara att jag ville ha möjligheten att vara så som jag vill vara och om de rätta färutsättningarna fanns. Nu springer kanske det här iväg lite fortare än jag vågat drömma om, men nu har jag bestämt mig för att lita på er och då får det bära eller brista. Ni skulle dessutom ha upptäckt vissa saker redan i bastun, så jag väljer att redan nu förbereda er på vad som kan vänta er om ni inte misstycker och säger ifrån.

- Jag vet inte vad jag skall säga. Det är faktiskt en smula omtumlande det du nyss berättade för oss. Samtidigt så måste jag säga att du är modig som gjort det. Jag känner mig faktiskt riktigt rörd över att du uppenbarligen litar så mycket på oss att du känner dig mogen att avslöja en sådan här hemlighet för oss. Jag kan bara svara för mig själv, och jag vill gärna motsvara ditt visade förtroende och låta dig fortsätta. Jag kan ana att det finns så mycket mer du vill berätta, och kanske även visa, för oss. Jag är beredd att låta dig fortsätta.

- Jag håller med Siri om ditt mod. Det kan inte bara ha varit stundens ingivelse, utan jag tror du önskat det här, både länge och väl. Har jag rätt?, frågade Britt-Inger, men väntade inte på mitt svar innan hon fortsatte. I mitt jobb så kommer jag faktiskt i kontakt med en del som har samma läggning som jag tror du har. Jag har varken något emot dom, vare sig jag ser dom som de män de är eller när jag ser dom som kvinnor, så för mig gör det heller ingen skillnad. Fast jag är heller inte oberörd. Tvärtom så kittlar det nog lite extra i mina magtrakter inför det som jag tror skall komma. Det kittlar av positiv nyfikenhet, om jag säger så.

- Nej, nu fryser jag nästan. Hur blir det. Skall vi bada bastu eller..?

- Har du alltid målade tånaglar, Martin, eller är det för att vara extra fin just idag?

- Alltid, kan jag väl inte säga, men jag försöker ha det så mycket jag kan. Jag tycker det är tjusigt, och kan inte förstå att Carina, min fru ni vet, inte vill ha det för jämnan.

- Carina, ja. Vad säger hon om det här? För hon vet väl om det?, kom det ur dimman i bastun

- Ja, hon vet om det, men jag kan väl inte säga att hon gillar det. Hon vill inte vare sig se mig ombytt eller mina kläder, men accepterar att jag träffar mina bekanta och utövar min hobby. Men jag tror hon skulle bli väldigt förvånad om hon visste att jag sitter så här med er och pratar om saken. Jag hoppas att hon skulle gilla det, men säker är jag inte.

- Du får väl förlåta om frågorna blir lite närgångna, men det går ju inte att komma ifrån att jag blir rätt nyfiken, och gärna vill fråga mer.

- Det förstår jag så väl, svarade jag, det här är något jag får räkna med. Dessutom så känns det skönt att få prata av mig, så ni är välkomna med era frågor. Jag skall försöka vara så uppriktig som jag kan.

- Då fortsätter jag med att undra hur länge du har hållit på med att klä dig i kvinnokläder, hörde jag ur diset.

- Ja, det är väl lika bra att jag försöker ta det från början. Ni får väl säga till om jag blir för långrandig.

- Börja du. Vi har all tid i världen svarade Lena och hällde ytterligare en skopa vatten på de heta stenarna.

- Som ni vet så kommer jag från en liten stad i mellansverige. Mamma och pappa arbetade båda, och mina äldre systrar hade många aktiviteter utanför hemmet, så det var ofta jag fick tillfälle att undersöka mina systrars garderober. Vi bodde också relativt trångt, så det fanns inte så mycket utrymme för rent privatliv, utan våra saker blandades i de tillgängliga garderoberna. Varför jag intresserade mig för deras kläder är för mig okänt, men mina första minnen är från ungefär 5 års ålder. På vår gård hade vi ungar juluppträdande i samband med julgransplundringen. Mina äldre systrar deltog med en balettshow tillsammans med några jämnåriga. Mamma hade sytt på lite tyll på vanliga gymnastikdräkter. Jag blev djupt avundsjuk när de sedan poserade i sina dräkter och blev fotograferade. Någon månad senare så fick jag möjlighet att prova en av dräkterna, och vad jag kan minnas så var det en trevlig upplevelse.

Jag minns också, några år senare, när jag för första gången drog på mig en av deras silkesstrumpor och fäste dom mot strumpebanden på den trosgördel som jag också letade fram. Känslan av den fasta men silkeslena strumpan mot mina nakna ben är fortfarande idag ett av mina starkaste minnen av välbehag. Jag har försökt att hitta liknande strumpor och återskapa något av känslan, men det har inte fungerat. Under flera år så nöjde jag mig med att bara prova deras kläder. Några gånger var det nära att någon kom på mig, men jag tror att jag klarade mig undan utan att någon reagerade. Ibland kunde någon av mina systrar märka att det var omflyttat bland deras kläder, men det hände inget såvitt jag minns.

När jag blev lite äldre, runt 13-14 år så stegrades mitt intresse och jag ville ha egna flickkläder. Jag vågade ju självklart inte gå och köpa eller begära att få några, utan jag passade istället på vid utrensningar i garderoben och lade beslag på några enstaka plagg. En rak knälång yllekjol var under många år mitt enda damplagg. Den förvarade jag i en kartong längst inne i min garderob. Noga instoppad bakom en mängd leksaker. Under åtminstone ett år så hade jag sovmorgon en dag i veckan, och det var mina herdestunder. Så fort lägenheten tömts bytte jag om och provade flitigt deras trosor och behåar. Det var ju populärt med jumprar då, och jag kommer ihåg deras mjuka sköna och figurnära jumprar. Även min systers klänningar med smal midja och vid kjol och minst dubbla stärkta tyllunderkjolar tilldrog sig mitt intresse. Jag kunde bara inte låta bli att frossa i all den kvinnlighet som fanns så tätt inpå mig.

Även här räddades jag av försynen vid flera tillfällen. En dag stod jag ute i badrummet och solade mig i glansen av en alldeles ny behå med blomtryck. Den var glansig på ytan och jag tyckte den kändes så sval och skön. Mitt under min seans dyker mamma oväntat upp, men på något vis så lyckas jag smita ut ur badrummet osedd och ta mig till mitt rum för att klä på mig mina kläder. Enda kommentaren när vi träffades några minuter senare var att mamma tyckte jag verkade nervös för något, men hon frågade aldrig mer om det.

Vi hade även en vind som innehöll många guldkorn. På den tiden så hängdes verkligen vinterkläderna undan i stora tyggarderober, och vid skilda tillfällen så hade jag ett eldorado där uppe på vinden. Visserligen en säsong fel, men vad spelade det för roll. Ett par elastabyxor med sidoknäppning blev ett plagg som jag räddade undan. Det fick hänga kvar på vinden under många år, men vetskapen att det inte skulle efterfrågas av min syster gjorde att jag lite då och då kunde smyga ner det i min garderob. På den tiden hade ju även killar elastabyxor, men med helt annan knäppning, och vid några tillfällen så vågade jag mig på konststycket att ha dessa byxor, med byxgördel och långa yllestrumpor inunder, på mig vid några uteaktiviteter. Gissa om jag trivdes med känslan, och mina händer sökte sig gärna ner längs benen för att känna de små knopparna på strumpebanden. Även om det inte syntes någon skillnad under tjock tröja och jacka, så var vetskapen hur jag var klädd viktig för mig.

Hur gärna jag än ville dela med mig av mina funderingar och behov så insåg jag på något vis att klimatet inte var det rätta. Jag kände på mig att det någonstans var fel att jag som kille klädde mig i mina systrars kläder. Jag trodde helt klart att jag var den ende som någonsin kommit på denna tanke. Allt kändes så fel, men ändå så underbart. På många olika sätt försökte jag skaffa mig information om något som jag inte ens visste om det fanns information att få på. Biblioteket tillhörde redan ett av mina favoritplatser, och om det gavs tillfälle så sökte jag mig till hyllorna för medicinsk litteratur. Jag måste göra det i smyg, för jag ville ju inte framkalla onödiga frågor om mitt intresse för vissa böcker på dessa hyllor. Men eftersom jag inte visste vad det var vad jag letade efter så var det ett sökande på måfå.

Jag fick därför fortsätta att söka mig fram i ensamhet. Ett sätt att tillfredsställa mig var genom fantasier. Fantasier som alltid slutade med att jag fick på mig flickkläder. Det kunde ske på hur många och konstiga sätt som helst. Från till att ha spillt på mig på någon fest och fått låna kläder av dottern i huset till rena bestraffningar för något fel jag gjort. I brist på egna kläder så blev en spalt i Hemmets Veckotidning en riktig guldgruva. Varje vecka fanns en spalt för den händige, med mönster och teckningar på dåtidens modeplagg, både för den vuxna kvinnan, men även för den unga pigga tonårstjejen. Denna spalt var bland det första jag bläddrade fram till när tidningen kom var vecka. Turligt nog var dessa bilder ofta på samma sidor som någon av serierna, så motivet var inte helt uppenbart varför jag valde dessa sidor.

Jag vet inte riktigt när jag kom på att jag, trots allt, inte var ensam i världen om min läggning. Det finns emellertid två saker som jag kommer ihåg och som var och en har bidragit till att jag började hitta en trådända att börja nysta i. Den ena var att jag i litteraturen stötte på en figur från 1700-talet som var diplomat vid franska hovet, och som sändes till Moskva, som kvinna, för att tjänstgöra där och utforska den ryska tsarens intresse för Frankrike. Personen hette d'Eon, och jag fick nu för första gången ett namn på min läggning, Eonism. Den andra företeelsen som innebar ett framsteg för mig var när TVn gjorde intåg i vårt hem. Bland de populäraste programmen fanns ett som hette något i stil med Old Music Hall och var en slags varietéunderhållning på gammalt maner. En flitig gäst där var Danny LaRue, och i programtablåerna fick jag nästa ledtråd in i en ny värld, Female Impersonator.

Samtidigt som min kunskapstörst var omättbar så fick jag ändå gå försiktigt fram. Det sista jag önskade var att någon började lägga ihop 2 och 2 och förstå varför jag hade intresse av dessa frågor. Även detta faktum upplever jag som en stor paradox, för därigenom så utestängde jag ju faktiskt mig själv från att möta människor som skulle förstå mig och kunnat ge mig vägledning på min resa. Enda försvaret jag har för detta handlande är att jag instinktivt kände att upptäckten inte skulle bli positivt bemött, utan att jag skulle bli betraktad som en udda, och kanske även, pervers typ som omedelbart måste behandlas och rehabiliteras. Detta var det sista jag önskade. Visst insåg jag att jag inte riktigt var som andra. I skolan var jag ett mobbningsoffer och jag ville hellre hålla ihop med en del tjejer än med killarna. Men även det var lättare sagt än gjort, så resultatet blev ofta att jag befann mig någonstans mittemellan, utan någon egentlig grupptillhörighet.

Trots detta vakuum så vill jag ändå inte påstå att min uppväxt var dålig. Tvärtom så tycker jag att det kändes rätt OK. Det är ju först med historiens glasögon på mig som jag kan göra några värderingar av min uppväxt. När man är mitt uppe i den så löper allt på, och jag kan inte komma på att jag skulle haft några större djupdykningar i något depressionsliknande tillstånd. Men samtidigt är jag ju inte någon bra värdemätare på mig själv. Min omgivning har säkert noterat saker jag själv inte reagerat på. Men mitt behov av att identifiera mig med flickor avtog inte, utan jag fortsatte att söka, samtidigt som jag utnyttjade i stort sett varje tillfälle till ombyte. Det var också nu som jag gjorde mina första stapplande steg som tjej utanför hemmets fyra väggar.

Inte heller här är jag säker på hur det började, men säkert är att jag måste ha haft mer tid än bara några timmar på mig. Någon speciellt trovärdig gestalt tror jag heller inte att jag lyckades åstadkomma, men jag var i alla fall korrekt klädd, från topp till tå. Håret dolde jag under ett huckle, som alla tjejer gjorde på den tiden. Via källargångar smög jag mig ut i en närbelägen park och kände en enorm tillfredsställelse av att gå omkring och känna vinden smeka mina nylonklädda ben. Var jag riktigt modig så tog jag en av systrarnas cyklar och trampade iväg längre bort. Ibland kunde jag lämna huset som kille för att sedan, på någon skogsväg, byta om till tjej. Vilken metod jag än använde så var spänningsmomentet och tillfredsställelsen alltid i topp. Möten med andra människor försökte jag undvika, men någon gång var det ändå oundvikligt. Hur dessa möten faktiskt avlöpte kan jag inte uttala mig om, men jag upplevde åtminstone att jag klarat dem näst intill elegant.

Ja, det finns ur mycket som helst att berätta, men det är väl inte bara om mig som vi skall prata om den här helgen. Ni måste vara utleda på mitt prat redan, eller hur?

- Absolut inte, svarade Astrid. Jag sitter alldeles trollbunden av din berättelse, jag måste bara få höra mer, men jag håller ändå med om att det behövs en paus. Jag börjar dessutom bli nöjd med att basta. Är det någon som hänger med mig på ett bad?

- Martin, jag kan inte låta bli att komma tillbaka till något du sa tidigare i kväll. Trots att jag både sett dina kläder och hört dig berätta så måste jag fråga. Stämmer det verkligen att du har med dig flera klänningar?

- Ja, det är dagens sanning. Jag tror jag tog med mig 3 st eller något sådant. Dessutom allt annat som hör till med underkläder, skor etc. Sedan har jag nog ett par kjolar, lika många blusar mm. Så allt har jag med mig saker alltid.

- Då kommer nästa följdfråga. Får vi se dig i någon av klänningarna i morgon, för ikväll är det väl ändå för sent?

- Ja, det beror mest på er, faktiskt. Vill ni se mig i klänning? Kanske är ni just nu intresserade, men när jag väl sätter på mig en så sparkar ni bakut och vänder mig ryggen, svarade jag med en skämtsam ton.

- Klart vi vill, tillade Katarina snabbt men kompletterade sedan med, - hoppas jag, samtidigt som hon lite forskande tittade på de övriga.

- Jag kan nog inte vänta med till i morgon infogade Britt-Inger. Jag förstår att det kanske tar tid för dig att byta om, men kan vi åtminstone inte få se dina kläder sade hon med en vädjande blick.

- Inte mig emot, det är väl ändå dags att röra på oss härifrån, svarade jag och reste på mig. Jag fick de övriga med mig och efter att ha satt på mig mina trosor under handduken tog jag resten av kläderna i handen och travade barfota upp mot huset i det daggvåta gräset.

- Var skall vi börja?

- Så det är här du sitter och njuter. Jag hörde att du steg upp, men sedan försvann du. Får jag slå mig ner? frågade Katarina och slog sig ner utan att vänta på mitt svar. Innan jag riktigt hann samla mig så fortsatte hon

- Jag ser att du påbörjat förberedelserna. Vacker färg du valt. Du passar i lite starkare färger. Det är inte alla som kan ha så röd färg utan att det ser överdrivet ut, men med din naturligt mörka hy så fungerar det säkert. Gör det något om jag stannar när du fortsätter eller vill du vara ensam?

- Nej, stanna du, svarade jag trots att jag var allt annat än säkert på att jag verkligen ville det.

- Jag blir alldeles för enfärgad om jag slutar nu. Den oranga färgen dämpar dels de genomslag av skäggskugga som fortfarande kan anas och dels ger ansikte en liten naturlig flammighet. Men det gäller att vara försiktig så att det inte slår över och blir alldeles för rött. Hon nickade tyst och lät mig fortsätta utan ytterligare kommentarer. Jag bättrade på lite här och där innan jag fixerade allt mitt jobb med ett transparent puder.

- Hur är detta möjligt? Att det är Martin förstår jag, men av Martin syns ju inte ett spår. Vad är det för trolleri ni sysslat med därnere?

- Vi och vi, det här trolleriet har Martin ordnat helt på egen hand. Jag var lika förstummad jag när såg den här gestalten växa fram, svarade Katarina.

- Ja, är det inte fantastiskt hur förändrad en människa kan bli. Det är ju en helt ny person vi har framför oss. Det är både fascinerande och samtidigt lite skrämmande att betrakta din förvandling. Jag hoppas att du ursäktar att jag säger så, Martin, fortsatte Margot.

- Kanske det, kom det från Marianne, fast nu vet vi ju att det är Martin, och honom känner vi ju väl. Nu får vi chansen att lära oss en ny sida av honom, vilket i alla fall jag är intresserad av.

- Det är givetvis även jag, kom det från Margot, det var inte riktigt så jag menade. Jag kände bara en viss osäkerhet på vem som egentligen stod framför mig. Jag har nog en del inom mig som jag måste bearbeta för att riktigt kunna förstå och acceptera. Ta det bara inte som något personligt Martin. Det här är inte riktat mot dig som person, och jag skall nog kunna uppföra mig och vänja mig att du är sminkad och klädd i klänning:

- Martin hit och Martin dit, det känns så konstigt när ni pratar om henne som Martin. Jag ser ingen Martin och då bör vi inte heller kalla henne det. Har du något namn när du är klädd som tjej? frågade Britt-Inger.

- Ja, harklade jag mig och bemödade mig att prata med en så ljus röst det var möjligt utan att gå över i falsett, Jag brukar kalla mig själv för Ellinor. Det är det namnet jag lystrar till som tjej.

- Det är ett vackert namn, kom det från Siri. Min mormor hette så och jag har alltid gillat det. Men tänkte ni stå här hela dagen? Jag är i alla fall hungrig och vill äta av frukosten som vi har dukat fram. Inget hindrar väl att vi fortsätter där och pratar.

- Martin, förlåt Ellinor menar jag förstås. Igår berättade du om dina tonår. Jag måste bara få veta hur det blev sedan. Kan du inte fortsätta?

- Vill ni verkligen att jag fortsätter, frågade jag nyfiket och tittade blygt fram under luggen.

- Absolut, hörde jag från flera håll och såg hur uppmärksamheten åter riktades mot mig.

- Ja, om ni bara hjälper mig och kommer ihåg var jag slutade så kan jag nog fortsätta.

- Du hade varit ute och cyklat på skogsvägar och mött en del folk när du var tonåring, svarade Lena utan minsta tvekan.

- Just ja. Så långt hade jag berättat. Ja, då kan jag väl fortsätta så här: Jag började nu närma mig övre tonåren och jag började veta lite mer om min läggning. Ena pusselbiten till den andra samlades, men fortfarande så kände jag mig oerhört ensam. Jag hade ingen som jag kunde dela den här kunskapen med, och all faktainsamling fick ske i största hemlighet. Åtminstone kände jag på det viset. Mina behov av att klä mig i kvinnokläder minskade heller inte, snarare tvärtom. Ett allt växande problem blev just kläderna. Jag kunde inte fortsätta att använda mina systrars i all evighet och jag kunde heller inte skaffa mig alldeles egna. Därtill var jag alldeles för blyg och dessutom så tornade ett förvaringsproblem upp sig framför mig. Min räddning blev nog att skolgången tvingade mig till ett byte av bostadsort. Jag flyttade till en större ort några mil bort och blev inneboende i en villa hos ett äldre par. Jag och en kamrat delade övervåningen och fick varsitt rum där. Han var mer flitig att resa hem under helgerna, så flera helger var jag helt ensam på övervåningen. Även många kvällar delade vi på oss och ni behöver väl knappast gissa vad jag utnyttjade dom till.

Jag var fortfarande väldigt försiktig med att skaffa en egen garderob, men några få plagg vågade jag mig dock på att köpa, så nu kunde jag åtminstone börja kalla mitt innehav för en garderob. Allt rymdes dock fortfarande i en kartong, men nu hade jag den mer lättillgänglig. Mina möjligheter att experimentera med smink ökade också, och jag skaffade mig ganska hyfsade grejer för både smink och hårvård. Att rulla upp håret på spolar var ett av mina kämpigaste, men mer angenäma, projekt.

- Så du har prövat på att rulla upp håret också, inflikade Marianne småskrattandes

- Självklart, vilken tonårstjej i min ålder hade inte det. I alla tidningar fanns ju scheman för hur håret skulle rullas för den eller den frisyren, och jag gjorde så gott jag kunde med mitt korta hår. Inte heller här var jag speciellt modig. Beatles var ju riktigt populära under de här åren, och med deras popularitet så följde att många killar lät sitt hår växa. Jag ville så gärna följa med i det modet, men jag var livrädd att någon skulle dra de rätta slutsatserna att jag lät det växa för att jag så gärna ville vara tjej. Varje kommentar i den riktningen skulle ju fått mig att sjunka genom jorden, hur välkommen eller rätt den än var. Hursomhelst så lyckades jag väl rulla upp det på några spolar, och när jag sedan knöt hårnätet om hela härligheten så tyckte jag att jag såg väldigt tjejaktig ut. Ibland stoppade jag bara in tomma hårspolar under hårnätet för att fylla upp platser som jag inte hade tillräckligt med eget hår för att rulla upp. Allt för illusionens skull.

Under det här året, det var på hösten 1968, så såg jag en annons i en tidning om en förening för sådana som jag. Efter mycket stor tvekan, så skickade jag iväg ett svar då de faktiskt i annonsen lovade att alla adresser och all korrenspondens behandlades med stor diskretion. Några veckor senare så fick jag också ett svar, i ett anonymt brunt kuvert, och jag fullkomligt sög i mig allt som stod i brevet. Jag har det förresten fortfarande kvar i mina gömmor, så det är väl ett bevis på hur allvarligt jag tog det hela redan då. Jag erbjöds även medlemskap i föreningen, men först efter att jag svarat på åtskilliga frågor, vilket avskräckte mig mycket. Jag lät saken bero och fortsatte på egen hand istället, men nu visste jag åtminstone att det fanns andra att söka kontakt med om det behövdes.

Under detta år så blev jag också mer modig med att gå ut som tjej. Fortfarande undvek jag möten med andra, men jag vistades ute mer nu. Det var en härlig känsla att få gå omkring som tjej, även om jag aldrig sökte kontakt med någon. Jag fortsatte att fantisera om vad jag skulle kunna göra. En sådan dröm var att, klädd som tjej, gå ner till stationen och ta tåget till Stockholm. I fantasin gjorde jag den här resan många gånger, alla gånger lika framgångsrik som den förra, men när planerna skulle omsättas i verkligheten (sådana försök gjordes) så brast modet och jag försvann hem med svansen bokstavligt mellan benen.

Min vistelse på den orten blev bara ettårig innan jag återigen fick lov att flytta på mig. Nu till mina drömmars stad, Stockholm. Likt Henning i Fogelströms stadsserie så kom jag till för mig jungfrulig mark. Visst hade jag varit till Stockholm vid skilda tillfällen, men nu var jag här ensam och skulle klara mig på egen hand. Även här blev jag inneboende, men inte hos "Storsäcken" utan ute i den ståtliga förorten, hos en äldre dam i ett stort pampigt hus. I det egna rummet fick mina fåtaliga kläder nu egen plats i garderoben, och jag försökte verkligen göra det ombonat och fint för mig. Den gamla damen störde mig inte, så jag hade praktiskt taget huset för mig själv. Ovanpå mig, i en vindsvåning, bodde dock en medelålders dam inneboende, men inte heller henne såg jag till ofta. Så modet steg och jag tillbringade många lediga stunder som tjej i huset.

Vid något av mina besök i föräldrahemmet bläddrade jag i en katalog från Ellos. Jag upptäckte då att de även sålde peruker och min iver blev mycket stor. Jag tänkte, funderade, planerade och vände och vred på alla tänkbara frågeställningar huruvida jag skulle våga beställa den där vackra halvlånga peruken med pagefrisyr. Den kostade dessutom några kronor, och jag kände det nödvändigt att beställa något mer, för annars så blev det ju uppenbart, tyckte jag, vad den verkliga anledningen till köpet var. Efter ivrigt letande och studerande i katalogen så hittade jag även den minicykel som jag länge traktat efter och den blev den utlösande faktorn för mitt beslut att rekvirera några saker. Jag fyllde även på med en billig kappa och ett par skor. Båda dessa tingestar saknades för att jag skulle kunna leva ett någorlunda normalt liv som tjej. De skor jag hittills haft var min äldsta systers urvuxna skor av slingbacktyp. Min häl stack ut någon centimeter bakom klacken, och det var allt annat än njutbart att gå i dom. Dessutom var det inte så många tjejer som gick ute om vintern i slingback skor, så något måste göras åt saken. Jag noterade noga alla artikelnummer och väl tillbaka i hyresrummet plitades beställningen noga ner på ett brevpapper och skickades iväg. Även en hårlock från mitt eget hår sändes med som färgprov, helt enligt anvisningarna i katalogen.

Några dagar senare kom min hyresvärdinna och anmälde att jag hade ett samtal väntandes inne hos henne. Jag följde efter och svarade. Till min stora förvåning så var det en man från just Ellos som ringde och undrade vilken färg på peruken som önskades. Någon hårlock hade aldrig nått fram till dom. Jag blev alldeles kallsvettig och helt mållös. Jag stammade fram något om att det naturligtvis inte var jag som skulle ha den, utan min fästmö, och om han bara väntade så skulle jag fråga om färgen. Jag lät luren ligga någon sekund innan jag åter tog tag i den och stammade fram en valhänt beskrivning av färgen. Han verkade förstå vilken färg jag försökte beskriva och vi avslutade samtalet. Fortfarande alldeles kallsvettig tog jag mig in på rummet och sjönk utmattad ihop på sängen.

Ytterligare några dagar senare så dök en avi upp, och efter att praktiskt taget länsat terminens studiemedel tog jag mig till det ASG utlämningsställe som angivits och kvitterade ut både cykel och ett anonymt paket. Cykeln monterades ihop på platsen, och med paketet på pakethållaren cyklade jag snabbt den dryga milen tillbaka till bostaden. Ivrigt slet jag upp paketet och började fingra på peruken. Färgen var perfekt, men en viss besvikelse strömmade ändock genom mig. Den var inte alls lika fint klippt som på bilden i katalogen. Det här var mer en stomme till något som kunde efterlikna den. Just då kände jag en stor vanvakt, och jag tror nog också att en liten tår av besvikelse trängde fram ur ögonvrån. Inte heller kappan var nämligen perfekt. Visst var den helt moderiktig med sin manchesteryta och ärtgröna neonfärg, men den var säkert ett nummer för liten. Skorna var dock fullt användbara, om än lite tantiga. Jag insåg också att jag aldrig skulle ha modet att returnera varorna, utan jag fick vackert ta det som det var.

- Vilken historia du berättar. Jag häpnar när jag hör dig, passade Britt-Inger på att säga när jag sträckte mig efter ett glas juice att fukta strupen med. Att du aldrig gav upp!

- Nej, ge upp var det sista jag tänkte på. Jag fortsatte väl hellre att göra det bästa av det som var möjligt. Ja, egentligen så gjorde jag väl inte ens det, för jag sumpade faktiskt ett par chanser under min första tid i Stockholm. Riktigt ordentligt sumpade chanser. Det är väl svårt att säga var dom skulle ha lett till, men så här i efterhand så borde jag ha reagerat och handlat annorlunda. Men det är lätt att säga nu. Annat var det då med alla mina egna spärrar och hämningar.

- Men så berätta då, inflikade Katarina med stor iver i rösten.

- Lugn, bara lugn, jag kommer dit nu. En lördag i oktober så trodde jag att jag hade huset helt för mig själv. Jag gjorde mig i ordning och tassade runt i huset i bara strumplästen. Peruken hade jag lyckats få hyfsad ordning på, och resten av mig pryddes av samma gamla yllekjol som hängt med sedan flera år och en vit blus. Fram på eftermiddagen så dukade jag upp i biblioteket, som även innehöll husets TV, för att titta på TV-pucken som då gick in på sina avgörande omgångar. Jag satte mig bekvämt tillbaka i soffan och drog även upp benen och halvlåg därmed på soffan och följde intresserat det som hände i TV-rutan. Utan förvarning så hände det. Kvinnan ovanpå mig travade in i rummet, kastade en förstulen blick på mig, gick fram till bokhyllan och letade efter en bok innan hon avlägsnade sig. Under de sekunder som det hela pågick satt jag alldeles blickstilla och undrade vad som egentligen hände och vad hon egentligen hade sett. Min förvirring var inte mindre när hon lämnade rummet, utan kommentarer.

Några minuter senare så återvände hon tillbaka in i rummet och satte sig ner på en stol nära dörren. Hon tittade på mig och frågade: "Går du ofta klädd så där?". Jag vet faktiskt inte vad jag svarade (om jag nu svarade överhuvudtaget), mitt inre var fortfarande i fullt uppror, så hon fortsatte. "Jag hoppas att jag inte har skrämt dig. Jag har inget emot hur du klär dig. Jag tycker dessutom att du är riktigt söt i långt hår.". Mer sade hon inte, eller jag kunde inte uppfatta mer i mitt uppbragta tillstånd. Hon lämnade rummet och återvände upp till sig. Jag blev sittandes kvar och funderade på det hela, men beslutade mig så småningom för att fortfarande vara ombytt.

Någon tanke på att jag skulle ta kontakt med henne, och försöka berätta och förklara, hade jag inte då, den kom först långt senare, och då dök, tyckte jag, aldrig det "rätta" tillfället upp. Någon månad senare så fick jag dessutom ett efterlängtat studentrum så jag flyttade ifrån huset. Ett antal år senare stötte jag på henne igen, otroligt nog på en kurs, och vi hälsade glatt på varandra. Hon frågade lite försiktigt om jag fortfarande klädde om, och när jag svarade ja så nickade hon bara. Just då kändes inte platsen rätt, i en kurslokal med andra deltagare, att börja berätta mitt livs historia, så vi båda nöjde oss med konstaterandet och sedan dess har jag inte träffat henne mer.

Det andra tillfället hände inne på NK. Klädd som kille svepte jag runt på damavdelningen och tittade efter trevliga plagg. På en ställning hittade jag så två klänningar som jag bara måste prova. Strax intill fanns provhytterna, och med varken kunder eller expediter i närheten var beslutet lätt att ta. In bakom skynket och av med kläderna. När jag så står där halvnaken och med ena klänningen halvvägs upp längs kroppen tittar så en expedit oväntat in och frågar om jag behöver hjälp. Jag stammar fram att jag bara ville prova klänningarna och att jag nog inte behöver någon hjälp. "Klart du skall prova dom" var hennes enda kommentar innan hon lämnade mig. Jag slutförde snabbt provningen, hängde tillbaka klänningarna, som dessutom varit för små, och försvann ut från NK. Efter några kvarter lugnade jag ner mig och började fundera på det inträffade. Katastrofen hade ju inte skett. Tvärtom hade hon ju visat mig stor förståelse. Varför hade jag inte hållit mig kall och bett om hjälp. Hon skulle ju både kunnat hjälpt mig med dragkedjan och även hittat rätt storlek åt mig. Varför hade jag reagerat så huvudlöst?

Jag ångrade mig och mitt agerande så till den milda grad att jag beslöt mig för att återvända och leta upp kvinnan. Jag sökte både länge och väl efter henne, men hon stod inte att finna. Kanske hade hon hunnit att sluta för dagen, eller så kände jag helt enkelt inte igen henne eftersom jag knappast var vid mina sinnens fulla bruk. Jag sökte henne inte bara den dagen, utan vid flera tillfällen den närmaste tiden, men jag hittade henne inte.

- Det där låter ju ganska så sorgligt, svarade Siri eftertänksamt. Men jag kan ana lite hur du kände det. Hur uppslitande det måste vara att någon kommer in i både rummet och provhytten så där utan förvarning. Men en sak funderar jag på. När du ändå var så modig att du vågade ge dig in i en provhytt. Dessutom klädd som kille och med ett par klänningar så måste du väl ändå ha funderat över att något liknande skulle kunna hända. Därmed borde du ju ha kunnat svar henne bättre och fått den hjälp du så gärna eftertraktade. Har du funderat på detta någon gång?

- Om! Jag funderade både innan och efter, men allt skedde så överraskande att jag föll ur ramen, helt och hållet. Jag greps helt enkelt av panik och då fungerade inte min tankeverksamhet i förut uppgjorda banor. Bättre förklaring än så har jag faktiskt inte.

- Egentligen så låter det helt logiskt det du säger, fyllde Lena i. Vi tjejer har ju det dessutom mycket lättare att prova allehanda kläder. Det är ju ingen som reagerar om en tjej tar ett par herrbyxor och går in i ett provrum på herravdelningen och provar. Det sker ju varje dag. Däremot så blir ju reaktionen minst sagt annorlunda om en kille letar sig in på tjejernas avdelning. Faktiskt rätt orättvist om man tänker efter.

- Du tar orden ur munnen på mig, skrattade jag: Det är precis så jag känner det än idag, och idag så är jag inte riktigt lika blyg och oföretagsam. Idag provar jag både det ena och det andra, och i vilken mundering som helst. Men ibland så blir det reaktioner, och hissade ögonbryn. Men tjejer! Jag känner för ett litet avbrott i dissekeringen av mig. Kan vi inte hitta på något skoj?

- Bra idé, svarade Marianne. Satt och funderade på något liknande själv, men jag visste inte om jag skulle våga föreslå det, men nu förstår jag att du inte drar dig för att visa dig som tjej offentligt också. Det finns nämligen ett ställe, några mil bort, dit vi skulle kunna åka och äta lunch och samtidigt se på omgivningarna. Det finns ett museum där, ett litet zoo, så kan vi väl faktiskt kalla det, och trevliga strövområden. Platsen heter Julita gård och det tillhör faktiskt Nordiska Museet. Själva säger dom att dom är världens största museum, åtminstone till ytan.

- Det har jag hört talas om, svarade Margot. Jag vill gärna åka dit. Men hinner jag byta om först? Det har ju blivit rätt varmt så en sval klänning är nog att föredra.

- Vi måste bara få veta. Vi har diskuterat hit och dit under din frånvaro och vi har alla olika svar. Nu får du ge oss det rätta.

- Vad är det ni undrar över? undrade jag och fortsatte med ett leende, ni verkar i alla fall ha haft ordentlig roligt under tiden.

- Jo, förstår du, samlade sig Marianne till ett svar, vi kunde inte enas om vilken toalett du skulle välja?

- Jaså bara det, det är väl inget svårt. Kan jag få höra röstsiffrorna?

- Få se, det blev 3 för damernas och 2 för herrarnas och 2 för handikapptoaletten. Nå vilka vann. Håll oss inte i spänning längre.

- Självklart väljer jag damernas. Allt annat skulle väl se konstigt ut. Det tycker i alla fall jag, men så självklart tycks det ändå inte vara för er?

- Men känns det inte fel att gå in på damernas?

- Nej, inte konstigare än att gå klädd så här. Jag har heller inte mött några tveksamheter från andra. Visst får jag blickar, men vi är tydligen väluppfostrade i största allmänhet och börjar inte skrika på polis och så. Men det vore intressant att höra varför ni trodde jag skulle välja herrarnas.

- Ja, kanske främst av gammal vana, svarade Margot lite avvaktande.

- Ungefär så tänkte även jag, kom det rappt från Lena. Men uppenbarligen tar du din klädsel på fullaste allvar och verkligen vill leva in dig i rollen som kvinna. Men upplever du inga svårigheter alls med att gå in på damernas. Du kan ju möta precis vad som helst innanför dörrarna och lite ute på förbjuden mark är du ju ändå.

- Förbjuden och förbjuden, det finns faktiskt ingen lag som förbjuder mig eller dig att gå in på varandras toaletter, så långt vet jag. Jag förstår dock vad du tänker på, och visst är det med ett visst risktagande jag gör det. Men det är en noga kalkylerad risk, och jag tror att risken vore större att gå in kvinnoklädd på herrarnas, svarade jag och fick många bekräftande nickar till svar.

- Nå, kluckade Siri förtjust, tycker du att det är någon skillnad på toaletterna då. Bara så att vi vet om det skulle löna sig att byta om, menar jag.

- Om! Det är stor skillnad, och tyvärr så måste jag nog säga att det lönar sig föga för dig, och er andra, att byta om till herrar bara för att få tillgång till bättre toaletter. Ni ligger redan i toppklass, så även det kan vara ett skäl för mig att gå klädd som kvinna. Det både luktar och ser bättre ut inne hos er. Tro mig, jag har stor erfarenhet, skrattade jag. Bland det finaste jag sett är nog damrummet på Grand Hotell. Det ni, dit skall ni dra er om ni har trängande behov. Vilken salong med speglar, bord, strykbräde etc de har där förutom toaletterna. Helt imponerande.

- Har du varit på Grand Hotells damrum? utropade Katarina med illa dold förtjusning. Vad gjorde du där?

- Inget särskilt, fick bara lust att gå dit när jag var ute och promenerade en dag. Jag återvänder gärna, så fint var det där.

- Har du fler sådana där upplevelser att dela med dig av? frågade Astrid.

- Det beror på vad ni vill höra. Om vi fortsätter på avdelning hotell, så har jag i alla fall några olika upplevelser. Det blir ju inte precis i kronologisk ordning genom mitt liv som tjej, men det kanske spelar mindre roll om det blir en del hopp fram och åter.

- Nej det har väl ingen betydelse, berätta du bara, vi lyssnar.

- Det här hände någon gång på mitten av 80-talet och har faktiskt med jobbet att göra. Vet inte om ni kommer ihåg, men jag åkte iväg till Oslo tillsammans med ett företag som levererade en del utrustning till oss. Dom hade förlagt en konferens dit och jag fick åka med. Det var ju lite snålt med sådana chanser, så det här var väl bara det ena av tre tillfällen som jag var utanför Stockholm å tjänstens vägnar. Vilket fall som helst så tog jag i alla fall med mig lite grann att byta om med, ifall chansen dök upp. Och visst gjorde den det. En av kvällarna hade vi relativt tidig middag, och sedan var det fritt. En del for säkert in till Oslo, medan jag stannade på hotellet. Jag bytte om och strosade omkring på rummet, men ganska snart blev jag intresserad av mer upplevelser. Försiktigt gläntade jag på dörren och såg ut i korridoren. Det var fritt, så jag klev ut och rörde mig runt på hotellet. Det var byggt i flera olika stilar och var även ihopkopplat med en äldre byggnad, så det fanns många spännande prång och gångar att röra sig i. En del korridorer gick även som broar över den stora vestibulen, och det var en speciell känsla att gå högt ovan det folkliv som pågick några våningar längre ner.

Jag letade även upp den swimmingpool jag visste fanns på hotellet, och när det visade sig att det var helt tomt i simhallen, skyndade jag mig tillbaka till rummet och hämtade den baddräkt som jag även medfört på resan. Nu badade jag ingen längre stund, men jag var ändå helt nöjd med mitt "tilltag". På vägen tillbaka till rummet mötte jag en ur personalen, men han bara log åt mig och fortsatte med att vattna blommorna i korridoren.

Det andra tillfället som jag tänker på är när jag blev insnöad. Observera hur jag sade, blev insnöad. Om man kan bli mer insnöad än vad jag redan är kan ju diskuteras, eller hur? Nåväl. Jag satt i alla fall på ett hotell i södra Sverige när en av de värsta stormarna drog fram över landet. Mängder av snö föll ner över södra Sverige och blockerade alla vägar. Jag skulle åkt hem under fredagen, men det var bara att meddela receptionen att jag blev kvar en dag till. Att gå ut var fullständigt otänkbart, men som tur var innehöll även det här hotellet många utrymmen att vistas i. Jag behöver väl inte nämna att det var Ellinor som fick den stora glädjen att utnyttja hotellets olika utrymmen.

Min trevligaste upplevelse var att simma runt i deras stora 25-metersbassäng. Där var jag heller inte ensam, men jag kan heller inte påstå att vi trängdes i baljan. Simbassängen är dessutom kantad med trivsamma oaser för avkoppling utan bad, så jag frekventerade dessa flitigt under dagen. Men en sak klarade jag fortfarande inte av, och ni kanske tror nu att mitt största problem var ombytet till baddräkt inne på damernas. Nej, det klarade jag av, även om jag valde ett tillfälle då jag kunde göra det relativt ostört. Nej, det jag inte förmådde mig till att göra, och det är en stor besvikelse för mig, var att gå och äta som tjej. Jag var på väg ner i restaurangen flera gånger när något höll mig tillbaka och jag ångrade mig. Flera gånger. Egentligen var jag nog inte rädd för att visa mig, mer att en illusion definitivt blev krossad när jag måste öppna munnen och beställa min mat. Om inte förr så skulle fasaden definitivt rämna då. Därom rådde ingen som helst tvekan. I allt vad jag gjort tidigare så levde jag på en smal strimma av hopp att man skulle kunna ta mig för en kvinna eftersom jag inte behövde konversera med någon. Så när magen blev alldeles för otålig, så var det bara att göra allt den mödosamma vägen och sminka av mig etc för att sedan återställa ytterligare en gång. Jag inser nu hur velig och "dum" jag var, men så var det, inget att knussla med nu.

- Du gillar tydligen att bada, inflikade Siri när jag hämtade andan.

- Ja, det är en viktig del för mig i mitt liv. Jag försitter inte många tillfällen om det bjuds på bad. Första gången jag provade på det som tjej var under tidiga tonåren då jag lånade min systers pepitarutiga baddräkt och cyklade iväg till vår badsjö. Sedan har jag fortsatt, och senast hade jag en härlig dag på stranden de sista sommardagarna förra året. Att sänka sig ner i ett kristallklart vatten och se mina färgade naglar spegla sig i vattnet är ljuvligt. Jag gillar att dyka också, men det är svårare med peruk och sådant, så riktigt lika vild är jag inte i vatten som när jag badar som kille.

- Så om det blir bad för oss någon dag så blir det baddräkt för dig, undrade Lena

- Ja, baddräkt eller bikini. Jag har med mig båda sorterna.

- Häftigt, tillade Siri, du drar dig tydligen inte för något, men ändå så vågade du inte gå och äta som tjej. Hur kan det komma sig?

- Ja, visst låter det konstigt, och det är precis vad det är också. Det vi skall komma ihåg är att dom största spärrarna sitter inom mig själv. Det är jag som bär på dom största fördomarna vad jag kan resp inte kan göra. Visst betyder omgivningen mycket, men om inte jag tror på mig själv och min förmåga att göra en sak så är det fullständigt hopplöst att ge sig på det. Och jag måste inte bara tro, jag måste också känna mig tillfreds med att jag gör det. Det är först när jag utstrålar av självförtroende och är självsäker i min roll som jag vågar möta andra. Då spelar det helt plötsligt mindre roll vad de ser eller inte ser, för jag har ett inre lugn som står emot ganska hårda törnar från omgivningen.

Jag har anat rätt länge att det varit på det här sättet, men bara vetskapen hur det fungerar räcker inte. Du måste härdas, prövas och bli utsatt för mängder av påfrestningar innan den här kunskapen, helt plötsligt faktiskt, sitter i din hjärna. För mig kom den här insikten en tidig kväll på väg till ett möte mitt inne i Stockholm. Det är nu nästan 2 år sedan. Längre tillbaka än så är det faktiskt inte, så min väg har varit både lång och besvärlig fram hit.

- Vad hände den där kvällen, frågade Marianne och tittade intresserat på mig.

- Jo, vi skulle ha en träff på en helt vanlig restaurang mitt inne i centrala Stockholm. Successivt hade jag börjat vänja mig vid att umgås med andra människor, men känslan av att jag var som en liten burfågel, till allmänt beskådande, låg ständigt och tryckte inom mig. Jag undvek fortfarande blickar från andra, och gick gärna omvägar för att nå min destination om jag därmed kunde undvika personkontakt. Den här kvällen hände något. Något i stil med när ett barn lär sig att cykla. Helt plötsligt går det, och ingen förstår hur. Det går heller inte att försöka återskapa den gamla okunskapen. Helt plötsligt kan du bara.

För mig skedde det i samband med att jag mötte ett par. Mannen såg mig och istället för att försöka undvika hans blickar så log jag bara och såg på honom med fast blick. Till min förvåning så var det han som vek undan sin blick först och när jag gick vidare så behövde jag inte oroa mig för att han och hans sällskap skulle vända sig om och kommentera min uppenbarelse. Jag visste att dom gjorde det och det bekom mig inte för de hade ju sett en man i kvinnokläder, och det var ju precis vad jag var. Jag blev helt plötslig enig med min omgivning. Tidigare så hade min hjärna bara registrerat en kvinna när jag tittade på mig själv i spegeln. Definitivt inte världens vackraste kvinna, men ändock en kvinna. Visst kunde jag se detaljer som behövde förbättras eller förändras, men utan tvivel en kvinna.

Med den inställningen gick jag ut på mina promenader och förstod inte alls varför alla vände sig om när jag kom gående. När jag dessutom måste få det bekräftat om de vänt sig om och själv vände på huvudet så blev det till en ännu starkare bekräftelse att det var en ulv i fårakläder som de mött. Med ett illa medfaret självförtroende linkade jag bokstavligen hemåt för att slicka mina sår. Trots upprepade bakslag av detta slag fortsatte jag envetet att göra om samma misstag, gång efter annan. Vid dessa tillfällen så gick jag ständigt och önskade mig en mentor. Helst en kvinna som skulle kunna vägleda mig och korrigera mina värsta grodor. Jag misstänkte att såväl kläder som sminkning och stil måste förändras. En helt ny person måste trollas fram om jag skulle kunna lyckas bli en någorlunda trovärdig kvinnogestalt.

Jag söker fortfarande den personen, för jag tror att jag fortfarande har mycket att lära. Det finns mycket i koordination, rörelser, etc som jag gärna vill förbättra, för även om jag är fullt tillfreds numer och vågar göra det jag vill göra så har jag ändå en önskan att även kunna känna mig lite som kvinna och inte alltid en utklädd karl. Det intressanta är att om jag är tillfreds med mig själv så ökar mina möjligheter att inte dra uppmärksamheten till mig, utan omgivningen tar mig för en...., ja en person i mängden helt enkelt. Då har jag uppnått ett litet mål och det är att jag i viss mening kan passera som kvinna för folk i största allmänhet.

- Det är intressanta funderingar du har, började Siri lite trevande. Jag kan ju också se det här ur betraktarens perspektiv, och då kan jag ju sätta mig själv under luppen och skärskåda min egen utveckling under den här korta tiden. När du först berättade om hur du gärna klädde dig i damkläder så såg jag framför mig en hårdsminkad grotesk kvinna av modell sämre bordell. Jag kan gott säga att min fantasiprodukt nästan fyllde mig med avsmak. Ändå så var jag med och uppmanade dig till ett byte, så jag är väl lika tvetydig och villrådig som du beskriver dig själv. Jag har heller ingen annan förklaring än att jag blev nyfiken och ville se dig i klänning. Kanske för att ha något att skratta åt och själv slippa vara den som alltid är det svarta fåret......

- Vadå svarta fåret, inflikade Margot förvånat

- Spela inte dum nu. Du vet mycket väl att jag alltid har haft komplex för att jag är liten och rund. Så fort jag bara tittar på en matbit, så sätter sig flera kilon på fel ställen, till skillnad mot er. Alla ni andra är ju fortfarande slanka och fina. Inga onödiga kilon där inte. Jag blir så avundsjuk. Jag tycker att alla bara stirrar på mig, och speciellt då på mina felplacerade kilon. Mitt ansikte, som jag faktiskt är rätt nöjt med ser ingen, bara mina bilringar. Men du avbröt mig. Jag vill fortsätta min tankegång.

- Okej, okej, fortsätt bara, men jag protesterar kraftigt mot att du skulle vara det här gängets svarta får.

- Vi får ta det senare. I alla fall så blev jag ordentligt förvånad då Martin, förlåt Ellinor, kom emot oss i morse. Min bild av en karikatyr på en åldrad, plufsig bordellkvinna kom helt på skam. Visst, det var ingen tvekan om att det var Martin, nästan ingen i alla fall, men långt ifrån den bild jag målat upp. Sedan har det fortsatt här under dagen. Vi har promenerat omkring och gjort massor. Flera gånger har jag kommit på mig att titta efter Martin, innan jag kom på mig. Jag har dessutom kunnat konstatera hur du mer och mer smälter in bland oss. Dina rörelser blir mer och mer kvinnliga. Jag tänkte speciellt på hur elegant du hängde på dig handväskan när du gick på toaletten och hur du rättade till klänningen när du kom tillbaka. Det såg och kändes äkta på något vis.

- Tack!, svarade jag lite blygt och rodnade säkert lite grann. Det du beskriver är faktiskt väldigt intressant. Om vi tittar på alla människor runt omkring oss så finner vi många olika typer. Begränsar vi oss sedan bara till kvinnorna så är variationen även där enorm. Långt ifrån alla är vackra som fotomodeller. De allra flesta är högst ordinära, kanske tom i vissa fall fula...

- Som jag då, inflikade Siri sarkastiskt.

- Nej, du är inte ful, men vi tar det senare. Nu avbröt du mig.

- Förlåt, fortsätt

- Jo, även om en del är, ja vi kan kalla dom fula för enkelhetens skull, så är de fortfarande kvinnor. De är kvinnor, vet inget annat, och uppför sig som sådana också. Trots att de kanske får en del blickar så är det ändå ingen som misstar sig vad dom är. Och nu kommer jag till klon i det hela. Sådana som jag försöker ofta spela kvinnor, inte vara. Där ligger en stor skillnad. När jag är mig själv, men ändå försöker bete mig kvinnligt så lyckas jag bättre. Det gäller att vara min egen kvinna så att säga. Men så fort jag försöker apa efter en kvinna blir rörelserna överdrivna, nästan fåniga, och syns på mils avstånd. Om jag är ful eller alldaglig spelar mindre roll, men uppför mig rätt så blir jag accepterad. Precis som du själv är inne på så tycker vi att alla märker oss och genomskådar våra svagheter. I själva verket så tittar vi flyktigt på många människor, men vi reagerar sällan. Det är istället inom oss som reaktionen blir, det är vi som bär på komplexen, inte omgivningen. Vi misstolkar gärna en blick. Som i ditt fall så tror du att det är felplacerade kilon och ett antal reservdäck vi ser, men det vi egentligen ser är en gladlynt och pigg människa. Den utstrålningen syns längre än några eventuellt onödiga kilon.

- Nu är det väl jag som får säga tack, svarade Siri och klappade mig på handen. Du har nog rätt. Vi överreagerar ofta.

- Jag går nog in och drar på mig min baddräkt, borde inte du göra det också, sade hon och avsåg uppenbarligen mig.

- Hörru du du, inget fusk här inte, av med det där tygstycket och visa upp din bikini nu. Vi dör av nyfikenhet annars. Dessutom är det lika bra att du får pröva på oss innan resten kommer. Marianne har varit vänlig nog med att ta ut luktsaltet åt oss redan.

- Den bikinin blir jag riktigt avundsjuk på. Var har du köpt den, frågade Katarina.

- En av mina hovleverantörer har bistått mig med den. Företaget har redan nämnts. Ellos var det om ni kommer ihåg.

- Har dom så snygga grejer! Den passar ju dessutom dig perfekt, både i modell och färg. Man ser ju dessutom inte till ett spår av dina proteser.

- Du skall inte se dom heller, för dom finns inte där längre, svarade jag med ett saligt leende.

- Men det ser ju ut som du har bröst, fortsatte Katarina. Nu måste du allt förklara.

- Stopp och belägg nu, kom det från Siri. Vad babblar ni om? Proteser och inte proteser, nu får ni genast förklara.

- Visst ja, ni var ju inte med i morse när Ellinor klädde sig. Hon har nämligen... Ja, är det inte bättre att du förklarar själv.

- Nej fortsätt du, det är så kul att höra andra prata också.

- Jo, Ellinor har ett par jättehäftiga bröstproteser. Förutom att dom känns som riktiga bröst, så går dom att sätta fast mot kroppen, och dom blir då sittande där. Helt otroligt. Ni kunde ju inget veta om det, ni antog säkert, som jag tidigare gjorde, att hon stoppade behån med bomull eller något sådant. Men så var det alltså inte.

- Nu när du säger det så kom jag att tänka på att jag faktiskt, tidigare idag, reagerade på att dina bröst, Ellinor, rörde sig naturligt när du gick. Med bara lite stoppning så borde dom ha varit helt stilla. Men nu påstår du alltså att du inte har dom på och ändå så ser vi ju hur det putar en del ovanför behån. Du ser så lurig ut. Berätta hur det fungerar.

- Egentligen inte svårt alls. En av fördelarna med att bli lite till åren är att även jag börjar få lite överskott här och där, så du är inte ensam om det Siri. I mitt fall är det så lyckligt att det hamnat här uppe, och med hjälp av en bygelbehå som är ett nummer för liten så kan jag omorganisera överskottet lite grann och få en ganska trovärdig byst. Under en klänning tycker jag inte den räcker till, då vill jag ha mina proteser, men så här så är det en viss känsla och tillfredsställelse att bara ha sitt eget att visa upp.

- Illusionen är verkligen bra. Jag reflekterade inte alls över att det var något onaturligt med dina bröst. Det ser ju helt äkta ut. I och för sig så är dom ju också äkta, men jag tror du förstår vad jag menar.

- Jodå, jag både förstår och blir lycklig över din reaktion. Verkligen glad.

- Och här ligger ni och vräker er och har det skönt. Ni passar på att njuta nu när vi varit borta, skrattade Margot och fick medhåll av Lena

- Nej men ser man på, damerna är klädda för bad ser jag, fyllde Astrid i när hon kom ikapp de övriga. Jag är jättevarm så jag har inget emot ett dopp. Väntar ni tills jag hunnit byta om.

- Självklart, svarade Siri och satte sig upp. Förvånat tittade jag på henne för plötsligt hade hon också bikini.

- Ellinor! började hon, men se jag börjar vänja mig och kommer till och med ihåg att säga ditt namn. Kan du inte fortsätta att berätta om dig. Om jag inte minns fel så hade du fått ett studentrum. Kan du fortsätta, snälla du.

- Ni kommer att ta kål på mig så ivriga som ni är, men visst, det känns faktiskt rätt skönt att berätta det här för någon. Synd bara att ingen gör några anteckningar, det här kunde kanske bli några bra kapitel i mina memoarer någon gång i framtiden.

- Jag kommer att minnas allt du säger så fråga mig bara så berättar jag, fyllde Lena skrattande i. Börja berätta du, minnet är påkopplat.

- Ja, jag flyttade till ett alldeles nytt studentrum. Vi var dom första som flyttade in i korridoren och hade verkligen en nybyggaranda. Allt var nytt och fräscht, och det var upp till oss att forma regler och umgängesformer. På sitt sätt innebar faktiskt det här en begränsning i min frihet. Jag måste helt plötsligt vaka över fler och hålla reda på om det var fritt fram. Så mycket mer kunde inträffa. Samtidigt så hade jag kommit närmare stan och var nu på klart bekvämt avstånd med cykel till stan. Så kontentan var nog nästan plus minus noll. Nu började jag också att regelbundet köpa mig en tjejtidning, Hennes, och lusläste den från pärm till pärm. Jag avsatte också en del av min garderob och en klädback till mitt allt mer svällande innehav av damkläder.

Men så mycket modigare blev jag väl ändå inte. Jag hade fortfarande mina hämningar och blev minst sagt störd över att bli sedd. Jag tror ingen identifierade mig, men bara vetskapen att någon förstått att det var en man inunder kläderna var tillräckligt för att störa mig. Så det blev att fortsätta i det fördolda och ägna mig åt fantasier. Jag drömde gärna om att våga gå till en damsalong och få håret både klippt och lagt. Jag hade tom sett ut vilken salong det var. Den låg i kvarteret intill och såg verkligen intim och trevlig ut.

Vid något enstaka tillfälle så tog jag dock ordentligt med mod till mig och lyckades även genomföra en del av mina drömmar. Vid ett tillfälle så tog jag bussen in mot staden och gick in på de stora varuhusen. På ett ställe hittade jag en kjol på rea, och när modet ändå var på topp så gick jag in och provade den i en provhytt. Den föll mig i smaken, så jag ville gärna inhandla den också. Jag förberedde mig noga och gick fram till kassan när det var alldeles lugnt. Nästan jämna pengar sträckte jag också, men jag höll på att falla genom golvet när jag fick kommentaren från expediten "Skall du köpa den här?". Jag stammade fram ett tappert "Ja" och fick min kjol.

Jag var dock inte värre tilltufsad än att jag tog emot mitt nyinköp och travade ut ur varuhuset. Sakta strövade jag längs Sveavägen, fram mot en biograf där, och fullföljde dagens utflykt med att gå på bio. Även bussresan hem gick bra, men en av passagerarna visade mig ett stort intresse, och när vi dessutom steg av vid samma hållplats så kände jag mig tvungen att gå en omväg hemåt för att inte avslöja mig mer än vad jag uppenbarligen gjort. Min vistelse på studenthemmet blev inte så långvarig. Militären behövde min hjälp och därmed trodde jag att mina sejourer som tjej var över. Visst blev det sämre med möjligheter, men helt utan blev jag ändå inte. Däremot fick jag nästan obegränsad tillgång till dåtidens herrtidningar, och där florerade flitigt närliggande ämnen. Man kan väl nästan säga att jag förkovrade mig under den här tiden. Under den här tiden dök också en annan sak upp som jag måste hantera på något sätt om jag ville fortsätta min karriär som tjej.

Sista tiden i Stockholm hade jag nämligen träffat Carina, och trots 15 månader i lumpen så hängde vi fortfarande ihop när jag muckade. Vi både förlovade oss och fick egen bostad efter något år. Mina kläder fick nu inte längre hänga uppe i garderoben, utan förvisades ner i källaren i en anonym kartong. Jag hade dock inte drabbats av samma syndrom, som jag har hört många andra senare berättat, och slängt mina grejer. Nej, snyggt och prydligt var de nerpackade. Men det som mest får mig att minnas den här tiden är inte vad jag gjorde, utan vad jag inte gjorde.

Ett av mina stora grubblerier genom alla åren är hur jag resonerade när jag valde att hålla Carina utanför mitt behov av att klä mig i kvinnokläder. Kanske funderade jag inte speciellt mycket över det, men jag vet i alla fall att jag gjorde några valhänta försök att berätta, men de kanske inte var helt lätt att uppfatta dom som ett försök att berätta något. Följden blev att hemligheten stannade inom mig. Jag har funderat många gånger om jag gjorde rätt eller fel, men ännu inte kommit till någon slutsats. Historien är ju heller inte lätt att ändra på, det som skett har skett och går inte att göra ogjort. Det är kanske där som sanningen trots allt ligger dold. Genom att inte berätta så kanske jag trodde att sanningen inte skulle kunna störa vårt förhållande. Jag hade också framgångsrikt dolt detta för mina närmaste fram till denna tidpunkt, så var låg skillnaden?

Ett av mina valhänta försök att föra ämnet på tal var en helg när vi satt hemma och i stort sett inte gjorde någonting. I present hade Carina fått ett Carmen Curlers set av sin moder, och givetvis måste den provas. På den tiden hade jag också relativt långt hår. Det längsta jag någonsin haft och kommer att få. Riktigt hur jag gjorde vet jag inte, men på något sätt så fick jag henne att även rulla upp mitt hår på dessa spolar. Jag blev våldsamt stimulerad av både behandlingen och synen i spegeln, men Carina verkade inte alls speciellt intresserad eller verkade dra några slutsatser av mitt intresse. Vid ytterligare något tillfälle försökte jag få henne att upprepa behandlingen, men jag fick, vänligt men berstämt, nobben. Att jag i ensamhet utförde den själv visste hon som sagt inget om.

Åren rann iväg och mönstret upprepade sig ständigt. Jag varken utvecklades eller tappade intresset. Jag försökte utnyttja alla tillfällen som bjöds och bytte gärna om, även bara för några timmar. Vi flyttade till villa så småningom, och jag fick, ironiskt nog, både bättre och sämre möjligheter att förvara mina kläder. Bättre för att vi faktiskt hade större plats, sämre för att nyfikna barnaögon ständigt utforskade husets alla delar. Men på något vis så lyckades jag hålla det hela dolt ända till för 5 år sedan. Det började med att mitt äldsta barn hittade några kläder som hon inte kände igen. På något sätt lyckades, trodde jag, avleda hennes uppmärksamhet, och saken föll i glömska. Så flyttade hon hemifrån och jag trodde definitivt att allt var OK.

En dag så hade vi kommit överens att träffas i stan. Jag skulle nämligen få låna hennes mobiltelefon när jag skulle ut på en tjänsteresa. Den var av den nya GSM-typen som även skulle fungera i Tyskland dit resan skulle gå. Vi träffades, gick och åt mat och telefonen överlämnades. Vi var på väg att skiljas när jag fick en förfrågan om vi inte kunde ta en promenad. Visst, det var inget problem, utan vi gick iväg och pratade mest om väder och vind. På väg över broarna kring Slussen så sticker hon sin hand i min och jag kan forfarande idag märka ut den betongplatta som jag klev på när hennes fråga kom "Pappa, byter du om ibland?"

Frågan kom som en total överraskning för mig. Allt snurrade och jag visste inte vad jag skulle svara. Men lika plötsligt som frågan ställdes, lika plötsligt kom mitt svar "Ja, det gör jag!". Vi fortsatte sedan genom Gamla Stan i sakta mak och gick igenom det mesta. Jag besvarade hennes frågor så gott jag kunde, och kunde även dementera sådana frågor som om kläderna tillhörde någon älskarinna. Vi hade en mycket konstruktiv och öppen diskussion, och när vi sedan skildes utanför Åhlens så kände vi nog båda en befriande känsla över att saker och ting hade kommit upp till ytan och diskuterats. Några minuter senare, när jag slog på hennes mobiltelefon för att testa, lyste ett meddelande emot mig "Jag älskar dig". Tårögd fortsatte jag mot mitt pendeltåg, och först då insåg jag hur välplanerat och skickligt genomfört detta möte varit.

En sak som diskuterades, och som jag fick ett tveksamt avvaktande svar på var om hon ville träffa mig som tjej. Hon var inte avvisande, men ville nog avvakta och känna sig för. Hon hade också en önskan om att jag borde berätta för Carina. Det tyckte hon skulle kännas skönt och slippa bära på den här hemligheten själv. Något löfte därom kunde jag varken ge eller blev avkrävd. Nu dröjde det inte så länge innan Carina ändå fick vetskap om det, och det var genom min egen förskyllan det skedde. En kväll när jag var ensam så passade jag på att tvätta mina kläder. Flera maskiner tvättades, och när jag sista maskinen fyllts slog jag mig ner framför TVn och kopplade av totalt.

Långt senare, när Carina kom hem pratade vi och hon gick sedan iväg. Jag fortsatte att titta på TV innan världen helt plötsligt stannade och allt mitt blod frös till is. Tvättmaskinen! Jag for upp och iväg till tvättstugan. När jag kom in där mötte mig en kyla som skulle ha fått en arktiskt vinterstorm att kännas som en lätt vårbris. Framme vid tvättställningen stod Carina och hängde behå, trosor och bodys. Den ena efter den andra. Med perfekt precision avlevererades den kyliga repliken "Vems kläder är det här?"

Den natten blev det inte mycket sömn. Under ständigt upprepade "varför" blandat med snyftningar så pratade vi om saken så gott det nu gick i våra lika uppbragta tillstånd. Men gryningen kom och även om vi var spända inför varandra, så hade ändå inga hård oförsonliga ord utväxlats. Däremot hade frågorna staplats på hög, och vi förstod att det skulle bli svårt att klara ut alla dessa själva, även om viljan fanns. Carina tog ganska snart kontakt med vår dotter, och via henne fick hon på lite krångliga vägar kontakt med en kille som var villig att lyssna på Carina. Jag visste inget om detta, till en början, utan först efter ett tag så tog Carina upp att hon ville att jag skulle träffa honom. Hon föreslog både att vi tre skulle ses, men även att jag pratade ensam med honom. Jag hade ingen anledning att sätta mig till motvärn, så jag accepterade båda hennes förslag.

Vi träffades en kväll någon vecka senare. En liten käck och glad kille kom emot mig, och redan från början kändes det som om vi hade umgåtts i flera år. Han förklarade genast att han inte tänkte vara någon domare mellan oss, utan att han bara ville hjälpa oss på traven att komma framåt. Han förklarade också att han definitivt inte var någon expert på min egenhet, men att han gärna lyssnade och ville lära sig. Vi pratade om allt möjligt och tiden rann bara iväg. Vi bestämde en fortsättning och så är det än i dag även om det sker mer sporadiskt nu. Ganska snart så hade han tagit reda på en hel del, och även letat upp FPE. Han uppmanade mig kraftigt att ta kontakt med dem, och gjorde jag det inte själv så skulle han "släpa dit mig" som han skämtsamt uttryckte sig. Det han insåg tidigt var att jag hade varit oerhört ensam under alla dessa år. En ensamhet som måste ha satt sina spår, hur mycket jag än försökte negligera det. Samtidigt så ställde han sig på Carinas sida och förklarade vikten av att hennes frågor blev besvarade och att jag måste vara lyhörd för hennes önskningar.

Carina å sin sida uttryckte fortfarande mycket av varför, men insåg ändå att det ändrade inget på historien. Hon tyckte min önskan helt klart var "konstig", men accepterade den ändå. Tidigt klargjorde hon att hon inte tänkte hindra mig att fortsätta byta om, men hon ville varken se, höra eller på annat sätt bli inblandad i "hanteringen" som hon uttryckte det. Hon ville hålla det hela så långt från henne som det var möjligt, men hon insåg ju att det fanns praktiska begränsningar att ta hänsyn till. Hon ville gärna att jag berättade för våra andra barn, men jag hävdade med bestämdhet att det låg helt och hållet på mig att avgöra den eventuella tidpunkten för det. Jag är inte rädd för att tala om det, men lever ändå i någon slags tro att det inte alltid kanske är bäst att prata om allt. Jag har säkert fel, men det är ändock min tro. Däremot tvekar jag inte en sekund att berätta sanningen om jag får frågan. Precis så som jag gjorde med min äldsta dotter. Jag vill inte tvinga på någon kunskapen och därmed allt som hör till av funderingar och eventuell oro. Jag vet inte om jag gör rätt, men jag upplever stora svårigheter att bara samla mina barn och rakt upp och ner berätta för dom. Så modig är jag inte.

Pelle, vår samtalspartner, fick efter några gånger även se kort på mig. Det var lite spännande att visa honom dom. Han var ju den första som jag överhuvudtaget har haft någon diskussion med omkring min läggning, och nu skulle han dessutom få se kort på mig. Om det var av artighet låter jag vara osagt, men han tyckte ändå att jag såg trevlig ut som tjej och klädde mig snyggt. Oavsett sanningshalten i det hela så stärktes i alla fall mitt ego. Dessutom så kunde han förmedla till Carina att jag nog ändå inte var den där "fågelskrämman" som jag förstått att hon varit rädd för kring mitt utseende. Jag och Pelle har dessutom träffats en gång på stan när jag var klädd som tjej, och han överlevde tydligen även detta. Den kvällen var rätt skojig eftersom vi var ute på en allmän restaurang. När vi satt där och pratade kom en kvinnlig bekant till honom fram och började prata. Efter en stund så slog hon sig ner och hennes sällskap flyttade också över till vårt bord. Pelle presenterade mig enbart som Ellinor, och det kändes mycket behagligt att sitta där och umgås efter den presentationen. Någon tvekan vad jag var lär det inte ha varit, men jag kände mig mycket tillfreds med kvällen och att jag blivit så naturligt upptagen i ett normalt umgänge.

Den kvällen då Carina avslöjade mig måste jag nog ändå betrakta som en av de viktigare under min hittillsvarande levnad. Trots det dramatiska händelseförloppet då så har den kvällen inneburit så mycket mer senare för mig. Jag skulle med all säkerhet inte legat utsträckt här bland er om inte detta skett. Jag skulle heller inte ha hunnit förvekliga så många av mina drömmar som jag har gjort under de här åren. Visst finns det fortfarande mycket som inte fungerar. Visst har det här även haft negativ påverkan på mig och Carina, det vore dumt att förneka något sådant. Men vi har även utvecklats, och jag vet att även Carina ser positiva bitar i det hela, även om hon helst av allt skulle velat ha haft allt ogjort.

Det som fortfarande är jobbigt är att vi har svårt att prata om det. Hon på sitt sätt och jag på mitt. Eftersom hon inget vill veta, så har jag svårigheter att hitta vägar fram hur vi ändå kan kommunicera om det. För hon vill ju veta när jag skall ut med de andra, men ändå inte hur jag tänker klä mig etc. Hos mig uppträder då någon slags förlamning som i praktiken gör att jag går omkring och "smusslar" med mitt. Jag ser ingen annan utväg än att smussla, för hur skall jag annars kunna vårda och förvara mina kläder, samt planera för de tillfällen då vi skall träffas. Skulle jag drömma om något så vore det att hon både kunde se och kommentera mina kläder. Ville hon så fick hon dessutom gärna låna, då jag numer har en väl så komplett garderob som vilken normal kvinna som helst. Jag har också framfört det vid några tillfällen, men hela tiden fått kalla handen.

En gång, när hon var stressad inför en fest och inte kände sig tillräckligt lugn för att kunna måla sina naglar, så erbjöd jag mig att stå för den tjänsten, men hon avböjde. Lika erbjöd jag henne ett par strumpbyxor en gång när alla hennes visade sig ha en trasig maska, men hon valde även då att negligera mitt erbjudande. Men jag simmar lugnt framåt och hoppas att detta skall mogna fram hos henne en dag.

Den delen som hon uppfattar som positivt är att jag, i och med det här, har skaffat mig ett eget umgänge. Visst träffade jag folk tidigare också, men hennes uppfattning var att det var hon som styrde och ställde så att det både kom hem folk till oss eller vi hälsade på dom. Nu fick jag plötsligt vänner som var alldeles mina egna, och det stöttade hon helhjärtat även om hon inte gillade situationen som sådan. Hennes önskan att slippa se mig i damkläder omfattar ännu så länge även mina vänner, men hon har i alla fall träffat flera av dom under andra omständigheter. Så även om allt långtifrån är friktionsfritt så har jag ändå kommit ur min ensamhet och kan på ett helt annat sätt gå vidare.

- Egentligen känns det fel att bryta den här tystnaden. Din berättelse griper tag i mig och jag kommer nog att behöva lång tid för att bearbeta den. Jag vill nog gärna få möjlighet att ställa några frågor också, men just nu klarar jag inte av att samordna alla mina funderingar, men det kommer. Men det finns även ett nu, och när jag tittar upp mot himlen så ser det ut som om solen strax försvinner bakom skogsbrynet där borta, och då gissar jag att det inte längre blir lika skönt här. Jag vill gärna ta ett dopp innan. Är det någon som hänger med?

- Vi tyckte att du saknade något. Den där är min, men vi tyckte att den skulle kunna passa till den där klänningen. Håll oss inte på sträckbänken längre, utan prova nu.

- Kul att se dig här! Gissa om jag blev överraskad när jag såg dig i folkvimlet. Jag försökte fånga din uppmärksamhet redan tidigare, men du varken såg eller hörde. Vilka är det du är med. Jag känner inte igen någon

- Kul att se dig själv. Nej, det är väl mindre troligt att du skulle känna igen någon av dom. Vi är nämligen gamla arbetskamrater som nu träffas igen efter 10 år. Vi bor några mil härifrån. Det är hos henne i den gula klänningen vi är.

- Det låter trevligt, så dom visste om Ellinor redan då?

- Nej absolut inte, jag berättade det så sent som igår kväll för dom.

- Det menar du inte! Inte längre sen än i går kväll? Verkligen spännande, dom verkar ha accepterat dig jättebra.

- Ja, det verkar så, eller så är dom fortfarande inne i ett chocktillstånd.

- Det ser inte ut så i alla fall, men det kan ju komma reaktioner.

- Själv då, är du ensam här, jag menar är inte Miriam här?

- Visst är hon här, ser du inte henne, hon dansar två par vid sidan om oss.

- Nej, jag känner inte igen henne, men så här har jag ju aldrig sett er tidigare.

- Flickor, får jag presentera två av mina vänner, Miriam och Mikael. Jag presenterade så alla för varandra, och det var Astrid som sedan först tog till orda

- Har jag alldeles fel, eller är det inte så att ni skiftat roller helt och hållet så att säga?

- Jo, alldeles rätt, skrattade Mikael på sitt glada och lätta sätt. Jag är kille och hon är tjej, i alla fall i kväll. I morgon får vi se, men det är nog lika då också.

- Så det finns tjejer som vill klä sig som män, frågade Margot med intresse i rösten

- Jo, det gör det, fortsatte Mikael, men vi syns inte lika mycket. Vi blir kanske heller inte tagna riktigt på allvar. Det är ju så lätt för en tjej att klä sig i manskläder. Det är ju så vanligt nuförtiden, även om motiven är mycket olika.

- Så kul att träffa någon av Ellinors kamrater, inflikade Katarina. Vi har ju hört Ellinor berättat om sig själv och hur ensamt hon haft det tidigare, och vilken skillnad det innebar när hon började träffa likasinnade. Nu blir Ellinors berättelse mer levande för mig.

- Ja, verkligen. Och ni två går tydligen ut lika öppet och otvunget också. Era övriga kamrater vet förstås om det hela, frågade Lena och gjorde en avmätt nick mot de övriga 1700-talsklädda som börjat ställa upp sig för nästa dans.

- Visst, de vet om det, svarade Miriam och fortsatte, det var Mikael som började dansa och lockade sedan med mig. Visst var det lite nervöst att gå till första dansövningen som Miriam, men de accepterade mig direkt. Sedan har det bara fortsatt.

- Men du hade gått klädd i kvinnokläder innan dess eller..., frågade Siri lite undrande

- Oh ja, jag vet inte allt vad Ellinor berättat, men vad jag kommer ihåg så har vi liknande bakgrund.

- Att ni är ett par som skiftar roller, det är väl både ovanligt och samtidigt rätt intressant. Ni blir ju liksom fortfarande ett par, fast tvärtom så att säga, tillade Siri lite generat.

- Det är jättepraktiskt. Förståelsen finns ju där och så är vi alltid ett par, så som du säger. Jag är väldigt glad över att jag träffade Miriam.

- Lika för mig, kompletterade Miriam och kysste Mikael på kinden.

- Jag tyckte att jag såg dig redan i förmiddags, stämmer det att ni var här?

- Ja, det stämmer, sedan åkte vi hem för några timmar, badade och hade det skönt, innan vi återvände hit. Att du inte tog kontakt med mig redan då då?

- Jag var inte helt säker, du smälte så fint in i gänget att jag faktiskt blev osäker. Dessutom har du ju skaffat ny frisyr. Jag har visserligen hört att du gjort det, men jag har ju inte träffat dig på länge. Den klär dig fint, din nya frisyr.

- Tack, jag trivs bra i den. Verkligen kul att träffa dig och Miriam här. Skulle ni också stanna hela helgen?

- Ja ända till söndag. Det är jättehärligt att få vara Mikael under så lång tid i sträck. Så måste väl du känna det också?

- Dubbelt underbart, först så kom det så oväntat, även om jag i fantasin drömt om just det här, och faktiskt gjorde vissa förberedelser innan om det skulle bli något tillfälle. Att bollen skulle rulla så här snabbt, och bli så här härligt, det hade jag aldrig kunnat ana.

- Så du menar att dina kamrater inte hade en susning om ditt intresse innan?

- Helt rätt, vi hade inte en susning, tillade Katarina som också slagit sig ner bredvid oss.

- Hur fick ni reda på det då?

- Martin berättade det för oss innan vi skulle gå och bada bastu. Det fanns visst ett antal kvinnliga accessoarer som skulle vara svåra, för att inte säga omöjliga att dölja i en bastu, så alternativen var bara två, berätta eller avstå bastubadet. Det verkar som om det egentligen bara fanns ett alternativ, för sanningen kom ganska snabbt krypande, tillade Katarina skrattande.

- Snuskhummer där, skrattade Miriam och stötte mig i sidan med armbågen, men jag förstår dig, vem skulle inte gjort det valet.

- Miriam, hördes det från Mikael med en låtsats hård stämma, dig vill jag nog prata med i enrum om detta.

- Du menar i bastun, svarade Miriam och låtsades huka sig som inför en örfil.

- Jag tycker att det var starkt gjort av Martin, fortsatte Katarina. Det måste ha känts som om du verkligen var ute på tunn is, du hade ju ingen aning om hur vi skulle reagera.

- Nej, det visste jag inte, ändå var jag inte speciellt rädd. Dom här åren med mina kamrater har gjort mig mycket mer mogen, och även om jag inte visste så anade jag att reaktionen inte skulle bli så våldsam. Egentligen tror jag svårigheterna kommer efter den här helgen.

- Hur menar du då? frågade Katarina

- Jo, även om ni inte vill vara några "skvallerkärringar", så tror jag det blir ofrånkomligt att ni förr eller senare kommer att berätta för någon om denna helg och min förvandling. Då är inte jag med och kan "visa upp" mig, utan bilden den personen får av mig i kvinnokläder är helt och hållet beroende av hur väl ni kan beskriva mig. Och hur ni beskriver mig är i sin tur inte en funktion av hur jag faktiskt är utan hur ni upplever mig. Stor betydelse har det också hur ni själva förhåller er till oss som vill klä oss i motsatta könets kläder.

- Intressant, inflikade Katarina. Du har nog rätt, jag har bara inte tänkt i dom banorna. Innebär det att du på något sätt ångrar ditt avslöjande?

- Om jag ångrar eller inte är ointressant, det skulle ändå inte gå att göra ogjort. Men nej, jag ångrar mig inte. Ni har varit och är helt underbara. Hittills har helgen varit urmysig, och ni har verkligen fått mig att känna mig som en av er. Den underbara känslan går inte att beskriva. Jag tror säkert att jag lägger in mycket mer i mina tolkningar av ert agerande, ni kanske bara glömmer bort ibland att jag är klädd som jag är. För er så kanske jag ändå bara är Martin.

- Nu måste jag både protestera och hålla med. Du smälter visst in bland oss som tjej. Visst hade vi säkert varit minst lika öppna även gentemot Martin, men när Ellinor varit med oss en stund så märkte jag i alla fall att några slappnade av och blev mer sig själva. Kanske hade det hänt även om du inte visat oss den här sidan av dig, men det hade tagit längre tid. Sedan håller jag med dig att det är lätt att glömma, men det är inte Ellinor vi glömmer, utan det är Martin som försvinner mer och mer. Jag får nog svårt att hålla isär begreppen om vi träffas under andra omständigheter.

- Nej, jag tror inte du kommer att få det så svårt, inflikade Miriam. Jag träffar en hel del människor som känner mig både som tjej och kille. Det fascinerande är hur väl de håller isär begreppen. Det är min klädsel för tillfället som avgör hur jag blir tilltalad.

- Så då finns det hopp även för mig då, konstaterade Katarina.

......och jag kommer att bli tokig om Martin fortsätter att ha sina larviga kläder på sig. Jag tycker bara att han ser larvig ut där han går omkring och låtsas se ut som en tjej, hörde jag Margot säga.

- Nu tycker jag faktiskt att du är orättvis, svarade Marianne, visst kan jag hålla med dig om att det känns konstigt, men efter att ha träffat hans vänner igår och hört honom berätta så kan jag inte säga annat än att han åtminstone är ärlig i sitt agerande.

- Försvara honom bara, ni uppmuntrar ju dessutom honom att fortsätta. Hörde att det var du som bad honom sätta på sig den där larviga bikinin. När vi kom så låg han utsträckt som ett annat luder och trodde att han såg ut som någon stjärnmannekäng.

- Ok, jag kanske valde fel ord, men vad skulle jag sagt. Bett honom sminka av sig och satt på sig badbyxor kanske?

- Du kunde ha hållit tyst, så hade det åtminstone inte uppfattats som en begäran.

- Varför sa du inget själv då, du som är så snusförnuftig. Du travade med och lade dig dessutom alldeles bredvid nere på stranden. Då hördes inga kritiska röster, men nu så tar du till storsläggan direkt.

- Beror kanske på att jag haft lite tid att fundera. Men man kanske alltid måste hålla med och inte får ändra åsikt?

- Visst, det är fullt tillåtet att ha olika åsikter, men du far ut så väldigt för just ingenting

- Ingenting!, så du menar att det är det mest naturliga som finns att vår förre chef nu kommer hit och genast klär ut sig som tjej. Skärp dig nu Marianne, innan jag blir riktigt arg.

- Du missförstår mig totalt, och du gör det medvetet för att du vill inte lyssna till vad jag säger. Vad du än tycker så är Martin min gäst här, och jag är den som måste avgöra om han passar in eller inte. Jag skulle kunna tycka till även hur vissa andra uppträdde igår. Jag vet faktiskt inte vad som är mest irriterande i så fall, att supa sig full och få lov att bli halvt utburen till bilen eller att klä sig som tjej fast man är kille.

- Okej, jag förstår din tanke, jag blev faktiskt också irriterad på Lena, och tyckte hon gått över gränsen, men försök inte blanda bort korten nu, den här diskussionen gäller Martin och hans kläder.

- Jag tycker det är väl så jämförbart, för så som du lägger fram det hela så bygger ju ditt motstånd mot Martin på att du tycker att han skämmer ut oss

- Det gör jag väl inte, han får väl göra vad han vill, egentligen, men varför måste vi bli inblandade.

- Jag tycker ni missar det väsentligaste så som ni tjafsar, hörde jag Siri säga och bröt in i diskussionen. Vi glömmer lätt bort att Martin klätt sig i kvinnokläder många gånger tidigare, utan vår vetskap. Det här var bara ett av många tillfällen för honom.

- Ja, än sen då, vad har det med saken att göra, frågade Margot en smula irriterat.

- Jo hans motiv blir lite tydligare då. Det här är inget han gör för att irritera oss eller skapa splittring bland oss. Det är Martin i egen hög person som vi fått träffa den här helgen. En sida av Martin som ingen av oss trodde fanns. Jag kunde då aldrig drömma om detta i alla fall.

- Du får förlåta mig, men jag hänger ändå inte med

- Försök slappna av lite och kliv ner från din piedestal så går det nog lite lättare, fräste Siri till och fortsatte. Martin berättade faktiskt för oss vad vi hade att vänta. Han var helt uppriktig mot oss, lät oss välja och vi hade inget att invända.

- Jo, visst gjorde han det, men vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall.

- Nej, det kanske inte jag hade heller, samtidigt så måste vi ju ställa oss själva i rampljuset och rannsaka oss själva. Beror det egentligen på Martin att vi har den här diskussionen, är det kanske inte så att Martins agerande fått oss att börja fundera om oss själva och vårt förhållande till olika saker. Jag har i alla fall kommit på mig själv att jag nog går omkring och bär på en massa dumma fördomar om det ena och det andra.

- Jag tror jag förstår vad du menar, svarade Marianne, fortsätt.

- Som jag sa tidigare så uppfattar jag Martin som ärlig i sitt uppsåt. Han blev stormande glad när vi tog emot hans bekännelse och dessutom uppmuntrade honom till en fortsättning. Mer behövde inte han för att våga ta steget och visa sig som tjej. Visserligen ett stort steg, för vi är ju inte några i en stor anonym skara, utan vi är hans tidigare anställda, så han visar ju egentligen ett väldigt stort förtroende när han kommer klädd som tjej. Att han sedan inte är världens skönhet rår inte han för, men precis som han själv säger, hur många tjejer är det som är så där bildsköna egentligen? Nej problemet vi fått med hans avslöjande sitter inom oss. Vi kan inte acceptera att en kille kommer inklampande på våra domäner och uppenbarligen trivs med det också. Helt plötsligt så har vi ingen att kämpa emot, utan denne någon är en av oss, ända ut i de läckert målade fingernaglarna. Vad gör vi då? Jo vi börjar prata om larvig, äcklig, fånig och en massa sådana dumma ord. Vi baktalar honom, istället för att försöka se honom som den människa han är, oavsett kläder. Är vi verkligen så intoleranta? Och är vi konsekventa? Som Marianne var inne på så är det fler som borde skämmas, men helt plötsligt så sluter vi upp bakom henne och inte bara skyddar utan även indirekt legaliserar hennes missbruk. Det om något tycker jag både är konstigt och omoraliskt och något som jag kommer att försöka ändra på. Det har ni mitt ord på.

- Jag håller helt med dig, svarade Marianne. Martin har rent samvete, men han kanske ändå saknar lite omdöme, eller så är det den där vanan som Siri är inne på som spelar roll.

- Vad tänker du på då, frågade Margot

- Jo, jag är tillbaka till bikinin. Jag kan ju inte säga att jag blev grön av avund över hans figur, men den viktigaste frågan är ju egentligen om det är hans figur som var "fel" eller om det är mina värderingar hur en kropp ska se ut som är fel. Visst har det hänt att jag tyckt att en eller annan kvinna borde stannat inomhus och inte gett sig ner på badstranden, men samtidigt med att jag tänkt den tanken färdigt, så har jag låtit henne stå för sina egna handlingar och låtit hennes mindre vackra kropp vara hennes bekymmer, inte mitt. Men med Martin så fortsätter vi att reta oss, och det känns fel ju mer jag tänker på det.

- Nu börjar du komma någon vart, svarade Siri med uppskattande röst, precis så känner jag det också. Martin får mig att fundera. Och det är nyttigt. Vi kanske inte är så fördomsfria som vi många gånger ger sken av.

- Nej, och så låter vi saker gå ut över den som är svagast, fyllde Marianne i. Och det är kanske nästa sak som vi har svårt att acceptera. Martin blir ju i Ellinors skepnad plötsligt en mycket sårbarare person än den Martin vi lärt känna förut. Och vi har skrupellöst varit på väg att utnyttja det.

- Så ni menar att jag har komplett fel som inte applåderar en Martin i kvinnokläder då, undrade Margot lite uppgivet.

- Inte alls, du har all rätt att tycka som du vill, men du behöver inte fara ut och ta till så stora ord. Vi kan faktiskt umgås som civiliserade människor även om han är klädd som kvinna. Han gör ju faktiskt inget olagligt eller beter sig oanständigt. Tvärtom så tycker jag nog att han försöker, så gott han kan, att göra en trovärdig kvinnogestalt. Egentligen tycker jag han bättre representerar oss som kvinna än vad vi själva gör. I jämlikhetens namn har vi på något sätt glömt bort att vara kvinnor och gör nog många gånger en ganska utslätad figur. Handen på hjärtat, hur många hade haft klänning eller kjol på sig igår om inte Martin dykt upp i fin sommarklänning på morgonen? Jag vet nog svaret. Någon kanske, men inte alla. Istället hade vi haft några slitna jeans och en t-tröja eller ett linne. Nu bemödade vi oss alla att klä upp oss, och jag trivdes förträffligt. Det var kul att känna sig som en kvinna igen. En kvinna jag nästan glömt bort fanns. Det är ännu en sak jag har Martin att tacka för.

- Det var en ordentlig moralsalva du fyrade av, svarade Margot lite sarkastiskt, men jag börjar ana vad du menar. Jag lovar att jag skall försöka uppföra mig som en vuxen. Jag vill ogärna att det blir osämja mellan oss.

- Ellinor, är du vaken?

- Visst kom in du bara.

- Åh, vilket sött nattlinne du har, utropade Britt-Inger när hon kom in i rummet.

- Tack, svarade jag och rodnade, jag får väl kontra då och säga att jag tycker era är minst lika vackra.

- Tänkte du bli liggande länge? Solen skiner utanför och det är ett härligt sommarväder. Synd att slösa bort det inomhus. Förresten, hörde du att det var någon slags diskussion här utanför. Vi vaknade av den, men hörde inte ett ord.

- Jag vaknade också, svarade jag lite avvaktande.

- Kunde du höra något, hördes som om de kom från din sida av huset.

- Jo, jag kunde inte undgå att höra, svarade jag och tittade bort eftersom det kommit en tår i ögonvrån.

- Var det om dig det handlade, frågade Katarina som uppfattat min tår. Jag nickade stilla som svar.

- Då förstår jag. Det var Margot, eller hur? Redan i går kväll höll hon på och tjafsade medan du satt med dina kamrater. Hon var riktigt irriterad, men hade ändå inget konstruktivt att komma med. Fick närmast känslan att du utlöst saker och ting inom henne, och hur tråkigt och svårt det än är att hantera så menade vi på att det egentligen inte berodde på dig utan det skulle ha hänt förr eller senare ändå.

- Ungefär så gick tongångarna här också, men det gör inte min situation lättare. Just innan ni kom så funderade jag verkligen över vad jag ställt till med och vad jag skulle göra i fortsättningen.

- Ställt till med? svarade Katarina undrande och satte sig ner på sängkanten och fattade tag i min hand. Du har väl inte ställt till med något. Möjligtvis har du fått oss att fundera över saker och ting, och det kan ju knappast vara fel.

- Jag håller med, fortsatte Britt-Inger. Jag blev först lite chockad, det skall medges, men sedan blev jag mer intresserad av att veta mer, och när dina kamrater oväntat dök upp så fick allt en helt annan dimension för mig. Du var inte unik, det fanns fler, kanske många fler än vi tror, för de båda vi träffade hade aldrig jag reagerat på om vi bara mött dom. Kanske jag skulle tyckt att Mikael, det var väl så han kallade sig, hade ett något feminint ansikte, men något annat tänkte inte jag på.

- Jag tänkte något liknande, fortsatte Katarina. Dina kamrater gjorde din gestalt trovärdig och allvarligt menad. Ni såg på varandra som människor, och hade inga som helst problem med att hantera era olika identiteter. Uppenbarligen så har ni träffats i olika sammanhang, och ändå så klarade ni av att hålla isär begreppen. Det var Ellinor, Mikael och Miriam som träffades, inget mer med det utan det mest naturliga som finns i denna värld.

- Ja, det är jag så förundrad över också, kom det från Britt-Inger som tog över stafettpinnen. Du visar ett sådant självförtroende när du kommer i klänning, eller för den delen bikini också. Du är verkligen tjej just då, eller hur? Och det här tror jag är en sak som kan reta många. Vi skulle må mycket bättre om du kröp längs väggarna och kved av förtvivlan. Då hade vi makten över dig, kunde kanske trösta dig etc. Nu utstrålar du av självförtroende och är mer övertygad i din kvinnoroll än vad vi många gånger är. Sådant kan vara störande, omedvetet alltså.

- Självförtroende och självförtroende. Om jag någonsin haft något självförtroende och inte bara en mask eller en fasad jag satt på mig, så är den totalt borta nu, svarade jag uppgivet.

- Äsch så deppig får du väl inte bli, försökte Britt-Inger uppmuntrande. Lite besvikelser måste du väl tåla också utan att falla rätt igenom. Gaska upp dig nu och klä på dig. Här inne blir du inte mindre deppig. Var dig själv, ut och möt livets svårigheter, det är ju det du försökte säga till oss under alla år. Nu får vi se om du kan följa ditt eget recept.

- Men vad skall jag ha på mig, frågade jag undrande

- Nu låter du verkligen som en äkta kvinna. Det är vår favoritreplik i alla situationer, skrattade Katarina. Men skämt åsido, jag förstår vad du menar. Det är ju varmt ute så du borde ha något lättare. Varför inte det där linnet jag såg och så en enkel kjol. Jag tyckte jag såg en som borde duga när vi valde ut dina kläder för igår.

- Det var inte riktigt så jag menade.... försökte jag men blev avbruten

- Vi vet mycket väl vad du menade, men vi menar att du inte skall bry dig om Margot utan klä dig som du vill, och jag kan inte tänka mig annat än att du vill fortsätta som tjej resten av helgen.

- Jo, det stämmer, men....

- Inga men nu, det är slutdiskuterat nu. Hoppa i paltorna så gör vi detsamma. Vi ses om en stund och går gemensamt upp så att du inte plötsligt kommer på andra tankar.

- God morgon mina damer, har natten, eller rättare sagt förmiddagen, varit god? Ni kommer precis lagomt för att bistå mig. Kan inte du Ellinor ta fram några bakplåtar och lägga på smörpapper på dom? Snart så skall vi kunna ha nybakade painriche till maten.

- Vi har funderat lite och har ett förslag för dagen. Som ni nog kan ana så ligger Lena till sängs idag, och det är nog lika skönt det. Astrid fick också sin mens i morse, och känner sig lite ur slag också, så hon kände sig heller inte pigg på att göra något särskilt idag. Tvärtom så ville hon nog mest vara ensam, och hon bad oss faktiskt att göra något utan henne. Ni vet hur Astrid kan bli dom här dagarna, så det är väl lika bra att finna sig i det. Hon skulle i alla fall hålla koll på Lena, och göra henne sällskap när hon väl kvicknar till. Så det blir vi sex som får hitta på något, och vi har funderat lite. Om vi tar din bil, Ellinor, så kan vi åka alla i en och det blir ju trevligare än att fara i två bilar. Sedan hade vi funderat på om vi inte kunde åka ner mot Trosa och vandra runt där lite. Vi tar med oss matsäck, så vi kan vara borta en stund, och göra lite vad som faller oss på. Sedan har vi lovat Astrid att vi köper med oss något hem och äter middagen här hemma, fast senare. Hur låter det?

- Låter jättefint, svarade vi unisont

- Bra, då fixar vi undan här först och får i oss lite, vi kan ju inte låta Ellinors mage fortsätta att kurra på det där viset, konstaterade hon skrattande.

- Ellinor, det är väl ingen större hemlighet att jag är lite smått kritiskt till att du klär dig i kvinnokläder hela tiden. Jag tycker det känns fel helt enkelt. För mig är du Martin och det spelar ingen roll vilka kläder du har på dig. Så jag gör våld på mig själv när jag kallar dig för Ellinor, men jag gör det för att jag blivit tillsagd att göra det.

- Det här var bara en liten inledning på det jag tänkte ta upp, bara så att jag förklarat min ståndpunkt, inget annat. Jo, jag ser alltså Martin, hur du än klär ut dig. Jag förstår mig helt enkelt inte på hur du kan tro att andra inte ser vad du egentligen är. Och det är runt detta fenomen som jag funderat. Hur fungerar det egentligen inom dig när du är ute, klädd så här. Du beskrev ju själv hur du tidigare bokstavligt talat kröp längs väggarna när någon fäste sin uppmärksamhet emot dig. En reaktion som jag har full förståelse för, för den stämmer överens med hur jag skulle bete mig om jag hamnade i en lika pinsam situation. Vad är det som gör att du numer lurar dig själv att tro att andra ser en kvinna i dig?

- Bra fråga, vi har ju varit inne på den tidigare, men det här är ju en av grundpelarna för mig och mitt sätt att vara, så jag berättar gärna om det igen, men nu, förhoppningsvis, sett ur en liten annan synvinkel. Den stora skillnaden beror precis just på mig själv och min egen attityd. I början så upplevde jag mig, faktiskt, som vilken tjej som helst, eller för att uttrycka mig lite mer korrekt, andra borde inte se något annat än en tjej när dom mötte mig. När så inte var fallet, så blev min besvikelse oerhört stor. Men när insikten kom att jag faktiskt är en man i kvinnokläder så började den här obehagskänslan sakta att trängas undan. Första steget var att gå till den här föreningen som Pelle letat upp, och som jag även haft viss kontakt med så tidigt som i början av 70-talet. En kväll i februari för 3 år sedan steg jag in i deras lokal och träffade för första gången en annan man, omklädd till kvinna.

Av någon konstig anledning var jag inte nervös, utan jag såg fram emot den kommande händelsen med välbehag. Det kändes verkligen som om jag var på väg att skriva ett nytt kapitel i min historiebok, på väg ut ur den berömda "garderoben" som vi talar om så mycket. Jag blev också väl omhändertagen av en medsyster, och kvällen fortlöpte egentligen rätt odramatiskt. En del herrar kom, försvann in på ställets minimala toalett, för att sedan kliva ut som galanta damer. Stämningen var avslappnad och kamratlig. Alla verkade trivas och jag var strax i samspråk med några. Det som överraskade mig mest var att det fanns flera äkta kvinnor där. Jag blev förvånad eftersom jag under alla år burit på den känslan att kvinnor inte ville se åt en man i kvinnokläder, även om jag ofta drömt om det motsatta förhållandet. Så din reaktion, Margot, har funnits starkt även inom mig själv.

Bland de som kom dit så blir det ju så att man tyr sig till vissa mer än andra. Vi blev strax några som kände att vi ville träffas lite mer och under andra omständigheter, så snart var jag indragen i en härlig karusell av händelser. Egentligen så kanske jag spände bågen mer än vad jag faktiskt vågade tro att jag skulle klara av, men vi hjälpte varandra att övervinna våra olika svårigheter och började på så sätt vänja oss och omgivningen att vi fanns, vi syntes och vi vågade. Vi började gå på vanliga restauranger, gick på bio, utställningar och andra publika evenemang. Ofta kom vi i så stora grupper att det räckte till ett skydd för den enskilda individen, men nackdelen var ju att det heller inte blev någon tvekan om vad för slags sällskap som befolkade delar av lokalen. Höjdarträffen var en gång på en liten kvarterskrog när vi var 23 st där. Från olika delar av landet samlades vi och hade det urtrevligt. Innan kvällen var slut så kan jag nog påstå att hela restaurangen glatt deltog i vårt firande.

Men för det mesta var vi färre. Från två upp till 6-7 st. Berwaldhallen, Kulturhuset, Mosebacke och andra etablissemang har på det här sättet fått den stora äran att se oss som gäster, och visst har det tittats, men jag och mina kamrater har trivts och ändå känt oss välkomna. Speciellt öppna har nog restaurangerna varit. Där har vi i klartext fått reda på att vi varit varmt välkomna tillbaka, och sådant ger ju råg i ryggen. Ingenstans har vi visats kalla handen och fått vända med oförrättat ärende. Och då är även Café Opera inräknat, som är ett av de senaste ställen vi varit på.

Som ni säkert redan lagt märke till så gillar jag ju att klä mig i klänning, och gärna lite mer feminina modeller. Det är väl ett sätt för mig att visa min kvinnlighet på, även om jag, gång efter annan, har fått erfara att jag nog klätt mig för fint gentemot omgivningen och därmed dragit blickarna mot mig istället för att smälta in i den grå massan. Det här är ett stort dilemma. Jag gillar verkligen att klä mig i snygga klänningar, men vill ändå smälta in. Ett sätt är då att söka sådana tillfällen, och det har jag även gjort. Så jag går gärna på konserter, teater och andra trevliga tillställningar där kvinnorna gärna klär sig lite elegantare än till vardags. Det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga att gå in i en foajé, ta av sig en kappa och byta om till inneskor. Sedan behöver säkert både hår och läppstift få sig lite tillsyn innan du med en nätt aftonväska i din välmanikyrerade hand går in i salongen och sätter dig bland alla andra. Att du sedan i pausen minglar omkring och är en bland många är inte heller fy skam.

Men tillbaka till din fråga. Ju mer jag varit ute och sett hur jag blivit accepterad som den jag är, så har jag också blivit mer avslappnad och naturlig i mitt sätt att vara. Åtminstone hoppas jag att jag är det. Visst försöker jag kanske tänka mer på rörelser etc när jag är klädd i klänning, men samtidigt så tror jag att jag ändå är mig själv. Det är jag som går där i varuhuset, eller sitter på restaurangen. Visserligen i andra kläder än de som de flesta förknippar mig med, men det är fortfarande jag. Och därmed kommer vi till svaret på din fråga. Idag försöker jag inte ge sken av att jag är en äkta kvinna. Jag både vet och förstår att så inte är fallet, och därför så kan jag lugnt möta andras blickar och därmed berätta att jag inte skäms och blir upprörd över deras upptäckt. Det är egentligen fantastiskt hur mycket information som dessa blickar kan utväxla på oerhört kort tid. Jag kan också märka att människan jag möter nödvändigtvis inte behöver sympatisera med mig och mitt sätt att vara, men det finns ändå tydliga drag av respekt för att jag vågar vara den jag är.

En del människor tisslar och tasslar och tror inte att det märks, och faktiskt så finns det några av mina kamrater som helt oblygt kan gå fram till dessa personer, artigt och belevat framföra att hon står till tjänst om det är några frågor etc. Ofta ger dessa möten enormt mycket för bägge parter, men den förmågan saknar jag ännu så länge. Det är väl också tveksamt om jag någonsin kommer att kunna uppnå den förmågan, vi är ju trots allt väldigt olika i kropp och själ. Men dom personerna uträttar underverk för oss, och jag beundrar verkligen deras skickliga sätt att angripa situationen. Däremot är jag inte tveksam att bjuda på mig själv om jag blir inbegripen i en diskussion, men det är i själva kontaktfasen som jag fortfarande har vissa hämningar, tro mig eller ej.

- Men om du nu bara ville gå klädd i klänning och inte har någon önskan att bli tagen för en äkta kvinna, varför måste du då sminka dig, sätta på peruk, lösbröst och göra allt annat för att försöka likna oss på alla sätt och vis. Varför bara inte dra på sig klänningen och vara Martin i allt övrig. Jag kan hålla med om att det säkert skulle se löjligt ut men i mina ögon skulle det inte vara mindre löjligt än som du nu ser ut.

- Margot. Vad var det vi......

- Det är helt OK. Jag tål frågan, och den är dessutom berättigad. Först som sist. Den människan du beskriver finns faktiskt. En del är precis så och känner sig kompletta och tillfreds då. Jag tillhör väl en lite annan gren. En gren som vill vara lite mer "komplett" om du förstår vad jag menar. När jag sade att jag inte försökte ge sken av att vara en äkta kvinna så innehåller ju det bara en del av sanningen. Jag har givetvis inget emot om någon skulle ta mig för att vara äkta. Absolut inte. Det skulle i stället vara en bekräftelse för mig att jag inte bara är ett dåligt plagiat som drar skam och vanära över er. Det skulle ta hårt på mig om jag fick erfara att ni skulle få dåligt rykte för att jag umgås med er på det här sättet. Så visst vill jag efterlikna er med alla de attribut ni har för att göra er fina. Jag avundas er verkligen alla de möjligheter ni har till att klä upp er. Jag menar inte att ni alltid måste se ut som om ni är på väg till Nobelfesten, men den variationsrikedom ni har i era kläder när det gäller modeller, färger och material gör mig plågsamt medveten om hur tråkiga herrkläder ofta är. Kanske är ni så vana vid denna rikedom att den snarare är en belastning än en tillgång. Kanske känns det lättare att inte behöva välja utan att bara hoppa i ett par jeans och en tröja. Men jag har inte kommit så långt i min kvinnliga utveckling. Jag är fortfarande på upptäcktsfärd och vill pröva allt.

Om den dan någonsin kommer då det är upp till människan själv att välja sin klädedräkt och sitt sätt att vara, så tror jag att jag kommer att ta till mig mycket av kvinnans sätt att klä sig. Kjol och blus, eller klänning tror jag att jag kommer att välja i hög grad. Lite smink och accessoarer därtill, men inte den mängd som jag nu känner mig nödgad att ha. Däremot sätter jag frågetecken framför bröstprotes och peruk. Dessa blir i längden krångliga att bära och sköta. Att jag använder dessa attribut idag beror alltså mer på att jag inte riktigt är mogen att stå först på barrikaderna och slåss för en klädjämlikhet över könsgränserna. Sakerna blir för mig det tillbehör jag måste ha för att kunna bejaka mina behov. Jag skall väl också i ärlighetens namn säga att jag tycker att jag blir snyggare med dom än utan. Om jag är snygg i dom överlåter jag åt andra att avgöra.

Det här med uppmärksamhet har ju en annan sida också. I min situation så vill jag så gärna misstolka människors uppmärksamhet. Ofta kan det faktiskt vara så att jag tolkar in helt andra saker i ett ögonkast. Jag har också börjat studera folk när jag är ute som Martin. Även då tittar vi på varandra, och jag tror att jag varken är snygg eller ful. Det är nog bara så att vi faktiskt tittar rätt mycket på varandra, men upplever vi att vi har någon egenhet som inte andra har så tar vi gärna varje blick som en bekräftelse på hur illa vi lyckats dölja vår egenhet.

- Jag sitter och funderar på en annan sak, började Katarina. Jag fick ju se din första förvandling och vilket jobb du lade ner för att få allt att stämma. Sedan har du alla dessa tillbehör och sånt som inte en normal kvinna släpar runt. Hur gör du egentligen när du skall ut och roa dig? Du har ju själv sagt att du inte får, eller vill, göra allt detta hemma. Var byter du om då?

- Det här är ett problem, det medger jag. Men problem är till för att lösas, och jag tycker att jag kommit en bit på vägen i alla fall. Visst, det medför rätt mycket planerande och framförhållning, men det fungerar. Det som blir lidande är det här spontana, vardagsnära, som jag så gärna skulle vilja nå upp till. I början så skedde det mesta hemma. I alla fall så klädde jag på mig underkläderna och gjorde en grundsminkning. Sedan åkte jag mot mitt mål, och någonstans på vägen bytte om resten. Det kunde bli skogsbacken, parkeringsplatsen, bensinstationens toalett eller något annan lämplig lokal.

Ett tillfälle som jag gärna minns är när jag skulle iväg på ett föreningsuppdrag till västra Sverige. Jag lämnade jobbet i god tid och tog mig in till centralen. Där besökte jag toaletterna, och valde då damernas, trots att jag kom i Martins skepnad. Ingen reagerade över det valet, och väl inne i en av båsen så bytte jag om till Ellinor. Jag var alldeles i början att mitt nya öppna uteliv, så jag var inte så van att ta alla blickar, så efter att jag var färdig med ombytet stannade jag kvar inne på toaletten tills tåget, X2000 till Göteborg, borde rullat in på plattformen. Jag tog min väska, gick ut från toaletten och kom lyckligt och väl till perrongen. Mycket riktigt så stod tåget inne, och snart hade jag funnit både min vagn och plats. Jag skulle få en ung kille som medpassagerare, och han var redan djupt försjunken i sin litteratur och ur hörlurarna hördes ett monotont dunkande. Han märkte knappt när jag satte mig tillrätta och ordnade till min klänning.

Resan gick sedan utan några speciella saker att reflektera över. Inte förrän vi anlänt till Göteborg och jag bytt tåg söderut så började det hända saker. Två småflickor sprang fram och åter i korridoren. Vid ett av tillfällena passerade dom mig och jag märkte hur dom reagerade på min närvaro. En bit längre bort hörde jag hur dom fnittrade till och sedan blev turerna förbi mig fler och fler. Jag började bli smått stressad av deras uppmärksamhet när högtalarna annonserade att vi började närma oss min destination. Lättad började jag att förbereda min avstigning, och när jag väl kom ner på perrongen, så passerade jag en öppen dörr där flickorna stod. Jag hörde tydligt deras kommentar "Titta, där går hon". Jag blev genast lättare till mods. De hade i alla fall lyckats sätta rätt genus på mig. Vad de i övrigt sett och tänkt om mig brydde jag mig inte om. Det viktigaste var i alla fall att jag blivit placerad i rätt "fack".

Resans fortsättning blev ännu mer fylld av njutbara situationer. Vid stationen blev jag mött av en kamrat och blev förd till hans bostad. Där väntade hans hustru med mat och trevlig samvaro. Känslan att komma till ett vanligt hem, som Ellinor, gjorde mig varm, långt ner i tårna. Att jag sedan sov över hos dom innan jag utförde mina plikter dan därpå är ytterligare en sådan detalj jag aldrig kommer att glömma. Inför hemresan skedde ett nytt ombyte så att Ellinor också fick uppleva den. Då var jag lite varmare i kläderna, så att vänta på perrongen på ett försenat tåg med övriga trafikanter gick alldeles utmärkt, likaså ombytet tillbaka till Martin på Stockholms central innan pendeltåget förde mig hemåt.

Ju mer van jag blivit, ju mer kräsen har jag blivit, även om jag då och då får tillgripa en nödlösning för att få allt att fungera. Det vanligaste numer är att jag gör bytet på jobbet. Jag stannar helt enkelt kvar och byter om i vårt omklädningsrum. Jag känner mig helt "säker" och uppfattar att det är jag som har kontrollen över händelserna. Dessutom så har jag inom byggnaden fler möjligheter och fördelarna är många. Jag befinner mig mitt i stan och har nära till p-plats, buss och tunnelbana. Så visst får jag mina ombyten att fungera, men det skulle vara kul att kunna byta om hemma mer och åka till min träff därifrån. Svårast, mentalt, är det när jag skall byta tillbaka. Det är så destruktivt, och då om något märker jag att klockan blivit mycket. Ibland känns den tiden som längre än en helkväll i vänner glada lag.

- Så du åker med tunnelbanan också? kom det från Siri med en undrande blick.

- Självklart! Det är bästa sättet att resa genom stan. Visst hade jag mina funderingar i början, men de har släppt allteftersom. Det kan bli en del dråpliga scener som man får vara med om. Det var vi ett tillfälle som vi hade besökt Mosebacke och var nu på väg därifrån. På Slussens T-bana skiljs jag och tre av mina kamrater åt för att åka med olika linjer. Precis som mitt tåg kommer in släntrar en kille i 20-årsåldern ner för trapporna och fokuserar in vår grupp. Han stirrar ohämmat, men ser inte riktigt mig då jag hunnit börja gå mot de öppna dörrarna. Han tränger sig före mig, skyndar att uppsöka närmaste fönsterplats och stirrar ut genom fönstret för att få den definitiva bekräftelsen att han sett rätt. Han tjoar till och vänder sig mot mig, som sitter på den enda lediga platsen, just bredvid honom och börjar säga "Kolla tre tran......." när han även upptäcker vad jag är. Han tystnar och sjunker tillbaka på sätet och är tyst tills vi skiljs åt på T-Centralen. Så här i efterhand kan man ju tydligt se att jag där missade ett tillfälle att upplysa en medmänniska, men så företagsam var jag inte.

- Jag är nog fortfarande inte riktigt nöjd med dina svar, inledde Margot efter en stunds funderande. Jag har inte riktigt fått kläm på det här med hur du fungerar och varför du nedlåter dig på det här sättet. Egentligen är det ju inte mitt problem, men eftersom du envisas med att fortsätta med dina tjejkläder så måste jag ju undra hur imbecill du egentligen är. Jag måste säga att jag hade högre tankar om dig innan.

- Det är ju tråkigt om du ser det på det viset, men det är knappast något jag kan påverka eller förändra. Jag tycker dessutom att du gör en felaktig beskrivning när du uttrycker det som att jag nedlåter mig till att byta om. Personligen tycker jag att jag får ett bredare perspektiv och blir en mycket mer harmonisk människa. Jag kan också se att många av de olikheter mellan mig och andra killar som jag sett under min uppväxttid nu framstår i en annan dager. Jag förstår bättre nu varför jag hellre sökte mig till flickornas lekar, jag förstår också varför jag blev retad för detta. Jag ser också hur samhället ser allt i svart eller vitt. Riktigt bra liknelse egentligen, mannen är ju ofta svartklädd och kvinnan i vitt. Någon acceptans eller förståelse för att det finns dom som varken passar in här eller där finns inte, utan du måste vara antingen eller. I mitt fall så föddes jag som kille, och då skall jag också vara kille, fullt ut.

Nu vill jag heller inte gå så långt och påstå att jag istället skulle varit tjej, även om jag kanske lättare skulle ha smält in i den miljön om jag blivit född som tjej. Nej, det jag istället menar är att jag har både manliga och kvinnliga sidor. Det har säkert ni också, mer eller mindre tydliga, och om dessa sidor över huvud taget kommer till uttryck inom oss beror säkert på många olika kända eller okända faktorer. Hos mig har behovet uppstått, och då har utvecklingen inte gått att hejda, hos andra kanske den aldrig visar sig, eller så faller den inom ramen för de avvikelser som trots allt accepteras. Men nu när jag väl har börjat bejaka min kvinnlighet, så är det som om jag börjar utgöra ett hot för en del. Du Margot, ger ju sådana signaler att du på något vis känner dig hotad. Jag vet inte, och förstår inte varför vi skulle uppfattas som ett hot, men du är inte ensam om den reaktionen.

- Skulle jag se dig som ett hot! Larvigt, hur skulle en kille i tjejkläder kunna utgör ett hot för mig. Skärp dig nu, bättre undanflykter kan du nog komma med.

- Nej, jag kan nog inte bättre. Det här är ju också, rent medicinskt, ett näst intill oprövat fält, med lite forskning på etc. Anledningarna till det är svåra att förklara, kanske beror det på att vi totalt sett är ganska harmlösa, även om kriminallitteraturen ofta använder sig av fenomenet för att göra historierna extra pikanta. Jag uppskattar att du i alla fall säger att du inte känner dig hotad i din kvinnoroll av mig. Då är jag lugnad på den punkten. Om du sedan kan acceptera mig när jag är klädd så här, det är något som framtiden får utvisa. Jag blir glad om vi når fram dit, men jag varken kan eller vill tvinga dig, lika lite som jag kommer att avstå att byta om bara för att du är närvarande. Så långt sträcker sig inte min medgörlighet.

- Ni kommer väl inte att tro mig, men jag måste nog börja ompröva mina kategoriska uttalanden. Allt är uppenbarligen inte bara svart eller vitt. Det verkar finnas en gråzon däremellan. Det var faktiskt helt medvetet som jag halkade efter tidigare idag. Min första tanke var faktiskt att slippa bli hopblandad med er. Jag ville hellre gå själv än att ta emot alla blickar från omgivningen. Jag förväntade mig faktiskt att alla blickar skulle riktas mot er och föredrog då att vara på diskret avstånd. Nu måste jag tillstå att den förväntade katastrofen aldrig kom. Från min utsiktspunkt kunde jag konstatera att det var få som verkade ta någon notis om er, och de som märkte er hälsade artigt istället för att peka finger åt er. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad.

- Det var kul att höra, svarade jag både glatt och förvånat. Jag känner mig nöjd själv hur dan hittills har varit. Det beror säkert också på att jag har er runt om mig, man hinner inte titta på alla i en större grupp, så visst spelar sådant roll.

- Eller så beror det på att du känner dig varm i kläderna nu och slappnar av på det där sättet som du beskrivit, tillade Katarina. Jag tycker mig märka att du blir mer och mer kvinnlig i ditt agerande. Eller är det jag som börjar vänja mig?

- Eller både och, tillade Marianne. Jag kan bara intyga det Margot sa. Däremot så såg ju expediterna vem du var, speciellt när du pratade med dom, men det är väl inte att förvåna sig så mycket. Jag tycker ändå att de fann sig snabbt och agerade naturligt och fint. Sånt måste väl du känna också när du blir korrekt bemött?

- Om! Det är stor skillnad på ett korrekt och naturligt bemötande och ett där du bara blir betjänad men utan känsla. Sådant känns direkt och betyder mycket för hur väl jag utför min "roll".

- Men, inledde Britt-Inger med rynkad panna, har du aldrig råkat ut för otrevliga personer eller händelser? Allt verkar ju så bra och positivt. Är det så?

- Visst har jag råkat ut för saker. Men skall jag vara ärlig, så är det inte så speciellt många. Kanske beror det på att jag är extra försiktig som tjej, eller att jag inte hunnit varit med om så mycket ännu, mina år till trots. Om dom är otäcka, otrevliga eller obehagliga är ju alltid en bedömningsfråga. Vi uppfattar ju saker och ting så olika, men jag kan väl försöka relatera någon eller några, så kan ni väl själva få avgöra vart dom hör hemma. Den första händelsen som jag så här spontant kommer på är från tidigt 70-tal. Just vid det här tillfället var jag ute och shoppade som kille, men intresset var inriktat på damkläder. Jag surrade runt på ett varuhus avdelning för damkläder och tittade på trevliga kläder. Rätt snart hade jag sett ett antal plagg som jag gärna ville ha i min ägo. Givetvis ville jag ju gärna prova dom innan ett köp, så jag såg mig noga omkring och när ingen, trodde jag, såg mig så gick jag in i en av provhytterna. Jag höll precis på att ta av mig ytterkläderna när draperiet slets upp och en expedit tittade in, granskade mig från topp till tå och sedan slet åt sig alla kläder som fortfarande hängde på sina galgar. Samtidigt påpekade hon med myndig stämma, "Jag vet nog vad du tänkte göra med dom här, men se där blir det stopp. Inga stölder här inte! Marsch ut härifrån" Jag blev så perplex att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag lommade bara iväg från varuhuset. Givetvis skulle jag ställt mig och gapat tillbaka, men jag kände mig detroniserad, in i minsta molekyl, bara av hennes påflugna stil. Det hon anklagade mig för hörde jag knappt, och jag lär knappast ha drivit saken vidare eftersom jag egentligen var livrädd för all uppmärksamhet kring mig och damkläder då. Viljan att bära dom till trots.

Nästa sak hände för inte så många år sedan i Umeå. Jag deltog i en konferens där och anlände på kvällen innan konferensen startade. Det är bästa kvällen för att vara ombytt. Du känner inte igen dina kommande konferenskamrater, och dom inte dig. Inga påtvungna arrangemang finns heller, utan du är ledig och fri. Just det här tillfället var extra spännande för mig, för nu hade jag bestämt mig. Jag skulle göra hål i mina öron. Men just det är en annan historia som vi kan ta senare. Nu är jag istället på rummet, ombytt och klar. Jag tar klivet ut från rummet och rör mig bort mot hissarna. Normalt försöker jag undvika hissar, men jag har redan hunnit konstatera att jag kommer lättare till utgången om jag tar hissen. Så jag far ner till våning 1, svänger runt hörnet, ner för en urtjusig trappa, som hämtad ur någon amerikansk kostymfilm från 50- eller 60-talet (det är bara min balklänning som saknas), och sedan några få steg innan jag kan andas den friska kvällsluften i centrum av Umeå. Jag vandrar runt på gatorna, men allt är ju stängt. Jag fönstershoppar istället och "umgås" på mitt sätt med övriga kvällsflanerande umebor.

När jag så känner mig mätt på upplevelsen börjar jag dra mig mot hotellet igen. Klockan har blivit mycket, mer än vad jag kunde tro, så till min fasa upptäcker jag att huvudentrén till hotellet är låst. Visserligen finns det folk innanför, både i restaurang och vestibul, men porten är låst. Enda utvägen är att ta skeden i vacker hand och trycka på knappen bredvid dörren. Som tur är så anropar ingen mig utan ett knäppande i dörrlåset är det enda jag hör. Med darrande knän öppnar jag porten och kliver in. Stelt och med stirrande blick rör jag mig fram mot hissen och passerar två förvånade vid portierdisken. Min hiss kommer och jag kliver in. Lättad över att ha klarat av det här, så får jag för mig att jag gärna vill fortsätta att se mig omkring på hotellet. Jag kliver därför av redan på första våningen för att passera genom de allmänna utrymmen som finns där. Jag hinner dock knappt börja röra mig där förrän en uniformerad man kommer ikapp mig och griper tag i mig.

Lite bryskt frågar han vad jag gör på hotellet, och när jag lite stammande halar upp min rumsnyckel så släpper han mig och ursäktar sig. I bakgrunden ser jag en av de två förvånade från portierdisken, och anar då hur det hela hänger ihop. Uppenbarligen hade de tagit mig för en annan slags kvinna, av ett slag som de ogärna ville se på deras fina hotell. Även om han i uniform var lite brysk inledningsvis, så hanterade han situationen med all heder sedan det visade sig att jag var hotellgäst.

Men det finns en situation till som jag inte riktigt vet hur den skulle ha kunnat utvecklat sig. Jag var på besök i Halmstad och bestämt mig för en kvällspromenad. När jag sneddade över torget stod det ett gäng ungdomar i tonåren och hängde i ett hörn. Jag passerade dem på lagomt behörigt avstånd, och svängde in på några trevliga gator på andra sidan torget. Efter en trevlig promenad så återkom jag till torget och ungdomarna fanns kvar. Nu reagerade de och började gå efter mig. Jag kunde naturligtvis inte vara helt säker, men av deras tjoande och målmedvetenhet, så drog jag nog den riktiga slutsatsen att de inte var ute efter min autograf precis. Så jag ökade på steglängden lite, och för varje gathörn som jag passerade på min väg fram mot bilen så tog jag några små lätta springsteg.

På detta viset drygade jag ut avståndet, och fick den marginal jag behövde för att osedd kunna ta mig in i bilen. När de sedan dök upp vid husknuten, 15 meter från mig, så tittade de sig förvirrat omkring. Ingenstans syntes jag och efter en del gestikulerande och diskuterande ryckte de på axlarna och återvände mot torget. Jag har som sagt ingen aning om deras avsikt, men jag valde att hellre fly än illa fäkta. Ungdomar i grupp på detta viset kan vara en svårhanterlig grupp, som dessutom gärna skall visa sig på styva linan. Speciellt, som det var i den här gruppen, när det fanns både tjejer och killar närvarande.

Sista händelsen som jag kan erinra mig var i Stockholm för något år sedan. På väg ut från NK så hamnade jag precis öga mot öga med en kille i 35-årsåldern. Våra blickar möttes innan vi fortsatte åt varsitt håll. Trodde jag! Ett halvt kvarter senare blev jag varse att han vänt på klacken och följt efter mig på c:a 3 m avstånd. Där höll han sig. Likt en vakthund följde han efter mig, och gick jag in i en butik stannade han utanför för att sedan återuppta gåsmarschen när jag återigen kom ut. Vi kryssade oss fram genom kvarteren runt NK, och vid något tillfälle försökte han inleda ett samtal, men jag negligerade honom. Framme vid Norrmalmstorg hoppade jag så på en buss, och han följde efter. Jag bytte en gång vid Slussen och steg sedan av vid en hållplats upp mot Folkungagatan. Min följeslagare följde mig lika troget. Återigen kom han fram till mig och stack nu åt mig en lapp med orden "Jag gillar sådana som du. Vill du ringa mig så har du mitt telefonnummer. Jag vill att du ringer mig. Jag tycker du är fin". Just då kom en ny buss, och jag passade på att hoppa ombord. Till min förvåning så följde han inte efter, och jag kunde andas lite lugnare. Nå, vad tycker ni? Hur skulle ni ha gjort i den situationen. Blir ni smickrade över uppmärksamheten, eller är det påfrestande? Skulle jag genast stannat och kollat av hans ärende, eller hur skulle jag gjort? Har ni några goda råd att ge en liten vilsen person i ett sådant här delikat ärende?

- Jadu, Ellinor, vilka råd skall man ge, svarade Siri eftertänksamt. Jag kan hålla med om att situationen är rätt komplicerad. Det är ju inte enbart ett spel mellan man och kvinna här, utan det finns ju många andra faktorer att ta hänsyn till. Jag är ju dessutom inte helt säker på hur jag, som äkta kvinna, är det inte så ni kallar oss?, skulle ha reagerat. Men tankeexperimentet är intressant, och vi skulle väl kunna försöka tänka ut något vettigt tillsammans. Jag skulle nog inte heller ställa till med en scen mitt på gatan. Speciellt inte i din situation, där du knappast kunde ana att det var din person han var intresserad av. Så med den kunskapen i ryggen agerade du rätt.

- Möjligen skulle du, fortsatte Britt-Inger, ha konfronterat honom någonstans där du skulle haft "ryggen fri", nära en butik eller liknande, och bett honom fara .... Ja du vet vart. Samtidigt så hade du kanske kunnat få reda på hans motiv. Men visst. Det är lätt att spekulera så här, annat att ha en okänd person tre meter bakom en hela tiden. Förstår om du blev lite stressad.

- Var han snygg, frågade Katarina med en spetsfyndig blick. Utan att vänta på svaret fortsatte hon. En intressant fråga är ju om du någon gång senare ringde honom? Då visste du ju hans motiv, och du borde ju i alla fall känt dig rätt hedrad av hans uppmärksamhet.

- Nej, jag ringde honom aldrig. Visst hade jag sådana tankar, men samtidigt så kände jag mig också väldigt osäker vad det var jag i så fall skulle ge mig in på. Om något så var jag då ute på ett gungfly, där varje felsteg kunde sluta i katastrof. Nej, på fullt allvar så reflekterade jag aldrig att acceptera hans invit, men visst funderade jag vad det var som var så intressant med mig, eller min läggning. Och visst hade det kunnat varit bra för självkänslan att ha en artig och uppmärksam kavaljer runt sig. Men det finns ju den enkla sanningen att inget här i livet är gratis. Allt kostar något. Vilket pris han i såfall hade satt på sina "tjänster", och hur de skulle betalas är höljt i dunkel. En sak är jag i alla fall helt på det klara med, det hade aldrig blivit något sexuellt mellan oss.

- Och det kan du säga så där klart?, frågade Margot

- Ja, det kan jag. Jag förstår din tanke, och det enda sätt jag kan kommentera frågan på är nog att göra ett påstående. Jag tror inte heller någon av er är beredda att gå i säng med första bästa karl som ger er uppmuntrande ord på gatan. Jag tror i alla fall att det är så att man kan ge varandra komplimanger utan att det behöver sluta i sängen. Eller...

- Nu tillhör det inte vanligheterna, ens för mig, att en främmande man ger mig berömmande ord mitt på gatan, så jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera, tillade Siri med en speciell glimt i ögat, men jag tror jag förstår vad du menar. Jag fattar också vinken du ger oss med det exemplet. Du klär dig inte i kvinnokläder för att ragga män. Dina motiv ligger på ett annat plan.

- Just det, du får till det precis exakt. Det är inte en sexuell handling från min sida.

- Men stämmer verkligen det? OK, jag kan köpa att du inte är ute för att ragga andra män, men det lilla jag har hört så är det att det dom som byter om upplever kraftig sexuell stimulans.

- Glöm inte bort att alla är olika, och just det ämnet är ju så mycket intressantare att ta upp än om någon "bara" byter om för att han trivs i klänning. Men jag kan till viss del hålla med. Speciellt i mina unga år så blev jag oerhört stimulerad av att klä mig som kvinna. Så stimulerad att även det blev till ett problem för mig. Det fanns liksom inte plats i vissa kläder, och den "kulle" som uppstod har ni liksom ingen motsvarighet till.

- Säger du det! fnittrade Britt-Inger

- Jo men visst var det så. Men i takt med att åren har gått, så har denna "berusning" helt och hållet försvunnit. Visst kan jag bli erotiskt stimulerad även nu, men inte alls som när jag var ung. Kanske handlar det om bättre självkontroll också. Jag hade tex inga större problem i bastun häromkvällen.

- Det där vet jag inte hur jag skall uppfatta, högg Katarina och gav mig en ironisk blick. Så du menar att vi inte var tillräckligt attraktiva, ens i naket tillstånd.

- Kanske just för att vi var nakna, tillade Britt-Inger med en liten spelad sarkasm i rösten.

- Såja, misstolka mig inte helt nu, skrattade jag. Jag hade nog så svårt att hålla mina ögon i schack, så nedvärdera inte er attraktionskraft på det här viset. Däremot så ligger det ändå en del i vad du säger, Britt-Inger. Människan är inte alltid vackrast i naket tillstånd. Ibland gör ack så enkla kläder en enorm skillnad. Jag läste en gång ett citat som en gammal man sade, och det tycker jag stämmer in rätt väl på hur det är. Han pratar om nutidens och dåtidens klädmode: "Förr så kunde man ana mer än man såg, nu så ser man mer än man någonsin anade": Just det här med spänningsmomentet i klädedräkten tror jag betyder mycket. Jag vill kunna ana formerna under plagget mer än jag faktiskt vill se. Så reagerar jag.

- Då finns det ju hopp även för mig, menar du, fortsatte Britt-Inger.

- I allra högsta grad. Människan är inte heller bara en naken kropp, det som också betyder något är det som finns innanför skalet.

- Jag tänkte faktiskt på det du säger när vi satt i bastun, kom det försiktigt från Siri. Jag försökte se hur du reagerade, men någon reaktion kunde jag inte ana, vilket jag faktiskt blev imponerad av. Jag kunde inte ens se något där nere, och ändå så knep du inte ihop benen på något onaturligt sätt. Är det för personligt om jag frågar hur du gör. Blir kanske lite av "Hur gör djur", men du behöver inte svara om du inte vill.

- Känns nästan som jag är ett djur i bur också. Utställd till allas beskådande, skrattade jag. Nej, jag skall inte skämta bort din fråga, ingen annan heller. Har jag utsatt er för den här prövningen att umgås med mig, klädd så här, så skall väl jag kunna stå ut med alla frågor ni har. Än så länge tycker jag att frågorna både har varit relevanta och intressanta. Egentligen är det inte ett dugg komplicerat, men en smula plågsamt. Just den kvällen använde jag kirurgtejp för att fästa den bakåt och ge mig en slät front. För mig var det viktigt att inte ni skulle ta anstöt, så jag ville verkligen försäkra mig om att ni inte skulle märka av eventuella reaktioner. Plågsamheten uppstår när tejpen skall lossas. Just nu så är den inte tejpad, utan bara ligger bakåtvänd i trosorna. Det är fullt tillräckligt en dag som denna.

- Jaha, det är så det fungerar, inflikade Katarina. Jag har faktiskt också funderat. Inte ens i morse kunde jag ana något under ditt tunna nattlinne.

- Men Ellinor, nu kommer jag nästan till den oundvikliga frågan, började Marianne lite trevande. Så mycket som du tydligen önskar vara klädd som tjej, och hur bra du uppenbarligen trivs att gå klädd så där. Har du aldrig funderat på att bli tjej på riktigt så att säga. Man hör ju lite då och då om killar som bytt kön.

- Jo, jag förstod att den skulle komma, konstigt vore det annars. Frågan är egentligen lätt att besvara. Visst har jag funderat och tänkt i dom banorna. Det har gått i vågor, men jag kan nog inte påstå att jag gjort några större ansträngningar för att komma längre fram på den vägen. Men det är ju faktiskt inte det svaret du riktigt ville ha, utan snarare hur jag gått och funderat genom åren. När jag har gått omkring och fantiserat så är det möjligt att jag skapat mig en förljugen bild av hur ett liv som tjej skulle bli. Naturligtvis har jag sett mig som en söt, kanske inte direkt bildskön, men ändå kan sägas vara som tjejer i allmänhet.

I mina vildaste drömmar har jag tänkt mig ett liv som tjej från början, så att säga, med möjlighet att bilda familj och få barn. Gå till jobbet, som gärna skulle vara på bank, resebyrå eller något annat yrke med kundkontakter och där man ställde lite krav på klädsel, tex dräkt eller liknande. På fritiden inbillade jag mig att jag var ganska aktiv, simmade, dansade och gick ofta på teater och konserter. Givetvis bodde jag i ett hus med min familj, gärna i en mindre stad. Ungefär så byggde jag upp en bild av mig som kvinna. Av naturliga orsaker så är det bara drömmar. De skulle aldrig gå att förverkliga. Nästa stadiet var att fundera på hur ett liv skulle kunna blivit om jag bytt kön. Så när som på egna barn såg väl dessa drömmar inte mycket annorlunda ut.

Men som jag sade tidigare, allt detta var drömmar och fantasier, men såtillvida har de nog hjälpt mig att på något sätt skapa mig min fantasikvinna som jag sedan försökt att växa in i. Jag försökte läsa om personer som bytt kön, och jag försökte föreställa mig hur min omgivning skulle reagera på ett sådant besked. Det är alltid svårt att så här i efterhand försöka rekonstruera resonemang, men jag tror att jag resonerade något i stil med att min familj inte skulle acceptera mig. Åtminstone var jag rädd för det, eller tog jag till det argumentet för att jag själv inte vågade ta ställning och sedan stå för mitt beslut. Kanske skulle jag inte ha orkat att argumentera mot mina föräldrar och finna att mina argument för ett könsbyte var ganska tunna och ihåliga. Dessutom skulle ett avslöjande då definitivt fokusera på mitt behov av att klä mig i kvinnokläder, något som jag ville ha väldigt lite uppmärksamhet kring. Allt det här låter hur konstigt och motsägelsefullt som helst, och jag förstår det. Men så fungerade mitt tänkande då och det var fullt av skamkänslor och dåligt samvete för att jag aldrig lättade mitt hjärta. Till slut blev det här en vana, och det är nog där som lite av min inbundenhet går att finna svaret i. Eller kan det vara på så sätt att jag redan var inbunden, och därför inte heller vågade vända mig till någon för att få hjälp och vägledning.

Ni ser själva hur frågor och svar staplas vid sidan om varandra, och allt hänger ihop, eller så tror vi att det hänger ihop och gör besluten svårare och mer komplicerade än de borde vara. Ni ser också hur svårt det är att berätta om det som faktiskt hänt. Mitt eget minne, om inte sviker mig, så hjälper det mig inte att återskapa mina känslor och funderingar korrekt. Allt går att tolka på så många olika sätt, och vad som är orsak och verkan försvinner in i en dimridå av uppgifter som var och en kan verka motsägelsefulla. Men hur jag än vrider och vänder på de fakta som jag har i min hand så vill jag heller inte avstå från något av det jag upplevt som man. Jag har en fru, barn och arbete, och jag tycker att jag haft möjlighet att utveckla mig själv. Så jag går absolut inte omkring och är bitter eller så, utan snarare tacksam att jag ändå kunnat manövrera mig fram till det jag är idag och att jag fått uppleva så mycket i mina bägge roller. Det känns som en ynnest att kunna få smaka på bägge världarna så att säga.

- Det är intressant att höra dig berätta, hörde jag Margot säga. Själv har jag aldrig reflekterat över hur jag skulle varit som kille. Visst har man gått och retat sig på hur killar tar för sig i alla sammanhang, och då kanske önskat sig en annan roll, men tanken, bara som tanke då, att byta kön har inte föresvävat mig. Men som det låter på dig, och som du även visar, så ser det ju faktiskt ut som om du finns i bägge världarna. Samtidigt så känns det konstigt, för det finns ju inget kön som är så där mittemellan. Vi är ju antingen det ena eller det andra.

- Jag tror att det där är en följd av ett stelbent sätt att definiera ett kön. Jag håller med om att vi antingen är man eller kvinna, men vad betyder det egentligen. Jo det betyder, lite förenklat, bara att våra kroppar har två skilda "funktioner". Kvinnan kan föröka sig, men behöver hjälp från mannen. Resten, allt vad vi definierar som manligt och kvinnligt, har få kopplingar till det verkliga könet, utan vi har skapat regler och förhållningssätt utifrån värderingar om hur en kvinna eller man bör uppföra sig. Dessa "regler" har dessutom skiftat från tid till tid. För några hundra år sedan så var det mannen som skulle vara den utsmyckade i församlingen.

Vad jag och mina kamrater gör att vi bryter mot dessa regler och försöker hitta ett läge där vi ändå kan få utlopp för vårt behov. Ett problem som vi brottas med är att det relativt sett är så få som vill, vågar eller kan uppträda öppet. Våra speciella behov får därför inte den uppmärksamhet som skulle behövas, och därmed blir det gärna en flora av missförstånd och felaktigheter kring oss. Inte heller jag går ju ut speciellt öppet. De jag möter ser måhända att det är en man i kvinnokläder, men att det är Martin, det hoppas jag inte framgår lika tydligt. Den skillnaden har betytt att jag vågar visa mig så här. Skulle det vara uppenbart att det är Martin bakom skalet, så skulle jag vara mer restriktiv. Ni är ju dom första ur min gamla bekantskapskrets som har sett mig ombytt. Det är ett risktagande jag gör, men jag gör det ändå eftersom jag hoppas att de positiva följderna skall väga över gentemot de eventuella negativa.

- Hur hittar ni fram till varandra om alla inte har intresse, eller mod, av att visa sig öppet. Det måste ju vara ett gigantiskt problem, och jag misstänker att ni inte använder dörrknackning som rekryteringsmetod, skrattade Siri.

- Det är det också. Det så kallade mörkertalet är stort när det gäller hur många vi är. Den ena gissningen är inte stort bättre än den andra. Det enda experterna egentligen är ense om är att vi är många gånger fler än de av oss som syns. Men det finns en faktor som på ett genomgripande sätt är på väg att vända situationen för oss i våra strävanden att få kontakt med alla dom som finns i hemmen och inte vågar sig ut, och det är Internet. Att jag kom med i föreningen var bara en liten del av mitt "uppvaknande". Jag skulle nog tillmäta Internet ännu större betydelse just för mig.

När jag första gången fick höra talas om Internet så var jag lite skeptiskt avvaktande. Vad skulle det användas till, det verkade krångligt med sina sökvägar och konstiga tecken. Men så en dag så fanns ett modernare sätt att presentera sidor på, och då kom explosionen. En av de första gångerna jag kom åt Internet så startade jag en sökning på ordet "transvestit", och med spänning så väntade jag på svaret. På skärmen kom sedan inte en, inte två, inte heller tre utan många sidor som hade det ordet någonstans. Jag blev alldeles lyrisk och utforskade varje sida, följde dess länkar och hade snart surfat mig jorden runt på alla mer eller mindre trevliga sidor. Alla var heller inget för mig, och dessutom så hittade jag inga i närheten av Sverige. Men idogt arbete lönar sig, och en dag hittade jag en länk till något som inte kunde vara annat än en nordisk sida. Den var skapad av en kvinna som heter Jenny Sand, och via hennes hemsida så fick jag även en länk till FPE-S hemsida och något som kallades "chatt".

Jag hade inte den blekaste aning om vad det var för något, men jag aktiverade länken och kom direkt in på en sida där olika personer uppenbarligen diskuterade med varandra. Det var dessutom inte vilka diskussioner som helst, utan de diskuterade saker som jag längtat efter att få göra i åratals. Jag blev alldeles salig och började lusläsa varenda stavelse. Framför mina ögon fanns hela härligheten, men hur gjorde jag för att bli delaktig i den? Jag hade märkt att innehållet ändrades för var gång jag tryckte på "uppdatera", så uppenbarligen satt det flera, just då, och både läste och skrev. Det fanns också en länk som hette "nytt inlägg", men jag hade ingen aning om hur den skulle användas, och än vågade jag heller inte utforska den vidare utan nöjde mig att läsa och ta till mig av all den härliga och intressanta informationen som strömmade emot mig.

När jag så småningom kom mig för att göra ett inlägg, så skulle ju alla inlägg signeras. Jag hade ju inget namn som tjej. Jag hade ju aldrig haft det behovet, så jag fick lite huvudbry vad jag skulle kalla mig. Det enda kvinnliga namn som jag haft förknippat med min person, var det namn som mina föräldrar tänkt sätta på mig om jag fötts som flicka. Det hade jag fått reda på, och nu tyckte jag att det kunde vara dags att göra bruk av det namnet. Det var så Ellinor kom till, och det är helt och hållet Internets förtjänst.

När jag väl började göra inlägg var det som en fördämning brast. Helt plötsligt fanns det personer, runt om i landet, som jag kunde dela erfarenheter och undringar med. Avståndet oss emellan spelade inte längre någon roll. Vi kunde snabbt och enkelt komma i kontakt med varandra. Fortfarande så var jag också anonym. Ingen visste något mer om mitt rätta jag, och vem som fanns bakom mitt tjejnamn och var jag bodde och arbetade var min egendom. Men rätt snart så började olika pusselbitar, både runt mig och de vanligaste förekommande namnen, falla på plats. Jag började bli "bekant" med dom. Visste mer om deras bakgrund, hur gamla de var och var de bodde på ett ungefär. All den här informationen gjorde att jag kände mig trygg och att vi satt i samma båt. Vi e-post så sökte vi oss också till varandra, och successivt skapade ett förtroende mellan oss. Det i sin tur ledde till att vi även kunde ringa varandra, och få kontakt på det viset. Anonymiteten, som vi håller hårt på utåt, blev inte längre lika viktig, utan vi kunde berätta både det ena och det andra om oss själva.

Man har ju pratat om att Internet skulle bidraga till isolering och därmed mindre behov av personliga kontakter. Jag vill göra gällande att det, för vår grupp, inneburit det omvända. Vår önskan att träffa varandra i levande livet har ökat, och flertalet träffar har också kommit till stånd runt om i landet. Jag har redan berättat om när vi träffades 23 st på en kvarterskrog, och ett annat tillfälle var när vi samlades på ett hotell i södra Sverige. Då var vi över 50 st som reste dit, och när jag övervunnit min första obehagskänsla att boka mitt rum, som Martin, men i Ellinors namn, så löpte allt friktionsfritt. Med bilen fylld av nyblivna kamrater färdades vi ner genom landet och lämnade vårt bomärke på flera småorter längs vägen. Sent på kvällen kom vi fram till vårt mål, och möttes av hotellchefen själv som visade upp sin allra bästa sida, både vad gällde service och personligt bemötande.

Helgen försvann sedan raskt iväg, med festmiddagen på lördagskvällen som en av höjdpunkterna. En 20-årig flicka serverade oss, och hon hanterade oss som om det vore det mest naturliga i världen att 50 män satt i kvinnokläder runt hennes bord. Men huset höll definitivt på att rämna av applådåskorna när kocken kom in och gjorde en självkomponerad parodi på oss. Då höll jublet aldrig på att ta slut, och då kände vi att den service vi fått, och den fina kontakt med personal och ägarparet inte var något påklistrat för att vi var deras betalande gäster utan allvarlig och genuin. Den känslan har fortsatt genom åren då flera träffar har arrangerats där.

Så Internet har hjälpt mig mycket, och skapat kontakter runt om i landet. Internet gjorde det också möjligt att samla ihop dryga 100-talet intresserade från hela landet till en fest som betraktas som den största fest som varit i den här delen av världen. Även då mötte vi professionella restaurangmänniskor som verkligen ställde upp för att göra vår kväll så trivsam som möjligt. För många var det deras första trevande steg som kvinna, och vi kunde erbjuda en vänlig och trygg miljö. Som en av kvällens värdinnor fick jag verkligen se prov på hur fint personalen behandlade oss. Det var inga problem eller konstiga blickar, utan trevlig samvaro under både förberedelser och undanplock. Så visst ser jag att det fungerar att gå klädd så här. Det gäller bara att ställa realistiska krav på sig själv och ha stor acceptans och förståelse gentemot människors olika reaktioner.

- Men har du det egentligen, undrade Margot, "stor acceptans och förståelse"? Är det inte bara en klyscha som du tar till för att det skall låta bra? Jag tycker inte att du visar stor förståelse gentemot mig tex.

- Acceptans och förståelse innebär ju inte automatiskt att du måste följa alla människors synpunkter. Det viktiga är att du kan förstå deras reaktioner. Du skall ju inte behöva utplåna dig själv bara för att någon tycker annorlunda om dig.

- Flickor, nu tycker jag att det verkar som vi är på väg att flytta tillbaka till ruta ett med den här diskussionen, bröt Britt-Inger in. Jag börjar dessutom känna mig nöjd med den här utflykten och undrar om det inte är dags att fara tillbaka och se hur Astrid och Lena har det.

- Håller med, inflikade Marianne, visserligen har dom det bra, jag pratade nyss med dom på mobilen. Lena är uppe nu och mår bra, men de började undra när vi tänkte komma. Mitt förslag är också att vi bryter och åker hem.

- Nu kom ni bra precis. Vi har fixat till middagen, så om damerna bara pudrar sina näsor så kan vi sätta oss till bords. Det är uppdukat på baksidan. Det är ljuvligt varmt där just nu. Välkomna.

- Vet ni vad! Jag har faktiskt varit och satt på bastun. Jag tyckte det var så mysigt häromkvällen. Sedan blir jag så nostalgisk när vi sitter här och pratar om forna tider och vad vi gjorde som unga tjejer. Jag tycker att vi efter bastun sätter på oss våra nattkläder och har ett riktigt gammeldags pyjamasparty här inne. Kryper upp i sofforna och riktigt myser. Enda skillnaden mot förr är väl att jag tycker att vi kan unna oss en drink, sade hon och klappade samtidigt vänligt Lena på axeln. Vad säger ni om det?

- Välkommen i gänget Ellinor, nu kan ingen annat säga än att du är en tjej i alla fall. Men hur tänker du förklara det här senare i sommar?

- Jösses då, hörde jag Marianne säga, så brun du blivit bara på dom här dagarna. Jag kunde då inte se något i onsdags i alla fall. Syns det på mig också?

- Förklara och förklara. Ja, jag vet inte just nu. Samtidigt som jag inte har något emot att det blivit så här, så vet jag inte riktigt hur jag skall hantera fortsättningen. Men något hittar jag säkert på. Jag blir inte nervös för det. Allt ordnar sig.

- Jojo, lätt att säga, men jag undrar nog vad Carina säger när hon ser det, fortsatte Siri.

- Jag lovar att rapportera, inflikade jag, men nu bastar vi och pratar inte mer om det här. Därmed basta.

- Kunde inte heller du sova längre?

- Nej, det var stört omöjligt. Jag ville inte de heller, det ser så härligt ut ute.

- Ja, jag tyckte det också, jag tänkte ta mig en liten morgonpromenad, du har inte lust att göra mig sällskap?

- Visst kan jag det, men du har inget emot att det kommer att ta några minuter innan jag är färdig?

- Nejdå, jag sätter mig härute och filosoferar lite så kommer du så snart du kan.

- Ellinor!, du kanske är trött på alla frågor vid det här laget, men den ena frågan föder den andra, och jag känner nog att min nyfikenheten ännu inte är helt stillad. Gör det något om vi går och småpratar om det?

- Nej, jag är ganska nyfiken själv på era frågor. Det dyker hela tiden upp nya vinklingar och synpunkter på hur ni ser på mig i kvinnokläder, så det är nyttigt för mig också. Kanske leder det till någon fråga från min sida också. Men börja du, jag lyssnar.

- Jag är intresserad av det här med relationer, hur du och Carina klarat av att hantera det avslöjande som kom efter så många år.

- Ja, på något sätt så har vi lyckats få det att fungera, trots det besked som måste ha varit mycket omtumlande för henne. En viktig del i det hela tror jag var att vi inte överilade oss, utan att det gick några dagar innan vi började prata om saken. Det var ju många frågor, och ännu fler "varför". Lite lugnare tror jag Carina blev när hon fick reda på att dottern visste om det och att hon därmed hade någon att lätta sitt hjärta inför. Men största oron för Carina var nog hur andra runt omkring oss skulle reagera om det blev allmänt känt vilket intresse jag hade. Hon ställde hårda krav på att jag absolut inte fick visa mig ombytt hemma eller i närheten av vänner och bekanta. Jag gick väl i princip med på villkoren, men undrade i mitt stilla sinne hur det skulle fungera. Trots allt hade jag ju ingen annan plats att förvara mina saker än hemma.

- Hade du några "önskemål" som du ville att Carina ställde upp på?

- Både ja och nej. Jag valde nog en liten passiv hållning, men jag vet att jag ändå framförde att jag gärna ville ha hjälp med att göra min kvinnogestalt så trovärdig som möjligt. Men jag fick kalla handen direkt, Carina ville inte se mig som kvinna, och heller inte, vilket förvånade mig en smula, se mina kläder. Jag erbjöd henne även att låna kläder av mig, jag tror nämligen att jag har en del som skulle passat henne, men då värjde hon sig ännu mer. Det är nog kanske min största besvikelse efter avslöjandet att hon så kategoriskt valt att inte ta någon aktiv del i mitt ombyte.

- Jag kan nog delvis förstå henne. Du är ju ändå hennes man, den hon gift sig och fått barn tillsammans med. Det är skillnad mot tex mig som inte behöver leva med dig dagligdags. För mig är det mer en spännande detalj i en större helhet. Jag behöver inte ta personlig ställning, utan kan nöja mig med att vara en intresserad åskådare.

- Jo, såtillvida har du rätt. Jag uppfattar nog Carina så också. Hade jag varit, tex hennes arbetskamrat, så är jag ganska övertygad om att hon hanterat det ungefär som du beskriver ditt förhållningssätt gentemot mig. Hon skull nog stöttat och hjälpt honom på många sätt och vis. Det är jag helt övertygad om. Men än har ju det inte gått så förskräckligt lång tid, så jag har fortfarande hoppet kvar.

- Pratar ni mycket om din läggning?

- Nej, det blir faktiskt inte så mycket. Jag sitter i en liten rävsax där. Hon vill ju veta väldigt lite om hur jag tar mig ut, så den information jag ger är mer när och var jag vill gå ut för att träffa mina vänner. Hittills har det inte varit några som helst problem, även om hon ibland tycker att det känns konstigt att sedan i sin tur förklara för någon var jag är och med vem. Då hade det uppenbarligen varit lättare om det hade varit frimärkssamlargänget som träffats. Vi skulle säkert kunna prata mycket mer om det här sinsemellan, men det har inte blivit så.

- Men känns det inte tomt att inte kunna diskutera det hela med sin maka?

- Jo, men det där är ju inte enbart hennes problem, även om hon sagt att hon inte vill delta i mina aktiviteter. Jag skulle säkert kunna föra saken på tal mer än jag gör, men någonstans inom mig så finns det en spärr som jag inte hittar. Jag är rädd på något sätt att stöta på motstånd och få ett "nej". Hellre än detta nej så tiger jag och sluter mig därmed och på något sätt tvingar mig till ett fortsatt liv i garderoben, trots min frihet. Det låter paradoxalt, men ungefär så känns det.

- Vet Carina något om den här helgen?

- Att jag är här känner hon givetvis till, men att jag tagit med mig av mina kvinnokläder är, tror jag, okänt. Jag är övertygad att hon skulle klassificerat mig som en komplett galning om jag hade presenterat tanken, eller möjligheten snarare, att jag skulle visa mig i kvinnokläder inför er. Det är nästan att jag tror hon skulle stoppat mig. Kanske är hennes reaktion den rätta och att mitt agerande närmast skulle kunna liknas vid en galnings.

- Nej, riktigt så illa är det inte. Jag betraktar dig i alla fall inte som en galning. Men visst funderade jag på vad det jag egentigen upplevde när du bytte om där i bastun, mitt framför mina ögon. Det var en overklig känsla. Jag visste ju att det var du som stod där i behå och trosor, men det var inte min tidigare chef och arbetskamrat utan någon helt annan. Kanske var det mitt sätt att "skydda" mig, eller hur jag skall uttrycka mig. Naturligtvis behövde jag inget skydd i den meningen, men jag var ju heller inte på det klara med vad jag skulle komma att reagera. Det var också anledningen att jag kom efter dig. Jag kände på mig att jag aldrig skulle klara att se dig komma ombytt och klar. Jag ville vara med om förvandlingen och kunna bearbeta mina känslor steg för steg.

- Jag tycker du gjorde det riktigt bra. Kändes nästan som du hade varit med om det förut. Jag var först orolig hur jag skulle reagera, men ju längre tid det gick desto lättare blev det. Din närvaro hjälpte mig mycket att förbereda mig inför det stora och svåra mötet med de andra. Du var både ett stöd för mig, och en liten indikator hur resten skulle bli, så jag är dig tacksam för den insatsen.

- Tydligen var det bra för oss båda, och det är väl den bästa situationen vänner emellan att man betyder lika mycket för varandra, fast på lite olika sätt. Men tillbaka till frågan. Så du tror att Carina slagit bakut om du presenterat tanken?

- Ja det tror jag. Dessutom skall jag nog medge att den kändes avlägsen även för mig själv.

- Men hurdå, du hade ju kläderna med? Du måste väl på allvar ha tänkt tanken och beredd på att visa upp dig som kvinna?

- Både ja och nej. I mina drömmar så fanns det där. Jag har i fantasin upplevt otaliga träffar och hela tiden drömt att något liknande som det här skulle inträffa. Jag har varit på personalfester, resor och en massa andra trevligheter som tjej. Men när väl ett tillfälle dykt upp, så har jag inte haft modet att fullfölja. Ja, jag har inte ens medfört mina saker så att drömmen haft en chans att inträffa. Jag tror heller inte jag varit mogen, vare sig mentalt eller vad gäller statusen på mina kläder och övriga tillbehör. Inför den här träffen var jag redo, och jag ville inte komma tillbaka hem och konstatera att om jag bara haft med mig sakerna så hade det fungerat. Nej, jag ville vara garderad, och sedan vet du ju hur det hela avlöpt så här långt.

- Ja, jag vet inte om jag skulle ha vågat. Det är nog en av dom sakerna jag är mest överraskad över. Samtidigt så blev jag inte så där chockad när du berättade det. Din berättelse kändes äkta, och det var den ju, och på något sätt så bekräftade den tankar som vi själva haft. Att du skulle vara transvestit hade vi aldrig kunnat drömma om, men samtidigt så uppträdde du heller inte som andra på jobbet. Det var något särskilt med dig, det var vi överens om, men absolut inte det här. Just det här vet jag att fler tycker. Vi blev överraskade, men ändå inte.

- Kul att du säger det. Samtidigt så får jag en liten bekräftelse på något som jag haft mina funderingar kring. Jag tror nämligen att vi bär på oss en massa förutfattade meningar. Vi tror att bara jag sticker näsan utanför dörren så kommer grannen och säger "Aha, där går Martin, transvestiten", trots att jag bara har mina egna kläder. Jag tror t.o.m. att jag skulle kunna gå ut halvt omklädd utan att de skulle dra den slutsatsen. Antingen reagerar vi inte, eller så söker vi alla tänkbara förklaringar utom den enklaste och mest riktiga. Den här tesen är mitt försvar varför inte jag berättat för mina övriga två barn. Jag har kommit till den slutsatsen att de inte skulle må bättre av att veta något som de kanske inte ens funderat över. Carina å sin sida hävdar att dom visst borde veta om att jag byter om. Så "slarvig" tycker hon att jag blivit med mina kläder. Sanningen vet jag inte, utan jag får känna mig fram.

- Ingen lätt situation. Men den naturliga slutsatsen blir ju en undran. Vi visste ju heller inget. Om vi hade varit dina "barn" så skulle ju även vi ha "skyddats" enligt ditt sätt att resonera.

- Ja, det ligger något i vad du säger. Enda skillnaden är väl just att ni faktiskt inte är mina barn utan några andra, men det kan säkert kallas för en kvalificerad undanflykt.

- Men, för att släppa det ämnet och kasta oss över nästa. Du har ju berättat att Carina inte vill veta hur du tänker vara klädd på ett möte eller vad ni skall göra. Blir hon inte orolig då att du hittar på tokigheter och hamnar i dåligt sällskap?

- Den frågan har vi diskuterat tillsammans med Pelle, och Carinas svar var helt enkelt att hon litar på mitt omdöme i det avseendet. Jag har inte visat prov på dåligt omdöme innan, så varför skulle jag bli en annan person i damkläder. Successivt har hon också mött några av mina kamrater och deras familjer, så hon har kunnat bilda sig en uppfattning om vad det är för några. Via Pelle så har hon säkert också fått information hur jag ser ut och beter mig, så där tror jag hon är uppriktig när hon säger att hon är lugn. Däremot har hon blivit förvånad vid några tillfällen att jag kommit hem så sent när jag varit ute med mina vänner, men det har ju flera förklaringar. Den kanske viktigaste är att jag vill få ut max av ett möte. Det är ju trots allt tidskrävande att byta om, och inte minst återställa mig efteråt.

- Men stämmer det verkligen att du är samma person. Visst ser jag att Martin finns någonstans där inom dig, men för var dag som går så försvinner han bort. I början såg jag inget annat än Martin, men klädd i kvinnokläder. Nu vet jag inte. Nu är du mer som vilken väninna som helst. Dina rörelser blir mer och mer feminina, och dina manliga drag tonas bort mer och mer. Så visst tycker jag att du är en annan person när du är klädd så här. Eller är det bara jag som vant mig och inte längre kan avge ett trovärdigt omdöme.

- Svår fråga. Svaret kanske ligger någonstans mittemellan. Du har säkert vant dig vid mig, liksom jag vant mig vid att vara Ellinor. Jag märker ju själv att jag rör mig säkrare efter en stund. Jag måste alltså bli varm i kläderna, så att säga. Men det här med att förändras så funderar jag på frågan själv. Jag ser ju hur jag faktiskt har lättare att umgås med andra när jag är klädd så här. Jag är inte lika otålig, utan kan lugnt sitta kvar långt in på natten. Vad det beror på har jag ingen förklaring till. Men i ett avseende har Carina helt rätt, jag har inte blivit så förändrad i min person att jag skulle ge mig in på saker som Martin aldrig skulle funderat över. Jag hoppas verkligen att mitt omdöme finns kvar, men jag förstår om några tvivlar efter den här helgen.

- En personlig fråga, om du tillåter. Hur långt är du egentligen beredd att gå när du är klädd som tjej. Om du skulle möta en man som blir intresserad av dig, hur skulle du då reagera om han vill gå i säng med dig? Du måste ha funderat över frågan i alla fall.

- Visst har jag det. Jag tänker ofta den tanken, men jag har inget annat svar än att jag måste kunna hantera situationen, om och när den inträffar. Samtidigt så vill jag tona ner mina funderingar. Min grundvärdering är att män och kvinnor mycket väl kan umgås utan att det måste sluta i sängen. Jag tror kanske att du bär på svaret själv. Ta den här helgen som exempel. När ni bestämde er för att även jag skulle inbjudas, var det för att ni ville ha en bock att leka med i sängen, eller var det för att ni tyckte att Martin hörde hemma bland er, som en människa bland andra?

- Du skulle säkert bli glad om jag skulle säga "som bock", men du har ju rätt. Vi drar ofta för stora växlar på det här med sex. Visst har sex stor betydelse för oss, men inte så att vi behöver det ständigt och jämt. Men jag förstod av Margot att hennes man grymtat lite när han hörde att du skulle vara med, så helt okontroversiellt är det inte att blanda så här som vi gjort. Vi hade också trott att du skulle bli svårare att hantera så här när du skulle vara ensam "bock" och att du skulle tro att det var "fritt fram". Alla dessa funderingar har kommit på skam. Du har verkligen varit väluppfostrad. Du har till och med varit så väluppfostrad att vi faktiskt fått lov att provocera dig lite för att se om det inte fanns lite manlighet kvar inom dig, men du har lyckats motstå alla våra försök.

- Jag anade nästan att det låg till på det viset i går kväll. Då var det svårt att sitta där och se allt det vackra runt om mig. Jag hade inte kunnat stå upp utan att jag hade avslöjat mig.

- Var det så illa, skrattade Katarina. Men då blir jag glad. Då finns det ändå en man inom dig, och det gläder mig.

- Ellinor, du är så tyst. Jag hade för mig att du gillade att dansa?

- Jo, det gör jag. Jag tänkte bara låta er avgöra det här utan min inblandning, och så funderar jag lite i största allmänhet.

- Funderar? Menar du att du inte har lust att hänga med?

- Jo, det har jag stor lust till, men det är ju ändå mycket att tänka på. Jag vill ju inte ställa till det för någon av er. Ni skall inte behöva bli utskrattade för min skull. Jag klarar mig alltid. Jag kan alltid sitta på en bänk och bara lyssna och se på er andra. I värsta fall så går jag i omgivningarna, så det löser sig. Det är jag inte ett dugg orolig för.

- Det låter inte speciellt trevligt i mina öron, men vi är ju olika. Dessutom så är det ingen som tvingar dig att vara Ellinor i kväll. Du kommer inte att bli retad om du väljer att åka som Martin.

- Nej, jag kan förstå det, men det lockar mig att göra ett försök, för jag gillar verkligen dans och musik. Det är därför som jag bygger upp olika alternativ för mig så att ni inte skall behöva stå där med skammen. Dessutom så är det ju ett annat problem. Visserligen har jag dansat gammalt, och kan dansa de flesta danser, men jag har ju alltid fört, och i vissa danser så är ju stegen lite olika också för herrar och damer, och det har jag aldrig tränat på. Så mycket hänger återigen på er hur stort besvär ni tycker det är värt att lägga ner för att få det kanske tvivelaktiga nöjet att släpa på Ellinor.

- Värst vad pessimistisk du plötsligt blivit då, svarade Siri. Jag tror du behagar skämta med oss. Känner jag dig rätt så brinner du av iver för att få komma med, men samtidigt så förstår jag din inställning, och det hedrar dig. Men jag har inte skämts för dig hittills, och tror inte jag behöver göra det efter ikväll heller. Vad gäller din andra oro, så får väl Marianne leta upp någon gammal platta och så får vi köra hårt med dig. Du skall veta att det inte är så sällan som någon av oss får agera kavaljer när vi är ute och dansar, så vi kan nog lära dig att följa kavaljeren och bli lika foglig som en äkta dam skall vara.

- Vill du att jag smörjer in din rygg också?

- Ni ser alla så söta ut i era papiljotter, och det fick mig att minnas forna tider igen. En av de saker som jag avundas er mest är just kvinnans hår. Kanske är det de möjligheter ni har att förändra er med hjälp av håret som lockar mig mest. Jag har alltid lockats av hur ni fixar och donar med håret, och hur ni kan trolla fram olika frisyrer med ganska enkla medel. En stark och innerlig dröm har alltid varit att kliva in på en damfrisering, bli ompysslad och få håret snyggt upprullat på spolar, för att sedan borsta fram en vacker frisyr. Jag tycker även att det skulle vara kul att kunna leka med olika håruppsättningar, men som ni vet så är den drömmen bara en dröm. Verkligheten har sprungit ikapp mig och drömmen är inte längre möjlig att genomföra.

När jag en gång i forntiden hade en egen hårman att bearbeta, så var det andra saker som hindrade mig från att genomföra drömmen. Det fanns praktiska saker som hur jag skulle förklara en kvinnlig frisyr, men även ekonomiska. Trots allt så skulle ju en behandling kosta några kronor, och skulle den kostnaden kunna motiveras om jag nästan omedelbart var tvungen att återställa mig till Martins någotsånär vanliga frisyr. Men den viktigaste anledningen till min oförmåga att genomföra drömmen var nog ändå mitt mod. Modet att gå in på en damsalong och be om att få håret klippt som tjej och sedan upplagt enligt konstens alla regler. Modet att gå in på salongen och riskera ett nej från dom. Modet att gå in och därmed avslöja mina egna privata känslor och behov. Det modet saknade jag. Men trots detta så lyckades jag snubbla in på något som kunde ha utvecklat sig riktigt positivt, men som nu blev lite av ett "God dag - Yxskaft".

Det var faktiskt på vår bröllopsdag som den intressantaste händelsen inträffade. Carina skulle till hårfrissan, en som vi efter mycket jagande fått att ställa upp, enkom för henne, på bröllopsdagens förmiddag. Vi bodde ju ihop redan, så vi tog inte så allvarligt på det här att man inte skulle se bruden innan vigselakten, utan det var mer praktiskt att jag följde med och bytte om där för gemensam färd till kyrkan. Väl inne på salongen tog killen, det var faktiskt en kille, direkt hand om Carina och jag travade runt i salongen med stora och intresserade ögon. Det var en stor salong, med massor av bås i olika vinklar och vrår. Nyfiket studerade jag alla redskap, och fingrade försiktigt på alla de peruker som de uppenbarligen tränade sig på och som fanns lite här och var. Jag hade helt enkelt en trivsam stund för mig själv, och då och då tittade jag till Carina för att se hur arbetet med henne fortskred.

Jag blev mycket intresserad av att följa hur han rullade upp hennes hår, och noterade hur skickligt han fångade upp alla hårslingor. Jag lade även på minnet hur han höll hårnätet och hur det knöts för att hålla alla spolar på plats. Carina skickas sedan in i ett stort rum med torkhuvar och placeras där. Då tittar han på mig och undrar om inte han skulle ta och föna mitt hår, nu när det ändå fanns tid över. Jag hade inget att erinra, så jag placerades i en stol och han satte igång. Arbetet gick snabbt och snart så var mitt hår snyggt friserat. Då säger karlsloken, ja jag kan inte använda något annat ord, "Egentligen skulle jag väl ha rullat upp ditt hår på spolar också. Det hade gått lika fort och blivit mycket bättre". Vad skulle jag säga? Jag måste ha sett lång ut i ansiktet, samtidigt som jag borde fått ett uttryck som mer liknade den som sålt smöret och sedan tappat pengarna. Jag var fullständigt tillintetgjord, och nu fanns inte tiden att ändra på det. Den besvikelsen har jag återkommit till många gånger, och kanske är det också den största jag upplevt i det här "yrket".

Något år tidigare hade jag länge gått och närt på en annan tanke som heller inte blev genomförd. I början på 70-talet så var det en ganska ordentlig våg av uppmärksamhet kring oss och närliggande uttryckssätt. Tidningarna hade med jämna mellanrum reportage och jag slukade allt som kom i min väg. I ett reportage så satt ett antal mer eller mindre kända personer runt ett bord och diskuterade med några transvestiter. En av replikerna fastnade i mitt huvud. Det var en av kändiskvinnorna som sade följande "..och min son går numer till en tjej som specialiserat sig på att klippa tjejfrisyrer på killar". Salongen och allt fanns namngivet. Gissa om jag gick till den adressen och slog mina lovar, men inte lyckades jag samla mig så mycket att jag gjorde slag i saken.

Så kan ni nu förstå mig när jag säger att jag njuter av att se er hålla på med era förberedelser inför kvällen. Jag vet att många tjejer hatar att visa sig i papiljotter, och jag älskar att se er i dom. Men nu får jag nöja mig med mer eller mindre passande peruker, och det har ju också sina fördelar. Om du bortser från kostnaden, så kan du ju växla och bli olika personligheter på ett helt annat sätt, men känslan av att håret är ditt eget finns ju inte där. Du kan däremot känna, precis lika mycket som jag tror ni gör, att du passar mer eller mindre bra i olika modeller eller färger.

- Stackar dig, svarade Astrid och kom fram och gav mig en kram. Jag lider faktiskt lite med dig.

- Ja, så synd om mig är det. Och ni får gärna tycka ännu mer synd om mig och ge mig fler kramar, svarade jag med glimten i ögat. Nej, skall jag vara ärlig så sitter nog inte besvikelsen så djupt. Den finns där som en liten tagg, men jag går inte omkring dagligdags och grämer mig. Jag är heller inte uppgiven för att mitt eget hår tunnats ut. Det handlar väl mer om att jag funderar varför jag haft, och delvis fortfarande har, så svårt att bejaka mina behov och stå för det jag är. Även om det inte enbart ankommer på mig att visa min vilja, det finns ju en omgivning att anpassa sig till också med deras krav och förväntningar, så noterar jag ändå hur jag hanterar mig själv och hur jag uttrycker mig. Där finns fortfarande mycket att lära, och förmodligen så ligger de flesta hinder fortfarande inom mig själv. Ikväll så är jag beredd att testa och pröva vad som döljer sig bakom ännu en stängd dörr. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, jag vet heller inte hur andra reagerar, men jag vill glänta på dörren och se efter.

- Jag finns med dig när du öppnar den där dörren, inflikade Marianne och gav mig också en kram. Jag vågar nog påstå att vi alla finns bakom dig då. Jag förstår mer och mer vilket oerhört starkt behov som finns inom dig att klä dig i kvinnokläder. I början såg jag det nästan som om du bara ville ploja med oss och att du ville göra en skojig grej av det, men ju mer jag ser av dig, ju mer inser jag hur seriöst du griper dig an verket. Egentligen så tror jag att du nog tar det här mer allvarligt och seriöst än du själv vågar erkänna. Du är säkert ärlig när du säger att du inte vill byta kön. Men jag undrar om du är lika ärlig när du säger att du numer inte bryr dig om att andra ser att du är en man i kvinnokläder. Det är möjligt att du faktiskt klarar av den situationen bättre än du gjorde tidigare. Det tar jag nästan som mer eller mindre för troligt efter vad jag själv har kunnat konstatera dessa dagar. Du har knappast brytt dig om vad andra tyckt och gjort, men jag uppfattar nog att du ändå väldigt gärna vill att omgivningen ser dig som kvinna också. Jag kräver inget svar av dig, men så uppfattar jag nog det hela, och jag blir mer och mer övertygad om att andra, blickarna till trots, ändå inte tvärsäkert kan placera in dig i "rätt" fack.

Alla vi här har ett handikapp när vi betraktar dig. Vi vet att du är en man i kvinnokläder, vilket inte andra gör. Våra iakttagelser utgår hela tiden från det faktumet, och vi kan inte se dig med neutrala ögon. Jag kan därför bara gissa, och det är att om du bara uppför dig som kvinna så är det den iakttagelsen som kommer att vara avgörande för hur du blir bedömd och klassificerad. Du har själv också visat oss att den detaljen klarar du galant. I många stycken är du mer kvinna än någon av oss, och det har fått mig att fundera kring min egen roll. Är detta offer av min kvinnlighet något jag själv önskat, eller är det något som jag mer eller mindre tvingats till för att följa med tidens strömmar. Eller är det så illa att jag trott att tidens strömmar krävt detta offer, men att jag i själva verket varit med och styrt strömmen åt helt galet håll?

Du sade något tänkvärt nyss. Du sade att du njöt av att se oss så här, njöt av att se oss när vi gjorde oss vackra. På dig lät det som om vi höll på så här inför varje helg, eller varje fest. I själva verket så är det åratals sedan jag rullade upp håret så här. Jag har helt enkelt inte tagit mig den tiden. Bästa ursäkten har varit barnen, men inte ens den håller i längden. I dag bestämde vi oss för att, lite grann till din ära, göra allt på det gamla fina sättet. Vi blev väl inspirerade och nostalgiska i går kväll med pyjamaspartyt, men jag kan garantera dig att den här eftermiddagen väckt känslor till liv. Känslor som säger att jag också gått miste om något. Visst är det tidskrävande ibland att hålla på så här, men jag känner mig också mer tillfreds. Känner mig faktiskt mycket mer kvinnlig än på många år, och det är din förtjänst helt och hållet. Du har envisats med att klä dig mycket kvinnligare än vad jag normalt gör, och det har jag inte klarat av. Jag har varit tvungen att ta upp kampen med dig, och i kväll blir det en kamp på "liv och död". Ikväll skall jag avgå med segern, det kan du lita på. Det kommer att bli en ärlig kamp där jag kommer att göra allt för att hjälpa dig att se så bra ut som möjligt, men jag kommer att vara lika enveten i mina försök att framhäva min kvinnlighet, och jag vet att fler här bär på sådana tankar. Ikväll blir det Kvinnornas afton, inte några utslätade jeansfigurer, var så säker.

- Du är ingen vanlig tjej, eller hur?

- Nej, det beror förstås på vad du lägger in i begreppet "vanlig", men nej, jag är ingen tjej överhuvudtaget. Trots det så vill jag ändå ibland låtsas att jag är en tjej, och då ser jag ut så här, svarade jag och fattade tag i min vida kjol och bredde ut den så långt det gick.

- Häftigt, inflikade nästa i sällskapet. Att du törs gå ut så där?

- Törs och törs! Jag känner ibland ett väldigt starkt behov av att gå klädd så här, och då besitter jag krafter som nästan kan flytta på berg för att göra mig själv till viljes. Men visst är det nervöst innan jag kommer ut och får "presentera" mig själv. Det här är dessutom första gången jag går på en danstillställning, och det är ju lite speciellt med den här nära kontakten mellan män och kvinnor. Så du kanske har rätt. Hur törs jag egentligen.

- Men du ser ut att klara av det galant, fyllde en dam i. Jag har sett dig uppe på dansgolvet några gånger, och tyckt att du sköter dig riktigt bra. Men är det inte konstigt att dansa med en annan man?

- Förlåt mitt svar, men har du reagerat någon gång på att mina väninnor dansat med varandra?

- Nej, det förstås, men det är ju samtidigt annorlunda

- På vilket sätt annorlunda då, frågade Siri och gav sig in i diskussionen

- Vet inte egentligen, det bara känns annorlunda. Vi måste ju för att det är så få killar här i kväll. Dom räcker ju inte till alla oss.

- Åjo, visst räcker vi till, svarade ytterligare en kille. Men genom att ni dansar med varandra så är det ni som inte räcker till. Jag håller med damen, vari ligger skillnaden. Jag tror att det bara är konventioner som styr det hela. Inget annat. Nästa grej är ju vem jag dansar med om jag skulle bjuda upp dig. Som jag ser det så är det en tjej, eftersom du är klädd så.

- Nu är det väl du som drar till med en generalisering, kontrade en tredje dam. Så det du menar är att om jag har på mig byxor och en kavaj så dansar inte du med mig, för då är jag karl!

- Nu blir det ordentligt rörigt här, fortsatte andra killen. Vi får inte blanda ihop korten som du gjorde nu. När du sätter på dig dina byxor och kavaj, så är du fortfarande tjej. Du sminkar dig och gör allt för att vara lika mycket kvinna för det. Skillnad vore om du drog på dig någon av mina kostymer och skor och gick hit i dom. Då skulle jag nog inte heller ta en svängom med dig. Om du tittar på henne så är hon ju knappast klädd som en karl. Det är det jag menar. Jag har i alla fall inget emot att hon klär sig så. Jag skulle nog även kunna dansa med henne. Kanske jag får boka en dans redan nu?

- Det går bra, svarade jag leende

- Jaså du är sån du, fortsatte den tredje damen och puttade honom lätt i sidan. Det trodde jag inte om dig.

- Såja, inga slag under bältet tack, replikerade han snabbt. Du vet nog var du har mig. Vad jag säger är ju endast att jag sätter dansandet före andra lägre stående tankar. Du vet mycket väl att jag dansar med alla. Visserligen har jag inte förrän nu, vad jag vet, stött på någon av din sort, om du ursäktar att jag säger så, men det gör ingen skillnad för mig. Jag återkommer när dansen sätter igång igen.

- Du är välkommen, svarade jag.

- Men, började en av damerna innan hon avbröt sig för att sedan ta ny fart. Men känns det ändå inte lite konstigt för dig när du blir uppbjuden.

- Jo, det pirrar allt till lite. Det är ju som ni säger lite ovanligt, och jag vet ju inte riktigt hur alla kan reagera. Några kanske inte ser vem jag är från början utan upptäcker det först senare. Alla är inte lika toleranta och nyfikna som du är, svarade jag och nickade åt min kavaljer in spe.

- Har du råkat ut för något sådant, frågade en kille nyfiket.

- Egentligen inte. Nu var det väl jag som var lite för generell i mitt sätt att uttrycka mig. Jag borde ha sagt att jag har hört att sådant inträffat. Ni här har verkligen uppträtt som gentlemän.

- Så vi har inte uppfört oss bra då, frågade Siri med lite ironisk sarkasm i rösten.

- Jodå, utan er hade jag aldrig kommit iväg hit. Utan ert stöd, och möjlighet att gömma mig bakom och bland er hade jag aldrig vågat, svarade jag och gav Siri en välförtjänt kram.

- Det var inte första gången du dansade snoa, det märktes. Det gick ju jättebra. Verkligen kul att dansa med dig.

- Tack, men mycket beror ju på dig, svarade jag vänligt. Jag hade ju inte en chans att missa, du korrigerade ju allt så skickligt. Men jag håller med, det gick jättebra.

- Vilken fart ni hade, hörde vi någon säga bakom ryggen på oss. Det verkade ju nästan som om fläkten stod still när ni for runt.

- God morgon! Jaså, du har inte kommit längre! Håller du på att packa redan, eller varför är alla kläder framme?

- God morgon. Jag kan inte bestämma mig för vad jag skall ha på, eller rättare, jag tycker inte att jag har dom kläderna som skulle passa idag.

- Du menar att du inte har ett par damlångbyxor, alltså. Det är väl det enda man kan tänka sig idag.

- Nej hu då, långbyxor får ni tvinga på mig. Jag envisas med kjol eller klänning. Men jag hittar inte något bland mina kläder här som jag tycker passar.

- Vad är det du har tänkt då?

- Den här knäkorta kjolen passar tycker jag, men jag har ingen blus att ha den till. Borde vara någon lite kraftigare blus, gärna någon enfärgad men ändå med lite färg.

- Kjolen är helt ok, tycker jag. Sedan tror jag nästan att jag har den blusen du pratar om. Jag skulle ta det där linnet och ha under och sedan låta blusen hänga fritt. Det tror jag kommer att passa dig. Jag hämtar blusen om du sätter på dig resten.

- Förlåt att jag undrar, men jag blir så fascinerad av att dina bröstproteser sitter fast så bra. Dom ser ju så naturliga ut och följer med dina rörelser så bra. Du kan ju faktiskt gå utan behå om du vill.

- Ja, jag är förvånad själv. Det är ju fjärde dagen nu som jag har dom. Jag tror också att det skulle fungera utan behå, men jag vågar inte riskera att dom plötsligt släpper, så därför så använder jag den här, svarade jag och tog upp min behå och vant satte på mig den. Jag tycker det känns skönt med det här stödet, och så gillar jag den här modellen som har lite spetsinläggningar. Jag känner mig kvinnlig i den helt enkelt.

- Jo, dessutom så hanterar du ju din behå precis som en kvinna gör. Det syns att du satt på dig en behå ofta. Dina rörelser såg så naturliga ut.

- Prova den här blusen, hörde vi Britt-Inger säga när hon åter dök upp i rummet och bröt in i vårt samtal, jag hoppas den passar.

- Egentligen kom vi inte för att klä på dig, myste Katarina, men det känns rätt trevligt att få hjälpa dig. Det är extra kul för du är så tacksam att ge hjälp. Dina ögon strålar av lycka för var gång vi ger dig ett handtag, och det känns så kul. Nej, Britt-Inger och jag tänkte faktiskt ge oss iväg till kyrkan. Det är alltid så fint så här på försommaren med alla vackra sommarpsalmer. Vill du hänga med?

- Ja, varför inte. Det här vädret inbjuder ju i alla fall inte till något annat än inomhusaktiviteter, så jag hänger gärna med.

- Bra, men Ellinor, sätt på dig ett par strumpbyxor också, det är kyligt ute. Vi vill inte att du kommer hem och har fått blåskatarr precis.

- Flickor, det här får bara inte bli en engångshändelse. Vi har haft det alldeles för trevligt för att bara låta det här rinna ut i sanden. Det får bara inte gå 10 år till nästa gång. Samtidigt så kan vi inte hela tiden räkna med att Marianne vill upplåta sitt hem varje gång, hur mycket hon än bedyrar att det är OK. Så vad återstår då för möjligheter? Visst, vi kan alltid ses oftare och bara under en kväll eller så, men det är inte det jag talar om. Jag talar om en längre samvaro, då vi hinner umgås på samma sätt som vi gjort nu. Utan tanke på familjer, arbete eller annat som ligger på oss som ett tungt ok. Vi behöver helt enkelt komma bort ibland, och vad kan då vara bättre än att göra det i glada väninnors lag.

- Låter jättebra, tänker du på något särskilt ställe då?

- Både ja och nej. Jag tänker inte på något speciellt, men några exempel kan vara London eller Paris dit det går förlängda helgresor, eller om vi vill vara borta längre, till någon badort i södra Europa. Något sådant skulle tilltala mig.

- Häftigt, verkligen kul. När åker vi?

- Sakta i backen nu, vi kan väl inte bestämma oss så raskt, men jag tycker att vi borde fundera på saken och även prata om det hemma. Men jag tycker det borde gå att ordna. Antingen tidig julhandel i London eller Paris, eller slippa undan några kalla dagar i januari. För mig spelar stället mindre roll, det är kamratskapet och umgänget med er som jag sätter främst. Och i det så inkluderar jag givetvis Ellinor, som både är en ny och gammal bekantskap på samma gång. Visst avgör du det hela själv, du kanske inte står ut en gång till med 7 kärringar av vår sort, men för mig har du kommit till den här gruppen för att stanna. Martin är OK som sällskap, men jag tycker att Ellinor är väl så trevlig.

- Instämmer helt, hörde jag sedan från flera håll.

- Tack för dom orden. Ni må tro att dom värmer. Det har varit helt underbara dagar här och jag vet inte hur jag skall.....

- Vi förstår dig, Ellinor. Vi kan även se på dig hur du har trivts och även hur du växt i din kvinnogestalt. Jag vill gärna fortsätta att lära känna Ellinor, så jag stöder Siris ord och förslag helt.

- Ja, vad kan jag säga, fortsatte jag, djupt rörd och med rodnande kinder. Visst vill jag fortsätta att umgås med er, och mycket gärna som Ellinor. Visserligen kan jag se en del praktiska hinder, men problem är ju till för att övervinnas, så det löser sig säkert. Jag hänger gärna med, vilket resmål ni än väljer.

- Fel, inte ni, utan vi. Du är i högsta grad delaktig i vart vi tänker åka. Din röst är lika mycket värd.

- Hej, här är vi. Kom vi för tidigt? Ungarna längtade hem så jag var tvungen att åka iväg. Ni ser ju ut att ha det trevligt i alla fall. Och så eleganta ni är, tom du Marianne har klänning. När hände det senast? .....Men få se, skulle inte Martin vara med också? Eller har ni varit så elaka mot honom att han redan gett sig av? .....Nej, men säg något då, ni ser ju alldeles sprickfärdiga ut. Vad är det som står på?

- Jo, välkommen hem! Visst har vi det trevligt som du ser. Du frågade efter Martin, och du har helt rätt. Redan under natten mellan onsdagen och torsdagen försvann han. Istället så fick vi träffa hans syster. De övriga känner du, men får jag presentera dig för Ellinor. Ellinor, det här är Johan, min man.

- Hej, sade Johan och sträckte fram sin hand mot mig. Samtidigt så såg jag hur han reagerade och fortsatte. Men är det inte.....

- Jovisst är det så, svarade Marianne med ett brett leende, du har helt rätt, men det kan vi ta sen. Är ni hungriga förresten, det finns kvar så att det räcker åt er.

- Oh, ja, hördes ur 5 strupar.

- Jag har ett förslag. Om du vill så kan du byta om hemma hos mig. Jag förstår att du inte kan komma hem så där, hur skojigt det än är, och du vill väl heller inte byta om här och nu. Jag är ju sist i raden av de du skall lämna, så det passar ju bra. Dessutom så ger det ju dig möjlighet att vara Ellinor några timmar till. Vad säger du?

- Utmärkt förslag. Jag tackar ödmjukast för det.