Jane

Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

Jag hade precis förberett mig på en lugn och stillsam fredagskväll, i min lilla radhusliknande lägenhet, när det ringde på dörren. Lite ovilligt reste jag på mig och släntrade fram till dörren. På vägen sparkade jag undan några kassar med tvätt, som ännu inte hade sorterats in i skåpen, innan jag efter en snabb titt i hallspegeln öppnade dörren. Utanför stod Cecilia, en granne några hus bort och min kollega från skolan. I ena handen höll hon ett par bländvita spetstrosor, som hon sträckte fram mot mig med ett leende.

Hon steg in och gav mig trosorna innan hon gick vidare direkt in i köket. Jag följde efter henne samtidigt som jag kände hur blodet återvände och gjorde ansiktet alldeles varmt och svetten började rinna. Cecilia rörde sig hemtamt i mitt kök. Som kollegor och grannar förekom det rätt ofta att vi tog gemensam arbetsmiddag. Vi undervisade båda på det närliggande högstadiet och hade samhällsorienterande ämnen som specialitet. Det var därför naturligt att göra viss planering tillsammans. Hon var också ensamstående och vi trivdes bra i varandras sällskap. Någon djupare relation än att vara vänner hade vi inga planer på, även om våra kollegor, vid fler än ett tillfälle, försökt para ihop oss. Under tystnad plockade jag fram räkorna och började tina dom i en sil.

Tankarna for runt i huvudet på mig. Hur kunde jag vara så slarvig och inte kollade av att torktumlaren var tom innan jag lämnade tvättstugan. Hur mycket mer visste hon? Att jag inte levde i celibat, det visste hon, men hur troligt var det att jag skulle ha kvar trosor från tidigare erövringar och tvätta dom tillsammans med min tvätt? Skulle jag försöka dra en vals eller? Jag var allt annat än koncentrerad när Cecilia sade till mig

Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner. Jag letade fram fjärrkontrollen och slog av TV´n innan jag tog plats i fåtöljen, på behörigt avstånd från Cecilia i soffan. Hon hällde upp lite vin i glasen och jag försökte återfå lite av initiativet, och talförmågan, med ett glatt

Vi tömde våra glas och skalade några räkor under tystnad. Våra blickar mötte varandra och jag såg i hennes bruna ögon att det var med omtanke och ärlighet som hade styrt hennes steg hit i kväll. Jag kände hur vinet fick mina känslor att dämpa sig och min tankeverksamhet kunde börja fungera igen. Jag harklade mig lite innan jag trevande började prata

Jag fortsatte och berättade. Hela kvällen satt vi där och pratade om mina upplevelser i barndomen, via tonåren och upp genom åren. Hur jag successivt utvecklat min kvinnliga sida och mina olika erfarenheter. Jag berättade om alla mina försök att hitta tider och platser att leva ut mitt begär på, mina svårigheter att köpa kläder och skor och andra vardagliga bekymmer. Cecilia lyssnade tålmodigt på min berättelse och hoppade bara in där och där för att få någon närmare förklaring. Den första vinflaskan tömdes raskt och efter lite letande hittade jag en till som vi fortsatte på. Allteftersom kvällen fortskred kändes mitt inre lättare och lättare. Det var inte bara vinet som gjorde mig lättare i sinnet. Även om jag blivit avslöjad på ett mycket abrupt och överraskande sätt så kändes det nu bara bra att ha någon att dela det med. För det kändes verkligen att Cecilia menade allvar med sin uppriktighet. Jag kände att Cecilia skulle komma att betyda mycket för min fortsatta utveckling, och hon verkade vilja ta det ansvaret också.

Vi smålog båda två över det konstaterandet. Cecilia tittade sedan på klockan och konstaterade att lördagen redan gjort sitt intåg.

Efter att Cecilia gått hade jag för mycket att tänka på innan jag kunde lägga mig. Jag vankade omkring i lägenheten och plockade lite här och lite där medan jag försökte summera kvällen. Nu var jag alltså inte längre ensam med min hemlighet. Hur skulle det bli? Kunde verkligen Cecilia hålla tyst med detta? På vilket sätt ville hon hjälpa mig? Var det bara av egen nyfikenhet på hur en transvestit betedde/uppförde sig eller var det verkligen mig hon brydde sig om? Frågorna hopade sig och det enda jag kunde konstatera var att det just nu inte var mycket jag kunde påverka. Bollen låg mycket hos Cecilia. Instinktivt kände jag dock att hon menat allvar och även min egen lättnadskänsla att få dela denna hemlighet med henne var mycket tydlig. Jag skulle i alla fall fortsätta och vara öppen, det fick bära eller brista.

Kapitel 2

Jag tyckte knappt att jag lagt huvudet på kudden innan väckarklockan ilsket gjorde mig uppmärksam på sin närvaro. I all villrådighet hade jag glömt att stänga av den. Efter några fruktlösa försök att somna om steg jag upp, svepte morgonrocken om mig och gick ut och hämtade tidningen. Jag satte mig i favoritfåtöljen och började bläddra i tidningen. Hela tiden kom jag på mig själv att tankarna for omkring och berörde allt utom att registrera det som stod i tidningen. Jag tänkte helt enkelt för mycket på gårdagen och fortsättningen som skulle följa idag. Hon ville se garderoben min. Hur skulle jag klä mig idag? Efter många funderingar bestämde jag mig för att verkligen vara mig själv. Det här var en vanlig lördag och då skulle jag klä mig som jag brukade. Lite mer omtanke skulle jag nog lägga vid förberedelserna och klädvalet, men det skulle bli mitt normala "helg-jag". Så stärkt av det beslutet styrde jag mina steg mot duschen.

En knapp timme senare kom jag ut ur badrummet. Nyrakad över hela kroppen, inte ett fjun så långt ögat kunde nå. Tånaglarna lyste röda och fina och huden kändes len och fin efter insmörjningen av väldoftande oljor. Händerna hade också fått nödvändig manikyr, men här nöjde jag mig med ett ofärgat nagellack. Klädvalet skulle bli lite marigare. Lite för att retas hade jag bestämt att ta just de trosorna som Cecilia hittat. Sedan ville jag gärna ta min sidenblanka PushUp behå. Till det tänkte jag ta mörka strumpbyxor, av lite tjockare kvalitet eftersom vintern fortfarande höll oss i ett järngrepp trots att vi redan skrev april i dagboken. Min, lika bländvita, body med spetsar kring bysten ville jag också gärna ha. Efter lite funderande fram och tillbaka valde jag mina marinblå långbyxor. Det var ett par dambyxor, med knäppning i sidan, som jag hittat och trivdes bra i. Blusen jag valde var en helvit enkel blus men i mjukt och skönt material. Över det hela satte jag sedan på mig en myströja som förvillade bort intrycken av mina något, för en kille, ovanliga former. Sammantaget hade jag alltså damkläder inifrån och ut, men ända gav ett, förhoppningsvis, normalt intryck. Nu var jag redo att möta Cecilia igen.

Precis på slaget 11 ringde hon på dörren. Hon överräckte en påse med bullar till kaffet och gjorde en snabbgranskning av mig innan hon sade

Vi småpratade under fikat. Det var snart dags för lite skrivningar och vi hade en del gemensamma funderingar på vad frågorna skulle handla om. Det syntes emellertid på Cecilia att hon var ivrigare att se på mina kläder än att planera frågor, så jag reste på mig, tog henne i handen och började gå till mitt sovrum.

Ett lågmält "Oh- har du såå mycket" kom från Cecilia. Jag började plocka lite bland kläderna och lyfte fram en av mina favoriter, en blommig klänning med kort ärm, markerat bröstparti och midja, samt vid vadlång kjol. Cecilia tog den, kände lite på tyget mellan fingrarna, höll upp den framför sig och tittade i helfigurspegeln som satt på insidan av garderoben.

Jag fortsatte och visade min, faktiskt, ganska innehållsrika garderob. Där fanns allt från enkla vardagsblusar och kjolar till ljuvliga klänningar och eleganta kvällskreationer. Många av plaggen fick tydliga gillande av Cecilia och dom staplades i en egen hög på sängen. Skosortimentet fick lika stor uppmärksamhet. Cecilia konstaterade avundsjukt att mitt förråd av skor var mer omfattande än hennes eget. Hon konstaterade dock glatt att vi tydligen hade samma storlek för när hon provade ett par skor så passade dom perfekt.

Så nästa garderobsdörr öppnades och låda för låda drogs ut och besiktigades. I den första låg trosor och strumpor, och dom fick bara en flyktig besiktning. Nästa var mer intressant. Där låg alla mina behå-ar.

Den tredje lådan innehöll diverse tröjor av olika slag. Mina bodys tilldrog sig speciellt intresse. Cecilia hade funderat mycket att skaffa sig någon, men det hade aldrig blivit av. Nästa låda innehöll lite mer sommarsaker som baddräkt, bikini och lätta t-tröjor, shorts mm. Dom återkommer vi till senare konstaterade Cecilia glatt. Femte lådan innehöll mina nattkläder och alla tunna läckra nattlinnen togs upp och beskådades. Hon undrade om jag alltid sov i nattlinne och utan att besvara frågan gick jag fram till min säng och lättade på överkastet. Under kudden tog jag fram mitt nattlinne, en knäkort nattskjorta med smala axelband och i vinrött sidenblankt tyg och tillhörande matchande trosor. Ett gillande nickande fick jag till svar. Jag rättade till sängen och återvände sedan till garderoben och den sista lådan. Den var jag nog mest spänd på av alla lådor att visa upp. Hur skulle hennes reaktion bli? Jag drog ut lådan och höll upp det första plagget

Behån och strumpbyxorna följde snabbt efter och så stod hon där, oblygt, i bara trosorna och med hennes läckra, välformade liljekullar uppnosigt pekande mot mig. Jag tog korsetten och svepte den runt hennes kropp och såg till att hennes bröst fångades upp av korsettens spetprydda halvkupor. Därefter började jag fästa ihop korsettens hyskor och hakar. Cecilia började redan nu röra kroppen i mjuka svängningar och diverse välmående ljud kom över hennes läppar. När jag sedan försiktigt började snöra ihop korsetten rörde sig hennes händer i smeksamma, njutningsfulla rörelser över hennes överkropp. Jag fick fullfölja snörningen utan att det minsta plågade uttrycket kom, tvärtom såg hon ut att njuta innerligt av behandlingen. När jag så knöt snörena i en vacker rosett vände hon sig om, tittade en stund på sig själv i spegeln och sa till mig.

Jag gav henne ett par som hon med mycket känsla smekte på sina välformade ben. Efter en ny titt i spegeln vände hon sig mot mig och sade:

Jag lydde genast och började min avklädning. Cecilia kommenterade på ett uppmuntrande sätt mina olika klädesplagg. Förtjusningen blev stor när hon såg vilka trosor jag hade på mig. Sedan började hon hjälpa mig med korsetten. Jag sa åt henne att hon inte skulle vara blyg att ta i. Min kropp var nog inte lika följsam som hennes när det gällde att snällt forma sig efter korsetten. När allt var klart och vi båda stod där i strumpor och korsett frågade hon:

Vi stod en stund och beundrade varandra. Cecilia gick fram till mig och tog tag i mitt hår och lyfte på det genom att föra fingrarna genom det. Sedan kupade hon händerna och lyfte upp håret på sidorna och tittade på det med fundersam min.

Vi travade iväg in i badrummet och letade upp de nödvändiga redskapen. Cecilia svepte en handduk runt mina axlar innan hon böjde ner mitt huvud i badkaret och började tvätta håret och massera in diverse olika välluktande medel i det. Fortfarande med handduken runt axlarna satte hon mig på en stol hon hämtat och började kamma ut mitt hår. Håret kammades fram och tillbaka, medan Cecilia skiftade position och tittade på resultatet från än det ena, än det andra hållet. När hon var nöjd tog hon fram saxen och skulle precis börja klippa när hon sade:

Jag nickade mitt godkännande och Cecilia började klippa mig. Därefter fäste hon upp delar av håret upp mot hjässan innan hon började rulla upp hårslinga för hårslinga. Det dröjde inte länge förrän allt mitt hår var upprullat och säkrat med ett hårnät över hela skapelsen. Jag tittade imponerat på det hela i spegeln. Så här snabbt och elegant gick det inte för mig när jag, med valhänta fingrar, försökt åstadkomma något liknande.

Vi hämtade varsin morgonrock och gick ut till köket. Efter lite letande i kylskåp och frys hade vi fått till en riktig trevlig lördagslunch. Vi kunde inte låta bli att fnittra när vi satt där runt bordet. Jag med papiljotter i håret och Cecilia i lånad morgonrock och spetsprydd korsett lite syndigt synligt under morgonrocken. Vi var som tagna ur en dålig amerikansk B-film där flickorna från bordellen tog igen sig efter nattens eskapader. Vi skojade friskt om det hela, men samtalet gled snart över i hur vi skulle förvalta återstoden av dagen.

Vi försvann åt varsitt håll. Jag ut i badrummet för att sminka mig. Jag inledde med att raka mig ännu en gång i ansiktet. Min skäggväxt var inte speciellt kraftig, men jag ville ha ett så slätt resultat som möjligt. Dessutom var det ju några timmar sedan och jag visste inte hur länge vi skulle bli borta. Efter rakningen masserade jag in en väldoftande ansiktscreme innan jag började med sminkningen. Jag började med en underlagskräm och sedan en lättare bruncreme, för att dölja lite av den mörka skäggbotten och avslutade ansiktet med ett transparent puder. Ögonskuggan lades på med olika färger. Ljust i botten och sedan mörkare ju närmare jag kom fransarna. En liten lätt touche med eyeliner, både uppe och nere, lades på över det hela innan jag började med mascaran. Nöjd med ögonen så övergick jag till munnen. Med en läppenna drog jag upp läpparnas kontur innan jag fyllde i med ett klarrött läppstift. Till sist tog jag fram ett matchande nagellack och målade fingernaglarna röda och fina. När jag kom tillbaka till sovrummet tittade Cecilia häpet på mig och utbrast:

Cecilia hade valt en mörkblå enfärgad figursydd rak klänning, utan ärmar. Under den hade hon en vit polobody, som inte lämnade ett spår efter sig under klänningen. Vita ribbstickade strumpbyxor gjorde hennes klädedräkt komplett.

Vi hjälptes åt med korsetten och sedan satte jag på mig den behå hon lagt fram. Den var benvit och med släta kupor samt lite diskreta spetsar på kupornas framkant. Strumpbyxorna jag haft på mig innan hade fått fortsatt förtroende, men innan jag satte på mig dom tog jag fram en specialpreparerad trosgördel. Den hade lite extra inlägg för att bredda mina höfter och göra stussen lite mer kvinnlig. Den fick några nickningar som godkännande innan strumpbyxorna sattes på. Till mig hade hon valt en mossgrön knäkort kjol och en enfärgad vit blus med brodyr på kragspetsar och manschetter. Till det hade hon hittat en vinröd mönstrad cardigan som skulle bäras uppknäppt. Vi lät bli att sätta på tröjan utan först skulle mitt hår göras färdigt. Vi knöt fast min rosa kamkrage som skydd innan Cecilia försiktigt började ta ut spolarna. Innan jag hunnit blinka var alla avlägsnade och huvudet var ett enda stort virrvarr av lockar. Med hjälp av en borste började hon arbeta fram min frisyr och sakta men säkert kunde resultatet börja skymta. Jag skulle bli begåvad med en kort frisyr i pagevariant. Öronen skulle lämnas bara, så några snygga örhängen skulle hittas. Ett pärlhalsband och en tunn guldkedja närmast halsen fick bli kompletterande accessoarer. Skorna blev ett par svarta promenadskor med 5 cm höga klackar. En handväska fylldes av diverse nödvändiga saker innan vi började känna oss redo.

Vi gick till garderoben i hallen och jag visade upp min kappa. Den var helt OK så Cecilia tog öppnade dörren, kollade snabbt att inga grannar fanns i närheten, innan jag låste dörren och vi började gå mot Cecilias lägenhet. Väl där så smet hon in på toaletten för att bättra på sin sminkning och göra i ordning handväskan, innan vi ånyo gjorde oss beredda på avfärd. Nu brydde vi oss inte om att kontrollera om några grannar fanns utanför. Cecilia sa att jag hade en så övertygande framtoning att ingen skulle tänka på att det kunde vara jag. Den enda känsliga punkten var egentligen när jag gick och kom till mig själv. Vi lämnade hennes hus och gick till parkeringsplatsen utan att möta någon enda. Jag rös till lite, men det berodde nog mer på spänningsmomentet, att vara på väg till mitt första riktiga äventyr som kvinna, och det tillsammans med en riktig, och dessutom mycket attraktiv, kvinna, än den kyliga aprilluften.

Kapitel 3

Bilfärden tog bara en dryg halvtimme och blev odramatisk. Vi satt och småpratade och Cecilia gav mig små råd när det gällde att hantera rösten. Jag skulle försöka prata lite lågmäldare och gå upp några toner på skalan. I övrigt så trodde hon att det skulle fungera fint. Vi åkte igenom staden och kom fram till den nyrestaurerade parkanläggningen. Det var inga svårigheter att parkera bilen och efter att ha samlat mig i några sekunder så tog jag ett djupt andetag och öppnade bildörren. Den friska aprilluften slog emot mig och när jag klev ur bilen, så kvinnligt jag bara kunde, så kändes benen som nykokt spagetti. Cecilia såg min belägenhet och kom småskrattande emot mig.

Vi gick in i parken, sida vid sida, medan vi småpratade. Det var en vacker parkanläggning. Nykrattade gångar och fina gräsytor, även om dom just nu såg lite tilltufsade ut efter vinterns hårda törnar. Massor av träd och rabatter som senare skulle ge svalka och viloplatser för både kropp och själ. Området var genomkorsat av små vattendrag och broarna formligen skuttade fram och åter över vattenytorna. Slänterna utgjorde fina vina vinskydd mot den kyliga vinden, så vi kände solens varma strålar komma emot oss när vi slog oss ner på en av de många parkbänkarna. Många passerade förbi oss men alla verkade uppfatta oss precis så som Cecilia förutspått. Detta stärkte mitt självförtroende och det var faktiskt jag som föreslog att vi skulle dra oss mot parkens cafeteria.

Cafeterian var helt nybyggd med stora glasade partier ut mot parken. Serveringsdiskarna låg i entreplanet och en trappa upp fanns det bord och stolar, med utsikt både över nedervåningen och parken utanför. Många människor hade samma tanke som vi så kön var inte obetydlig. Vi ställde oss där och snällt inväntade vår tur. Vi hade inte stått lång stund innan ett medelålders par framför oss började involvera oss i sitt samtal. Jag höll mig till en början tyst och lät Cecilia stå för pratet. Rätt snart riktades dock en fråga direkt till mig och jag måste svara. För mig lät rösten väldigt konstig, men jag kunde inte se någon reaktion utan de fortsatte att prata utan några tecken på tveksamhet. Det blev snart vår tur och självförtroende fick sig ytterligare en skjuts uppåt när servitrisen vände sig mot oss och frågade:

Jag hade kunnat beställt en av varje bakelse i glädje över de orden, men nöjde mig med en kopp kaffe och en mazarin. Cecilia tog likadant. När vi kom upp för trappan så såg vi att det var ont om sittplatser. Däremot hade våra köbekanta hittat ett bord och dom vinkade nu åt oss att komma dit och dela bord med dom. Nu presenterade vi oss lite noggrannare för varandra och det stillsamma köpratet tog ny fart. Vi hade en trevlig stund tillsammans och tiden bara flöt iväg. Kön fortsatte att ringla och vi kände ett moraliskt ansvar att lämna plats åt andra. Vi gick ut från caféet och våra nyvunna vänner frågade oss om vi sett museet som fanns inom parkområdet. Vi svarade nej och tackade samtidigt ja till att göra ett gemensamt besök där. Det var ett slags stadsmuseum som visade stadens historia. Paret vi träffat hade gedigna kunskaper och kunde guida oss på ett förträffligt sätt. Dessutom kunde de berätta roliga anekdoter om nästan allt på museet vilket gjorde historien ännu mer levande. När vi gått igenom hela huset och skulle gå därifrån fann vi det lämpligt att dela på oss. Vi tackade för en trevlig samvaro och mot löfte att vi skulle ses igen växlade vi adresser med varandra.

Cecilia och jag fortsatte genom ytterligare några avsnitt av parken innan våra magar började fråga efter mat. Dagen hade övergått till kväll och mörkret var redan på väg att lägga sitt täcke över oss. Vi blev alldeles villrådiga hur vi skulle göra. Något måste vi äta, men ingen av oss hade förberett något för helgen. Det enda alternativet som stod till buds var att uppsöka någon matinrättning och få oss något i magen. Vi tog därför bilen och letade upp någon mysig liten krog. Strax utanför centrum lyste några marschaller vänligt och vi stannade till för att se hur det såg ut. Priserna var överkomliga och matsedeln var omfångsrik, så något skulle gå att hitta.

Väl innanför dörren möttes vi av en trubadur som satt på ett litet podium. Vi hälsades välkomna av en man i dörren och vips hade han hjälpt oss av med ytterkläderna och visat oss till ett bord med fin utsikt över lokalen. Han hann knappt avlägsna sig förrän nästa person var framme och frågade

Vi förklarade att vi tyvärr färdades med bil, men kunde de ordna någon alkoholfri drink och sedan hitta trevliga alkoholfria alternativ till måltidsdryck så var det OK för oss. Även om en av oss kunde dricka så ville vi vara solidariska med varandra. Vår servitör svarade att han mycket väl kunde ordna det hela. Han skulle genast ordna fram något åt oss. Sedan fick våra maträtter avgöra vilket dryck det skulle bli. Slutligen önskade han två så vackra damer en trevlig kväll, och kunde meddela att man väntade mycket folk lite senare, då trubaduren var en välkänd och omtyckt lokal förmåga med bred repertoar. Jag kände hur jag rodnade i hela ansiktet vid dessa ord. Cecilia smög upp med sin hand under bordet och fångade min samtidigt som hon gav den en rejäl tryckare. Vi tittade på varandra och utbytte leenden med varandra.

Drinkarna kom in samtidigt som jag kände att ett besök på toaletten var helt nödvändig. Med en liten teaterviskning påminde Cecilia mig om vilken dörr jag skulle gå igenom, och att det var lämpligt att sitta ner. Jag tackade för påminnelsen och gick iväg. Efter uträttat behov passade jag på att bättra på min makeup, framför den stora spegeln i utrymmet utanför. Flera stolar och en soffa fanns härinne också. Helt annorlunda miljö än inne på herrarnas. När jag återvände till bordet hade fler gäster anlänt och lokalen började fyllas. Cecilia satt och smuttade på sin drink samtidigt som hon läste vad matsedeln hade att erbjuda. Några förslag hade hon också hittat som hon delgav mig. Jag hade inget att invända utan vi bestämde oss för en toast med lax och räkor till förrätt och en smördegsinbakad tournedos till huvudrätt. Beställningen vidarebefordrades till servitören, som än en gång lovade se till att drycken blev till full belåtenhet.

Kvällen blev så lyckad som vi kund e hoppas på. Trubaduren spelade och sjöng, vandrade runt borden och tog upp önskelåtar eller bara kom på en som han tyckte passade till folket vid det bordet. Vi fick inte välja utan för oss sjöng han Maria ur West Side Story. Efteråt vi fick vi varsin kyss på munnen av honom innan han, under stort jubel, drog vidare till nästa bord. Maten, och givetvis drycken, samt betjäningen höll hög klass och det var med sorg i hjärtat som vi insåg att vi nog måste bryta upp. Klockan var en bra bit över midnatt när vi bad om notan. Till vår stora förvåning innehöll den ingen notering om drycker trots att vi fått påfyllning både en och två gånger. Vi kallade till oss servitören och påpekade misstaget.

Vi tackade för den uppmärksamheten och rundade av notan ordentligt uppåt. Vi tackade vår servitör för en mycket trevlig afton och lovade försöka återkomma. På vägen ut passerade vi ägaren, som vi också framförde vårt tack till. När vi kom till dörren stod rockvaktmästaren redan där med våra kappor och hjälpte oss på med dom. Som två okrönta drottningar seglade vi stolta ut ur restaurangen och fram till vår bil. Hela resan tillbaka pratade vi om den fantastiska dagen. Om allt vi upplevt och hur väl det fungerat. Vi var så uppskruvade av all uppmärksamhet vi fått att vi kände att vi måste varva ner med en sängfösare när vi kom hem. Vi bestämde oss också för att sova tillsammans. Som två väninnor som hade haft en helkväll. Väl framme smet Cecilia in till sig för att hämta sina nattkläder medan jag gick in till mig för att gör i ordning drinkarna.

Cecilia kom strax efteråt och vi satte oss tillrätta i vardagsrummet. Skorna sparkade vi av oss och kröp upp i soffan och gjorde det mysigt. Vi gick än en gång igenom dagen, och jag kunde bara inte förstå att allt det här faktiskt hade inträffat. Det var alltför fantastiskt för att vara sant. Cecilia höll delvis med men sa samtidigt att jag verkligen uppträtt som en dam. Det fanns ingenting i mitt uppträdande som gjorde någon misstänksam. Dessutom hade hon inte haft så roligt på år och dag. Äntligen hade hon hittat den väninna hon sökt efter. Hon gillade mitt sällskap och såg bara positivt på hennes upptäckt häromdagen. Jag kunde bara instämma, samtidigt som jag tackade för berömmet. Även jag hade haft mycket roligt och verkligen känt att omgivningen uppfattat mig som kvinna.

Efter ytterligare lite småprat kände vi oss redo att gå till sängs. Vi klädde gemensamt av oss och delade även på badrummet för avsminkning och övriga nattbestyr. Det fanns ingen blygsel längre över vårt förhållande. Vi var två kvinnor som visste det mesta om varandra. Tätt ihopslingrade, men ändå var och en för sig, somnade vi in för att vara redo för ännu en ny dag.

Kapitel 4

Morgonen hade hunnit blivit förmiddag innan vi lojt började sträcka på oss. Vi låg kvar i sängen och småpratade om gårdagen och vad vi skulle göra av dagen. Vi bestämde inget mer än att jag fortfarande skulle vara Jane. Jan skulle få sin del under den kommande arbetsveckan, så det var ingen brådska att "damma av" honom. Vi steg upp och båda två ville ta en uppfriskande dusch. Utan minsta tvekan drog vi av oss våra nattlinnen och hand i hand travade vi iväg till duschen. Cecilia hade plockat med sig en duschmössa, som hon satte över mitt hår

Väl inne i duschen så började vi tvåla in varandra, noggrant och omsorgsfullt gick vi till väga. Med sensuella rörelser lämnades ingen plats oberörd. Innerst inne är jag ju kille och denna behandling medförde vissa reaktioner i min kropp, till Cecilias stora förnöjelse. Hon var inte sen att utnyttja tillfället utan gav sig genast i kast med att ombesörja tvättningen av denna kroppsdel. Jag svarade med att ägna mig åt hennes bröst, uppenbarligen till hennes stora förtjusning. Vi fortsatte så en stund innan Cecilia helt sonika lyfte på ena benet och förde in min mandom i hennes sköte. Så stod vi där, med vattnet strilande ner över oss, och stimulerade varandra med nätta rörelser. Det var en obeskrivlig känsla. Så naturligt och fint det gick tillväga. En gemenskap hade skapats långt utöver ett vanligt förhållande. Vi upplevde verkligen att vi kunde spela på många strängar i den gemenskap som fanns mellan oss.

Vi avrundade vår fysiska gemenskap med några heta kyssar innan vi särade på oss, gjorde en sista avsköljning innan vi gick in i sovrummet för att klä på oss. Cecilia föreslog att vi bara satte på oss underkläder, för att sedan, efter frukosten, smita över till henne och gå "husesyn" i garderoben. Det var inte mer än rätt att jag fick botanisera lite i hennes nu när vi hade möjligheten att låna av varandra. Sagt och gjort. Lätt maskerade, jag i träningsoverall och Cecilia i sina egna kläder från gårdagen, gick vi över till Cecilia för att fortsätta vårt äventyr därifrån. Hennes garderob visade sig vara minst lika välfyllda. Det hon hade, som jag saknade, var några riktigt trevliga festklänningar. Jag kom ihåg några från tidigare personalfester, och måste bara prova dom. Dom satt som gjutna på min kropp. Vilken känsla det var att känna det mjuka, glansiga tyget forma sig kring min kropp. Jag väcktes ur mina drömmar med att Cecilia sa

Exkursionen fortsatte och jag hittade många intressanta plagg att prova. Men den jag mest fastnade för var en halvlång klänning i trikå med polokrage. Den var gråmelerad och följde verkligen figuren som ett korvskinn. Här kom mina vadderade höfter verkligen till sin rätt. Till klänningen valde jag svarta glansiga strumpbyxor och ett halsband i guld som gick ner mot brösten. En fast armlänk, också i guld, sattes fast en bit upp på ena underarmen. Några matchande örhängen hittade vi också. Cecilia valde idag en blus/kjol variant med en svagt mönstrad rosa blus till svart plisserad kjol.

Sminkningen var inte heller idag något problem utan det hela blev godkänt vid första försöket. Nu återstod bara att hitta på något "vettigt" att göra resten av dagen. Så sent som igår kunde det inte bli, det var trots allt vanlig vardag i morgon, men bara sitta hemma i det utsökta vårvädret tilltalade inte heller. Vi funderade och kom fram till att vi ville vistas ute i det fria och i en annan, närbelägen stad, fanns också trevliga parker och promenadstråk, så dit styrde vi kosan.

I sakta mak skred vi genom stadens olika parker. Vi stannade upp lite här och där, tittade på ungdomar som spelade brännboll på en av gräsytorna, eller bara satt på en bänk och log mot förbipasserande. Det var liv och rörelse hela tiden. De enda blickar vi fick var uppskattande sådana. Några försynta visslingar nådde också våra öron, till både min och Cecilias förtjusning, eftersom visslarna knappt "vuxit ur barnskorna". Efter några sköna timmar drog vi oss in mot stadens centrum och fann rätt snart en öppen lunchservering. Jag började bli van att hantera min röst så jag kunde själv beställa min mat utan att väcka uppseende. Inte heller besöket, efter maten, på ett fullpackat damrum väckte någon uppmärksamhet. Allt kändes helt naturligt.

Vi fortsatte vår promenad, nu inne på stadens gator. Varje skyltfönster beskådades intensivt och de olika plaggen diskuterades lika flitigt. Det fanns så mycket att se på och ta till sig, nu när det var "legalt" att titta i fönster med damkläder. Tyvärr var butikerna inte öppna, utan vi fick nöja oss med att fönstershoppa. Vi såg dock stora möjligheter att återvända och göra affärerna den äran av ett besök. Sakta men säkert drog vi oss mot bilen för återfärden. På vägen hem passerade vi en öppen stormarknad och vi insåg att vi nog måste fylla på skafferiet inför den kommande arbetsveckan. Utrustade med varsin kundvagn började vi beta av gång efter gång. Givetvis besökte vi damavdelningen, och även om inte plaggen var av den kvaliteten eller snittet vi önskade oss, hade vi hjärtligt roligt där vi gick bland alla kläder och tittade. Några små kompletteringar, i form av trosor och strumpbyxor, fann dock vårt gillande. Sedan frågade Cecilia mig om jag också var välutrustad när det gällde sanitetsbindor och tamponger. Rodnande svarade jag nekande på dessa frågor, och då styrde hon omedelbart våra kundvagnar mot dessa hyllor. Viktiga varor för en tjej att ha hemma var hennes enda kommentar, sedan hon valt ut ett bassortiment åt mig. Innan vi lämnade klädesavdelningen tittade vi på lite kosmetika, och även där föreslog Cecilia några bra produkter som hon saknat hos mig.

Jag kände stor tillfredsställelse att gå omkring på matavdelningen också. Detta enkla vardagsgöra fick en ny dimension för mig när jag gick där bland hyllorna som tjej. På något sätt kändes det mer angeläget att titta på kombinationen pris/kvalitet nu som tjej, än när jag kilade runt, mest av tvång, som kille och rafsade ihop en mängd varor som "behövdes". Mycket riktigt, när jag sedan kom till kassan innehöll korgen betydligt mindre av impulsvaror och prislappen blev även den mindre än när Jan handlade. Jag tyckte dessutom att jag fått mer för de pengar jag trots allt spenderat.

Det började redan skymma när vi närmade oss våra bostäder. Det uppskattade jag, eftersom det skulle bli lättare för mig att obemärkt komma in till mig. Efter ett snabbt, vi ses i morgon, utanför Cecilia gick var och en hem till sig. Jag kom in till mig utan problem och började packa upp mina inköp när det ringde på dörren. Givetvis trodde jag att det var Cecilia som glömt något så jag gick raskt och öppnade dörren. Men det var inte Cecilia utan två flickor i 10-årsåldern som frågade:

Jag tänkte först tacka nej, men så tänkte jag på hur jag blivit titulerad och då smälte jag genast och köpte två olika burkar, deras sista dessutom. Själaglada neg de vackert och tackade för sig. Lika glad var jag, även om jag insåg att jag måste kontrollera noggrannare i fortsättningen vem som stod utanför.

Jag slutförde upplockningen och började göra i ordning något att ta till kvällskaffet när en underlig saknad kom över mig. Det var något som jag glömt, trodde jag. Så plötsligt förstod jag vad det var. Cecilia fanns inte här. Uppbrottet hade blivit så hastigt att det inte riktigt kändes bra. Jag lyfte telefonluren och ringde över till henne. Jag hörde på hennes svar att hon känt likadant. Jag bjöd över henne på fika så att vi skulle få tillfälle att avrunda helgens upplevelser. Jag hann knappt lägga på luren förrän hon stod där, med mina klädespersedlar som legat hos henne. Vi skrattade gott åt komiken i situationen och möttes i en varm och vänskaplig omfamning.

Vi dukade fram vårt fika och började prata. Cecilia skrattade gott åt "kakburksincidenten". Även hon hade köpt, men av en tredje sort, så gemensamt kunde vi få till ett riktigt imponerande kakfat. Vi pratade även om hur vår kommande vardag skulle bli. Det skulle bli svårt att vara helt som vanligt, alltför mycket positivt hade hänt under helgen, men vi behövde ju inte berätta hela sanningen. Att Jane nu skulle få vila upp sig stod också helt klart, men vi lovade varandra att det inte var sista gången Jane och Cecilia umgicks. Jag lovade också att, vid lämpligt tillfälle, återlämna de saker jag lånat av henne, samtidigt som vi skrattande kom på att Cecilia nog hade lika mycket grejer på sig som tillhörde mig. Efter ännu en kär och innerlig omfamning skiljdes vi åt.

Kapitel 5

Arbetsveckan inleddes utan att något speciellt inträffade. Cecilia och jag uppträdde, tror jag, så som vi gjort tidigare. Våra kontakter rörde sig om vårt gemensamma undervisningsområde, och vi fick, eller rättare sagt, tog oss inga möjligheter att diskutera det som hänt under helgen. Den delen skulle vi, så långt det var möjligt, hålla från vårt arbete. Jag kunde dock själv inte att låta bli och tänka på det hela. Jag kom på mig några gånger att nästan vara på väg in på damtoaletten t.ex. Dessutom tittade jag ännu mer på mina kvinnliga kollegor, hur de var klädda, vilka klädkombinationer de hade, deras sätt att sminka sig etc. Därigenom fick jag många trevliga uppslag på hur jag skulle utnyttja min garderob bättre. Men i övrigt fick Jane hålla sig diskret i bakgrunden.

De kommande helgerna innebar heller inga möjligheter att leva ut som Jane. Hade sedan tidigare lovat att jag skulle besöka mina föräldrar, som bodde en bra bit ifrån mig, en av helgerna, och sedan var det lite andra engagemang som satte hinder i vägen. Så tiden rann iväg och det var inte förrän sent en tisdag kväll, några veckor efter mitt första stora framträdande som Jane, som frågan blev aktuell igen. Det var, naturligtvis, Cecilia som ringde till mig och ville prata. Efter inledande artigheter och lite allmänt prat kom vi in på hennes ärende. Via en väninna i residensstaden hade hon fått fatt på två biljetter till en Vårkonsert nu på lördag. Det skulle bli kör, orkester och någon hemlig gäst. Programmet skulle spänna över hela skalan från klassiskt till pop, men skulle har våren som tema. Hon skulle gå och ville ha sällskap. Väninnan, också ensamstående, skulle själv sjunga så hon var med men ändå inte.

Så blev det bestämt. Cecilia skulle komma över till mig, direkt efter jobbet på fredag, och hjälpa mig med håret. Sedan skulle vi åka, redan på fredagen, till väninnan, för att sova hos henne i två nätter. Hon ville gärna se Cecilia lite mer, det blev inte så ofta de träffades nu för tiden. Hon kände inte till något om Janes verkliga bakgrund, och skulle heller inget få veta, om det gick att undvika. Inbjudan hade helt enkelt bara omfattat Cecilia och en person till, även om väninnan låtit det vara underförstått att hon helst såg en kvinna som sällskap, eftersom alla skulle kunna har roligare då. Hon ville gärna gå ut en sväng redan på fredagen. Sedan, när hon var på repetitionen, så kunde vi "göra stan" med shopping etc. Efter konserten var alla medverkande, med varsin gäst inbjuden till ett enklare samkväm. Gunilla, Cecilias väninna, hade redan pratat med en kompis i kören att officiellt stå som inbjudare av person nr två, dvs Jane. Kompisen skulle komma med på fredagen hon också.

Nu fick jag helt plötsligt mycket att stå i. Kläder skulle väljas ut, ses över och packas. Vårkonserten räknades som en stor tilldragelse i staden, och till den gick man i eleganta kläder. Cecilia lovade att hon kunde låna ut någon av hennes festklänningar, så det bekymret skulle jag slippa. Till fredagskvällen hade jag säkert något tillräckligt fint, och för shoppingturen på lördagen så var det lämpligt att ha enkla och bekväma kläder. Slutligen påminde Cecilia mig att packa ner mina sanitetsartiklar. Jag förstod inte varför, men lovade komma ihåg det.

När vi, på fredagen, möttes på jobbet hade det redan börjat pirra i min mage. Jag var mycket okoncentrerad på allt som hände runt omkring mig, och tänkte bara framåt mot helgen. Jag tyckte det dröjde evigheter innan vi samlades i kollegierummet och, efter en kortare sammanfattning av rektor, önskade varandra en trevlig helg. Cecilia och jag skyndade oss hem och jag hoppade genast in i duschen. Efter noggrann rakning och övrig hudvård steg jag ur duschen. Cecilia hade under tiden kommit över och stod redo att lägga håret på mig. Arbetet gick snabbt. Hon kommenterade att mitt hår blivit något längre sedan sist. Det skulle bara göra saken lättare för henne. När hon var klar plockade hon fram en plasthuva som hon trädde över huvudet. Till ett munstycke på sidan kopplade hon en transportabel hårtork. Håret behövde lite hjälp att torka så att vi kunde komma iväg någon gång. Medan håret torkade, och jag gjorde mig i ordning, skulle Cecilia göra sig färdig och komma över med bilen, så att vi fick packa in allt.

Jag hade lagt fram mina kläder, som jag skulle ha under resan, så med hårtorken på full fart klädde jag på mig. Jag hade plockat fram en vadlång framknäppt kjol och en mönstrad blus. När vi kom fram skulle jag bara behöva byta till den klänning, en ljusrosa skapelse med bred spetskrage á la sjöman, som jag skulle ha på mig på när vi gick ut. Underkläderna tänkte jag ha samma så redan nu satte jag på mig mina tunna spetstrosor, den vackert broderade behån med sina inlägg och de tunna glansiga strumpbyxorna. Mina ben kändes som sammet när jag sakta trädde på de härliga strumporna. Jag höll precis på att rätta till dom lite när Cecilia kom in och lyfte av huvan till hårtorken, för att känna om håret var torrt.

Nu var jag ännu mer konfunderad vad hon tänkte på, men jag lät henne fortsätta

Jag plockade fram dom ur väskan och Cecilia började öppna påsarna samtidigt som hon bad mig dra ner både strumpbyxor och trosor. Jag lydde och därefter trädde hon ett elastiskt band, med två löst hängande stroppar, upp längs mina ben och placerade den runt midjan. Hon justerade den lite grann innan hon tog en binda och fäste den i den ena stroppen.

Jag följde instruktionerna och sedan förde Cecilia in sin andra arm in mellan mina ben och fångade upp bindan och drog den bakåt. Med ett vant handgrepp fäste hon den i den andra stroppen och började justera fästet.

När det var utfört så vände hon mig emot sig och studerade resultatet under tystnad. Uppenbarligen nöjd med det hela, efter en smärre justering, sade hon till mig:

Vi skrattade gott åt hennes kommentar, men jag var samtidigt tacksam för detta extra skydd. Nu skulle jag kunna koppla av lite mer och inte vara ängslig hela tiden. Cecilia satte på torkhuven ytterligare en stund, medan jag satte på mig mina övriga kläder och började måla mina naglar. Tånaglarna hade jag redan fixat föregående kväll. Cecilia flängde runt och bar ut mina saker till bilen. När allt var klart kom hon och återigen kände på håret. Nu var det torrt så hon började kamma ut det hela. Frisyren blev minst lika vacker den här gången. Härlig volym fick det och gjorde mitt avlånga ansikte rundare och mer kvinnligt. Hon fixerade frisyren lite lätt med hårspray och beskådade resultatet. Även hon blev nöjd med resultatet. Jag fick order att fixa en lätt makeup. Den riktiga skulle vi fixa när vi kom fram, så lite läppstift och några drag med mascaran fick räcka.

Så kom vi då äntligen iväg. Inga grannar syntes till utan vi kunde lämna området helt odramatiskt. Resan till residensstaden gick också den utan några problem. Cecilia rattade sin lilla Toyota med säker hand fram till väninnans hem, en lägenhet mitt inne i staden. Vi hade tur att hitta en p-plats direkt utanför huset och började plocka ur vår packning. Vi tog våra väskor och gick upp till Gunillas lägenhet och ringde på. En pigg och glad tjej öppnade dörren och hälsade oss glatt välkomna. Cecilia fick en stor välkomstkram och efter några snabba byten av välkomstrepliker vände sig Gunilla mot mig:

Jag fångade Cecilias roade blick samtidigt som Gunilla gjorde en repris på välkomstkramen hon gav Cecilia strax innan. Jag kände mig mycket välkommen. Gunilla tog tag i en väska och började gå in i lägenheten och styrde stegen mot ett av rummen.

Rummet var tydligen hennes arbetsrum, för i ena hörnet stod en symaskin på ett bord. Sängarna, en dubbelsäng, var utfälld ur en soffa som stod längs ena väggen, och var redan läckert bäddade med fina påslakan. Vi fann det hela alldeles utmärkt och sedan fortsatte hon:

Efter ytterligare en omgång kramar vände hon på klacken och lämnade oss. Vi valde vilken sida som vi ville sova på innan vi packade upp våra väskor. Det var framförallt våra klänningar som behövde få hänga fritt. Resten kunde ligga kvar i väskorna. Vi blev klara och gick ut i vardagsrummet där Gunilla dukat fram kaffe. Gunilla frågade om jag ville se resten av lägenheten också och utan att vänta på svaret började hon visa runt mig. Hennes eget sovrum låg vägg i vägg med vårt och sedan, lite längre bort i korridoren låg toalett och badrum. Bredvid låg ett köket med plats för ett stort matbord. Hela lägenheten var vackert dekorerad. Det lyste kvinnlighet om varje liten detalj. Vi hade precis gått runt när dörrklockan ringde. Innan Gunilla ens hann fram till dörren öppnades den och ytterligare en gladlynt kvinna gjorde sin entré.

Så satt vi där. Jag satt, klädd som tjej, med tre andra tjejer, varav jag aldrig träffat två, och pratade som om vi känt varandra hela livet. Utan några som helst problem smälte jag in i miljön, och deltog i skvallret. För skvaller var det. Här gällde det att reda ut vem som hade synts med vem, varför inte Stina längre var ihop med Kalle osv. Stora som små, viktiga som oviktiga händelser passerade förbi i en aldrig sinande ström av ord och meningar. Någon gång vände dom sig mot mig och förväntade sig någon kommentar, men för det mesta agerade jag passiv lyssnare. Jag kunde inte annat än konstatera att Cecilia hade haft rätt i sitt antagande att ingen skulle kunna gissa sig till att jag inte var tjej. Så här naturligt skulle dom inte uppträda om de haft orsak att misstänka något. Jag kunde också konstatera att vi alla fyra var i ungefär samma storlek. Däremot skiljde hårfärg, frisyrer och ansiktsformerna sig åt. Linda var rödhårig, med härligt långt lockigt hår och med runt ansikte och glasögon, Gunilla med blont rakt axellångt hår och med ett mycket litet ansikte. Cecilia med kort brunt lockigt hår och med ovalt ansikte och mycket markerade kindben. Så vi skulle i alla fall inte se ut som systrar när vi drog vidare ut i natten.

Det var startsignalen för oss alla att börja med våra förberedelser. Den enda som kunde ta det lite lugnare var Linda, som bara skulle fixa till sin makeup, resten var helt klart. Vi försvann in på våra rum och tog av oss våra resekläder. Sedan började cirkusen. Korridoren utanför badrummet "fylldes" av halvnakna flickor som irrade fram och tillbaka. Den ena stod vid spegeln och försökte fixa makeupen, den andra lättade på trycket, samtidigt som den tredje behövde hjälp med halsbandet osv. Allt var ett enda stort virrvarr, men med en mycket hjärtlig och trevlig stämning. Vi var som ett gäng tonåringar på väg till vår första skoldans. Ur allt kaos uppstår så småningom ordning, så också här. En efter en av oss blev färdiga och till slut var vi alla redo för "slutinspektionen" innan vi tog den korta promenaden fram till danslokalen. Jag fick många gillande kommentarer kring min klädsel, och kunde ge några tillbaka till de andra också. Vem som var snyggast ville vi inte gå in på, vi var däremot överens om att stadens andra vackra damer skulle få hård konkurrens i kväll.

Kapitel 6

Benen kändes lite åt spagettihållet när vi närmade oss lokalen. Flera grupper av människor stod utanför och inväntade andra. Vi passerade alla och letade oss fram mot entrén. Vi riktigt såg hur flera av killarna sträckte på halsarna och rättade till slipsknuten när vi passerade. Deras ögon följde oss ända in genom de öppna glasdörrarna, där "stafettpinnen" överlämnades åt nya grupper. Vi kände oss, på ett positivt sätt, som föremål som värderades inför den kommande auktionen. Vi skulle nog inte behöva agera som panelhönor, om vi kunde bedöma reaktionerna på ett riktigt sätt. När vi kom fram till kassan visade det sig att alla tjejer fick gratis entré före kl 22 och den gränsen fixade vi med 5 minuters marginal. Vi gick sedan till garderoben och lämnade av våra ytterkläder innan den obligatoriska uppkollningen skedde inne på damrummet. Därinne var det trångt. Om killarna höll till utanför, så var det här alla tjejer var. Likt druvor, söta sådana givetvis, på en klase hängde alla kring rummets fyra speglar och bättrade på utseendet. De sista justeringarna gjordes, själv lade jag på lite mer läppstift, och "konkurrenterna" spanades in. "Vad har hon egentligen på sig, hon där borta i hörnan" eller "kolla in henne, en maska har redan gått på hennes strumpor" eller "vissa skall då alltid överdriva sin sminkning", var viskningar som trängde igenom det allmänna sorlet.

Nu var vi klara och drog oss in mot stora lokalen. Vi blev anvisade ett bord, med fin utsikt över lokalen och nära till dansgolvet. Inte för nära musiken, utan på behagligt avstånd så att samtal skulle vara möjligt. Dansbandet spelade redan, men det var bara några få dansande uppe. En servitris kom förbi och tog upp våra beställningar. Hon hann dock knappt lämna bordet innan jag kände en lätt klapp på axeln. När jag vände mig om såg jag en kille i mörk kostym och färgglad slips mumlade fram ett

Jag blev alldeles ställd. Visst hade jag räknat med att jag skulle få dansa, men att jag knappt skulle komma innanför dörren var långt över mina förväntningar. Jag fann mig dock snabbt och med ett leende svarade jag

Samtidigt reste jag på mig, och min kavaljer drog artigt ut stolen. Mina tre kamrater, och då speciellt Cecilia, log mot mig när han tog tag i min hand och drog med mig ut på dansgolvet. Jag lät honom hela tiden ligga steget före, så att jag inte skulle "göra bort mig" genom att ta tag i honom på "fel sätt". Jag var ju, av naturliga orsaker, ovan att vara den som inte förde. Jag fick faktiskt tänka till en extra gång hur jag skulle hålla mina händer. Som tur var så spelades det en någorlunda lugn låt, så jag fick tillfälle att träna på min nya dansroll. Redan efter några takter började jag känna mig hemma och kunde lätt följa min partners intentioner. Han var en utsökt dansare. Det märktes att han var här för att dansa. Konversation var väl ett sämre ämne för honom, men det spelade mindre roll för mig. Jag fick tvärtom möjlighet att koncentrera mig på dansstegen och träna i denna ovana roll. I pausen stod han blygt vid min sida, ihärdigt kramandes min hand, och försökte klämma fram några ord. Påtagligt lättad blev han när musiken åter spelade upp och vi kunde fortsätta vår parningslek på dansgolvet.

Jag njöt i fulla drag av dansen, och gav honom en liten lätt kyss på kinden som tack när musiken tystnade. Påtagligt berörd av denna uppskattning förde han mig tillbaka till ett tomt bord. De andra tre hade också blivit uppbjudna omedelbart efter mig. Jag tackade än en gång och artigt hjälpte han mig med stolen innan han, med blossande kinder, rörde sig bakåt i lokalen. Min kamrater anslöt nästan omedelbart och vi fick en kort stund att skvallra om våra respektive kavaljer innan vi på nytt blev uppbjudna.

Så fortsatte kvällen. De drinkar vi beställt in fick vi bara smutta på mellan danserna. Kavaljerna stod formligen i kö för att dansa med oss. Nästan alla var skickliga dansörer, men en och annan borde nog träna lite mer. En del trodde att dom var alla tiders charmörer, men dom imponerade föga på mig, och inte heller på dom andra visade det sig senare. Några klarade av att både vara skickliga dansare och konversatörer, men de var inte många. Efter ett tag blev det så att samma kavaljerer återkom fler gånger och då blev även dansen mer och mer samspelt. Nu började också den tidigare så strikta bordsplaceringen luckras upp. Damerna följde med sin kavaljer till hans bord eller det omvända. Vårt lilla gäng blev också splittrat och jag fick långa stunder klara mig själv. Någon brist på danspartners fanns det inte, men ännu hade ingen slagit sig ner vid mitt bord eller bett mig följa med någonstans. Detta passade mig alldeles utmärkt, för jag kände att det kanske skulle bli svårt att engagera sig för mycket i en bestämd kavaljer.

Mellan danserna kunde jag se att min första danspartner smög omkring i området kring vårt bord, och han hade dessutom varit på väg fram mot mig, när någon annan precis kommit före och bjudit upp mig. Nu passade han äntligen på och vi gick ut på dansgolvet. Han var nog, utan tvekan, kvällens bästa dansör, men försedd med tunghäfta. Men skickligt följde han musikens svängningar och lotsade oss genom de labyrinter som uppstod när de andra dansparen rörde sig. Som på små moln svävade vi runt dansgolvet. Dessutom höll han sina händer i styr. Det enda han företog sig var att leta med sin hand ner över ryggen och stanna över mitt behåband. En del andra kavaljer hade tagit sig friheten att gå ut på längre utflykter och tagit ett fast grepp om min bakdel, innan jag lite diskret flyttat upp deras händer till säkrare platser. I pausen var han lite mer talförd och vi språkade om lite av varje innan musiken åter startade. Nu försökte han även fortsätta konversationen under dansen, men samtalet tog aldrig riktig fart. Men jag uppskattade honom ändå och visade det genom att smyga mig närmare honom och dansa tätt ihop. Jag ville dessutom se hur långt han kunde tänka sig att gå och släppte därför hans ena hand och fattade tag med båda händerna om hans hals. Det gjorde att hans händer, automatiskt, hamnade längre ner på min rygg och jag kände hur han sökte sig ner mot min midja, men inte riktigt vågade fortsätta längre söderut. Så fortsatte vi dansen ut och med ett brett leende tackade han mig för dansen. Jag svarade med en kindpuss, lite längre än den första, och med samma resultat, blossande kinder.

Nu annonserade dansbandet för paus och vi återsamlades alla för en snabb raid ut i damrummet för lite skvaller och uppfräschning. Linda hade dansat mycket med en och samma kille, och var alldeles betagen. Gunilla hade träffat en arbetskamrat och satt vid hennes bord tillsammans med några killbekanta, Cecilia satt också vid ett annat bord och tyckte att jag kunde följa med henne dit. Det fanns en "ledig" kille där som jag kunde prata och dansa med. Jag följde med Cecilia till hennes nyfunna vänner och blev presenterad. Cecilia satte sig nära en av killarna, så jag förstod vem som var "ledig". Jag kände igen honom. Vi hade dansat några danser och han var en av dom som gärna ville utforska mig.

Vi småpratade lite och hade det trevligt. När några passerade förbi, och stötte till honom lite grann, tog han det som anledning att flytta lite närmare mig. Han flyttade så nära att han måste lägga ena armen på min stolsrygg för att få det bekvämt. Den ställningen var tydligen inte heller bekväm, utan snart så började armen söka sig nya tillflyktsorter och hittade, åtminstone temporärt, mina axlar som viloplats. Där fann den armen sig tillrätta, men så var det dags för den andra att ge sig ut på äventyr. Med axlarna upptagna, och mina händer sammanflätade i veka livet, så fanns det tydligen ingen annan plats än knät för hans hand att vila sig på. Nu blev vilan inte långvarig på den platsen heller, utan kvaliteten på min kjolsfåll måste studeras ingående. Sakta men säkert flyttades kjolen högre och högre upp längs låret, samtidigt som han försökte distrahera mig med allehanda småprat. Jag lät honom hållas, mest av intresse hur långt han tänkte gå, och om Cecilias "säkerhetsinstallation" fungerade. Han tänkte nog gå långt, den här mannen. Efter ytterligare ett distraherande moment, en lätt kyss på kinden, hade handen letat sig ända upp mot mina trosor. Sakta började fingrarna vandra runt i trakterna av troslinningen. En viss besvikelse kunde märkas att jag hade strumpbyxor på mig. Dom stoppade effektivt alla försök att komma under linningen. Han gav dock inte tappt utan fortsatte ut över trosorna och sökte sig mot mitt sköte.

Och då inträffade det! Han upptäckte bindan. Handen tvärnitade och gjorde halt. Efter en bekräftande rörelse, att det verkligen var en binda, drog han sig sakta tillbaka. Jag log beklagande mot honom och fick ett lika beklagande ansiktsuttryck tillbaka. Han såg verkligen ut som en som sålt smöret och tappat pengarna. Cecilia, som sett det hela från sin kant, hade svårt att hålla sig för skratt. Min charmör höll precis på att tappa masken helt, när orkestern slog an de första tonerna. Han tog chansen att rädda en del av äran och bjöd omedelbart upp mig. Under dansen bad han om ursäkt för sitt agerande, och hoppades att jag fortfarande kunde vara hans vän. Jag accepterade ursäkten, och svarade neutralt att inget av det han gjort påverkat min inställning till honom. Vi slutförde dansen och gick tillbaka till vårt bord. Jag hann knappt sätta mig innan nästa kavaljer kom och ville dansa.

Kvällen fortsatte i samma tempo och jag blev verkligen förvånad när bandet annonserade kvällens sista dans. Jag blev uppbjuden av en verkligt skicklig dansare, som dessutom både kunde konversera och föra sig. Jag ville gärna visa min uppskattning, så jag smög mig tätt intill honom, släppte hans hand och lade båda runt hans hals och visade på detta sätt att han "fick ta för sig" lite. Han förstod vinken och flyttade ner sina händer så att de omslöt min bakdel. Jag kunde känna hur hans mandom växte innanför byxorna, och förstod att han uppskattade min "inbjudan". När så de sista tonerna klingade ut i lokalen särade vi på oss och tackade varandra för en trevlig kväll med en varm och vänskaplig kyss. Han förde mig till mitt bord och tackade ännu en gång innan han avlägsnade sig. De övriga tjejerna kom också till bordet. Linda och Gunilla med varsin herre i släptåget. Vi blev presenterade för herrarna och vi satt ner en stund och pratade, medan den största rusningen i garderoben passerade. Linda, med kavaljer, var den första som bröt upp. Hon skulle direkt "hem" och sade

Gunillas kavaljer bad oss om våra garderobsbrickor, så kunde han gå i förväg och hämta ut våra kappor. Tacksamt gav vi honom brickorna, och när han var utom hörhåll började Gunilla

Utan att vänta på svar fortsatte hon

Det syntes att Gunilla blev lättad. Vi reste på oss och gick ut till Hans och han stod redan färdig med våra kappor i handen. En efter en hjälpte han på med kappan och tillsammans drog vi ut i den svala vårnatten.

Gunilla hade förberett hemma med lite fika, så vi satte oss ner i vardagsrummet för att avrunda den händelserika kvällen. Planerna för morgondagen drogs också upp. Cecilia och jag ville göra stan osäker och Gunilla, och Hans, skulle på sina repetitioner. Så vi fick en extranyckel av henne så att vi kunde röra oss fram och tillbaka under dagen. Kanske skulle vi hinna ses vid frukosten, men i annat fall så var det efter konserten som vi skulle mötas. Efter det sade vi godnatt och Cecilia och jag drog oss diskret tillbaka till vårt rum. Efter ett lika diskret besök, gemensamt, på toaletten, gjorde vi oss redo för natten. Iförda varsitt delikat nattlinne kröp vi ner under täcket för att småprata lite. Det dröjde inte lång stund innan vi blev uppmärksammade på ett rytmiskt och taktfast ljud inifrån det andra sovrummet. Vi smålog mot varandra och förenade oss sedan själva i en mjuk och stillsam älskog, i skydd av det välbekanta ljudet, tätt inpå oss.

Kapitel 7

Med den där underliga känslan man får ibland, att man inte vet var man befinner sig, vaknade jag upp. Efter några ögonblick, med funderingar, var sammanhanget klart för mig. När jag vände på huvudet låg, mycket riktigt, Cecilia bredvid mig och snusade gott. Hon var helt naken. Jag konstaterade dock att jag var snyggt och prydligt klädd i nattlinne. Med en lätt smekning på hennes bröst väckte jag henne. Hon smålog mot mig och gav mig en kram

Staden var tillräckligt stor för att innehålla ett brett och varierat utbud av butiker. Vi gjorde oss ärenden in i de flesta damaffärer vi såg. Vi hade inget speciellt i sikte, för att inhandla, utan såg dagen mer som ett stort shoppingäventyr. Överallt möttes vi av vänliga expediter, som frågade vad damerna önskade. Varje gång detta inträffade steg mitt självförtroende med någon centimeter, så när dagen så småningom började gå mot sitt slut var jag ordentligt egotrippad av alla vänliga kommentarer kring min kvinnliga uppenbarelse. Några inköp måste dock ske, konstigt annars, med två damer på stadstur och nyladdad plånbok. Cecilia måste bara ha en blus vi såg i ett fönster, och jag uppmanades att titta efter nya badkläder. Så efter lite letande hittade jag både en snygg bikini och en trevlig baddräkt. Bikinin var så fin att Cecilia köpte en åt sig också, men i annan färg. Skor var ett annat intressant område. Några läckra sandaletter fann vårt gillande inför sommarens äventyr. Jag hittade också ett par bekväma promenadskor, vilka saknades i min garderob. På ett ställe var det slutrea av vinterskor, och där hittade vi ett par läderstövlar, åt mig, med högt skaft och hög smal klack, till rena vrakpriset. Även om tidpunkten inte stämde så kändes det som ett mycket lyckat inköp.

Sommaren var ju i antågande och butikerna svämmade formligen över av lätta sommarklänningar. Vi kunde inte motstå frestelserna, utan efter idogt provande hittade vi varsin sommarklänning. Min var kort, avskuren under bysten och löst hängande därifrån. Ovandelen var försedd med smala axelband. Färgen var ljust, ljust gul med små diskreta blommor i flera färger. Man fick intrycket av en vajande svensk sommaräng när man såg skapelsen. Cecilia ville ha lite mer över axlarna, så hon valde en med korta ärmar, men i övrigt var modellerna lika. Hennes var grön i tonen. Så affärsidkarna i staden kunde nog känna sig nöjda efter vårt besök. Även vi var nöjda och drog oss mot Gunillas bostad. Nu skulle vi börja med förberedelserna inför kvällen.

Hemma hos Gunilla så hoppade vi raskt ur kläderna och begav oss mot duschen. Vi båda tog det för självklart att vi skulle duscha gemensamt, så vi bara hoppade rätt in och drog för draperiet. Vi utnyttjade tillfället till att lära känna varandras kroppar ännu mer. Vi hade dock inte tillräckligt med tid för att hinna med någon längre stund av utforskning, så vi höll oss strikt till "programmet" och hjälpte varandra med reningsprocedurerna. Efter duschen trollade Cecilia snabbt fram papiljotterna och rullade upp såväl mitt som hennes hår. Vi hjälpte sedan varandra att göra en riktigt fin festmakeup. Underkläderna kom sedan. För första gången skulle jag ha en axelbandslös behå. Klänningen som Cecilia valt åt mig var nämligen axelbandslös, men med ett tunt chiffongtyg ovanför bysten och på armarna. Klänningen var svart, kort och figursydd. Jag behövde därför också förstärka mina höfter för att bilden skulle bli komplett. Jag satte också på mig min "säkerhetsutrustning". Glänsande svarta strumpbyxor, med liten dekorsömnad vid vardera vristen blev lite av pricken över i-et. Skorna var, för mig som inte var riktigt van, skyhöga och försedda med mycket smal klack. Mina vader och vrister blev ordentligt utsträckta och blev tydligen riktigt sexiga för Cecilia suckade avundsjukt.

Cecilia hade en ljuvlig skapelse i blått. Även hon i kort slimmat fodral, men med smala axelband och en kort bolero utanpå. Det sista vi gjorde innan avfärden var att ta ur spolarna ur håret och kamma till våra frisyrer, samt att sätta på oss diverse smycken. Ett par dinglande pärlörhängen och ett enradigt pärlhalsband blev fina accessoarer liksom den eleganta guldklockan jag fått låna av Cecilia. Lite parfym, på väl valda ställen avslutade vår omklädning. Vi fyllde våra små nätta handväskor med det nödvändigaste och tog på oss våra kappor. Våra inneskor åkte ner i en kasse och lämpligare fotbeklädnader ersatte dom under färden till konsertlokalen. Ett lätt tutande på gatan utanför förkunnade att vår taxi anlänt. En lätt stressad chaufför smälte som smöret i solsken när han såg oss komma ur porten. Han for ur bilen och fram till bakdörren, som han artigt höll upp. Han sträckte även artigt ut sin hand, för oss att ha som stöd, när vi försiktigt satte oss tillrätta. Under hela resan fram till lokalen höll han nog mer koll i backspegeln än på vägen framför, och det var väl rena turen att vi kom helskinnade fram.

Vid konsertlokalen fanns två möjliga angöringsplatser: ute på gatan eller under en glasövertäckt balustrad. Vi såg att andra taxibilar stannade på gatan, men vår chaufför tvekade aldrig, han svängde upp under balustraden, stannade och for ut för att öppna dörren åt oss. Han var så upptagen med att ge oss god service att han totalt glömt bort att han skull ha betalt. Som tur var hann jag se summan och, med en rejäl dricks inräknad, kunde diskret överräcka en bunt sedlar åt honom när jag steg ut. Först tittade han förvånat för att sedan komma på hur det hängde ihop. Tacksamt sken han upp och önskade oss damer en trevlig och angenäm kväll. Vi neg artigt tillbaka innan vi gick in i foajén.

Det var ännu en bra stund innan konserten skulle börja, så vi hade god tid att hänga av oss våra kläder, byta skor och besöka damrummet. Även när allt det var klart fanns det tid över till att röra sig runt i foajén och se på alla festklädda människor. Det syntes att stadens grädda såg det här som sitt sätt att visa upp sina påfågelsfjädrar. Alla möjliga och omöjliga kombinationer syntes. Vi såg allt ifrån riktiga skräckexempel på dålig smak till enkla tidlöst eleganta kläder som passade sin ägarinna som hand i handsken. Herrarna var mer homogent klädda. Det var kostym eller smoking som gällde. Så förkunnade en ringklocka att det var dags att inta sina platser. Vi hade fått plats på sidan av läktaren, ända framme vid räcket, och hade därför bra uppsikt över hela salongen.

Konserten var underbar. Vårmusik i alla dess former spelades upp. Körverk, bara orkester, verk för kör och orkester, allt i en smakfull blandning. En skicklig konferencier höll ihop det hela och lotsade oss längs konsertens röda tråd. Gästartisten visade sig vara en hel grupp sångare som skickligt lekte med sina röster och verkade vara många fler än de faktiskt var. Kvällens mäktigaste upplevelse var nog ändå när samtliga deltagare, under de obligatoriska extranumren, spelade upp några av våra allra vackraste, och käraste, vårsånger. Som slutsång klingade "En vänlig grönskas rika dräkt" ut över salongen. En stämningsfull och värdig avslutning på en fin konsert. Alla deltagare fick också stående ovationer från den fullsatta salongen. Vi vinkade till Gunilla och Linda, som först nu kunde slappna av och söka efter oss. Med teckenspråkets hjälp förstod vi att dom skulle komma och hämta oss ute i foajén.

Uppspelta över det fina mottagandet konserten fått, kom Gunilla och Linda emot oss. Efter sedvanliga artighetsbetygelser, tittade de gillande på våra kläder. Vi fick klart godkänt av dom. Själva skulle dom nu bara byta om från sina scenkläder till andra festkläder. Vi kunde följa med bakom scenen och vänta där, för att sedan gemensamt gå över till festlokalen, som låg vägg i vägg med konsertlokalen. Vi hakade på och kom in i de bakre regionerna. När vi kom fram till damernas loger fick jag en smärre chock. Överallt irrade halvnakna kvinnor omkring för att leta rätt på sina saker. Ingen tog det minsta notis om oss. Cecilia såg min häpna min och knuffade mig lite försynt i sidan för att återföra mig till verkligheten. I fortsättningen försökte jag att inte stirra, men jag kunde ju inte låta bli tillfället och se så många vackra kvinnor, i mer eller mindre avklätt tillstånd, på en gång. Ibland fick jag även rycka in och dra upp ett blixtlås här, eller hålla undan ett hår där osv. Uppgifter som jag gladeligen tog på mig. Genom mitt engagemang blev jag också synlig för de andra och många kommenterade, på ett uppskattande sätt, mina kläder, och var nyfikna, i största allmänhet, på vem jag var.

Allteftersom dom blev färdiga försvann dom iväg för att möta sina gäster. Gunilla och Linda blev också färdiga, och vi kunde återgälda deras komplimanger. Vi fyra var verkligen en elegant kvartett. Festlokalen var uppdukad med en buffé och några i orkestern hade själva tagit ett initiativ genom att sitta och spela medan vi tog maten. Vi var vid det här laget ordentligt hungriga, så vi försåg oss med alla läckerheter. Det var fri placering, så vi letade upp ett bord där det fanns övervägande antal herrar som motvikt till oss fyra. Av döma av deras miner när vi kom och frågade om det var ledigt, så var det som om vi sagt att dom vunnit högsta vinsten på ett lotteri. Artigt studsade de upp och hjälpte oss tillrätta med stolar etc. Vissa justeringar av deras egna platser gjordes så att vi kom att sitta varannan herre/dam. Jag fick en ur orkestern, vid namn Harald, som kavaljer. Han spelade tvärflöjt, fick jag strax veta.

Egentligen fanns det ingen annan programpunkt än just buffén, men kvällen fylldes av allehanda upptåg och improvisationer. De som satt sig att spela blev avlösta av några kamrater, och så fortsatte det. Helt plötsligt började några andra och spela storbandsjazz och dansgolvet fylldes av danssugna personer. Harald bjöd upp mig, och trots min tveksamhet att dansa i så höga klackar, och dessutom snabbt, gick det bra. Vi prövade lite olika dansstilar och när vi dansade bugg kunde Harald inte låta bli att ge mig en extra omfamning när han snurrade in mig mot sin kropp. Han kände tydligen att jag inte hade något emot denna närkontakt, för nu upprepades den turen väldigt ofta i hans koreografi. Varje gång höll han mig kvar en stund längre innan han snurrade ut mig igen. Skickligt nog slutade låten samtidigt med att jag befann mig i hans famn och jag fick därför utstå lite fler ömhetsbetygelser i pausen till nästa låt. Eftersom jag hade min rygg mot honom så var det min nacke och kinder som blev föremål för hans uppvaktning. Den utfördes på ett så fint och känsligt sätt att jag blev riktigt upphetsad. Jag ville också försöka ge något tillbaka, så när jag lade mitt huvud snett bakåt kunde han luta sig framåt och våra läppar möttes i en intensiv kyss. Jag snurrade runt och smög min in i hans öppna famn. Inte förrän ett annat dansande par "råkade" stöta emot oss, en bra stund efter att låten börjat, särade vi på oss och fortsatte med lite mer normala dansövningar.

Kvällen fortsatte med fler spontana infall. Några ur kören gav musikerna tillfälle att återhämta sig lite genom att sjunga lite ur deras breda repertoar. Några andra musiker, däribland Harald fiskade upp sina instrument och fyllde i med extrastämmor. Alla dessa improvisationer gjorde att kvällen kändes fri och otvungen. Alla försökte bidraga med något, eller på annat sätt visa sitt deltagande. T.o.m. serveringspersonalen gjorde sitt bästa för att bli ett med oss övriga och gjorde serveringsritualerna till stor konst. En underbar upplevelse som inte slutade förrän långt fram på småtimmarna. Då var buffébordet fullständigt länsat och gästerna rätt så slaka. Men vilken kväll jag fått uppleva. Och det dessutom som tjej. Att mötas av alla dessa uppvaktande kavaljer var en upplevelse. Även om Harald och jag blivit rätt intima, hindrade det inte andra kavaljerer att försöka stjäla min uppmärksamhet, på det ena eller andra sättet.

Så det var tre nöjda damer, Linda drog iväg åt sitt håll, som drog sig mot Gunillas bostad. Trötta men lyckliga över en härlig upplevelse. Efter några timmars sömn, utan inslag av intimt umgänge, förberedde Cecilia och jag oss för hemfärd. Vi var välkomna tillbaka, närhelst vi ville, upprepade Gunilla flera gånger. Vi lovade att vi nog skulle ta henne på orden, för även vi uppskattade den gästfrihet hon visat. Styrkta av dessa nya vänskapsband for vi iväg. Resan hem började i tystnad. Vi satt båda och samlade ihop våra tankar och summerade helgen. Cecilia bröt tystnaden först

Vi satt återigen tysta en stund innan Cecilia fortsatte

• Jag kan inte se annat än att vi tänker fortsätta släpa på varandra, även i sommar. Jag blir så glad, svarade Cecilia och gav mig en hastig kyss på kinden.

Kapitel 8

Det var nu mer än vecka sedan vi sjungit "Den blomstertid nu kommer" och skilts från våra elever för sommaren. Vi hade även hunnit avsluta övriga göromål i skolan och det låg en förväntansfull uppbrottsstämning när vi nu träffades tillsammans, alla kollegor, på sista mötet. Rektorn gjorde en summering av läsåret och konstaterade att det blev svårare och svårare att hålla ihop verksamheten, med alla krav på besparingar som dök upp som svampar ur jorden. Han ville dock inte förmörka vår ledighet, men såg välvilligt på om vi kunde ägna en och annan tanke på jobbet och hitta på kreativa lösningar, nu under sommarlovet. Med det önskade han oss en avkopplande ledighet. Inte mycket olikt våra skolbarns reaktioner vid skolavslutningen, så bröt alla upp samtidigt och en kakofoni av "Hej då! Trevlig sommar" uppblandat med stolarnas slammer, utgjorde vår start på sommaren

Våra förberedelser för vistelsen i Cecilias sommarstuga, som låg vackert på en ö i skärgården, hade redan kommit långt och vi skulle ge oss av under morgondagen. Nu var det mest praktiska saker att ordna med, blomvattning etc. Inte ett enda klädesplagg, tillhörigt Jan, hade åkt ner i väskorna. Däremot gapade Janes galgar tomma. Förmodligen hade jag packat för mycket, men man vet ju aldrig. Cecilia hade skrattat när hon såg min packning. Hon uttryckte sitt starka tvivelsmål att jag överhuvudtaget skulle hinna att använda alla kläder, om jag så bytte 10 gånger per dag. Gemensamt gjorde vi därför ytterligare en genomgång och nu blev packningen mycket mer hanterbar. Vi stuvade in allting och stängde sedan igen mitt lilla hus. Natten skulle vi tillbringa hos Cecilia, för att lättare kunna lämna området utan uppmärksamhet.

Efter en färd på några timmar, via ett antal små vägfärjor, kom vi fram till Cecilias sommarstuga. Den låg avskilt på en relativt stor ö med vidunderlig utsikt över fjärden utanför. Cecilias farfar hade varit skärgårdsfiskare och landområdet hade varit i deras ägo sedan urminnes tider. När han dog fick enda barnbarnet, Cecilia, ärva det hela och vissa delar hade avyttrats för att möjliggöra upprustning av de kvarvarande delarna. Så Cecilia hade förvandlat den gamla fiskarstugan till något av ett museum över svunnen tid och byggt ett nytt, fortfarande stilenligt, hus lite längre ner mot vattnet. Strax utanför den soldränkta altanen låg en badvik med härlig sandstrand, lite till höger om den började mjukt rundade klipphällar bulla upp sig. Längs en av klipphällarna gick en brygga med en smärre förrådsbyggnad längst ut. Den visade sig, förutom sedvanliga sjöredskap, även innehålla en bastu. Utanför bryggan var det tvärdjupt, så här kunde man angöra med båt. Kombinationen sandstrand, klipphällar och brygga gjorde området helt idealisk för en stuga. Alla olika önskemål om vistelse vid/i/på vatten kunde lätt tillgodoses.

Vi skyndade oss att plocka in det viktigaste innan vi snabbt bytte om till baddräkt. Det strålande sommarvädret måste bara utnyttjas. Utan den minsta tvekan slängde vi oss i vattnet, men det var ka-ka-kallt. Så vistelsen i vattnet blev inte långvarigt men uppfriskande efter den långa resan. Vi gick upp och bytte om till bikini och satte oss tillrätta på en av klipphällarna. Nu värmde solen skönt och vi hade en härlig stund, med alla båtar som sakta rörde sig fram och åter över fjärden som fina blickfång.

Vi fortsatte vårt småpratande en lång stund till. Ingen av oss gjorde någon brådska. Väskorna skulle finnas kvar även senare, men den här stunden, i solskenet, visste man inte hur länge den varade. Ute så här, i havsbandet, kunde vädret slå om snabbt, men vanligtvis höll sig det fina vädret längre här ute än inne på fastlandet. Medan vi satt där och pratade hörde vi en båt närma sig. Vi reste på oss och när Cecilia såg båten komma fram bakom en udde började hon vinka välbekant, samtidigt som hon började gå mot bryggan. Jag följde efter.

Vi kom fram till bryggan lagom för att ta emot tampen och hjälpa till med angöringen av båten. Gurra stängde av motorn och kliade sig lite i det yviga helskägget innan han tog till orda.

Vi tog varandra artigt i handen och utbytte lite kommentarer kring olika företeelser och händelser som var aktuella. Gurra ville dock snart fortsätta, men innan vi skiljdes så sade han

Vant lossade Cecilia tampen i fören medan Gurra startade motorn. Aktertampen fick ligga kvar en stund medan båten vred sig ut mot det öppna vattnet i den trånga viken. Exakt i rätt ögonblick lossade Cecilia även den tampen och med en vinkning till tack tuffade Gurra iväg.

Nu försvann båten bakom nästa udde och samtidigt kände vi oss nöjda , åtminstone för den här stunden, och drog oss mot huset för att börja installera oss. Huset innehöll en storstuga med dörr ut mot altanen. Köket låg i direkt anslutning till storstugan, och innehöll alla livets bekvämligheter. Sovrummen låg lite vid sidan om, i en vinkel, och var tre till antalet. Det största var Cecilias och jag blev visad till det mittemot. Mellan dessa bägge sovrum låg ett litet, men välordnat duschrum, med tvätt och torkmöjligheter. Vi bar in våra väskor och rummen fylldes snabbt med alla våra saker. Cecilia letade lite bland sina saker tills hon hittade ett paket, som hon överräckte till mig

Jag öppnade försiktigt paketet och kom fram till en helt neutral kartong. Ingen ledtråd via den, så jag letade upp locket och öppnade det. Med ett häpet utrop tittade jag först i kartongen och sedan på Cecilia.

Jag lyfte upp den ena protesen och kände på den. Färgen och ytan liknade verkligen ett riktigt bröst. Även dess förmåga att forma sig runt min hand och känslan den gav, påminde mycket om ett riktigt bröst. Storleken var i allra högsta grad normal, inte för stora, men heller inte för små. Jag skulle precis stoppa in ena protesen i min bikiniöverdel när Cecilia stoppade mig.

Hon plockade upp några smala remsor ur kartongen, samtidigt som jag tog av mig behån. Hon sade därefter till mig att sträcka ut mig på sängen. När jag låg där började hon med att placera ut proteserna och titta hur dom skulle sitta. Sedan markerade hon deras läge och tog bort dom. Nu fäste hon dessa remsor vid mitt bröst och tryckte fast dom ordentligt. Därefter satte hon åter dit det ena bröstet, och jag kunde känna hur remsan tog tag i protesen och höll den på plats. Hon gjorde likadant med det andra och bad mig sedan att resa på mig.

Cecilia plattade till längs kanterna och jag kunde knappt själv se var skarven gick. Mycket naturligt blev mitt omdöme. Cecilia ställde sig framför mig, på huk, med det som skulle bli mina bröstvårtor. Hon tittade noggrant på brösten och satte sedan dit de två bröstvårtorna, som uppnosigt stod rätt ut från brösten. T.o.m. de bruna partierna runt bröstvårtan såg mycket verklighetstrogna ut. Nöjd med resultatet reste Cecilia på sig och jag kunde själv få beskåda mitt nya utseende. Jag var mycket nöjd med det jag såg. Cecilia tog också av sig sin behå, och ställde sig bredvid mig. Tillsammans tittade vi på våra spegelbilder, jämförde och diskuterade våra bröst.

Jag provade först med min bikinibehå och det fungerade alldeles utmärkt. Kuporna täckte proteserna helt, men illusionen av en klyfta mellan brösten fanns definitivt där. Samma sak blev det med mina vanliga behåar. Kupornas storlek passade perfekt till mina, snabbt framväxta, bröst. När vi provat klart så kände vi lite hunger. Vi hade tagit med oss en hel del matvaror, så det gällde bara att bestämma inriktning. Det skulle bli mycket fisk i morgon, så dagens middag fick bli något med kött. Varsin t-benstek att grilla blev beslutet.

Vi satt på altanen och åt. Solen värmde gott på eftermiddagen och livet lekte. Vi skulle bara låta det hela sjunka undan lite innan vi återigen måste pröva vattnet och svalka av oss. Precis som vi bytt om till baddräkter och var på väg ut i vattnet passerade Gurra oss på återresan. Vi vinkade glatt åt varandra och han tecknade åt oss att han var nöjd med fångsten. Vattnet kändes inte lika kallt nu, så vi kunde t.o.m. simma omkring lite och skoja med varandra. Mina klarröda naglar lyste vackert emot mig när jag simmade omkring. De nya bröstens tyngd och flytkraft gjorde också denna badstund till en annorlunda och angenäm upplevelse. Nu började den svala vattentemperaturen kännas av och vi gick upp för att värma oss. Vi bytte återigen om till bikini och solade oss torra. Tiden var därefter mogen att sätta på sig lite mer kläder, dels för att solen började kännas sval och dels för att inte sola för mycket första dagen. Cecilia föreslog en kortare promenad över ägorna vilket jag glatt accepterade. Jag skyndade mig in på rummet och valde en kort bomullskjol som skulle fladdra så skönt kring benen när vi gick. Till den satte jag på mig ett linne, med snygga spetsinlägg runt brösten, och med smala axelband. Till fötterna hittade jag ett par sandaletter med relativt låg klack och gummisula.

Första anhalten för den lilla rundturen var upp på berget, med vidunderlig utsikt över den närmaste skärgården. Överallt låg det öar, och mellan dom ilade mängder av båtar. Vattnet var alldeles blått, med svaga krusningar på ytan genom den tilltagande kvällsbrisen. Efter att sett oss mätta på utsikten rörde vi oss inåt ön. Vi passerade strax hennes farfars hus, som låg sött i ena ändan av en vacker äng, smyckad av allsköns midsommarblomster. Bakom skogsbrynet dök så den lilla samling hus som kunde kallas för öns centrum. Här bodde alla fast boende. Övriga hade sina stugor spridda över hela ön. Vi fortsatte fram till stora vägen och följde den tillbaka mot stugan. Nu visste jag lite om hur ön såg ut.

Mor Elin, som alla kallade henne, var verkligen en riktig matmor. Stor och glad med ett härligt humör. Ständigt skallrade hennes muntra skratt genom rummet. När jag blev omfamnad av henne var det inte utan att revbenen fick sig en knäck. Mor Elin var en dam som inte blåste omkull i första taget. Hon stod pall för både det ena och det andra. Middagen som vi blev serverade kan närmast beskrivas som ett gående middagsbord, där det inte var gästerna som gick omkring, utan maträtterna kom svepande förbi i en aldrig sinande ström. Vad som var förrätt, varmrätt eller efterätt fick jag heller inte klart för mig. Och mycket riktigt, huvudsakligen bestod rätterna av olika fisksorter. Hur många strömmingsvarianter det fanns hann jag aldrig räkna, för när jag trodde att vi ätit färdigt, och rensat alla skålar, så dök det upp, från tomma intet, nya fräscha fat, läckert upplagda. Jag var glad att jag hade satt på mig en löst hängande, enkel sommarklänning, med vid kjol, så det fanns lite att fylla på i. Mitt under middagen dök deras dotter Johanna med make Torsten upp. Utan vidare diskussioner dukades ytterligare två tallrikar fram och middagen fortsatte. Dom var också fast boende på ön och kom nu från fastlandet, där de skaffat några reservdelar till en traktor.

Så småningom verkade det som om faten tog slut och vi fick möjlighet att resa på oss och skaka ner lite av maten. Vi blev tillsagda att flytta oss ut i bersån, så skulle Mor Elin komma om en stund. Lydiga som vi är gick vi dit och fortsatte vårt småpratande där. Johanna, som var i vår ålder, var givetvis nyfiken på mig, och jag fick berätta lite om mig och hur jag kände Cecilia. Vi hann inte avhandla alltför mycket innan Mor Elin kom med kaffet. Flera välfyllda kakfat trollades fram till vår stora häpnad. Hur skulle det här få plats? Men kvällen var fortfarande bara i sin linda, och sällskapet trevligt, så vi kunde sitta här i lugn och ro och konversera. Jag fick höra många dråpliga historier om hur tokigt turisterna betedde sig. Hur många körde vilse och bad ortsbefolkningen peka ut var dom var, på en utriven telefonkarta över skärgården, eller dom som kom och frågade var stormarknaden låg, när dom stod utanför öns lanthandel. Vi skrattade gott åt dessa historier, och jag registrerade tacksamt att jag uppenbarligen inte inräknades i begreppet turist. Jag var gäst på ön och hade därmed en mycket högre status i öbornas ögon.

Kvällen led mot sitt slut och det var dags för oss att återvända. Vi tog ett glatt farväl av varandra och Gurra följde med oss ner till bryggan där Cecilias båt låg. Han visade på lite smådetaljer som han fixat under vintern och berättade att virket fortfarande var kärnfriskt och skulle hålla i många år än. Cecilia tackade honom och smög åt honom ett kuvert. Ur sin väska trollade hon också upp en flaska av finaste maltwhisky som gick att få. Gurra sken upp som en sol och kramade om oss båda.

Vi hoppade i båten och motorn startade vid första försöket. Efter att vi satt på oss våra flytvästar lossade Gurra förtöjningarna och skickligt började Cecilia lägga ut och vred runt båten. Gurra stod kvar på bryggan ända tills vi försvann bakom båthuset och styrde ut på fjärden. Båten var enkel, med en mast i mitten och fasta sittplatser runt om relingen. I fören fanns en liten ruff, och där kunde två personer, med lite möda, övernatta om det blev nödvändigt. Det rytmiska dunket och den spegelblanka fjärden framför oss gjorde bilden nästan overkligt vacker. Känslan av overklighet förstärktes ytterligare när jag kom på att det faktiskt var min egen kjol som slog mot mina ben och fladdrade så vackert i fartvinden. Cecilia ville gärna känna lite på båten, så vi åkte inte närmaste vägen hem, utan tog en sväng mellan den mångfald av öar som fanns runt omkring oss. Hela tiden berättade hon om vad öarna hette, vilka som bodde där, och om det fanns någon speciell historia kring ön.

Vi var nog ute i över en timme innan jag plötsligt såg vårt hus dyka upp bakom en udde. Cecilia dämpade farten, lade ut fendrarna, och gled sakta fram mot bryggan. Jag skulle agera hopp-iland-Kalla, så jag gick upp på rufftaket och gjorde mig beredd. Med en mjuk nigning stannade båten precis vid bryggan och jag behövde bara ta ett kort steg framåt och börja surra fast båten. Som gammal scout försökte jag erinra mig alla knopar, och med lite hjälp från Cecilia så kunde jag surra fast båten i både för och akter. Glada efter eftermiddagens trevliga samvaro och kvällens rundtur satte vi oss nöjda på altanen med varsin uppfriskande drink. Lite kyligare hade det blivit, så jag gick in och satte på mig strumpbyxor och en kofta. Sedan satt vi och njöt av tillvaron. Det var verkligen avkopplande för själen att sitta här och höra rytmen i vågornas skvalp mot stranden.

Kapitel 9

Dagarna, bokstavligen, flöt iväg. Det var nu torsdag och vi skulle över till en av grannöarna för besöket på damfriseringen. Vi hade verkligen haft livet glada dagar hittills. Badat, solat, ätit och...... ja mått gått i största allmänhet. Lite då och då hade vi fått spontana besök, liksom vi gjort våra nerslag hos Cecilias bekanta på ön. Överallt har en överväldigande gästfrihet, uppblandad med intresserad nyfikenhet kring min person, mött oss. Det har genomgående känts skönt, för nu skulle det gå lättare att delta i midsommarfesten. Jag var inte längre okänd för öborna. Solen hade tronat på himlen, i ensamt majestät, dessa dagar så våra kroppar började mer likna pepparkakor. Det var bara på vissa ställen som huden lyste vit, men deras placering gjorde min kvinnliga skepnad ännu mer trovärdig och gav min själ extra styrka i ovana situationer. Jag kände mig verkligen som en kvinna. Speciellt när jag varje kväll tittade mig i spegeln och såg hur intrycket av min kropp förändrades genom dessa vita partier på kroppen. Även när jag tog bort mina bröstproteser såg jag hur mina "riktiga" bröst liksom lyftes fram och uppfattades som större än de i verkligheten var, samtidigt som midjan verkade smalna av. Jag var mycket nöjd med det jag såg i spegeln. Även Cecilia hade lagt märke till detta, och uttryckte sitt gillande hur det gått hittills.

Iförda lätta sommarklänningar äntrade vi vår båt och styrde mot den andra ön. Resan tog inte lång stund, utan vi förtöjde båten och gick upp mot huset där salongen låg inrymd. Vi blev väl mottagna av Irene, salongens ägarinna, med en kopp kaffe. Vi diskuterade vad som skulle göras. Hon kände lite på mitt hår och nickade uppskattande.

Jag hoppade nästan till av förvåning, för det hade vi inte pratat om, däremot hade jag intresserat tittat på Cecilias alla olika örhängen. Men jag gillade tanken och tog tacksamt emot passningen från Cecilia när jag fortsatte

Nu var det nog inget mer att diskutera utan Irene föreslog att vi skulle börja. Hon skulle hjälpa mig och hennes hjälpreda skulle ta sig an Cecilia.

Insvepta i skyddande plastförkläden började hon först ansa mina toppar. Saxen dansade snabbt över mitt huvud och jag kunde inte förstå hur hon hann med att se det hon gjorde. Därefter flyttade vi oss till tvättställningen och mitt hår blev ordentligt tvättat. Sedan började hon massera in allehanda medel i mitt hår. Efter diverse sköljningar och nya medel så var håret redo för upprullning. På små rullar rullades håret upp och fästes tätt, tätt ihop. Snart hade allt löst hår försvunnit och huvudet fyllt av dessa spolar. När allt var klart satte hon på sig plasthandskar och plockade fram en illaluktande vätska som hon spred ut över alla spolar. Hon var mycket noga med att inte spilla något över mitt ansikte. När alla spolar fått del av denna vätska, trädde hon en plasthuva över hela härligheten. Nu skulle detta medel få verka en stund, förklarade hon, och under tiden så började hon med infärgningen av ögonbryn och fransar.

Utan att vänta på svar tog hon fram pincetten och började rycka, hårstrå efter hårstrå. När hon var nöjd började hon med infärgningen. Det var tydligen ett litet pillergöra, för hon tog god tid på sig. Men det gick ingen nöd på mig. Jag trivdes med att sitta här och bli ompysslad. Hennes varliga händer rörde sig smidigt fram och tillbaka över ansiktet och det kändes nästan som massage. Det enda som störde var det stickande doften från mitt hår. Vad hade jag gett mig in på?

Nu var det tydligen färdigt för Iréne lyfte på plasthuvan, rullade upp en spole och nickade gillande. Till min förvåning så rullade hon dit den igen, och tog mig med till tvättavdelningen. Jag fick sätta mig tillrätta och sedan följde en omsorgsfull sköljning så att alla rester av medlet försvann. Med en frottehandduk baddade hon håret så torrt det gick. Vi gick sedan tillbaka till stolen vid spegeln, och där började hon smeta in nästa medel, lika illaluktande. Lika noggrant fördelades denna smet, men när hon var färdig sattes inte plasthuvan på utan jag fick sitta där, med några tidningar som förströelse. Den här gången tog det inte lika lång tid innan hon kom och försiktigt lossade på en ny spole. Även den här gången utföll allt till belåtenhet. Nu började hon att försiktigt rulla ut alla hårslingor, därefter ytterligare en sköljning och avslutande tvätt. Nu hade mitt hår fått sin permanent.

Det som återstod var nu att forma dessa lockar till en frisyr. Med bestämda tag började hon att borsta fram frisyren. Samtidigt blåste hon med en hårfön tills lockarna mjukt formade sig efter hennes anvisningar. Framför mig växte en vacker halvlång pagefrisyr fram. När hon rörde på håret med sin hårborste, så böljade håret fram och tillbaka, innan det återgick till ett "normalläge" och snällt infogade sig i en snygg form. Här fanns inte tillstymmelse till hårvirvlar som rebelliskt pekade åt fel håll. Jag trodde inte mina ögon. Jag var hänförd över hur detta virrvarr av spolar, och all denna illaluktande vätska, kunde få ett så prydligt slutresultat. Irene såg också nöjd ut. Det var verkligen konstnären som betraktade sitt konstverk. Hennes infärgning av mina fransar och ögonbryn gjorde verkligen sitt till också. Ögonen var mycket mer framträdande nu. Dessutom hade hon plockat mina ögonbryn så att det nu var en, mycket tunn, linje som välvde sig i en vacker, feminin, båge ovanför mina ögon.

Irené lät mig beundra min spegelbild ett tag till, medan hon gick iväg och hämtade ett verktyg. Det såg ut som en pistol, och till viss del var detta sant. Med den skulle hon göra hål i mina öron, och samtidigt sätta dit de örhängen som jag valt ut. Det stack bara till lite, och så var det över. Nu satt två vackra pärlor, ett i vardera örat, och prydde mina fritt hängande örsnibbar. Det blev verkligen som pricken över i-et. Jag kände omedelbart att jag skulle vara Cecilia evigt tacksam för hennes förslag.

Iréne och jag småpratade lite tills vi såg att också Cecilia var färdig i båset bredvid. Även hon var vacker som en dröm. Det gör verkligen sitt till att låta proffs fixa håret och de små, små detaljerna. Mycket nöjda med dagens övning så gjorde vi rätt för oss och lämnade salongen samtidigt som en ny kund anlände. Jag ville gärna se lite av den här ön, så vi gick en kortare promenad längs de smala gränderna. Den här ön var bilfri, däremot var flakmopeder det vanligaste fordonet. Ön låg rätt centralt och innehöll också socknens kyrka. När vi passerade den så tog Cecilia till orda

Vi fortsatte vår vandring och besökte även några små affärsbodar, som fanns utspridda, och kompletterade våra behov inför midsommar. En liten mysig matinrättning nere vid kajen fick bli vårt näringsställe för dagen. Fisken vi åt måste nog ha kommit direkt från havet, för det verkligen kändes att den var färsk. Utsökt serverad med hemlagad potatismos och friskt porlande kall Cider som dryck, blev måltiden en högtidsstund. Den mysiga utsikten över farleden gjorde intrycket ännu starkare. Flera ortsbor passerade förbi, och några gjorde sig även tid att prata lite med oss. Cecilia var ju inte okänd här ute på öarna. Framförallt var det de yngre männen som visade oss ett stort intresse. Flera förhörde sig också om våra planer för midsommaraftonen, men inga löften avgavs.

Jag måste ju konstatera, att jag blev ganska smickrad, över all denna manliga uppmärksamhet. Samtidigt var det tveeggat, för jag hyste ju känslor även för Cecilia, och var väl medveten vad som fanns under min klädedräkt. Jag gjorde dock den slutsatsen, att nu var jag kvinna, i mina och andras ögon, och då var det den rollen som skulle spelas, ingen annan. Sedan fick jag väl kanske tänka lite mer på detta än vanliga kvinnor, och vakta mig själv, men det var så det måste göras. Lättad över det konstaterandet kunde jag slappna av lite och spela upp ett bredare register i mitt förhållande till dessa uppvaktande kavaljerer.

Cecilia såg att jag hade grubblat över något och frågade vad det var. Jag berättade mina tankar och de slutsatser jag kommit till. Hon nämnde då att i stort sett samma tankar även gått henne förbi och tyckte jag kommit till ett riktigt ställningstagande. Hon såg mig, just nu, som den väninna hon alltid velat ha vid sin sida. Hon gillade det vi gjorde tillsammans och ville utveckla vänskapen allt mer. Vi gav varandras händer en liten diskret tryckning, under bordet, som ett litet bevis på vårt samförstånd, och lämnade sedan matstället för att återvända hem. Vi kände oss behagligt varma och ville gärna ta oss ett dopp. Ingen av oss ville däremot förstöra våra frisyrer, så det blev ett stillsamt dopp utan några yviga rörelser. Det kändes emellertid skönt att få det avsvalkande doppet och vi kände oss pigga och alerta inför den mycket intressanta morgondagen.

Midsommarafton! Höjdpunkten, för många, på sommaren. Det är då alla gamla traditioner dammas av och familjer samlas med vänner och bekanta på någon fager äng, klär stången, dansar och sjunger, och äter medhavd matsäck i gröngräset. Flickorna är vackert smyckade, för att behaga det manliga släktet, och männen skuttar omkring och försöker visa sin manlighet. En del lyckas med sitt uppsåt och får sin förtjänta uppmärksamhet, andra försöker bygga upp den inre styrkan så intensivt, att när styrkan väl finns där, så säger övriga kroppen NEJ och av det hela blir platt ingenting. Andra befinner sig i landet mittemellan, och är dom besvärligaste. Kan och vill så mycket, men förlorat både värdighet och sunt förnuft. Hur den här dagen, i min nya roll skulle komma att bli stod fortfarande skrivet i stjärnorna när Cecilia och jag vaknade upp på morgonen. Efter det obligatoriska morgondoppet och frukost på altanen så började vi göra oss i ordning. Våra allra läckraste sommarklänningar plockades fram. Jag i en kort, vit klänning med diskret blommönster. Klänningen hade smala axelband, avskuren under bysten och med svaj i kjolen. En dekorativ rosett satt rakt under bysten. Cecilia hade en nästan likadan klänning, fast hennes var figursydd ner till midjan där kjolen bredde ut sig. På ängen bakom huset hittade vi våra midsommarblomster, som vi flätade ihop till en krans, och satte i våra hår. Nätta sandaletter som snyggt ramade in våra rödmålade tånaglar kompletterade bilden.

Med vår matsäckskorg dinglande mellan oss, gick vi iväg mot dansängen för att hjälpa till med förberedelserna. En frisk sommarvind tog tag i våra klänningar som fladdrade käckt och visade nästan hela våra brunbrända ben. Det rådde febril verksamhet på ängen. Blommor plockades, kransar knöts och dansbanan smyckades med björkar och lyktor. Bord och bänkar monterades och några dragspelare stod bakom logen och övade. Ingen behövde ge några order, allt bara flöt på. Flaggstången låg färdig att smyckas och några gjorde i ordning hålet som den skulle resas i. Cecilia och jag började samla ytterligare blommor. Flinka fingrar knöt ihop allt det vi samlade till stora kransar och slingor som stången pryddes med. Spelemän underhöll oss och stämningen var hög. Inte minst bland barnen som tumlade omkring på ängen. Fler och fler samlades, och en del otåliga började plocka i matsäckskorgen. Speciellt intressant, för vissa, var de medhavda flaskorna. Som på en given signal upphörde all verksamhet och alla drog sig ner mot färjan. Ängen tömdes snabbt och förväntningarna steg. Spelmännen gjorde sina sista justeringar på fiolerna och samtidigt med att färjan ankrade upp på vår sida och kapten, för dagen snyggt skrudad i svart kostym och skepparmössa, steg i land med sina medhjälpare började spelmännen spela. Kapten tog täten, med spelmännen efter och sedan kom alla barnen, bärandes på en lång slinga av björkris. Sist kom alla vi andra. Cecilia och jag fick genast en del manfolk runt omkring oss. Som enda, nästan, ogifta kvinnorna på ön var vi ett eftertraktat, och godkänt, mål för olika aktiviteter.

Framme vid ängen började några fästa upp den långa slingan, och några bastanta karlar började förbereda sig för det stora lyftet. Långa båtshakar gjordes redo och när slingan var vederbörligen fästad, och åskådarna placerade på behörigt avstånd, började männen så sakteliga att få stången i upprätt tillstånd. Musiken spelade, åskådarna hejade och stången åkte på plats. Under stort jubel tackades männen för gott utfört arbete och återvände stolta till sina familjer. Dragspelarna stämde upp i glada visor och dansen satte fart. Först deltog alla, men leden tunnades snabbt ur. När det nätt och jämt gick att få ringen att nå runt stången förkunnades att dansen var över och picknicken kunde ta sin början. Ingen var sen att efterkomma den uppmaningen. I ett slag förändrades den gröna ängen till ett lapptäcke av filtar och dukar. De äldre tog plats vid borden. Vi dukade upp vår matsäck ihop med Gurra och Mor Elin med deras familj. Johanna såg att jag hade nya örhängen, och kom fram och tittade beundrande på dom. Även klänningen och håret fick sin del av berömmet.

Otåligheten började sprida sig ute på gräset. När skulle dansen börja? Spelmännen förstod vartåt det lutade och när stegen styrdes mot den lilla scenen utanför logen började spridda applåder höras. Som sig bör inleddes dansen med en vals och redan innan de första tonerna hade börjat spelats blev vi uppbjudna av två otåliga kavaljerer, Henrik och Anton. Vilken valskung jag hade fått som kavaljer. Det fanns inte den minsta tvekan i Antons sätt att föra mig runt dansbanan. Det var som att dansa på små moln. Det spelade ingen roll åt vilket håll han snurrade runt, stegen satt lika säkert och elegant. Jag såg på de andra dansparen att samma sak gällde de övriga. Det var ett gäng skickliga dansare som höll till på den här ön. Så här i början på dansen såg jag inte till någon egentlig parbildning. Alla dansade med alla, och det var trevligt. Det var mest gammalt som spelades, vals, hambo, schottis, snoa osv. Lite då och då kunde en modern låt leta sig in på repertoaren. Eftersom kvällen var lång tog musikerna ganska ofta paus. Vi fick då chansen att pusta ut och prata lite med våra olika kavaljerer.

För varje paus märktes en förändring. Grabbarna blev flörtigare och flörtigare, och dessutom blev det fler och fler oskiljaktiga par efter varje paus. De kvarvarande kavaljererna fick helt enkelt färre kvinnfolk att välja mellan och konkurrensen steg dem emellan. Det gällde ju att visa tuppfjädrarna så att hönorna valde rätt tupp. En del hade väldigt bråttom att visa sin virilitet och ville gärna placera sina händer på ställen som normalt inte berördes under en dans. Ibland lät jag händerna fortsätta sina utforskningar, ibland inte. Det sätt det utfördes på var egentligen det viktigaste sorteringsbegreppet. Gjordes det med känsla och omtänksamhet hade jag inget emot det, men var kavaljeren för burdus och bara såg till sina behov blev det nobben. Gillade jag uppvaktningen kunde jag t.o.m. kosta på mig en lite uppmuntrande gest, som en lätt kyss på kinden eller lite nafsande på örsnibben.

Trenden fortsatte med färre och färre "fria objekt". Vi var nu nog nere i runt 10 "lediga" damer. Bland herrarna var det betydligt fler, så konkurrensen hårdnade. En del ville så gärna vinna kampen att de försökte med alla knep för att placera sig före en konkurrent. Det vanligaste knepet var en rask promenad upp till skogsbrynet, för att några minuter senare återvända med mungiporna uppe vid örsnibbarna, ögonen ostadigt fladdrande och med en något ovanlig parfymdoft ur munnen. En del blev så stärkta, själsligt, av sin skogspromenad att det inte blev något över till det kroppsliga, utan de nådde, på sin höjd, fram till borden innan krafterna tog slut och de slocknade med en ljudlig snarkning. Så naturen höll fortfarande på med sin sedvanliga tradition om naturligt urval.

Jag smet själv upp i buskarna en gång. Nu behövde jag inte styrka mig med något, däremot skydda mig. När kvällen kom krypande så smög sig också en lite sval vind sig in över ängen och mina nakna ben började få lite gåshud. Efter tips från Cecilia hade jag stoppat på mig ett par strumpbyxor och dom sattes nu på i skydd av några buskar. Trodde jag! När jag nästan var färdig och precis höll på att rätta till trosorna, för att sedan dra upp strumpbyxorna, hörde jag ett förtjust utrop bakom mig. Nästan dolda bakom ett par buskar satt några herrar och delade på innehållet i en flaska. De såg väldigt nöjda ut, med både innehållet och utsikten. Eftersom "skadan" redan var skedd försökte jag inte urskulda mig utan slutförde det jag höll på mig och vinkade sedan glatt till dom innan jag återvände.

Halvvägs fram till dansbanan blev jag mött av Cecilia och Henrik. Nu var dom ett av paren. Vi pratade lite och kände oss sugna på lite mat. Anton slöt upp och gemensamt gick vi mot den provisoriska matinrättningen. Grabbarna uppträdde som riktiga gentlemän, och bjöd oss på denna delikata måltid, bestående av varm korv med bröd och bostongurka ovanpå. Lite lyxigt skulle det ju vara, det var ju i alla fall midsommar, så varsin öl, folköl, fick också följa med på notan. Men vi skrattade och var glada. Grabbarna var givetvis intresserade av oss av många anledningar, men detta intresse lyste inte igenom så tydligt och var definitivt inte av påträngande slag. Vi kände oss mer som trevligt sällskap, med hopp om mer, i midsommarnatten. Inte för att det behövdes, borden var i det närmaste tomma, men grabbarna satte sig tätt, tätt inpå oss. Cecilia och jag i mitten, flankerade av Anton och Henrik. Lite skönt var det trots allt, speciellt när Anton lade sin arm runt mina axlar och drog mig ännu närmare sig. Då spreds en skön värme i hela kroppen, som inte blev mindre behaglig när han, försiktigt, böjde sitt huvud framåt och kysste min mun. Jag besvarade kyssen och gav honom ett uppskattande leende. Vi fortsatte med vårt kelande, och hörde, bakom min rygg, att Cecilia och Henrik hade ungefär samma övningar för sig.

Musiken stämde på nytt upp och lite motvilligt särade vi på oss och gick mot dansgolvet. Nu, så här sent på kvällen, spelades låtarna i ett lite lugnare tempo, och vi fick möjlighet att fortsätta med vår täta kroppskontakt. Mellan danserna blev vi stående kvar på dansgolvet, det fanns ju ingen anledning att flytta sig därifrån, vi skulle ju ändå inte byta partners för resten av den här kvällen. Ett undantag gjorde vi, under en av danserna, en snoa, bytte vi med varandra i flygande fläng, och dansade sedan några danser med den andres kavaljer. Ombyte förnöjer. När vi bytt tillbaka bestämde vi oss för att avrunda kvällen med en promenad. Hand i hand gick vi ner mot vattnet. Långt bort i fjärran kunde vi höra tjo och glam från andra fester på öarna runt omkring. Vi såg också några enstaka fyrverkeripjäser som färgade himlen med sina färgsprakande bollar.

Nere vid stora bryggan gjorde vi halt och slog oss ner med benen dinglade utanför kanten. Hänsynsfullt satt Cecilia och Henrik några meter bort. Anton förspillde ingen tid. Hans ena hand lade sig över mitt ena bröst och började varsamt smeka det, samtidigt som han kysste mig. Hans hand lämnade mitt bröst för att via midjan söka sig ut mot kanten av min klänning.

Även där förspilldes ingen tid utan handen sökte sig omedelbart in i dunklet under kjolen. Sakta vek han mig bakåt på bryggan och fortsatte att kyssa mig. Jag höll mina armar om hans hals och lät hans hand fortsätta upp längs låret. Det var inga obehagliga känslor som kom över mig, tvärtom, han fick gärna fortsätta sitt smekande, bara det skedde på mina villkor. Handen sökte sig allt högre upp och nådde nu kanten på mina trosor. Klänningen hade också följt med upp så hela mitt sköte var blottat för omvärlden. Under sina försök att komma vidare upptäckte även han den bittra sanningen, jag hade en binda på mig. Han trodde inte riktigt på sin hands rapporter utan bröt kyssen, reste lite på sig och med sin blick gjorde konstaterandet att handen hade rätt. Blicken återvände till mig och jag drog honom till mig och viskade i hans öra.

Han nickade sitt ja och jag gav honom en eldig kyss, och började sedan ge mig ut på egna forskningsresor längs hans kropp, till Antons uppenbara förtjusning. I ögonvrån såg jag att Cecilia och Henrik förflyttat sig upp på gräset bredvid bryggan och försökte hitta bekväma ställningar för sina aktiviteter. Tillsammans låg vi där, sida vid sida och gjorde allt för att underhålla den eld som brann inom oss. Natten var fortfarande ung och vi hade all tid i världen att fortsätt vår forskning.

Kapitel 10

Väckarklockan skrällde envist på bordet bredvid sängen. Med stor möda sträckte jag ut handen för att få tyst på den. Den hade precis tystnat och mitt huvud fallit tillbaka mot kudden när en väckarklocka i rummet bredvid gjorde sin stämma hörd. Nu började jag komma ihåg vad det var för dag och varför väckarklockan hade meddelat sin närvaro. Raskt steg jag ut för att ta mig en morgondusch, och när jag steg ut i korridoren så krockade jag nästan med Cecilia, som hade samma mål i sikte. Efter en kamratlig morgonkyss hjälpte vi varandra av med våra nattlinnen och steg båda två in i duschen. Vi satte på plasthuvor över håret som skydd, innan vi började tvåla in varandra. Tiden var knappt tilltagen, av någon anledning så ville vi sova så länge som möjligt, så vi gjorde bara det vi skulle, inget annat. Men även fast vi hade bråttom så fanns ömheten och känsla med i vårt agerande. Vi pratade lite grann om nattens upplevelser och hur våra respektive kavaljerer behandlat oss. Vi var bägge två nöjda med gårdagen och kände en tillfredsställelse över hur kvällen och natten utvecklat sig.

Efter en snabb frukost började vi klä på oss. Cecilia fanns hela tiden beredd att rycka in. Att sätta på sig en folkdräkt är inte alltid det lättaste. Folkdräkten hade nämligen klarröda strumpor som behövde strumpeband för att sitta uppe. De beredde mig inga problem, men linnet, med tillhörande strumpeband, var knutet i ryggen, så där måste Cecilia rycka in. Blusen satte jag på mig och likaså de olika underkjolarna. Den randiga kjolen, i bruna, gröna och röda ränder, fästes runt min midja och sedan hjälptes vi åt med den vackert broderade västen. Den hade en korsettliknande knäppning på det röda tyget framtill. Ryggdelen hade ett grönskimrande tyg som täckte hela ryggen. Ett fint mönstrat förkläde sattes på och en liten väska fästes i kjollinningen. Det var ont om knappar på den tiden så de vackert broderade manchetterna knöts ihop med vita band till dekorativa rosetter. En sjal fästes runt halsen och hölls ihop med ett handsmitt silversmycke. I lådan fanns slutligen en liten hätta med nätta spetsar runt kanten. Jag höll just på och inspekterade hur den skulle fästas när Cecilia sade:

Vi gjorde så och sedan gällde det att hitta lämpliga skor. Ett par svarta pumps med låg klack fick vårt gemensamma gillande. Cecilia hade mer erfarenhet av denna typ av påklädning så hon hade hunnit göra sig själv i ordning, samtidigt som hon hjälpt mig. Vi var därför redo att ge oss av mot kyrkan.

Vi kom ner på bryggan precis innan Gurra kom fram bakom udden och styrde mot oss. Hans båt var nästan fullastad med folk, vi var sista upphämtningen. Alla hade sina folkdräkter på sig och speciellt jag fick gillande ögonkast för att även jag hade folkdräkt. Mor Elin såg genast att det var Cecilias mammas och tyckte den klädde mig fint. Vi satte oss på bänkarna runt relingen och båten styrde ut på fjärden. Överallt fanns det båtar, alla med samma mål. Från när och fjärran styrde fullastade båtar med kyrkobesökare mot sitt mål. Väl framme var det stor trängsel i den lilla hamnen, men man hade stor vana att hantera situationen. Man förankrade sin båt utanför en annan och sedan var det bara att, oblygt, kavla upp kjolen och gå från båt till båt fram till bryggan. Starka mansarmar fanns ständigt tillhands för att hjälpa över svåra partier. Hamnplanen blev snart till ett myller av människor. Även idag skulle vi gå i procession, så några spelmän höll på med sina förberedelser. Jag kände en klapp på axeln, och när jag vände mig om så stod Anton och Henrik där i sina folkdräkter och log. Vi sken också upp som två solar, och gav dom varsin kram och en kyss, som tack för gårdagen. Efter lite småprat frågade dom om vi kunde acceptera deras sällskap i processionen upp till kyrkan. Vi tvekade inte en sekund.

Nu stämde musiken upp och tåget formerade sig. Två och två gick alla efter musiken, i en lång slingrande kolonn, genom det lilla samhället och upp till kyrkan. Anton greppade stadigt tag i min hand när det blev vår tur att falla in i ledet. Framme vi kyrkan så ställde musikerna upp sig bredvid prästen, som inväntat processionen på kyrkbacken. I god ordning tågade vi förbi prästen, och bockade och neg, när vi passerade på väg in i kyrkan. Just denna dag höll man på gamla traditioner, så i kyrkan satte sig kvinnor och barn till vänster och männen till höger. Vi fick därför lov att skilja oss från våra kavaljer, men vi hade redan stämt träff efter gudstjänstens slut.

Vackra sommarpsalmer, kort spirituell predikan och fin spelmansmusik gjorde gudstjänsten till en lättsam och minnesvärd högtid. Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe, och med tanke på vädret var allt uppdukat på gårdsplanen framför prästgården. Anton och Henrik sökte genast kontakt med oss och tillsamman hittade vi en plats att förtära vårt kaffe på. Vi blev erbjudna att få åka med deras båt tillbaka, och vi accepterade glatt. Cecilia sprang iväg till Gurra för att meddela det hela. Alla, som hade kommit med båtar, bröt i princip upp samtidigt. Det gällde ju också att åka i omvänd ordning ut från hamnen. Vi äntrade deras båt och satt sedan en stund och väntade på att det skulle bli vår tur. Väl ute på vattnet, så föreslog killarna en liten runda med båten, vilket vi inte opponerade oss emot. Anton lade därför om kursen och styrde bort från de övriga båtarna.

Vår klädsel kändes lite malplacerad, så vi började lätta på de olika lagren av kläder. Halsduken, västen och strumporna var det första som åkte av. Grabbarna var inte sena att följa vårt exempel och tog av sig lite, dom också. Det dröjde inte länge innan nästa omgång kläder hamnade på durken, till grabbarnas stora förtjusning. I det härliga solskenet, så stod det inte på förrän vi satt där i bara behå och trosor. Grabbarna turades om att stå vid styrpulpeten så att de, i omgångar, fick möjlighet att rå om oss på lämpligt sätt. Grabbarna ville göra strandhugg på någon kobbe och bada, men där satte vi gränsen. Gärna bada, men då fick det bli hemma, så rodret ställdes in för att komma till vår badvik på kortast tid. Grabbarna kände till alla grund och grynnor, så resan tillbaka gick fort. Här kryssades det glatt mellan öarna, genom smala eller grunda passager. Utan problem angjorde vi vår brygga och Cecilia och jag tog våra klädbylten och skyndade upp till huset för att byta om.

Varifrån grabbarna trollat fram sina badbyxor vet jag inte, men där stod de och förväntansfullt inväntade vår ankomst. Av deras ansiktsuttryck blev dom inte besvikna på det dom fick se. Tillsammans sprang vi ner i vattnet och simmade omkring. Efter en stunds stoj och lek drog vi oss upp på land, nu med klipphällarna i sikte. På vägen dit hämtade vi upp våra bikinis och när vi satt oss tillrätta, vände jag diskret ryggen till, drog ner axelbanden på baddräkten och trädde in armarna i bikinibehån istället. När jag rättat till kuporna bad jag Anton om hjälp med att knäppa spännet, vilket han gärna gjorde. Han rättade även in alla band så att de låg lika som de vita partierna på ryggen. I skyddet av en badhandduk kring midjan åkte resten av baddräkten av, och bikinitrosorna kom på plats utan att några hemligheter avslöjats. Nu sträckte jag ut mig bredvid Anton och njöt på den härligt solvarma klipphällen. Anton spillde ingen tid utan, samtidigt som han lade sig ner, placerade han sin ena hand över mitt sköte.

Jag reagerade vällustigt på beröringen, vände mig lite på sidan och nafsade honom i örsnibben, samtidigt som jag lade min hand över hans badbyxor. Reaktionen uteblev inte. Hans mandom svarade omedelbart på beröringen och vi fortsatte vårt smekande, till bådas uppenbara tillfredsställelse. Våra blickar möttes och Anton förstod att jag fortfarande inte kände mig redo att gå längre än så här. Heta kyssar utväxlades dock och vi njöt av de varma känslovågor som strömmade genom våra kroppar. Mitt i en kyss gjorde jag en snabb förflyttning och placerade mig gränsle över honom, samtidigt som jag fortsatte att överösa honom med kyssar. Våra underkroppar rörde sig rytmiskt mot varandra och njutningen var total. I ögonvrån kunde jag uppfatta att Cecilia och Henrik var inne på samma typ av aktivitet, om än i kanske något friare former.

Totalt utmattade sträckte vi ut oss och försökte få tillbaka andningen i normalt tempo. Ömma blickar utväxlades och vi var båda nöjda med det vi upplevt nyss. När vi återhämtat oss någorlunda kände vi oss redo för ett avsvalkande dopp och utan tvekan sprang vi ut på bryggan och dök i vattnet, sida vid sida. Vårt ivriga plaskande väckte även de två andra till liv och de förenade sig snabbt med oss. Efter en kortare simtur kände vi att ytterligare behov behövde tillfredsställas och frågade om grabbarna ville äta middag med oss. Deras svar kom utan tvekan, så Cecilia och jag simmade iland för att förbereda kvällens kaloriintag.

Vi skyndade in för att byta om till torra kläder, samtidigt som vi pratade ivrigt med varandra. Cecilia var mycket nyfiken på hur allt hade avlöpt mellan Anton och mig, ty hon hade sett våra övningar och undrat hur det hela skulle avlöpa. Hon blev mycket nöjd med min berättelse och kunde ge mig en resumé över det hon och Henrik sysslat med. Vi var båda överens om att vi skulle göra oss mycket vackra till kvällens middag. Grabbarna skulle få full valuta för sin uppvaktning. Väl inne på mitt rum valde jag ut mina allra läckraste spetstrosor med tillhörande behå, letade upp en kort klänning, nästan genomskinlig, med generös urringning, både fram och bak, samt med stor vidd i kjolen. Ett vackert guldhalsband med berlock lyste vackert mot min brunbrända bringa och örhängena dinglade käckt i örsnibbarna. Ögonen målades gröna och ett milt rosa läppstift samt lite rouge på kinderna gjorde ansiktet komplett. På armarna fästes några armlänkar och några ringar trädde jag på mina fingrar. Naglarna, på både tår och händer, fick samma nyans som läpparna. Mina nättaste sandaletter, med öppen tå och 7 cm hög klack, träddes på fötterna innan jag borstade till mitt hår och stänkte på lite parfym.

Cecilia var klar nästan samtidigt, och vi utbytte beundrande blickar för det vi åstadkommit. Grabbarna skulle inte bli besvikna på den här delen av kvällens anrättning i alla fall. Vi gick ut i köket och började med middagen. I kväll skulle vi stilla vår hunger med kött. Några härligt möra biffar trollades fram ur vårt matförråd. Nykokt färskpotatis och ett väl tempererat vin skulle komplettera middagen. Ute på altanen hörde vi hur grabbarna gjorde i ordning grillen och förberedde dukningen. Tillsammans kom de in i köket och blev stående på tröskeln. Deras hakor höll på att slå i golvet innan vi påpassligt släppte det vi hade i händerna, gick fram till dom och gav dom varsin kyss. Deras ögon var fortfarande stora som tefat när äntligen Henrik återfick talförmågan

Vi blev båda alldeles röda av allt smicker och det tog en stund innan vi återfick initiativet. Vår uppmaning till grabbarna att ta ut glas och tallrikar fick vi upprepa några gånger innan de förstod vad vi sade och motvilligt släppte blickarna på oss.

Middagen blev så underbar som förutsättningarna utlovade. Vi njöt av det fina köttet, som kom från öns lokale slaktare, och det underbara vinet. Tillvaron ute på altanen blev synnerligen angenäm i den vackra sommarkvällen. Vi satt och småpratade till långt fram på natten. Vi ville aldrig bryta upp, men till slut blev det ändå dags för grabbarna att tänka på morgondagen. Trots att det var söndag, så var det ett arbete som väntade. Mer än två dagars ledighet var det sällan man kunde ta sig utan mycket planerande. Vi tog ett ömt farväl av varandra och tätt omslingrade följde vi med ner till bryggan för att vinka av dom. Med löfte om att vi snart skulle ses igen gled båten ut och försvann bakom udden. Vi stod kvar ända tills vi inte längre kunde uppfatta något ljud från båten. Cecilia tog tag i min arm och gav den en extra tryckning.

Cecilia svarade inte utan tryckte sig närmare mig. En lätt rysning gick genom våra kroppar, vi hade ju inte så mycket kläder på oss och en sval kvällsbris svepte in från den öppna fjärden. Sida vid sida återvände vi till huset för att få några timmars sömn. Fortfarande hand i hand gick vi mot våra rum, och när jag försökte släppa Cecilias hand för att gå in till mig höll hon den i ett fast grepp och drog mig med in i hennes rum. Utan ett ord hjälpte hon mig av med min klänning, lossade på behåns spänne och lät den falla till golvet. Så upprepade hon proceduren på sig själv och lät även trosorna och skorna följa samma väg innan hon tog hand om mina återstående klädesplagg. Hon frigjorde sedan min mandom ur sin fångenskap, och med ett fast grepp om denne förde hon mig mot sängen och varligt placerade mig i ryggläge innan hon smidigt klättrade upp och satte sig gränsle över mig.

Medan ena handen fortfarande masserade min mandom började hon att röra vid mina bröst. Jag återgäldade den åtgärden genom att fånga upp hennes ljuvliga liljekullar och varsamt smekte hennes bröstvårtor, som omedelbart styvnade. Hennes andhämtning blev kortare och kortare och till slut kunde hon inte hålla tillbaka sig längre utan mitt i en rörelse lyfte hon lite på kroppen och förde in min mandom i sin härligt varma och fuktiga grotta. Med ett vällustigt tjut, från oss båda, åkte den in i hela sin längd och begravdes djupt inne i henne. Hennes rörelser ökade dramatiskt i tempo och vi exploderade samtidigt i en intensiv energistorm som varade i evigheter. Utmattade föll vi ihop i varandras armar.

Kapitel 11

I nästan oförändrad ställning vaknade vi av att solen sken oss rätt i ansiktet. Fåglarna kvittrade glatt och en fluga surrade omkring, ivrigt letande efter någonstans att flyga ut. Vi tittade ömt på varandra och väckte sakta och försiktigt våra kroppar till en ny dag. En lång stund låg vi bara där bredvid varandra och smålog, samtidigt som vi betraktade förödelsen i våra ansikten. Vårt smink, som vi ej hunnit tvätta av, var ordentligt omkringsmetat i våra ansikten. Våra, ännu svettiga, kroppar lyste blankt i solskenet, men det bekymrade oss föga. Istället vandrade våra händer fram och tillbaka över våra kroppar och återupptog bekantskapen med alla de olika delarna. Det var en erotiskt uppeggande vandringsfärd, och det hela slutade i att vi återigen förenade oss i en explosiv krafturladdning. Efter en stunds vilopaus reste vi på oss och gick hand i hand ut i det fria och rätt ut i vattnet för att svalka av oss.

Det var skönt att bada helt naken. Vi simmade omkring lite innan vi hjälptes åt att tvätta av oss sminket. När vi tyckte att vi var presentabla igen, så gick vi upp för att klä på oss och ta en försenad frukost eller för tidig lunch. Eftersom värmen verkade stå sig även idag så blev det bara ett luftigt linne och en kort kjol som klädsel utanpå underkläderna. En lättare sminkning gjorde oss fräscha och fina. Vi bestämde oss sedan för att ge oss ut med båten och se om det fanns några strömmingar. Samtidigt med att vi åt vår kombinerade frukost/lunch gjorde vi i ordning matsäck för att ta med oss ut på sjön. Alla redskap gjordes i ordning och utrustade för det mesta lättade vi på förtöjningarna och gled ut på den spegelblanka fjärden. Det såg ut som om vi skulle få en skön eftermiddag.

Eftermiddagen blev skön, men fiskelyckan blev det sämre med. Vi tröstade oss dock med att det därigenom blev enklare genom att vi slapp ta hand om all fisk. Båtturen innebar dock ett trevligt besök på öarna ända ut i yttersta havsbandet. Vi gick iland på en kobbe som inte var stort mycket större än båten, och som låg så långt ut det gick att komma. Där intog vi vår matsäck och kände även på vattnet, som här ute fortfarande var rätt kallt. Efter doppet låg vi en stund i solgasset, innan en stor våg kom och stänkte ner oss så vi blev genomblöta igen. Vi fann det för gott att styra hemåt igen och vände fören in mot skärgården. Vi kom lyckligt och väl tillbaka till vår brygga, och vi blev mycket glada när vi såg att det stod en välkomstkommitté där.

Det var Johanna som kommit förbi för att få en pratstund. Vi satte oss ner i solskenet och småpratade lite. Vi berättade om händelserna de senaste dagarna och hade mycket trevligt. Johanna förhörde sig om våra närmaste planer, innan hon föreslog att vi skulle komma över till henne i morgon kväll. Hon skulle nämligen ha ett "party". En kvinna från fastlandet skulle komma ut och visa kläder och hon skulle vara värdinna. De flesta kvinnorna på ön, i vår ålder, skulle komma, plus några från grannöarna. Hon tyckte de skulle vara kul om också vi kunde dyka upp. Vi tackade på stående fot ja och tiden bokades till kl 18 i morgon. Med uppmaningen "Ta med er den tjocka plånboken" gick hon skrattande iväg längs vägen.

Hemma hos Johanna var det ett förväntansfullt gäng som samlats. 10-talet kvinnor i åldrar mellan 25 och 40 satt i trädgården, med varsin kaffekopp i handen och pratade. Ännu hade inte kvinnan med kläderna dykt upp utan vi fick umgås med varandra. Jag kände igen de flesta, men visste inte allas namn. Bland alla närvarande, så upptäckte jag Iréne, vår hårfrisörska. När vi upptäckte varandra så log vi och gick varandra till mötes. Hon kramade om mig och gjorde sedan några nätta rörelser i mitt hår, och tillade

In genom porten till den kringgärdade gården steg en parant kvinna i 40-årsåldern. Hon var klädd i en ledig sommarklänning med en enfärgad himmelsblå kavaj över. Efter hälsningsproceduren så gick hon och Johanna iväg till bilen för att ta in väskorna med proverna. Vi andra dukade snabbt undan på borden och förberedde vernissagen. Klädställningar hade monterats upp tidigare så vi satte oss i en halvcirkel runt ett av borden. Några karlar tittade nyfiket in genom gårdsporten, men blev vänligt men bestämt avvisade under mycket fnitter från oss allihop. Väskorna placerades på de olika borden och Astrid, som kvinnan hette, öppnade den första. Samtidigt som hon packade upp proverna, och hängde upp kläderna på galgar, berättade hon om plaggen, kvalitet, storlekar, färgvarianter och priser. Just nu satt vi bara och tittade på. När hela uppackningen var klar skulle vi få möjlighet att känna på plaggen, prova, få smakråd etc.

Det var verkligen en omfattande kollektion som hon medförde. Det syntes också att hon kände sin kundkrets väl. Såväl modeller, storlekar som färgval stämde överens med det allmänna önskemålet, uppblandat med lite mer annorlunda, för den som vågar eller vill förändra sig. En hel del underkläder fanns också i hennes väskor och hon hade också med sig varor för köp direkt. Hon visste mycket väl vad det här gänget behövde och frågade efter. När uppackningen var färdig började vi botanisera bland plaggen. Än den ena, än den andra tog ett plagg och försvann in i huset för att prova, sedan ut igen för att få smakråd och synpunkter. Rätt snart blev det för jobbigt med detta springande, så provningarna utfördes i omedelbar anslutning till klädesställningarna. Runt omkring mig surrade det kvinnor i bara underkläderna, för ingen brydde sig om att sätta på sig sina egna kläder mellan varje provning. Några använde inte ens behå, men det var ingen som tog anstöt. Det gjorde inte heller jag, men jag fick lov och skärpa mig för att inte stirra för mycket på all den kvinnliga prakt som jag omsvärmades av. Jag var dessutom själv intresserad av kläderna som visades upp, så även jag tog seden dit man kom och gick runt bland kläderna i bara behå och trosor utan att väcka undran hos någon. Tvärtom så kom det ofta fram någon med ett plagg och sade

Även jag blev inblandad i många olika situationer. En dragkedja behövdes dras upp eller ner, en åsikt skulle förmedlas, eller en kombination skulle diskuteras. Lätt och otvunget delade vi med oss av våra erfarenheter och av oss själva. Det här var ett alldeles utmärkt sätt att snabbt komma inpå en ny bekantskap och lära känna varandra. Cecilia och jag blev ofta utsatta för frågor om stil och färgval. Många uppskattade våra synpunkter eftersom vi inte var belastade med alltför många förutfattade meningar om deras stil. Jag fick besvara de mest skiftande undringar, alltifrån om brösten borde synas mer till hur kläderna skulle passade ihop med andra accessoarer etc. Under dessa konsultationer kom det många gånger andra undringar med "på köpet". En del ville lätta sitt hjärta om hur dom hade det hemma, andra ville förhöra sig hur det var att jobba på fastlandet, och om jag hade någon pojkvän. När jag dementerade det sistnämnda, så kunde jag i deras blickar utläsa att de nog förstod på vilken nivå mitt och Cecilias förhållande stod. Det var inga nedlåtande blickar, tvärtom lyste det beundran och viss avundsjuka i deras ögon.

Astrid rörde sig mellan oss och noterade våra önskemål. Färger diskuterades, med hjälp av stora färgprover, och köpbeslut fattades. Hennes orderblock fylldes, men det verkade som om vi alla ändå höll oss till verkligheten. Det var mest vardagsplagg, men med stil på, som inhandlades, med något inslag av lite festligare plagg. Underkläderna var definitivt av det mer vardagsnära slaget och alla försåg sig med högar av trosor, strumpbyxor och en och annan behå. Hennes förråd av dessa varor blev fullständigt länsat, till hennes stora belåtenhet. Jag hittade en läcker spetsbehå, utan inlägg eftersom jag numer hade "egna" behag, som satt som gjuten på min kropp. Dessutom hittade jag några sollinnen att variera med, liksom även jag kompletterade med både trosor och strumpbyxor. Bland övriga inköp återfanns en underklänning och ett par nattlinnen. En vacker sommarklänning och en kjol fann gillande hos både mig och Cecilia, så vi köpte varsin, fast i olika färger, att ha med på vår förestående resa. I den mån färger och storlekar passade av provplaggen, så var vi fria att köpa dessa, så hennes väskor var betydligt lättare när hon så småningom skulle summera kvällen och fara hem.

Påtagligt upprymda av kvällens aktiviteter så avslutade vi aftonen med ett litet knytkalas. Trots att vi inte längre höll på och provade plagg, så hade ingen brytt sig om att klä på sig mer kläder. Måltiden intogs därför i samma klädsel, eller rättare sagt, brist på klädsel. Inte förrän porten försiktigt öppnades på glänt och Johannas make försynt tittade in upptäckte vi hur vi var klädda och hastigt skylde oss med det som fanns tillgängligt. När han generat drog sig tillbaka, tittade vi på varandra och utbrast i ett gemensamt skratt över den uppkomna situationen. Vi fann det för gott att göra oss lite mer "anständiga" och satte på oss våra kläder. En del ville genast prova sina nyinköp, andra drog på sig de vanliga kläderna. Tillsammans hjälptes vi åt att röja upp på gården och även hjälpa Astrid iväg med sina väskor. Alla varor skulle levereras senast torsdag, hit till Johanna, så då var vi välkomna åter för avhämtning.

Iréne frågade om hon fick skjutsa oss hem, med båten, och vi tackade ja, och följde med henne ner till bryggan. Hennes ruffade träbåt låg och guppade i det lilla vågskvalp som fanns innanför den skyddande vågbrytaren. Vi gjorde loss och styrde ut på fjärden. Under den korta resan så förhörde sig Iréne om våra reseplaner, som hon fått reda på under kvällen. Vi berättade, i stora drag, hur vi tänkte åka. Nu på söndag skulle vi börja med att åka ner genom Sverige, och övernatta i trakterna av Helsingborg, hos en faster till Cecilia. Morgonen därpå var en färja bokad, först över till Danmark, och några timmar senare, över till Tyskland. Via Hamburg och Bremen skulle vi komma in i Holland där vi skulle söka natthärbärge. Resrutten skulle sedan följa kusten ner genom Holland, Belgien och Frankrike, ända ner mot spanska gränsen. Några bestämda stopp var inte inlagda, men en avstickare in till Paris var given. Efter atlantkusten hade vi tänkt oss tvärs över mot Rivieran, med S:t Tropez och Monaco som givna mål. Efter Monaco skulle ratten åter vridas mot norr och via Schweiz leta oss igenom alperna till slättlandet i södra Tyskland. Beroende på hur långt tid allt annat tagit fick bli avgörande hur mycket tid vi skulle ägna åt Tyskland. Det fanns möjlighet både att fortsätta turistandet eller åka raka vägen hem. Klart var att vi skulle vara hemma precis tre veckor senare.

Iréne lät verkligen avundsjuk när hon sade hej till oss, vid vår brygga, och önskade trevlig resa. Hon såg gärna att vi kom ut strax efteråt och berättade om våra upplevelser. Hon gillade själv att resa och tog alla tillfällen hon fick. Nu på sommaren var dock hennes bästa tid på salongen, så hon föredrog höst och vinter för sina utflykter. Hon utlovade t.o.m. vissa rabatter åt oss, på salongen, om vi kom ut igen innan augusti tog sin början. Vårt hår skulle säkert behöva sig en uppfräschning efter en sådan resa med den "vanvård" som gärna blir följden. Vi lovade att vi skulle göra henne till viljes, och bokade preliminärt tid för detta besök.

Veckan försvann bara iväg. Förutom våra vanliga rutiner med mycket bad och solande, så ägnade vi kvällarna åt förberedelserna inför resan. Jag skulle ju åka som Jane, men i mitt pass stod det Jan, och med en bild som bara hade vissa likheter med mitt nuvarande jag. Vi provade därför en del klädkombinationer, fortfarande tillräckligt kvinnliga, som jag skulle kunna ha på mig vid gränsövergångarna. Då fick jag även tona ner min makeup och låta bli örhängen etc. För övriga tillfällen, då legitimation krävdes, gissade vi oss till att det skulle fungera utan problem. Det var många gånger så, att det var viktigare att kunna visa upp ett pass, än att det blev ingående granskat. På lördagen kom grabbarna, på vår inbjudan, ut för att säga hej. Vi hade ordnat middag på allehanda "rester", så det blev all slags mat som serverades. Grabbarna såg inte ut att må illa av det, tvärtom, nu fick dom chansen att verkligen ta för sig och rensa bordet.

Dom tog även för sig av oss. Efter middagen blev vi genast "överfallna" av vår respektive kavaljer, som ville ta farväl av oss. Vi drog oss åt varsitt håll för att kunna ta farväl på det sätt som passade var och en. Anton och jag blev kvar på soffan på altanen och vi började ivrigt smeka varandra. Anton började fingra på mitt behåspänne, men jag bad honom låta bli. Jag var inte redo för att gå vidare, förklarade jag. Viss besvikelse kunde jag konstatera, min "mens", som hindrat intimt umgänge tidigare, borde ju vid det här laget upphört och inte utgöra något hinder. Jag förklarade att jag gillade honom väldigt mycket, men ändå inte var klar över var jag stod. Jag ville inte inge honom falska förhoppningar, genom att tillåta mer, utan tyckte att vi skulle kunna tillfredsställa varandra ändå. Han samtyckte, och erkände att han själv heller inte var säker. Hans vilja att få sina köttsliga lustar tillfredsställda hade gjort att han inte riktigt hade kunnat kontrollera sig själv, förklarade han. Med det så höll vi varandra hårt och kysste varandra passionerat. Nu när vi klarat ut "spelreglerna" släppte många hämningar och vi smekte varandra, utanpå kläderna, över hela kroppen, ända tills vi möttes i ett cresendo av känslostormar. Andfådda sjönk vi ihop i soffan och viskade uppskattande ord till varandra.

Kapitel 12

Vi hade kommit långt ner genom det svenska sommarlandskapet när solens strålar gjorde vistelsen i bilen alltför outhärdlig. Vi kände också att saknaden efter vattnet utanför dörren gjorde att vi kände av värmen ännu mer. När så det dök upp en välbekant skylt, som utmärkte att det fanns en badplats i närheten, var beslutet inte svårt att ta. Vi svängde av och åkte fram till badplatsen, som låg precis vid sidan av vägen. En stor öppen gräsyta bredde ut sig framför sandstranden och en brygga till höger avslutades med ett hopptorn. Överallt låg det folk på sina filtar och solade, medan barnen skuttade omkring i vattenbrynet. Vi såg oss omkring och upptäckte att det fanns en mindre servering i anslutning till omklädningshytter. Det här skulle bara bli ett avsvalkande dopp innan vi fortsatte färden, så vi försåg oss bara med varsin handduk och våra badkläder, och gick för att byta om.

Damernas omklädningsrum var litet och oansenligt. Det bestod av två rum och en toalett. Det större rummet hade två bänkar längs långsidorna och försedd med klädkrokar. Det mindre innehöll två duschar. Någon chans att byta om i avskildhet fanns inte så det var bara att ta skeden i vacker hand. Snabbt tog vi av oss våra lätta sommarkläder och drog på oss baddräkterna. Vi tog med oss våra klädbylten ut och gick ner mot stranden. Några killar kastade nyfikna blickar efter oss när vi, utan tvekan, snabbt gick ut i det svalkande vattnet. Efter en stunds simmande var vi nöjda och gick upp på stranden för att torka. Vi fångade upp våra kläder och gick tillbaka mot hytterna. Nu var inte rummet tomt längre. Flera kvinnor var därinne och höll på att byta om. När vi öppnade dörren så lyfte de bara blicken mot oss innan de fortsatte med att klä av sig. Innifrån duschen hördes ett strilande och innan vi hann börja klä av oss själva kom det ut en ung naken kvinna ur duschen, och gick fram mot sina kläder, vilket var precis bredvid mig.

Jag kunde ju inte stå där overksam längre, utan jag började först torka mig och sedan, så elegant som möjligt, tråckla av mig baddräkten och få på mig behå och trosor. Kvinnan bredvid mig uppträdde fullständigt oblygt och torkade sig noga och länge över hela kroppen. Hon satte också upp ena foten på bänken, för att lättare kunna torka sig i grenen, och när det var avklarat, och torkningen fortsatte högre upp, lät hon foten vara kvar och gav mig perfekt utsikt över hennes underliv. Hennes rosa läppar stod i bjärt kontrast till den brunbrända kroppen och det blonda pubeshåret. Jag hade svårt att slita mina ögon från henne, men stålsatte mig och fortsatte min egen påklädning. När jag var hade dragit t-tröjan över mitt huvud möttes våra blickar. Hon gav mig ett vänligt ögonkast och en snabb blinkning. Hon hade sett mitt intresse och inte misstyckt till det. Lite förbryllad log jag tillbaka och satte mig ner för att spänna fast mina sandaletter. Cecilia var också nästan färdig och vi lämnade lokalen med ett gemensamt "Hej då". Väl utanför undrade Cecilia varför hon hade blinkat åt mig. Jag förklarade situationen och vi kom gemensamt överens om att hon både gillade sin kropp och gärna ville visa upp den. Vi hoppades bara att alla skulle vara lika hänsynsfulla som vi inför den "inbjudan" hon faktiskt gjorde.

Resan fortsatte mot målet utanför Helsingborg och vi anlände dit utan problem. Cecilias faster

Agnes bodde i ett litet tegelhus bredvid järnvägen. Gården vätte bort från järnvägen och via en inglasad veranda kom vi in i huset. Vi blev väl mottagna och redan efter några minuter var det som om vi känt varandra i hela livet. Hon var visserligen gammal, men humöret och livsglädjen var det inget fel på. Skämtsamt och frejdigt berättade hon sin livshistoria för mig. Hon uttryckte samtidigt sin "oro" över oss småflickor och att vi skulle ge oss ensamma ut i Europa. Samtidigt kunde hon berätta att hon själv gjort många resor. En hel del gjordes på cykel innan andra världskriget bröt ut. Hennes livliga och intressanta berättelser höll oss uppe ända in på det nya dygnet och vi måste till slut avbryta henne för att få någon vila innan nästa etapp. Vi lovade att vi skulle besöka henne även på återresan och lämna rapport.

Väckarklockan hann inte ens ringa innan Agnes kom in i vårt rum med en frukostbricka av det gigantiska slaget. Vi satte oss förvånat upp och undrade om hon överhuvudtaget sovit något på natten. Vi lät oss väl smaka av anrättningen. Hon tog sig också en kopp te och en smörgås där på sängkanten och deltog ivrigt i vårt fnittriga uppvaknande. Ett visst mått av resfeber kunde skönjas i vårt sätt, denna morgon. När vi skulle börja bädda våra sängar så manade hon oss bara att låta dom stå. Det kunde hon fixa sedan, och förresten så skulle vi ju snart vara där igen, så dom kunde vara som dom var. Vi lydde, och under hennes överinseende, klädde vi raskt på oss våra resekläder, och fick en hel del goda råd om hur flickor bör uppträda utomlands. Allt sagt med en stor portion humor och med glimten i ögat. Hon inflikade också att hon gärna ville höra oss berätta om alla Äventyr (med stort Ä) som vi skulle vara med om. Vi lovade och innan vi backade ut bilen från henne så stack hon åt oss ett jättepaket med goda smörgåsar som hon fixat åt oss.

De bägge färjeturerna gick som planerat, även den mellanliggande vägtransporten genom Danmark flöt oväntat fint. Inte ens passkontrollen i Tyskland beredde några problem. Ombord på båten hade jag tvättat bort så mycket smink jag kunde och plockat av mig alla smycken, och till min stora besvikelse, men samtidigt också glädje, så lyfte passkontrollören inte så mycket som ögonbrynet när vi lämnade fram våra pass. Jag skulle nog inte behöva upprepa den här manövern igen, utan helt och hållet vara Jane. Vi fortsatte i rask takt genom det nordtyska landskapet. Vi undvek autobahn, utan åkte på mindre vägar mot väster för att fram mot kvällen ha nått fram mot holländska gränsen. Vi hittade en trevlig campingplats, invid en liten sjö, och letade upp vår anvisade plats för att slå upp vårt tält.

Platsen låg på en liten kulle med utsikt över den närmaste omgivningen. Runt omkring oss satt camparna utanför sina tält och njöt i kvällssolen. En del höll på med sina middagar, andra kopplade av framför den portabla TV:n. Nu, när vi kom, avbröts de flesta aktiviteter, två kvinnor på väg in för att resa ett tält måste ju beskådas. Det kunde ju bli ett skådespel, värt att återberättas många gånger under mörka trista höstkvällar. Men, dom blev grymt besvikna, vi reste raskt tältet och missade inte en enda pinne och dess placering. Vad alla inte visste var ju att vi tränat några gånger hos Cecilia. Stolta över vår premiärresning började vi möblera upp vårt hem för natten. Det var massor av pinaler som skulle på plats innan vi kunde komma till ro. Även vi behövde lite mat, så gasolköket plockades fram och några läckra fiskfiléer från handlaren i en by, några kilometer härifrån, blev till vår premiärmåltid för egen lagad mat under resan.

Efter måltiden samlade vi ihop vår disk och travade bort mot det gemensamma diskutrymmet. Några andra hade också kommit för samma ärende, så vi fick vänta lite på vår tur. Vi blev tilltalade av några och strax var ett samtal på gång mellan alla i rummet. Det visade sig att vi alla kom från olika länder och luften surrade av fraser på en mängd olika språk. Kunde vi inte säga det vi ville på ett språk så tog vi ett annat. Det blev till en härlig blandning av de flesta stora språken i Europa. Campinglivet var på det viset väldigt enkelt och opretentiöst. Alla tog en för det man var och verkade genuint intresserade av det som sades.

Vi återvände till tältet för en kort stund innan det var dags att inta ryggläge. Det internationella samtalet fortsatte, nu med våra närmaste grannar, ett äldre par från Celle i mellersta Tyskland, som gärna ville bjuda oss på en öl. Vi tackade ja och fick oss till del det mesta av den tyska nutidshistorien på en timme och en kvart. Vi fick själva inte så mycket sagt, mer än att vi skulle fortsätta under morgondagen ner genom Europa, men vi hade en mysig kväll tillsammans. Vi sade godnatt och återvände till vårt rymliga och bekväma tält. Vi bytte om till lämpligare nattkläder, och travade iväg i våra nattlinnen mot toaletterna. Även där var det full fart, så vi fick åter ge oss till tåls. När det blev vår tur uträttade vi det vi skulle och gick tillbaka till tältet för vår första natt i tält.

Vi hade lite svårt att somna, olika ljud och dofter trängde så lätt fram till oss, och spänningen inför alla äventyr var högst påtaglig. Till slut domnade vi bort och vaknade inte förrän en hund sprang förbi tältet och gläfste till. Klockan var redan åtta och vi borde stiga upp. Snabbt iväg mot toaletterna för en uppfriskande dusch. Allt var så välordnat att varje dusch hade sitt eget bås, med plats för kläder och allt, så du var helt privat bakom den stängda dörren. Det kändes skönt, även om jag numer kände mig rätt säker som kvinna. Jag visste hur jag skulle dölja min mandom, även i naket tillstånd, så att mitt verkliga jag inte blev upptäckt. Efter en livgivande frukost började vi packa ihop våra pinaler och göra oss redo för nästa etapp. Våra vänner från gårdagen kom över för att önska oss trevlig resa, samtidigt som dom stack åt oss en lapp med deras hemadress på. Utifall vi kom där förbi på hemresan, som dom sa. Vi kunde inget lova, men tackade för omtanken. Flera andra grannar kom ut och vinkade åt oss när vi körde iväg.

Det var nu redan fjärde dagen på vår resa, och vi befann oss på en campingplats i utkanten av Paris. Vi hade i lugnt tempo färdats genom Holland, besökt några kända turistorter och sett oss omkring, bl.a. i Amsterdam, och sedan färdats ner genom Rehns floddelta, där vi också hade övernattat, Dagen därpå gick resan snett inåt landet i Belgien för att sedan passera gränsen till Frankrike och närma oss vårt första stora mål, Paris. Nu stod vi där i våra kjolar, som vi köpt likadana, och vita sollinnen med fina broderier och spetsinläggningar vid bysten. Bekväma sandaletter och trevliga handväskor, i ryggsäcksmodell, som vi hittat i Amsterdam, redo att ta oss an storstaden. Vi körde bilen till närmaste Metro för att därifrån åka in mot centrum. Vi ville utnyttja dagen väl, så det var inte många andra i farten när vi gick mot stationen.

Väl inne i centrum så vandrade vi omkring, längs Seine, tills vi kom fram mot Eiffeltornet. Vi kom precis fram för att se hur grindarna öppnades och vi kunde fara upp i tornet. En vidunderlig utsikt nådde oss, samtidigt som vi fick hålla hårt i våra kjolar, för det blåste rätt ordentligt där uppe. Med hjälp av alla fotografier så kunde vi identifiera alla de viktiga turistmålen, Triumfbågen, Elyséepalatset, Place de la Concorde, Sacré Coeur, Louvren med Tuileriträdgården, Notre Dame och det nya området La Défense. Vi fick en bra överblick över vart våra steg skulle föra oss de närmaste timmarna.

När vi kom ner sjöd staden av lite mer liv och rörelse. Vi drog oss upp mot paradgatorna kring Champs Elysées och alla affärer där. Alla de stora varuhusen fick besök av oss och på några ställen vågade vi även oss på att prova några klänningar, trots de skyhöga priserna. De kändes ju helt klart annorlunda att sätta på sig dessa kläder än motsvarande plagiat i våra vanliga affärer, men såå stor skillnad var det inte. Tyget och snittet var klart överlägset men att priset därför skulle öka hundrafallt och uppåt var mer än vi kunde förstå. Känslan att, med hjälp av en vänlig expedit, välja ut några vackra klänningar och prova dom i deras, gigantiska, provrum med speglar runt om, var en upplevelse som fick oss att sträcka på våra halsar och uppträda som riktiga Ladys. Trots att de måste förstått att vi inte skulle köpa något, uppträdde alla mycket artigt och hjälpsamt, kanske var det tidpunkten på dagen som gjorde det. Det var inte många som gjorde anspråk på deras uppmärksamhet så här tidigt på förmiddagen. Alla i den normala kundkretsen låg nog och sov sin allra vackraste skönhetssömn nu, efter gårdagens festligheter och innan kvällens alla overtyrer spelades upp.

Vi fortsatte vårt strosande runt i affärerna, men hittade inget mer spännande. T.o.m. enklaste tröja, på realisation, kostade mer än vad vi hade spenderat på resan hittills, inklusive bägge färjorna. Däremot hittade vi ett trevligt gatucafé i närheten, som vi placerade oss på för en stunds vila. Flera flanerande Parisare stannade upp och blinkade oblygt mot oss, där vi satt under parasollet, men när inte deras invit besvarades fortsatte de obekymrat vidare. Den häruppmärksamheten var tydligen något vi fick vänja oss vid. Männen uttryckte verkligen sitt gillande, ohämmat, och verkade sedan inte ett dugg bekymrade för att vi inte besvarade deras flört. Men vi kände oss helt klart åtråvärda, och vickade lite extra på rumpan, när vi en stund senare fortsatte vår promenad fram till Louvren.

MonaLisa log outtröttligt sitt leende mot alla besökare. Trots fotoförbudet blixtrade det envist i lokalen. När man rörde sig fram och tillbaka fick man en underlig känsla av att den gamla, evigt unga, damen på porträttet helst av allt ville få skynket framför sig fördraget och slippa stirra ut på oss alla. Vi hörsammade hennes vädjan, och drog oss genom de oändliga salarna, fyllda av vackra konstverk. Till slut blev allt det vackra så vanligt att vi helt enkelt inte kunde ta till oss mer, utan vi gick ut i det fria för att istället bli en del av det vackra i Paris, och få vår beskärda del av uppmärksamheten. Efter att ha beskådat ytterligare några sevärdheter så började våra magar skrika ut sitt begär. Vi hade redan bestämt att vi skulle uppsök någon trevlig krog uppe på Montmartre, så vi började vandring uppför de slingrande gatorna.

Kapitel 13

Några förlupna toner från ett musettedragspel nådde våra öron, och när vi svängde runt hörnet, stod mycket riktigt en dragspelare i vita byxor, skjorta och röd scarves, samt den obligatoriska svarta baskern och spelade innanför ett lågt vitt staket som omgärdade en liten krog. Han log mot oss och visade, med all önskvärd tydlighet, att han gärna såg att vi kom innanför staketet. Vi tittade hastigt på varandra och bestämde att den här krogen nog var lika bra som någon annan. En kypare, med långt vitt förkläde, kom genast ut och förde oss till hans bästa bord, och höll artigt ut stolarna, i tur och ordning, när vi satte oss. Vi presenterades matsedeln, och när han såg våra svårigheter att utläsa alla namnen på delikatesserna frågade han oss vänligt om våran nationalitet.

Vi tittade på varandra, innan vi gav vårt samtycke. Mycket nöjd vände han på klacken och sade något snabbt, som vi aldrig hann uppfatta, till dragspelaren. Med ett brett leende gick han fram till oss och frågade om vi hade någon favoritmusik. Cecilia, som klarade franskan bättre än jag, svarade att vi gärna överlät åt honom att välja passande musik till kvällens måltid. Uppenbarligen nöjd med svaret började han spela sina visor på det karakteristiska sättet som utmärker ett musettedragspel. Vår nyvunne vän, kyparen, kom ut med två vackra drinkar som han artistiskt överräckte åt oss. Som en liten aperitif, innan maten, förklarade han. Samtidigt med att han lämnade oss, så anlände fler gäster till restaurangen, och vänligt blev de visade till sina bord.

Vi satt och läppjade på våra drinkar, samtidigt som vi studerade de förbipasserande på gatan. Det var uppenbarligen många turister som sökte sig upp på Montmartre för att därifrån uppleva en sommarkväll i Paris. En annan servitör kom strax efteråt med två assietter med små koppar på. Vitlöksmarinerade sniglar fick vi reda på att det var, och till det serverades ett lätt vitt vin. Vi lät oss väl smaka av den, för oss, ovanliga förrätten. Nyfiket kom Maurice, som vår kypare hette, ut för att höra vår åsikt. Vi kunde, uppriktigt, glädja honom att sniglarna varit en kulinarisk upplevelse. Nöjd med vårt gillande fyllde han på vårta vinglas, innan han påbörjade förberedelserna för varmrätten. Ett litet bord rullades fram och diverse kokkärl dukades upp. Ett gasolkök tändes och två, härligt röda, biffar bars fram på ett fat. Under vårt överinseende tillagades biffarna och hela tillagningen avslutades med att han, mycket skickligt, flamberade köttet. Läckert upplagda på två tallrikar, med grönsaker dekorativt flankerade det heta köttet, bars maten fram. Ett rött vin, av bourgogne typ, förevisades och godkändes. Smaklökarna väntade ivrigt på att få uppleva den läckra anrättningen, så vi satte omedelbart kniv och gaffel i aktion, men försökte ändå visa upp ett bordskick, värdigt denna måltid.

Vi blev inte besvikna. Det smakade lika bra som det såg ut. Dessutom fick vår andliga lekamen sitt genom den flitigt spelande dragspelaren. Mörkret började lägra sig när vi så var redo för vår dessert, osttallrik och färska frukter. Ett nytt, till desserten lämpligt, vin serverades, och vi kunde sitta och njuta av kvällen i skenet från de kulörta lyktorna som hängde längs husets väggar. Maurice tog sig en stund ledigt, och frågade om det var OK att han slog sig ned, vilket vi givetvis inte hade något emot. Vi fick en trevlig pratstund, där han både frågade ut oss och berättade om sina upplevelser i Sverige. Så frågade han, helt plötsligt, vilka planer vi hade för morgondagen. Han blev mycket ledsen när vi meddelade att vi då skulle fortsätta vår resa genom Frankrike, och att vårt besök i Paris bara var en dag långt.

Vi tackade för all vänlighet, fantastisk mat, utsökta viner samt trevlig musik, och bad honom, lite oroligt, att göra i ordning vår nota. Han försvann iväg in på krogen och återvände efter en stund med notan.

Vi fick en smärre chock. Notan bestod bara av en enda rad på vilket det stod 300 F. Vi tittade tvivlande på uppgiften och undrade hur det kunde komma sig, bara vinet måste ju ha varit värt den summan. Maurice ryckte på axlarna, log sitt bredaste leende, och sade att det fanns andra värden här i livet. Att få servera två skönheter från landet i norr, som han höll så kärt, var ett av dessa värden. Vi hade förgyllt även hans kväll och detta var hans sätt att visa det på. Omutligt vägrade han ta emot mer, utan vi fick ge oss. Däremot visade vi, både honom och dragspelaren, vår tacksamhet med varsin blöt kyss på munnen och tillhörande björnkram. Några spridda applåder hördes från de övriga gästerna över vårt tilltag, och vi lämnade restaurangen glatt vinkades åt varandra. Vi skulle ju ses snart igen.

Prick nio möttes vi vid receptionen. Maurice hade tagit med sig en vän, Claude, så att vi verkligen skulle bli väl omhändertagna. Vi hade satt på oss våra läckra sommarklänningar, i två olika färgkombinationer, sminkat oss noga och parfymerat oss omsorgsfullt. Killarna såg ut att gilla det dom såg, och vi fick också varsin kyss på kinden, innan vi trippade iväg mot deras bil. Jag och Claude hamnade i baksätet och Cecilia satte sig bredvid Maurice. Vi passade på tillfället att bekanta oss lite mer, och fick veta att Claude var kusin med Maurice. Han arbetade också i restaurangbranschen, som kock, men på en annan krog. Vi fick också veta, i stora drag, hur dagen var planerad. Nu skulle vi göra ett besök i Versailles, men inte enbart som turister. En annan bekant arbetade där och hade lovat att visa delar som inte var öppna för allmänheten. Sedan skulle vi äta lunch, på ett ännu hemligt ställe, innan vi tog oss an Paris på parisarnas eget sätt. Vi samtyckte till planerna och såg fram emot dagen.

Versailles var lika vackert som reklamen utlovat. Vår ciceron, Renée, sade att det fanns bara ett sätt att uppleva Versailles på och det var att förflytta sig tillbaka i tiden. Vi fick därför följa med till deras stora kostymförråd, och där välja ut och klä på oss tidstypiska kläder med alla tillbehör. Vi delade på oss, herrarna åt sitt håll och vi åt vårt. Några hjälpsamma flickor dök upp, tittade snabbt på oss innan de for in bland de gigantiska klädraderna. De kom tillbaka med famnen full av kläder och bad oss klä av oss våra egna. Därefter började de snöra på oss korsetterna. Utan minsta tvekan drog de åt så att vi trodde att midjan skulle gå av. Därefter sattes rockokokrinolinen på, som gjorde att höfterna blev över metern breda. Vackra vita sidenstrumpor träddes på våra ben och fästes med strumpeband, innan klänningen kom på plats. Även den snörades omsorgsfullt i ryggen innan vi kunde sätta på skorna. Det var av platåmodell med klackarna utsvängda nedtill. Platåsulorna var för att de galanta damerna skulle slippa gå mitt i all smuts som låg längs gatorna. Sist fick vi på oss vitpudrade peruker som var uppsatta till en uppåtgående spiral. Nu var vi redo att se på Versailles. Herrarna bugade sig djupt, i sina tidsenliga kläder, när vi mötte dom ute i galleriet. Vi svarade med en elegant hovningning innan vår värd, iförd pagekläder, började rundvandringen. Vi gick arm i arm med våra kavaljerer, och höll en solfjäder i den fria handen.

Han berättade om alla salar vi passerade igenom, och vi kunde lätt föreställa oss all den prakt som varit under Versailles storhetstid. Vi skred elegant genom salarna, och sommarvärmen gjorde att vi flitigt använde våra solfjädrar. När vi skred genom en av salarna öppnades en av dörrarna och en grupp turister vällde in. Vid åsynen av oss fem stannade gruppen upp och iakttog under tystnad när vi, med en lätt bugning åt deras håll, passerade. Kamerablixtrarna smattrade och vi kände oss som en del av Versailles tusentals inventarier. Vi gick även genom en del av den berömda trädgården och blev även där föremål förr uppvaktning av turister. Bra reklam för Versailles, att det gick omkring människor i tidstypiska kläder, förklarade vår guide. På ett ställe i trädgården mötte vi dessutom några andra som var omklädda och vi hälsade artigt på varandra innan vi gick åt varsitt håll.

Vi gick in i slottet igen, genom en av de gigantiska glasdörrar som vätte mot trädgården. Efter att ha passerat ytterligare några otroligt vackra salar kom vi tillbaka till klädkammaren. Våra hjälpredor stod beredda att hjälpa oss av med kläderna, men innan dess erbjöd de sig att ombesörja fotografering av oss fem. Vi ställde upp oss och evenemanget blev vederbörligen dokumenterat. Efter omklädningen tackade vi alla för en mycket annorlunda upplevelse. Nöjet var helt på deras sida, fick vi till svar, innan vi satte oss i bilen för färden mot vårt lunchmål. Efter en stunds färd närmade vi oss ett hamnområde. Vi for in mellan några baracker och kom ut på kajen där ett antal flodpråmar låg för ankar. En av pråmarna höll på att förbereda avgång, och dit styrde Maurice våra steg, sedan vi parkerat bilen, och plockat med oss några välfyllda korgar ur bagageluckan. En glad kvinna, runt de femtio, mötte oss och efter hjärtlig omfamning av Claude och Maurice, blev vi presenterade för henne. Det var en moster till de bägge och hon var gift med en pråmskeppare. Vi hade haft sådan tur att de just idag skulle passera Paris, så vi skulle intaga vår lunch här ombord, samtidigt som vi fick beskåda Paris från vattnet. Om allt fungerade som det skulle så borde lunchen vara avklarad tills vi kom i närheten av Notre Dame, för strax därefter skulle vi bli avsläppta.

Längst fram på pråmen, under ett parasoll var bordet uppdukat. Claude skyndade ner i kabyssen, för att tillreda lunchen medan vi andra hjälpte till att göra loss pråmen. I sakta mak gled hon majestätiskt ut på Seines bruna vatten och placerade sig på rätt sida i flodfåran. Maurice korkade upp en flaska vin och serverade oss. Tillsammans med Éstelle dukade vi färdigt med bröd och alla grönsaker, som vi fiskade upp ur korgarna. Maten var tydligen mycket väl förberedd, för det dröjde inte länge innan Claude kom med två stora brickor, fyllda av mat. På den ena var det kalkonbröst , och på den andra olika sorters sallader. Pierre, skepparen, anslöt, nu fick däcksmatrosen ta hand om styrandet ett tag, och vi satte oss till bords. Framför oss växlade floden karaktär. Vi hade nu lämnat hamnen bakom oss och kom fram till mer ordnad bebyggelse. Vi kunde även se Eiffeltornet, även om floden skulle göra flera krökar innan vi kom fram dit. Vi skrattade, var glada och lät oss väl smaka av den goda lunchen på det ovanliga stället.

Paris alla broar gled förbi ovanför våra huvuden. Vi fick verkligen se staden ur ett annat perspektiv. Alla de kända byggnaderna förevisades, och dess historia berättades. Dessutom fick vi se alla öppningar till Paris kloaker, som spelade så stor roll för motståndsrörelsen under kriget. Pierre kunde ge verkligt mustiga beskrivningar över hur det gick till på den tiden. Vi lämnade nu de centrala delarna bakom oss och Pierre återvände till styrhytten för att förbereda vår landstigning. Alla hjälptes åt med avdukningen och vi fick oss en snabb rundtur i pråmens innandöme. Här ombord bodde Pierre och Estelle den största delen av året. Det var bara under värsta vintern, som de drog sig upp på landbacken. Utrymmena var små, men vackert och funktionellt inredda. Alla bekvämligheter fanns tillhands. Nu signalerade Pierre att han var på väg in mot kaj. Vid en kajplats gled han mjuk in och vi stod beredda att hoppa i land. Grabbarna först, och sedan, med ett rejält grepp om våra midjor, lyfte de över oss på fast mark. Våra lätta sommarklänningar for upp och visade det mesta, till Pierres stora munterhet. Han vred på ratten och gled ut, samtidigt som han drog i handtaget till mistluren, som bräkte ut sitt avsked. Fortfarande med grabbarnas armar om våra midjor, vinkade vi farväl.

Vi vände oss om och gick iväg mot en bil. Claude halade upp en nyckel och vi hoppade in, nu med Maurice och Cecilia i baksätet. Vilken organisation av grabbarna. Allt hade de tänkt på och planerat. Vi gav oss av, in på gatorna, men ändå långt från turisternas Paris. Nu var det vanliga bostadsområden, med pittoreska parker och torg, som var i vårt blickfång. På ett ställe pågick en marknad och vi steg ur för att delta i marknadsgycklet. Allsköns varor fanns i stånden. Det var allt från mat till läckraste underkläder. Ivriga försäljare ville gärna få oss att välja just deras varor och ibland lyckades de. En mycket vackert handbroderad blus föll jag för och likaså några bijouterier. Cecilia och jag såg samtidigt några perfekta t-tröjor som vi köpte och skänkte till grabbarna. Dom var försedda med ett motiv ur Lady och Lufsen. Det är scenen där de förväntansfulla två sitter och väntar på maten, och ägaren och kocken kommer ut med den. Vi tyckte att det stämde så väl med våra värdar. En uppskattad present såg det ut som.

Eftermiddagskaffet intogs på en liten krog, inrymd i de nya moderna saluhallarna. Både Maurice och Claude rörde sig hemtamt mellan de olika leverantörernas montrar, hälsade på alla och kontrollerade kvaliteten på deras varor. Uppenbarligen gjordes även inköp, även om vi inte alltid uppfattade det. När vi satt ner för fikat, berättade de att, nästan alla, saknade de gamla nedslitna saluhallarna. Trots svåra omständigheter var det mycket trivsammare där, inte så opersonligt, men dom hade jämnats med marken för att lämna plats åt det storslagna Centre de Pompidou. Precis när vi skulle lämna saluhallarna fick vi varsin röd ros i handen av en säljare. På ivrigt gestikulerande franska förklarade han att två så vackra damer måste ha en röd ros i handen. Vi neg vackert till tack och gav honom varsin kindkyss, till hans stora belåtenhet.

Värmen från Paris gator slog emot oss när vi steg ut från saluhallen. Solen gassade rätt mot oss, trots att eftermiddagen hade blivit rätt gammal. Trafiken brusade och irriterade chaufförer skällde på varandra. Claude fick också lite ovett, eftersom han, likt alla parisare, parkerat bilen på trottoaren. Han gestikulerade ivrigt medan vi satte oss tillrätta, och åkte iväg med en rivstart. Nu skulle vi upp mot Mont Martre för att se lite av alla charmiga bakgårdar, som Paris är berömt för. Snabbt for vi genom Paris gator, Claude kände till varenda genväg, som tog oss förbi den intensiva trafiken. Efter en tvär inbromsning fram för ett charmigt hus, förstod vi att vi nått vår destination. Artigt höll våra kavaljerer upp dörrarna åt oss när vi steg ur, och visade vägen fram genom en portal och in på en gård. En helt ny värld öppnade sig. En lummig bakgård med fasaderna fyllda av franska balkonger och vackra blomsterarrangemang hängande på de sirliga järnräckena. Vi häpnade över denna oas i stenöknen och lät oss motvilligt föras in i en av portarna. Via ett antal spiraltrappor kom vi så uppåt i huset. Vi gick ända högst upp innan Claude öppnade en dörr och hälsade oss välkomna in. Vi befann oss högst uppe i huset, för överallt såg man det sneda innertaket. Lägenheten var, i princip, ett enda stort rum. Det var bara två avskilda rum, toaletten och sovrummet. Allt annat hängde ihop. Och det var inga små utrymmen. Med jämna mellanrum skapade takstolarnas stödben ändå olika rumsbildningar i jätterummet. Varje sådan avbalkning hade sin funktion. Längst in, där matplatsen låg, fanns det stora perspektivfönster mot en altan. Egentligen var det ingen altan, utan det platta taket på en sidobyggnad, men Claude berättade att han fått lov att utnyttja det till altan. Vi gick ut och inspekterade den enorma utsikten över stan. Eiffeltornet låg rakt fram och strålade i kvällssolen. Tittade vi åt vänster kunde vi se toppen på Sacré Coeur. Även den nya Triumfbågen i La Défense syntes långt borta.

Medan vi beundrade utsikten hade Maurice ordnat några drinkar, som vi tacksamt tog emot. Vi fortsatte att beundra utsikten och vi blev visade på den ena byggnaden efter den andra. Vi stod framme vid räcket, med drinken i ena handen och armen om kavaljeren med den andra. Claude lade först sin arm runt min midja, men flyttade snabbt ner den mot min bakdel och smekte den ömt. När jag vid ett tillfälle sträckte lite på mig för att se lite längre, passade han på att föra in handen under min klänning, och började smeka mina bara lår. Jag lät honom hållas, men började fundera på hur jag skulle hantera nästa steg i utvecklingen, när det hördes ett slammer i trappan och sedan en rejäl knackning på dörren. Claude drog hastigt undan handen och gick för att öppna dörren. Utanför stod ett antal glada ungdomar, som utan tvekan stormade in genom den öppna dörren. Alla passerade förbi köket och lastade av det dom hade i händerna innan de, lika glatt, kom ut på altanen och styrde stegen fram mot oss.

En efter en hälsade på oss, som om vi vore bekanta sedan barnsben. Det var både killar och tjejer, och när vår första förvåning lagt sig kunde Claude förklara att skulle vi se hur parisarna hade det, så ingick definitivt en improviserad fest. Har tog man alla tillfällen som fanns att ordna en fest, och alla tog med det som fanns hemma. Alltid gick det att röra ihop något. Den enda vi kände igen så var det Renée, från Versailles, och han hälsade glatt på oss. Ingen var speciellt nödbedd, utan strax hade alla varsitt glas i handen och skålade med oss. En annan letade upp någon musikstation, och strax flödade musik ut ur de öppna altandörrarna.

Vi var givetvis medelpunkten i denna improviserade fest, men de som verkade mest nyfikna, så var det de andra flickorna. De frågade massor av saker, och pratade i munnen på varandra, så vi hade svårigheter att både höra och besvara alla frågor. Någon hade besökt Sverige, men för de flesta var vi från en kall och ogästvänlig (vädermässigt, påpekades det noga) plats, långt upp i norr. Det enda man kände till om Sverige var att Palme blivit mördad och att Ingmar Bergman filmade. "Var verkligen inte Ingrid Bergman hans fru" var en fråga som vi fick besvara flera gånger under kvällen.

Vi kände dåligt samvete för att vi inte bidragit med något till festen och bad därför att få hjälpa till med maten. Tillsammans med Claude inspekterade vi det som fanns och kom fram till att vi nog skulle kunna ordna till ett grillparty. Raskt trollade Claude fram en gasolgrill, som ställdes upp ute på altanen, och vi började tillreda salladen och förbereda grillspetten. Cecilia styrde och ställde, så t.o.m. Claude höll sig diskret i bakgrunden, och småmyste. De övriga dukade raskt upp ett långbord och det stod inte på förrän en ljuvlig doft av grillat kött spred sig ut över Paris bakgårdar. Med stor spänning väntade alla på att få sätta tänderna i de läckra köttbitarna, garnerade både med räkor, lök och svampar. Till det hela fanns en uppsjö av viner. Det var bara att välja och vraka.

Vi lät oss väl smaka av det som bjöds. När alla faten var länsade, till sista köttslamsan, dukades raskt ett annat bord upp med allehanda frukter och ostar. Samtidigt gjordes det plats, mitt på altanen, för ett lika improviserat disco. Alla dansade med alla, och stämningen blev bara högre och högre. Konstigt att inga grannar reagerade och hörde av sig. Det enda vi såg var en gammal tant som tittade ut ur sitt fönster, och vinkade glatt åt oss innan hon, med fönstret öppet, satte sig tillrätta, med ett öga på sin stickning och det andra upp mot oss. Dansstilarna varierade också. Tätt ihopslingrade eller en grupp skuttande kroppar. En av killarna ville gärna mata mig med vindruvor, men innan jag hann stoppa den i munnen, utan bara hade den mellan läpparna, var han där med sina läppar och snodde åt sig vindruvan. Det dröjde några matningsförsök innan jag lyckades behålla vindruvan, och som belöning fick jag en varm, het kyss av honom.

Vid ett annat tillfälle skulle en av flickorna demonstrera sina kunskaper i Can-Can. I hennes snäva klänning var det en smula svårt, så hon skalade bara, helt sonika, av sig klänningen och visade sina färdigheter i bara behå och trosor. Flera följde hennes exempel, och lättade på sin klädsel, mer eller mindre, i den varma sommarnatten. Det var nu kolmörkt ute. Bara det avlägsna ljuset nere från gatorna och från alla belysta byggnader gav sitt återsken mot oss uppe på terassen. Bakom en av skorstenarna tittade en bit av månen fram. Det dröjde inte länge innan månskivan visade upp sig i hela sin prakt och gjorde att våra rörelser blev till ett overkligt skuggspel mot terrassens golv.

I nattens mörker fanns inga restriktioner och inga fördomar, utan det kom ömhetsbetygelser och smekningar från alla, oavsett kön. Jag kunde lika gärna befinna mig i armarna på en av flickorna, liksom jag kunde se två av killarna ömsint hålla om varandra, för att minuten senare hitta nya partner. Ingen krävde något av den andra. Vi fanns bara där för att ge och ta emot det som bjöds. Inget hårdhänt tafsande, och begär efter mer, utan fint och sofistikerat lärde vi känna varandra. Det var en underbar upplevelse, att befinna sig högt över Paris gator och torg, på en terass bland okända människor, men som man ändå kände så väl. Vid ett tillfälle kom Cecilia och jag att hamna i varandras armar, och vi fällde båda en gemensam tår över hur overkligt allt detta var, och att det, tyvärr, snart skulle ta slut.

Kapitel 14

Det hade nu gått några dagar sedan vi lämnade Paris. Nu befann vi oss på de berömda stränderna i St Tropéz, i gassande solsken och iförda våra läckra bikinis. Runt omkring oss gick det grabbar och visade upp sina, väl inoljade, muskler. Likt orrtuppar svansade de omkring på stranden för att göra sig så synliga som möjligt för alla de flickor som, likt oss, låg utvikta på stranden. Flickorna å sin sida försökte verka oberörda över all uppmärksamhet, men innerst inne låg alla och spanade, ifall "den rätta" skulle komma i närheten. I sina försök att bli upptäckta kunde vissa tydligen gå hur långt som helst. Toppless var mer vanligt än ovanligt, och hade man dessutom "pumpat upp" brösten till de dimensioner en del hade, var det ett måste att visa sig toppless.

Grabbarna var inte sämre de. Kunde man stanna upp, givetvis fram för en, i deras tycke välartat exemplar, kvinnlig varelse, och utföra någon rörelse, som var allt annat än naturlig, i avsikt att visa någon speciell kroppsdel eller muskel, så gjorde man det. Den ena skulle också överträffa den andra, och det blev till ett patetiskt skådespel som pågick timme efter timme. Ibland lyckades någon, konstigt nog, finna den "rätte" och efter en kortare "presentation" på stranden, försvann de iväg upp mot staden. Vi kände inte någon större längtan att delta aktivt i denna parningslek, utan valde att ligga lite vid sidan om och studera människans sökande efter "lycka". Istället låg vi och småpratade om allt som hänt efter att vi lämnat Paris.

Det hade varit svårt att bryta upp. Men till slut var vi tvungna, och efter ett känsloladdat avsked av Maurice och Claude hade Renée skjutsat oss tillbaka till campingplatsen. Gryningen hade varit i antågande, så vi fann det för gott att packa ihop våra saker och åka några mil från Paris, för att där stanna upp och vila några timmar. Att vara kvar här skulle varit för svårt, närheten till Maurice och Claude skulle känts mycket starkare, och vi ville gärna fortsätta vår tur. Vi hittade, efter några timmar, det vi sökte. I en vacker dalgång låg det en rastplats, vid en liten å, där vi kunde få en stunds vila i skyddet av några träd och med utsikt över dalen nedanför oss. På varenda åkerplätt pågick någon aktivitet. Det var mitt i skördesäsongen, och vägarna var fyllda av allehanda jordbruksredskap.

När vi kände oss redo att fortsätta uppsökte vi byns värdshus och fick oss ett rejält mål mat innan vi i sakta mak färdades genom odlingsbygderna i västra Frankrike, ut mot Atlantkusten. Dagarna flöt in i varandra och upplevelserna avlöste varandra. Tidvattenströmmarna längs Atlantkusten hade varit både fascinerande och skrämmande. Det gällde verkligen att vara på sin vakt för att inte bli överraskad. Speciellt som vi varit där när månen och solen stod i ett sådant läge, i förhållande till varandra, att förloppet blivit ännu snabbare. För att försöka tjäna in lite av den tid som vi tillbringat längre i Paris, bestämde vi oss för att bryta av tidigare mot Rivieran och sneddade därför snett genom landet. Tidigt under gårdagskvällen hade vi nått fram, och funnit att campingplatsen var fullbelagd. Via en rumsförmedling hade vi dock hittat ett litet rum, med utsikt över hamnen, och vi hade genast bokat oss för två nätter. Vi behövde en vilodag, så här på resans sydligaste punkt.

Under gårdagskvällen hade vi studerat staden, och tittat extra på alla de stora båtar som låg i hamnen. Det verkligen märktes att det var gräddan av alla jet-settare som angjorde staden. Vi kände oss som katter bland hermelinerna, men försökte ändå hålla våra huvuden höga, och inte låta oss imponeras av kromet på utsidan, utan se saker i dess rätta belysning. Idag skulle vi bara sola och njuta av det skådespel som ständigt pågick framför våra ögon. Någon önskan att bli uppraggade hade vi väl inte, men lite flört med någon eller några skulle väl aldrig skada. Våra förhoppningar slog dock slint, så i ensamt majestät fick vi dra oss upp från stranden och mot vårt rum. Efter en stillsam middag på en av uteserveringarna gick vi hemåt för att göra tidig kväll. I morgon skulle vi komma fram till Monte Carlo, och ett obligatoriskt besök på Casinot. Då skulle det bli sent, det visste vi redan.

Vi kände oss lite bortkomna när vi parkerade vår lilla bil, med begynnande rostfläckar här och där, bland alla glänsande BMW, Porsche, Jaguar och en och annan Rolls Royce och Ferrari. Däremot kände vi oss väl så jämlika när vi närmade oss entrén. Speciellt för det här besöket hade vi släpat med oss våra aftonblåsor och kände oss mycket väl presentabla. Båda två hade vi korta slimmade klänningar. Min axelbandslös och svart, Cecilias i himmelsblått och med vacker puffärm och generös urringning. Båda två hade vi glansiga svarta strumpbyxor och höga svarta sandaletter. Mitt hår var uppsatt i en svinrygg, med ett spänne av gnistrande pärlor, dock icke av äkta slag. I mina öron diglade lika oäkta pärlor, liksom det vackra halsbandet med medaljong, som slutade precis där min klyfta började. Cecilia hade också håret uppsatt, men hon hade gjort en fläta som sedan formats till en knut. Hennes accessoarer var alla i guld. När vi nu stegade fram mot entrén höll vi våra små handväskor i ett stadigt tag.

En uniformsklädd dörrvakt höll artigt upp dörren, samtidigt som han hälsade oss välkomna, på minst fyra olika språk. Innanför dörrarna möttes vi av nya personer som gärna ville visa oss tillrätta. Vi frågade en av dom efter damrummet och blev genast eskorterade fram till den. Det var ett fullständigt myller av damer inne på damrummet. Alla mycket välklädda och sysselsatta med att bättra på sin makeup. Tålmodigt väntade vi på vår tur att göra detsamma innan vi, med ett djupt andetag och lite darr i benen, återvände ut i lokalerna. Vi fick oss en liten broschyr i handen, där de olika rummen och spelen stod beskrivna. Med hjälp av den gled vi sakta genom lokalerna och insöp den atmosfär som fanns där. Vi stannade till vid de olika spelborden och studerade, både människor och spel. Ingen av oss var speciellt insatt i hur de olika spelen gick till, anledningen till besöket var egentligen inte att spela, utan få vara fint uppklädd i en sober miljö.

Vid ett av borden blev vi erbjudna plats, men vi avböjde vänligt. Vi var ännu inte redo att spendera den del av reskassan som avsatts för det här besöket. Vid ett tillfälle nöp Cecilia mig i armen, hon hade upptäckt en kändis, och ville diskret göra mig uppmärksam på dennes närvaro. Vi stannade givetvis upp och studerade lite extra noga hur han betedde sig. Det var vid ett av rouletteborden som han satt. Mark efter mark spelades bort, utan att så mycket som en min rördes. Under den stund vi stod där spelade han bort massvis med marker, utan att vinna något. Vi lämnade honom åt sitt öde och fortsatte vår promenad. Vid ett annat bord, också roulette, hamnade vi bakom en smokingklädd gentleman i sina bästa år. Inte heller han hade någon större lycka med sig. Vid ett tillfälle vände han sig om och gav oss ett ögonkast, samtidigt som han resignerat ryckte på axlarna. När det blev dags att satsa nästa gång vände han sig igen mot oss och på klingande franska ställde en fråga

Cecilia gav mig ett hastigt ögonkast innan hon svarade

När kulan till slut stannade på nr 13 blev vi först besvikna, men när croupiern skickade över en liten hög med marker till vår vän, blev vi genast gladare. Han reste på sig och tackade för vårt tips och undrade om han fick bjuda oss på något att dricka. Han tänkte själv ta sig en paus i spelandet och såg gärna att vi gjorde honom sällskap. Vi hade inget att invända så med en av oss i var arm ledda han oss, med säkra steg, fram till baren.

Vi presenterade oss för varandra. Han hette Gilbert, bodde i Schweiz, men gjorde regelbundna turer hit till Casinot. I Schweiz ägde han ett antal företag som importerade kläder från sydostasien, och sålde vidare till allehanda affärskedjor. Många beställningar gick bara via honom, han behövde aldrig befatta sig med varorna, men på senare tid hade han byggt upp en egen liten kedja med små butiker, och ett stort lager i Lausanne, där han också bodde. Han berättade vidare att han var gift, och hade två vuxna barn. Hustrun, Brigitte, fanns också här i krokarna. Hon gillade också att spela, men absolut inte roulette. Vi skulle just till att berätta mer om oss när en vacker dam, inte många år äldre än vi, dök upp vid hans sida.

Vi berättade vilka vi var och att vi var på semester här. Vi berättade om våra upplevelser hittills och att vi nu kommit till vändpunkten på resan. Nu var det riktning hemåt som gällde, även om vi hoppades på många intressanta upplevelser även under fortsättningen av resan. De lyssnade intresserat och kom med frågor och gav även egna reflektioner kring vår resa. Vi berättade också att vi, mycket riktigt, egentligen inte hade en aning om dessa spel, men att vi gärna ville uppleva detta ställe under en kväll. Vi sade också att vi avsatt en mindre summa för att roa oss under kvällen. Både Gilbert och Birgitte erbjöd sig att hjälpa oss med spelen, så att vi klarade av de regler som gällde. Tillsammans gick vi mot växlingskontoret och vi växlade till oss en del av spelkassan. Nu skulle vi spränga banken.

Under deras sakkunniga ledning fick vi oss en lektion i de olika spel som förekom. När det så blev plats ledigt vid ett av borden så satte jag och Cecilia oss tillrätta, med Brigitte och Gilbert stående bakom oss. För det mesta förlorade även vi, men Cecilia hade turen med sig, vid ett tillfälle, och vann en hel hög med marker. Vi låg nu på ett, om än obetydligt, plus mot det vi startade med. Vi ville pröva på nästa spel och drog oss mot nästa rum. Så höll vi på under kvällen. Ömsom var det vi som spelade, ömsom Brigitte eller Gilbert. Vi höll ihop hela tiden, och hade trevligt. De var lätta att prata med. Det visade sig att vi hade mycket att prata om. Vår åsikter var kanske inte alltid identiska, men vi gillade alla att lyssna till andra, med nya åsikter, och kunna förklara våra egna ståndpunkter, utan att därför råka i konflikt med en annan åsikt. Vi började prata på franska, men efter ett tag övergick vi till engelska, som Cecilia och jag behärskade bättre.

När vi alla, åtminstone tillfälligt, var nöjda med spelandet, undrade Gilbert om han inte kunde få bjuda på middag. Han behövde inte fråga två gånger. Alla kände vi ett sug efter något att stoppa i magen. Eftersom de besökte kasinot regelbundet, var båda väl kända av personalen. Det var därför inga svårigheter att få ett bra bord. Gilbert ville gärna få bestämma menyn, vilket vi tacksamt accepterade. De franska ordvändningarna på matsedeln blev alltför avancerade för oss. Medan han sysselsatte sig med att få till menyn tecknade Brigitte att vi skulle göra gemensam sak och gå till damrummet. Det var lika trångt nu, men vi fick både möjlighet att lätta på våra behov, piffa upp vår makeup och skvallra lite innan vi återvände till bordet. Gilbert hade inte hunnit skicka ut någon efterlysning efter oss ännu, däremot stod ett antal drinkar och väntade på oss. Gemensamt höjde vi en skål för vår fortsatta vänskap.

Vi var nog födda med tur, både Cecilia och jag, för när vi sedan skulle summera kvällen, så hade vi ett plus i kassan. Ett ganska rejält plus dessutom. Antagligen berodde det på att vi inte frestade lyckan hårdare, när vi vann, utan istället lugnade ner oss och lät andra överta våra platser. Turen smittade även av sig på Gilbert och Brigitte, som lämnade kasinot med ett mindre hål än som var beräknat. Det var fyra mycket nöjda kunder som avslutade en trevlig kväll. Vi fick frågan om vi ville hänga med och ta en sängfösare i baren på deras hotell, men vi tackade nej. Däremot ville Brigitte gärna ha vårt sällskap under morgondagen, när hon skulle göra en ronda i affärerna innan återresan hem. Vi bestämde plats och tid och skildes åt.

Vi möttes på huvudgatan. Vi i våra lätta sommarklänningar, Brigitte i en tidlös aprikosfärgad dräkt, med snyggt skuren kavaj, och nätta sandaletter med hög klack. Brigitte tog genast täten och styrde stegen mot de affärer hon sett ut. Det var framförallt en aftonklänning hon var ute efter. Gilbert skulle fylla de 50 till hösten, och hon ville gärna passa på och se om det fanns något lämpligt till den festen. Vi skulle bli utmärkta smakråd, eftersom hon gärna ville överraska alla, inklusive Gilbert, med sitt klädval. Likt bröllopsklänningen ville hon inte att någon festdeltagare skulle se den i förväg. Smakråd var nog också det enda vi kunde vara. För vår plånbok så var priserna alldeles för höga för att ens fundera på ett köp. Nej, vi fick vara nöjda med att kunna delta, på ett hörn, i de rikas planering inför ett kalas.

Brigitte rörde sig hemtamt i affärerna. Hennes sinne för om det fanns något för henne var enormt. Hon behövde bara fara med blicken över klädställningarna, och sedan gå rätt på ett fåtal plagg, som valdes ut för provning. Hon lyssnade gärna till våra synpunkter, och vi kände att dom var välkomna. Jag hade ju dessutom den förmånen att jag kunde se hennes klädval ur flera synvinklar, vilket vi givetvis inte ordade något om. Jag vet inte hur många plagg som hon provat, men inget hade fallit henne i smaken. Vi bestämde att det var bäst att låta magen få lite, och samtidigt kunde vi summera våra intryck. Förutom att diskutera den kommande 50-årsfesten så ville gärna Brigitte se oss, i deras hem, under vår resa norrut. Själva skulle dom resa nu på eftermiddagen, medan vi tänkte ta det lite lugnare. Brigitte föreslog att vi skulle komma fram till dom på kvällen, och sedan ha en heldag, innan vi, efter ytterligare en övernattning for vidare. Det lät alldeles utmärkt så vi tackade ja. När maten skulle betalas envisades Cecilia och jag att stå för notan. Vi ville gärna kunna bjuda igen lite grann för all vänlighet.

Vi betalade och gav oss ut på ytterligare turer i affärerna. Så hittade vi äntligen något som vi alla kunde enas om. Det var en hellång vinröd klänning med drapering över bysten. Kjolen var vid med markerad midja. Eleganta puffärmar, som skulle bäras nerhasade över axlarna gav Brigitte bättre proportioner till hennes annars så smala axlar. Ryggen var djupt skuren och en klädsam rosett satt prydligt strax ovan midjan. Hon var underbart vacker i klänningen, och det märktes på henne själv att hon funnit det hon sökte. Det behövdes inte mycket mer funderingar utan det gjordes upp om ett köp. Några små ändringar skulle göras, och tid avtalades för en slutprovning till nästa gång, om två veckor, de skulle komma till Monte Carlo. Mycket nöjda lämnade vi butiken, och ute på gatan skildes vi åt, men inte med ett "adjö", utan med ett "på återseende".

Kapitel 15

Vi letade oss utan problem fram till deras hus, i en vacker förort till Lausanne. Resan upp genom de italienska, franska och schweiziska alperna hade varit en underbar upplevelse. Upp och ner i dalgångarna hade vi farit. När vi passerade de högsta bergspassen, så låg fortfarande snön i tjocka drivor längs vägarna. Vi måste givetvis ut och känna på snön. Det var en annorlunda upplevelse att gå omkring sommarklädd mitt ute på en snöklädd bergsplatå. Det var också en stark upplevelse när vi närmade oss platån, som bl.a. innehöll Genevesjön. Det kändes som om bergen plötsligt upphörde att finnas till, och ett mjukt böljande landskap, med den stora vattenspegeln i mitten bredde ut sig framför oss.

Brigitte mötte oss vid infarten. Hon var, som vanligt, mycket välklädd. Vacker solgul klänning med en snygg brosch vid ena axeln. Vi kände oss lite väl oklädda, i våra t-tröjor och enkla kjolar mot hennes eleganta klädsel. Huset var ett typiskt alphus, med flera stora indragna terrasser längs ena gaveln. Vackra planteringar omgärdade huset på alla sidor, och en stenlagd gång ledde fram till ett litet gästhus, vid sidan om huvudbyggnaden. Där skulle Cecilia och jag få bo. Huset innehöll ett sovrum, med dubbelsäng, ett mindre allrum, som hade ett pentry, samt toalett och dusch. Vi skull må som prinsessor kände vi. Utanför dörren bredde sig den öppna delen av tomten ut, och en swimmingpool skymtade bakom en skyddande tuijahäck. Längre bort mot horisonten lyste de, ännu snöklädda, alptopparna med Mont Blanc majestätiskt tronande i centrum. Genevesjön bredde inbjudande ut sig nedanför oss.

Brigitte sade att vi kunde installera oss och sedan komma in, så skulle vi få lite mat i oss. Vi lydde uppmaningen, och passade på tillfället att byta om till lätta sommarklänningar. Vi skulle nu bättre kunna matcha vår vackra omgivning, och inte se ut som nått katten släpat in. Gilbert och Brigitte satt avslappnade på en av verandorna. Genast reste sig han och kom mot oss och hälsade oss välkomna. Han gav oss också några komplimanger, både för våra klänningar, och för att Brigitte uttryckt sådan tacksamhet över vårt smakråd, senast nere i Monte Carlo. Han lät förstå att hon verkligen uppskattat vår hjälp, och han själv var mycket spänd på hur klänningen skulle se ut. Hon hade inte avslöjat det minsta, allt skulle bli en överraskning. Medan han pratade fixade han i ordning några drinkar, och gemensamt höjde vi en skål för vår vänskap.

Vi småpratade om det mesta, och de var nyfikna över hur vi upplevt resan upp hit. Vi kunde bara konstatera att vi sällan sett ett så vackert och varierat landskap. Det fanns, i princip, alla olika landskapstyper upp hit, höga berg, djupa dalar, vackra sjöar, slätter (om än små) och trevliga städer och byar. Allt komprimerat på en oerhört liten yta. Det måste vara ett av paradisen i världen. Våra värdar myste av vårt beröm, och instämde mer än gärna i vår analys. Sedan fortsatte Brigitte

Gilbert reste sig omedelbart, och räckte Cecilia armen. Jag och Brigitte följde efter i deras släptåg.

Det var först sent på eftermiddagen som vi kom fram till Gilberts jobb. En oansenlig byggnad som visade sig innehålla stora lagerutrymmen, ett mindre ändringsskrädderi, tvätt och testlaboratorium, samt snygga ändamålsenliga lokaler för uppackning och visning av sortimentet. Dessutom fanns hela firmans kontor samlat här. Totalt var ett tjugotal personer anställda här på huvudkontoret. Sedan tillkom butikspersonal i det tio-tal butiker som han själv ägde. Efter en kortare rundvandring slog vi oss ner i deras lilla matsal, Gilbert var mycket nyfiken på hur vår dag varit. För att hinna med allt, hade vi stigit upp i ottan, och åkt fram till en kabinbana som fört oss upp på en topp, 3180 m hög, inte långt från Chamonix. Utsikten hade varit magnifik. Strålande solsken och klar sikt hade gjort att vi kunnat få en mängd alptoppar, som Mont Blanc, Matterhorn, Mönch, Jungfraujoch osv. uppräknade för oss. Även delar av en glaciär hade vi fått se. Lunchen hade intagits på en servering vid kabinbanans landfäste och vi kände hur solen stekte oss i den tunna luften. På den närbelägna glaciären åkte massor av turister skidor. Såg ganska skojigt ut med sommarklädda turister, främst japaner, åka upp i den tillfälliga liften, och försöka bemästra det ovana underlaget.

Olympiamuseet hade också varit sevärt. Vi hade tom fått se en skymt av Samaranch, när han gick förbi, på väg till sitt tjänsterum. En svårfångad "trofé" förstod vi av Gilberts och Brigittes kommentar. Gilbert såg att det lyste mer av spänning i våra blickar, så han bad oss följa med in i ett annat rum där de hade prover på alla sina kläder hängande. Han "släppte oss lösa" med orden att vi fick prova så mycket vi ville, och att han gärna, om någon timme eller så, kunde få en uppfattning från oss vad vi tyckte. Var det något vi verkligen var intresserade av att köpa, så kunde vi få köpa till hans inköpspris. Saknades någon storlek, så var det bara att ringa på klockan, så skulle våra önskemål effektueras. Med det ursäktade han sig att han måste jobba vidare, men han fanns tillgänglig några rum bort.

Cecilia och jag satte genast igång. Metodiskt arbetade vi oss igenom ställning efter ställning, med Brigitte som ivrig påhejare och idégivare. Det fanns verkligen mycket att se på. Framförallt var det snygga vardagskläder som Gilbert satsat på. Blusar och tröjor, kjolar i alla dess former och längder. Här fanns allt. Även om jag gillade kjolar och klänningar bättre, så föreslog Cecilia att jag skulle titta lite extra på några långbyxor. Har fanns många vackra, och kvinnliga, modeller, vilka saknades i min garderob. Jag kunde genast plocka fram ett par olika som jag fastnade för. Till en fanns det även en kavaj och två olika kjolar, så hela den ensemblen fann mitt gillande. Ett par olika blusar, att ha till dessa kläder, letade Brigitte upp åt mig. Hon var verkligen säker i att välja ut, jag gillade båda direkt.

Vi var som kalvar på ett grönbete. Högen av kläder, som vi fallit för, bara växte och växte. På en lista antecknade vi nummer och pris, som vi kunde slå upp i en pärm, och det var verkligen ett generöst erbjudande Gilbert kommit med. Hans inköpspriser var nämligen bara en spottstyver äv det dom var värda. Detta trots att schweizerfrancen stod högt i kurs. Givetvis blev det ändå en ansenlig summa pengar, men vi hade fortfarande överskottet från Monte Carlo att spendera. Vi skulle heller aldrig kunna skaffa oss en så innehållsrik garderob till detta pris. Vi började känna oss nöjda, när Brigitte föreslog ytterligare några plagg, som hon tyckte skulle kunna passa. Vi kunde, än en gång, konstatera att hon visste vår smak. Båda klänningarna var underbara och vi tog en av var, väl medvetna om att vi kunde byta med varandra. Nu kom Gilbert tillbaka och log roat vid anblicken av klädhögen.

Vi fortsatte och pratade lite om kläderna valt ut. Gilbert tog upp några av plaggen och bad oss om våra synpunkter på vissa detaljer som han visade oss. Han var också nyfiken på hur några av kläderna såg ut på oss, så vi gjorde honom gärna till viljes och satte på oss dom ännu en gång. Under tiden hade en annan man, hans inköpschef kommit dit, och tillsammans diskuterade vi kvalitet och pris, för flera av artiklarna. Det var spännande att få vara med om deras interna prat om tillverkningsmetoder och vilka fabriker som kunde klara av vad. Vissa saker förstod vi inte riktigt, det var inte alltid lätt att förstå den franska som talades i dessa delar av landet. Även inköpschefen var nyfiken på hur några av de övriga plaggen, av det "fåtal" som vi ej valt ut, såg ut på oss. Vi var inte speciellt nödbedda att göra honom till viljes. Han fiskade även upp en kamera och dokumenterade våra provningar. Det fanns t.o.m. en liten catwalk, i lokalen, som vi fick gå fram och tillbaka på.

Klockan började bli mycket, men de bad oss ändå prova varsin klänning till. Det var delar ur ett lite exklusivare sortiment, som vi kastat långa ögon efter, men som vi insett inte passade vår plånbok, rabatten till trots. Nu stod Brigitte där med varsin middagsklänning. Cecilias satte på sig en i rött, med tunn chiffongkjol över underkjolen. Bystpartiet var rakt avskuret och med korslagda band i ryggen. Min var smaragdgrön, kort böljande kjol och löst hängande bystparti, med två flikar i omlott som även innefattade de halvlånga ärmarna. Båda passade oss som handen i handsken, och våra tre åskådare uttryckte också sitt gillande. Efter sedvanlig fotografering sade Gilbert att det nog var dags att avsluta det hela och dra oss mot middagen. Vi samtyckte och skulle precis börja byta om till våra egna kläder när Gilbert hejdade oss.

Vi förstod att protester skulle vara lönlösa, så vi tackade för gåvan. Alla tre fick utstå en omild behandling, i form av både kramar och kyssar, innan vi bröt upp för att åka mot restaurangen. Ytterligare en herre, deras lagerchef, dök upp så att vi kunde vara jämna par vid middagen.

Kapitel 16

Det var nu, på dagen, tre veckor sedan vi lämnat Cecilias stuga, när vi svängde in på gårdsplanen hemma. Mörkret hade precis lägrat sig, och det var tyst och öde på gatan. Fortfarande var det semestertider, och det verkade som om alla grannar var på semester. Vi kunde därför obehindrat springa mellan Cecilias och min lägenhet. Vi skulle bara stanna någon dag, för att packa upp, tvätta och se till lägenheterna, innan vi åter drog oss ut till skärgården. Alla post behövde också ses över. Innanför våra dörrar låg det drivor av oläst post, blandat med diverse reklam. Vi kunde genast upptäcka en avi från Gilbert. Paketet hade alltså redan kommit. Det hade hunnit före oss på vår gemensamma väg till Sverige. Inte så underligt kanske, eftersom vi tagit god tid på oss.

Efter Lausanne hade vi bestämt oss för att fara direkt hem, men även det beslutet innebar att vi inte hade bråttom. Vi tog den tid som behövdes, och gjorde uppehåll på lite olika platser. Inget gick dock upp mot våra upplevelser i Paris, Monte Carlo och Lausanne. Sista kvällen i Lausanne hade varit underbar. Fin restaurang och finklädda människor som roade sig. Det blev t.o.m. tillfälle till lite dans, innan vi återvände hem till Gilbert och Brigitte fram på småtimmarna. Nästa morgon sov vi ut ordentligt, prövade på poolens varma vatten och åt en delikat lunch innan vi fortsatte vår resa. Vi kom en bit in i Tyskland innan vi hittade vår campingplats för natten.

Därefter hade vi följt Rhen-dalen en bit, och gjort ett kortare besök på en vingård. Nu tyngdes vår packning även av ett försvarligt antal vinflaskor. Sedan hade vi nästan sträckkört upp till färjan mot Danmark, så när vi svängde in hos Agnes var vi rätt möra, både av intryck och de senaste dagarnas bilkörning. Vi hade ju så mycket att berätta att vi blev kvar där i två nätter, innan Agnes pumpat ur oss det mesta. Vi tog också med henne på en utflykt till Helsingör, så vi var inte helt mätta på utlandet. Agnes verkade leva upp, och drömde sig tillbaka till när hon själv var ung, under vår berättelse. Hon deltog med äkta glädje i våra äventyr. Det fanns inget av klander, eller oro över vad som kunde ha hänt, när vi berättade om alla olika situationer vi upplevt. Tvärtom undrade hon ibland varför vi inte tagit tillvara på ännu fler tillfällen. De fanns ju "runt hörnet" hela tiden.

När vi fortsatte genom brevhögarna hittade, både Cecilia och jag, varsitt brev från skolan. Det var vår rektor som skrev att den ekonomiska situationen nu var ännu svårare än beräknat. Inför hösten skulle det därför bli omplaceringar. Han uppmanade alla att börja egna efterforskningar efter lämpliga skolor att söka sig till. I brevet fanns angivet ett antal skolor som skulle behöva förstärkningar. Anledningen till den uppkomna situationen var ett drastiskt minskat elevunderlag i området. Många elever hade valt andra alternativ inför hösten, och några nya barn fanns det inte i området. Mer information skulle komma vid ett möte, i början av augusti., då även listan skulle presenteras på vilka som skulle bli omplacerade, om vi inte löste det själva. Beskedet lade ett svart täcke över oss, och förmörkade genast våra upplevelser. Vi bestämde oss ändå för att åka ut till stugan. Vi kunde lika gärna göra våra efterforskningar där ute.

Det var nästan med pukor och trumpeter som vi blev mottagna med ute på ön. Det verkade som om alla öbor samlats vid färjan. Det var många glada miner som visade upp sig. Vi hade nog också tänkt på de flesta under vår resa, så även om det inte var mycket, så kunde något överlämnas till i stort sett allihopa. Till färjeskepparn hade vi hittat en vacker snusdosa som han genast, med ett brett leende, fyllde och stoppade i fickan. Henrik och Anton var nog dom enda som blev utan, just nu i alla fall, men när vi sade att vi gärna såg dom på middag nästa kväll, så sken dom upp och anade en fortsättning.

De närmaste dagarna gick helt åt till att diskutera vår situation på arbetet. Vi lusläste brevet och resonerade omkring de skolor som stod på listan. Båda kände vi att vi nog tillhörde dom som skulle komma att bli omplacerade. Dels var vi, trots vår ålder, bland de yngsta med denna ämneskombination, dels var vi nog lite för många inom vårt ämne. Några fick ta strötimmar i andra ämnen för att få ihop till hel tjänst. Vi kom också fram till att om den ena skulle bli omplacerad, så skulle vi göra allt för att båda hamnade på samma skola. I brevet stod även vilka lärare som behövdes vid respektive skola.

Anton och Henrik gick också in för att hjälpa oss att lösa våra problem. Vid middagen hade vi visat breven för dom och de tyckte att beskedet var tråkigt, men ändå inte hopplöst. Det var sedan Anton som några dagar senare, sig ovetande, kom med den pusselbit som fick alla bitar att falla på plats. Vi satt nere vid stranden och vände ut och in på alla möjligheter när Anton, än en gång, bad att få se brevet. Jag hämtade mitt och räckte honom det.

Grabbarna tittade frågande på vår konversation. Dom förstod rakt ingenting, mer än att vi uppenbarligen hade kommit på något väsentligt. Vi bekräftade också att situationen drastiskt förändrats, tack vare Anton, men att det var för tidigt att avslöja varför och på vilket sätt. Tids nog skulle vi nog kunna berätta. Nu hade i alla fall ett fönster öppnats på glänt, och det såg vi fram emot. Vi blev så glada att Cecilia gick in efter en flaska ur vårt medhavda vinlager och hällde upp åt oss alla.

Nästa dag var både Cecilia och jag eld och lågor. När grabbarna hade återvänt till sitt, satt vi hela kvällen och pratade om denna nyfunna öppning, och vänt på den ett antal gånger. Vi hade inte sett några allvarliga argument mot förslaget. Givetvis gällde det att få den nya skolan att acceptera förslaget, och det skulle inte gå med mindre än att hela sanningen lades fram. Våra diskussioner handlade därför mer om vilka konsekvenser det skulle innebära och vad som skulle komma att krävas av framförallt mig, men bitvis även av Cecilia. Vi bestämde oss för att ta kontakt med den nya rektorn, få en tid för ett personligt möte där vi skulle kunna presentera oss. Vi ville gärna att mötet skulle ske så snart det var möjligt efter vår första kontakt, så att rektorn inte hann kontrollera vår bakgrund innan mötet. Gick allt väl skulle den nye rektorn, som var en kvinna, finna vårt förslag fullt genomförbart och stötta vår förflyttning. Gick det snett, måste vi försäkra oss om hennes tystnad, och låta vårt möte vara ogjort.

Cecilia tog kommandot. Hon ringde tidigt en morgon, och fick fatt på rektorn. Allt gick som vi planerat. Redan innan lunch, samma dag, var vi välkomna dit. Vi förberedde oss noga. Betyg och sådant var inte det viktigaste, utan det var att visa upp Jane från sin bästa sida. Vare sig för mycket eller för litet. Våra brunbrända kroppar skulle också få komma till sin rätt så två enkla, men snygga sommarklänningar, med smala axelband och generös urringning, tillsammans med lätta sandaletter med låg klack fick bli vår klädsel. En diskret make-up och ljust nagellack kompletterade klädseln.

Det rådde febril aktivitet när vi kom till skolan. Byggarbetarna höll på med de sista finjusteringarna, och möbler bars in allteftersom salarna färdigställdes. Rektorn fanns i en barack vid sidan om skolan, dit vi blev hänvisade av en av jobbarna, och det var med nervösa steg som vi styrde ditåt. Hon var en vacker kvinna, några år äldre än vi. Vi kände till henne lite grann, och hon kände igen Cecilia, nu när hon såg henne. Till mig sa hon bara att hon inte riktigt kunde placera mig, men det fanns något bekant över mig. Jag lät bli att kommentera det hela överhuvudtaget. Det fick vänta till senare. Efter lite småprat om den nya skolan, och dess tillkomst, tog hon med oss på en rundvandring i lokalerna. Ljusa öppna lokaler, som var speciellt utformade för att ge varje ämne goda förutsättningar till kunskapsförmedling, visades upp. Speciellt nyfiken var vi givetvis på hur man tänkt ordna för våra ämnen, och vi blev inte besvikna. Moderna hjälpmedel, som Internet, skulle finnas tillgängligt i alla salar, och dessutom i tillräcklig mängd. Dessutom fanns ett stort referensbibliotek under uppbyggnad, så undervisningen skulle kunna bedrivas på ett effektivt och fruktsamt sätt. Även lärarnas förberedelserum var väl tilltagna.

När vi gick tillbaka till hennes kontor, visade hon sitt påtagliga intresse över oss. Speciellt reagerade hon på att vi tydligen var mycket samspelta. Det skulle underlätta mycket i starten av en ny skola. Hon ville därför väldigt gärna få med oss i sitt gäng. Vi satte oss ner och diskuterade hur det hela skulle läggas upp. Det var i det läget vi tyckte det var dags att lägga korten på bordet. Cecilia började:

Cecilia började och jag inflikade mina kommentarer, när jag fann det nödvändigt. Anna, rektorn, lyssnade tålmodigt och frågade bara när något var helt oklart. När vi berättat färdigt satt hon tyst en lång stund innan hon öppnade munnen.

Det blev en lång väntan. Vi vankade omkring, ute på ön, utan kraft att företa oss något. Vi gick snarast och var småirriterade på varandra. Det var våra första gräl, under hela sommaren, men vi förstod båda varför, och tog ingen större notis om det hela. Så, när vi minst väntade det, ringde telefonen. Jag hann fram, steget före Cecilia, och ryckte till mig luren.

Cecilia märkte det också, och tog tag i min fria hand och höll den hårt.

Jag trodde inte mina öron, jag fick lov att överlämna luren till Cecilia, så att hon fick det bekräftat. Hon pratade en stund till med Anna, men jag måste gå och sätta mig ner. När hon slutligen lade ner luren, så satte hon sig bredvid mig och vi omfamnade varandra och klämde även fram några glädjetårar. När både hjärta och hjärna åter hade lugnat ner sig fortsatte Cecilia

Utan att tveka så drog hon av sig de två klädespersedlar hon hade på sig. Därefter gick hon fram till mig och varsamt började skala av mig mina tre plagg. Detta skedde under ivrigt smekande av de kroppsdelar som berördes på vägen. När jag var spritt språngande naken förde hon mig fram till sängen och såg till att jag hamnade på rygg. Hon klättrade upp och satte sig grensle på mig samtidigt som hon fortsatte att smeka min kropp. Hennes egen kropp rörde sig rytmiskt fram och tillbaka alltmedan hennes andhämtning blev snabbare och snabbare. Hela tiden gjorde hon det tydligt för mig att hon ville att jag skulle vara passiv. Det här var hennes förförelseakt. Nu letade hennes händer ner mot mitt skrev, och snabbt kunde hon frigöra min mandom som genast reste sig i sin fulla längd. Lika snabbt fångade hon upp den och efter några ömma smekningar gömde hon undan den i sitt eget gömsle. Njutningen var nu total för oss båda. Den ena konvulsionen efter den andra avlöste varandra och gav oss förnyade krafter och sporrade oss till stordåd. Vi varken ville eller kunde sluta. Vi bara njöt av varandra.

Kapitel 17

Första arbetsdagen hade redan blivit till eftermiddag. Cecilia och jag slet i värmen med alla kartonger som kom levererade från när och fjärran. Vi var turligt nog klädda i enkla bomullsklänningar som gav lite svalka, och kunde stå emot det mesta av både smuts och svett, som vi just nu producerade mycket av. Anna hade hälsat oss välkomna. Efter en kortare genomgång, som hela tiden stördes av telefoner som ringde och byggjobbare som ville veta besked, så fick vi två stora pärmar, fulla med beställningslistor, att pricka av och kontrollera. Varorna kom sedan till oss i en ständig ström, prickades av och packades upp. När det blev dags för lunch, så sökte Anna upp oss båda och undrade om vi kunde ta gemensam lunch. Vi tackade ja, och drog oss mot centrum där det fanns några serveringar. Vi hittade ett trevligt bord på en av serveringarna, och slog oss ner med vår lunch. Anna tog till orda direkt

Vi bekräftade det hela med nickningar och återvände sedan till arbetet.

Mycket riktigt så kom några kollegor förbi och presenterade sig. Vi hälsade på varandra och utbytte diverse artigheter innan arbetet åter pockade på uppmärksamhet. Så förflöt dagarna. Även hemma på gatan uppträdde jag nu öppet som Jane. Mycket lägligt hade en trädgårdsfest ordnats, en kväll i förra veckan, och bättre tillfälle än så gick inte att få. Många undrande blickar hade Cecilia fått när jag kom i hennes sällskap. Det här var ju en intern gårdsfest utan gäster. När jag sedan presenterade mig och berättade vem jag egentligen var, och varför, föll många hakor rakt ner i backen. En stunds pinsam tystnad blev resultatet innan Göran, min närmaste granne, lyfte sitt glas och sade

Det var en utlösande kommentar. Alla lyfte sina glas mot mig, men det lyste fortfarande mycket av undran och tveksamhet i många ögon. Festen fortsatte, som om inget hänt, och när jag gick för att fylla på min tallrik, fick jag ofta sällskap av någon som ville göra sin kommentar. Det var bara positiva ord som nämndes. "Modigt", "vad fin du är", "du passar i klänning" var flitigast förekommande kommentarer. Några av grabbarna frågade också, med tydligt stänk av skämtsamhet, om jag var ledig för en träff. Lika skämtsamt avböjde jag, just nu, men lovade att återkomma.

Några av de mer tveksamma damerna visade helt klart sitt ogillande att deras män sökte kontakt med mig. Trots att jag tidigare utfört en mängd sysslor tillsammans med männen på gården, så var jag nu i ett slag en konkurrent till kvinnorna, åtminstone i deras ögon. Det som förut varit förtroligt grabbsnack och diskussion om olika saker, uppfattades nu som ren och skär flört, där givetvis jag var den som försökte locka in den andre i fördärvet. Som tur var delades inte denna inställning av så många. De flesta var förvånansvärt positiva, eller åtminstone, neutrala i sitt omdöme. De som öppet visade sitt ogillande satte jag heller inte högt på min egen rangordning över trevliga grannar, så jag försökte låta bli deras blickar. Nu var, i alla fall, en av de svåraste bitarna avklarad, med mer än nöjaktigt resultat.

Trädgårdsfesten var bara starten på en mängd situationer, visade det sig. Allteftersom tiden gick frågade grabbarna inte lika mycket efter mig när det gällde att hitta tid och plats för att dela en öl. Jag blev heller inte anlitad så mycket när det gällde lån av diverse redskap, trots att jag var ovanligt välförsedd med dessa saker. Däremot skapades nya kontaktytor mot kvinnorna. Fler kom över för att låna socker, mjöl etc. Om det nu verkligen var ett behov av att låna, eller om det var ren och skär nyfikenhet är svårt att säga, men jag kunde märka att jag i deras ögon nu var deras jämlike, en som det gick att dela ett förtroende med. Den fina relation jag haft med Cecilia stördes inte det minsta av detta, tvärtom såg Cecilia till att jag kom med i många små informella möten, gårdens kvinnor emellan.

Det som avhandlades där avvek ganska drastiskt mot killarnas snack. Här var det mer bekymmer om tider för dagis, matpriser och allmänna familjegöromål. Killarna pratade mer om bilar, motorer och sport, och försökte, så lite som möjligt, prata om personliga problem/erfarenheter. Jag blev verkligen behandlad, så till den mildra grad, som en av kvinnorna på gården, att vid en diskussion om mensskydd, så fick jag frågan hur mina blödningar var. Det var först när jag funderade på hur jag skulle besvara frågan, som frågeställaren kom på hela sanningen och vi alla brast ut i skratt. Jag kunde också stöta ihop med någon i centrum, och få följa med på en snabbfika och sedan lite gemensam shopping. Det var ofta vid dessa tillfällen som jag fick agera smakråd. Och det räckte inte att jag väntade utanför provrummet. Nejdå! Jag skulle vara med om hela akten. Från första klädesplagget som åkte av, via ett halvnaket tillstånd, till att rätta till trasslande blixtlås och trilskande knappar, i det provade plagget. Sedan hela "returresan" tillbaka till den vanliga klädseln.

Jag var därför mentalt ganska bra förberedd på att ta emot mina kollegors reaktioner, när Anna, vid vårt första gemensamma möte, presenterade var och en väldigt ingående. När hon kom till mig rabblade hon upp alla mina meriter innan hon skickligt gled över på den känsliga frågan

Allas blickar var nu riktade mot mig, men det fanns ingen fientlighet, tvärtom. En våg av värme sköljde över mig, och jag rodnade djupt. När så alla hade presenterats och vi bröt för en kortare rast, så blev det bara så att, hon som var närmast mig, gav mig en kram och alla andra fortsatte bara av farten och gav mig kramar. Både Anna och Cecilia stod småpratande bredvid varandra, likt ett föräldrapar, och såg nöjda ut över hur deras telning blev uppvaktad

Isen var nu bruten, och vi kunde fortsätta vårt arbete med att lära känna varandra och hitta fram till vår första strategi i skolarbetet i den nya skolan. Vi kom fram med många fina idéer på samarbete mellan de olika institutionerna, och även om inte allt gick att förverkliga redan första terminen, så antecknades allt mycket noga och samlades i våra utvecklingspärmar. Även om detta möte bara varade en dag, så kände alla att vi hade lärt känna varandra ordentligt. Alla hade bjudit på sig själva, och dagen hade varit helt befriad från protektionism. Till stor del tillskrevs detta faktum Annas offentliggörande över mitt rätta jag. Kunde jag "bjuda" på den karamellen, så kunde man ju inte hålla allt för hårt på sin egen integritet som anställd, utan fick försöka hitta bästa lösningen för elevernas utveckling. Den andan gällde det att försöka hålla vid liv.

När vi sedan återvände till skolan nästa dag så kändes allt bara bra. Arbetet att få i ordning på alla pinaler löpte på, och de problem vi stötte på, löstes snabbt och odramatiskt. Det var lätt att be andra om hjälp, trots att de själva var strängt upptagna, och diskutera olika lösningar. Jag tror aldrig att en skolstart känts så efterlängtad och välkommen som denna. Alla fullkomligt sprudlade av entusiasm. Cecilia märkte att min entusiasm inte enbart berodde på den nya skolan, det fanns andra orsaker också. På väg hem en dag tog hon upp ämnet

Skolstarten firades, om än inte med pukor och trumpeter, men med gemensam samling för alla, elever, lärare och övrig personal, i aulan. En inbjuden skolorkester spelade och några dignitärer från kommunen höll tal. Det var ju inte var dag som en ny skola öppnades. Jag hade, dagen till ära, inköpt en persikofärgad dräkt med ärmlös klänning och kavaj. Det var fortfarande varmt och fint ute, så mina sommarsandaletter, med ganska hög klack, gick alldeles utmärkt att ha. Både Cecilia och jag hade varit ute hos Iréne för att bli fina i håret, och hon hade verkligen gjort underverk med våra sommartrötta hårslingor. Vi hade dessutom, givetvis, skvallrat om all det vi upplevt under sommaren. Vi hade haft så mycket att prata om, att vi blev kvar hemma hos henne till långt fram på kvällen, innan hon mjölkat ur oss det mesta.

När alla högtidligheter var avslutade så drog vi oss mot respektive klassrum för att förrätta upprop och dela ut material. Jag skulle bli klassföreståndare, tillsammans med Johan, för 28 elever i årskurs 8. Cecilia hade fått en 7a, tillsammans med Arne. Vi samlades i klassrummet och jag såg ut över 28 nyfikna elever, 17 flickor och 11 pojkar. Visst fanns det en del oro i bänkarna, men värre hade jag sett. Johan och jag presenterade oss, jag sade att jag hette Jane Brinkman, och att alla uppgifter om adress och telefon skulle finnas på den lapp som alla skulle få innan vi slutade för dagen. Vi bad sedan eleverna presentera sig själva, och det gick riktigt bra. Det var tydligen ett moget gäng ungdomar vi fått i vår klass. Några av eleverna hade också en del frågor, och jag riktigt ryste till när förste eleven titulerade mig "fröken". Denna, den första kommentaren, etsade sig fast i mitt minne, och jag kommer aldrig att glömma den lyckokänsla som for genom min kropp.

Efter att ha delat ut diverse material, så avslutade vi första dagen i vår nya skola, och gav eleverna ledigt för resten av dagen. Själva så gick vi till kollegierummet, där många av våra kollegor redan fanns, och började prata lite om våra olika klasser. Svårast skulle nog dom i 9an få. Det var alltid känsligt att plocka ihop nya klasser sista året. Det gällde här att fånga upp dom redan från början, och inte låta de oroliga själarna få dominera. Men alla hyste vi gott hopp om att kunna hantera situationer av denna typ, eftersom vi hade hittat en "melodi" där vi var mycket öppna mot varandra och gav varandra stöd och råd. Efter en stunds trevlig och avspänd samvaro, började var och en göra sig klar att åka hem. Cecilia och jag sökte upp varandra, och när vi pratade om vårt vardagsgöra, kom en av de kvinnliga lärarna, Sandra, fram till oss. Hon undrade om vi två ville, med så här kort varsel, komma ut till henne under kvällen för en enklare måltid. Hon var helt ny på orten, och ville gärna lära känna oss riktigt ordentligt. Vi tackade givetvis ja, och adressen fick vi på en lapp.

Innan vi for iväg så kom även Anna fram till oss

Jag stammade fram ett "Tack" och vi skildes med ett "Sköt om er". Vi samlade ihop våra papper och gick ut på skolgården. På väg fram mot vår bil så såg jag några av mina elever, tre flickor, stod och väntade på något. När de fick syn på mig blev de lite generade, men jag kunde ändå se att det var mig de väntade på. Jag och Cecilia gick därför fram mot dom och jag inledde

Flickorna sken upp som solar, och nickade sitt ja. Jag fortsatte

Tre par nyfikna och ärliga ögon riktades rätt mot mig och jag fortsatte

Jag rodnade och Cecilia log vänligt mot mig. Märta fortsatte

• Ja nu vet du, skolans skönhetsdrottning! skrockade Cecilia och gav mig en lätt kyss på kinden.

Kapitel 18

Det var redan i slutet på september, veckorna hade bara flugit iväg. Överallt var det positiva kommentarer kring mitt nya jag. Jag förstod ju så väl att det bara var dom som var positiva som uttryckte någon åsikt, åtminstone till mig, men jag var ändå glad över det mottagande Jane fått. Klassen hade reagerat fint, och speciellt gladde det mig när jag mötte Fredrik, en av mina elever, inne i stan med sin familj. Han hade bara, enkelt och rättframt, sagt att jag var Jane Brinkman, hans fröken. Första föräldramötet hade också avlöpt utan problem. Någon föräder hade efteråt undrat över hur jag skulle kunna hjälpa deras dotter med intima kvinnofrågor. Jag hade bara svarat att dom frågorna alltid var svåra, och att sådana hade ställts till mig, även under min tid som manlig lärare. Det handlade mer om att man byggde upp ett förtroende, mellan lärare och elev, än om deras respektive kön.

Den första idrottsdagen stod också för dörren. Båda parallellklasserna i 8an hade fått badhuset på sitt schema, och jag såg fram emot besöket där. Det hade blivit för lite tid till fritidssysselsättningar den senaste tiden, och jag ville gärna återuppta mitt tidigare så flitiga besökande i badhuset. Jag tänkte definitivt inte sitta på bassängkanten medan mina elever skuttade omkring, nej jag skulle bada och delta i deras aktiviteter. Den morgonen förberedde jag mig noga, jag ville inte genera någon. Jag märkte också att det låg en förväntansfull spänning i luften, både hos killarna och tjejerna, när vi samlades i badhusets entré. Vilket omklädningsrum skulle jag välja? Jag följde givetvis med Sandra, parallellklassens kvinnliga lärare, och flickorna in till deras omklädningsrum, och angav tonen direkt genom att oblygt knäppa upp blusen och ta av mig kjol och strumpor. Flickorna gjorde likadant, men sneglade hela tiden åt mitt håll. När jag sträckte bak armarna för att knäppa upp behån, och lösgjorde den från min överkropp, kunde några flickor inte längre hålla sig.

Det var Märta som först hörsammade uppmaningen. Det dröjde inte länge förrän alla stod i en ring runt mig och kände på brösten. Jag lossade även på det ena, för att visa hur dom satt fast, och det var många intresserade ögon som följde mina förehavanden. Även Sandra visade sitt intresse, även om hon höll sig i bakgrunden.

Genast noterade alla att jag såg ut som de flesta kvinnor gör, med vita märken på de "rätta" ställena på kroppen, efter flitigt solbadande. Jag lät dom fortsätta se på min kropp några sekunder innan jag fortsatte

På väg in i tvättrummet såg jag att några, förgäves, spanade efter något mellan mina ben, men jag fick inga kommentarer, och lät tacksamt saken bero. Däremot blev det många positiva kommentarer när jag satte på mig min bikini och travade ut till simbassängen. Grabbarna var redan i full fart, anförda av Johan och Kristoffer, den andre läraren. När vi visade oss i dörren, stannade all aktivitet upp och blickarna riktades mot oss. Jag kunde inte se från vilka, men några uppmuntrande visslingar hördes, och flera simmade fram mot oss. En av dom, Mårten, frågade ivrigt

Tack Mårten, inte just nu, jag skall simma lite, men sedan kommer jag nog med och spelar lite. Johan satte åter fart på grabbarna och kom sedan fram mot mig och Sandra.

Några av Sandras elever ropade och hon lämnade oss. Johan vände sig genast mot mig och fortsatte

Vi satt tysta en stund, innan jag följde uppmaningen, från några av flickorna, att simma med dom. Efter några längder så kom återigen Mårten fram och ville ha med mig i vattenpologänget, och nu kunde jag inte längre säga nej. Flera av flickorna kom också med och vi delade upp oss på de bägge lagen. Det blev en het strid om bollen. Så fort någon av flickorna rörde vid bollen var det en flock med killar över henne. Lika mot mig. Men det var justa tag och vi hade hjärtans roligt. Tiden gick fort. Det var dags att runda av idrottsdagen och efter en kortare samling försvann vi in på respektive omklädningsrum. När var och en var klar skulle också skoldagen vara slut. Vi fyra lärare kontrollerade att ingen var kvar i bassängen, innan vi gick för att byta om. Kristoffer föreslog att vi skulle träffas över en fika efteråt och vi bestämde om 30 minuter. Då skulle vi hinna med bastun också.

Alla flickor befann sig i duschen, eller på väg in i bastun, när Sandra och jag anslöt. Nu fanns det inte någon blygsel från någon av flickorna inför mig, utan alla var, såvitt jag kunde bedöma, fullt naturliga. Inte heller de damer, som började droppa in så här på eftermiddagen, reagerade något. I bastun började frågorna komma igen

Det kom fler frågor av samma karaktär, och det kändes fint att kunna sitta här, lugnt och avslappnat, och berätta om ganska svåra och personliga frågor. Det var en nyttig lektion, för oss allihop, det vi nu gick igenom. Alla skulle gå stärkta härifrån, med nyttig erfarenhet, om både sig själv och andra, i bagaget.

Grabbarna var givetvis redan färdiga och väntade på oss. När sedan Sandra, efter ha fått klartecken från mig, gjorde en summering av hela dagen, kunde de inte annat än hålla med om att den här idrottsdagen skulle komma att finnas i mångas minne för lång tid framåt. Dom hade också sett på flickornas reaktioner när dom lämnade badhuset, att det enbart var positiva upplevelser som diskuterades. Dagen hade slutat långt mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om.

När jag kom hem, så berättade jag allt för Cecilia. Hon hade gärna sett att hon kunnat varit med, det lät alldeles otroligt bra det hela. Hon fortsatte

Jag fick en tid redan påföljande vecka. Mottagningen låg i ett läkarhus, med gemensam reception för alla läkare. Jag anmälde min ankomst, och mottagningssköterskan såg i liggaren att det var till gynekologen jag skulle. Hon gav mig därför en påse med några saker i, och följde med mig till ett eget väntrum, i anslutning till undersökningsrummet. Hon uppmanade mig att klä av mig, allt, och sedan sätta på den cape som låg i påsen. Strax skulle Anders, läkaren, komma och ta hand om mig. Jag följde uppmaningen och var precis klar när en knackning hördes från den andra dörren, och sekunden senare öppnades av en liten korpulent man i övre medelåldern. Det tunna håret stod åt alla håll och ett par glasögon hängde i sina snoddar ner på bröstet. I handen hade han lite papper, som han ständigt tittade i, varför glasögonen åkte upp och ner i en aldrig avstannande rörelse. Han hade ett varmt och vänligt leende, och hans handslag var mjukt, men ändå bestämt, när vi hälsade på varandra. Han inledde

Vi steg in på hans kontor och jag slog mig ner i hans besöksstol. Det kändes lätt och naturligt att prata med honom. Han fick ur mig de delar som var av intresse för honom, och ställde många rättframma frågor. Hela tiden gjorde han flitiga noteringar, och snart visste han nog mer om mig än jag själv gjorde. När min berättelse slutade började han berätta lite om sina erfarenheter inom området. Han hade aldrig själv haft någon patient, men haft ett visst intresse för frågan, och därför noga följt den debatt och skriftväxling, som förekom i läkarkretsar, i detta ämne. På så sätt var han rätt påläst, men aldrig praktiserat inom området. Han kunde berätta om hormonernas inverkan på min kropp, och vilka komplikationer som var vanligast. Han visste också att behandlingarna förfinats genom åren, och att biverkningarna, numer, var klart kontrollerbara. Han gick därefter genom de metoder, och medel, han kände till och berättade om förväntat resultat. Det var en bra genomgång han gjorde. Trots många facktermer lyckades han förklara allt på ett bra sätt.

Efter att jag ställt några frågor, så bad han mig att stå upp och ta av mig capen. Han gick runt sitt bord och synade mig från topp till tå. Han tyckte jag hade en väl avpassad kropp, det fanns inga överdrivet starka manliga kroppsformer, utan den kunde, i mångt och mycket, stämma överens med en vanlig kvinnokropp. Han tog en del mått, och jag fick också väga mig. Alla uppgifter noterades med stor noggrannhet. Därefter vände han sig mot en speciell stol som stod i ena hörnet. Han sade att det var en stol för gynekologiska undersökningar, där patienten satt och med benen vilande, högt uppe på benstöd och i kraftig vinkel från varandra. Även armarna hade sina stöd liksom huvudet. Efter visningen bad han mig att ta plats i stolen. Han hjälpte mig att få benen på plats, och lyfte fram min bakdel till rätt position. Därefter rullade han fram ett bord, med diverse instrument på, och påbörjade sin undersökning samtidigt som han berättade vad han gjorde.

Ett visst obehag var det att ligga där, uppfläkt och oskyddad, men hans taktkänsla var stor och allt gick fint. Han fick givetvis anpassa undersökningen efter mitt fysiska jag, men han sade att det hade varit bra att den blivit av. Nu visste han hur utgångsläget var och allt var dokumenterat. Oavsett vad vi kom fram till, så var grundjobbet ändå utfört. Han sade också att allt verkade normalt, inga konstigheter hade han upptäckt. Jag fick därefter kliva ner, och sätta på mig mina kläder. Sedan skulle vi prata en stund igen.

Cecilia var , naturligtvis, mycket nyfiken hur besöket avlöpt. Hon frågade mig om alla detaljer, och kommenterade livligt mina nya erfarenheter. Sedan blev hon lite allvarligare, och frågade

Vi fortsatte en stund med vårt småprat, innan Cecilia bjöd till bords, med en alldeles utsökt vardagsmiddag.

Kapitel 19

Kollegiet samlades, för första gången alla tillsammans sedan starten, i mitten av oktober. Ungarna hade ledigt, det här var en av våra studiedagar för terminen. Anna inledde med att tacka alla för de insatser som hittills gjorts. Starten hade gått över förväntan, och den högre skolledningen var både nöjd och imponerad. Ett extra anslag hade därför beviljats, för en gemensam fest för lärare och anställda, med respektive. Den festen skulle äga rum om knappt en månad, och Anna hoppades att alla skulle kunna komma, trots den korta förvarningen. Av reaktionerna att döma, skulle inte det bli några problem. Hon fortsatte sedan med dagens övriga tema, fortsatt samarbete över ämnesgränserna. Vi hade gjort mycket så här långt, och det hade gett blodad tand att pröva på ytterligare idéer på det temat. Många förslag drogs fram och bearbetades. När kvällen kom, och vi bröt vår studiedag, hade vi massvis med konkreta förslag att arbeta vidare med. Skolan präglades verkligen av samarbetsanda.

Jag fick lovord för mitt sätt att hantera situationen på idrottsdagen. Flera av lärarna hade hört kommentarer från de elever som var närvarande, och alla hade varit mycket positiva. En försynt förfrågan kom upp om jag kunde informera alla elever, under sexualkunskapstimmarna, om min speciella situation. Jag lovade att vi nog skulle kunna utforma något tillsammans, så att det blev både rätt, men samtidigt inte för utlämnande av mig och min person.

På väg hem från mötet diskuterade Cecilia och jag livligt den kommande festen. Vi ville gärna ha något sällskap med oss, men vi hade ju ingen "respektive". De enda vi hade kontakt med var ju Anton och Henrik. Ju mer vi pratade, desto mer övertygade blev vi att det var dom vi skulle tillfråga. Det var ändå dags att åka ut till ön för att vinterrusta huset, så varför inte göra det i helgen, och samtidigt fråga grabbarna.

Ryktet om vår ankomst spred sig fortare än ljuset. Vi hann knappt bära in sista väskan, förrän Gurras båt hördes. Vi gick ner mot bryggan och välkomnade honom.

Vi skulle just vända på klacken och gå, när nästa båt visade sig, bakom udden. Gurra kände igen den först.

Mycket riktigt, det var Anton och Henrik som kom. När båtarna möttes hälsade de glatt på varandra, och Gurra sade något till dom, och fick glada nickningar till svar. Vi hjälpte dom att lägga till, och smidigt hoppade de iland och hamnade direkt i våra famnar. Efter några vänskapliga kramar och kyssar gick vi, tätt ihopslingrade, upp mot huset. Där fortsatte vi kelandet en liten stund, innan Henrik tog till orda.

Grabbarna visste inte hur dom skulle kommentera vårt inlägg. Dom var både nyfikna, och samtidigt lite fundersamma, vad som mer fört oss hit ut. Det var inte bara huset som skulle ställas in för vintern, det var mer som fanns på programmet. Vi såg deras fundersamma miner, och ville inte hålla dom på sträckbänken mer. Cecilia började

Grabbarna tittade hastigt på varandra och deras ansikten sprang upp i ett leende

Så blev det bestämt. Helgen prickades in i almanackan, och vi sa att vi skulle hålla kontakt med varandra, per telefon, för närmare detaljer. Nu när allt detta var sagt, satte vi alla fyra, igång med att ordna huset. Grabbarna hämtade fram fönsterluckorna och ordnade allt utanpå huset. Cecilia och jag hjälptes åt inne. Arbetet gick snabbt och enkelt. Cecilia tyckte det var mycket roligare nu, när hon slapp göra allt själv. Det var visserligen alltid tråkigt att stänga till huset för vintern, men med hjälp av trevliga vänner gick allt så lätt. Huset skulle fortfarande gå att använda under vintern, men nu skulle den klara höststormarna, som kunde komma när som helst.

Vi blev klara, precis lagom för att åka till Gurra, så vi stängde till och äntrade våra båtar. Vi fick då reda på att grabbarna också skulle med till Mor Elin. Det var det som Gurra sagt till de bägge, och som vållat stor munterhet. Vi styrde våra båtar mot Gurras brygga, och förankrade Cecilias båt mycket noga. Gurra skulle sedan ta hand om den. Hand i hand gick vi in i den varma stugan och möttes av övriga släkt och vänner.

Grabbarna kom till oss tidigt på lördagsmorgonen, dagen för festen i skolan. Vi hade konfererat ett antal gånger per telefon, och vi hade önskat att de anlände tidigt, så att vi skulle kunna göra stan tillsammans, innan festen. Vi hade dukat fram ett förmiddagsfika som hette duga, och hälsade de därmed välkomna till oss. Efter lite välkomstpreludier, kramar etc, lät vi oss väl smaka av våra hembakade läckerheter. Innan avfärden mot stan gick Anton och jag över till mig med hans packning. Vi hade redan avtalat hur vi skulle fördela oss. Vi hann även med en kortare rundvandring i mitt hus innan vi återförenades med Henrik och Cecilia.

Stadsturen blev till en riktig sightseeingtur. Det var inte alltför ofta grabbarna tog sig tid att besöka vår stad. Vi visade upp det mesta av intresse, både av butiker och andra sevärdheter, innan det var dags för ett mål mat. Vi hade redan sett ut restaurangen, en mysig liten krog med utsikt över stadens centrum. Vi njöt, både av maten och varandras sällskap. Efter maten fortsatte vi vår rundvandring och hamnade i affärskvarteren. Trots att det ännu var mer än en månad kvar till jul, så började butikerna skylta upp med julens varor. Vi beundrade alla de vackra kläderna som skyltades. Även grabbarna tog del i vårt diskuterande, och föreslog vilka kläder vi skulle passa bäst i. I en av butikerna hängde några klänningar, som vi bara måste prova, och våra kavaljerer väntade tålmodigt medan vi for in och ut i provrummet. Deras kommentarer var också mycket positiva till hur kläderna tog sig ut på våra kroppar. Vi kände oss inte redo för inköp, men vi noterade noga både pris och storlekar.

Färden styrdes nu mot våra hem, för att på allvar sätta igång med förberedelserna inför kvällen. Utanför Cecilias hus skildes vi åt och Anton och jag gick in till mig. Han började packa upp sina kläder, och undrade var han kunde byta om. Jag visade in honom i mitt sovrum, så många andra ställen fanns det inte. Vi bestämde turordningen i duschen, jag fick första rundan, och han fick hjälpa mig med dragkedjan i ryggen, innan jag, i bara behå och trosor, försvann in i badrummet. Håret hade Cecilia och jag fixat redan dagen innan, så jag trädde en duschmössa över huvudet, innan jag drog igen draperiet bakom mig. Jag skyndade mig så gott det gick med alla mina förberedelser, inklusive sminkning, så att Anton skulle få den tid han behövde. När jag kom tillbaka till sovrummet, med en handduk sedesamt draperad runt min kropp, stod Anton blygt, i sina kalsonger, och väntade på sin tur. Utan att fästa blicken på mig gick han in i badrummet, och jag hörde hur duschen trädde i aktion.

Medan Anton höll på i duschen, satte jag på mig mina underkläder. Till min långklänning krävdes en behå med djup skärning i ryggen, så jag hade redan valt ut en spetstorsolette att ha på mig. Kvällen till ära skulle jag även ha strumpor, så dessa träddes på mina ben innan jag satte på mig trosorna. Jag höll på att sätta på mig min vinröda långklänning när Anton åter kom in i rummet. Han blev stående på tröskeln, och höll precis på att återfå talförmågan, när jag upptäckte honom.

Anton hjälpte mig med dragkedjan, och sedan vände jag mig diskret bort, så att han fick ta på sig sina underkläder. Under tiden förberedde jag min väska, med skor och övriga tillbehör, inför kvällen. Anton bad strax om hjälp. Slipsen ville inte riktigt lyda honom, utan han bad mig om hjälp. Jag log inom mig, tänk att jag nu hjälpte en man att ordna till en trilskandes slipsknut. När jag avslutade mitt värv, passade jag på att ge honom en snabb kyss på kinden, till hans stora förvåning. En djup rodnad spred sig genast i hans ansikte.

Anton blev så fin som jag förväntat mig. Han tillstod att kostym inte var hans älsklingsplagg, men att det nu kändes helt rätt, i mitt sällskap. Vi stod där och beundrade varandra, när Cecilia och Henrik, efter en snabb ringning på dörren, klev in. Cecilia, i sin mörkgula klänning, var en dröm för ögat. Den uppfattningen delades helt klart av Henrik, som hade svårt att ta sina ögon från henne. Efter att ha beundrat och fotograferat varandra, både enskilt och parvis, var det dags att beställa fram taxin. Grabbarna hjälpte oss på med våra kappor, och vi gick sedan ut till den väntande bilen, för resan till festlokalen.

Det rådde febril aktivitet utanför restaurangen, där festen skulle hållas. Bilar kom och lämnade av sina festklädda passagerare. Väl inne i foajén mötte Anna, kvällens värdinna oss och hälsade alla välkomna. Vår kappor tog Henrik och Anton diskret hand om, så att Cecilia och jag kunde försvinna in på damrummet för att bättra på läppstiftet och byta till inneskor. Massor av flickor trängdes kring speglarna och gjorde sina sista justeringar. Alla var så förändrade i sina festkläder att vi skrattade till varje gång vi mötte en kollega som vi knappt kände igen.

Nu drog vi oss ut igen, till de ivrigt väntande herrarna, och letade upp skissen för att kolla in kvällens bordsplacering. En hovmästare kom ut och förkunnade att vi nu var välkomna till bords. Dörrarna öppnades, och den snyggt uppdukade salen tog andan ur oss. Vilken upptakt festen hade fått. Fortsättningen gick enligt förväntan. Maten smakade bra, och vi underhöll varandra vid bordet. Ingen pratade arbete, utan vi diskuterade allt utom just det. Det hade varit en vilja, från alla, att lämna jobbet hemma denna kväll, och mer ägna sig åt att lära känna sina kollegor och deras närmaste. Några korta tal följde innan vi bröt taffeln. Den efterföljande dansen gick inte heller av för hackor. En mycket välkänd orkester stod för musiken, och även om våra kavaljerer dansade mest med oss, så var det ett flitigt byte under kvällen. Vi damer fick också våra chanser att leta upp en danskavaljer, och den tog vi. Jag tror nästan att alla var uppe och dansade alla danser. Åtminstone kändes fötterna så, när orkestern annonserade kvällens sista dans. Det blev ett ivrigt bytande tillbaks till ordinarie kavaljer, innan musiken tonade in. Jag smög mig in i Antons trygga famn, och han förde mig varsamt runt dansgolvet.

Ingen gjorde sig någon brådska hem, utan vi samlades i små grupper och pratade. Vi blev, tillsammans med två andra kollegor, hembjudna till Sandra för en liten eftersläckning. Vi accepterade och drog oss iväg mot de väntande bilarna. Hemma hos Sandra mötte oss lite småvarmt, och det var inte utan att vi kände lite hunger. Efter några timmars trevlig samvaro, så var det trots allt dags att dra sig hemåt, och när vi anlände hem, blev det bara ett kortare samtal ute på gården, innan vi drog oss till var och ens natthärbärge. Anton hjälpte mig artigt av med kappan, och fick även förtroendet att dra ner dragkedjan i min klänning, när vi väl kommit in i sovrummet. Vi småpratade under avklädningen, och Anton gjorde stora ögon, när han såg mina underkläder. Jag log vänligt mot honom, och tog mitt nattlinne och drog iväg mot badrummet. När jag återkom, avsminkad och med nattlinnet på mig, möttes jag av Anton i nystruken pyjamas. Åtminstone trodde jag det. Han berättade senare, att pyjamasen var nyinköpt. Normalt använde han inte detta klädesplagg. Jag drog av överkastet på sängen och kröp ner under täcket, och inväntade hans ankomst.

Han såg glatt överraskad ut, när han såg att jag väntade på honom. Vi hade inte pratat om hur vi skulle sova, och det syntes att det var en oväntad, men välkommen, sängplats som erbjöds honom. Han hade nog, inom sig, förberett sig på en natt i soffan. Han kröp ner under täcket, som jag höll upp åt honom, och jag drog honom snabbt intill mig och gav honom både en kram och en kyss. Han besvarade min kyss och vi smekte varandra en stund innan jag tog till orda

Vi låg tysta en kort stund och bara höll i varandra innan jag fortsatte

Anton tittade på mig med stor skepsis, han ville liksom inte acceptera att den varelse som låg bredvid honom i sängen, och som han lärt känna som kvinna, nu påstod att hon inte var en kvinna. Jag märkte att han inte hade något att säga just nu, så jag fortsatte

• Oh, Anton! Du är för go´ du! Ingen flicka som vill vara tillsammans med dig. Om du visste hur många flickor som längtar efter en kille som du. Det finns massor av flickor som skulle vilja ha dig som sin käraste. Anton, jag skall vara tydlig, det finns kanske många som vill ha dig, men det är bara en som får dig. Och det skall bli jag. Jag vill ha dig, äga dig ,Anton, och det vill jag göra NU.

Kapitel 20

Cecilia märkte genast att något hade hänt, när vi träffades på förmiddagen. Hon var så nyfiken att hon måste ta mig åt sidan för att höra. Jag berättade för henne att Anton nu visste mitt rätta jag, och att han inte såg det som anledning till att bryta med mig. Cecilia såg hur lycklig jag var och gav mig en riktig kram, en grattiskram. Hon berättade att även hon och Henrik haft ett långt samtal under natten och känt att samhörigheten stärkts. När vi kom tillbaka såg vi att grabbarna också hunnit prata lite förtroligt med varandra. Anton sökte mig med sin blick, och jag gav en, nästan omärklig, nickning tillbaka. Han vände sig åter mot Henrik och berättade, varsamt och fint, den nyhet han själv fått under natten

Henrik trodde heller inte sina öron, men hade inget negativt att säga. Han undrade bara hur detta var möjligt, att en sådan snygg tjej nu visade sig inte vara tjej utan kille. Han ville inte tro det hela, men både Antons och min allvarliga ton gjorde honom till sist övertygad. Gemensamt fortsatte vi att prata om vår framtid. Jag delgav de övriga tre lite av mina tankar kring min könstillhörighet, och vi kom fram till att jag skulle fortsätta att vara så som jag var. Inga fler behövde delges de rätta omständigheterna. Allra minst alla andra ute på ön. Än en gång omfamnade jag Anton och överöste honom med kyssar. I ögonvrån såg jag att Cecilia passade på att göra samma sak med Henrik.

Helgen tog slut alldeles för fort. Henrik och Anton måste återvända hem till sig och Cecilia och jag förbereda den kommande skolveckan. Vi hade svårt att skiljas från varandra, men vi hade gjort upp planer för nästa tillfälle att mötas. Som det såg ut skulle vi inte träffas förrän till julen, men å andra sidan skulle vi då kunna träffas, och vara tillsammans, under nästan två veckor. Det var något att se fram emot. Tiden bara flög iväg. Om arbetet i skolan tidigare gått lätt och friktionsfritt, så var det inget mot hur det nu gick. Alla förgyllde tillvaron med roliga episoder från festen och dess förberedelser, och stämningen var lättsam och hög. Samarbetet mellan olika ämnesområden hittade ständigt nya former, och vi upplevde hur eleverna svarade välvilligt på våra ansträngningar. Det kändes därför, nästan, som ett ovälkommet avbrott, när jullovet stod för dörren. Men vi återförde oss raskt till den krassa verkligheten, och önskade varandra ett trevligt lov.

Cecilia och jag hade nu några hektiska dagar innan julaftonen. För någon vecka sedan hade vi fått förfrågan från grabbarna om vi inte ville fira julen med dom ute på ön. Vi hade inte tvekat en sekund, utan genast tackat ja. Därefter hade telefonen gått varm om kvällarna, och de definitiva planerna hade gjorts upp. Vi skulle komma ut dagen innan, och bo hos våra respektive. "Respektive"! Vi var nu verkligen två par, och våra samtal kretsade mer och mer kring hur vi avsåg att forma vår gemensamma framtid. Under julaftonen skulle vi sedan vara med respektive familj, men träffas, alla fyra, senare på kvällen. Henrik och Anton bodde ju faktiskt bara några hus från varandra.

Vi blev mötta redan ombord på färjan av Anton och Henrik. De var som två unghingstar före sitt första besök i hagen. Deras otålighet, och väntan, stod tydligt skriven i deras ansikten. Även en viss nervositet inför vår förestående presentation av familjen kunde anas. Den nervositeten fanns ju även hos mig. Cecilia var mer lugn inför sitt möte med Henriks familj. De var mer kända för henne än Antons för mig. Anton bodde med sin ensamma mamma i en rymlig stuga. Nu skulle det dröja några timmar innan jag fick träffa henne, för hon var iväg med en väninna till det närmaste större samhället. Jag skulle därför hinna installera mig innan mötet, vilket kändes som en lättnad. Vi parkerade vår bil utanför Henriks hus, och Anton förde sedan mig och min packning mot sin bostad.

Huset centrala rum var köket, där pågick det mesta av aktiviteterna i huset. Salen var rummet för högtider, och sällan använt. Bredvid köket fanns ytterligare ett rum, där TV, symaskin och diverse andra saker trängdes i en trivsam röra. På övervåningen fanns sedan de två sovrummen, väl tilltagna, med en mellanliggande möblerbar hall som på senare år avbalkats och försetts med en modern toalett. Det kändes verkligen som ett trivsamt hem, och jag skulle nog kunna finna mig tillrätta här. Anton hjälpte mig att packa upp, och visade vart jag kunde lägga mina saker. Han hade tömt en hel byrålåda åt mig, och röjt plats i en garderob för mina övriga kläder. Vi höll som bäst på med dessa bestyr, när vi hörde att någon gjorde sin entré i nedervåningen. Anton tog min hand, höll den hårt och bestämt, gav mig en snabb kyss innan han med ett leende drog iväg med mig mot trappan. Vi mötte Rose-Marie, hans mamma, i farstun, ifärd med att hänga av sig sina ytterkläder. Hon vände sig direkt mot oss och sa

Hon väntade inte på något svar utan kom genast fram till mig och gav mig en välkomstkram. Utan att släppa taget runt mig, sträckte hon sig bakåt, och med sitt glada ansikte strålande mot mig synade hon mig noga. Hon fortsatte

Vi fortsatte att prata vid köksbordet. Det dröjde inte länge innan det kändes som om vi alltid suttit vid det här bordet och pratat med varandra. Säga vad man vill om skärgårdsborna, har man väl kommit in i deras familjer så är det verkligen öppna famnen. Det fanns inget av det tvära och korta, som man så ofta fått uppfattningen att folk var här ute. Anton satt hela tiden vid min sida i kökssoffan, och sökte gärna min hands sällskap. Jag fick höra hela deras historia, från det att Antons syster Elisabeth föddes, via Antons tillkomst och den hemska höstnatt när Antons far och tre andra män hade förlist i en höststorm, fram till idag. Det var en gripande berättelse, som numer kunde berättas utan att alltför många känslor sattes i svall. Antons syster var nu gift, en bit in i landet, och hade tre egna barn. De var redan här, men bodde i sitt eget hus, några hus härifrån. I morgon skulle vi fira julen tillsammans, här i stugan.

Rose-Marie kom flera gånger under samtalet in på hur trevligt hon tyckte det var att Anton hade träffat mig. Han hade alldeles för mycket ägnat sig åt att hjälpa henne att föra familjen i hamn. Han hade alltid satt andras intressen i första rummet. Hon tyckte det var hög tid att han nu började ägna sig åt sig själv, och sin egen framtid. Mina känslor för Anton, blev bara djupare och djupare, ju längre samtalet pågick. Ändå var samtalet väldigt osentimentalt, varken Anton eller Rose-Marie lastade någon skuld på varandra, utan konstaterade bara att så här hade det blivit. När detta ämne kändes färdigt, tittade Rose-Marie på klockan och upptäckte att den blivit rätt mycket. Hon bad om lite hjälp med de sista julförberedelserna, och tillsammans ställde vi i ordning huset inför julen. Granen bars in och kläddes enligt traditionen. Det blev både flaggor, girlanger och kulörta kulor. I toppen tronade en glittrande stjärna.

Nu var allt klart och det var dags att gå till sängs. Vi följdes åt uppför trappan, och Rose-Marie kramade om oss båda, samtidigt som hon sade god natt och gick in till sig. Anton drog med mig in på sitt rum, men blev, lite tafatt, stående innanför dörren. Jag fick ta initiativet och började knäppa upp hans skjorta. Inte förrän jag började knäppa upp hans byxor, fattade han mod och började hjälpa mig av med mina kläder. Med gemensamma ansträngningar stod vi båda strax nakna. Anton såg med häpnad mot mina bröst. Istället för de fastklistrade proteserna syntes små, men fullt märkbara liljekullar, som små runda klot på min bringa. Han tog dem i sin hand och smekte dem varligt, som om de vore av porslin. Fortfarande varsamt smekande dom tog han till orda

Anton nickade bara, samtidigt som han böjde sig ner och kysste mina bägge bröstvårtor. En ilning gick genom min kropp. En känsla jag aldrig tidigare upplevt sköljde genom kroppen och gjorde mina knäveck alldeles mjuka. Anton såg att jag sviktade till, och förde mig till den inbjudande sängen.

Julaftonens morgon inleddes med en försynt knackning på dörren och in trädde Rose-Marie med en frukostbricka som hette duga. Jag svepte sedesamt täcket kring min barm, och satte mig upp i sängen. En lika yrvaken Anton tittade upp ovanför täckets kant, och alla tre lät sig väl smaka av brickans alla läckerheter. Rose-Marie pladdrade på medan vi åt, och önskade oss en God Jul innan hon tog med sig brickan och gick ut ur rummet. När hon stängt dörren bakom sig tittade vi på varandra och fnittrade till lite.

Hur skulle jag kunna uppfylla alla hennes förväntningar på en tilltänkt svärdotter?, men det sade jag inte utan fortsatte

Utan att vänta på något svar, fixade jag upp min påse med papiljotter och lite underkläder, och drog iväg ut i badrummet. Det fanns en duschkabin, så det var lätt ordnat att få mig min dusch med tillhörande hårtvätt. Även hårläggningen gick snabbt. Håret var strax upprullat på massvis med spolar och sedan jag satt på mig mina underkläder knöt jag ett hårnät över hela skapelsen. I dörröppningen mötte jag Rose-Marie som väntade på sin tur.

Rose-Marie försvann in i duschen och jag hörde hur hon glatt gnolade på några julmelodier. Jag återvände in till Anton, som bara hade fått på sig kalsongerna. Jag retades lite med honom, och fick några kängor tillbaka. Så där höll vi på och smågnabbades lite innan Rose-Marie ropade på mig. Jag gick in till henne i badrummet, och fann henne redan sittande på pallen framför handfatet. Jag fångade upp en hårborste och började borsta ut hennes våta hår, samtidigt som vi började småprata. Hon ställde frågor om mitt arbete, och hur jag tyckte att skolan var idag. Vi kom sedan in på minvistelse på ön i somras, och Cecilias och min resa. På de minuter som det tog att rulla upp hennes hår hade vi hunnit med det mesta. Hon visste nu rätt väl, var hon hade mig, och vad jag tyckte om en hel del. Jag blev inte heller lottlös. Jag fick ytterligare bitar ur familjens historia berättad för mig. Det kändes både naturligt och fint, att redan första dagen, stå där med Antons mor, båda i bara underkläderna, och prata som gamla väninnor.

Hon tackade för hjälpen, och vi skildes åt. Jag gick in till mig och letade upp min morgonrock, som jag svepte om mig innan jag gick ner i köket. Jag fick genast några arbetsuppgifter, och med gemensamma ansträngningar slutförde vi de sista förberedelserna. Rose-Marie konstaterade nöjt att det nu inte fanns mer att göra, samtidigt som det var hög tid att göra oss själva i ordning. Anton var den enda som var helt färdig, i bästa kostymen och allt, så Rose-Marie tog tag i min hand och drog iväg med oss båda upp till övervåningen. Väl där kommenderade hon mig vänligt ner på pallen och började lossa på mitt hårnät. Med vana fingrar löste hon upp alla hårslingor och samlade ihop mina papiljotter. När allt var klart sade hon bara

Vi bytte plats och jag gjorde samma sak på henne. Nöjda med den hjälp vi gett varandra gav vi varandra en lätt kram, innan vi drog oss mot våra rum för att få på oss våra kläder.

Anton gjorde stora ögon, när jag skred nerför trappan. Han var just på väg upp för att se vad jag höll på med när jag kom emot honom. Han stod där en lång stund och bara tittade innan han öppnade mun

Klänningen var riktigt julröd, med en vit spetskrage som gick långt ut på axlarna, och även en bit nedanför brösten. De hellånga ärmarna slutade också i en spetsmanschett. Klänningen var avskuren i midjan, och kjolen hade härlig vidd. Överdelen var ledig, men ändå med markerat bystparti. Innanför spetskragen hade klänningen en generös V-ringning som precis slutade vid bysten och visade upp lite av min alldeles egen klyfta mellan brösten. Till det hela hade jag ett pärlhalsband, som följde halsen tätt, och en medaljong som hängde ner till klyftans början. I öronen dinglade två stora pärlbijouterier. På ena handen hade jag en söt ring, med en pärla i. Håret var bakåtkammat, och ihopsamlat och fäst med en vit rosett. Vita strumpor och röda skor med måttligt hög klack gjorde min julklädsel komplett. När vi stod där så kom även Rose-Marie ner, och även hon uttryckte sitt gillande med min klädsel. Julaftonen hade börjat fint för mig.

Kvällen fortsatte i samma anda. Elisabeth, med man och barn, anlände och julfirandet kunde ta sin början. Efter det obligatoriska tittandet på Kalle Anka, lät vi oss väl smaka av bordets läckerheter, innan ett kraftigt bankande på dörren drog, framförallt ungarnas, uppmärksamhet till sig. In genom dörren kom jultomten, med vitt präktigt skägg, och stor julklappssäck. Barnen, som tidigare varit livliga och uppspelta, satt nu andäktigt tysta när tomten läste upp verserna på paketen. En efter en gick de fram och, med stora ögon, fick mottaga sitt paket. Inte heller vi andra blev lottlösa. Även mitt namn fanns på ett av paketen. När alla paket var utdelade tackade tomten för sig och gick sin väg. Vi återvände in i stugan och det äldsta barnet fick förtroendet att fördela ut de övriga paket som låg under granen.

Barnen fick öppna sina paket först, och de försvann sedan iväg och lekte med sina nya leksaker. Jag hade, via Cecilia, fått reda på hur gamla de var, så jag hade bidragit med ett paket vardera. Barnen hade blivit lite förvånade, men verkade glada för sina presenter. Efteråt hade de kommit fram till mig, utan uppmaning från föräldrarna, och tackat med både kramar och pussar till "tant Jane". Deras små gester kändes som jättefina julklappar, och ett verkligt erkännande över vem jag var. Nu var det dags för oss att öppna våra paket. Jag hade flera paket i min hög, och det första jag öppnade kom från Anton. Det var ett fint bomullsnattlinne, som låg snyggt och prydligt ihopvikt i en kartong. När jag lyfte blicken för att tacka Anton, såg jag att han menade att det fanns mer, men att jag inte skulle visa det för alla. När jag tittade ner igen, så såg jag en liten flik av något rött. Jag lade paketet i knät och vände mig till nästa i tur, och visade att jag var klar. När alla tittade på nästa paketöppnare, lättade jag lite på nattlinnet, och såg att det låg ett helt set med röda underkläder där. Jag log mot Anton, och förstod att jag skulle få närmare förklaring senare.

Alla paket öppnades, och både mottagare och givare såg nöjda ut. Anton hade fått en tröja och skjorta av mig, samt ett halsband, med mitt namn ingraverat. Rose-Marie hade fått en blus, som jag valt tillsammans med Cecilia, som kände henne någorlunda. Rose-Marie i sin tur, hade givit mig en hemvävd kjol, som var starten till en alldeles egen folkdräkt. Nu skulle hon ta lite mått på mig, för att kunna sy blusen och de andra delarna. Förutom nattlinnet, och det hemliga raffsetet, fick även jag ett smycke av Anton. Det var ett brosch i silver, som skulle hålla ihop halsduken på dräkten. Även det var handgjort, nu av Anton. Fantastiskt fina och värdefulla presenter, som gjorde mig alldeles rörd.

Efter presentutdelningen gick vi runt och tittade på de olika sakerna. Rose-Marie och Elisabeth gick ut för att göra i ordning lite kvällsfika när Anton kom och drog iväg med mig. Han ville att vi skulle gå ut en sväng och söka upp Henrik och Cecilia. Vi sade vart vi skulle, och försvann ut i vinternatten. Henrik och Cecilia hade tydligen haft samma tanke, för när vi svängde runt hörnet på ett hus kom de båda gående emot oss. Vi skrattade och fnittrade samtidigt som vi berättade om våra upplevelser hittills. Det blev en kakofoni av röster och inlägg, som få utomstående skulle fått något sammanhang i. Men vi förstod varandra, och kände en gemensam värme som inneslöt oss trots den bitande vinterkylan. Vi kände att vi nog måste återvända till våra familjer, men vi bestämde träff igen, nästa morgon.

När julaftonen gick över till att vara Juldag, så var det dags att säga God natt. Elisabeth och maken hade för länge sedan tagit sina två yngsta i armarna och sovande burit iväg dom till hemmet. Den äldsta ville sova hos mormor, vilket hon gärna fick. Jag och Anton drog oss tillbaka, och vi hann knappt stänga dörren förrän han ville berätta om sin present. Hans mor hade varit mycket bestämd att det skulle vara ett präktigt plagg som Anton skulle ge. För att ordna husfriden hade han följt uppmaningen, men lagt med det han själv väldigt gärna ville ge. Han var nu otroligt nyfiken på min reaktion. Jag plockade fram sakerna, och konstaterade att storlekarna definitivt var de rätta. Med lite hjälp av Anton, så fick jag av mig mina kläder och satte på mig de vackra och sensuella underkläderna. Allt passade, även om behåkuporna på torsoletten kändes lite innehållslösa, men ändring var ju på väg. Jag fick hjälp att knäppa igen alla hyskor innan jag satte på mig trosorna och strumporna som följde med paketet. Sedan vände jag mig om och rörde mig, med svängande höfter, fram till Anton. Jag började genast att klä av honom det ena plagget efter det andra, tills han var helt naken, och drog ner honom i sängen.

Kapitel 21

Jag satt på arbetsrummet, och rättade en massa skrivningar när jag, för ett ögonblick, måste lägga ifrån mig pennan och tänka tillbaka på julen. Trots att det nu var i mitten av april, hade jag alla händelser i färskt minne. Dagarna ute på ön hade bara flugit iväg. Varje helgdag var inbokad, alltid var det någon släkting som stod för värdskapet. Så var det varje år, det var inget nytt för att jag var med. Det var först under vardagarna mellan jul och nyår, som vi riktigt fick rå om varandra, och det gjorde vi gärna i sällskap med Cecilia och Henrik. Vi rörde oss över ön, och det var svårt att förstå att det var samma ö som vi vistats på under sommaren. De isbelagda fjärdarna och den stora mängd snö som fallit, förändrade landskapet helt. Det gick inte längre att urskilja var den ena ön slutade, eller den andra började. Cecilias stuga var halvt övertäckt av snö, och det var med stor möda vi lyckades ta oss fram dit. Vi förstod genast vilken nytta våra förberedelser för vintern haft.

På nyårsaftonen hade hela ön, traditionsenligt, samlats sig vid öns bastu. Först hade kvinnor och barn lögat sig. Bastun var stor så alla hade fått plats. Det givna samtalsämnet var givetvis julen, och kvällens fest i bygdegården. Efter att vi fått upp värmen ordentligt var det dags för nästa del i badandet. Alla gick ut för att hoppa i en upphuggen vak utanför bastun. Ingen lät bli, alla tog sitt dopp, även om vissa utförde det hastigt, för att sedan åter gå in i värmen. Det var inte alls så obehagligt som jag föreställt mig. Min varma kropp stod bra emot kylan som omgav mig i vattnet. Vi var några som t.o.m. simmade runt en kort stund, innan kylan blev besvärande och även vi måste gå upp. Herrarna väntade snällt på sin tur att ta bastun i besittning när vi strax efteråt kom ut.

Nyårsfesten var också den en trevlig upplevelse. Med sång och dans och mat ur medhavd matsäck, firades nyåret in. Allas korgar dukades upp till ett gigantiskt matbord, och sedan var det bara att äta, dansa och le. Här vilade inga sorger, utan kvällen var till för att ha roligt. Det var mer en regel än undantag, att jag dansade med andra än Anton. Det var som en oskriven lag att man inte lade beslag på sin egen kvinna, utan att denna kväll var alla "fria" att dansa med alla. Gammal som ung, det spelade ingen roll, alla bjöd upp och höll igång hela kvällen. Vid midnatt samlades alla utanför och tittade på det fyrverkeri som gemensamt samlats ihop.

Cecilia och jag hade sedan stannat ytterligare några dagar, innan vi måste återvända hem, inför vårterminens start. Vi träffades sedan, alla fyra, under några helger innan det var dags för sportlovet. Cecilia kunde inte följa med, hon låg sjuk i halsfluss, så jag fick, för första gången, göra resan ut dit själv. Hela veckan gick åt till att ta mått, sy och sedan prova min folkdräkt. Rose-Marie var en duktig sömmerska, och under hennes sakkunniga ledning kunde jag hjälpa till med att iordningställa vissa detaljer. Dräkten skulle komma att bli mycket vacker, det syntes redan. Speciellt västen och blusen, som vid första ögonkastet såg så enkla ut, men vid närmare inspektion innehöll så många vackra detaljer. Medan Rose-Marie ägnade sig åt dräkten, stod jag för hushållet, och det verkade som om min kokkonst var både uppskattad och välkommen. Lite nya och annorlunda maträtter letade sig in på bordet, och lyste upp i det mörker som omgav hela ön. Alla aktiviteter gjordes i skydd av tak. Männen höll framförallt till i de många sjöbodarna och arbetade med sina båtar. Ett nog så slitsamt göra, trots tak, i de oisolerade byggnaderna.

Jag försökte återfå koncentrationen på skrivningarna, men tänkte mer på mitt återbesök till Anders, gynekologen, i går. Han hade tagit många prover, och var mycket nöjd med hur jag svarat på behandlingen, mina bröst fyllde nu definitivt ut kuporna i min behå. Även mina kroppsmått hade förändrats. Jag hade lagt på mer runt höfterna, och midjan hade smalnat betydligt. Mina ansiktsformer hade också mjukats upp, men det syntes mest när jag jämförde med de bilder Anders tagit innan behandlingen startade. Han efterfrågade mycket noga hur mitt humör växlade, kunde jag iakttaga förändringar. Jag bekräftade att det förekom variationer, även om de inte var besvärande. Det var helt normalt, enligt Anders, och jag skulle inte bli förvånad om mina svängningar blev mer påtagliga. Jag började komma in i en kvinnlig livscykel, med månatliga kroppsliga reaktioner, även om jag inte fick några menstruationer. Han konstaterade, slutligen, att det bara var att fortsätta på den inslagna vägen.

Sandra kom förbi, och undrade om jag skulle med ner på stan, nu efter arbetet, och jag tog tacksamt emot avbrottet i det trista rättningsarbetet. Det blåste snålt runt husknutarna, och jag var oändligt tacksam att jag tagit mina kraftiga strumpbyxor utanpå. Mina långa läderstövlar med hög klack satt heller inte i vägen. Yllekappan, som jag investerat i, fick verkligen bekänna färg i snålblåsten. Vi for runt på stan och förvånade oss över att affärerna redan börjat med lite vårplagg. Skulle det verkligen kunna bli en vår efter all denna kyla och blåst. Snön låg fortfarande kvar på sina håll, och halkan var, bitvis, besvärande. Vi hade egentligen inget mål, utan bara strosade runt en stund. Jag behövde komplettera med några strumpbyxor, så vi letade efter bra erbjudanden på sådana. Sandra hittade en fin tröja, som hon köpte, innan vi skildes åt för att ge oss av hemåt.

Jag smet in till Cecilia och kom precis lagom för att bli bjuden till bords. Maten skulle nog räcka åt mig också. Vi satt och pratade en stund och försökte planera för kommande ledigheter. Cecilia tog fram sin almanacka, och vi började titta på den. Då slog det oss båda. Idag var det precis ett år sedan som Cecilia ringt på min dörr, och viftat med trosorna. Hur kunde den dagen ha fallit ur våra minnen på det viset. Den dagen, som för alltid borde stå inskriven som en av mina viktigaste dagar i livet. Den dagen då Jane fick komma ur sitt skal. Vi letade upp en vinflaska att dela på, och satte oss tillrätta inne i vardagsrummet och fortsatte vårt samtal. Båda ville gärna göra en resa även i år, men utan grabbarna gjorde vi det inte. Nu under påsken skulle dom komma till oss, och då fick vi tillfälle att höra deras önskemål, och hur länge vi kunde ha semester tillsammans. Övrig tid på sommaren skulle vi vistas i Cecilias stuga. Det önskemålet hade Cecilia redan framfört, hon ville att jag bodde hos henne även denna sommar.

Grabbarna kom redan på skärtorsdagens kväll. Vi hade dukat till påskfest inne hos mig, och det var två hungriga vargar som behövde utfordras. De hade åkt direkt, utan att gett sig tid till att äta något. De var verkligen ivriga att komma fort fram till oss. Även vi var hungriga, men på ett annat sätt, och hoppades att deras aptit skulle stå sig. Av någon anledning bröt Cecilia och Henrik upp tidigt, och vi fann det också för gott att följa deras exempel. Vägen från köket kom sedan mest att likna en snitslad bana av kläder mot mitt sovrum. Men vem brydde sig. Nu fanns bara vår egen längtan efter kärlek och ömhet, som stod vida över sådana världsliga ting som disk på ett köksbord, och kläder på golvet.

Hela långfredagen gick åt att planera sommarens resa. Cecilia och jag hade försett oss med alla sorters resebroschyrer, och dessa satt vi nu och bläddrade i. Grabbarna ville helst se en storstad, så vi tittade efter olika resealternativ. Berlin, Paris, London, Rom och New York studerades men förkastades lika snabbt. Antingen för dyrt eller för lite innehåll i erbjudandet. Det var först vid en ny genomgång, som vi hittade något intressant. En 10-dagarsresa till Florida med avslutning i New York. Priset var också överkomligt. Vi blev alla eld och lågor. Det fanns en försäsongsresa dit med början på lovets första dag, och hemkomst på torsdagen innan midsommar. Perfekt enligt alla. Nu gällde det bara att det fanns några platser kvar.

Resten av helgen gick vi i spänd förväntan. Resebyrån hade stängt, och öppnade inte förrän på tisdagen, så det blev en orolig väntan. Vi sysselsatte oss med olika utflykter i omgivningarna och visade upp vår stad för grabbarna. Även fast det var helg, gjorde vi även ett besök till vår skola, och visade upp var vi arbetade. I en av korridorerna mötte vi Anna, som heller inte kunde slita sig, och vi presenterade glatt Anton och Henrik för henne. Ett besök på vår teater hann vi också med. Passande nog spelades Strindbergs Hemsöborna, i en uppsättning av Riksteatern, och vi log igenkännande åt varandra över pjäsens innehåll.

Tisdagen kom så sakteliga. Grabbarna skulle åka tillbaka på eftermiddagen, men ville väldigt gärna vara med på resebyrån. Vi var där innan de öppnade, och formligen stormade in så snart dörren öppnades. Visst fanns det platser kvar. Vi blev inbokade i vederbörlig ordning, och bokade även en hyrbil i Florida. Det skulle finnas gott om tid för egna utflykter utöver den som ingick i resan, Disneyworld. Resan innehöll tre hotell, i Miami Beach, Orlando och New York. Bilen skulle vi ha i Miami. Mycket uppspelta och tillfreds, betalade vi vår resa och gick sedan på restaurang för att avsluta grabbarnas besök.

Kapitel 22

Det var en gråmulen morgon som vi äntrade planet för den långa flygningen över Atlanten. Utan mellanlandning skulle vi gå direkt mot Miami. Flygresan blev händelselös. Massor av mat serverades, och en film visades på alla TV-apparater runt om i planet. Resan gick därför fort och det dröjde inte länge innan det var dags att förbereda landningen i Miami. Hettan, och fuktigheten, som slog emot oss när vi klev av planet, kom överraskande. Det kändes som att gå rakt in i en bastu. Man svettades så fort man rörde sig, och nu var vi glada att vi följt klädråden att ha på oss lätta och luftiga plagg, redan från starten. Passkontrollen var bara en formalitet .Jag hade, för att undvika bekymmer, antagit en så neutral skepnad som det var möjligt. Turligt nog hade jag även behövt skaffa mig ett nytt pass, så kortet var verkligen mer Jane än Jan.

Vi bokades in på våra två dubbelrum, och drog oss genast ner mot stranden. Hotellet låg i direkt anslutning till Atlanten, så det var inga problem. Våra vinterbleka kroppar tog tacksamt emot eftermiddagssolen och vi låg där och bara njöt. När vi var nöjda, vi ville inte bränna upp oss första dagen, satte Cecilia och jag på oss våra lätta sommarklänningar, som vi hade likadana, och grabbarna shorts och en tröja, innan vi gick ut för att få lite mat i magen. Folklivet började röra på sig så smått, nu när den värsta hettan började lägga sig. Vi hittade en krog i Art Deco-kvarteren, som också hade underhållning i form av ett band som spelade musik från Caribien. Musiksorten tillhör väl inte någon av våra favoriter, men här, i sin rätta miljö, passade den väldigt bra in.

Första två dagarna ägnades nästan helt åt stranden. Vi badade och solade och våra kroppar började få tillbaka sin vackra gyllenbruna färg. Solen sken från en klarblå himmel, ända fram till vid halvfemtiden. Då drog mörka moln in över stranden, och ett våldsamt oväder bröt ut. Vi tänkte på alla återstående dagar vi hade kvar, när vi stod där i skydd av ett litet tak, och undrade om resten skulle bli så här. Efter 10 minuter upphörde regnet, och solen tittade åter fram. Vi lärde oss senare, att man nästan kunde ställa klockan efter detta oväder. Det kom, praktiskt taget varje eftermiddag, vid samma tid. Nästa morgon skulle vi få vår bil och första resan var ställd mot de små öarna längst i söder. Om vi kom ända till Key West fick dagen utvisa.

Vi konstaterade efteråt, att det var tur att bilen hade luftkonditionering. Så hett som det var den dagen, var det nästan ett måste att vara inomhus. På stranden skulle vi blivit stekta. Nu kunde vi röra oss och uppleva många fina vyer. Som fiskare var givetvis grabbarna intresserade av havet, så i Largo följde vi med en båt ut till ett rev där vi kunde dyka en stund. Det korallrev vi besökte hade en attraktion av det ovanliga slaget. En tre meter hög Jesus-staty stod på botten, mitt i revet, och drog till sig besökare. Den stod mitt i en sänka och vi trodde först inte våra ögon, när vi kom fram till den, men den stod där. Vi fick ingen närmare förklaring än att den skulle sprida lycka, och välsigna revet. Under dykningen, med snorkel, var vi omgivna av små fiskstim. Det kändes som om man simmade i ett akvarium, med alla färggranna fiskar runt om. Även korallerna växlade färg, alltefter ljusets brytningar. Vi simmade alla omkring med tröjor på kroppen, för att undvika brännskador, när vi låg vid ytan och snorklade.

När vi kom tillbaka till landbacken, fick en lokal fiskrestaurang fick bjuda på haj, innan vi fortsatte ut mot Key West. Henrik hade Hemingway som en av sina favoritförfattare, och han ville gärna se Sloppys bar, och hans hem i Key West, så vi bestämde oss för att åka ända ut. Efter en ändlös resa, över massor av broar, kom vi så fram till den lilla staden, amerikas sydspets. Resan var väl värd sin ansträngning. Ett folkliv utan dess like spelades upp framför oss. Alla olika människotyper fanns samlade på ett och samma ställe. Många tiggare mötte vi längs gatorna. Det verkade som om resan hit ut varit deras sista ansträngning. Här tog pengarna slut, och de skulle aldrig få ihop tillräckligt för att ta sig härifrån.

Vi tillbringade ett antal timmar där, ända tills en bra bit efter solnedgången, och fick uppleva hur staden skiftade karaktär från dag till natt. Vi turades sedan om att köra den långa resan tillbaka och kom inte fram till vårt hotell förrän gryningen nästan var i antågande. Vi sov några timmar, innan vi släntrade ner på stranden och fortsatte vilandet där, i skydd av ett parasoll. Eftermiddagen och kvällen var bokad för en tur in till ett stort shoppingcenter och Miamis stadskärna. Vi hade lite olika önskemål om butiker att besöka, så vi delade på oss, och skulle träffas någon timme senare. Cecilia och jag for iväg, in på de flesta damaffärer vi kunde hitta, och gjorde även en del fynd. Några saker ville vi vänta med så grabbarna fick lämna sina synpunkter. Vi hann prova både det ena och det andra plagget, innan vi åter skulle träffas. Grabbarna hade också de saker som de ville visa upp, och den följande timmen lekte vi följa John genom butikerna, och ömsom ratade, ömsom godkände varandras önskemål. Allt med en mycket kamratlig anda. Det skojiga var också att grabbarna varit inne i några damklädesaffärer och sett några klänningar som de tyckte borde passa. Både Cecilia och jag föll direkt, klänningarna var väldigt fina, och skulle passa alldeles utmärkt även i den svenska sommaren. Det blev därför ytterligare ett inköp.

Utmattade återvände vi till vårt hotell, och somnade framför den ständigt påslagna TVn. Ingen hade kraft att göra något mer den kvällen, så vi ägnade oss åt varandra i stället. I morgon var också sista dagen i Miami, på kvällen gick det en buss upp till Orlando och vårt hotell där. Vi skulle ändå hinna titta på Everglades på förmiddagen, innan vi återlämnade bilen. Vi hann även använda våra badkläder, under några timmar, och bättra på våra redan bruna kroppar, innan bussen drog iväg norrut mot Orlando och DisneyWorld.

Vi var som pånyttfödda när vi vandrade kring bland alla Musse Pigg kopior. Det var så varmt, att grabbarna gick med bar överkropp och Cecilia och jag hade våra läckraste bikinis på oss med en kortkort kjol runt höfterna, och lätta sandaler på fötterna. Vi skulle behövt flera dagar för att se och uppleva allt, något vi nu skulle försöka göra på knappt två. Turligt nog låg vårt hotell mitt i DisneyWorld, med allehanda aktiviteter runt hörnet, bl.a. vattenskidåkning på en konstgjord sjö. Så nog skulle vi vara sysselsatta alltid. Men roligt hade vi. Vi blev inte ens stressade av alla köer överallt, utan tog dagen som den kom. Vi lät verkligen barnet inom oss leva ut. Alla tokigheter som gick att göra gjorde vi också. Likt ett barn så somnade vi också ovaggade på kvällen.

Sista etappen, med flyg, upp till New York innebar en stunds avkoppling innan Frihetsgudinnan skymtade förbi utanför fönstret, strax innan landningen i Newark. En buss tog oss in i den myllrande storstaden och vårt hotell på 48:e gatan. Runt hörnet hade vi alla sevärdheter, och här fanns hur mycket som helst att uppleva, men det var en händelse som, för evigt, skulle komma att finnas i våra minnen. Första dagen skulle vi naturligtvis upp på toppen av Empire State Building. En enorm utsikt mötte oss, och vi gick runt tornet flera varv innan vi kände oss mätta av utsikten. Plötsligt drog sig grabbarna lite åt sidan, och höll på med något, som vi inte riktigt kunde uppfatta, men vi blev snart varse. De kom åter fram mot oss och ställde sig på varsin sida om oss, med ett småleende på läpparna. Sedan kom det, först från Henrik

Det hela kom helt överraskande för oss båda, och vi tittade på varandra, innan vi, med våra munnar på vid gavel, vände oss mot grabbarna och svarade i korus

Vi omfamnade varandra, och kysste sedan en lång stund. Ett grupp japanska turister tyckte att det motivet var mycket mer intressant än utsikten, och riktade sina objektiv mot oss istället. När vi var klara med vår egen fästman/fästmö fortsatte vi med att gratulera varandra på liknande sätt, helt obekymrade av alla kameraögon som var riktade mot vårt håll. En av japanerna tyckte att allt sett så rart ut, att han tog ut filmen ur kameran, och gav oss hela rullen. Vi förklarade för honom varför vi betedde oss på detta viset, och när han översatte till japanska började alla att applådera, och bugade sig djupt. Flera kom även fram och gjorde hedersbetygelser, som vi så gott vi kunde, besvarade. Även i hissen ner fick vi ryggdunkningar från okända människor. Inte förrän vi kom in i taxin på gatan, fick vi tid att fundera på vad vi nyss gjort. Taxin styrdes till Central Park, och grabbarna gick omedelbart fram till en av hästdroskorna där som tog oss på en romantisk tur genom parken. Det här hade grabbarna planerat i smyg, men vilken härlig inramning vår förlovning fick.

Resten av dagarna försvann i ett lyckorus. Trots att vi både gick på Broadway, och såg Miss Saigon, och gjorde trevliga utflykter till bl.a. Chinatown, så gick inget upp mot timmarna efter förlovningen. Cecilia och jag fick dessutom en del besvär, till följd av förlovningen, inte hade grabbarna tänk på ringar åt sig själva, nejdå. Nu fick vi fara in och ut i affärerna, tills vi hittade några som stämde överens, men det var ett kärt nöje. Nu kunde vi alla fyra stoltsera med blänkande ringar på våra fingrar. Nu återstod bara några timmar av vår utlandsresa, och vi försökte komma på något som absolut måste göras innan avresan. Våra väskor var, som vanligt, välfyllda med inköp, både till oss själva och som presenter. Anton och jag undrade bara vilken present som Rose-Marie skulle komma att uppskatta mest, den som låg i väskan, eller vår förlovning.

Midsommardagen välkomnade oss med strålande solsken. Jag stod i mitt rum och rättade till de sista detaljerna på min nya dräkt. Den skulle "invigas" nu till det obligatoriska kyrkobesöket. Anton irrade omkring och försökte hitta alla delar till sin dräkt. Han var nog mer nervös än jag, inför den uppmärksamhet vi fyra troligen skulle få. Rose-Marie var lugnet själv. Hon hade genast sett på oss, när vi kom ut på midsommaraftonens morgon, att något inträffat, och när hon såg ringarna omfamnade hon oss båda, och fällde även en glädjetår. Den traditionella midsommarfesten hade förlöpt utan speciella kommentarer, det var först idag som vi räknade med någon större uppmärksamhet. Seden bjöd nämligen att förlovningspar, som ej hunnit gifta sig, skulle gå fram till prästen, där han stod på backen utanför kyrkan, och få sin välsignelse. Alla skulle därför se att vi fyra nu var två par.

Tillsammans med Henriks föräldrar och Rose-Marie, så åkte vi nu i Henriks båt mot kyrkan. När vi kom fram till ön kom genast Irené mot oss. På något sätt hade ryktet om vår förlovning nått henne, och hon ville tillhöra de första gratulanterna. Vi fick varsin röd ros av henne, som vi stolta bar med oss under vandringen upp till kyrkan. Framme vid prästen, så bröt vi oss ur ledet och stegade fram till prästen. Han blev lite förvånad, det var länge sedan en förlovning välsignats på dessa öar, och nu kom det två par fram på en gång.

Hela det långa tåget hade stannat under den korta ceremonien, även spelmännen gjorde ett uppehåll. När vi nu åter tog plats i ledet, spelade de upp en gammal brudmarsch, under vilken vi tågade in i kyrkan, och bänkade oss. Efter gudstjänsten kom flera fram och gratulerade oss. Jag fick även många berömmande kommentarer för min dräkt, och det berömmet försökte jag vältra över på Rose-Marie, som stod en bit ifrån och var påtagligt rörd. Prästen kom återigen fram till oss och var väldigt intresserade över våra kommande planer. Vi kunde bara säga att inget var bestämt om fortsättningen, men vi tänkte nog inte dröja evigheter, innan vi tog nästa steg.

Kapitel 23

Jag steg in på Anders mottagning en sen höstdag. Träden hade nyss fällt sina blad, efter en osedvanligt lång och vacker höst. Nu var jag på väg till det mötet som jag längtat efter under lång tid. Efter den sedvanliga provtagningen, som utföll helt och hållet till hans belåtenhet, klädde jag på mig och vi gick in på hans kontor. Han berättade att han tagit reda på det mesta som fanns att få reda på när det gällde min situation. Han visade på ett antal papper som vi, gemensamt, skulle fylla i för att jag, även legalt, skulle betraktas som kvinna. Han hade även ordnat tid för mig, passande nog under jullovet, när diverse ingrepp skulle göras, för att ge mig kvinnligt utseende även i underlivet. Vi fyllde i alla papper, och pratade sedan lite om det mesta, innan vi skildes åt, för att nu inte ses förrän i januari. Anders tog mig i handen och önskade mig lycka till. Jag nöjde mig inte med en handskakning, utan smög mig in i hans famn och gav honom en kram, och tackade för all hjälp. Han såg glad ut, om än lite överraskad, över mitt initiativ.

Strax före jul kom brevet, som visade att jag nu hade ett kvinnligt personnummer. Nu fanns det bara Jane Brinkman i alla register. Jan var ett minne blott. Grabbarna var flitigt sysselsatta, med sina arbeten som skärgårdsbönder/fiskare, att de inte kunde komma ifrån och fira. Det blev därför Cecilia och jag som gjorde i ordning en enkel middag och firade händelsen. Vi fick då även tillfälle att gå igenom våra planer för framtiden. Julhelgen skulle firas, traditionsenligt, på ön innan jag skulle läggas in för mitt ingrepp. Allt skulle vara över på några veckor, så jag skulle kunna fortsätta skolan, ganska direkt efter vårterminens start. Vi hade preliminärt bestämt att vi skulle ha ett dubbelbröllop i pingst. Längre än så gick inte våra planer. Vi funderade dock, och undersökte möjligheterna, att än en gång flytta på oss och komma närmare grabbarna. Att få in dom till stan, insåg vi vara utsiktslöst.

När vi satt där, så kom sommarens alla händelser, återigen upp till ytan, och vi kunde inte låta bli att minnas en del episoder. Cecilia och jag hade slagit ner våra bopålar i hennes hus, men det hade inte stått på förrän grabbarna flyttat ut till oss. Det blev lite trångt, men vi var ju mest ensamma på dagarna, så det gick bra. Vi hjälpte till med slåttern, och fick även pröva på att mjölka de få djur som fanns på ön. Det mesta drevs i en form av kooperativ. Alla visste vilket djur som var vems, men eftersom de var så få fick alla ströva tillsammans på de olika ängarna som fanns. Man byttes också om med mjölkningen, så alla behövde inte ägna varje vecka åt hanteringen. Efter några dagars träning klarade vi av att både handmjölka och ordna med maskinmjölkningens alla detaljer.

Vi gjorde många utflykter, alla fyra, runt om på de närbelägna öarna, så snart hittade vi som om vi vore födda här ute. Vi drogs mer och mer in i det slitsamma, men ändå trivsamma, vardagslunk som var här ute i skärgården. Det var därför mycket svårt att bryta upp och ge sig tillbaka till stan och höstterminens start. Vi kom dock rätt snart in i det lunket också, och kunde fortsätta den positiva utveckling som inletts under förra läsåret. Det fanns, vid sidan av skolarbetet, en hel del som sysselsatte Cecilia och mig. Vi var inte längre bara två väninnor, utan nu fanns det ytterligare två personer som vi brydde oss mycket om och som vi ville vara nära. Nästan varje helg träffades vi fyra, antingen i stan eller på ön.

Julhelgen blev även den en trevlig fortsättning på de traditioner vi börjat bygga vidare på under föregående år. En viss spänning kunde dock märkas hos både Anton och mig inför min sjukhusvistelse. Första vardagen efter julen åkte vi in till sjukhuset. Anton var med vid min sida hela tiden. Det kändes tryggt. Vi fick information om vad som skulle hända, och vi mötte all personal. Det kändes fint, allt verkade så välorganiserat och förberett. Så småningom måste dock Anton lämna mig, och vi skulle inte träffas förrän allt var över.

Allt gick som planerat, t.o.m. över förväntan. Jag återhämtade mig snabbt, och kunde återvända till arbetet bara efter tre extra vilodagar in på terminen. Anton och Cecilia hade turats om att vara vid min sida. Henrik hade hjälpt till han med, mest genom att ta en del av Antons arbetspass ute på ön. Det var mycket att stå i första tiden. Många vardagliga funktioner skulle tränas upp på nytt, och vi kunde, mitt i allvaret, skratta åt många dråpliga situationer som uppstod när allt inte fungerade som det borde. Vi var också, alla tre, nyfikna på hur det såg ut, och vi följde hur läkningen fortskred, dag för dag, och förändrade mitt underliv. Anton såg avundsjukt på, med längtan i blicken, när jag utförde det träningsprogram som läkarna föreskrivet. Jag retades nog lite extra med honom just då.

Det kändes att något speciellt hänt med mig, när jag återvände till skolan. Även om jag inte haft några svårigheter att uppträda som kvinna, så var jag nu kvinna. Den skillnaden märktes, om inte utanpå mig, så fanns den där inom mig. Jag kunde på ett annat sätt bejaka min kvinnlighet, ingen kunde längre komma och påstå att jag var någon annan. Mina elever hade samlat till en bukett rosor, som stod på katedern när jag kom till klassrummet. På ett litet kort stod några ord: "Välkommen tillbaka, Fröken. För oss har du alltid varit vår fröken. Klass 9B". De små orden betydde så mycket och jag måste torka bort några tårar, och jag gick sedan runt och tog alla i hand, som tack.

Även mina kollegor uppvaktade mig med blommor, så visst kändes det bra att återvända till skolan. Det var mycket att göra, när man har en 9a, så tiden rann bara iväg. Mellan arbetet hann dock Cecilia och jag planera för vårt dubbelbröllop i pingsthelgen. Hela sportlovet satt vi uppkrupna i Rose-Maries mysiga kökssoffa och skrev förslag på inbjudningar, planerade menyer, och, när grabbarna inte hörde på, skissade på våra brudklänningar. Vi hade redan bestämt att vi skulle ha korta klänningar. Det var trots allt mer praktiskt, när vi skulle åka både båt och hästskjuts, att inte ha långa klänningar, som gärna ville trassla in sig i allt. Vi skulle dessutom ha klänningar med mycket, jag säger mycket, markerad midja. Ingen skulle få några idéer om att vi "tjuvstartat". Rose-Marie skulle sy båda våra klänningar. Hon såg inte det som några problem alls. Hon tyckte det bara skulle bli roligt.

"Tjuvstartat" ja. Dagen innan sportlovet hade jag varit på återbesök. Efter en grundlig undersökning, så konstaterade läkaren, att allt såg OK ut. Jag var nu helt återställd och kunde, i den takt jag själv ville, återuppta mitt kärleksliv, nu som kvinna. Jag berättade inget för Anton, utan när det var dags för att gå till sängs, tog jag honom i handen, och drog iväg med honom till vårt sovrum. Sakta och försiktigt klädde jag av honom alla kläder. Varje försök från hans sida att hjälpa mig av med mina kläder, avvisades vänligt men bestämt. Han förstod att något speciellt var på gång, så han följde villigt min turordning. Till slut fick han börja klä av mig, och han gjorde det lika långsamt och erotiskt uppeggande. När även jag stod där naken lade jag mig ner på sängen och särade på mina ben. Han såg genast att jag saknade skyddet, som funnits där hela tiden, och när jag sträckte ut mina armar mot honom, var han inte sen att efterfölja uppmaningen.

Försiktigt, försiktigt började han massera mitt sköte. Först kändes det inget, men när jag själv började slappna av och ge efter för mina lustar, så märkte jag hur små kittlingar sändes genom min kropp. Signalerna blev starkare och starkare och min kropp började röra sig i rytmiska rörelser. Anton svarade med att bli intensivare, och njutningen ökade kraftigt. Till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan tog tag i hans lem och förde in den i min slida. I ett gemensamt crescendo förenades vi och han kunde inte hålla tillbaka sig längre. Våg efter våg sköljde in i mig och jag kunde känna hur han fyllde mig. Utmattade föll vi ihop i varandras armar, och bara låg där och smekte varandra. Den natten förenades vi många gånger, och hans säd fyllde mig gång efter annan. Jag kunde bara inte få nog.

Påsklovet kom sent det här året, bara några veckor innan pingsthelgen. Rose-Marie kom in till oss i stan, försedd med både symaskin och allehanda redskap. Under lovet skulle nu klänningarna bli till, så därför var grabbarna portförbjudna. Så fort vi lastat av allt Rose-Marie medfört, och utspisat dem med lite mat, blev de vänligt men bestämt visade på dörren och fick snällt återvända ensamma ut till ön. Vi tre fnittrade muntert åt deras miner, innan vi återvände till vår planering.

Det första vi gjorde, var att ge oss ut på stan för att köpa tyger. Cecilia och jag hade redan sonderat terrängen, och vi visste precis vart vi skulle gå. Det tog ändå en bra stund att välja ut det rätta tyget, och få med alla tillbehör som skulle behövas. Till slut fick vi ihop allt, och kunde fortsätta vår inköpsrunda. Nu var det underkläder som gällde. För att få våra smala midjor, så skulle vi få hjälp av en korsett. En underklädesaffär, som vi vidtalat, hade tagit hem ett antal varianter, som vi nu skulle få prova innan vi bestämde oss. Med hjälp av innehavarinnan så provade vi alla modeller och storlekar. Hon var inte det minsta buskablyg, när hon tog i och snörade ihop oss i ryggen, vi trodde hon skulle knäcka några revben varje gång hon drog till med remmarna. Till slut, efter många provningar och omprovningar, stod Cecilia och jag i de två korsetter vi valt ut. Vi betraktade mycket nöjt våra trådsmala midjor, och Rose-Marie passade på att dokumentera våra mått.

En del övriga tillbehör valdes också ut, såsom strumpor, trosor, underkjolar, nattlinne etc. Hon hade även en del parfymerivaror, så allt smink kompletterades hos henne. Hon var påtagligt nöjd med sina affärer, åtminstone denna dag. Nu skulle vi vidare för att hitta skor. Det var inte lätt. Nu var det inte så att det fanns lite att välja på, tvärtom, utbudet var enormt, och vi fick ta upp tygproverna fler än en gång, innan vi fick den rätta nyansen. Det blev, naturligtvis, högklackade pumps. Jag valde en modell med öppen tå, medan Cecilia valde hel tå och slejf över vristen. Ändrade vi oss, så hade vi samma storlek, och kunde byta med varandra. Med i samma sväng fick några söta och bekväma promenadskor följa, fortfarande i vitt. Det kunde vara nödvändigt att ha reservskor, om omständigheterna inte medgav högklackat hela tiden.

Vi började bli rätt nöjda nu, eller så var det att händerna inte längre räckte till att bära alla kassar. Vi bestämde oss i alla fall för att bryta för dagen, och återvände hem till mig. Rose-Marie spillde ingen tid. Hon började genast att lägga ut tyget på ett bord och passa in mönstret. Utan den minsta tvekan satte hon saxen i tyget och började klippa. Hur hon kunde hålla reda på alla små tygbitar, och var dom skulle sitta, övergick mitt förstånd, men Rose-Marie tvekade inte. På kvällen, nästa dag, hade hon min klänning färdigtråcklad och redo för avprovning. Cecilia hjälpte mig med korsetten, och sedan träddes klänningen försiktigt över mitt huvud. Jag borde ju naturligtvis ha förstått det, men jag blev ändå förvånad att den passade så perfekt, redan vid första provningen. Draperingen över bysten föll precis så vackert som bilden på mönstret visat. Det smala livet stod i skarp kontrast till kjolen som böljade ut över höften och slutade i höjd med knäna. Den kändes helt rätt.

Lite småjusteringar skulle till, och dessa markerades. Med samma försiktighet hjälptes vi åt med avklädningen, och när jag blivit "befriad" från klänningen gav jag Rose-Marie en uppskattande kram. Klänningen hängdes undan, all slutsömnad skulle hon göra senare, och Cecilias tyg breddes ut på bordet. Med samma energi gav hon sig i kast med den. Vi som bara var åskådare blev trötta bara av att se på. Vi hade dock fullt upp med att se till att hon fick mat och lite annat i sig. Hon kunde tydligen arbeta hur mycket som helst. Även Cecilias provning utföll till belåtenhet. Klänningarna hade tydligt släktskap med varandra, men var långtifrån identiska. Det skilde på detaljer här och där, som gjorde att man fick olika intryck av dem. Vi hade varit noga med att vi inte skulle se ut som tvillingar, även om vår klädsmak i mångt och mycket, gick hand i hand.

Innan slutsömnaden vidtog, tvingade vi Rose-Marie till en vilokväll, och tog med henne ut på en restaurang, och sedan ett teaterbesök. Teatern visade i kväll en förväxlingskomedi, som fullständigt tog andan ur oss. Innan vi gick och lade oss, satt vi och pratade, ända in på småtimmarna, om livet i allmänhet, och oss i synnerhet. Hon kändes mer som en trevlig väninna än min blivande svärmor. Svärmorskomplex skulle jag förmodligen i alla fall slippa. Trots den sena kvällen vaknade jag tidigt, av symaskinens surrande. Rose-Marie var uppe, klart före tuppen, och hade redan börjat sy. Jag höll mig diskret i bakgrunden, och såg till att kaffepannan ständigt innehöll nybryggt kaffe. Cecilia såg också förvånad ut, när hon en stund senare kom in. Innan dagen var slut, så stod vi där i våra klänningar, och balanserade på de höga klackarna. Rose-Marie stod på en stol och placerade slöjorna på våra huvuden. Nu kunde verkligen slutresultatet beskådas. Vi var, alla tre, nöjda med det vi såg.

Kapitel 24

På avstånd hörde vi hur kyrkklockorna kallade till samling. Det återstod nu ett par timmar innan vigselakten i kyrkan, och förberedelserna nådde nu sin kulmen. Iréne hade givetvis fått ansvaret för att göra oss i ordning, något som hon just nu förmodligen ångrade. Ostyrigare brudar hade hon nog sällan sett. Vi kunde inte koncentreras oss på något, utan for omkring, kors och tvärs, i hennes salong. Det var bara när hon fått på oss papiljotter, och satt oss under torkhuvarna, som vi var någorlunda i stillhet. Jag misstänkte därför starkt att vi fick sitta där mycket längre än nödvändigt, så hon skulle hinna med allt. Förutom oss så skulle hon ju fixa till sig själv också.

Vår nervositet lade sig dock lite, så att hon kunde lägga vår makeup, och manikyr, i lugn och ro. Sedan började påklädningen. Inte heller Iréne var speciellt blyg när hon snörade oss, eller kanske var det hennes sätt att ge igen för vår ostyrighet. Sällan har det väl gått så snabbt att snöra ihop en korsett, och inget spelrum fanns det heller för efterjusteringar. Maximalt på en gång, var uppenbarligen hennes filosofi. Strumpor och trosor samt underkjolar åkte raskt på innan klänningarna bars fram. Med skydd över ansiktet, så att inget skulle smeta av sig på det vita tyget, träddes klänningarna på. Blixtlåsen drogs upp och vi kunde konstatera att allt passade perfekt, även nu. Lite besvär fick Iréne med våra slöjor och brudkronor, men allt löste sig. Skorna sattes på, smycken kom på plats, parfym stänktes på strategiska platser och de vita spetshandskarna träddes på. Iréne bättrade till sist på vårt läppstift, innan hon fällde ner slöjorna för våra ansikten. Nu var vi klara.

Utanför salongen stod en hästskjuts redo att föra oss den korta biten upp till kyrkan. I vapenhuset väntade våra blivande makar på oss. Längs den korta vägen hade öbor samlats och vinkade åt oss. Framme vid kyrkan började gästerna anlända, men vår kusk tog en annan väg fram till kyrkporten, så vi kunde anlända lite diskret. Anton och Henrik kom ivrigt ut för att hjälpa oss ner från vagnen. På starka armar lyfte de sonika oss direkt från vagnen och ner på marken. Från ingenstans trollades två brudbuketter fram och överräcktes till oss. Vi gjorde ett avsteg från etiketten, när vi lättade på våra slöjor och tillät våra grabbar att kyssa oss. Vi höll kvar kyssen länge och väl, men försökte ändå låta bli att förstöra vår make-up.

Tillsammans gick vi sedan in, och togs emot av prästen. I bakgrunden hörde vi hur alla gäster bänkade sig i kyrkan, och nervositeten återkom så plötsligt att mina knän kändes som gelé. Anton uppmärksammade det hela och ledde mig till en stol. När jag satt där så kom Iréne diskret in genom dörren. Hon gick fram mot oss och lättade på våra slöjor och bättrade på läppstiftet, och pudrade lite.

Vi log mot varandra och återgick till att fundera på vad som väntade oss ute i kyrkan. Kyrkklockorna började slå, och när dessa tonade ut började två spelman med fiol spela ingångsmarschen. Prästen gick bakom spelmännen, och sedan följde Henrik och Cecilia med Anton och mig strax bakom.

Det ögonblick, av vigselakten, då prästen frågade, först Henrik Gustafsson om han ville taga Cecilia Forsman till sin äkta maka, och sedan samma sak till Cecilia, för att sedan vända sig till Anton Hedberg om han ville taga Jane Brinkman till sin äkta maka, och sedan till mig för att höra mitt svar på frågan, var det vackraste under hela akten. Vi förklarades sedan för äkta makar, och grabbarna lyfte, med viss hjälp av oss, på våra slöjor och kysste oss länge och innerligt. Sedan vände vi oss mot församlingen, och mottog hyllningarna i form av ett pampigt orgelstycke. Uttåget ur kyrkan skedde i omvänd ordning, så Anton och jag var först ut och fick det mesta av risgrynen på oss från de församlade öborna. Kamrater till Anton och Henrik bildade häck med åror, så det var ett pampigt uttåg, så det förslog.

Efter alla gratulationer, kom hästskjutsen fram igen, och vi fyra satte oss tillrätta och fick åka den korta biten fram till Bygdegården, där festen skulle gå av stapeln. Alla gäster travade efter, och tåget leddes av spelmännen. Vi intog våra platser och festen kunde börja. God mat, roliga tal, och mycket musik fyllde rummet. Gästerna lät sig väl smaka, och det dröjde länge innan vi kunde resa på oss och ta dansgolvet i besittning. En smäktande brudvals inledde dansandet som sedan pågick oavbrutet fram till gryningen. Jag hade dansat med alla manliga gäster tre gånger vardera, minst. Fötterna värkte, men det var bara bröllop en gång i livet. Cecilia och hade nog bäst kondition, trots allt, för vid ett tillfälle saknades det kavaljerer åt oss, så vi tog tag i varandra och dansade lite tillsammans. Det dröjde inte många sekunder innan två kavaljerer anmälde sig till tjänstgöring, så vi särade på oss, men våra blickar, som vi snabbt utväxlade, förmedlade den glädje vi hade inom oss, att vi två fortfarande var ihop, nästan som ett par, och skulle så förbli.

Tidigt på morgonen bestämde vi att det nog var dags att bryta upp från festen och uppsöka brudkammaren. Under de kvarvarande gästernas, och det var många det, hurrarop gick vi till Antons båt. Efter en snabb tur över fjärden lade vi till vid vår brygga. Jag smakade på hur det lät, vår brygga. Anton och Henrik var nämligen lika oskiljaktliga som Cecilia och jag. Ända sedan förlovningen, hade de sökt efter något eget, och till slut hade de funnit något. En stor gammal förrådsbyggnad, som inte längre användes, hade köpts billigt, och med gemensamma ansträngningar hade två bostäder, om vardera tre rum och kök, iordningställts. Cecilia och jag hade fått vara med om planeringen, men sedan hade vi blivit portförbjudna. Nu gick vi, för första gången, upp mot vår första gemensamma bostad, och det började återigen pirra i magen. Väl framme vid dörren, greppade Anton tag i mig och lyfte upp mig på sina starka armar. Han öppnade dörren, och vi steg in i tamburen. Han släppte inte ner mig, utan bar runt mig, på min första husesyn, som om jag vore lätt som en fjäder.

Jag blev inte besviken på det jag såg. Allt stämde med mina föreställningar. Vi fortsatte uppför trappan, jag fortfarande i Antons famn, och fram till sängkammaren, där brudsängen stod bäddad och välkommet inbjudande. Nu först satte Anton ner mig, men bara för att omedelbart börja klä av mig. Varligt hjälpte han mig av med plagg efter plagg tills jag stod där i bara korsett och strumpor. Lite mindre varligt slet han av sig sina kläder, och när han stod där naken undrade han om jag kunde behålla korsetten på, åtminstone för en kort stund. Det var OK för mig, bara jag fick börja överst. Han gick och lade sig, och jag följde omedelbart efter, och klättrade upp på honom. Vi spillde ingen tid på uppvärmning, vi hade båda en sådan het åtrå efter varandra, att jag omedelbart förenades med honom. Efter en het och intensiv älskog sjönk jag ner mot hans bringa och pustade ut. Vi behövde bara en kort vila, innan vi på nytt kände hur lusten rann till. Innan vi vände på oss, snörade han upp min korsett och jag kunde befria min kropp och ge mig hän åt Anton.

Vi vaknade sent, men undra på det. Dygnsrytmen hade totalt försvunnit. Men sent omsider travade vi i alla fall upp, och jag fick tillfälle att sätta på mig mitt brudnattlinne, och gå ner i mitt eget kök. Jag öppnade dörren mot den ännu inte färdiga gården, och steg ut. Det här skulle bli Cecilias och mitt huvudgöra i sommar, att iordningställa gården. Huset låg vackert, bara ett stenkast från vattnet, men ändå vindskyddat. Mellan oss och vattnet låg det några båthus, så det blev som en inbyggd gård, fri från insyn. Från takkupan på övervåningen såg vi rätt ut över det trånga sund som skilde den här ön från fastlandet. Vi kunde se färjeläget en bit bort. Tittade vi ut på den andra sidan hade vi både Gurra och Mor Elins, samt Rose-Maries hus i blickfånget. En bättre bostad kunde vi inte ha hittat. Utanpå följde huset helt skärgårdsstilen, men inne saknades inget av livets bekvämligheter. Det fanns även möjligheter till fler rum, i de vinkelbyggnader som flankerade huset.

Våra bostäder i stan höll vi på att avveckla. Min lägenhet skulle vi behålla tills vidare. Vi skulle ju fortfarande arbeta där, men den skulle bara tjäna som övernattningsställe för Cecilia och mig under veckorna. Alla våra möbler hade flyttats ut hit, strax innan helgen, och kvar hade bara blivit det nödvändigaste för oss två att ha kvar i stan. Anton slöt upp vid min sida, och gemensamt gick vi runt, ytterligare en gång, och tittade på allt. Han och Henrik hade lagt ner ett jättejobb, och jag hade bara lovord att säga om hur huset blivit. Det kändes redan så inbott, nu när Antons och mina möbler stod här, snyggt placerade i nya rum. En försynt knackning på altandörren gjorde oss uppmärksammade på att Henrik och Cecilia anlänt. Cecilia och jag omfamnade varandra och tittade beundrande på våra vackra nattlinnen. Att de var praktiskt taget genomskinliga, och visade allt, för både Anton och Henrik, bekymrade oss inte det minsta. Vi gav sedan även Anton och Henrik varsin kram, innan vi gick husesyn, först hos oss, och sedan hos Henrik och Cecilia.

När vi beundrat färdigt varandras bostäder, tyckte vi att det var dags att klä på oss. Henriks föräldrar skulle stå för middagen, och det var bara en kort stund innan det skulle bjudas till bords. Vi skyndade över till oss, och när jag drog nattlinnet över huvudet kände jag Antons kraftiga händer greppa runt mina bröst. Jag stannade av i min rörelse och kände själv hur mitt begär växte. Jag vred lite på huvudet, och med en nick bekräftade jag att vi nog skulle hinna med lite älskog, innan vi måste in i duschen och klä på oss. Mer behövde inte Anton få av medhåll innan han lyfte upp mig i sängen och smidigt fann det han sökte.

Vardagen kom alldeles för snabbt. Någon smekmånad hade ingen av oss tid att ta. Jag skulle föra min 9a till "examen" och Cecilia hade mycket att stå i inför sista skolveckorna. Men det var svårt att koncentrera sig. Våra tankar var någon helt annanstans. Det var dessutom ovant att höra mitt nya namn, Jane Hedberg. Myndigheterna fick verkligen användning för tippex i min personakt. Tankarna kom även till alla presenter vi fått. Den present, bland många, som jag fäst mig vid speciellt var en från Rose-Marie. Det var en hätta till min dräkt. Nu till midsommar kunde jag bära den huvudbonad som bara gifta kvinnor bar. Den symbolen betydde mycket för mig.

Skolåret slutfördes, och vi försvann snabbt ut till våra hem. Vi satte omedelbart igång med allt arbete utomhus. Även om vi gillade att vara tillsammans, så var vi överens om att tomten skulle delas av med någon form av häck. Vi var måna om att vi, i all samvaro, ändå skulle kunna känna oss som individer, utan tvång att vara tillsammans. Men vi skapade många möjligheter att smidigt röra oss mellan våra uterum, och skapade även en stor gemensam yta, dit vi kunde gå när vi sökte varandras sällskap. Området skulle även bli perfekt för andra individer, små sådana, som vi gärna såg att husen skulle befolkas med. Anton och jag hade redan varit i kontakt med några adoptionsbyråer, så bara för att inte jag kunde föda barn, tänkte vi inte förbli barnlösa.

Kapitel 25

Cecilia och jag satt i vår lägenhet i stan, och rättade skrivningar, när hon tog av sina läseglasögon och tittade på mig.

Vi satt helt tysta en lång stund, och bara tittade på varandra. Till slut bröt jag tystnaden

Inför det här skolåret hade jag undanbett mig ansvaret som klassföreståndare. Vi hade ju tankar på att hitta något närmare ön, och då kändes det fel att ta på sig rollen som klassföreståndare. Cecilia hade det här året kvar med sin klass, och sedan kunde vi arbeta mer med att hitta en ny skola. Nu kom även Cecilias eventuella graviditet in som en ny bricka i spelet, och skulle påverka vårat ställningstagande på ett avgörande sätt. Anton och jag fick tydligen öka vårt engagemang med att hitta ett barn att adoptera, om vi skulle kunna hålla "jämna steg" med Henrik och Cecilia.

Mycket riktigt, Cecilia var gravid, och hon ordnade till en liten fest, efter att hon berättat för Henrik. Jag låtsades som om jag fick veta det hela för första gången. Både Anton och jag gratulerade de båda blivande föräldrarna, och när vi återvände in till oss var vi helt överens om att sätta ny fart med vårt sökande. Vi fick möjlighet att besöka adoptionsbyrån först under sportlovet i februari. Vi hade bokat tid, så när vi kom in i deras lokaler möttes vi av vår handläggare. Efter några korta hälsningsfraser gick vi in på hennes kontor.

Hon inledde med att berätta att hon just varit på väg att kontakta oss, när hon såg att vi bokat ett möte. Anton och jag tittade på varandra, detta samband måste betyda något. Utan att ytterligare förklara sig, förhörde hon sig om hur vi hade det, och hur vårt första halvår som gifta varit. Efter att ha surrat som katten kring het gröt, som vi upplevde det, kom hon äntligen till saken. Det hade dykt upp något. Situationen var dessutom mycket ovanlig, och mycket kunde hända under tiden. Vi måste vara på det klara med att inga garantier kunde ställas att allt skulle gå i lås. Vi blev mer och mer förbryllade, men lovade allt det hon begärde av oss. Så äntligen fick vi reda på allt.

En 16-årig flicka var gravid, med en jämnårig kamrat, i en närbelägen stad. Allt hade skett oplanerat, och varken den blivande modern, eller fadern, hade riktigt förstått konsekvenserna. En abort var som given, men en rad olyckliga omständigheter hade förhindrat det hela. Nu var det försent, och graviditeten skulle fullföljas. Det här var punkt ett av det som inte kunde garanteras. Vi visste ännu inte om det skulle bli något barn, även om alla prover, hittills, visade att både mor och barn var friska. Barnet skulle födas, och sedan omedelbart tas ifrån mamman, och överlämnas till de nya föräldrarna. Just därför var det angeläget att hitta något lämpligt par i närheten, och dessutom fanns en hel del andra krav på de nya föräldrarna som skulle vara uppfyllda. Vi hade klarat allt utom vår ålder, men det var å andra sidan inget par som uppfyllde allt, och vår situation i övrigt hade sådana plusvärden, att vi valts ut och skulle få erbjudandet först.

Anton och jag behövde ingen betänketid. Det här gick ju utanpå allt vad vi kunnat drömma om. Vi hade aldrig räknat med att få adoptera ett spädbarn. Vi var helt enkelt överlyckliga. Vi var helt medvetna om de förbehåll som getts, men hon kunde samtidigt meddela oss, att om något gick snett, så skulle vi stå på förtur till en ny adoption. I ett lyckorus gick vi därifrån. Om all gick enligt planerna, skulle vi bli föräldrar i månadsskiftet juli augusti. Vi gick omkring i stan en stund, och tittade på olika baby-saker. Vi ville inte utmana ödet genom att köpa något, men vi såg ut vad vi behövde, så att det skulle bli lätt att skaffa när det var dags.

Cecilia blev bara större och större. Jag försökte ägna mig så mycket som möjligt åt henne, det var liksom min chans att gå igenom det förberedande stadiet, som mor, och inte bara få ett barn, hux flux. Vi hann också avsluta skolan och få några dagar på ön, innan hennes värkar satte fart. På Cecilias och Henriks begäran, följde jag med in, och efter några intensiva timmar i förlossningsrummet låg ett välskapt flickebarn på Cecilias mage och talade om att ett nytt liv börjat. Två stolta föräldrar pysslade om sin telning, och jag höll mig diskret i bakgrunden.

Det dröjde bara några dagar, innan familjen Gustafsson anlände ut till ön. Många vänner mötte upp och det lilla flickebarnet, Louise skulle hon heta, visades upp av stolta föräldrar. Besöken blev inte långvariga, utan strax fick den nya familjen rå om sig själva. De följande dagarna, satt vi länge ute i trädgården, och pysslade om Louise, samtidigt som Cecilia berättade om sina upplevelser. Cecilia satt och pumpade ur mjölk ur bröstet, när Louise gjorde sin stämma hörd.

Någon ytterligare uppmaning behövde jag inte, utan gick in och hämtade henne. Hon sög ivrigt på sin napp, och när jag kom ut tittade Cecilia bara på henne och sade sedan.

Jag satte mig tillrätta, med henne lutande mot min arm, och hon sökte genast efter bröstet. Cecilia uppmärksammade hennes rörelse och skrattade till

Jag knäppte upp min klänning och lossade bröstet från behåns band. Ivrigt sökte Louise efter min bröstvårta, och fångade den skickligt i sin lilla mun. Genast började hon suga, och det kittlade långt ner i tårna av känslan när hon sög. Jag började andas snabbare, och kände hur jag blev stimulerad av hennes sugande. Cecilia tittade upp och såg min reaktion, och skrattade

I det ögonblicket fattade jag ett beslut. Så fort jag fick tillfälle kontaktade jag Anders, och en dag gjorde jag mig ett ärende in till stan och sökte upp honom. Jag förklarade mitt ärende och vi gick in till honom. Han lyssnade tålmodigt på min berättelse, och funderade en stund innan han tog till orda.

Jag lämnade Anders, och gav mig omedelbart till en affär för mammor. Där valde jag ut några amningsbehåar och lite annat som skulle behövas. Sedan åkte jag raka vägen hem och berättade nyheten för både Cecilia och Anton. Båda blev överlyckliga över den möjlighet som nu visade sig. Från den dagen satt Cecilia och jag, gemensamt, och matade Louise. Det dröjde nästan en vecka innan de första dropparna kom, och Anders bekräftade omedelbart att allt såg bra ut. Nu fick Louise också smaka på min mjölk, något som hon verkade uppskatta. På kvällarna, när jag berättade för Anton hur dagen varit, ville han gärna smaka själv. Det kändes bara skönt att han lättade lite på trycket i mina mjölkfyllda bröst. För att få stöd, behövde jag sova med behå även på natten numera. Nu kunde jag verkligen börja föreställa mig hur kvinnorna hade när de gick i väntans tider.

Kl 2 på natten ringde det. Vårt barns mamma hade åkt in på sjukhuset och förlossningen hade börjat. Vi ombads därför att omedelbart bege oss till vårt sjukhus. Två mycket nervösa personer plockade ihop det nödvändigaste, tog ekan över det smala sundet och for iväg i bilen, som vi, förståndigt nog, parkerat hos en god vän. När vi kom fram skrevs jag in, i vederbörlig ordning, och sedan fick vi höra att förlossningen hade stannat av lite, förmodligen skulle det dröja några timmar än, innan barnet var förlöst. Vi kunde därför sitta ner och prata med personalen. Det här var en ny situation även för dom. Det var verkligen inte vanligt med adoption av nyfödda barn. Efter en stund undrade ena barnmorskan om jag var intresserad av att, som en mental förberedelse genomföra den här förlossningen så långt det gick, som om jag vore den riktiga mamman. Det hände ju ändå inget den här natten, vi hade all tid i världen.

Jag tackade ja, väl medveten om hur jag försökt sätta mig in i Cecilias situation knappt två månader tidigare. De drog iväg med mig till ett annat rum där jag fick klä av mig, och sedan kom en syster och gav mig lavemang. Efter en dusch träddes speciella strumpor på mina ben och en rock sveptes runt min kropp. Jag fördes sedan in i förlossningsrummet, där Anton redan satt och väntade. Med hjälp av personalen placerades jag på britsen, och mina ben sattes upp på sina fotstöd, och spändes fast. Med hjälp av speglar kunde den blivande modern, ganska väl, följa det som skedde i hennes underliv. Barnmorskan förklarade de olika instrument som fanns och visade på alla hjälpmedel.

Just då hörde vi larmet. Hon gick ut i korridoren, och kom strax tillbaka. Ambulansen var på väg med vårt barn! Anton tog tag i min hand och vi kramade varandra nervöst. Vi hörde hur det blev aktivitet ute i korridoren, och strax kom barnmorskan rullande med en liten vagn. Ovanpå vagnen var en huv av genomskinlig plast och när hon kom närmare såg vi en liten varelse som låg och sprattlade inne i den varma kupan. Det var en transportabel kuvös, fick vi reda på. Försiktigt öppnade hon locket och lyfte upp barnet. Hon tittade på den några sekunder, innan hon kom mot mig, lyfte bort min rock och lade barnet på min mage.

Jag lyfte på huvudet, och tittade på den lilla varelsen, som låg på min mage. Jag kunde inte förstå att det var vår. Jag tittade på Anton, och han såg ömt tillbaka på mig och sedan på vår dotter. Innan vi hann säga något, var det barnmorskan som tog till orda

Nu var mor och barn förenade med ett gemensamt nummer. Först nu var adoptionen genomförd. Vi hade blivit föräldrar. Personalen lämnade oss i fred, så vi fick lära känna vår nya familjemedlem i lugn och ro. Efter en stund lade jag henne mot mitt bröst, och hon sökte ivrigt efter bröstvårtan. Tillsamman såg vi på när hon fick sitt första mål mat, och det från mitt bröst. Vi var så upptagna av det hela, att vi inte märkte hur personalen kom in och försiktigt lossade mina ben. När vi tittade upp sa dom bara att det var dags att rulla upp på avdelningen. Vi flyttade över till en säng, och sedan rullade vi in på avdelningen för nyförlösta mödrar. Jag kände mig verkligen som en av dem.

Dagarna på BB var underbara. Lilla Amanda, som vi bestämt att hon skulle heta, och jag fick, under sakkunnig ledning, lära känna varandra. Även umgänget med de andra mammorna var berikande. Vi kunde sitta, hur länge som helst, och diskutera våra barn. Emellanåt pratade vi även om lite vardagligt skvaller, som vilka kändisar som hade ihop det med vem. Det knöts många vänskapsband dessa dagar. Anton var flitig gäst, och en natt, den sista fick han även sova över, tillsammans med mig och Amanda.

Dagen för hemresan hade nu kommit. Anton hade ordnat med allt, en ny vagn väntade på Amanda ute i korridoren, och vi höll just på med att skriva ut oss båda. Tillsammans klädde vi henne i sina första egna kläder, och lade henne tillrätta i vagnen. Stolta paraderade vi genom korridoren, och sade hej till både personal och mammor med barn. Solens varma strålar lyste på oss när vi flyttade över Amandas vagn till vår bil och for iväg. Redan på färjan, över till ön, började gratulanterna komma. Skepparn tutade en extra gång i mistluren, innan vi lade till och kunde åka den korta biten hem. Där väntade Rose-Marie, Cecilia, Henrik och Louise på oss, tillsammans med alla andra. Det blev många kramar och gratulationer innan vi, till slut, kunde stänga dörren efter den siste gästen och pusta ut. Vi tog upp Amanda och satte oss tillrätta i soffan. Anton kelade med henne en stund, innan vi märkte att hon, återigen, var hungrig. Jag knäppte upp klänningen och behån, så att hon kom åt mitt bröst. Girigt började hon suga i sig den livsgivande vätskan, medan Anton och jag tittade på henne med värme i våra blickar.

Vi var en familj.

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan