av EvaBirgitta

Kapitel 1

Det kändes som om jag var på väg att börja ett nytt liv, trots att jag bara kunde räkna upp 18 vårar. Frihetskänslan fanns dock påtagligt där tillsammans med en nyfikenhet över allt som nu fanns att upptäcka utanför föräldrahemmets trygga värld. Min flytt hade varit en realitet för mig ända sedan jag börjat på gymnasiet och berodde på att den utbildning jag valt koncentrerades till en enda ort det sista skolåret. Min förväntan stegrades successivt samtidigt som mina föräldrar haft god tid på sig att vänja sig vid det faktum att jag skulle, åtminstone under veckorna, bryta upp från hemmet och klara mig själv.

 

Ju mer jag tänkte på det hela, desto härligare blev känslan där jag satt uppkrupen i hörnet av sängen och småmyste samtidigt som min lilla kassettbandspelare spred härliga toner ut i rummet. Visserligen piskade ett intensivt höstregn mot mitt fönster, men det var inget jag ägnade någon större tanke åt. Tvärtom så tänkte jag mer på allt jag skulle kunna göra och upptäcka i den nya stad jag befann mig i. Man skulle kunna tro att jag tänkte mig stora äventyr och vilda upptåg, men det låg inte för mig. Snarare så var det lugnare sysselsättningar som utforskning av stadens omgivningar och intressanta kulturplatser som mina första tankar gick till. Visst skulle även enklare nöjen som biobesök och danskvällar kännas spännande, men det var inte det jag tänkte på först. Sport var ett annat intresse, men som ung fattig student så räckte inte kassan till allt, allra helst som jag mest av allt drömde om hur mitt största intresse i livet skulle kunna ges möjlighet att utvecklas så här ett antal mil från föräldrahemmet.

 

Under tidiga uppväxtår hade jag nämligen upptäckt att jag var mycket intresserad av mina storasystrars kläder. Det hade börjat helt oskyldigt med att de låtit mig vara med i olika lekar och gärna klätt mig i flickkläder. Det hände inte speciellt ofta eller ens kändes som något medvetet från deras sida, utan det verkade som om det ”bara blev så”. Om inte dom gjorde någon större affär av det så var det skillnad med mig. Jag fick helt enkelt inte nog av de fåtaliga gånger som det hände, utan började prova deras kläder i smyg. Speciellt härligt var det när jag kunde komma åt deras blanka och åtsittande gördlar samt de lika blanka och åtsittande behåar jag kunde hitta i deras byrålådor. Känslan av välbehag for fram och åter genom kroppen varje gång och gjorde suget efter nya seanser smått outhärdliga att bära på.

 

Det var där med stor förväntan jag såg fram emot studieåret på annan ort. Jag hade varit mycket noga med mina förberedelser. Rummet jag just nu satt och myste i hade jag valt med omsorg. Flera propåer från några av mina kamrater att dela lägenhet med dom hade avvisats vänligt men bestämt. Istället hade jag sökt efter rum på egen hand och till slut, via en hel del tur, kommit i kontakt med mitt nuvarande värdpar. Huset låg beläget i slutet av en gata och angränsade till ett stort naturområde. Rummet hade egen ingång från sidan av huset och låg helt avskilt från övriga huset. De hade också direkt gjort klart för mig att jag skulle få klara mig själv, på de mycket generösa villkor som de angav, men att golv och andra fria ytor skulle bli städade en dag i veckan av värdparet. De lovade att inte röra omkring bland mina grejor och jag förstod att städningen ändå var en liten slags koll på att rummet och dess invånare höll en viss standard. Jag hade inget att invända mot detta och lovade också att inte hålla fester eller andra ljudliga arrangemang på rummet. Det kändes som om vi skulle trivas med varandra, och redan från början så kändes Greta och Arne som ett andra föräldrapar, då sett ur den mest positiva synvinkeln.

 

Mina förberedelser hade mest skett inom mig själv och förberedelsernas art och konsekvens var för de flesta helt okänt. En av förberedelserna innebar dock en högst påtaglig förändring som jag haft vissa svårigheter att motivera, och som även fått andra att reagera. Jag hade dock, enligt mitt förmenande, klarat av även den biten och framförallt fått mamma att ta det som en försenad tonårsrevolt.

 

Saken är nämligen den att jag sedan tidigt i vintras hållit mig undan från allt vad hårklippning hetat och nu var mitt hår ganska så långt och vildvuxet. Jag hade fått en del pikar i form av att jag lite för sent hakat på trenden för killar att ha långt hår etc, och jag gjorde mitt bästa för att ignorera pikarna men ändå inte avslöja den rätta anledningen för mitt medvetna steg. Jag möttes också av en del avundsjuka blickar, framförallt från mina systrar som smått ogillande noterade att mitt hår blev mer och mer självlockigt ju längre det blev till skillnad mot deras spikraka hår.

 

Även om det var ett mycket medvetet steg jag tog så började ändå mitt långa hår bli till ett problem även för mig. Jag tvättade och skötte det så noga jag kunde, men det blev ändå inte bra. Hela tiden så hade jag en känsla av att det såg ovårdat ut och jag förstod att jag ganska snart måste göra något åt det hela. Att gå till en herrfrisör kändes som ett nederlag och skulle med all säkerhet leda till en totalklippning, trots mina protester, tillbaka till en slags normalklippning för en kille. Då kändes alternativet att gå till en damsalong bättre, men vad skulle jag säga till henne? Hur skulle jag framföra mina funderingar utan att få en frisyr som jag säkerligen längst inom mig skulle vilja ha, men som jag inte på långa vägar skulle kunna tänka mig att ha som kille. Jag ville ju helst av allt ha så liten uppmärksamhet som möjligt mot mitt verkliga skäl, men ändå kunna njuta av frukterna av ett långt hår när jag ville bejaka min kvinnliga sida.

 

Ett annat problem som jag stött på i takt med att mitt hår blivit längre var att jag inte hade samma känsla för att rätt sköta ett långt hår som mina systrar. De hade både en annan teknik och andra redskap att ta till och som jag gärna i smyg studerade, men som jag aldrig vågat praktisera hemma. Även nu när jag var långt ifrån hemmets argusögon så var jag tveksam till att börja med alltför drastiska metoder som att rulla upp håret på papiljotter och så eftersom jag var rädda att den frisyr jag då skapade skulle bli alltför svår att förklara och motivera. Jag visste heller inte hur länge en frisyr skapad på detta för tjejer så vanliga sätt varade eller om det skulle märkas på något annat sätt. Dessutom så hade jag ju heller inte de rätta redskapen, utan just nu så gick jag omkring och samlade mod för att få kraft att göra ett antal inköp för att underlätta min hårvård. Jag hade redan funderat ut hur jag, så fort det blev en liten kyligare dag, skulle kunna gömma mitt långa hår i en mössa och sedan göra mina inköp på ett eller flera av stadens varuhus. Att gå som jag var med håret fritt var otänkbart. Skälet för mitt inköp skulle då lysa i eldskrift för var och en och det skulle kännas likadant som om jag skulle stått naken framför expediten.

 

Mina tankar svävade runt ganska fritt där jag satt uppkrupen i hörnet av sängen och jag kunde inte annat än småle åt alla angenäma bekymmer som jag nu försökte hitta lösningar på. Jag hade också för avsikt att snarast möjligt försöka utvidga min alldeles för blygsamma garderob av kvinnliga kläder. Jag hade redan sett en annons om en skomarknad med restpar som skulle finnas en bit ut och jag hade för den sakens skull förhört mig om att kunna låna en cykel av värdparet, och så här långt så skulle det inte bereda några problem. Lite urskuldande hade hon påpekat att hon bara hade en gammal damcykel, men kunde jag tänka mig att färdas på den så stod den till mitt förfogande. Hon hade genast visat mig var cykelnyckeln hängde och berättade samtidigt att hon sällan använde den så jag skulle inte tveka att låna den.

 

Övriga kläder hade jag mindre aning om hur jag skulle göra för att komma över. Jag var dock ganska säker på att det även där skulle bli något av varuhusen som skulle bli min inköpskälla. Även om kläderna var mycket snyggare och av högre klass i småbutikerna så var jag helt på det klara med att jag inte på långa vägar skulle våga stå öga mot öga med en expedit och be om hjälp. Priserna var också en avgörande fråga, och även där utföll jämförelsen till småaffärernas nackdel. På min önskelista fanns lite underkläder, en blus en kjol och ett nattlinne. Ett ytterplagg var också hett eftertraktat, men där gällde det att se noga till priset. Mina resurser var klart begränsade så det gällde att välja rätt sak att börja med.

 

Kapitel 2

Veckorna gled iväg och jag började bli mer och mer hemtam både med skola, rummet och mitt värdpar. Dom var verkligen trevliga och absolut inte påträngande. Vi kom bra överens och när jag gjorde mina ärenden ut i köket så hände det ganska ofta att Greta kom och pratade lite med mig. Hon var lättsam att prata med och verkade rättfram på ett härligt och otvunget sätt. Flera gånger så hade jag fått glada gliringar över mitt ostyriga hår när det alltid föll framåt och skymde sikten så fort jag böjde på huvudet. Hennes förslag innefattade det mesta från hårband till diadem för att hålla håret undan, men förslagen gick aldrig över i praktisk handling. Varje gång jag fick någon kommentar så hettade det dock till i ansiktet och jag kände verkligen behovet av att ta tag i saken och göra något.

 

En lördag mitt i oktober satt jag återigen på mitt rum och funderade över livet. Jag hade valt att vara kvar i stan för att dels kunna uträtta lite av mina speciella ärenden, men även vara kvar för att inte vänja mamma och pappa med att jag alltid kom hem till helgerna. Greta hade noterat min närvaro och när vi möttes vid frukosten så hade hon föreslagit att jag skulle delta i deras middag framemot seneftermiddagen. När jag visat lite tveksamhet så avfärdade hon dom lätt med att det inte skulle vara några besvär alls. Tvärtom så skulle det bara vara kul att få prata lite mer på tu man hand och lära känna varandra bättre. Hennes make Arne skulle dessutom gå på sitt skift kl 19 så hon tyckte bara det skulle bli skönt med lite sällskap. Jag fann därför ingen större anledning till att hålla fast vid min tvekan, utan tackade ja till inbjudan.

 

Inbjudan fick även det positiva med sig att jag nu fick ändan ur vagnen och på allvar göra ett försök att genomföra några av mina inköp. Jag tog mig därför en uppfriskande promenad ner till stan och varuhuset Domus som låg som en stor betongkoloss mitt i centrum. Även om vinterkylan inte på långa vägar satt in så var det ändå tillräckligt kyligt för att motivera en yllemössa på huvudet. Jag stoppade därför omsorgsfullt in det mesta av mitt hårsvall inunder mössan och försökte platta till allt så gott det gick så att inte det skulle se ut som om jag gömt en fotboll i mössan. Jag utförde också detta en bit från huset för att inte i onödan dra uppmärksamheten till mig. Det var därför först när jag närmade mig centrum som jag i ett skyltfönster kunde kolla av hur jag såg ut och kunde ge mig själv ett klartecken att jag kunde gå vidare.

 

Efter att ha strosat runt lite och hittat montern med hårvårdsartiklar tog jag modet till mig och samlade alla inköp i en korg. Jag hade tänkt ut hur jag skulle agera och kommit fram till att detta borde kunna vara en födelsedagspresent till en tonårstjej. Jag hade noga plitat ner allt på en lista så att det även den vägen skulle se ut som om jag handlade på uppdrag av någon. Trots detta så syntes nog det väldigt tydligt i mitt ansikte att jag kände mig obekväm när jag några minuter senare ställde upp alla inköp, inklusive en käck liten påse att ha allt i, på disken framför den unga expediten. Hon log åt mig, och jag blev alldeles röd i ansiktet när hon tilltalade mig med orden:

 

-         Rejält inköp du gjort. Ser ut att vara allting som behövs. Är det en syster eller flickvän som önskat sig allt detta?

Jag blev nästan ställd av frågan och stammade till lite vilket gjorde att hon hann före

-         Förlåt mig. Det var inte min mening att göra dig generad. Jag har ingen anledning att fråga ut dig, tyckte det bara var så roligt att se att en kille kan ge sådana här nyttiga och praktiska saker också. Förlåt mig!

-         Ingen fara, jag blev bara så överraskad! Det är min syster som fyller 13 och önskade sig lite egna saker, rabblade jag min inövade replik och lyckades klara strupen någorlunda.

-         Kul! Vill du att jag skall slå in sakerna åt dig?

-         Ja, gärna det, svarade jag och kände hur ansiktsfärgen började återvända.

 

Lycklig ägare till ett ganska stort paket lämnade jag varuhuset. Jag hade tänkt gå och titta lite på underkläder också, men vågade inte ta risken att ännu en expedit skulle ställa nyfikna frågor. Tänk om dom sedan skulle prata om den där konstiga killen som köpte både det ena och det andra. Även om ingen skulle vare sig känna igen mig eller veta vem jag var så ville jag gärna undvika att en sådan diskussion över huvud taget ägde rum. Jag lämnade därför varuhuset, lite tilltufsad i kanten men ändå vid gott mod, och styrde stegen mot Epa-varuhuset snett över torget.

 

Jag kände mig genast iakttagen och besvärad när jag kom fram till damunderkläderna, så det blev bara en kortare orienteringstur för att se var de olika sakerna fanns innan jag fann det för gott att dra vidare. För att ändå inte göra besöket helt meningslöst så fortsatte jag mot klädavdelningen och försökte passa på att snappa upp så mycket som möjligt av sortimentet medan jag passerade ställning efter ställning. Under denna snabbgenomgång av avdelningen så var det inget speciellt som mina ögon noterade. Lätt besviken över min oförmåga att bara stanna upp och titta på de kläder jag ville valde jag att svälja förtreten och gå ut på gatan igen. Min sista chans var nu Tempo, men jag kände mig alltför splittrad och stressad för att tycka att det var värt försöket. Jag försökte intala mig själv att jag borde vara nöjd med det jag ändå köpt och att jag skulle ha bättre tur nästa gång.

 

När jag kom tillbaka till mitt rum och överlämnat den prydligt inslagna paketet till mig själv så gjorde jag en liten pantomim över det hela och under stort allvar öppnade paketet och noga studerade dess innehåll innan alla förpackningar bröts och innehållet samlades i den medföljande plastbagen med färgglatt mönster. Jag funderade på om jag också skulle göra mig besväret att tvätta håret och pröva på redskapen, men med tanke på eftermiddagens program så avstod jag. Lustan att ändå göra något för kvinnan inom mig hade dock återvänt efter stadsbesöket, så jag bestämde mig för att ta cykeln och åka iväg till den där skomarknaden jag sett reklam om.

 

Jag hade tur och hittade stället direkt, och det var min stora lycka, för det visade sig att de bara hade öppet i en knapp halvtimme till. Det fanns några andra kunder i lokalen, men det var inga mängder av folk där, så jag skulle nog kunna botanisera rätt fritt under den tid som återstod av öppettiden. Efter en snabb genomgång av herravdelningen, liksom för att ordna till alibit avancerade jag raskt till damavdelningen och mot skylten med siffrorna 41 hängande ovanför en monter. Snabbt spanade jag av hyllan och lämnade de smala pumpsen med de höga stilettklackarna åt sitt öde. Visst var de läckra och eftertraktade, men mest av allt behövde jag ett par promenadskor. Jag såg också ett par olika modeller och efter en förhoppningsvis diskret blick runt mig så försökte jag prova ena skon. Mina herrsockor var dock alldeles för kraftiga för att det skulle kännas rätt, och med kraftigt stigande färg i ansiktet av nervositet fick jag av mig skon och var på väg att ställa tillbaka den när min blick föll på lådan med lite klotter på kanten. ”Provstrumpor” stod det att läsa, och nervöst doppade jag ner handen i lådan och fiskade upp ett exemplar av den ljuvliga tingest som kallas damstrumpa.

 

Efter ytterligare en diskret blick runt omgivningarna, skalade jag av mig min herrstrumpa och försiktigt trädde provstrumpan över foten för att sedan snabbt stoppa ner foten i skon. Nu gick det mycket bättre och jag kände en stor tillfredsställelse både över att ha lyckats, och äntligen haft modet att prova en damsko. Jag prövade tom att gå några steg, men det blev en haltande gång. Min lilla promenad förde mig dock fram emot en spegel och där ställde jag mig och beundrade min ena fot och den vackra fotbeklädnad den var försedd med. Jag hade genast kunnat bestämt mig för ett inköp, men om det var dumdristigt eller vet jag inte, men jag kände ett behov av att i alla fall prova de andra två skoparen också.

 

Efter en lika haltande promenad tillbaka så fick jag nästa sko på foten och återvände till spegeln. Känslan var även denna gång överväldigande och upplevelsen fanns kvar även vid tredje provningen. Nu kom det svåra att också göra ett val, om jag nu också skulle våga att fullfölja köpet och inte bara vara nöjd med att prova. Precis just då ljöd en högtalare och förkunnade att det var 5 minuter kvar innan stängning och att kunderna ombedes uppsöka kassan. Jag fick därför bråttom med mitt beslut, och även om inte alltid snabba beslut är de bästa, så kanske det ändå var bra i min situation. Jag fick bemöda mig om att fatta ett snabbt beslut och eftersom längtan efter ett par skor var så pass stor så blev beslutet att jag skulle göra ett inköp. Men vilket av paren skulle det bli? Ja, även där finns ett ordspråk att första kärleken varar längst, och jag hade nog instinktivt gjort mitt val redan när jag plockade ut första skon till provning. Jag följde mitt inre och travade iväg mot kassan med min enda sko och funderade över vad jag skulle möta för kommentarer framme vid kassan.

 

Jag hade nog tur att det var i slutet av dagen. Alla verkade ivriga att avsluta jobbet och få komma hem, så expediten bara tog min sko och rasslade ut på lagret bakom hennes rygg för att finna den andra skon. När hon kom tillbaka så rabblade hon mekaniskt att om inte storleken passade så fick jag byta inom 5 dagar om orginalkartongen var med tillbaka. Jag nickade vänligt och erlade den summa som stått på skon och kostade på mig en önskan om en trevlig helg innan jag släntrade ut genom dörren. Väl framme vid min cykel kom reaktionen. Jag började darra som ett asplöv och blev först lite rädd innan jag förstod att det var spänningen inom mig som släppte och gav den här reaktionen. Jag var tvungen att slå mig ner på en bänk i närheten, trots att det var ganska kyligt och låta kroppen få tillbaks sin normala balans innan jag åkte tillbaka.

 

Med stor stolthet placerade jag mina nyinköpta promenadskor i hyllan bredvid mina andra skor. Visst stack det ut från mängden med sina relativt sett höga klackar, men ändå så ville jag ha dom där och verkligen känna att dom var mina och att de var redo för användning när som helst. Jag njöt verkligen av scenen och jag kunde säkert ha stått kvar där än idag om inte verkligheten och den kommande middagen gjort sig påmind. Jag valde därför ut några enkla men snygga kläder ur garderoben och blev precis färdig när Greta försiktigt knackade på dörren och meddelade att maten stod på bordet om ungefär 15 minuter. Jag nickade till svar och sa att jag skulle komma direkt.

 

Jag följde henne i släptåget tillbaka och blev lite överraskad när en kvinna i 25 årsåldern stod jämte Arne och diskuterade. Greta förekom mig dock och sa

-         Det här är vår dotter Carolina, Carro kallad, och det här är Kim, vår hyresgäst.

-         Hej, svarade Carro, och räckte fram sin hand mot mig

-         Hej, svarade jag och besvarade hennes hälsning.

-         Carro dök upp för en stund sedan, så jag föreslog att hon också kunde stanna över middagen, kompletterade Greta sin avbrutna presentation med.

Jag bara nickade och konstaterade inom mig att det var nog jättebra att hon var med. Blev det alldeles för tråkigt och stelt så kunde jag ganska snart efter middagen ursäkta mig och återvända till mitt rum utan att för den skull göra Greta sällskapslös för resten av kvällen. Dessutom så såg hon rätt snygg och trevlig ut, så det kanske istället var upp till mig att vara så trevlig att hon inte valde att göra motsvarande direkt efter maten och lämna mig ensam med Greta. En liten utmaning och en situation jag tidigare inte hade ställts inför i mitt unga liv.

 

Middagen var enkel men utsökt. En riktigt härlig husmanskost ställdes fram på bordet i form av pepparotskött och potatis. Såsen till köttet luktade pepparot lång väg, och när jag undrade över det så svarade Greta stolt med att pepparroten kom från den egna trädgården. Jag åt som det anstod en tonårig grabb, och Arne låg inte långt efter. Båda njöt vi av maten och blotta åsynen av oss båda verkade få åtminstone Greta att ständigt ha ett småleende på sina läppar. Efterrätten var också den enkel men obligatorisk så här på helgen och bestod av en egenhändigt tillverkad jordgubbskräm med mjölk som tillbehör. Vi åt och njöt och ägnade mycket liten tid åt att konversera vilket i och för sig var synd, men här fick verkligen maten oss att tysta mun.

 

Direkt efter maten så ursäktade sig Arne att plikten kallade och att han måste ner till Bruket för att påbörja sitt nattskift. Han bad mig skämtsamt att ta väl hand om damerna och när jag lovade att göra det så svarade Carro med en spelad trumpen min att Arne visst hade missat den jämställdhetsdebatt som blossat upp den senaste tiden och att hon nog kunde klara sig själv och stå på egna ben. Arne blev uppenbarligen lite tagen av Carros snabba replik och valde, lite med svansen mellan bena, att dra sig ur diskussionen och hämta sina saker som skulle medföras till arbetet. Greta följde honom till dörren och lämnade oss ensamma i köket. Carro anslöt genast till replikskiftet nyss

-         Tycker du också att kvinnan ständigt måste ha en man vid sin sida som beskydd?

Jag blev lite tagen av frågan och även om jag givetvis var medveten om de diskussioner som rasade i frågan så hade jag inte närmare deltagit i debatten och formulerat min egen ståndpunkt. Mitt svar blev därför lite standardmässigt och föga uppseendeväckande

-         Nej, jag tycker nog kvinnan kan klara sig väl själva. Jag har i alla fall inget emot att kvinnan tar sig ett arbete utanför hemmet. Mamma har gjort det i många år så jag har varit van vid att hon inte alltid funnits hemma när jag kommit hem från skolan.

-         Bra!, då har du i alla fall inte samma inskränkta syn som pappa att kvinnan skall stå vid spisen och föda barn. Svarade Carro med ett leende som gjorde mig tveksam om hon verkligen menat just det hon sagt eller om det bara var en sådan där standardfras som upprepats ett otaliga gånger i debatten och inte direkt var menad att tas bokstavligen. Jag kände mig just manad till att kommentera hennes inlägg när Greta återvände till oss.

-         Såja, då är Arne iväg. Det verkar som om alla är färdiga med maten. Carro, kan inte du hjälpa mig att duka av så går vi alla in i vardagsrummet sedan och pratar lite?

-         Visst mamma!, svarade Carro och himlade med ögonen på det där alldeles speciella sättet som visade att hon inte alls gillade kommentaren.

 

Jag hann säga ett kort tack för maten innan vi reste oss och utan att bli ombedd så tog jag tag i min tallrik och några andra saker och började gå ut i köket med dom. I ögonvrån så såg jag att Greta just var på väg att säga något när Carro förekom henne

-         Skölj bara av tallriken och ställ den på diskänken så kan jag packa diskmaskinen.

-         Visst, svarade jag och utförde det begärda.

Jag placerade sakerna vid den cylinderformade diskmaskinen som stod i ändan på diskbänken. Vi hade genom pappas jobb fått prova en liknande i några veckor, och visst var det en bra nymodighet, men den var också ganska dyr, klumpig och även bullrig, så vi hade lämnat tillbaka den efter prövotiden. Här hade den uppenbarligen blivit en del av köksinventarierna, och även om jag sett att den stått där så hade jag aldrig använt den. När jag åt min frukost och middag så diskade jag alltid av mitt porslin manuellt och torkade den.

 

Gemensamt fortsatte vi att duka av och i stort sett så skedde det under tystnad även om jag kunde uppsnappa att Greta lite viskande försökte tillrättavisa Carro för hennes snabba replikskifte med Arne och att hon inte gillade att samma debatt alltid uppstod. Jag hörde inte riktigt Carros svar, men förstod att hon inte gillade pappans sätt att placera sig i familjens högsäte. När jag kom in i köket så tystnade ordväxlingen och vi fortsatte att röja undan spåren efter middagen. När allt var klart så gick vi ut till vardagsrummet och slog oss ner runt soffbordet. Jag hamnade i soffan tillsammans med Carro som omedelbart kröp upp med benen under sig och tog tag i en kudde och kramade den intensivt samtidigt som hon verkade försjunka in i några egna tankar. Greta kände uppenbarligen det dödläge som uppstått och försökte hitta på något att prata om.

 

-         Är det något du vill se på TVn, Kim?

-         Nej, jag vet inte ens vad det är för program, svarade jag och fortsatte. För mig är det OK om den får vara avstängd, men vill ni se något så gör inte det mig något.

-         Jag sitter hellre och pratar, svarade Carro som uppenbarligen återvänt från sin egen värld. Det är inget skojigt på lördagarna ändå.

-         Då så, då får den vara avstängd!, svarade Greta och satte sig mitt emot oss. Kim, kan inte du berätta lite om dig och din familj. Vi har ju inte haft så mycket tid att prata om det under tiden du bott hos oss. Även om det inte angår oss, så tycker jag i alla fall att det är roligt att lära känna sin hyresgäst lite mer. Jag tycker det i alla fall. Du får säga till om du tycker att jag blir för påträngande.

-         Det blir du inte alls! Jag berättar gärna, men ni får väl avbryta mig om jag blir för långrandig eller inte berättar det ni vill höra, svarade jag

 

Utan att vänta på något egentligt svar så började jag berätta om min familj och hur vi bodde. Likheterna var många, men även olikheterna. Vi var tre syskon och bodde i lägenhet, dom bodde i villa och hade ett barn. Däremot var arbetarbakgrunden densamma och det märktes tydligt att den politiska åskådningen var densamma även om Carro representerade en mer radikal falang. Ju mer diskussionen pågick, desto mer tonades hennes agitationsiver ner och jag tyckte hon blev mer naturlig och avspänd i samtalet som pågick. Det kändes mer som om vi hamnat på samma nivå och att det inte fanns några egentliga skäl till den konfrontationspolitik som hon startat med efter middagen, utan att vi kunde diskutera och dela med oss av våra åsikter och erfarenheter på ett mer personligt sätt och respektera att vi bar på olika förutsättningar. Ingen var bättre eller sämre än den andre för det, utan det bara visade att våra olika förutsättningar satt sina spår i vår uppväxt.

 

Efter en stund reste sig Greta för att gå ut i köket och sätta på kaffet. På vägen ut i köket passerade hon mig och stannade till vid mig samtidigt som hon lätt berörde mitt hår. Jag ryckte till vid beröringen, men jag kände inget obehag vid beröringen utan tyckte endast det kändes angenämt. Det gick kanske bara ett par sekunder, men det kändes som en evighet innan hon, fortfarande med sin ena hand på mitt huvud började prata

-         Vad tycker du Carro? Kim skulle väl behöva få sitt hår riktigt genomklippt för att det skall få en riktigt bra och fin framtoning?

-         Jag satt just själv och tänkte på det, svarade Carro. Det ser ut att ha goda kvalitéer, men verkar kanske lite vildvuxet. Det var länge sedan du klippte det, eller hur?

-         Vadå? Ja! Ja det är länge sedan, svarade jag lite förvånat och inte riktigt beredd på att bli inbjuden i samtalet.

-         Jag förstår om det kan kännas som om jag lägger mig i ditt liv, men jag har ju sett och även kommenterat det besvär du haft med ditt långa hår. Givetvis så är det du som bestämmer hur du vill sköta håret, men Carro är ju hårfrisörska så jag tänkte det kunde vara en chans för dig att få ett gott råd.

-         Jaha, svarade jag och hoppades på att jag inte lät alltför intresserad.

-         Ja, det är jag, svarade Carro. Jag trodde du hade sett min salong. Den är ute i det som tidigare var ett garage på andra sidan huset.

-         Nej, svarade jag uppriktigt. Jag har faktiskt aldrig varit runt huset ens, utan jag har bara kommit in via min ingång. Jag har dock sett att många har kommit och gått på den sidan, men inte reflekterat närmare över det.

-         Jaså, du visste inte det, fortsatte Greta. Jag trodde verkligen att jag sagt det och att du visste. Inte minst efter alla de gånger jag kommenterat ditt hår.

-         Nej, du har inget sagt, i alla fall inte som jag noterat, svarade jag.

-         Nåväl, spelar mindre roll. Vad säger du Carro? Har du några förslag?

 

Carro reste sig och ställde sig bakom mig och började försiktigt dra sina fingrar genom mitt hår. Plötsligt slutade hon och böjde sig fram emot mig

-         Ursäkta mig! Här sätter jag igång och rumsterar om i ditt hår utan att fråga dig om lov. Uräkta mig. Du kanske inte alls vill att vi skall ge dig några råd?

-         Ingen orsak! Du får mer än gärna ge mig goda råd. Precis som du säger så har det blivit lite vildvuxet med tiden. Jag gillar dock att ha håret långt, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag vill ha det. Så fortsätt du och ge mig dina synpunkter.

-         Tack! Ja, långt hår kan vara väldigt fint och trevligt att ha, men det är minsann inte alltid det lättaste att hållas fint. Behöver mycket uppmärksamhet och en bra genomklippning för att bli så enkelt och fint som det gör på många. Jag förstår om du har problem, för du har inte haft långt hår så länge, eller hur?

-         Nej, så här långt har det aldrig varit. Jag har inte klippt håret sedan i julas.

-         Ojdå, det är lång tid det. Du hade kort hår innan då?

-         Ja, snudd på snagg, svarade jag leende.

-         Vad fick dig att börja låta håret växa. Nej, förlåt mig igen. Det är inte min sak att vara nyfiken och fråga ut dig.

-         Ingen fara. Fråga på du. Om jag har något riktigt bra svar vet jag heller inte, men jag tänkte att jag ville prova hur det skulle vara med långt hår, och tyckte att det här kunde vara en lämplig tidpunkt att prova. Hemma har dom väl inte precis jublat av glädje, och nu när jag är hemifrån lite längre stunder så kanske det inte blir lika många diskussioner.

-         Så det kan bli, skrattade Carro. Jag förstår dig helt och hållet. Mammor och pappor kan vara nog så ifrågasättande, fortsatte hon och slängde ett vänligt ögonkast mot Greta.

-         Jaså, dom har haft synpunkter, frågade Greta nyfiket

-         Ja, om. Men jag har alltid varit viljefast och stått för det jag trott på, så där har dom inte haft något att hämta.

-         Förstår det. Du verkar faktiskt rätt säker på din sak. Bara det inte blir till en ren prestigesak som gör att du inte kan ångra dig och gå tillbaka till kort hår om du finner att långt inte är din stil. Jag menar, det är ju så lätt att du bara för att visa att din vilja är starkare gör saker som du egentligen inte vill fortsätta göra.

-         Hörde jag verkligen rätt nu, funderade Greta högt. Sa min dotter verkligen att man inte skulle göra prestige av saker och ting.

-         Mamma!

-         Förlåt, jag tänkte bara högt, svarade Greta och gav Carro en kram.

 

Utforskningen av mitt hår fortsatte ytterligare en stund under det att frågor, svar och diverse idéer utbyttes mellan oss tre. Allt skedde i en mycket kamratlig anda och jag kände mig mer och mer delaktig i det som skedde och kände mig mer än nöjd med hur samtalet utvecklades. Mitt i mina funderingar ställde Carro ett förslag till mig

-         Jag har en idé och ett förslag. Jag skulle kunna ta mig an ditt hår i morgon, men det är på ett villkor.

-         Nej, inte kan jag ta din tid i anspråk på din lediga dag. Så viktigt är det inte, svarade jag lite avvaktande och osäker på vad detta skulle leda till.

-         Sakta i backarna, skrattade Carro. Glöm inte att det fanns ett villkor med också. Så här är det nämligen. Jag har anmält mig till SM i hårklippning. Ja, nu fick du reda på det också, mamma, men säg inget till pappa. Inte ännu i alla fall. Jag vill känna efter själv lite först och har bara små aningar om vart det här skall leda och vad som krävs av mig. Jag vet i alla fall att jag måste öva mig och att jag måste ha flera modeller som jag får prova klippningar på. Det är här du kommer in i bilden, Kim. Du skulle kunna få bli min första modell och jag skulle klippa ditt hår utan kostnad för dig. Men det blir inte bara en klippning, utan jag måste kunna göra minst tre olika frisyrer på den klippningen, så är nämligen reglerna. Det kommer därför att kräva en stor del av dagen, med mycket väntan och så, men jag lovar att den frisyr jag lämnar dig med efter att vi testat och provat i det oändliga skall vara en frisyr som du känner att den tillhör dig och din stil och inte en fantasiprodukt av mig. Jag kommer heller inte att klippa ditt hår kortare än vad du kan godkänna, men jag måste vara så ärlig och säga att det behöver klippas igenom ordentligt. Det behöver inte betyda att det blir mycket kortare än det är nu, men det kommer att falla annorlunda och ge ett annat intryck än som det ser ut nu. Hur känns detta för dig?

-         Jag vet inte vad jag skall säga, svarade jag försiktigt. Vill du verkligen offra din söndag för att hjälpa mig?

-         Tro inte att det är jag som offrar min söndag. Nej, har jag gett mig in i den här leken så är det något som jag måste räkna med och arbeta en hel del söndagar. Så mitt engagemang är helt klart oavsett om ditt hår hade passerat mina händer eller ej. Nej, snarare är det du som måste räkna med att din söndag är förlorad. Ställer du upp så vill jag börja redan runt 9 i morgon bitti och sedan hålla på. Jag skulle bli förvånad om vi är klara före 3 – 4 tiden i morgon.

-         Ojdå, svarade jag förvånat, men försökte ändå få det att låta positivt. Det kändes verkligen som om både en dröm skulle gå i uppfyllelse och ett nödvändigt ont. Min tveksamhet nu låg mer på hur jag skulle se ut efter hennes grundliga genomgång.

-         Jag kan förstå din tveksamhet, svarade Carro som sett min undrande blick, men jag kan försäkra dig att du inte kommer att se ut som ett missfoster när vi är klara. Under tiden som jag jobbar med mina frisyrer så kommer du att se ut så kvinnlig du bara kan bli, för jag tror att du förstått att det är som damfrisör jag jobbar, men när vi är klara så skall du se precis så grabbig som du bara vill och kan se ut med långt hår. Det lovar jag på heder och samvete.

-         Jag tror dig svarade jag. Det kommer bara så plötsligt, men egentligen så har jag inget för mig i morgon, så jag ställer upp. Jag blir dock bara så tveksam hur jag vill se ut. Lova mig att du hjälper mig och ger mig goda råd.

-         Ja, det lovar jag, skrattade Carro, och litar du inte på mig så kan vi alltid kalla in expertvittnet Greta som bor i det här huset. Som du redan märkt så säger hon precis det hon tycker och tänker.

-         Okej då, svarade jag och sken som en sol mitt på en högsommardag. Då har du en modell för i morgon.

-         Kul! Svarade Carro och gav mig en kram. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

-         Det vet jag att du inte kommer att göra, inflikade Greta och delade även hon ut en kram till mig. Jag Visste att det här skulle passa dig. Jag har känt hela tiden att du är en tuff och modig person. Behövs faktiskt en hel del mod för att göra det du nyss lovat att göra.

-         Mamma! Skräm honom inte nu, skrattade Carro, han är redan vettskrämd bortom allt förnuft.

-         Nja sååå farligt är det inte svarade jag och stämde in i den glada stämning som rådde i rummet.

-         Apropå det, mamma. Var inte du på väg att sätta på kaffet för si så där en timme sedan?

-         Just det. Det har jag totalt glömt. Skall genast fixa till det, flickor. Fortsätt prata ni bara så fixar jag fikat.

Greta gick iväg mot dörren till köket innan hon tvärstannade och vände sig mot oss och frågade rätt ut i luften

-         Vad sa jag egentligen? Sa jag verkligen ”flickor”? Ursäkta mig Kim, det var verkligen inte meningen. Det bara slank ur mig. Förlåt!

-         Gör inget, svarade jag medan rodnaden steg upp i ansiktet. Jag tror dig och jag är van hemifrån att bli hopbuntad med mina systrar.

Greta log tacksamt emot mig men när jag mötte Carros blick fanns en antydan till undran som inte funnits där tidigare, men jag var osäker på vad blicken egentligen skulle betyda. Vi gjorde dock som Greta föreslagit och bestämde de närmare detaljerna för morgondagen och hur hon tänkte lägga upp det hela. Jag fick också veta att jag inte behövde bry mig om att tvätta håret. Tvärtom så var det bara bra om hon fick göra allt från första början på sitt sätt. Vi fortsatte att prata om både detta och annat under det att vi hjälpte Greta med att ta fram fikat som vi bestämde kunde ske ute i köket. Ingen av oss hade ändå något intresse av det som eventuellt visades på TVn.

 

Kapitel 3

Jag hade verkligen svårt att somna på kvällen. Tankarna på allt som hänt under kvällen var för många och betydelsefulla för att bara kunna stoppas undan så där på direkten. Ofta gick också mina tankar till det som skulle ske under morgondagen och hur den skulle komma att te sig. Hur skulle också mitt inhopp som modell för damfrisyrer bli. Skulle jag se ut som ett missfoster eller skulle det gå att locka fram kvinnliga drag som jag hoppades fanns där, men som jag inte hade en aning om hur de skulle kunna te sig. Jag hade verkligen ingen aning, men såg med spänd förväntan fram emot morgondagen.

 

Precis kl 9 steg Carro in i köket och välkomnades av en kram från Greta som redan varit i farten en bra stund. Arne hade kommit hem på morgonkulan och för att ge honom den ro han behövde hade hon stigit upp och var i full färd med att baka när jag kom ut för att få i mig lite frukost. Hon hade än en gång sagt hur stolt hon kände sig för min skull att jag verkligen vågat ta detta steg. Hon frågade sedan oss båda om när det skulle passa med lite mat. Hon tänkte nämligen komma över med det till oss någon gång under dagen. Finkänslig som hon var så trodde hon att det skulle kännas bättre för mig att hon kom över med maten än att Arne skulle se mig i en eller annan skepnad under dagen. Jag kunde inte annat än tacka henne för hennes omtänksamhet och höll med henne om att det nog var det bästa. Vi kom överens om att hon i god tid skulle få reda på när det kunde vara lämpligt med en rast. Med det så avslutade jag frukosten och rensade frukostbordet innan jag försvann in till mig för sista morgonritualen. När jag åter anslöt till Carro i köket så gick vi gemensamt ut till hennes salong i huset bredvid.

 

Lokalen var inte stor, men det fanns i alla fall ett par platser för henne att arbeta vid, och mot bakre väggen fanns en plats där hon kunde tvätta sina kunders hår. Hon visade mig också hur hon hade inrett ett litet pausutrymme för sig själv och var hon förvarade alla saker som behövdes för verksamheten. Jag blev imponerad av att se hur mycket det gick åt för en så här pass enkel verksamhet (tyckte jag), men det verkade som om det var en hel vetenskap att hålla isär alla preparat som fanns på hyllorna. Vi småpratade lite om vad allt användes till innan Carro tyckte att vi skulle börja med dagens arbete. Det gick en rysning av välbehag genom min kropp, och den måste ha varit synlig för Carro då hon log sitt bredaste leende och en ordentlig björnkram innan hon placerade mig i stolen framför sig med orden

-         Det här kommer att gå bra. Luta dig bara tillbaka och se fram emot en lång men behaglig dag så skall jag göra resten.

 

Hon började med att tvätta mitt hår och hennes fingrar masserade hårbotten med en sådan kraft att jag trodde huvudsvålen skulle lossna. Det kändes dock väldigt skönt och jag kände hur hela jag slappnade av. Efter flera sköljningar och olika behandlingar var hon tydligen nöjd och svepte en handduk kring mitt våta hår. Vi förflyttade oss över till en annan stol och medan jag satte mig tillrätta så hämtade hon en vackert rosafärgad cape som hon draperade över min kropp och knäppte fast bakom ryggen på mig. Plötsligt var det inte jag längre som satt där och tittade mot mig i spegeln, utan en ganska neutral och intetsägande individ med en turban som hårprydnad. Carro frotterade mitt hår lite ytterligare innan handduken togs bort och hon började att kamma ut mitt våta hår. Med kraftiga och intensiva tag så hängde snart mitt hår rakt ner från huvudet i en ganska så symmetrisk form runt hela huvudet och jag fick plira mellan hårtestarna för att se något genom den ridå som nu tornade upp sig framför mig. När allt var klart så tog hon tag i en rejäl bit av håret framtill och lyfte upp den och fäste hela hårslingan med ett spänne.

-         Du skall väl åtminstone kunna se vad jag gör, skrattade hon och log mot mig i spegeln

 

Det som sedan hände under den följande timmen var ändå i princip osynligt för mig. Jag kunde se hur hon lyfte och fäste hårslinga efter hårslinga för att sedan klippa och kamma en del, innan nästa omgång hår fästes upp och andra delar klipptes. Under hela proceduren så pratade hon intensivt med mig och jag hade stora svårigheter att dels lyssna och besvara hennes frågor dels nyfiket försöka skapa mig en uppfattning om vad som hände där bak i nacken på mig. Förhållandet blev lite lättare när hon flyttade över på sidan av mig och jag såg nu en skillnad mellan den klippta och den oklippta sidan. Redan nu kunde jag se hur håret liksom växte utåt på ett sätt jag inte sett tidigare. Ansiktet började få en helt annan form, mycket rundare, än den jag var van att se på.

 

När hon slutligen kom fram till pannan tittade hon mig djup in i ögonen och sa

-         Här måste jag göra ett undantag och klippa riktigt ordentligt. Jag behöver korta håret åtminstone till hälften, men jag lovar att det kommer att se bra ut på dig ändå.

-         Du gör det du behöver göra, svarade jag lakoniskt. Jag sitter bara här och gör som du sa. Jag iakttar och njuter av det som händer framför mina ögon.

-         Jag tror dig, svarade hon. Jag har nog sett hur du fallit in i dina egna tankar lite då och då. Något speciellt du drömt om?

Jag blev så häpen av frågan och hennes skickliga iakttagelseförmåga att jag helt kom av mig. Hon hade verkligen träffat mitt i prick och mina tankar hade försvunnit långt iväg och funderat hur min kvinnliga gestalt skulle kunna se ut om jag skulle ha modet att ha kvar någon av de frisyrer som snart skulle formas på mitt huvud. Men jag var inte redo att närmare gå in på dessa mina innersta tankar, utan jag bara skakade lite lätt på huvudet och svarade

-         Inget särskilt faktiskt. Bara beundrade ditt handlag i största allmänhet.

-         Tack för det, svarade Carro, men jag såg på hennes min att hon inte trodde på min förklaring ens för en kort sekund.

 

Slutligen så var klippningen klar och jag började verkligen undra om hon varit sanningsenlig i sitt yttrande att jag skulle kunna visa upp mig som kille efter att hon gjort sitt jobb färdigt. Framför mig tonade sig nämligen en bild fram på en alldaglig kvinna, ganska snarlik en av mina systrar. Det var väl ingen fantastisk skönhet som satt framför mig, men jag skulle aldrig ha tvekat att sätta hennes kön till kvinna om jag blivit tillfrågad. Carro såg min lite fundersamma blick, men för en gång skull så misstolkade hon den något när hon kommenterade

-         Vänta du bara, det här var bara grundläggningen. Innan jag är klar med dig så kommer du inte att känna igen dig alls.

 

Det var nu dags för ännu en förflyttning tillbaka till tvättavdelningen, även om inte denna omgång var lika långvarig och omfattande som den förra. Nu skulle bara håret sköljas igenom och bli av med alla klipprester innan första frisyren skulle modelleras fram. Jag hade nu svårt att hålla tillbaka min längtan att äntligen få mitt hår ompysslat så som det anstod en kvinna. Även Carro märkte min iver och log vänligt mot mig via spegeln

-         Du ser förväntansfull ut. Kul, att du tar det på det viset. Det kommer att göra mitt arbete så mycket enklare och dessutom roligare för dig än att bara sitta av tiden så att säga. Säg gärna vad du tycker också om det jag gör och fråga gärna om det är något. Ställ alla de ”dumma” frågor du vill och jag skall försöka ge svar. Jag förstår att det jag gör är som en helt ny värld för dig, trots att du har två systrar, eller hur?

-         Ja, det här är något jag aldrig upplevt tidigare, svarade jag sanningsenligt och fortsatte. När jag började låta håret växa, så hade jag ingen aning om vad som skulle komma att krävas av mig för att sköta det. Nu inser jag hur naiv jag var.

-         Ångrar du dig alltså att du lät håret växa?

-         Nej, tolka det inte så. Nej, jag visste bara inte hur mycket jobb och omtanke som ett långt hår kräver. Jag har väl ännu inte riktigt vant mig heller att se mig i långt hår så jag är liksom inte riktigt säker på vilken sorts frisyr som passar mig. Kanske kan du hjälpa mig att komma fram till något som är bra för mig.

-         Det var liksom min grundtanke när jag fick den här idén. Jag kan förstå att du känner dig osäker. Där sitter du i samma båt som många andra killar som låtit håret växa, och ni har alla gjort den erfarenheten att håret inte sköter sig självt. Även om du säger att du inte riktigt insåg vad du gjorde, så tycker jag dock att du gjorde rätt som vågade låta det växa. Varför skall inte killar kunna ha längre hår? Jag tycker inte att det i första hand hänger på längden utan huruvida man passar i det eller ej. Av det jag hittills sett av dig, så tycker jag att det ser lovande ut. Vi skall, nästan lika säkert som amen i kyrkan, hitta en frisyr som du kommer att trivas i.

-         Bara ”nästan” lika säkert, svarade jag med en frågande men ändå glad min.

-         Ja, bara ”nästan”, svarade Carro först tveksamt sedan glatt leende när hon såg min egen min. Tyvärr är det ju så att det inte hunnit komma fram så många bra frisyrer för killar med långt hår, utan det blir, förlåt uttrycket, en utslätad variant av någon tjejfrisyr. Men ju fler killar som börjar ställa krav och har egna åsikter om hur de vill se ut, desto snabbare kommer det att dyka upp beskrivningar på klippningar etc som tillfredställer ert behov av ett manligt uttryckssätt men med långt hår. Jag kan gott erkänna att du är min första kille med långt hår. Jag har hjälpt några mammor med deras yngre söner och klippt dom, men ingen i din ålder, så det här är lika spännande för mig faktiskt. Därav mitt ”nästan”.

-         Jag förstår, svarade jag och fortsatte lika brett leende. Alltid min roll att få vara försökskanin.

-         Ja, idag så är du verkligen försökskanin och gissa om du skall grillas, vändas och stekas, skrattade Carro.

-         Jag börjar ana den rätta sanningen, nickade jag instämmande

-         Ja, men kul skall vi ha. Jag börjar känna mig lite säkrare på var jag har dig också och tror inte att du kommer att flippa ur fullständigt när jag snart sätter igång på allvar. Lova mig bara en sak. Jag kommer nämligen att försöka bortse från att du är en kille och göra de frisyrer jag fantiserat fram inne i mitt huvud. Riktigt hur det kommer att se ut är jag lite osäker på eftersom du faktiskt är en kille, men lova mig att du också försöker se varje frisyr som om de satt på, ja tex din flickvän, och inte på ditt huvud. Ge mig dina synpunkter så fritt du kan, och där är ju dina synpunkter lika mycket värda fast du är kille. Det är ju ändå för männen vi gör oss vackra, eller hur? Lovar du mig, även fast det säkert känns konstigt, att du försöker låtsas vara kvinna nu och för några timmar framöver?

Lite osäker blev jag på vad Carro egentligen sagt och menat, men några svårigheter att efterfölja hennes uppmaning hade jag inte utan jag harklade mig lätt innan jag tittade henne rakt in i ögonen och svarade

-         Jag lovar att göra så gott jag kan. Säg gärna till om jag ”gör fel”. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad som krävs av mig i den här situationen heller, utan måste förlita mig på att du guidar mig rätt.

-         Ja, lovar du det, så skall väl det inte vara några större svårigheter för mig att guida dig rätt i hur du skall uppföra dig som kvinna i en frisörstol, skrattade Carro. Nej, bästa fröken. Nu är det väl bäst att vi sätter fart om det skall bli något resultat av det här.

 

Utan att vänta på mitt svar så drog Carro fram ett litet rullbord med massor av papiljotter i olika korgar. Med vana händer satte hon så igång och började rulla upp mitt hår och det kändes verkligen konstigt när hon rullade upp hårslinga efter hårslinga och sträckte på varje hårstrå innan hon fäste spolen mot min hårbotten. Bit efter bit av huvudet täcktes så av spolarna och tyngden av spolarna började nu verkligen kännas. När hon sedan förklarade att hon var klar med första läggningen så var det nog inte ett enda hårstrå som inte var upprullat utan hela huvudet var som ett organiserat myller av olikfärgade papiljotter. Medan jag noga studerade hur jag såg ut i spegeln och vände och vred på huvudet försvann Carro iväg en stund och kom tillbaka med en polaroidkamera. Efter att ha letat en stund hittade hon även en pall och så ställde hon sig på den och tittade ner på mig lite grann från ovan.

-         Titta rakt fram men luta huvudet lite bakåt så får jag med allt. Bra så! Sitt stilla. Fint, instruerade hon mig samtidigt som det blixtrade till ett kort togs.

Hon tog ytterligare ett kort rakt bakifrån och ett från sidan innan hon konstaterade

-         Nu så har jag bevis! Alltid bra att ta ett kort på hur spolarna ligger. Visst har jag det i huvudet, men om jag vill ändra något eller förbättra en detalj, så är dom här korten ovärderliga. Jag skall sedan ta några på den färdiga frisyren också, men det blir senare det. Jo, jag lovar att korten bara är för mitt behov. De kommer inte att visas eller användas i något annat syfte än att påminna mig hur jag gjorde den eller den frisyren. Nu så skall håret få torka, så nu blir du sittande under torkhuven en bra stund. Jag skall hämta lite tidningar så du har något att göra. Att prata är ingen idé, du kommer varken att höra mig eller vad du själv säger. Somnar du så gör inte det heller något. Jag håller koll på dig med jämna mellanrum. Ha det bra!

 

Under tiden hon instruerat mig så hade hon fäst ett hårnät runt hela skapelsen och drog sedan ner en torkhuv från taket och passade in den över mitt huvud. När hon sett att den var rätt placerad tryckte hon på en knapp och en fläkt började genast att surra och fullständigt överröstade mina försök att göra någon kommentar. Jag höjde dock min hand och visade ”tummen upp” att jag förstått och fick leende samma gest tillbaka. Minuten senare låg ett gäng kolorerade damtidningar i mitt knä, och jag började långsamt att bläddra genom det översta exemplaret.

 

Kapitel 4

Jag visste inte vad som var ”viktigast” egentligen. Med stor iver så insöp jag all den kvinnlighet som strömmade emot mig från tidningsbunten, samtidigt som jag inte kunde se mig mätt på den utsikt som fanns framför mina ögon. Jag kunde inte tro att det var sant att det var just jag som satt där under torkhuven och att jag dessutom snart skulle få se hur jag kan se ut i en alldeles vanlig och normal kvinnofrisyr. Jag kunde inte fatta hur väl allt detta föll på plats med min önskan att få utforska min kvinnliga sida. Visst hade jag drömt om att kunna få göra just detta, men aldrig någonsin så hade jag väl bedömt chanserna som speciellt realistiska att det någon gång skulle inträffa. Visst insåg jag att någon form av klippning skulle bli nödvändig, förmodligen långt tidigare än nu blivit fallet, men att det skulle ske på de här villkoren och med den här möjligheten att se mig i olika frisyrer var något jag inte ens skulle ha kunnat skapa fram ens med min livligaste fantasi.

 

Men nu satt jag här och jag ville inte ens nypa mig i armen för att kunna konstatera att drömmen var verklighet. Tänk om det skulle visa sig vara en dröm…..

 

Jag satt så i mina egna tankar att jag inte ens märkte hur Carro kommit fram till mig och nu stängde av torkhuven. Jag ryckte till och när huven fördes bort från mitt huvud och hörseln började återvända så smått hörde jag en leende mun säga

-         Har det gått bra? Du har suttit under huven i 45 minuter, så nu skall håret vara klart för utkamning. Under tiden du suttit här har jag varit inne hos mamma och pratat lite. Hon har lunchen klar så hon undrade om vi ville komma och äta? Jo, just ja! Du behöver inte oroa dig för pappa. Han kunde inte sova så länge, för en kompis till honom ringde och lockade med honom på en fisketur. Han blir nog borta resten av dagen. Tiden försvinner bara när han sitter där ute på sjön och håller i ett spö. Har vi tur så kan det bli Gös till middag.

 

Det var inte utan att det kändes skönt att sträcka på benen, och det kurrade till i magen på ett sätt som fick mig att inse hur lång tid det egentligen gått sedan frukosten. Jag accepterade därför mer än villigt Gretas inbjudan, men undrade samtidigt hur jag skulle kunna återgälda denna gästfrihet. Det var ju inte precis för ”helpension” jag betalade rummet, men det fick jag väl fundera ut något vad det led. Precis som vi var på väg ut från salongen kom jag på hur jag såg ut och med ett förskräckt, nästan skräckslagen, kommenterade jag rätt ut i luften

-         Men så här kan jag väl inte gå…

-         Visst kan du det! Mamma har sett folk i papiljotter innan så det här är inget ovanligt inne hos oss. Och sannolikheten att någon skall komma förbi medan du går de 5 metrarna fram till dörren är obefintliga, så kom nu. Jag är hungrig.

 

Med skräckslagen blick följde jag efter Carro och förväntade att marken skulle rämna under mina fötter vilken sekund som helst. Inte ens när jag välbehållen steg in i Gretas kök trodde jag att faran var över utan fortsatte att oroligt se mig omkring. Inte förrän både Greta och Carro försäkrade att världen inte gått under kunde jag börja andas igen och min puls började återvända mot en mer normal frekvens. Jag trodde också att Greta skulle ställa sig och gapskratta åt min uppenbarelse, men hon kastade bara en flyktig blick på mig och frågade stillsamt

-         Nå, hur känns det där då?

Först så förstod jag inte riktigt vad hon menade, men sedan tändes ett ljus inom mig och jag kunde suckande svara

-         Tungt! Trodde väl aldrig att det skulle vara så här tungt. Känns som om halsen kommer att gå av om jag inte håller huvudet helt rakt utan lutar det åt något håll Sedan så gjorde det nästan ont när hårstråna sträcktes, men nu så känns det konstigt nog ingenting.

-         Du kommer att vänja dig, svarade Greta fortfarande lika lugnt. Skall bli spännande att se hur det ser ut när spolarna tas bort. Gör det något om jag kommer med ut och ser förvandlingen?

-         Nej, absolut inte. I alla fall inte för mig, vill säga. Om det är OK för Carro så…

-         Visst, inga problem. Mamma frågade mig innan och jag trodde eventuellt att du skulle ha invändningar, men du är nog mycket säkrare i dig själv än jag först trodde. Strongt gjort av dig att vara så öppen

-         Äsch!, svarade jag och försökte låta världsvan. Ni ställer ju upp så mycket på mig, så lite får väl jag bjuda på också.

-         Ja, du säger det, men jag tror i alla fall inte att många killar skulle ställt upp på det du gör och klara av det så bra som du gör. Jag känner en stolthet inför dig, svarade Greta och gav mig en kram.

 

Greta hade gräddat våfflor, och vi njöt av såväl dom som den hemlagade lingonsylten. Vi hade kunnat sitta där hur länge som helst, men plikten kallade och vi städade noggrant undan resterna innan vi i samlad tropp gick över till salongen. Den här gången kändes inte promenaden lika äventyrlig, och inte heller den här gången öppnades någon avgrund under mina fötter. Carro spillde ingen tid när vi väl kommit in utan föste mig på plats i stolen och började lossa på alla spolar. Strax var mitt hår ett enda stort virrvarr av lockar, och jag undrade med spänd förväntan på hur allt detta skulle kunna bli en frisyr. Carro verkade dock inte det minsta tveksam, utan började kamma och borsta håret med lugna och kraftiga tag.

 

Framför mig i spegeln så växte bilden av en ung kvinna fram. Hennes lite avlånga ansikte fick plötsligt en rundhet som inte funnits tidigare och håret böljade sig med vackra lockar lite diagonalt över pannan. Öronen skymtade fram under sidohåret som nu verkligen fått volym men ändå behållit längden som jag så hett eftertraktat. Jag betraktade häpet resultatet och fick verkligen söka efter likheter med den person som steg in genom dörren för ett par timmar sedan. Både Greta och Carro verkade lika överraskade de, för de stod tysta och studerade både mig och spegelbilden med intresserade ögon. Carros händer var dock kontinuerligt sysselsatta med att rätta till något enstaka hårstrå som inte följde givna anvisningar. Till slut bröt ändå Carro tystnaden

-         Otroligt! Även om jag anade att resultatet kunde bli detta, så är jag ändå häpen. Förlåt mig om jag uttrycker mig fel, men jag tycker du blev väldigt vacker. Ditt ansikte kommer fram mer och du ser väldigt …. ja, väldigt…. Äsch du lovade ju att jag skulle få säga vad jag tyckte, och jag tycker att du ser väldigt vacker och kvinnlig ut i den här frisyren.

-         Det tycker jag med, svarade Greta. Verkligen skillnad. Visserligen så har vi egentligen inget att jämföra med, eftersom ditt gamla hår var så vildvuxet, men att du skulle passa i den här frisyren om du varit kvinna är ställd utom allt tvivel. Verkligen ett bra val Carro.

-         Tack!. Men nu kan vi inte hålla på och beundra det här för länge. Jag skall bara ta några bilder så sätter vi fart med nästa.

 

Bilderna togs och under tiden som Carro förberedde för nästa frisyr så fick jag också möjlighet att närmare betrakta min skepnad. Greta som troget stod vid min sida frågade mig om hur jag uppfattade mitt nuvarande utseende och jag kunde sanningsenligt säga att även jag var mycket överraskad och förvånad över resultatet. Att jag också kände en stor sorg att resultatet snart skulle vara ett minne blott nämnde jag inte, men hade jag fått bestämma helt själv och inte behöva ta hänsyn till andras åsikter och tänkande så skulle jag för evigt vilja ha haft kvar frisyren. Istället så sa jag några neutrala ord att Carro verkligen kunde sitt jobb och att jag tyckte frisyren var fin. Så mycket mer hann jag inte säga innan jag fick luta mig bakåt och känna det ljumma vattnet spola bort de sista resterna av det vackert lagda håret.

 

Strax så var jag på plats i den andra stolen för en upprepning av proceduren med att rulla upp håret. Expert eller ej, men jag kunde faktiskt se att Carro rullade på ett annat sätt nu och om det berodde på detta eller att jag numer inte var lika spänd och ovetandes om rutinerna låter jag vara osagt, men jag tyckte att det gick oerhört fort innan Carro tog fram kameran och förevigade även det här mönstret. Med en ny trave tidningar i knäet och torkhuven på plats så försjönk jag in i mig själv och försökte sortera ut mina tankar. Minnesbilden av kvinnan i spegeln hade etsat sig fast på näthinnan, och när jag, mer förstrött denna gång, bläddrade i tidningarna så fick kvinnan i spegeln liksom liv och tog gestalt i många av de som porträtterades i olika reportage.

 

Plötsligt slutade torkhuvens fläkt att surra utan att Carro stängt av den, och när jag tittade efter henne så upptäckte jag att Greta satt under torkhuven intill med håret upprullat på spolar. Förundrat tittade jag på henne och på något magiskt sätt så verkade hon bli medveten om mina blickar, för hon vände direkt på huvudet och log mot mig samtidigt som hon vinkade lätt med handen. I samma stund kom Carro ut från sitt lilla utrymme och befriade mig från torkhuven. Hon såg min undrande blick mot Greta och förklarade vänligt

-         Mamma ville ha sitt hår lagt, så jag tyckte det kunde passa. Jag hade ändå inget särskilt att göra när håret torkade på dig. Du såg ut att ha de så bra också. Vågar man fråga vad du drömde om?

-         Våga har du redan gjort, svarade jag underfundigt, men svaret vet jag inte ens själv något om. Jag bara drömde mig bort.

-         Ja, det märktes minsann. Kan bli så ibland. Man drömmer intensivt, men har sedan ingen aning om vad. Både skönt och lite obehagligt tycker jag. Nåväl. Nu får vi se hur det här tar sig ut.

 

Även denna frisyr gav mitt ansikte ett klart kvinnligt utseende, men den kändes inte alls lika väl anpassad till mig som den förra frisyren. Håret var fortfarande lika lockigt, men lockarna svängde nu utåt och gjorde att den där volymen över öronen saknades vilket fick mitt avlånga ansikte att kännas än mer avlångt. Men som frisyr betraktat var den fin, men gav inte den där känslan av ”ståpäls” som förra frisyren givit. Carro gjorde ungefär liknande kommentarer, men fotograferade ändå av den. Eftersom Greta satt kvar under torkhuven så reste jag på mig och gick fram till henne så att hon fick beskåda frisyren lite närmare, och att döma av hennes gester så var hon enig med oss att den inte passade mig. Vi gjorde därför inget större väsen av den här, utan jag placerade mig självmant i tvättstolen till Carros förtjusning och hon grep sig an förberedelserna för dagens tredje frisyr.

 

Den här gången var det svårare att se skillnaden på systemet att rulla upp håret för det började bli svårt att hålla isär de olika läggningarna, men jag tyckte ändå mig se att det mer liknade den första frisyrens läggning. När jag frågade Carro om saken så svarade hon att jag var mycket uppmärksam och hade helt rätt. Det var nästan likadant, men hon tänkte ändra lite grann och sedan även kamma ut frisyren lite annorlunda för att se effekten. Jag kände mig väldigt nöjd med hennes kommentar och vi fortsatte sedan att diskutera hur min slutliga frisyr skulle se ut.

-         Jag skulle helst vilja rulla upp ditt hår ytterligare en gång efter den här frisyren, men jag ville först prata med dig om det och även höra hur du tänkt dig det hela. Genom att rulla upp håret så får det bättre volym och ser luftigare ut. Det har du ju själv kunnat konstatera under dagen. Detta betyder dock att skillnaden för din omgivning kommer att bli ganska stor. Från den, ursäkta att jag säger det, obefintliga frisyr du hade innan till en genomklippt och formad frisyr. Skillnaden kommer i vilket fall som helst att synas, men frågan är hur mycket du både du och omgivningen ”tål” utan att frågorna börjar bli för många?

-         Ja, på ett eller annat sätt så kommer ju folk att reagera, det förstår jag. Jag förstår också din tanke att jag på något sätt ändå inte skall se för välklippt och friserad ut, utan lite av det bohemiska intrycket skall få vara kvar.

-         Just exakt. Du tog orden ifrån mig. Bra att vi förstår varandra. Om du skall sköta ditt hår rätt från och med nu så borde du med jämna mellanrum rulla upp ditt hår på spolar. Även om tanken känns främmande för dig som kille så vill jag ändå nämna det. Jag tycker därför att du skall gå och köpa dig ett antal vanliga spolar, ungefär sådana jag använt, fast de du kan köpa är mycket enklare och billigare. Om du vill så kan jag köpa en uppsättning åt dig.

 

Jag undrade lite snabbt hur jag skulle svara på hennes erbjudande, men jag fann inget annat sätt att svara än att göra det ärligt, så jag fortsatte, dock med blicken lite undanglidande

-         Jag har faktiskt redan köpt en del. Gjorde det faktiskt igår, innan jag kom på middagen hos er.

-         Gjorde du! Strålande, Jättebra, då vet jag hur vi skall göra sen, svarade Carro glatt

-         Hurdå?, frågade jag undrande

-         Jo, när vi är klara med den här frisyren så gör vi ytterligare en sköljning och jag visar hur du skall kamma ut och forma frisyren utan spolar. När håret torkar så kommer ditt hår att vara ganska slätstruket och lite smått intetsägande men ändå genomklippt. Du själv och alla andra kommer att kunna se skillnaden mot ditt gamla jag och du behöver inte förklara allt för mycket utan de flesta kommer bara att tycka att det var på tiden att du gjorde något åt håret. Visst kan du sedan fortsätta att ha håret så, men jag tycker du har ett alldeles för fint hårsvall för att slarva bort det på det sättet. Jag tänkte därför visa dig hur du lägger en enkel och okomplicerad frisyr som jag med all säkerhet tror att du kommer att både kunna bära och känna dig stolt över som kille. Självklart är du fri att ta det här steget direkt här och nu, men jag tycker att jag fått rätt bra kläm på vad du egentligen känner och därför så tycker jag att den här stegvisa förändringen nog passar dig rätt bra.

-         Håller med dig. Jag har försökt att se mig i någon av dom här frisyrerna i skolan i morgon, och det steget är alldeles för stort, så jag är glad att få ta det i etapper

-         Ja, jag skulle nog också ha reagerat om du kom med någon av dom här frisyrerna. Den jag tänkte visa dig är mycket enklare än någon av dessa tre, men väl så snygg ändå. Vi gör den här färdig nu, så får du hämta dina spolar sedan.

 

Frisyren som kammades fram efter ännu en fotografering och vistelse under torkhuven var av delvis annat slag än den första. Den hade samma volym runt öronen och hade samma böljande hårsvall. Skillnaden var att allt hår i pannan kammades bakåt och lämnade min höga panna bar. Den tekniken gjorde att ansiktet inte fick den här runda vänliga formen, utan behöll sitt avlånga utseende. Det såg inte ”fel” ut, men kändes inte lika bra som den första. Men korten togs i vederbörlig ordning innan jag sprang iväg för att hämta mina egna spolar. Jag tänkte mig inte ens för när jag sprang iväg, men så hade redan mörkret börjat lägra sig fast klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. Lite andfådd efter den snabba förflyttningen satte jag mig tillrätta i tvättstolen och väntade på betjäningen.

 

Carro tvättade håret än en gång och visade mig sedan hur jag bara skulle forma de yttersta topparna med en hårborste och gärna blåsa lite med en hårtork samtidigt som jag drog lite lätt i håret för få håret att ligga så tätt mot huvudet det gick. På det sättet så räknade vi med att det skulle bli minst skillnad från hur det sett ut innan. När den instruktionen var avklarad så fuktade hon håret lite grann och satte mig i den andra stolen. Istället för att själv göra jobbet, så bad hon mig följa hennes anvisningar. Plötsligt så sattes min förmåga att både ta emot instruktioner samtidigt som handgreppen också skulle utföras och koordineras på ett helt nytt sätt för mig. Det var dessutom ovant att se rörelserna i spegeln och se hur korrigeringarna gick precis åt fel håll eftersom jag såg mig själv spegelvänt. Jag upptäckte snart att spegeln fick bli en referens för att resultatet blev det rätta, men att åtgärderna fick utgå ifrån den känslan som satt i ryggmärgen åt vilket håll saker och ting skulle rullas eller vridas. Vi fick oss dock många skratt under mina många gånger valhänta försök att få spolarna på rätt plats.

 

Samma prydliga och raka mönster som när Carro rullat de tre tidigare gångerna blev det givetvis inte, men hon tog ändå fram kameran och dokumenterade resultatet. Bilderna överräckte hon sedan till mig med orden att hon trodde jag skulle vilja minnas första gången jag själv rullade upp mitt hår. Uppenbarligen så trodde hon inte det skulle bli den sista, vilket jag noterade under avdelningen outredda frågor. Jag fick också en av bilderna på mig i den första frisyren, vilket jag tacksamt tog emot och tänkte vårda ömt.

 

Vi upptäckte sedan gemensamt att jag glömt att inhandla ett hårnät, så Carro skyndade in i det andra rummet och hämtade fram ett alldeles nytt rosa hårnät som hon överräckte till mig och gav instruktioner hur jag skulle fästa det. Efter lite besvär så satt även det på plats och jag kunde stolt betrakta mitt eget verk.

-         Det där gick ju riktigt bra, berömde Carro. Bry dig inte om att det inte blev perfekt. Det tar faktiskt tid att lära sig alla handgrepp. Du lärde dig snabbt att lita mer på dina sinnen än vad spegelbilden visade, såg jag, och det är bra. Genom att man jobbar mycket bakom huvudet så är känslan viktigare än det man ser. Hur känns det förresten i armarna?

-         Jobbigt! Dom känns blytunga just nu, svarade jag suckande.

-         Även det kommer att bli bättre med mer träning. Det är en mycket ovan arbetsställning för dig att hålla på så här, men jag tycker du klarade det bra. Nu har du sett hur jag tycker att du skall sköta ditt hår, och istället för att bara ta ur spolarna och fördärva din första läggning så tycker jag att du behåller spolarna i och låter håret självtorka. Sedan kan du plocka ur dom och borsta ut håret så som jag lärde dig. Pröva fritt och känn dig för. Jag tror säkert att Greta kan bistå dig i kväll med råd också. Själv måste jag tyvärr dra hem snart.

-         Visst, jag hjälper dig gärna, svarade Greta utan att egentligen avbryta Carro som fortsatte

-         Om du tror att du kan gå till skolan i morgon med någon av de frisyrer du provat fram så är det bra, annars så tvättar du håret igen och gör så som jag gjorde nyss och introducerar lite nya grepp på sikt. Oavsett hur du gör så har du i alla fall nytta av träningen idag.

 

Under ”föreläsningen” satt jag bara tyst och sög i mig av all den information som delgavs mig och försökte lägga allt på minnet. Det var så mycket nytt, både när det gällde begrepp och handgrepp, som jag skulle försöka komma ihåg så jag kände mig nästan som en fullproppad falukorv när hon nu verkade komma till slutet

-         Hoppas att du haft det så trevligt som jag sa att du skulle få det. Jag har i alla fall haft det, och jag måste säga att du varit en tålmodig modell. Du har dessutom ett väldigt behagligt hår att arbeta med så jag är mycket nöjd med den här dagen.

-         Ja, det är jag med, svarade jag neutralt. Ibland så har jag inte riktigt förstått hur och vad du gjort, men jag har i alla fall försökt att låta dig jobba i fred. Verkligen spännande också att se hur mitt ansikte förändrades med de olika frisyrerna. Det var en annorlunda upplevelse.

-         Kul att du ser det så. Jo det var några spännande ögonblick och du vågade se dig själv med nya ögon. Fortsätt att vara på det sättet och du kommer att mötas av respekt från andra för den du är. Känner du dig rädd och obekväm så blir du ett lättare offer för de som gärna vill retas.

 

Mer blev inte sagt, utan vi tittade på varandra under tystnad en stund innan jag och Greta gick över till huset. Carro skulle vara kvar en liten stund och innan vi skildes åt så fick jag en stor björnkram av henne. Jag var inte sen att besvara kramen och mycket nöjd och med en liten tår av lycka i ögonvrån vinkade jag hej till henne. När vi kom in i huset så hörde vi hur Arne höll på i källaren, så med tanke på mitt utseende så skickade Greta snabbt iväg mig till mitt rum samtidigt som hon viskandes sade till mig

-         Jag kommer in till dig senare i kväll

 

Väl tillbaka inne på mitt lilla men mysiga rum började mina tankar snurra. Vad hade egentlig hänt under dagen? Var det verkligen mig jag såg där i spegeln med huvudet täckt av papiljotter? Frågorna bara staplades på varandra och jag blev mer och mer övertygad om att allt bara var en enda stor dröm. Sakta men säkert började jag inse att allt hade hänt och att jag verkligen haft den största lycka i världen som fått denna chans att exploatera kvinnan inom mig. Just detta fick mig att fundera på nästa bit. Hur hade egentligen Greta och Carro uppfattat mig? Hade de läst mig som en öppen bok, eller var inte mitt intresse så uppenbart ändå. Skulle jag våga ta ett nästa steg och be om hjälp med att ytterligare utveckla kvinnan inom mig? Tänk om jag bara missuppfattat allt och Carro inte såg mig på annat sätt än en lämplig modell att testa lite hårvarianter på. Visserligen hade hon sagt ett antal gånger att jag sett kvinnlig ut, men betydde det att hon också kunde tänka sig att hjälpa mig fortsättningsvis?

 

Ja, frågorna var många och jag fann inga egentliga svar på dom, men jag började inse att väldigt mycket berodde på min egen inställning. Jag måste vara beredd på att få reaktioner på olika sätt, och hur jag svarade upp när reaktionerna kom skulle i mångt och mycket avgöra hur allt sedan skulle löpa vidare. Allt kunde jag inte kontrollera, men var inte jag säker på var jag stod så hur skulle omgivningen kunna agera säkrare i sitt förhållande till mig.

 

Jag fortsatte med mitt filosoferande ett tag till, men när jag började tjata om samma frågor för tredje gången så försökte jag koncentrera mina tankar på något mer konkret. Jag började fingra på mitt hår för att känna om det blivit torrt och när jag konstaterade att så var fallet började jag försiktigt ta ut spolarna. Just då knackade det försiktigt på dörren och jag hörde Gretas röst som undrade om hon kunde komma in. Jag svarade att det var OK, och in kom hon med en bricka fullastad med smörgåsar och annat.

-         Tänkte att du måste vara hungrig, och eftersom du kanske ville vara för dig själv så gjorde jag i ordning den här brickan.

-         Tack, det var snällt, svarade jag och log mot henne

-         Ser att du börjat ta ur spolarna. Vill du göra det själv eller skall jag hjälpa dig?

-         Jag gör det gärna själv, så jag lär mig, men du får gärna vara kvar om du vill.

Hon nickade och satte sig på sängkanten och tittade på hur jag avlägsnade spole efter spole. När jag sedan började kamma ut håret så tyckte hon uppenbarligen att jag tog för klena tag, för hon bad att få borsten och ställde sig bakom mig.

-         Du skall ta kraftiga tag och borsta igenom håret helt. Då kommer det att falla fint och få fin lyster

Jag nickade, men visste inte om det var jag som medvetet nickade eller om det var hennes kraftiga tag som fick mitt huvud att åka fram och tillbaka som en nickedocka. Det såg ganska lustigt ut, så vi skrattade gemensamt åt synen. Under fortsatt glada miner så hjälpte hon mig att forma det som kanske skulle bli min nya skepnad, och när det hela var klart så granskade vi bägge kritiskt det vi såg.

-         Nu är jag nog inte rätt person att avgöra detta, men jag tycker att det ser bra ut och borde kunna fungera fint för dig. Visst ser det lite friserat ut, men bara det att du klippt håret gör ju att det får ett annat utseende. Jag tycker dock inte att det ser för feminint ut.

-         Nej, lite svårt att se med neutrala ögon, det medger jag. Visst är det annorlunda än hur det såg ut i morse, men konstigt vore det väl annars. Jag håller med dig om att det fortfarande är mig själv jag ser. Jag tycker inte att jag blivit någon annans avbild.

-         Nej, det är du. Kanske en liten mjukare bild av dig än som man fått tidigare, men det kan ju aldrig bli ”fel” eller hur?

-         Nej, tycker inte jag i alla fall. Sedan är ju det viktigaste att jag själv trivs med min frisyr. Det här är mitt hår och det sitter på mig. Jag skall ju inte behöva tänka på vad andra tycker och tänker.

-         Helt rätt, och får jag vara lite ärlig, så hade säkert många åsikter om hur ditt hår såg ut så sent som i morse, men inte sagt något. Jag vet vad jag tyckte, och när du nu har gjort något åt det, så tror jag att du kommer att möta mer positiva reaktioner på att du gjort något åt det än vilken frisyr du har. I värsta fall får du väl skylla på din hyrestant och säga att det är hennes verk.

 

Än en gång fick vi skratta tillsammans och det kändes underbart med hennes stöd och goda råd. Även om högg till lite vid hennes kommentar om mitt tidigare hår så uppskattade jag att hon sagt sin ärliga mening på ett så fint sätt och att vi ändå vågade vara ärliga mot varandra. Det bådade gott för framtiden.

 

Kapitel 5

Jag kände mig visserligen väldigt styrkt av samtalet med Greta när jag gick i väg till skolan på morgonen, men ändå så fanns det fjärilar i magen av oro för vad klasskamrater och andra skulle säga. Jag hann heller inte mer än in på i klassrummet förrän första kommentaren hängde där i luften

-         Kolla, Kim har klippt sig!

Blickarna vändes givetvis mot mig, men när jag inte reagerade på avsett sätt utan direkt kontrade med

-         Visst, du kan få adressen!

Jag kunde riktigt se hur han kippade efter luft och sökte ett dräpande svar, men jag hade snabbt fått skrattet med mig. Någon mer kommentar skedde inte då, men jag såg att flera blickar sändes mot mig och tänkte att kommentarerna inte var slut i och med detta.

 

Mycket riktigt så gick det bara till nästa rast innan några av tjejerna i klassen passade på när jag stod och stuvade ner böckerna i väskan efter lektionen och gjorde sig en lov i närheten av mig.

-         Snyggt! Jag tar gärna adressen till din frisör.

-         Tack, svarade jag och blev för första gången lite förlägen över berömmet.

-         Varsågod, svarade en annan tjej och lämnade rummet med de övriga.

 

Under resterande delen av förmiddagen så kom det lite kommentarer här och där, även från lärarna, men den stora katastrofen lyste helt med sin frånvaro. Inte heller under lunchrasten dök det upp några småpåvar som skulle profilera sig, utan jag kunde i lugn och ro äta maten och sedan invänta eftermiddagens lektioner tillsammans med några kamrater. När jag sedan gick hem så kändes det nästan lite avslaget och jag var nästan lite besviken på att jag inte fått fler kommentarer än de jag fått.

 

Hela veckan förflöt utan direkta kommentarer, och jag började nu ställa in mig för nästa elddop när argusögonen hemma skulle granska mitt nya yttre. Mamma blev givetvis häpen, men vad jag kunde förstå på hennes kommentarer så var det närmast en lättnad att jag äntligen gjort något åt saken och inte lät håret bli än mer vildvuxet. Hon hade väl innerst inne hoppats på att jag skulle ha tröttnat på långt hår och återgått till normal herrfrisyr, så det var egentligen med blandade känslor som hon såg mig. Nu förstod hon att min vilja, åtminstone ett tag framöver, att ha långt hår slutgiltigt hade stadfästs och att jag inte var mottaglig för andra idéer. Med det konstaterandet i ryggen så fogade hon sig ändå till faktum och gav min nya frisyr sitt godkännande. Pappas verbala kommentarer var väl ännu färre, men även i hans ögon kunde jag utläsa en viss resignation.

 

Mina systrar däremot ville veta det mesta om vem som gjort jobbet och hur jag kommit fram till just denna frisyr. Utan att undanhålla fakta så försökte jag dock hålla tillbaka så mycket som möjligt av allt som hänt och konstaterade bara att det var hyresvärdinnans dotter, som råkade vara frisör, som grep sig an verket och klippte mig. Mina systrar har alltid varit oblyga och tagit sig friheter så de gav sig handgripligt på min frisyr och riktigt kände sig fram och klämde minst två gånger på varje hårstrå. Det var mamma som fick dom att lugna ner sig och uppföra sig normalt. Jag hade i och för sig inget emot deras uppmärksamhet, för den visade ändå att dom accepterat min frisyr, men jag var ändå tacksam för mammas inhopp, för jag kände att de började närma sig frågeställningar och idéer som jag helst av allt inte ville skulle diskuteras.

 

Fredagskvällen blev annars rätt lugn och mina systrar for iväg för att träffa kompisar medan jag blev kvar hemma framför TVn med mamma och pappa. Även lördagen såg ut att följa sina normala uppkörda spår med lite shopping på dan och sedan middag med en eller flera släktingar. Jag anade därför inga som helst ugglor i mossen när mamma, efter shoppingturen, berättade att vi blivit bortbjudna till mina kusiner Stig och Lisa med föräldrar. Om jag hade tänkt duscha så var det bäst nu så att det inte skulle bli stockning i badrummet senare. Jag tyckte förslaget lät bra och följde uppmaningen. Jag visste så innerligt väl hur stressigt det skulle bli om en stund när mina två systrar tänkte ockupera badrummet för evinnerliga tider och inte släppa fram någon annan. Just nu så var de uppenbarligen fullt sysselsatta med att spisa skivor inne hos sig jag borde kunna få ha badrummet för mig själv en stund.

 

Riktigt så enkelt blev det nu inte. När jag duschat klart och precis torkat mig och draperat handduken runt mina höfter för att sedan i lugn och ro göra något åt mitt hår så bankade det på dörren och äldsta systern ville in. Bråttom lät det som, och som den vänliga själ jag är så öppnade jag för att lämna plats åt henne. Hon var dock inte det minsta intresserad av att gå in, utan istället tog tag i mig och ledde mig in till hennes rum. Där stod yngsta systern redo med en kam och runt henne fanns allehanda redskap för hårskötsel. Jag blev ombedd att sätta mig ner och i mun på varandra så förklarade de att om jag nu bestämt mig för att ha långt hår och dessutom hålla det välskött så skulle jag nu få lektion nr 1 i den konsten. Jag försökte protestera, men både insåg det lönlösa och även tyckte det var spännande att jämföra deras heminlärda skicklighet med Carros.

 

Nog var mina systrar skickliga allt. De arbetade snabbt och effektivt. Hade jag inte haft mina erfarenheter med Carro med mig, så skulle jag inte alls ha hängt med i det tempo som de jobbade i, men nu var jag rätt så klar över hur de gjorde och kunde även till viss del förutspå resultatet när jag såg hur spolarna rullades. Jag försökte dock inte verka för initierad, utan höll mig avvaktande inför det som skedde. Halvvägs in i upprullningen så försvann åter min äldsta syster, så jag fick överta langningen av hårrullar allt eftersom de fästes mot mitt huvud. När allt var klart så fick jag en liten annan typ av hårnät fästad runt hela härligheten, och jag blev precis klar när storasyster min kom in nyduschad och med håret insvept i en turban och en handduk käckt svept runt kroppen. Utan att behöva be om det så reste jag på mig och lät henne ta plats i stolen. Jag blev lite vilsen och obeslutsam om jag skulle vara kvar där eller om min ”seans” nu var över och min närvaro fortsättningsvis var mindre önskvärd, men jag han inte fullfölja tankarna innan Anita, min yngsta syster, tog till orda

-         Jag börjar med Ullas hår nu, men du skall strax få ta över och rulla upp resten. Titta hur jag gör så går det hur bra som helst sedan.

Jag nickade och ställde mig så att jag kunde se hur hon gjorde. Ulla kommenterade också hur hon ville ha det och information av typ ”grekiska” studsade mellan mina systrar innan Anita tog tag i första hårslingan och rullade upp den. Hon gjorde väl en fyra fem spolar till innan hon räckte över kammen till mig

-         Nu är det din tur!

Jag tog emot kammen och skulle precis få mina första instruktioner när Ulla höjde sin stämma igen

-         Jag har tittat en stund på dig, och det ser så konstigt ut med papiljotter på ditt huvud och handduken runt dina höfter. Antingen så sätter du handduken som jag har den eller så lånar du en behå av mig. Så där kan du i alla fall inte se ut!

-         Nej, det har du rätt i, svarade Anita. Jag tyckte det var något som kändes fel, men kunde inte komma på vad. Nå behå, eller knyta om handduken?, skrattade hon vänligt

-         Jag tar nog handduken, svarade jag och lyckades efter lite besvär få den på plats samtidigt som jag kände hur blodet steg i ansiktet på mig.

För att snabbt avleda deras uppmärksamhet så satte jag igång med att ta tag i den hårslinga som stod på tur och när Anita räckte mig hårspolen, så fick jag sträcka ordentligt på händerna för att fästa den i toppen av Anitas långa hår. Rörelsen fick min överkropp att sträckas ut som i sin tur medförde att min handduk helt förlorade sina fästpunkter och rasade rakt ner i golvet. Där blev jag ståendes med mina händer sträckta rakt framför mig, hållandes en hårspole och en hårslinga i händerna utan möjlighet att skyla min numer helt nakna kropp. Mina systrar uppfattade tydligen inte situationen först, men när sanningen uppenbarade sig så började de fnittra hejdlöst. Först blev jag både arg, irriterad och även en hel del förlägen, men strax så kunde jag inte heller se något annat än det lustiga i situationen och började fnittra med. Ulla var den första att komma till sans

-         Anita! Kan inte du hämta ett par trosor åt vårt stackars nakna syskon. Stackarn vet tydligen inte hur man förbereder sig rätt när man går till duschen.

-         Skall bli, svarade Anita och hade sekunden senare ett par trosor i handen för mig att sätta på mig.

De var av enkelt snitt och i bomull, men de hade ändå omisskännligt kvinnligt snitt och hade dessutom diskreta spetsar längs benöppningarna. Med blossande kinder tog jag dock emot dom och drog på mig trosorna så snabbt jag kunde. Jag såg i ögonvrån att mina systrar diskret tittade bort, och Anita gjorde sig beredd att knyta om handduken åt mig. Hon var mindre blyg än jag när jag knutit den, och det kändes som om den skulle knäcka alla mina revben på en gång när den väl var på plats. Efter några små provrörelser så kunde vi konstatera att den höll sig på plats och vi kunde återuppta arbetet med Ullas hår. Jag lyckades få första spolen på plats utan att vare sig slita håret av Ullas huvud eller snitta upp hennes skalp med hårpinnen, och fick därför förnyat förtroende att även ta nästa spole. Strax nickade Anita sitt godkännande åt mig att även fortsätta med resten och hon försvann iväg mot badrummet.

 

För mig tog det längre tid att bli klar, så Anita han komma tillbaka och se hur allt tog sig ut och även hjälpa mig med hårnätet innan det blev ett platsbyte igen. Nu trodde jag att jag skulle bli entledigad från posten som ställföreträdande hårfrisörska, men jag blev snabbt inkallad till tjänst igen och uppmanad att även se till att Anita fick sitt hår upplagt. På samma sätt som Ulla instruerat Anita om sina önskemål så strömmade nu samma ström av ”grekiska” emot mig, men Ulla var vänlig nog att översätta allt till begriplig svenska åt mig. När jag nickat att jag uppfattat instruktionerna så fick jag ensamt förtroendet att utföra uppdraget. Visserligen hade jag ett par argusögon riktade emot mig från innehavarinnan av håret, så vilka konstigheter som helst hade nog inte godkänts. Det kändes dock som om de redan litade på mina färdigheter och att ett nytt kapitel i vårt förhållande som syskon var på väg att skrivas.

 

Under mitt arbete med Anita så höll Ulla på bakom ryggen på mig och valde bland sina kläder. Lite då och då så kom hon fram och höll upp någon kreation för att få synpunkter. Anita svarade oftast med en lätt huvudskakning och Ulla återvände till garderoben för nästa val. Efter ytterligare någon huvudskakning så gjorde jag mig synlig och gav henne mina synpunkter. Jag tror därefter att hon medvetet valde ut fullständigt tokiga kombinationer för att höra min åsikt, men hur det än var med det så hade vi en trevlig och gemytlig stund som tom fick mamma att titta in i rummet och se hur det gick för oss. Hon verkade inte minsta förvånad att se mig så som jag var, så jag förstod att hela den här situationen var skapad av alla tre tillsammans. Riktigt att den skulle utvecklas till den här trivsamma föreställningen kanske inte riktigt funnits med i kalkylen, men vad gjorde det. Lite skall väl slumpen också få vara med och styra.

 

Mamma skrattade gott åt situationen och deltog en stund i munterheterna. Jag började allt mer slappna av och känna mig som en av dom, när jag hörde hur ytterdörren öppnades och pappa klev in i lägenheten. Jag riktigt kände hur situationen plötsligt förändrades för mig och när jag förstod att även han lockades fram till oss av våra glada röster så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Bästa sättet att ”försvinna” jag kom på var att bara fortsätta med det jag gjorde och inte göra något väsen av mig. Jag var nog den enda av oss fyra som reagerade på detta sätt, för ingen annan gjorde någon min av att plötsligt komma på andra tankar. Sekunden senare dök pappas huvud upp i dörröppningen och hälsade med ett glatt leende och en kram från Ulla som stod närmast. Hon verkade fullständigt oberörd av att hon var klädd som hon var och pappa verkade heller inte ha något att erinra. När sedan hans blick fortsatte in mot platsen där jag och Anita var så stelnade jag i mina rörelser och väntade på katastrofen.

 

Våra blickar möttes och efter att först lite fundersamt tittat på mig och sedan på resten av den skapelse som påstods vara hans son återvände blicken för att nu fast fokusera min stirrande blick. Jag kunde inte se det minsta ogillande i blicken, utan snarare en konstaterande blick som ungefär sade ”rätt åt dig”. Jag förstod att hans tankar gick något i stilen att hade jag gett mig in i det här frivilligt genom att vara så envis med att ha långt hår så fick jag själv ta konsekvenserna av det. Han tänkte inte hjälpa mig ur situationen. Han skulle säkert ha blivit än mer bekymrad om han skulle ha insett hela vidden av den scen han nu var åsyna vittne till och förstått att jag inte var det minsta intresserad av att bli hjälpt ut ur situationen. Så när som på pappas ankomst så var det här något av det härligaste jag upplevt och ville verkligen inte att det skulle ta slut.

 

Pappa dröjde sig kvar i dörrhålet tills Ulla lite diskret harklade sig och pappa ursäktade sig och gick därifrån i sällskap med mamma. Ulla återgick till att botanisera i garderoben, och om det var vår oförmåga att ge henne bra svar eller ej skall jag låta vara osagt, men ut kom hon i alla fall med en kjol och en blus som hon hängde på en stolsrygg. I spegeln såg jag sedan hur hon helt ogenerat lät handduken falla och med ett brett leende riktat direkt mot mig plockade fram en behå ur sin byrålåda och satte den på sin plats. För andra gången på en kort stund stod jag som förstenad inför det som hände, och det behövdes en harkling från Anita för att återföra mig till verkligheten. Även om jag nu ägnade min uppmärksamhet åt Anitas hår så kunde jag inte undgå att se hur Ulla sedan fortsatte med att åla sig i en gördel och sedan direkt börja med att trä på sig strumporna hon också tagit fram.

 

En underkjol skylde sedan hennes undre kroppshalva innan hon fortsatte med den vida kjolen. Sist satte hon på sig blusen och jag såg då att den var knäppt i ryggen och leendes kom hon fram mot mig och vände sin rygg mot mig.

-         Som betalning så får du vara så snäll och knäppa åt mig

-         Betalning?, frågade jag undrande

-         För blickarna du gav mig nyss, så klart. Men var inte orolig, du lär dig snart att vi i det här rummet inte har några hemligheter för varandra, så jag tar inte illa upp. Tvärtom är det bara bra att du lär dig så vi kan ha lite nytta av dig också och inte bara får se till att du och pappa trivs. Så välkommen i gänget av tjänstefolk, svarade Ulla lite ironiskt samtidigt som jag blev klar med knäppningen av hennes blus och fick en puss på kinden som tack.

Jag återgick till uppläggningen av Anitas hår som hindrats ett flertal gånger den senaste kvarten. Under Ullas överinseende så skyndade jag mig att avsluta det hela och fick en klapp på axeln för väl avslutat värv.

-         Duktigt! Du har känsla för det här, uppenbarligen, och jag tycker att du var riktigt duktig på att kommentera klädvalen. Har du lust att välja ut det jag skall ha på mig?, frågade Anita

-         Visst, svarade jag lite förläget och undrade om jag visat mig för intresserad.

 

Samtidigt med att jag öppnade hennes garderob så plockade hon fram sina underkläder och lite mer i skymundan så satte hon på sig dom. När jag valt färdigt och gav henne mitt val, en enklare klänning så var hon redan klädd i sina underkläder och väntade på mitt val. Med en gillande blick tog hon emot klänningen och tvekade inte en sekund att dra den över sitt huvud. Blixtlåset i ryggen fick jag dra upp.

 

Plötsligt så visste jag varken ut eller in. Mina systrar var i stort sett färdigklädda, och väntade nu bara på att håret skulle torka. Själv så var jag allt annat än klädd, och det naturliga var att jag skulle ha gett mig in till mitt rum för att klä på mig. Men vad var naturligt i den här situationen? Jag blev därför rådvillt stående i deras rum, och det kändes att även dom kände att något mer borde göras. Efter ett snabbt ögonkast dem emellan började så Ulla att prata lite lågmält

-         Tack för hjälpen, kära syskon. Du har verkligen gjort ett strålande bra jobb. Egentligen så skulle väl vi nu ha hjälpt dig med kläderna, för du ser verkligen ut som om du gärna skulle vilja det, men eftersom vi skall bort så tror jag inte det riktigt är läge för det idag. Pappa har väl också fått mer än nog av detta, så det är väl inte värt att spänna bågen för hårt, eller hur?

Jag visste inte vilket av påståendena hon menade med sitt ”eller hur”, så jag bara nickade tyst och kände hur strupen genast blev alldeles torr. Anita fortsatte

-         En sak kan vi dock göra, om du vill förstås. Du kan få prova på att ha en gördel och strumpor. Det kommer inte att synas under dina vanliga kläder.

Fortfarande helt stum nickade jag bara och tog emot de utsträckta kläderna och lät handduken falla för att sedan börja åla mig i den trånga gördeln. Jag försökte visa mig mindre kunnig i den tekniken än vad jag var, men jag tror nog att mina systrar redan insett att det här inte var första gången för mig. De log uppskattat åt mig och gav mig sedan en av strumporna. Försiktigt samlade jag ihop strumpan på det sätt jag sett dom göra och trädde den på min fot och lät den så akta glida upp längs mitt ben. Med foten så där förföriskt sträckt och med rätt vridning hakade jag på strumpebandet. Lite nervös var jag, så det strulade en del för mig, vilket faktiskt gjorde det hela mer nybörjaraktigt. Andra strumpan gick bättre och jag kunde stolt titta mig i spegeln. Mina systrar slöt upp bakom mig och Ulla betraktade mig länge innan hon fortsatte

-         Om du väljer att ha den där pullovern som du brukar ha så tror jag faktiskt att du skulle kunna ha en behå under. Den kommer inte att synas. Vänta här så går jag efter dina kläder.

 

Häpen tittade jag på Ulla, men hon var redan iväg mot mitt rum. Strax kom hon tillbaka med både byxor, skjorta och pullovern hon tänkt på. Hon överräckte plaggen och kommenterade samtidigt

-         Du har aldrig tänkt på att man kan använda fler galgar än en i garderoben?

Jag rodnade lite och lovade mig själv att jag nog skulle ägna mina kläder större omsorg fortsättningsvis även om de kändes tråkiga och trista i jämförelse med mina systrars. Hon hade visserligen överdrivit när hon påstod att jag hade bara en galge i garderoben, men delvis hade hon rätt. Kläderna hängde gärna i lager på lager och jag brydde mig föga om ett antal ramlade ner och lade sig i en hög på golvet. Jag nickade skuldmedvetet mot henne och tog samtidigt emot den behå som Anita letat upp och räckte mig. Jag såg genast att den hade samma mönster som gördeln jag hade på mig, och att den tillhörde en av mina absoluta favoriter de gånger jag haft tillfälle att botanisera bland deras kläder.

 

Utan att tänka mig för så knäppte jag behån framför mig och snodde runt den och trädde armarna i sina hålor. Jag hann precis se upp för att hinna se de ”vad-var-det-jag-sa”-blickarna som hastigt utbytts dem emellan. Gjort var emellertid gjort, så jag försökte så obesvärat som möjligt sätta på mig skjortan och dra på mig byxorna. Det var en annan känsla än normalt när byxbenen gled längs de nu strumpförsedda störarna och det gick en lätt ilning genom min kropp. Jag lät mig dock inte bli alltför exalterad utan fortsatte direkt med pullovern. Inte utan visst besvär fick jag pullovern över papiljotterna. Kritiskt började jag sedan granska min överkropp, och hur jag än tittade på mig, så tyckte jag inte att behån syntes. Kändes gjorde den dock och jag var mycket nöjd med Ullas initiativ. De bägge hade också studerat mig noga och gav nu klarsignal att det inte heller kunde se några spår av behån genom mina kläder. Vanliga strumpor hade dock Ulla glömt när hon hämtade alla de andra, så än så länge fick jag gå omkring och njuta av mina ”bara” fötter.

 

Jag blev också kvar i deras rum då Anita direkt började känna om mitt hår inte började bli torrt. Hon konstaterade att så var fallet, och började lossa på alla spolar. Visst kändes frisyren som hon kammade fram ganska så feminin, men den var inte superkvinnlig. Den lät mitt långa hår falla fritt men ändå välfriserat, och jag kände mig ganska så nöjd med hur den såg ut. Jag fick sedan hjälpa till med att frisera mina systrar innan mamma ropade att vi måste göra oss i ordning för att gå. Jag gav mina systrar ett par vänliga kramar som tack för all hjälp och tassade sedan försiktigt över till mitt rum för att få på mig strumpor utanpå dessa ljuvligheter. Med ett djupt andetag för att kunna möta nya argusögon gick jag sedan ut till mamma och pappa som väntade i hallen. Mamma var den som först reagerade

-         Så bra det blev. Blev ju riktigt fint!

Pappa tittade lite avvaktande på mig och svarade sedan lite avmätt

-         Blev i alla fall bättre än som det var innan

-         Visst är det så, svarade mamma diplomatiskt, men nu har han ju fått lära sig hur man sköter ett långt hår, så nu kommer det nog att se annorlunda ut framöver, eller hur Kim?

-         Jo visst, svarade jag utan att egentligen notera vad jag svarade på.

 

Samvaron med mina kusiner blev lika lättsam som vanligt. De är några år yngre än mig, och vi har alltid haft kul tillsammans. I början så var jag själv lite avvaktande och trodde inte att jag skulle kunna hålla på som jag brukade, men när jag kände att kläderna trots sina restriktiva tendenser lät min kropp göra både det ena och det andra så slappnade jag av och spelade med i deras upptåg. Jag märkte heller aldrig att någon tittade konstigt på mig eller reagerade på något annat sätt. Inte ens när moster min kramade om mig hjärtligt och synade mitt hår ingående kändes det konstigt. Hon hade från början visat sig välvilligt inställd till mitt hårsamlande, säkert en hel del beroende på att hennes son sedan tidigare hade väl så långt hår som mitt. Hans var emellertid mycket tunnare och dessutom helt rakt, så han hade det alltid uppsatt i en hästsvans. Nu betraktade hon intresserat min frisyr och gav mig några menande blickar som jag tydde till att hon förstod hur den trollats fram. Hon sade dock inget högt, utan klappade mig glatt på kinden som uppskattning.

 

Resten av kvällen förflöt utan speciella händelser, och vi återvände både mätta och belåtna hem fram på sena kvällskvisten. Det var bara att gå och lägga sig, och med saknad så skalade jag av mig kläderna och lade dom på stolen bredvid min säng. För att inte hur tydligt som helst demonstrera deras närvaro lade jag skjortan ovanpå, men jag kunde när som helst sträcka ut handen och känna de silkeslena strumporna och den styva, men ändå så följsamma gördel jag haft på mig under kvällen. Behån ville jag inte skiljas från riktigt lika enkelt, så med den under min pyjamas somnade jag snart in.

 

Kapitel 6

Jag vaknade av att det knackade försynt på dörren och Anita smög in på mitt rum. När jag efter lite fumlande lyckades tända min sänglampa så såg jag häpet på henne där hon stod mitt i rummet i ett praktiskt taget genomskinligt nattlinne. Hon verkade dock inte bry sig om mina blickar, utan tassade fram till min stol bredvid sängen och lade en liten hög kläder där. Jag hade ännu inte riktigt hunnit gnugga gruset ur ögonen, så jag såg inte riktigt vad hon lade på stolen, men jag hörde i alla fall hennes ord

-         Lägger lite kläder här så du har något att byta till. Fortsätt sova en stund till du, jag ville bara lämna över det här innan det var dags för dig att stiga upp.

Jag kunde bara nicka till svar och lade mig ner för att somna om, vilket jag också gjorde på direkten. När jag senare vaknade upp så molade en tanke att jag drömt något vackert under natten, men jag fick inte riktigt grepp om drömmen. När jag så sträckte på mig och började fundera på dagen så fick jag syn på klädhögen på stolen. Genast for det genom mitt huvud att drömmen inte varit någon dröm, utan en härlig verklighet. Jag började genast syna klädhögen, och den bestod av tre-fyra par trosor, ett nytt set med behå och gördel, strumpor och ett enkelt men mycket feminint linne. Rodnande insåg jag att mina systrar gärna såg att jag hade dessa kläder på mig även idag. Jag ville också väldigt gärna göra det de önskade, men fick ändå en fundering om jag gjorde ”rätt”. Ett användande av kläderna skulle på ett helt annat sätt än igår bekräfta att jag hade en dragning till det kvinnliga, och även om det var dagens sanning så visste jag inte om jag själv var beredd att acceptera denna verklighet och på detta sätt ”offentliggöra” den. Jag velade fram och tillbaka mellan de olika ståndpunkterna, men dragningskraften från kläderna var alltför stor.

 

Efter att morgontoaletten var avklarad och jag återvänt till mitt rum så fanns det inte längre något val, utan jag valde ut ett par av trosorna och satte på mig både behå och gördel. Strumporna var lite grövre än de jag använt igår, och jag insåg att jag knappast skulle behöva några långkalsonger när jag gick ut med de här på mig under byxorna. Jag tvekade en stund med linnet, för det var verkligen feminint, men efter en stunds övervägande så insåg jag att allt det övriga jag också hade på mig om något var feminint, så varför tveka för just detta plagg. Jag skyndade mig dock att få på mig såväl skjorta som byxor innan jag letade fram en lämplig tröja att ha på mig. Jag plockade sedan ihop underkläderna från igår och funderade lite hur jag skulle göra med dom. När jag hörde att mina systrar uppenbarligen var vakna tog jag högen med kläder och gick över mot deras rum. Efter en lätt knackning och ett ”kom in” steg jag in och blev stående på tröskeln. Båda mina systrar var uppe och i full färd med att klä på sig, eller rättare klä av sig. Bägge stod med nattlinnena i händerna och trots min närvaro så gjorde de ingen min av att skyla sig. Tvärtom fortsatte de med sina bestyr och Ulla som såg min förvånande min kommenterade

-         Som jag sa igår så har vi inga hemligheter för varandra i det här rummet. Kom in du så skall jag hjälpa dig med att borsta ut ditt hår. Det måste du tänka på att göra varje morgon och gärna på kvällen också. Ville du något annat förresten?

-         Jo, stammade jag fram, jag ville bara tacka för lånet och lämna tillbaka det här.

-         Varsågod. Kändes det bra att ha dom?

-         Jo, svarade jag försiktigt

-         Nå, passade något av det du fick av mig i morse då, frågade Anita

-         Ja, allt passade fint. Jag har dom på mig också, svarade jag lite mer kavat.

-         Misstänkte det, svarade Anita och log mot mig innan hon fortsatte

-         Du kan behålla allt det du fick av mig och även det du har i handen. Det var sådant jag ändå aldrig använder, så det är inga problem. Däremot så skall jag visa dig hur du tar hand om kläderna. Lika bra att du får lära dig direkt att tvätta upp dina underkläder efter användning så håller dom längre och dessutom håller sig fina. Låt Ulla borsta ditt hår så hinner jag klä på mig.

 

Ulla satte bara på sig en behå och bytte sina trosor innan hon gav sig i kast med mitt hår. Jag kände verkligen hur håret först protesterade mot behandlingen men sedan mer och mer välvilligt svarade på hennes kraftiga borstning. Jag kunde också se hur blankt och följsamt håret blev och insåg hur värdefullt denna behandling var. När hon var nöjd så bytte vi plats och jag fick praktisera på hennes hår och jag fick flera gånger tillsägelse att jag var för försiktig och måste ta i med kraftigare tag. Anita hade under tiden gjort sig i ordning, och med varsin hög, inkluderat Ullas kläder från igår, tågade vi ut i badrummet och gjorde i ordning en tvättbalja. Anita visade mig först, och sedan fick jag prova. Plagg efter plagg tvättades, och det kändes inte ett dugg konstigt att stå där och tvätta de intimaste av alla kvinnoplagg och dessutom nu veta att några av dom numer ägdes av mig själv. Klädstrecket över badkaret var snart fullt med alla läckra underkläder, och vi gjorde rent efter oss innan vi återvände till våra rum. Mamma och pappa började också röra på sig, och gemensamt så dukade vi fram frukost och intog den tillsammans under det att radion stod på i hörnet och spelade lättsam musik innan svensktoppen skulle presenteras.

 

Resten av söndagen försvann bara iväg, och när det blev dags för mig att ta mig till stationen för att åka tillbaka till skolan så blev uppbrottet mycket mer intensivt än någon gång tidigare. Mina systrar hade sett till att de fick en stund själva med mig, och jag fick många goda råd om både det ena och det andra och även lyckönskningar. De hade också nogsamt sett till att alla kläder jag fått åkt ner i min väska och jag hade också sett att några saker jag inte känt igen också stuvats ner i väskan. Mamma och pappa hade varit mer som vanligt, men pappa verkade lite smått fundersam när han följde mig till tåget och vinkade av mig med orden

-         Sköt om dig! Hoppas veckan blir bra. Du skall veta att både mamma och jag tänker på dig och vi vet att du gör bra ifrån dig däruppe. Glöm bara inte bort att koppla av ibland och ta tillfället i akt att lära känna dina kamrater däruppe. Studier är bara den ena biten av livet, man måste också lära känna sig själv och andra för att klara sig bra längre fram. Du vet att vi står bakom dig och gärna hjälper dig när du behöver vårt stöd.

Jag noterade förvånat det pappa sagt. Visserligen var det egentligen inget konstigt det han sade, för även om orden sällan sades så kändes verkligen hans ord såsom sanna. Förvåningen berodde mer på att de sades och det efter denna helg med allt vad den innehållit. Jag kunde inte annat än utläsa av orden att pappa fortfarande var undrande inför det som hänt och inte riktigt visste vad som var på gång (vem som det visste), men att han ändå ville markera sin lojalitet med mig. Jag tog tacksamt emot orden och lovade att jag skulle göra så gott jag kunde. Innan vi steg på tåget så gav jag honom en riktig kram, och först så blev han lite överraskad, sedan kände jag hur han besvarade kramen och verkade riktigt rörd när jag slutligen måste hoppa på tåget och stänga dörren.

 

Kapitel 7

Hösten gled sakta över mot vinter och min första termin på denna nya ort var nu snart tillända. Jag kunde se tillbaka på en termin som inneburit en hel del förändringar för mig. Det som bara för någon månad sedan kändes helt främmande och fjärran från den verklighet jag levde i var nu ”vardagsmat” för mig. Jag skötte mitt långa hår exemplariskt och mötte inget annat än stor respons, trots att det åtminstone för tjejerna i klassen måste ha framstått som fullständigt klart hur jag skötte min frisyr och vilka redskap jag använde. Säkert berodde en hel del på att jag själv inte gjorde någon min av att vara det minsta osäker, utan kunde ta fram en borste och borsta igenom håret så fort det kändes som om det blivit ett ”råttbo”.

 

Jag använde också ofta de underkläder jag fått av mina systrar, och praktiskt alla dagar som vi inte hade gymnastik på så hade jag dessa under mina vanliga kläder. Jag hade tom skaffat ett par rejäla vinterstrumpor, och de värmde mig nu skönt under byxorna. Jag tyckte jag hade gjort en klar vinst i bytet till dessa från de förhatliga långkalsongerna. Det kändes också så fritt och skönt att komma hem och dra av mig herrsockorna och bara gå omkring i strumplästen och kunna se tårna genom strumporna. Praktiskt taget varje natt så använde jag också det nattlinne som Anita smugglat med ner i min väska. Jag hade sedan fått små diskreta frågor från dom om jag använt nattlinnet, men jag bara log och lät dom tolka det hela på sitt sätt. Eftersom de inte frågade mer och jag fortfarande villigt deltog i deras gemensamma hårövningar på lördagarna så antog jag att de listat ut hur det var, men jag tyckte att jag inte behövde berätta precis allt för dom.

 

En kväll när jag satt och gjorde mina läxor knackade det på dörren och Carro oväntat steg in. Jag hade bara flyktigt stött på henne någon gång och det hade aldrig blivit några längre samtal. Hon hade i alla fall sett nöjd ut och även berömt mig för hur jag uppenbarligen skötte mitt hår. Jag hade i lika berömmande ordalag tackat för hennes insats och även om jag inte sade det direkt, så fanns det underförstått att jag inte skulle ha något emot ytterligare sittningar. Jag blev därför inte precis förvånad när hon bad att få slå sig ner och om hon fick fråga mig ett par saker. Jag bara nickade till svar och samtidigt som hon slog sig ner i fåtöljen snurrade jag runt i kontorsstolen så att jag skulle vara vänd mot henne. Jag märkte genast att något var ”fel” och att Carro också hade uppmärksammat det hela. Hon sade emellertid inget direkt, utan satte sig tillrätta i fåtöljen med ett lätt leende på läpparna

-         Det här kommer nog att bli lättare än vad jag trodde, inledde Carro och nickade lätt mot mina fötter som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av.

Nej, bli inte generad, du får väl ha vilka strumpor du vill för mig, men just genom att du har den sortens strumpor på dig så kanske jag inte behöver övertyga dig lika mycket som om du inte hade haft dom.

-         Övertyga om vadå?, frågade jag nyfiket

-         Jo, jag har tänkt mer på det som vi gjorde senast, och jag trivdes bra med dig som modell. Du var inte bara bra som modell, utan dessutom har du ett bra hår att arbeta med. Gudarna skall veta att det är skillnad från person till person, men ditt hår är jättetacksamt att arbeta med. Inte helt enkelt, det kräver sin man, men ändå ganska fogligt. Jag skulle därför vilja göra ytterligare en omgång med dig, men det måste ske på ett litet annat sätt den här gången, annars så kan jag inte få de svar jag vill ha inför min fortsatta träning. Jag kan inte heller nu ge dig någon ersättning, annat än att jag kommer att ge dig en gratis klippning igen, men som en liten erkänsla så tänkte jag ändå erbjuda dig ett par biobiljetter som ersättning.

-         Inte behöver du ge mig någon ersättning…..började jag men Carro viftade avvärjande

-         Vänta bara tills du hört vad jag vill av dig så kanske du inte nöjer dig med några biljetter, skrattade Carro och fortsatte

Eftersom jag så gärna vill se frisyren som en del av den människa som bär den så skulle jag göra orätt mot mig själv om jag inte nu när jag tränar ser till helheten. Jag skulle därför vilja få klä dig som tjej också. Jag förstår att du kanske har svårt att bestämma det direkt, men jag tror att du både känner och förstår att jag tänker göra det med samma diskretion som förra gången. Nå vad säger du?

 

Jag blev tyst en stund och funderade lite för mig själv hur jag skulle formulera svaret. Jag hade verkligen blivit överraskad över hennes förslag, och inte minst hennes rättframma och enkla sätt att presentera det på. Jag borde kunna göra mitt svar lika enkelt och opretentiöst. Jag tittade därför ånyo mot henne och gjorde inte längre några försök att dölja mina fötter när jag svarade

-         OK, du har fått en modell den här gången också. När hade du tänkt dig detta?

Carro sken upp som en sol och gav mig en hastig kram innan hon åter sjönk ner i fåtöljen

-         Jag var faktiskt riktigt osäker på att du skulle ställa upp men jag tyckte att vi hade haft så kul och trevligt tillsammans senast att jag i alla fall tyckte att jag kunde ställa frågan till dig. Du skall tro att jag blev lättad när jag såg att du hade nylonstrumpor på dig. Då förstod jag att du skulle svara ja. Hoppas du ursäktar min rättframhet, men du gillar tanken, eller hur?

-         Ja, jag gillar den, svarade jag tveklöst, men jag har ändå ingen aning om vad det kommer att innebära eller vad du tänker göra med mig. Där svävar jag i fullständig okunnighet.

-         Det skall du inte behöva göra längre. Snart kommer du att få veta hur du kan se ut som tjej. Spännande tanke, eller hur?

-         Ja, mycket.

-         Jag måste vara ofin att fråga några saker bara. Jag hade förresten tänkt mig redan på lördag om det är OK för dig. Jag vet att jag är sen så fungerar det inte så anpassar jag mig till ditt schema.

-         Lördag är utmärkt för mig. Tänkte ändå vara kvar den här helgen, och har inget inplanerat.

-         Fint! Det är några saker som jag behöver veta. Visserligen lite färre nu än innan jag kom in hit, men några oklarheter har jag fortfarande.

-         Som vadå?

-         Först som sist, har du någon aning om vilken storlek du har när det gäller tjejkläder?

-         Nej, inte så där helt säkert. Mina systrar drar 38-40 och dom brukar jag kunna ha, svarade jag och insåg snabbt vad jag sagt och rodnade djupt.

-         Du behöver inte bli inte generad, jag började misstänka hur allt stod till under tiden vi höll på förra gången, men jag kunde inte veta säkert. Eftersom jag visste att du hade två systrar så trodde jag nog att du visst hade hum om din storlek. Ser ut att stämma med mitt antagande också. Med din tillåtelse så ordnar jag fram lämpliga kläder till på lördag. Hur har du det med underkläder, har du behå, underkjolar och sånt?

-         Behå har jag, svarade jag fortfarande blossande röd. Det var uppenbarligen svårt att sitta så här avspänt och prata om något så intimt som detta. Underkjolar har jag inga, men trosor och gördel har jag.

-         Bra, då vet jag. Vi kan väl höras framåt fredag. Kan jag förresten lägga in kläderna jag vill att du skall ha på dig här på rummet även om du inte är hemma?

-         Visst, det går bra, svarade jag

-         Härligt! Då skall jag inte störa dig längre, utan vi ses snart igen. Jo, jag tänkte vi kunde starta redan lördag morgon om det är OK.

-         Lördag morgon blir bra.

 

Carro reste på sig och jag följde henne de få stegen till dörren. Väl där vände hon sig om och gav mig en stor kram och lämnade mig sedan stående på tröskeln medan hon försvann in mot köket.

 

Jag var som i ett lyckorus resten av veckan. Jag ville berätta för alla vad jag skulle vara med om, men insåg samtidigt att det skulle vara helt omöjligt. Min räddningsplanka blev Greta som tydligen hört av Carro om den förestående övningen. En kväll kom hon bara in till mig och satte sig för att prata. Vi pratade om allt möjligt och det kändes befriande att bara prata med någon. Spänningen inom mig släppte och när Greta plötsligt frågade mig om jag tyckte att det skulle bli jobbigt att klä mig som kvinna, så var det som att vrida om en strömbrytare, eller hellre, öppna en dammlucka.

 

Plötsligt släppte alla fördämningar inom mig och allt jag burit inom mig av outredda frågor och funderingar kom nu upp till ytan. Jag har ingen aning om Greta anat något eller om hon på annat sätt var förberedd på det som skedde under de närmaste timmarna, men hon lyssnade tålmodigt och lät i stort sett mig tala till punkt. De gånger hon bröt in i min monolog var när jag blev alltför otydlig och virrig i min beskrivning.

 

När hela jag kändes som en ihopknölad tetrapak, tömd och förbrukad på sitt innehåll, satte hon sig bredvid mig på sängkanten och kramade om mig. Vi satt nog tysta i ett par minuter innan hon tog till orda.

-         Tänk så mycket man inte vet om andra. Jag är både fascinerad och imponerad av din berättelse. Hur har du kunnat bära på allt detta utan att spricka?

Utan att vänta, eller ens förvänta sig ett svar, fortsatte hon

-         Jag hoppas att du inte känner dig pressad av mig eller Carro att gå fortare fram än du själv önskar. Även om jag inte vet något om just det du berättat så har jag ändå så stor livserfarenhet att jag förstår att man i sin iver att både göra sig själv och andra till viljes så är det lätt att man förivrar sig och tar ett steg för mycket. Om det är så tycker jag att du skall säga till och sätta punkt här.

Hon gjorde en liten konstpaus för att själv hämta andan och låta mig ta chansen att ta ett steg tillbaka, men jag skakade bara på huvudet och lät henne fortsätta.

-         Gott. Jag trodde heller inte att du tänkte backa. Du verkar alldeles för övertygad om att det du gör är rätt fast jag förstått att du egentligen inte har den minsta aning om vad det är som väntar dig. Måste vara en stark drivkraft som finns där inom dig och som leder dig mot ett okänt mål och ändå är du så målmedveten. Fascinerande!

 

Det uppstod en stunds tystnad och vi satt bara där och höll om varandra. Egentligen behövde inte fler ord sägas utan det mesta var sagt. Greta var dock en praktiskt lagd kvinna och ville uppenbarligen hjälpa till, så efter en stunds tystnad började hon försiktigt.

-         Carro nämnde att du inte hade några annat än underkläder och att hon måste skaffa fram åtminstone ett par uppsättningar kläder för dig att ha. I källaren så finns alla Carros kläder som hon hade innan hon flyttade hemifrån, dom borde kunna passa dig ganska bra om mitt ögonmått inte sviker mig helt. Vad säger du? Skall vi göra en inventering i morgon och se vad vi hittar?

-         Gärna!, svarade jag och sken upp som en sol.

-         Då säger vi det! Nu måste vi båda ta och sova en stund och låta allt det här smälta. Tack för ett trevligt samtal

-         Tack själv, svarade jag och gav Greta en vänlig godnattkram.

 

Även om jag var ordentligt trött och kände mig slak i största allmänhet dagen därpå, så var det med stora förväntningar jag såg fram emot kvällens genomgång av Carros garderob. När jag kom hem så tog jag mig också en dusch och satte på mig rena underkläder. Jag funderade länge på vad för kläder jag skulle ha på mig, men kom fram till att ett par enkla byxor och en tröja fick duga. Jag brydde mig dock inte om att skyla mina fötter med några extra sockor, utan mina nylonstrumpor var fullt synliga. Greta hade som hastigast stuckit in sitt huvud och meddelat att hon bara skulle få iväg Arne till Bruket, sedan skulle hon och jag ha en helkväll och botanisera bland alla kläder som fanns i källaren.

 

Med spänd förväntan i blicken blev det äntligen dags för mig och Greta att ta oss ner i källaren och provningen. Jag hade förväntat mig en traditionell källare, men möttes istället av en trevligt inredd lya i något som tydligen varit tänkt som en gillestuga. Greta berättade att Carro drivit igenom förändringen och lämnat sitt flickrum i bostadsplanet för att få lite mer frihetskänsla här nere. Här kunde hon vara mer ostörd med sina tjejkompisar och även ha lite större svängrum. I ett angränsande rum, som varit ett vedförråd, hade ställts i ordning som garderob och det var som att komma in i en mindre klädaffär. Lite urskuldande förklarade Greta att Carro alltid varit en modemedveten tjej, och som enda barnet så hade hon haft lätt att få sin vilja igenom.

 

Vi slösade inte mer tid på att diskutera, utan började i var sin ända av den långa klädstången och letade upp lämpliga kläder att prova. Riktigt vilken sorts kläder Carro haft i åtanke för mig hade inte framgått så där speciellt tydligt, men Greta tyckte att vi skulle titta igenom kläderna i största allmänhet och se vad som passade mig. Praktisk som Greta är så hade hon snart en enkel blus och en kjol i handen som hon tyckte jag skulle börja med. ”Bara så att jag fick känna mig så där lagom kvinnlig och komma ifrån mina killkläder” som hon uttryckte det. Jag hade absolut inget att invända och hade strax kläderna på min kropp. Jag fick gillande blickar från Greta, tills hon upptäckte hur formlöst blusen hängde runt min obefintliga byst. Hon bad mig genast att ta knäppa upp blusen, samtidigt som hon dök ner i en byrålåda och började leta efter något. Med en triumferande blick återkom hon med två skumgummibitar som var formade som bröst. Dom hade Carro själv tillverkat en gång i tiden när hennes egna behag varit alltför små. Hon hade lyckats få tag i skumgummi som hade en ganska så passande färg, och hade tom gjort tydligt markerade bröstvårtor på dom.

 

Utan minsta tvekan stoppade jag dom innanför behåkuporna och kände riktigt hur tyget plötsligt fick en funktion att fylla och inte bara vara en sladdrig accessoar till min klädedräkt. Det var också en helt annan känsla när jag ånyo knäppte blusen och kände hur den formade sig runt mina nya behag. Jag kände mig mycket tillfreds med mitt nya utseende och det var ytterst stimulerande att fortsätta letandet efter kläder nu när jag ”exteriört” kände mig lika mycket kvinna som ”interiört”.

 

Letandet upphörde dock strax för mig. Istället blev det provdockans roll jag fick ta på mig och jag bar tålmodigt på den bördan det innebar att behöva prova det ena fantastiska plagget efter det andra. Inte ett spår av klagomål letade sin väg ut från mina läppar eller kunde utläsas av mitt kroppsspråk trots att det var otaliga kreationer och kombinationer som skulle testas. Om Greta skulle ha fått avlämna ett omdöme om min tid som provdocka så skulle hon närmast beskrivit det som att jag befann mig i himmelriket och verkade flyga runt likt en ängel på små moln, men sååå rätt kan hon väl inte ha. Eller……?

 

Kläder for fram och tillbaka mellan rummet och klädkammaren, men obevekligt växte en hög på Carros forna säng som berättade att det var kläder som skulle få utstå en förnyad prövning. När hela klädlagret var genomgånget och vi borde ta itu med de lyckligt utvalda så föreslog Greta att vi skulle ta en paus och försöka få i oss lite stärkande i magen. Jag höll med om detta och utan minsta tvekan så följde jag Greta i släptåget upp för trapporna trots att jag var klädd i blus och kjol. Med gemensamma ansträngningar ordnade vi fram ett gediget bord fyllt med närande saker. Det kändes helt nödvändigt med ett avbrott och skönt att sitta ner och prata om annat än bara kläder, hur kul detta än var. Jag kunde dock inte låta bli att notera hur avslappnad och bekväm jag kände mig i kläderna jag hade på mig, och uppenbarligen hade även Greta gjort den noteringen för när jag återkom efter ha gjort en vända till kylskåpet och noga rättat till kjolen innan jag satte mig tittade hon på mig och sa

-         Du känns så naturlig: Jag har tittat på dig en lång stund för att försöka hitta något som visar att du inte gillar eller känner dig obekväm så som du är klädd nu, men jag kan inte hitta något. Tvärtom så verkar du hur hemtam som helst i kläderna. Har du verkligen inte hållit på så här tidigare?

-         Tack! Nej, som jag sa så visst har jag provat mina systrars kläder, men jag har aldrig haft dom på mig i den meningen att jag därmed skulle ha fått någon större vana. Visst har det säkert betydelse att jag sett och studerat hur dom bär upp plaggen, men jag tycker själv att det inte känns mer ovant.

-         Verkligen! Du bär kläderna och för dig som en äkta kvinna skulle ha gjort. Mycket intressant!

-         Allt blir så enkelt i ditt sällskap också. Lika med Carro. Ni hjälper och stöttar mig på ett sätt som gör mig alldeles till mig av glädje.

-         Det är ömsesidigt i så fall kan jag lova. Carro och jag har, kan jag nu avslöja för dig, diskuterat dig ganska ingående sedan den där dagen. Jag kan försäkra dig att det inte varit några hårda ord som sagts, tvärtom har vi varit mycket imponerade av dig, men ändå lite undrande hur mycket vi skulle våga prata med dig om saker och ting. Jag kan också lova dig att före den dagen hade vi ingen aning om din vilja att bära kvinnokläder. Att vi diskuterat olika möjligheter att på något sätt kunna sätta saxen i ditt hår medger jag gärna, men att detta skulle bli resultatet hade vi ingen som helst aning om. Jag vet inte riktigt vad Carro sagt, men hon blev uppriktigt imponerad av din vilja att vara modell och helt lyrisk över ditt hår, så våra diskussioner efter den dagen har mest gått ut på om vi skulle kunna ”lura” dig till ytterligare en sittning som modell. Som du vet så är ju Carro verkligen en kvinna med järnvilja och med tydliga mål så hon ville ju inte bara ha dig som modell på samma sätt som förra gången utan mer se hur hennes frisyrer skulle se ut i sin helhet. Hur vi skulle få dig till att acceptera att, än för bara några timmar, klä dig i kvinnokläder var vårt stora problem. Ett problem som snart visade sig vara ditt också, men lite åt andra hållet så att säga.

-         Ja, tvärsemot kan man väl säga, svarade jag skrattande. Tala om lycklig slump. Eller är det verkligen slumpen?

-         Jag blir alltid också tveksam när jag tror att ”slumpen” varit i farten. Ibland känns saker och ting alltför ”välorganiserade” för att slumpen skall ha ordnat till det. Då börjar man gärna tro på att det trots allt finns högre makter som för samman människor eller på annat sätt hjälper till att styra saker och ting på ett visst sätt.

 

Frågeställningarna förblev obesvarade därför att verkligheten kändes mer konkret att ta sig an så resterna efter vårat inmundigande av maten plockades undan och vi drog oss åter ner i källaren. Nu var det inte bara att prova och ”rata” eller ”godkänna” som gällde, utan nu tittade vi lite mer på passform och kombinerbarhet. Högen minskade något, och Greta gjorde en egen liten avdelning inne i klädkammaren där hon samlade allt det som vi trots allt sett passade på mig

-         Jag hänger dom här lite vid sidan om. Känn dig fri att använda kläderna när du så önskar

-         Tack, svarade jag, men vad tycker Carro om det?

-         Hon tycker likadant. Det sade hon till mig när jag pratade med henne om mitt förslag.

-         Ni får mig nästan att gråta. Ni är alldeles för snälla och vänliga mot mig, svarade jag lätt snyftande

-         Gråt gärna ut, flicka lilla. Det känns alltid bra att få ge utlopp för sina känslor. Du behöver dock inte känna dig skyldig oss något. Vi har inte gjort mer för dig än vi skulle ha gjort åt någon annan, och kläderna har vi pratat om många gånger att bara skicka iväg ändå, så den delen behöver du inte ha några samvetskval för. Däremot blir jag glad att du visar din uppskattning. Det är betalning nog, och jag har väl sällan sett så mycket entusiasm och haft så roligt som de senaste timmarna. Men nog pratat nu. Vi hinner inte igenom hela högen om både du och jag skall stå här och böla.

 

Slutligen så kände vi oss ganska så nöjda med vår genomgång och hade hängt undan ett par tre olika kombinationer som Carro skulle få skärskåda när hon kom. Vi visste ju inte riktigt vad hon tänkt sig för typ, men det vi valt skulle täcka in nästan allt från ”snäll skolflicka” till ”kvinna på fest”. Trötta men nöjda stängde vi ”butiken” och gick var och en till sitt.

 

Fredagen blev nog den längsta skoldagen någonsin. Schemat var inte något annorlunda den här fredagen än någon annan, utan det var mina tankar och förväntningar som gjorde den så outhärdligt lång. Jag satt hela tiden och skruvade på mig, och hade mer än gärna flyttat fram visarna på klockan både 2 och 3 varv. Min förväntan tog sig nog också uttryck att jag blev irriterad på småsaker och det höjdes på mer än ett ögonbryn i skolsalen när jag allt som oftast kommenterade saker och ting på ett säkert rätt otrivsamt sätt. Givetvis hade inte mina ”utbrott” någon som helst inverkan på den hastighet varmed klockan segade sig runt urtavlan, utan snarare blev ytterligare en belastning för mig rent psykiskt. Det var nog tur både för mig och mina klasskamrater att klockan så småningom ringde och vi släpptes ut i det fria för en skön helgs vila och avkoppling.

 

Kapitel 8

Jag skyndade hemåt, men hann inte så långt innan jag hörde någon bakom mig säga

-         Vänta! Ha inte så bråttom

I ögonvrån så såg jag hur Eva, en klasskamrat försökte komma ikapp mig och jag saktade ner på stegen. Lite smått flämtande kom hon ikapp och frågade mig

-         Har det hänt något? Mår du inte bra? Jag känner inte igen dig så som du var idag. Vill du berätta?

-         Nej, inget särskilt har hänt. I alla fall inget att berätta om.

-         Men något måste det vara. Hade det varit någon annan än du som hållit på så där så hade du blivit utslängd. Nu förstod nog alla att du inte riktigt var dig själv, men det blir ju inte bättre om du fortsätter att hålla det inom dig.

-         Det är inget särskilt, fortsatte jag att hävda och började känna av ett riktigt dåligt samvete för hur jag varit under dagen.

-         Hela din kropp säger något annat, men det är ju du som måste avgöra själv vad du vill berätta. Jag erbjuder bara dig mitt stöd om du vill prata om saken.

-         Tack, det är snällt av dig. Verkligen!, svarade jag och log vänligt mot henne och fick ännu mer dåligt samvete för mitt opolerade uppförande under dagen. Jag vet bara inte hur du skulle kunna hjälpa mig. Du har rätt att det är något, men jag vet faktiskt inte hur du skall kunna hjälpa mig, i alla fall inte just nu. Det konstiga är att det egentligen inte är något ”allvarligt” i den meningen, så jag förstår egentligen inte att jag reagerat så konstigt idag.

-         Stress kallas det med ett annat ord, svarade Eva lakoniskt och klappade mig lätt på armen. Det behöver inte bara vara något ”hemskt” som gör att vi reagerar konstigt. Även saker som egentligen är mycket positiva kan få oss att klättra på väggarna, och det var väl ungefär vad du gjort hela dagen. Det kändes som om klassrummet var alldeles för trångt för dig idag.

-         Bra beskrivning. Ungefär så kände jag mig också.

-         Jag skall inte pressa dig till att berätta om du inte vill, men jag tycker det känns bra att veta att det inte inträffat något allvarligt. Det känns som om du är mer avslappnad nu. Mer som du brukar.

-         Jo, jag känner mig nog rätt OK nu. Borde väl egentligen be både dig och andra om ursäkt för vad jag gjort.

-         Det kan du säkert göra på ett eller annat sätt, men det kändes inte som det mest viktiga för mig. Jag var rädd att något hänt hemma eller så och att du inte hade någon att berätta det för.

-         Nejdå, allt är bra hemma. Vad jag vet i alla fall, tillade jag och log lite skevt.

-         Skönt att höra. Nå jag lovade att jag inte skulle pressa dig, men är det så att du ändå ångrar dig och vill prata av dig så får du kontakta mig. Lova mig att du verkligen gör det också och inte att du hittar på en massa saker som gjorde att du inte kunde slå mig en signal.

-         Jag lovar, svarade jag, smekte henne lätt på kinden och log vänligt.

Precis samtidigt med att jag smekte hennes kind så kom jag på vad jag egentligen höll på med. Rörelsen hade skett automatiskt och mest föranledd av hennes vänliga och förstående sätt som jag på något sätt ville visa min uppskattning för. Visst tyckte jag att hon var en snäll och trevlig tjej, men några direkta känslor för henne hade jag inte. Samtidigt som jag kände hur rodnaden steg upp i ansiktet så undrade jag hur hon skulle tolka min känsloyttring och vilka konsekvenser hennes tolkning skulle få. Jag hann inte tänka mina tankar klart innan hon snabbt fångade upp min hand och höll den kvar i sin.

-         Du är snäll du. Alldeles för snäll. Oavsett vad det är som trycker dig så önskar jag att allt går bra. Hör gärna av dig. Jag kommer att lyssna på vad du har att säga, oavsett vad det handlar om.

Fortfarande med min hand i sina så tittade hon mig in i ögonen. Höll blicken stilla för en kort sekund innan hon snabbt planterade en kyss på min kind, vände på klacken för att några steg senare vända sig om och glatt vinkandes skickade några hälsningsord till mig

-         Hejdå, ha det så bra och…. Ja, du vet!

 

Jag vinkade glatt tillbaka och med lätta steg svängde jag in på min gata och fram till huset. Jag hade redan handlingsplanen klar för dagen. Först mat, sedan dusch och ombyte till någon av de kreationer som sedan igår kväll hängt i min garderob. Jag var också nyfiken på om Carro lämnat något besked vad hon önskade se mig i. Greta hade tagit det som sin uppgift att både rapportera och diskutera klädvalet med henne. Visserligen var det inte förrän i morgon jag skulle vara modell, men jag tänkte inte försitta någon tid och missa det här gyllene tillfället att få klä mig som kvinna.

 

Det fanns ingen lapp, men när jag gick ut i köket för att laga till min mat så dök Greta upp och efter lite sedvanligt småprat så berättade hon kortfattat för mig vad Carro sagt. Hon ville att jag skulle vara lite ”vardagsfin” som hon uttryckte det och Greta beskrev det hon tänkt på. Jag visste precis vilken klänning hon menade och nickade mitt gillande. Jag berättade sedan för Greta hur jag tänkte planera min kväll och hon instämde fullt ut i min önskan att klä mig kvinnligt. Hon föreslog att jag mer än gärna fick komma in och göra henne sällskap under kvällen.

 

Jag följde mina planer helt enligt uppgjort schema och eftersom jag tyckte Greta var ett trevligt sällskap så tänkte jag ta henne på orden och göra henne sällskap. Efter att ha gjort mig så fin jag kunde och även ha använt mig lite av det smink som jag inhandlat lite här och där så tyckte jag att jag var redo för entré. Greta välkomnade mig och tittade med förtjusning i blicken på det jag satt på mig. Jag hade valt en annan klänning än den jag skulle ha på mig i morgon, men de var bägge av samma modell. Det var en randig klänning i knäkort modell. Strax under bysten så fanns ett band som knöts i en rosett mitt fram. Kragen var av modell ståkrage och kantad med en fin spets. Klänningen hade också korta ärmar och hade en liten puff. Ärmsluten var kantade med samma spets som kragen. Greta nickade gillande och jag kände mig verkligen söt och fin när jag slog mig ner i soffan.

 

Vi fick en trevlig kväll tillsammans. Faktiskt så diskuterade vi, eller ens nämnde, min klädsel för resten av kvällen, Vi bara umgicks och såg förstrött på TVn och dess fredagsunderhållning. Kanske ändå min klädsel och mitt sätt att sitta uppkrupen i soffhörnet med mitt ena ben under mig hade en mental påverkan på samtalets inriktning, för jag tyckte mig märka att samtalsämnena och tonen hade en klart kvinnlig inriktning. Det var mer känslor och tyckningar i vårt samtal än rent sakliga ordvändningar. Jag kände mig väldigt avslappnad och tillfreds med situationen och ville att kvällen aldrig skulle ta slut. Men när myrornas krig utbröt på skärmen och Greta visade tydliga tecken på att sängen hägrade så fann jag det för gott att dra mig mot mitt krypin.

 

På väg dit fick jag dock en vild tanke i mitt huvud och gick ner till Carros rum i källaren. Jag hittade omedelbart det jag sökte, en kappa jag sett där men som vi hoppat över under provningen. Jag provade den och även om den satt lite trångt så var den helt OK. Jag återvände sedan till rummet och drog på mig mina promenadskor som jag hittills bara provat innanför husets väggar. Med darrande knän gled dom på min fot och efter en snabb blick i hallspegeln öppnade jag dörren och klev ut i den klara men kalla vinternatten. Det var mitt första besök utanför dörren omklädd, och med lätt skakiga ben gick jag iväg en sväng. Nogsamt undvek jag befolkade gator och såg jag några andra kvällsvandrare komma så slank jag in på andra gator innan vi skulle ha mötts. Det var dock en härlig känsla att gå där och jag var mer än nöjd med min utflykt när jag återvände till huset för att så småningom få lite sömn jag också.

 

Lördagen inledde jag med att ta en dusch. Jag har aldrig varit begåvad med riklig hårväxt på kroppen, men lite strån växte här och där längs mina armar och ben. Jag tog därför min rakhyvel och tänkte göra processen kort med de strån som fanns där. Skulle jag förvandlas till kvinna idag, så var det väl lika bra att göra det fullständigt. Så var i alla fall min tanke och nu var jag väldigt fokuserad på att göra mig så kvinnlig det bara gick. I farten så försvann också hårbuskarna under armarna, och jag försökte även ansa håret runt mitt kön en del. Visserligen så räknade jag inte med att visa mig naken för någon, men känslan, bara känslan var nog för att jag skulle ge mig den tid det tog för att göra arbetet grundligt. När jag sedan smörjt in mig med den hudkräm jag köpt så kändes verkligen min kropp len och fin. Utseendemässigt blev det nog ingen större skillnad, men när jag drog på mig nylonstrumporna så tyckte jag nog att de gled på ovanligt snällt. Jag höll precis på att dra på mig klänningen, när Carro knackade på dörren och klev in. Efter en sedvanlig dos av artigheter och småprat så synade hon mig noga och även såg till att dragkedjan i ryggen drogs upp och slöt mig inom det vackra skal som klänningen utgjorde.

 

Carro uttryckte sin belåtenhet med det hon såg och menade på att det här skulle bli en trivsam upplevelse för oss båda att vara delaktiga i den förvandling som hon planerat för. Jag kunde bara hoppas att hon menade vad hon sa, för mina egna förväntningar var numer klart ovanför kokpunkten, och jag hade haft betydligt mer jobb att skruva ner mina förväntningar än jag kände ängslan inför att se mig som kvinna. Carro verkade än en gång läsa mina tankar och sade

-         Var inte det minsta orolig för att du kommer att se ut som ett spektakel. Hur vacker och söt du kommer att bli har jag inte riktigt klart för mig, men tänk på att skönheten sitter lika mycket inuti dig som den faktiska skönhet du besitter. Det handlar alltså mycket om hur du själv hanterar dig som kvinna. Släpp loss alla invanda konventioner och bli den kvinna jag skall hjälpa dig att forma till så skall du också finna att omgivningen kommer att se dig som en både vacker och söt tjej.

-         Jag vill gärna tro dig, men så ser jag plötsligt mannen inom mig krypa fram ur någon vrå och då blir jag så osäker.

-         Ja, jag kan ju egentligen inte förstå det du säger för jag har ju aldrig varit något annat än kvinna, men samtidigt så låter det du säger trovärdigt. Jag kan väl egentligen bara ge dig det rådet att vara dig själv. Från min sida sett så känns du så naturlig så som du ser ut nu. Visst kan jag se en och annan kantighet som kan avslöja dig, men hur många ger sig den tiden att studera en annan människa. Ju mindre du tänker på att försöka dölja vissa saker desto naturligare känns du. Skall vi fortsätta diskussionen när vi väl ser resultatet?

-         Ja, det gör vi, svarade jag och följde efter henne ut till salongen.

 

Jag var nu helt på det klara med hur programmet skulle se ut och satte mig omedelbart tillrätta i stolen framme vid tvätthon. Den här gången så var det också lättare att bara ge sig hän åt Carros arbete och fullkomligt njuta av hennes sköna massage av håret samtidigt som det blev tvättat. Vi förflyttade oss sedan till klippstolen där hon genast tog fram saxen för att fixa till håret som redan hunnit bli rätt så mycket längre sedan förra gången. Carro berättade att hon tänkte klippa det lite annorlunda den här gången. Istället för att klippa det ganska rakt så hade hon sett hur en kvinna haft sitt långa hår klippt i etapper och sakta blivit smalare och smalare bakåt. Hennes hår hade också sett ut som det var självlockigt och fallet bakåt hade blivit väldigt snyggt med den klippningen. Hon tyckte att frisyren kunde sägas vara lite mer ”vild” än den som hon valt förra gången, och borde passa en ung kvinna i farten.

 

Hennes flinka arbete med saxen visade sig sakta men säkert på mitt huvud och jag kunde riktigt se skillnaden mellan den oklippta sidan och den som var färdig. I vanlig ordning så gick vi sedan tillbaka till tvätthon för att skölja ur alla klipprester. Jag tyckte emellertid att hon ändrat lite sedan sist, för plötsligt så kände jag en lätt doft jag inte lagt märke till tidigare. Carro märkte min reaktion och kommenterade

-         Jag använder lite läggningsvätska idag, för jag vill se hur ditt hår fungerar med det. Så fort vi tvättar håret igen så försvinner det. Kan lukta lite, men det är inte samma sak som om jag skulle ha permanentat ditt hår. Det kan vi göra vid ett senare tillfälle om du har lust.

Jag kommenterade inte detta, utan nickade bara lätt till svar.

 

Själva upprullningen av håret var numera rutin för mig, så jag satt och halvsov lite och koncentrerade mig mer på konversationen med Carro än att se vad hon gjorde. Jag blev därför inte så lite förvånad när jag upptäckte att hon redan höll på att knyta hårnätet runt mitt huvud. Innan hon drog ner torkhuven över mig så fortsatte hon

-         Vill du vara snäll och ta av dig dina strumpor först så kan jag ge dig lite manikyr och pedikyr medan håret ditt torkar.

Jag följde hennes uppmaning och knäppte loss strumporna från gördeln och skalade av mig dom. Det här var inget jag visste om, men jag tyckte enbart att det här skulle bli skojigt att få följa. Jag hade aldrig tidigare vågat mig på att måla naglarna, så det här skulle bli ”världspremiär” för mig. När jag sedan satt mig tillrätta under torkhuven så placerade hon mina fötter i en balja med någon lösning i. Det kändes varmt och behagligt och fötterna verkade uppskatta behandlingen. Carro gav sig genast i kast med mina fingrar, och jag blev först lite ängslig vad hon skulle säga om mina långa naglar men insåg strax att det varit bra att jag trotsat alla gliringar och låtit dom vara långa. Att dom kanske inte var dom bäst välvårdade naglarna hon sett trodde jag inte hade sin betydelse. Dom var i alla fall hela och rena.

 

Eftersom det var omöjligt att föra någon slags samtal där jag satt under huven så koncentrerade jag mig på att studera det hon gjorde. Lite då och då fick vi ögonkontakt, och kunde jag tolka hennes blickar rätt så var det att det fanns mycket att rätta till men att resultatet också skulle bli fint eftersom naglarna var så långa som dom var. När ena handen var tillklippt och filade ett oändligt antal gånger så studerade jag min fingrar noga medan Carro fick slita med andra handen. Fingrarna kändes längre och slankare nu och hade alla fått en vackert rundad topp längst ut. Jag bara längtade tills hon skulle vara helt klar och börja lägga på lack på fingrarna. Hon hade visserligen inte sagt något, men jag tog det som givet med ledning av vad hon sagt.

 

Naglarna blev mycket riktigt målade också och medan mina fötter fick sig sin behandling så försökte jag njuta så mycket som möjligt av synen där jag satt och spretade med händerna för att undvika att något störde torkningsprocessen. Mina naglar hade fått en djupt rosa kulör som jag tyckte kändes passande för en ung kvinna. Visst var djupaste rött en härlig färg, men den här kändes mer passande för mig. Jag försökte se vad Carro höll på med nere vid mina fötter, men hindrades effektivt av torkhuven. Skönt kändes det i alla fall och jag lät saken bero med det. Tids nog skulle jag få beskåda resultatet.

 

Plötsligt tystnade torkhuven och det skulle bli dags att låta täckelsen falla med mitt hår, trodde jag, men Carro drog bara undan huven och lutade sig över mig och synade mitt ansikte

-         Innan jag tar ut spolarna så tänkte jag sminka dig. Jag ser emellertid en sak som jag måste göra allra först, men det måste du vara med och få tycka till om

-         Jaha, vadå, svarade jag nyfiket

-         Jo, dina ögonbryn behöver åtgärdas. Helst vill jag plocka dom, som det heter på vårt fikonspråk, och som innebär att jag tar bort hår som växer utanför en tänkt skulpterad båge. Det betyder mycket för slutresultatet, men jag måste ju medge att det är få killar som plockar sina ögonbryn. Det kan därför upplevas som en ganska drastisk förändring. Givetvis hur mycket jag tar. Du måste själv få bestämma.

Jag behövde inte lång tid på mig att bestämma mig, utan mitt ja kom nästan omgående. Det kom så snabbt att Carro försäkrade sig om att jag förstått saken rätt och när jag så vidhöll mitt ja så log hon glatt och bad mig luta mig bakåt i stolen.

 

De närmaste minuterarna blev mer plågsamma än jag kunde ana. Med små snabba ryck med en pincett så försvann hårstrå efter hårstrå iväg från mina ögonbryn. Så som hon höll på, den lilla sadisten, så verkade det som om det inte skulle finnas ett enda strå kvar längs mina ögonbryn. När jag uttryckte dessa mina tvivelsmål till henne så skrattade hon bara och verkade gå än mer in för uppgiften att göra ett kalhygge av mina ögonbryn

-         Du får många lektioner här hur det är att vara kvinna. Vi brukar säga att vill man vara fin så får man lida pin. Du kanske vill att vi avbryter och låter dig bli kille igen?

-         Nej, svarade jag med samma skämtsamma ton. Gör det som behövs. Jag står ut.

-         Ja, du är faktiskt rätt tålmodig. Tom många tjejer klagar djupt över denna behandling men låter mig ändå fortsätta. Bra underligt vad vi hittar på för att göra oss vackra.

 

Carro lät mig inte beskåda resultatet, utan snurrade direkt på stolen och påbörjade sin sminkning av mig. Här skulle jag gärna ha önskat att jag kunde ha fått se på hur hon arbetade, för nu var jag inne på i stort sett okänd mark. Jag respekterade dock hennes önskan att inte låta mig se resultatet innan det var helt klart, och det gjorde också att min egen förväntan stegrades. Av hennes allt mer återkommande avstämningar på distans förstod jag att hon snart var klar, och uppenbarligen hade jag rätt, för hon nickade gillande och började sedan direkt att ta ut spolarna. Med samma härligt kraftiga tag borstade hon sedan ut håret och ställde sig ånyo på håll för att beskåda resultatet.

-         Snart skall du få säga vad du tycker, men först så tycker jag att du skall sätta på dig strumporna så att helheten finns där. Lova att du inte sneglar i spegeln!

Jag lovade heligt och dyrt att inte göra det och fick strumporna av henne. Först nu kunde jag se mina tår och de hade samma fina nyans och lyster som mina andra naglar. Det märktes också att både manikyr och pedikyr gjort sitt för både händer och fötter kändes så silkeslena och ingenting som ständigt ville fastna i de tunna strumporna och riskera att en maska gick. Med visst besvär så lyckades jag fästa strumporna vid gördeln, det var verkligen ingen lätt uppgift att göra det sittandes i stolen, men det gick. Carro rättade så till något hårstrå som halkat fel under rörelserna och verkade redo att visa mig resultatet. Hon tog dock ett steg bakåt och tittade på mig från håll och lade huvudet på sned ett antal gånger innan hon sa

-         Ser bra ut. Verkligen. Det enda som saknas nu så är det egentligen bara ett par snygga pärlor i öronen, men att göra hål i dina öron är nog att gå för långt.

-         Skulle det bli snyggt om jag hade hål i öronen, frågade jag undrande

-         Visst, tycker inte du det, svarade Carro och visade upp sina pärlörhängen

-         Jo, det var inte så jag menade. Jag tycker det är jättesnyggt, men skulle det passa på mig?

-         Tror jag säkert, men det är ju också en sak som kommer att märkas.

-         Allt märks väl, svarade jag lakoniskt. Tycker du att det skulle bli snyggt så är jag med på saken.

-         Menar du verkligen det?, svarade Carro med entusiasm i rösten

-         Lika säkert som jag sitter här.

-         Sitt då stilla en sekund så skall jag hämta grejor så ordnar vi det med en gång. Jag har bara enkla örhängen med en guldkula här i salongen, men ett par sådana skall jag skicka med dig. Eftersom jag sa att pärlörhängen skulle vara fint så får jag stå för det och låta dig låna mina. Jag skall bara gå och göra rent dom så skall det här snart vara klart.

 

Det tog inte lång stund innan hon var tillbaka, nu utan örhängen. De låg istället på en lite bricka med diverse andra redskap för att göra hål i öronen med. Hon gjorde först rent öronen med en spritlösning innan hon tittade noga och markerade vart hålet skulle göras. Innan hon så tog fram redskapet så frågade hon än en gång.

-         Du ångrar dig inte?

-         Nej, kör på svarade jag allvarligt.

-         Om du ändå skulle ångra dig senare så är det bara att inte ha några örhängen i hålen så växer dom snabbt igen, så det här är inte helt utan återvändo.

Samtidigt så stack det till och ett hål hade gjorts i mitt ena öra. Utan vidare diskussioner så flyttade hon sig till det andra örat och samma hastiga stick kändes innan hon lade ifrån sig verktyget och tog upp örhängena och placerade dom i respektive hål.

-         Nu skall jag inte hålla dig på sträckbänken längre. Varsågod, damen, och avgör själv hur resultatet blev!

 

Jag var inte lite nervös när Carro sakta svängde på stolen och jag började se mig själv dyka upp i spegeln. Mig själv förresten. Var det verkligen min avbild som reflekterade sig där i spegeln? För mig såg det mer ut som en ung vacker kvinna som just varit hos sin frisörska och blivit ompysslad. Detta var ju i och för sig också sanningen, men fortfarande så kändes det inte som om det var jag som satt där i stolen. Carro såg min undrande blick och förstod sammanhanget

-         Det är du! Visst blev det bra?

-         Verkligen svarade jag och vågade knappt röra mig av rädsla att bilden bara skulle försvinna.

-         Stig upp och rör på dig så att du får se helheten. Jag hämtar kameran.

 

Jag gjorde som hon bad mig, men höll på att halka av stolen då jag var mer koncentrerad på spegelbilden än vad jag själv gjorde. I sista stund återfick jag balansen och kunde låta klänningen falla fritt och svaja lite fint när jag sakta vände mig fram och åter. Fortfarande lätt paralyserad så märkte jag knappt hur Carro stod där med kameran och plötsligt hade fått sällskap av Greta som sken i kapp med fotoblixtarna som snudd på bombarderade mig. Jag började nu inse att det var jag som såg ut så som spegeln visade och började le mitt bredaste leende mot kameran, vilket fick till följd att blixtrandet blev än intensivare. Jag strosade runt en stund inne i den lilla salongen och försökte se mig ur så många vinklar det över huvud taget var möjligt. Till slut så insåg jag att jag inte kunde se mig ur fler vinklar och vände mig mot Carro

-         Underbart, verkligen underbart. Jag tror inte det är sant

-         Så sant som jag står här, sa Carro

-         Jag har svårt att tro dig, men jag får väl ge mig för sakkunskapen.

-         Bäst så, kom det från Greta som fortfarande sken som en sol.

-         Ja, jag förstår att du vill fortsätta med nästa frisyr, men jag tycker det känns så fel att förstöra den här fina frisyren.

-         Vänta du bara, du vet inte hur dom andra kommer att se ut på dig. Du kanske kommer att tycka att den här gjorde dig till rena skräcködlan i jämförelse med de andra.

-         Tror jag inte, svarade jag skrattande, men jag förstår din poäng

-         Men jag måste bara få säga något innan ni ger er på nästa, inflikade Greta. Vilken fin klippning du gjort, Carro. Den där har jag inte sett förut.

-         Nej, den är helt ny. Jag såg något liknande på en tjej, och försökte återskapa den på Kim, men det blev inte så som hon såg ut. Jag tycker faktiskt den blev bättre än vad jag kommer ihåg från henne.

-         Verkligen fint, kommenterade Greta och rörde mitt hår lätt med fingrarna.

 

Vi fortsatte att diskutera hårklippningen lite till innan vi bestämde oss för att fortsätta med nästa. De båda andra frisyrerna som Carro provade gick mycket fortare att skapa och efter en av dom så försåg oss Greta med lite ätbart. Carro lekte också lite med mitt hår och visade att frisyrerna tålde lite olika behandling utan ny hårläggning och visade hur hon både kunde fästa upp mitt hår till en riktig festfrisyr och hur det även gick att göra en vacker svinrygg av mitt hår. Jag lovade mig själv att prova lite olika sätt på egen hand så fort jag fick möjlighet.

 

När alla tre frisyrerna var dokumenterade så satte vi oss ner och med hjälp av fotografierna resonerade om för- och nackdelar med hur de så ut på mig. Vi var nog ganska ense om att den första frisyren var den bästa och jag måste ha sett lite smått längtansfullt på bilderna av den för Carro svarade

-         Var inte orolig, jag lägger gärna ditt hår en gång till så att du blir lika fin som på bilden igen.

-         Men, började jag….

-         Du menar varför jag skulle göra det nu när jag provat och sett resultatet av alla tre? Jo, nu skall jag vara riktigt ärlig mot dig. Jag har funderat mycket på detta men jag skulle vilja att du blir den modell som följer med mig till Örebro och SM-finalen där i påsk. Jag förstår om du känner dig omtumlad och osäker vad det innebär, men jag står fast vid att jag vill ha dig som modell och att du också klarar av att genomföra det.

-         Men, det är väl en tävling för tjejer…..

-         Rättare sagt, för tjejfrisyrer. Jag har lusläst både inbjudan och regler, och allt som står är att modellen skall ha si och så långt hår och att man skall kunna göra minst tre olika frisyrer, varav minst en håruppsättning av materialet. Ingenstans står det att modellen behöver vara tjej. Säkert är det så att man menar det underförstått, men står det inte direkt, så kan man inte neka dig att vara modell. Så resonerar jag.

-         Men, fortsatte jag för tredje gången, även om mitt hår duger och uppfyller kraven så blir ju inte jag mer tjej för det.

-         Nej, det stämmer, i princip i alla fall. Det var lite därför som jag ville göra allt så grundligt idag. Verkligen förvandla dig från topp till tå. Faktiskt i bokstavlig mening också, skrattade Carro och nickade mot mina tår som lyste så vackert rosa genom strumporna innan hon fortsatte

-         Om du bara litar på mig lika mycket som du gjort hittills så skall jag bevisa för dig att du klarar av även den delen. Ja, inte vara kvinna rent fysiskt alltså, men ändå vara och upplevas som kvinna. Du kan ju, om du är ärlig mot dig själv bara titta i spegeln och berätta för mig vad du ser.

-         Jo, det förstås, svarade jag och rodnade, men om jag skall vara tjej så gäller det inte bara att se ut som en. Jag måste vara tjej också.

-         Nu är vi inne på samma spår, svarade Carro glatt. Och det är nu jag tänker göra några förslag till dig som skall bevisa för dig att du klarar av att vara tjej också. Först så lägger jag håret på dig igen och piffar till din makeup lite sedan så går vi in till mamma och äter en bit mat. Det blir din första test, för pappa kommer att vara med då, och jag tänkte inte presentera dig på annat sätt än att du är min modell inför tävlingen, och vi har haft träning idag. Allt är som du hör dagens sanning. Om du inte själv ger honom anledning att tvivla, så skall du se att han kommer att uppfatta dig som kvinna helt oh hållet. Det var första testen.

-         Första!, svarade jag häpet

-         Ja, första. Den andra kommer senare i kväll. Vi är ett tjejgäng som brukar träffas då och då för att snacka och skvallra i största allmänhet. Ikväll skall vi träffas hos Gunilla och jag har berättat att jag tänkte ta med dig. Dom vet precis samma sak om dig som pappa skall få veta så det blir bara en upprepning av det du snart kommer att vara med om. Tro heller inte att det är konstigt att jag plötsligt tar med dig. Det händer nästan jämt att någon har med en kamrat till våra träffar.

-         Det verkar som du planerat det här noga, svarade jag fortfarande lite chockad men ändå klart stimulerad av hennes förslag. Tror du verkligen att jag klarar av detta?

-         Jag skulle för allt i världen inte ljuga för dig i den här situationen. Även om jag inte helt och hållet kan föreställa mig dina känslor och behov, så är jag ändå så klar över att du både kan och vill lära känna kvinnan inom dig. Du är väldigt målmedveten, ta bara det här med örhängena, och du känns mer och mer som kvinna för mig. Jag är därför övertygad att det skall gå bra.

-         Men rösten då?

-         Vadå rösten! Din röst är det inget fel på. Visst är den lite mörk, men alla flickor pratar inte i falsett. Du skall kanske tänka på att inte höja rösten och försöka överrösta alla, men annars så tror jag inte att det blir något större problem.

-         Ja, har jag egentligen något att förlora, frågade jag utan att egentligen rikta mig till någon annan än mig själv. Som du säger så vill jag verkligen prova hur det känns att vara kvinna. Bara att få vara här har känts helt underbart och nu så kommer du med än fler förslag. Jag tror jag skulle ångra mig djupt om jag inte låter leken gå vidare, men du skall veta att jag börjar bli riktigt nervös.

-         Tror jag det. Tycker det känns som en sund reaktion att du blir nervös. Den reaktionen skall du inte vara rädd för, för den visar att du också ser allvarligt på det hela och vill göra ditt bästa. Jag skall också göra mitt bästa för att din upplevelse av kvällen skall bli så bra som den kan bli, men jag tänker inte vara ”barnvakt” åt dig. Du kan så väl ta hand om dig själv, men jag kommer att finnas där som stöd och hjälp åt dig om så skulle behövas. Men vi kan väl fortsätta prata medan jag återställer din frisyr. Vi måste bestämma några saker också. Du har ju ett bra namn, Kim passar ju både tjejer och killar, men inför pappa så duger inte det. Där måste du ha ett annat namn, annars så kommer han att reagera direkt. Har du själv något förslag?

-         Elin hette min farmor och det namnet har jag alltid gillat. Duger det?

-         Duger utmärkt, vill du heta Elin även senare i kväll?

-         Vet inte. Känns ärligare om jag heter Kim, och även lättare för jag slipper tänka på namnet ständigt. Vi kör med Elin här och sedan så får det bli Kim.

 

Kapitel 9

Under tiden som Carro på nytt lade mitt hår så att det skulle kunna bli som första frisyren så bestämde vi lite om vad jag skulle svar på Arnes nyfikna frågor. Carro visste mycket väl att hennes pappa gärna ville veta mer om de kamrater som allt som oftast drogs hem och deltog i olika familjeaktiviteter, så min närvaro som sådan skulle absolut inte väcka någon som helst misstänksamhet. Ju mer vi pratade om saken desto lugnare blev jag och självförtroendet att jag skulle kunna klara av de utmaningar som låg framför mig ökade markant. Nervositeten ersattes mer av spänd förväntan och när Carro till slut lade de sista hårstråna till rätta var jag redo för att i alla fall möta Arne. Jag hade ju i och för sig inte mött honom så ofta, men jag hade ändå förstått att det var en man som stod med fötterna på jorden och med stor portion humor i sig. Skulle jag helt flippa ur så trodde jag att vi på något sätt skulle rädda situationen ändå och få det till något slags skämt.

 

Med en sista koll och en varm och vänlig kram från Carro så tog hon mig i handen och släppte inte den under de fåtaliga metrarna över till huset. Greta mötte oss i dörren och först så fick jag en tyst och vänlig klapp på kinden innan hon i lite mer vanlig samtalston fortsatte

-         Välkomna in. Maten står på bordet så fortsätt in i vardagsrummet ni. Jag skall bara säga till Arne

Vi följde Gretas anvisningar och log åt hennes skådespelartalanger. När Carro passerade henne så sa hon tyst att vi bestämt oss för att jag hette Elin idag. Greta nickade gillande och försvann åt sitt håll. Vi möttes av ett fint dukat bord när vi kom in, och vi stod och beundrade Gretas jobb när hon och Arne gjorde sin entré. Arne hälsade först glatt på sin dotter innan Carro vände sig mot mig och gjorde en kort presentation för Arne

-         Det här är Elin som skall vara min modell i SM. Vi har jobbat hela dan och kanske blir den frisyr hon har nu den som jag skall tävla med.

-         Jaha, svarade Arne och sträckte fram sin hand samtidigt som han tittade nyfiket på mig innan han fortsatte. Välkommen hit, låter som en annorlunda sysselsättning att var modell. Det kan väl i alla fall inte vara din huvudsakliga sysselsättning. Ojdå, det blev visst lite oavsiktligt humorisktiskt det där, men du förstår nog vad jag menar.

-         Jo, jag förstår vad du menar, svarade jag leende och neg lätt samtidigt som jag mötte hans framsträckta hand. Det här med att vara hårmodell är något helt nytt för mig. Jag läser annars på gymnasiet här.

-         På gymnasiet, svarade Arne och höjde ögonbrynet på ett sätt som gjorde mig rädd att han redan var på väg att avslöja mig. Då är du mycket yngre än jag trodde. Jag trodde minst att du var jämngammal med Carro.

Jag rodnade vid dom orden och kände mig oerhört stolt att han uppenbarligen både accepterat mig som kvinna och dessutom som en äldre och därmed mer mogen kvinna. Uppenbarligen misstolkade Arne min rodnad och fortsatte i ursäktande ton

-         Har jag redan trampat i klaveret. Jag vet så väl att det här med kvinnors åldrar är något heligt som aldrig bör nämnas, men jag lär mig aldrig att hålla tyst

-         Ingen fara. Jag tog det närmast som en komplimang, svarade jag och vek sedesamt undan min blick.

-         Skönt. Nej nu är jag hungrig. Greta, kan vi sätta oss till bords nu?

-         Visst det har varit klart en stund. Sätt er ni två så kan Carro hjälpa mig med maten.

 

Arne och jag satte oss till bords och vi fortsatte att småprata med varandra. Inte på något sätt kunde jag märka att han avslöjat mig utan verkade uppriktigt intresserad av mig i egenskap av kamrat till Carro. Jag kunde dock inte låta bli att småle vid tanken på att han faktiskt redan både frågat mig och fått reda på mer än han gjort under de tillfällen som jag träffat honom som kille under hela hösten. Åtminstone ett tillfälle hade varit jämförbart med detta, men han hade varit betydligt mer tystlåten då. Jag försökte emellertid inte dra några alltför långtgående slutsatser av det konstaterandet, utan nöjde mig med att han uppenbarligen gillade mitt sällskap i min nuvarande skepnad.

 

Maten kom på bordet, och det kändes nästan som om jag var huvudrätten, för nästan all konversation anknöt till mig på något sätt. Varje försök från Carro och Gretas sida att avlasta mig ledde ofelbart till att jag fick ge min syn på det nya spörsmålet. Till slut verkade även dom inse faktum och lät samtalet flöda fritt, då jag uppenbarligen lyckades hantera frågor och svar på ett tillfredsställande sätt. Jag tyckte heller det inte var svårt att svara, utan höll mig till sanningen i allt utom just vad mitt rätta kön var. Vissa händelser eller situationer fick också modifieras en smula, men i stort sett så var det mig, mina erfarenheter och åsikter som lyftes fram under samtalet.

 

När maten skulle dukas ut så ville jag dock inte utsätta mig för ett nytt korsförhör i ensamhet med Arne, så oombedd deltog jag i avdukningen. Väl ute i köket så fick jag mig diskreta kramar från både Carro och Greta och uppskattande blickar som sade att jag klarat av allt galant. Lite mer i vanlig samtalston konstaterade Carro att vi tyvärr måste avvika om hon skulle hinna göra sig redo för kvällen. Greta såg överraskad ut och Carro fick då förklara vad som skulle hända. En lätt krökning på Gretas ögonbryn kunde skönjas, men Carro försäkrade att jag var med på saken och att hon skulle ta hand om mig. Med det lät sig Greta nöjas och önskade mig speciellt lycka till. Vi gick ut till Arne för att säga hej, medan Greta diskret gick iväg för att hämta den kappa jag tidigare använt. Med sig hade hon också ett par handskar, en scarves och en handväska. Ett tillbehör som vi totalt glömt bort i sammanhanget. När hon räckte över väskan till mig så viskade hon i mitt öra.

-         Jag ville inte gå in till dig och rota bland dina saker, men jag har lagt i några saker som en kvinna behöver. Jag la även ner en portmonnä med några sedlar i. Du kan inte gå ut alldeles utan pengar. Vi kan reglera det senare.

-         Tack, svarade jag. Det var omtänksamt av dig.

-         Ha det så kul och sköt om er båda, svarade Greta i normal ton och kramade om oss båda.

Arne anslöt sig till oss vid dörren och vi försvann båda iväg i den klara vinternatten.

 

På vägen till Carros lya så fullkomligt exploderade vi båda av fnitter och diverse lösryckta kommentarer kring det som inträffat. Även Carro hade noterat faderns frågvishet, men kunde berätta att han var likadan mot alla kompisar hon släpade hem. Vi konstaterade att han gillade kvinnligt sällskap betydligt mer än killar och Carro kunde berätta att de få gånger hon haft med sig någon kavaljer så hade det nästan blivit pinsamt tyst vid matbordet. Efteråt så hade hon någon gång ställt saken på sin spets och frågat varför pappan ogillat killen, men fått det överraskande svaret att han visst inte ogillat honom, tvärtom. Varför han varit så tystlåten hade han inget svar på, mer än att han tyckte det var svårt att hitta bra samtalsämnen. Vi konstaterade att det problemet uppenbarligen inte fanns när det var nya kvinnor runt bordet. Kanske kände han sig mindre osäker då och lät sina medärvda kavaljersinstinkter ta över och inte behövde försöka inta en viss hållning till sin svärson in spe.

 

Carros lägenhet låg inte speciellt långt bort och det var en uppfriskande och välgörande promenad efter allt stillasittande och ätande under dagen. Hennes lya låg i ett flervåningshus och bestod bara av ett stort rum, en liten sovalkov och ett kök. Den kändes större än den var och säkert berodde det på att den var så smakfullt inredd. Jag blev riktigt avundsjuk på hur fint och mysigt hon hade. Carro hade dock inte tid att diskutera alla detaljer med mig, utan började genast att skala av sig sina kläder, för hon ville ta en snabb dusch och känna sig lite fräschare när hon gick bort. Lite förvånat såg jag hur hon fortsatte att oblygt ta av sig alla sina kläder och mina försök att diskret titta åt annat håll stoppades av att Carro samtidigt pratade direkt till mig och det skulle ha varit oartigt att inte se på henne då.

-         Medan jag hoppar i duschen så kan väl du prova om det är några av mina inneskor som passar dig. Du kan inte springa omkring i strumplästen hela tiden, och att ha promenadskorna på dig är heller inte så bra.

-         OK svarade jag en smula osäkert och försökte att inte stirra på hennes vackra kropp som successivt avtäcktes framför mina ögon

-         Jo, titta på mitt sminkbord också om du hittar någon parfym som du gillar. Kom på att vi glömt det också. Vilken tur att mamma kom fixade det där med handväskan så bra. Det hade inte sett bra ut om du gått iväg utan den. Det hade pappa noterat. Ser du förresten något arm- och halsband som passar till klänningen så låna det också.

-         Men du då?

-         Jag hittar alltid något, så välj du först. Jag har ett pärlhalsband liggande där som jag tror blir jättefint ihop med både klänning och örhängen. Kim!, snurra förresten lite på örhängena. Det har ju gått några timmar sedan hålen gjordes och läkningsprocessen är i full gång nu. Du måste göra detta lite då och då så att inte dom växer fast i hålet. Känns dom bra förresten. Det hettar inte eller så?

-         Nej det känns bra.

-         Jag kan titta på dom också

En helt naken Carro kom emot mig och ställde sig mitt framför mig på mindre än en decimeters avstånd. Hennes nakna bröst mötte min överkropp och frotterade sig lätt mot min klänning medan Carro lyfte undan lite hår för att närmare kunna studera mina örsnibbar. Uppenbarligen nöjd med besiktningen vände hon om och gick mot badrummet

-         Känn dig fri att utnyttja det som finns på sminkbordet. Lägg gärna på ett nytt lager läppstift. Det skadar aldrig.

 

Hon väntade inte på något svar utan försvann in i badrummet. Fortfarande lätt chockad över hennes frigjordhet förblev jag stående som fastnitad mitt på golvet och hade svårt att ta mig för något. Jag bestämde mig dock för att börja med skorna och öppnade hennes garderob. Ett antal skor stod och trängdes på hyllan, och efter en närmare besiktning och urval så valde jag ut ett par tre som kunde vara tänkbara kandidater. Ett par pumps var alldeles för trånga och ett annat par hade alldeles för höga klackar. Kvar var ett par skor av slingbacktyp och med öppen tå som läckert visade upp mina målade tår. Klacken var rätt så hög, men fördelen var att klacken också var bred vilket gjorde det lättare att hålla balansen. Jag stod och vred på mig för att känna hur dom kändes och såg ut när Carro kom ut ur badrummet. Hon behövde bara kasta en hastig blick på mig för att konstatera

-         Dom där blir jättebra. Känns dom bra

-         Ja, lite ovant med klacken bara, svarade jag

-         Du vänjer dig, svarade Carro lite forcerat och gick omedelbart fram till sin byrå och rotade fram rena underkläder.

 

Allt gick sedan i ett svindlande tempo. Med både fart och elegans fick hon på sig sina kläder och hur hon dessutom både hann sminka sig och forma till håret blev jag aldrig klar över. I en av stickreplikerna jag fick så svarade hon att det var en av fördelarna med att ha permanentat håret och jag nickade instämmande utan att veta vad hon menade så där jättesäkert. Jag fick sedan bistå henne med lite hjälp att välja klänning och även se till att fodralet slöts runt hennes kropp när dragkedjan drogs upp i ryggen. Med en sista koll på sig själv och även en hastig genomgång av hur jag såg ut stoppade hon ner inneskorna vi valt i varsin kasse och gjorde oss i ordning för ännu en tur ut i vintermörkret.

 

Carros kamrat bodde in en villa en bit därifrån, men promenaden gick fort då Carro berättade vilka jag skulle möta. Det var Camilla och Christina, Kerstin och Sara hann jag uppfatta innan alla namnen bara började surra i mitt huvud. Jag försökte ändå registrera lite av vad Carro berättade om dom och hoppades att jag inte skulle ha glömt bort allt när vi väl var framme. Mottagandet blev både kärt och vänligt. Uppenbarligen ”visste” alla ”allt” om mig, och jag fick minst lika många kramar och pussar på kinden samt uppskattande ord om både frisyr och klädsel. Det verkade som en del faktiskt verkade lite avundsjuka på att jag kommit på sådan god fot med Carro och fick en sådan professionell hjälp alldeles gratis. Deras inställning fick faktiskt mig att känna lite dåligt samvete och att jag på något sätt måste visa Carro min uppskattning för hennes arbete.

 

Deras avundsjuka var dock inte allvarligare än att jag fick berätta ingående och detaljerat allt vad Carro gjort och hon satt tyst i bakgrunden och uppenbarligen fick en del positiva känslor av min beskrivning för hon log varm och tacksamt mot mig var gång våra blickar möttes. När ämnet ”Kim” började bli uttjatat så gled uppmärksamheten över till andra ämnen, och vi avverkade i snabb takt allt från den dumme chefen på jobbet till den stiliga klänningen i Ekblads damekipering som alla tydligen suktade efter. Jag deltog inte så aktivt i diskussionerna utan valde att hålla en låg profil och istället lära mig så mycket som möjligt om hur ett gäng kvinnor i min egen ålder diskuterade och levde.

 

Värdinnan hade dukat fram ett bord med olika små rätter som vi under kvällens gång gick och smååt av och vinet som också fanns med på bordet gjorde säkert sitt till att några slappnade av lite extra och blev rätt fnittriga med tiden. Själv höll jag mig till Cocacolan, men hade inga besvär med att fnittra tillsammans med de övriga ändå. Klockan hade snurrat några varv och det kändes nästan som om kvällen började ta slut när Camilla plötsligt satte sig käpprakt upp i soffan och utbrast

-         Tjejer, ni vet väl att Streaplers spelar i parken i kväll!

-         Streaplears!, utropade några förtjust. Skall vi inte ta och gå dit?

-         Ja, det gör vi. Säkert massor av killar där i kväll!

-         Men då är det väl bara för oss att gå dit. Låt allt stå så sticker vi, svarade Gunilla, vår värdinna. Jag tar hand om det i morgon.

-         Så bråttom har vi väl ändå inte, inflikade Carro och tittade på mig. Vi hjälps åt och dukar av och röjer undan.

 

Alla nickade instämmande och började bära undan allt med stor entusiasm och under både fnitter och stoj. Carro och jag hjälpte också till, men vid första bästa tillfälle så drog Carro mig åt sidan

-         Tro mig, det här hade jag ingen aning om. Jag förstår om du backar ur nu och vill gå hem. Jag följer dig. Kan alltid skylla på att det varit en jobbig dag.

-         Det behöver du inte göra för min skull. Jag hittar hem själv, svarade jag lite tveksamt

-         Du låter tveksam, hakade genast Carro på. Skulle du vilja följa med?

-         En del inom mig vill det, den andra säger att jag är en idiot om jag gör det.

-         Förstår dig. Det är så mycket som hänt för dig på kort tid. Jag kan faktiskt vare sig ge dig något råd eller bestämma åt dig, men jag kan i alla fall lova att vad du än beslutar dig för så gör jag som du. Sedan får dom andra tjata hur mycket som helst. Om du bestämmer dig för att hänga med och det inte fungerar så går du och jag bara utan att göra så mycket väsen av det.

Jag var precis på väg att formulera mitt svar när Christina kom förbi och bad oss skynda oss ut på toan och göra oss i ordning. De flesta hade redan bättrat på sitt yttre och uträttat andra behov. Nu väntade dom på oss. Mer behövdes inte, utan jag nickade diskret till Carro och glatt följdes vi åt mot badrummet.

 

Det var nog en lättare överdrift att alla redan var klara och endast väntade på oss, för vi kom knappt in i det ändå ganska rymliga badrummet. Tre stod och trängdes vid spegeln och en satt på toan och stördes inte det minsta av att vi övertog platserna vid spegeln när de andra gav sig själva sitt godkännande. När toan blev ledig så gled nästa ner och under stor gemenskap och trivsel genomfördes alla renoveringar och behovsuträttningar innan vi faktiskt kunde samlas vid dörren för att genomföra nästa etapp i min, dom ovetandes, kvinnliga odyssé.

 

Redan på håll kunde vi höra hur bastonerna från musiken tränga ut från byggnaden. Vi välkomnades av personalen i kassan och befriades från några sedlar innan vi fortsatte in i lokalen och fram till garderoben. Efter att även där fått lätta på plånbokens innehåll och gjort det obligatoriska skobytet och en sista nödvändig slutbesiktning i de stora speglar som omgärdade garderoben gick vi i samlad tropp mot musiken. Själva danssalongen var rund i formen och på olika ställen fanns öppningar mot ett cafe och en del andra allmänna ytor samt givetvis den stora scenen varifrån Streaplers spelade en av sina välkända låtar. Dansgolvet var fyllt av dansande och vi blev därför stående i dörröppningen och insöp atmosfären samtidigt som jag såg att mina kamrater ivrigt började spana över dansgolvet och lyckades tydligen även fokusera sig på en och annan av de dansande.

 

Musiken upphörde, och de dansande tömde snabbt golvet för att formera sig inför nästa dans. Där vi befann oss lev det plötsligt ett stort vakuum då tjejerna drog sig mot vänstra sidan av scenen och herrarna bort mot ingången till caféet. Mitt sällskap insåg plötsligt situationen och rörde sig bort mot tjejernas, och det var tur att Carro tog tag i mig och drog mig åt ”rätt” håll, annars hade jag säkert av gammal vana rört mig över mot killarnas sida. Det här var nämligen inget nytt för mig, skådespelet och proceduren att vardera sidan radade upp sig på detta sätt inträffade varje kväll jag varit här under hösten och jag hade med stort nöje sett hur de bägge fronterna sedan sakta rört sig mot varandra så fort man insett att nästa låt var i antågande och efter en ”våldsam” kollision mitt på golvet hade par om par börjat snurra runt till orkesterns välljud. Successivt hade plats skapats för nästa led att hitta sin partner och slutligen så strövade några obeslutsamma herrar runt bland överblivna damer och försökt hitta en partner. Ofta blev det så att killarna återvände mot caféet för att slicka sina sår att den sötaste flickan redan var uppbjuden när de lyckades komma fram och damerna hämtade tillbaka sin handväska ur det berg av väskor som snabbt travats upp i kanten av scenen och vidhöll för sig själv att hade inte ”Stina” stått precis framför henne så hade den där tjusige killen bjudit upp henne istället.

 

Plötsligt så var jag i situationen att inte vara den som valde ut min nästa danspartner utan var en av dom som skall väljas ut och få privilegiet att få dansa med någon. Jag insåg plötsligt att situationen förändrats på ett annat sätt också. Skulle jag, mot förmodan, bli uppbjuden så var det min ”skyldighet” att också dansa. Jag kunde själv känna hur hårt det kändes då man bjöd upp någon tjej och bli nobbad, trots att man var både nykter och proper. Det verkade som om det mest berodde på att man inte var ”den rätte” och den stilen gillade inte jag. Skillnad säkert om killen ragglade fram och luktade ”apa”, för då förstod jag vitsen med att kvinnan alltid hade sista ordet när det gällde att godkänna sin danspartner. Jag insåg fullständigt klart att jag genom att överhuvudtaget komma hit indirekt godkänt spelets regler, och inte minst genom att jag fogligt följt med gruppen ut bland övriga aspiranter för att få en danspartner till nästa dans nu också var utsatt för prövande blickar från den grå massa som herrarna utgjorde i andra ändan av lokalen.

 

Jag kunde bara inte glida ur denna situation, men försökte så obemärkt som möjligt att söka mig bakom mina kamrater. Tyvärr så var de tydligen väldigt danslystna, för med alla medel försökte de hålla sig kvar i frontlinjen, och när orkestermedlemmarna höjde sina instrument för att blåsa ”klart till drabbning” stod jag visserligen inte i första ledet, men väl i det andra. Signalen för ”strid” ljöd och mina försök att om möjligt stå kvar och bli förbisprungen av andra omöjliggjordes av de täta led bakom oss som tryckte på för att få vara med och visa upp sig för den anfallande gråa massan som snabbt närmade sig oss. Det skydd som frontlinjen utgjort för mig försvann helt i och med att de blev enleverade av mötande kavaljerer och plötsligt befann jag mig öga mot öga med en ung kille i min ålder. Han sträckte ut sin hand, och även om det var fullständigt omöjligt att kunna uppfatta vad han sa, så kunde jag läsa på hans läppar ”får jag lov”. Då han definitivt höll sig inom de ramar jag själv vinnlade mig att hålla mig inom när jag gick ut för att dansa som kille, och det var lika omöjligt att verbalt svara honom neg jag lätt och gled ett steg närmare honom.

 

Direkt uppstod en konflikt. Av gammal vana höjde jag mina händer som för att greppa tag i honom som om det var jag som var killen, och det var tur att vi plötsligt fick varsin knuff av nästa led så att mitt misstag aldrig hann bli ett misstag. Han ursäktade dock sig som om det varit han som strulat till det och ledde mig bort från stridslinjen och erövrade en fri yta för oss att inleda dansen på. Nu lät jag honom ta kommandot och jag upprepade ständigt inom mig att det var hans sak att föra och min sak att följa. Nu var det lättare sagt än gjort, men en bit in i första låten så började jag få lite bättre koordination mellan hjärna, ben och högklackade sko och det började gå riktigt skapligt. Kanske skulle mina misstag i början överskylas av det faktum att det varit riktigt trångt innan alla hittat sin partner och dansandet fått en sån där riktigt bra ordning i snurrandet.

 

Jag behövde dock koncentrera mig mycket noga på hur stegen togs, så hans fåtaliga försök att inleda en konversation besvarades från min sida med korta svar. Han verkade dock inte störd av detta, utan förde mig runt dansgolvet i vida cirklar och gjorde det bästa för att sätta min klart bristfälliga skicklighet att följa honom på prov. Det var därför med viss lättnad som musiken ebbade ut och vi blev ståendes mitt på golvet. Genast fångade han min hand och då jag inte fann någon rimlig anledning att inte låta honom göra detta så blev vi ståendes hand i hand. Jag undvek att fånga hans blick, utan lät den istället spela över dansgolvet och lyckades fånga Carros blick en bit bort. Hon vinkade lite diskret mot mig och log uppskattande och jag försökte besvara blicken med att jag var OK men att det kändes lite ovant. Mer hann vi inte utväxla innan musiken började på nytt och vi båda försvann för varandra i dansens virvlar.

 

Jag blev vederbörligen avlevererad efter dansen och lite glatt förvånad hur smidigt det ändå gått inväntade jag de andra som strax samlades kring mig. Kommentarerna kring diverse kavaljerer började cirkulera i gruppen, men vi hann inte säga så mycket innan frontlinjen åter började formeras inför nästa omgång mitt på dansgolvet. Den här gången så var jag lite mindre blyg och hade en viss nyfiken förväntan hur min kavaljer skulle se ut. Det blev därför lite av en förvåning för mig när jag till slut insåg att jag inte valts ut av någon och lite slokörat drog mig tillbaka till hörnan för de ratade. När första besvikelsen lagt sig och jag började ställa in mig på att lyssna till musiken i två låtar så kände jag en lätt klapp på axeln och en kille artigt undrade om han fick lov till en dans. Givetvis så fick han det och vi svängde ut med frimodiga steg mitt ibland de dansande.

 

Min kavaljer var en mycket duktig dansare, vad jag kunde förstå, och jag hade inga som helst problem att underkasta mig hans vilja och låta honom styra. Jag märkte skillnaden mot min förre danspartner som nog själv var lite osäker och som därför lockade mig att ta kommandot. När så andra dansen blev än snabbare än den första så lockade han mig tom att snurra runt och göra diverse rörelser som jag sett andra dansande gjort och som jag tyckte såg så härligt ut men aldrig kunnat utföra. Egentligen så kunde jag väl inte rörelserna nu heller, men under hans sakkunniga ledning och lite koll på andra så lyckades jag över förväntan. När han så i slutstrofen av dansen fick mig att snurra in mot honom så ville det sig inte bättre än att han fick mig att snurra in i sin öppna famn och jag hamnade halvt om halvt låst tätt intill honom. Han utnyttjade situationen snabbt och gav mig en snabb kyss på kinden och tackade sedan för dansen samtidigt som han löste upp ”knuten” som höll oss samman. Lätt rodnande neg jag och accepterade lite tveksamt hans hand medan han förde oss tillbaka till mitt läger.

 

Fortfarande med mina kinder klart överhettade kom Carro emot mig och strålade av lycka

-         Gud så bra du dansar. Det där såg ju riktigt avancerat ut

-         Gjorde det, svarade jag riktigt förvånad. Det var först gången jag gjorde något sådant. Har aldrig lyckats få till det, men han styrde allt så bra så det var bara att hänga med.

-         Och det gjorde du med bravur. Hur känns det? Tycker du att det fungerar bra?

-         Jättebra! Jag är uppriktigt förvånad hur bra det går. Jag har jättekul!

-         Syns på dig! Du har alltid sett glad ut, men nu finns något extra där också. Fortsätt och ha det roligt bara, jag finns här och vakar över dig. Jag kan ju inte riskera att något händer min skyddsling, fortsatte Carro och gav mig en kram.

 

Kapitel 10

Danskvällen fortsatte i oförminskad takt och när orkestern förkunnade en kort paus så tömdes dansgolvet fortare än blixten och alla sökte sig mot toaletterna eller till caféet. Vi samlade ihop delar av vår grupp och när vi saknade Sara så fick vi till svar att hon hade tittat en kille för djupt in i ögonen och nu var hopplöst förälskad, åtminstone för stunden, i honom och satt någonstans med honom. Vi andra bestämde oss för att kön till cafeterian var kortast och gick dit för att få något i oss. Det var gott med något läskande i sig, men kolsyran och allt skuttande fick mig att genast känna behovet av att gå på ett visst ställe. Då alla hade klarat av detta hemma hos Sara, men jag av förklariga skäl inte valt att dela den gemenskapen med de andra så var jag den enda som drog mig mot kön till toaletten. Den sniglade sig sakta framåt och under tiden så började tjejerna runt omkring mig att småprata och blandade även in mig i samtalet. Det kändes numer riktigt normalt att stå och prata ”tjejsnack” med okända tjejer och inget i situationen kändes alarmerande för mig. Plötsligt hörde jag en bekant röst bakom mig och aningslöst vände mig om. Jag tittade då rätt in i min klasskamrat Evas ögon, och lika obetänksamt svarade jag

-         Men hej Eva, är du här!

Lika snabbt som det hela gått, lika snabbt insåg jag mitt stora misstag men då var det redan försent. Jag såg ur Eva forskande såg på mig och funderade vilken jag var när hon plötsligt såg ut att fatta galoppen och utbrast förvånat

-         Kim! Nämen är det verkligen du Kim?

-         Ja, svarade jag och tittade hastigt först på henne och sedan hennes kamrat som såg ut som ett levande frågetecken. Eva tillhör de som faktiskt är riktigt snabbtänkt, så hon förekom ytterligare diskussioner och funderingar hos sin kamrat genom att säga

-         Ulrika, det här är Kim, en kompis till mig som jag inte sett på…. Ja, jag vet inte hur länge

-         Hej, svarade jag och sträckte fram handen och vi hälsade artigt på varandra innan vi fortsatte framåt i kön.

Evas nyfikenhet visste inga gränser, men jag log tacksamt emot henne att hon inte just nu förde saken på tal och hon spelade villigt med men hennes blickar lät mig förstå att jag inte skulle slippa undan så lätt. Så snart som vi kunde skaka av oss Ulrika på något fint sätt så skulle jag ställas inför en snabbinkallad krigsrätt, det var jag fullständigt övertygad om. Så småningom blev det även min tur att inta ett av de uppenbarligen alldeles för få båsen inne på toaletten och jag gjorde mitt bästa för att skynda mig. Eva gjorde även detsamma i båset intill och hon hann utbyta några korta fraser med mig framme vid handfatet och sedan bättringen av läppstift, mascara och hårstrån som kommit på avvägar innan Ulrika sällade sig till oss och gärna ville delta i konversationen.

 

I bakgrunden hörde vi också hur musiken tog ny fart och speciellt Ulrika skyndade sig för att hinna delta i gatloppet där ute på slagfältet. Eva sa att hon gärna stod över en dans, och att Ulrika gärna fick söka lyckan på egen hand. Vi blev därför lämnade ensamma, men bara för en kort sekund då Carro kom och sökte mig med en liten oro i blicken. Hennes oro kom dock av sig när hon såg mig stå och prata med en för henne okänd kvinna, men ville ändå höra sig för med mig att allt var OK

-         Hej Kim, jag undrade bara vart du tagit vägen. Allt väl?

-         Visst, Carro. Allt är OK med mig. Har du förresten träffat Eva, en klasskamrat till mig. Eva det här är Carro, en mycket god vän till mig, för så kan jag väl säga?

-         Visst kan du det, du är dessutom en mycket god vän till mig också, svarade Carro med en tydlig osäkerhet i rösten och fortsatte. Hej Eva, kul att träffa dig

-         Hej, Carro. Så du känner också Kim så som han, förlåt hon är nu?

-         Ja, Carro är nog den som skapat den här underliga figuren, svarade jag i ett försök att lätta upp den lite avvaktande situationen innan jag fortsatte, men missförstå mig inte, jag har inte blivit tvingad, tvärtom.

-         Du ser inte ut som du blivit tvingad heller, konstaterade Eva. Har ditt dåliga humör i går något med detta att göra?

-         Helt och hållet, svarade jag. Jag var både osäker och ivrig att saker skulle börja hända och då reagerade jag så som jag gjorde. Jag är verkligen ledsen att det blev så, men nu är jag både glad och lycklig!

-         Ja, något annat kan man dock inte säga, svarade Eva.

-         Nej det är otroligt hur snabbt Kim bara flutit in i rollen som kvinna och beter sig så fullständigt naturligt, inflikade Carro

-         Nu överdriver du väl i alla fall, kom det från mig samtidigt som jag rodnade

-         Nej, jag menar det och jag är stolt över att ha fått hjälpt dig dit.

-         Nu fattar jag, svarade Eva plötsligt. Det är du som är frisörska och klippt Kim.

-         Just det, svarade Carro

-         Redan när Kim kom med sin nya frisyr till skolan tyckte jag att det var snyggt klippt, men vågade knappt säga något. Visste inte om det var OK att säga att en kille hade snygg frisyr. Nu kan jag konstatera att Kim är ännu snyggare i håret. Hur gör du?

-         Tack! En hel del vana, men samtidigt gäller det att man också får frihet att göra saker också……

-         …och en hel del skicklighet och känsla. Glöm inte det, inflikade jag.

 

Samtalet fortsatte under hela denna dansomgång och påföljande innan Ulrika kom och undrade vart Eva tagit vägen. Vi fann för gott att skiljas åt och fortsätta kvällen i våra respektive sällskap, men jag märkte på Eva att det fanns många många frågor som väntade på sina svar. Vi hann precis in i danstemplet och inta våra positioner innan orkestern blåste till strid och den här gången så fanns jag med i frontlinjen för att förhoppningsvis möta en danspartner direkt. Så blev också resultatet och glatt svävade vi iväg mot den fria delen av golvet och kunde svänga runt ganska ostört under första delen av låten.

 

Jag började känna mig ganska så van att dansa i den kvinnliga rollen att jag kunde tillåta mig att slappna av och mer njuta av dansen som sådan. Upplevelsen blev genast mycket större och när låten tog slut så var jag mycket nöjd med mitt genomförande och tog käckt tag i min kavaljers hand och gav honom ett glatt leende. Han besvarade genast med ett lika glatt leende och vi konverserade lättsamt med varandra innan nästa låt satte fart. Vi vågade båda två ta ut svängarna ordentligt, och det var ett mycket nöjt danspar som avslutade dansen. När han så lämnade av mig bland övriga damer och tackade mig för dansen så kunde jag inte låta bli utan tackade honom med en snabb puss på kinden. Det verkade som om han rodnade lite, men glatt tittade han tillbaka på mig när han vände på klacken för att möta sina kamrater.

 

Jag dansade ytterligare ett antal danser innan kvällen plötsligt var slut, och det blev liksom ett stort tomrum när alla skyndade sig mot garderoben för att få ut sina kläder. Vår skara om 8 tjejer hade klart decimerats och vi var nu bara fem kvar som samlades vid utgången. Några diskuterade om att återvända hem till Gunilla, men jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till vidare äventyr. Så mycket hade hänt sedan i morse, och visserligen hade jag sagt att det gällde att utnyttja situationen, men mina krafter började faktiskt att bli på upphällningen och passade jag mig inte för så kunde det komma en reaktion som jag inte riktigt skulle kunna hantera.

 

Trots att det mest förnuftiga vore att dra sig hemåt och smälta alla intryck i lugn och ro så fanns det ändå en vilja att låta kvällen fortsätta. Jag var dock inte säker på att jag ville följa med hem till Gunilla som tycktes bli resultatet. Carro verkade lite tvehågsen att lämna mig ensam att ta mig hem, men jag försäkrade henne att det var OK. Hon hade verkligen gjort mer för mig än vad det var rimligt att begära och jag tyckte att hon måste tänka på sig själv lite också. Medan vi stod och dividerade så dök oväntat Eva upp alldeles ensam och när det framgick att hon blivit ”övergiven” av Ulrika och gärna slog följe med mig så avgjorde det saken. Carro och jag skildes åt och med ett helt fång kramar som värmande minnen av en trevlig kväll från såväl Carro som hennes kompisar när vi svängde åt varsitt håll.

 

Vi hade knappt kommit utom synhåll när Eva käckt krokade tag i min arm och därmed gled ett steg närmare mig. Det kändes ganska skönt att få hennes varma kropp intill min och jag ryggade inte tillbaka inför hennes närhet utan anpassade min gång så att vi kunde gå så nära varandra det var möjligt. Vi småpratade med varandra om kvällen, dansbandet och om killarna vi dansat med. Det kändes hur naturligt som helst att gå med Eva på det här sättet och jag fick ingen annan känsla än att det var två väninnor som var på väg hemåt i natten. Det kändes inte ens konstigt att gå i armkrok, för på något sätt så kändes det inte riktigt lika som de gånger jag som kille haft en flicka gåendes i armkrok med mig. Jag kunde inte komma på var skillnaden låg, men det kändes definitivt annorlunda.

 

Alldeles för snabbt nådde vi fram till Evas hus som bara låg ett par kvarter från där jag bodde. Vi blev ståendes på gatan utanför och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Båda var vi trötta, det syntes milsvida omkring, men ändå så fanns det så mycket som vi ville diskutera med varandra. Ingen förmådde dock sig att ta något initiativ så det fick bli naturens krafter som fick styra vårt handlande. Kylan som letat sig upp längs mina ben hade fått mig att bli riktigt ordentligt kissnödig och jag trodde mig inte om att klara av ens de få kvarter som var kvar hem till mig. Ordentligt i behov av en toalett så bad jag i alla fall Eva att få låna hennes toalett. Skrattandes förklarade hon att min begäran beviljades och lätt springandes skyndade vi inomhus.

 

När jag uträttat mitt trängande behov och åter stod öga mot öga med Eva så hade situationen liksom förändrats. Hon såg nästan bedjande ut där hon stod i bara strumplästen och undrade om jag ändå inte ville ha en kopp kaffe innan jag gick sista biten hem. Jag kunde inte motstå hennes förslag utan tog av mig kappan och sparkade av mig skorna. Först när vi klev in i köket, där kaffepannan redan puttrade på spisen, slog det mig att vi kanske väckte upp det övriga huset, men Eva försäkrade att så inte var fallet. Hennes föräldrar sov i bortre delen av huset så de skulle inte bli störda. Nöjd med det beskedet så började jag se mig omkring var det kunde finnas några kaffekoppar att duka fram. Eva såg mitt försök, och medan hon ordnade med lite tilltugg så dirigerade hon mig var olika saker fanns att hitta.

 

Vi hade lite svårt att hitta tillbaka till alla frågor som Eva uppenbarligen ville ställa och jag mer än gärna ville besvara. Jag kände faktiskt en lättnad över att jag träffat Eva, och även om jag inte riktigt visste hur hon skulle kunna hantera den här omvälvande nyheten, så kändes det som om jag fått en bundsförvant. Inte minst så kändes hon väldigt obesvärad inför min person både borta i Parken och nu hemma i hennes kök. Men helt enkelt var det säkert inte för henne att så här på nattkröken formulera intelligenta och klargörande frågor, utan hon valde uppenbarligen att hellre bida sin tid och formulera sig noga istället för att hasta iväg och få både felaktiga svar och oönskade reaktioner som resultat.

 

Vi satt istället och småmyste över en kopp kaffe och märkte knappt att en tredje person sällade sig till sällskapet

-         Jag tyckte väl att jag hörde röster

Vi hoppade båda till men Eva såg direkt vem det var och svarade

-         Hej mamma. Väckte vi dig?

-         Nejdå, ingen fara. Jag vaknade till och märkte att jag behövde gå på toaletten, och då tyckte jag att jag hörde röster.

-         Ja, jag bjöd in Kim som hade samma trängande behov som du. Sedan blev vi sittande här. Förresten, du har väl inte träffat Kim. Kim är en av mina klasskamrater och vi stötte på varandra i Parken.

-         Hej, kul att träffas, och välkommen hit. Hade ni det trevligt?

-         Mycket, svarade vi i munnen på varandra och skrattade gott åt vår gemensamma spontana glädjeyttring.

-         Nå, fick ni dansa med någon riktig snygging då, någon som är värd att visa upp för nyfikna föräldrar?

-         Mamma! Utropade Eva, men verkade inte ta frågan det minsta allvarligt

-         Förlåt, retas bara, skrattade hon och log

-         Fortsätt ni bara att prata, jag drar mig tillbaka till sängen. God natt med er flickor!

-         God natt!, svarade vi unisont

 

När vi hörde att en klocka någonstans i huset slog tre slag fann jag det för gott att tacka för mig. Eva följde mig till dörren och såg till att jag fått med mig allt innan hon med en vänlig och varm kram tackade för en trevlig kväll och vinkade farväl åt mig. Jag skyndade hastigt de få kvarteren hem till mig och kunde snart stänga dörren till mitt eget krypin bakom mig. Det fanns dock inget av instängdhet i mitt sinne, tvärtom så hade många dörrar öppnats för mig och jag kände, trots min trötthet, mig euforisk när jag började klä av mig. En härlig känsla av triumf följde mig när klädesplagg efter klädesplagg sakta togs bort från min kropp och hängdes snyggt och prydligt över stolsryggen. Klänningen hängde redan på en galge och då jag gärna ville ha den i mitt sikte så länge som möjligt så hade den inte förpassats in i garderoben utan hängde ner från överskåpets handtag.

 

Till sist hade jag bara behå och trosor kvar, och även om jag visste att det var obekvämt att sova i behå, så lät jag den vara kvar på kroppen och drog mitt nattlinne över mig för att sedan tyst och försiktigt smyga ut i badrummet och tvätta bort allt smink. Efter en stunds diskussioner med mig själv om örhängenas vara eller icke vara så lät jag dom sitta efter att jag lydigt snurrat på dom ett antal varv. John Blund lär sedan ha stått med sin trollstav och viftat, för sedan är mitt minne helt utplånat och nästa minnesfragment är att det är ljust i rummet och någon knackar på mitt fönster.

 

Kapitel 11

Lite yrvaket tittade jag på klockan och såg att hon faktiskt närmade sig 12-slaget. Så länge hade jag väl inte sovit på …. Ja, jag vet inte hur länge. Sakta återvänder mina tankar till nuet och jag blir än en gång medveten att någon står utanför mitt fönster och knackar på det. Lite oroligt konstaterar jag hur jag är klädd och att jag inte har något att skyla mig med. Försiktigt smyger jag fram mot fönstret lite grann från sidan och förbannar min slarvighet att inte dragit ner rullgardinen innan jag slocknade för natten. Jag blir dock lugnare till sinnet när jag konstaterar att det bara är Eva som står där ute och huttrar i kylan. Obekymrat tar jag så steget fram mot fönstret och när hon ser mig så spricker hon upp i ett leende med hjälp av teckenspråk så undrar hon om det är OK för henne att komma in. Jag gestikulerar att det bara är att kliva på, och sekunden senare så står hon mitt framför mig i mitt enkla rum.

 

Under tiden som hon tar av sig sina ytterkläder och sparkar av sig skorna så står jag obeslutsamt med mina armar i kors under mina falska bröst. Eva rättar till sin kjol och tittar sig i spegeln innan hon lite osäkert vänder blicken mot mig och nästan skuldmedvetet sakta synar mig från topp till tå

-         Hoppas att jag inte väckte dig, men jag ville så gärna träffa dig

-         Det var bra att du kom. Det skulle inte ha känts rätt att sova längre, svarade jag och lyckades inte dölja gäspningen som kom utan förvarning.

-         Jag är slö jag också, skrattade Eva, men jag kunde ändå inte sova. Jag måste bara få prata med dig. Hoppas att du inte känner dig besvärad över min närvaro. Skall jag gå en sväng så att du hinner klä på dig…..

-         Nej, ingen fara, det är inte det som gör att jag står här och inte kan företa mig något. Kroppen och huvudet har inte riktigt börjat jobba tillsammans än, fick jag fram innan nästa gäspning gjorde sin entré.

 

Ingen av oss kunde låta bli att dra på munnen åt situationen och skrattet fick i alla fall mig att vakna till och göra något åt det hela. Än en gång såg Eva ut som om hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen, men jag försäkrade att det var OK än en gång. Jag sa att jag bara skulle till badrummet och ta mig en snabb dusch så skulle vi sedan kunna bestämma vad vi skulle göra. På vägen till badrummet så passade jag på att förse mig med rena underkläder.

 

Eva hade rensat fåtöljen och satt och bläddrade i några av mina tidningar när jag kom tillbaka. Sedan ett antal veckor hade jag köpt tjejtidningen ”Hennes” regelbundet. Jag tyckte att jag genom den fick en hel del tips om kläder och hårskötsel, samt även läsa lite tjejskvaller och därigenom inte vara helt oinformerad om vad som är populärt just nu bland tjejer i min ålder. Eva tittade som hastigast mot mig och verkade på något sätt lättad att jag även efter duschen var skrudad i behå och trosor.

-         Du tar allvarligt på det här, förstår jag, kommenterade Eva och pekade mot tidningen och nickade samtidigt mot mig

-         Svårt att släppa det hela, svarade jag och släppte ut håret ur den duschmössa som skyddat min frisyr. Det är så många känslor som far igenom huvudet och som jag inte riktigt blir klok på.

-         Det är bl.a därför jag är här. Jag har också haft frågor som jag inte vet svaren på, och jag kan livligt föreställa mig att det måste vara än värre för dig. Jag tänkte att vi kanske skulle ha hjälp av varandra och försöka finna några av svaren, eller i alla fall hitta något sätt att leta oss fram till dom.

-         Låter som ljuv musik i mina öron. Jag blir verkligen glad att du är så här intresserad av att hjälpa mig. Det är något som jag verkligen uppskattar. Hoppas att du också förstår att jag kanske inte alltid riktigt vet själv vad jag vill eller borde göra, utan att vi kan stöta på många oförklarliga saker och inkonsekventa handlingar från min sida. Har vi bara det i minnet så är jag mer än glad att få hjälp att hitta mig själv någonstans i det här virrvarret av känslor, härliga upplevelser och inte minst svårförståeligt hur snabbt allt gått.

 

Eva nickade bara medan jag fortsatte att klä på mig. Intresserat följde hon min omvända striptease och noterade gillande hur smidigt och enkelt som såväl gördel som lite kraftigare strumpor kom på plats. Jag valde sedan en skön tröja och en varm vinterkjol innan jag bäddade till min säng och med ett av mina gosedjur i famnen kröp upp i hörnan och tittade på Eva med en glad min

-         Nå, var börjar vi?

 

Eva ville uppenbarligen veta det mesta, så jag började att berätta om hur jag upptäckt mina systrars kläder och att jag för nästan ett år sedan på fullt allvar börjat att planera för en djupare odysse in i kvinnans värld och hur sedan det mesta blivit mycket djupare och intensivare än jag någonsin vågat drömma om. Jag försökte beskriva det hela som att jag befann mig på en herrelös vagn som skenade ner för en backe. Vagnen var fullständigt okontrollerbar, men på något underligt sätt så fördes den ändå fram på ett sätt som gjorde att jag inte kände mig orolig. Osynliga krafter höll den på vägen och jag kunde varken se slutet på backen eller att det fanns några speciella farligheter längre ner. Däremot så försvann backen bakom mig in i en slags dimma, ungefär som om det inte fanns någon återvändo.

 

När jag beskrivit min ”resa” fram till där vi var nu så kände jag mig väldigt tillfreds, men ändå rätt tom inombords. Jag ville därför gärna få en stunds återhämtning, men ändå inte släppa taget om den början som vi gjort. Det fanns en fråga som jag ofta tangerat, men som jag själv haft svårt att ge något svar på, men som säkert Eva hade mer att berätta om. Jag hade haft den på tungan många gånger till både Greta och Carro, men den hade alltid fastnat inom mig. Delvis beroende på att jag faktiskt var rädd för det svar som frågan skulle få. Rädd för att min värld och min uppfattning hur omvärlden såg på den skulle skilja sig dramatiskt åt och därigenom bli ett hårt slag mot mig och den illusion jag bar på att jag både såg ut och betedde mig som den kvinna jag ville vara. Jag förstod emellertid att skulle jag någonsin kunna gå vidare så måste frågan ställas och vad var bättre tillfälle än just detta. Jag kände dock hur strupen kändes både torr och trång när jag pressade fram frågan

-         Eva, kan du berätta hur du upplevt allt detta, från det att vi träffades vid skolstarten och sedan hur det hela har utvecklats sig och vad du märkt, känt eller tyckt?

Eva nickade instämmande och fortsatte

-         Jag kände att den frågan skulle komma, och jag har försökt att samla mina tankar. Så här skulle jag vilja beskriva det hela, och du får ursäkta om jag beskriver det som jag upplevt det och inte lägger tillrätta allt för att det skall passa dig

-         Det är väl först om du låter bli att tillrättalägga historien som den kan sägas var din upplevelse så jag är med på dom villkoren. Det är ju din syn jag vill ha, inte den som du tror jag vill höra. Den har jag redan lyssnat till många gånger må du tro.

-         Jaså, då skall det bli kul att höra sedan om versionerna stämde.

-         Var inte orolig, jag tror inte dom kommer att likna varandra för en kort sekund, men nog pratat nu, berätta!

 

-         Jag vet egentligen inte var jag skall börja, men när vi träffades vid skolstarten så bestämde jag nog ganska direkt att du inte var den som jag tänkte försöka bli närmare bekant med. Jag tyckte du såg lite ”konstig” ut. Långt oklippt hår som visserligen såg ut att vara rent och så, men som saknade allt annat vad gäller stil och omvårdnad. Jag vet inte varför jag fäste så stor vikt vid ditt hår för resten av dig var ju i ungefär samma klass som alla andra killar, dvs kläderna fanns bara där på kroppen, fullständigt utan tanke. Jag placerade omedelbart in dig i samma kategori som alla andra killar, ett gäng omogna kalvar som ännu inte hunnit trampa ur barnskorna utan fortfarande gick i mammas ledband. Jag blev därför rätt så störd själv när jag motvilligt började upptäcka att du nog inte var som alla andra. Ditt hår var fortfarande en minuspost, men det fanns något hos dig som inte fanns hos de andra grabbarna.

Eva gjorde en liten paus och verkade kolla av att jag hängde med i hennes berättelse och inte började revoltera allt för mycket. När jag uppenbarligen fortfarande såg intresserad ut tog hon ett nytt tag

 

-         Det jag upptäckte var att du verkligen försökte vara som de andra grabbarna, vara lika tuff och frän i kommentarer mot allt och alla som de andra, men det kändes som om du varken lyckades speciellt bra eller gjorde det med en egen övertygelse att det du gjorde var rätt eller riktigt. Du befann dig också alltid i utkanten av killgänget, och jag kan minnas ett antal tillfällen då du i smyg iakttog oss mer än vad killarna höll på med. Först tog jag det för att du var en sån där obehaglig typ som gärna fluktade på tjejer, men jag insåg strax att det inte var så. Det fanns något outtalat i dina blickar. Något av längtan.

Jag kunde inte förstå vad du egentligen längtade efter, men började hålla lite mer koll på vad du gjorde och jag blev, som sagt, riktigt fundersam när jag på punkt efter punkt måste revidera mitt första så kategoriskt negativa intryck av dig. Du var/är emellertid svår att komma in på livet. Jag försökte faktiskt nå fram till dig några gånger, men du kanske inte förstod inviten eller ville ta den, för jag stod där efteråt som ett fån och kände mig rätt dum och faktiskt även en hel del avspisad av dig. Kommer du ihåg detta?

-         Jag har ett svagt minne av att det du säger. Var det inte under det där arbetet med jämställdhet i arbetslivet där du och jag hamnade i samma grupp. Du var ganska så entusiastisk och verkligen förde arbetet framåt, och ett antal gånger så ställde du killarna mot väggen med diverse påståenden om hur situationen skulle vara den omvända med kvinnan som dirigent och mannen som lydig följeslagare.

-         Just det. Då var det. Lustigt förresten hur du uttrycker dig. ”som jag ställde killarna mot väggen”. Jag riktade mig lika mycket, eller kanske tom mer, mot dig för att få reda på var du stod och om mina funderingar kring dig var rätt eller fel, men du ”passade” bara och undvek nogsamt att ta ställning. Fegt, tyckte jag, men när du nu uttrycker dig så som du gör och jag ser hur du ser ut så förstår jag bättre. Du tog inte passningen, för du kände dig inte som en av dom? Är det så?

 

Innan jag hann svara förflyttade sig Eva upp bredvid mig i sängen och efter att ha hittat en bekväm sittställning i sängen och även försett sig med ett annat av mina kramdjur så smekte hon mig lätt på handloven och gav mig en värmande blick som uppmanade mig att besvara hennes fråga

-         Jag blir själv lite osäker när du beskriver det så här och formulerar frågan så, men du har säkert rätt till viss del. Jag har faktiskt inte sett saken så klart eller tänkt tanken rakt ut, men visst har jag känt mig som en ”främling” även bland killarna. Jag har inte passat in någonstans. Men vi kan väl ta mer om det senare, jag vill fortsätta att höra din version.

-         Ja, det kan vi göra. Jag blev i alla fall besviken på dig för att du inte vågade ta ställning eller ens ge mig lite respons på att du kunde förstå mina försök att närma mig dig. Så vis av erfarenheten, men ändå inte mindre ointresserad av att få reda på mer om dig så fortsatte jag att notera saker i min ensamhet. Jag försökte göra det diskret, för jag ville varken väcka din uppmärksamhet eller mina tjejkompisars, för då hade jag själv fått ett litet helvete att förklara mitt intresse för dig. Även om det absolut inte varit några direkt ofördelaktiga ord som yttrats om dig, så har du heller inte befunnit dig överst på vår skala av intressanta killar att försöka få närmare kontakt med. Som du säkert noterat så är inte heller jag ”världens mest populäre”, och jag ville ogärna bli än mer utsatt för prövningar. Kanske var mitt intresse för dig det att jag på något sätt såg en likhet mellan dig och mig.

Hur som helst så noterade jag fler och fler likheter mellan dig och mig, och när jag lyckades prata med dig i ensamhet så hade vi mycket att prata om. Du hade också ett sätt att prata med mig på som inte jag var van vid. Då kunde jag inte sätta fingret på skillnaden, men nu är jag nästan helt säker. Du pratade till mig på samma sätt som mina tjejkompisar gör. Nästan aldrig använde du ord och formuleringar som markerade någon skillnad på dig och mig, utan du pratade mer till mig som kamrat och själsfrände. Jag vet inte om det var medvetet eller ej från din sida, men du fick i alla fall mig att fundera ännu mer och frågorna blev bara fler och fler.

Det var först när du kom till skolan och klippt dig som svaren och pusselbitarna började sortera sig själv och lättare kunde fogas samman till en mer komplett bild. Du utstrålade en inre självsäkerhet som jag inte sett hos dig tidigare, samtidigt som du var riktigt ordentligt ängslig över vilka reaktioner du skulle få. Du var som en katt som trillat i vatten. Liten, ängslig och i stort behov av tröst och värme. Nu fick du väl inte så mycket av den varan som du förtjänade, trots att du verkligen hade gjort något riktigt stort och bra och kunde vara berättigat stolt över dig själv. Det som ändå gjorde att du klarade av situationen var väl just att kommentarer inför dig uteblev, och därigenom så fick ditt eget växande självförtroende möjlighet att blomma ut. Vad killarna sinsemellan tyckte har jag ingen aning om, men bland oss tjejer så var den vanligaste åsikten att du var modig som klippt dig så pass feminint som det ändå var och att det faktiskt klädde dig. Lite tråkigt kanske att höra så positiva omdömen så här efterhand, men vi är väl inte vana att ge varandra saklig och bra kritik, speciellt inte till en som inte är som alla andra.

-         Det var kul att höra, men det här med att jag inte är som alla andra, det är tydligen fler som tycker lika som du i det fallet?

-         Jo, alla tjejer är nog överens om att du inte är som dom andra killarna, men sedan varför du är som du är råder det delade meningar om. En del vill göra gällande att du hållit dig alltför mycket kring mammas kjolar och aldrig blivit någon ”riktig karl”, medan andra funderar på om du är homo eller så. Men oavsett vad vi har tyckt om dig så kan jag inte minnas någon elak kommentar kring dig. Vi har ju också hunnit lära känna er killar bättre nu och är inte lika kategoriska i vår bild av er utan upplever att du är juste mot oss tjejer och att du inte försöker spela ”allan” inför oss. Trots det så har vi på något sätt hållit oss avvaktande gentemot dig. Du är inte en sån där kille som alla tjejer springer efter och försöker göra sig märkvärdig inför, men heller ingen som vi inte gillar, och då är det ju synd att vi inte haft kurage nog att låta dig få veta vad vi tycker. Men tyvärr så är det väl så att även tjejer vill vara lojala mot andra tjejer och ”uppför” sig därför som det tror att man skall uppföra sig och därigenom dra alla över en kam trots att tex sådana som du mycket väl skulle kunna få berättigad uppmärksamhet på annat sätt än som är vanligt mellan tjejer och killar.

-         Hur menar du nu?

-         Jo, trots att du och alla andra killar är egna individer så behandlas ni ändå så som vi tycker killar skall hanteras, inte hur ni faktiskt är. Kommer det så en kille som är lite annorlunda så blir han behandlad lika ändå och betraktad med stor misstro när han inte följer de uppställda normerna, trots att han säkert skulle kunna fungera tillsammans med oss och på våra villkor.

-         Du har rätt, men skall inte ta på dig allt ansvar själv. Betänk också att den här killen kommer att betraktas med misstro bland killarna om ni skulle släppa in honom i er gemenskap och på era villkor som du uttrycker det. Så komplex är situationen, men ändå så känns det angeläget att ändå fortsätta att kämpa för allas rätt att vara som de är. Men nu avbröt jag dig igen, fortsätt

 

-         Nu är vi nästan framme i nutid, och efter att du kommit med ditt nyklippta och mycket fint friserade hår så blev jag inte enbart imponerad utan började ana ett sammanhang. Jag blev därför extra noga med att studera hur du skötte frisyren och blev strax helt övertygad att du måste lägga håret då och då med hjälp av papiljotter. Frågan var då om du gjorde det själv eller fick hjälp. Även om jag anade att du gjorde det själv så försökte jag se om någon annan tjej i klassen var mycket med dig, men jag kunde inte notera någon som förutom mig höll dig under särskild uppmärksamhet.

Något som jag också noterade, och blev mäkta imponerad över, var hur du utvecklades och blev skickligare och skickligare på att rulla upp ditt hår. Jag hade nog på tungan många gånger att fråga dig hur du gjorde, men vågade helt enkelt inte. Jag skulle gärna ha tagit del av dina kunskaper, för det verkar som om du är mycket händigare med sånt än vad jag är.

-         Jag hjälper dig gärna, svarade jag rodnande. Jag gillar att hålla på med hår, men om jag är bättre eller sämre än du låter jag nog vara osagt. Ni tjejer har ju så stort försprång framför mig. Jag hör ju hur ni kan diskutera sådana här saker i all oändlighet.

-         Jaså, skrattade Eva, du har hört oss snacka om det?

-         Ja, jag försöker alltid ha ett öra riktat åt ert håll och snappa upp hur ni snackar och så.

 

Eva nickade instämmande och vi satt tysta en stund innan Eva åter försökte hitta tråden och fortsätta sin berättelse.

-         Nu kommer vi till det svåra. Allt som hände i fredags. Eller rättare sagt, det kändes svårt då, men efter vad jag vet nu och sett av dig så har allt fått sin förklaring, men då var jag riktigt orolig för dig. Jag hade väl aldrig sett dig så irriterad och otålig som då. Jag förstod att något måste ha hänt, men vad? Jag tyckte att vi borde ha hört något om något allvarligt hänt hemma och jag kunde inte se några förklaringar att något hänt i skolan heller. Inga skrivningar har vi haft och inga lärare som utmärkt sig, så för mig och andra så var ditt utbrott helt ologiskt. Så här efteråt kan jag skratta åt det, men en tjej sa faktiskt på en rast att det var som om du fått din första mens. Jag kan garantera att hon inte avsåg något särskilt med det, men i skenet av det som sedan hänt så tycker jag att kommentaren var riktigt rolig.

-         Ja, verkligen, svarade jag och återgäldade snabbt klappen jag fått tidigare av Eva

-         Jag blev i alla fal helt säker på en sak och det var att nu måste jag prata med dig. Du måste få prata ut och jag få visshet i vad som hänt. Återigen så blev jag besviken på ditt sätt att mer eller mindre avspisa mig när jag nu verkligen försökte räcka ut handen till dig, och det beslut jag fattat att söka upp dig redan igår omprövade jag snabbt. Men trots din avoga inställning så kunde jag inte släppa tankarna på dig och gick även hit i går. Du var dock inte hemma och jag återvände än mer angelägen att få kontakt med dig idag. Ja. Sedan vet du resten och nu sitter vi här. Jo förresten! Mamma kom in till mig i morse och pratade en stund. Hon gör gärna det dagen efter att jag har varit ute. Även om jag faktiskt blir riktigt ordentligt ”förhörd” så är det ändå trevligt att prata och berätta om kvällen. När vi klarat av det vanliga snacket om bandet, tjejerna och framförallt om killarna som jag dansat med så kom hon in på dig. Hon tyckte du såg söt och trevlig ut och jag spelade med som om du inte var något annat än just den tjej du utgav dig för att var, men mamma var mer vaken än så. Plötsligt så frågar hon mig ”Hon hette Kim, eller hur?”. Jo, svarade jag aningslöst innan mamma kom med sitt svar ”Så det finns två Kim i din klass då, tidigare har jag bara hört om en kille som hette Kim?”. Vad svarar jag? Det var bara att lägga korten på bordet och berätta vad jag visste. Mamma var inte alls upprörd, utan tog det hela på ett mycket bra sätt. Hon vidhöll fortfarande att du såg söt och trevlig ut och att hon inte alls hade något att invända mot att vi suttit hemma hos oss och pratat på natten. Tvärtom tyckte hon det var kul att jag bjudit in dig och hon var mycket envis på att jag måste kontakta dig idag och prata ut så som vi nu gjort. Även om jag faktiskt tänkt göra det av egen fri vilja så känns det skönt att ha hennes stöd att jag sitter här hos dig nu. Hur känns det för dig?

-         Faktiskt mycket bra. Jag har längtat efter att få berätta, men har inte haft en aning om hur jag skulle göra och vem jag skulle vända mig till. Jag har delvis sett hur du haft ögonen på mig, men inte varit riktigt säker på om det betytt att du varit en mottaglig för ett samtal, eller om du haft koll på mig för att skaffa dig visshet innan du ställde dig och pekade finger åt mig inför alla.

-         Usch! Kunde du tro så illa om mig, svarade Eva och flyttade sig ännu närmare mig så att hon kunde lägga en arm om mig.

-         Jag kunde ju inte veta, svarade jag urskuldande.

 

Vi tystnade båda och satt bara stilla, tätt ihopkrupna med varsitt mjukdjur i knäet. Evas hand smekte mig sakta på ryggen och när den kom i kontakt med mitt hår så fortsatte den att leka med håret och tvinnade håret mellan fingrarna. Jag ryste till av välbehag och borrade mig djupare in i hennes famn samtidigt som jag motade undan hennes mjukdjur för att få bättre plats. Hennes andra arm hamnade på min mage och när jag märkte att Eva blev lite osäker på vart hon skulle placera den så tog jag tag i den och höll den mot fast mot min kropp. Först så kändes handen stel och obeslutsam, men snart så fick också den liv och jag erfor hur den smidigt lösgjorde sig ur mitt grepp och sakta vandrade över min mage. När den så fortsatte sitt strövtåg uppåt och plötsligt kupade sig runt mitt ena bröst gick det en stark ilning genom min kropp och leende vred jag på huvudet och kände hennes varma andedräkt rakt i ansiktet på mig. Fortfarande med hennes hand i ett fast men ändå varsamt grepp runt mitt bröst såg vi varandra rakt i ögonen och utväxlade varma blickar. Med lätt särade läppar försvann sedan det minimala avståndet mellan oss och vi möttes i en stillsam kyss.

 

Lite stillsamt avvaktande lekte våra tungspetsar med varandra innan Eva tog kommandot och med en kraft och intensitet som kom både plötsligt och oväntat trängde hennes tunga in i min mun. Jag besvarade ivrigt hennes intrång och snart så tampades våra tungor vänligt om utrymmet och utforskade ivrigt varandra.

 

Kapitel 12

En dryg timme senare trippade vi fnittrande över hallen och in i badrummet för att fräscha upp oss. Någon blygsel visade vi inte där vi stod i bara mässingen utan snarare en fortsatt nyfikenhet på varandra som inte hade stillats det minsta efter den aktivitet som rått i mitt rum den senaste timmen. Eva kunde inte släppa ögonen på mina konstgjorda bröst som såg så naturliga ut där de satt mitt på min bringa. Jag för min del tyckte att hennes var bra mycket intressantare att studera och trots att det fanns tydliga spår av mitt läppstift på dom så lät Eva mig fortsätta mina studier i någorlunda frihet. När jag var alltför mycket i vägen så motade hon mig vänligt men bestämt undan och menade på att vi nog skulle skynda oss att klä på oss och se lite anständiga ut även om hon gärna skulle ha fortsatt utforskandet en bra stund till. Eva hade tyvärr lovat att vara hemma till en viss tid och innan dess så menade hon på att vi borde fundera lite över morgondagen också. Först hade jag inte förstått vad hon menat, men när hon i spegeln pekade på mina vackra örhängen och mina välansade ögonbryn så förstod jag genast vad hon menade. I all min glädje kring allt det jag upplevt hade jag lyckats förtränga morgondagen men när så Eva påpekade att den krassa verkligheten låg mindre än ett knappt dygn bort så började jag inse hur klok hon var.

 

När vi med gemensamma ansträngningar hjälpt varandra på med kläderna, som låg utspridda och osorterade runt om i mitt rum, kröp vi än en gång upp i sängen men höll oss på behörigt avstånd från varandra för att inte lockas in i nya äventyr. Fötterna tillät vi dock att de flörtade med varandra och när så Eva åter tog till orda så skedde det under livligt tåflörtande mellan våra nylonklädda fötter.

-         Om du inte vill maskera dig allt för mycket, och det tror jag inte du vill, så tycker jag att du bara tar ur örhängena och sedan försöker borsta ögonbrynen åt lite olika håll. Att ett antal av tjejerna kommer att se vad du gjort ser jag som ofrånkomligt, men kanske kan jag försöka prata med dom så att det inte blir alltför mycket ståhej kring dig. Killarnas reaktion är svårare att ana och förutsäga, men får vi bara tjejerna med på noterna så tror jag inte att det blir några problem.

-         Du har rätt, jag behöver ditt och andras stöd, för jag vill ändå försöka vara mig själv så långt det är möjligt, och har jag valt att göra dom här förändringarna i mitt utseende så måste jag få dom att bli en del av mig när jag är kille också.

-         Tufft sagt, och jag hoppas att det kommer att fungera. Jag kommer att stötta dig och om du är lika stark och övertygad som du visade igår och idag så kommer det att gå bra. En liten nyfiken fråga bara, hur kommer du att göra med nagellacket på tårna?

-         Det får vara kvar. Jag tycker det är så härligt att se mina färgade naglar så dom tänker jag inte ta bort färgen på. Jag kommer också att ha samma underkläder som nu, så när som behån. Jag har liksom vant mig att ha nylonstrumpor under mina kläder.

-         Har du haft dom där underkläderna till skolan tidigare, utbrast Eva häpet

-         Ja, i minst en och en halv månad i alla fall.

-         Jösses, det har då jag definitivt inte märkt. Häftigt!

 

Mer hann vi inte resonera om innan Eva var tvungen att återvända hem, men hon hann i alla fall ta ett ömt avsked med både pussar och kramar som en viktig beståndsdel. Själv hade jag svårt att varva ner så jag klädde på mig ytterkläder och tänkte ta en sväng. Precis som jag gjort mig klar så tittade Greta ut inne från sig och undrade om jag ville ha sällskap på promenaden. Jag tackade glatt ja, och minuten senare så vandrade vi iväg på en uppfriskande promenad.

 

Sakta och försiktigt så plockade Greta ur mig allt som hänt sedan vi skilts åt igår. Jag berättade allt som hade hänt, utom de mest intima upplevelserna med Eva under eftermiddagen, men Greta verkade ha förstått det rätta sammanhanget ändå för med sin allra mest moderliga röst sade hon

-         Vi förstår att det är spännande för unga människor att komma hemifrån och njuta av friheter som man kanske inte har möjlighet att få hemma hos sig, men vi känner också ett stort ansvar att ändå ha en viss…., jag vill inte använda ordet kontroll, utan snarare att vi försöker ha ett gott förhållande till våra hyresgäster som gör att vi ändå känner er och kan i viss mån fungera som föräldrarnas förlängda arm. Vi brukar därför ha som en grundregel att vi åtminstone inte uppmuntrar till alltför enskilda överläggningar på rummet mellan personer av skilda kön, om jag nu uttrycker mig tillräckligt oklart. Vanlig kamratlig samvaro vill vi gärna uppmuntra, men när den tar ytterligare ett steg in i utforskandets värld så har vi hittills sagt att vi ogärna ser att våra hyresgäster sysslar med sådant under vårt tak. Vi kan givetvis inte förbjuda någon, men vi vill heller inte att det blir ett rykte på stan att här hos oss så är det fritt fram. Ömsesidig respekt är ett ord som jag tycker känns bra i sammanhanget. Normalt så är kontakter inom det egna könet därför helt OK, men lite extra pikant blir det ju onekligen när två flickor möter varandra, varav den ena flickan kan bli med barn och den andra flickan kan göra den andra flickan med barn. Den situationen hade i alla fall inte jag förutsett kunnat inträffa. Jag är inte ute efter att förbjuda dig på något sätt att ha dessa kontakter, tvärtom så tror jag helt säkert att du både behöver dom och kan hantera dom på ett bra sätt, men vi två kan väl vara överens om att du verkligen är försiktig och inte förivrar dig på något sätt som gör både dig och andra olyckliga. Både Arne och jag gillar dig på ett sätt som vi sällan får anledning att göra med våra hyresgäster och med min insyn i dina speciella intressen så är du än mer en speciell person som vi gärna värnar oss om.

Tro inte annat än att jag blev upprymd inom mig av glädje över den härliga fysiska gemenskap ni delade, men samtidigt så blev jag lite orolig över att allt gått så fort och att vi, eller rättare sagt jag, har haft en icke obetydlig medverkan i detta inte minst under den senaste helgen genom att jag inte insett riskerna med detta. Lite grann känns det för mig som om jag missat att ge dig, som är som en dotter för mig, den rätta vägledningen in i vuxenlivet, utan bara låtit dig huvudstupa konfronteras med verkligheten. Nu var det lyckligtvis en skolkamrat till dig, men jag ser med fasa framför mig att det skulle ha varit en karl från danskvällen som lockat med dig någonstans. Hade jag vetat att ni skulle till Parken hade jag nog satt stopp. Med dina mindre utvecklade försvarsmekanismer som kvinna skulle du kunnat varit ett lätt offer. Förstår du hur jag tänker?

-         Jo, jag förstår, och jag blir så glad att du känner så starkt för mig. Jag måste väl också be om ursäkt att det blev så som det blev i eftermiddags, men det bara hände. När det gäller dansen så tror jag däremot att du inte behöver känna dåligt samvete. Carro vakade över mig så noga så noga, och det var efter mycket tvekan som hon lät Eva och jag göra sällskap sista biten.

-         Du behöver inte be om ursäkt. Jag ville bara berätta för dig att jag vet om vad ni gjorde och be dig att vara försiktig. Både du och Eva befinner sig i ett speciellt förhållande till varandra där ni kanske inte riktigt fungerar som normalt. Det finns säkert spärrar som fungerar som vanligt, men det kan också vara spärrar som satts ur funktion för att ni inte känner er som man och kvinna. Då kan det vara lätt att ta ett steg för långt med konsekvenser som man just då inte tänker på. Skönt att höra att Carro skötte sig. Jag har dock haft ett samtal även med henne och när du säger ungefär samma sak som hon gjort så blir jag i alla fall lite lugnare att ni kunde hantera lördagskvällen på ett bra sätt.

Nog pratat om detta. Är du hungrig förresten? Maten skall strax stå på bordet, och du är välkommen att dela den med oss. Jag skulle dessutom tycka att det vore juste mot Arne om han fick veta vem denne Elin som dök upp igår egentligen är. Det blir lättare för oss alla om han vet. Bli inte orolig. Arne är en förstående människa även han och har högt i tak. Jag hjälper dig också, så du behöver inte vara orolig.

 

Precis som Eva förutspått så märkte nästan alla tjejer i klassen direkt att något hänt med mig, men ingen gjorde något större väsen av det utan jag fick mest blickar och glada leenden från den kvinnliga delen av klassen. Killarna tänkte nog inget särskilt på mig, men var sinsemellan fundersamma på varför det plötsligt var en sådan aktivitet i bänkraderna bland tjejerna. När så första långrasten tog sin början så var jag förberedd på att korsförhöret skulle gå av stapeln, men jag blev ändå överraskad när Gunilla, en av de populäraste tjejerna i klassen bara kom fram till mig och med ett leende diskret uppmanade mig att följa henne. Jag fann ingen anledning att negligera hennes begäran och befann mig snart omgärdad av andra tjejer i klassen på vår väg mot ett okänt mål. Det okända målet uppenbarade sig snart, och det var tjejtoaletten i källaren. Lite tveksamt tittade jag mig omkring, men när jag endast såg glada miner och även Eva nickade sitt OK så följde jag med karavanen in på det smått förbjudna området. Direkt där tog Gunilla direkt kommandot

-         Du tror säkert vi skall göra något riktigt dumt med dig, men var inte orolig. Vi tog med dig hit bara för att här kan vi få var ifred från killarnas blickar och öron. Som du däremot säkert förstår så är vi jättenyfikna på varför du har gjort hål i öronen och plockat ögonbrynen. Kan du stilla vår nyfikenhet?

-         Jag tror även han har nylonstrumpor under byxorna. Jag ser knopparna på strumpebanden här, påpekade en och strök mig lätt på låret. Jodå, så är det, utbrast hon triumferande.

 

Trots deras försäkran att de inte skulle göra något dumt så kände jag mig fullständigt utlämnad och kände tom en och annan tår välla upp inom mig. Jag vände mig bort för att torka tårarna när jag kände någons armar runt mig. Det var först när hon började tala som jag förstod att det återigen var Gunilla som nu höll om mig

-         I all vår välmening och nyfikenhet blev det tydligen ändå fel, hörde jag Gunilla säga. Det var absolut inte vår mening att göra dig generad eller så, vi ville bara så gärna få reda på varför. Jag förstår nu att det blev fel för dig och jag är den första att be om ursäkt. Hoppas du godtar ursäkten och att du kan glömma bort den här händelsen fort. Jag vill fortfarande hävda att vi gjorde det i bästa välmening och att det var med ditt bästa framför ögonen som vi gjorde det. Men även goda föresatser kan gå fel men du skall veta att vi gillar dig för den du är.

-         Tack, svarade jag snyftande. Jag tror dig, men som du sa så blev det bara för mycket. Jag har förstått att ni genast skulle se på mig att något hänt och att ni gärna skulle vilja veta, så långt var jag förberedd, men det blev ändå för mycket när allt kom. Jag vill så gärna berätta för er, men det kommer att ta mycket längre tid än bara en kort rast. Jag förlåter er gärna, men ge mig bara lite andrum så skall jag nog kunna ge er svar på dom frågorna jag själv har svar på, och ni skall veta att det är långt ifrån alla jag har svar på själv.

-         Vi tror dig. Gå och skölj ur ögonen så återvänder vi tillbaka till klassen. Rasten är snart slut. Vi skall se till att du får vara ifred och är det någon kille som ställer närgångna frågor så håller vi tätt, eller hur tjejer?

Det hördes ett mumlande ”ja” från de närvarande och medan jag sköljde ur mina ögon och torkade mig så stod alla tysta och väntade på mig. När jag var klar så fick jag uppmuntrande klappar och någon kram från tjejerna innan vi gick därifrån och tog lite olika vägar för att inte komma i precis samlad tropp tillbaka till klassrummet.

 

Killarnas förvåning var lika stor igen, men nu beroende på den totala avsaknaden av den aktivitet som rått lektionen innan, men än en gång så verkade inte någon ha satt min egen person i samband med den uteblivna aktiviteten. Skoldagen flöt på i ganska vanligt tempo och med normalt liv i klassrummet. Under lunchrasten så blev jag delvis ”omhändertagen” av några tjejer, däribland Eva och Gunilla, som såg till att jag hamnade bredvid dom vid bordet. De såg forskande på mig, och när jag besvarade deras blickar med att allt var OK med mig så fortsatte vi vårt lunchätande utan att närmare gå in på förändringarna hos mig. Efter skolans slut så fick jag sällskap av Eva och så fort som vi kommit utom synhåll för skolan så tog hon tag i mig och gav mig en ordentlig kyss mitt på munnen. Först häpnade jag och det tog nog några korta tiondelar av en sekund innan jag fattade galoppen och omfamnade även henne. När vi så bröt kyssen och vi återupptog promenaden med våra händer sammanflätade tog Eva ton

-         Jag var bara tvungen att se om det var lika gott att kyssa dig idag som igår

-         Nå var det det, svarade jag och rodnade vid tanken på vad vi gjort sedan

-         Minst lika bra. Jag kan faktiskt inte säga att det var bättre, men minst lika bra var det. Kanske lite konstigt, men jag gillade faktiskt smaken av ditt läppstift. Det saknar jag idag. Hur känner du dig då efter idag. Du såg ganska uppgiven under rasten på förmiddagen.

-         Ja, det var jag. Som jag sa så blev det bara för mycket. Mina egna obesvarade frågor staplades ovanpå dom som jag visste ni ville ha svar på. Detta i kombination med att jag inte knappt skulle ha hunnit till ”A” innan rasten var slut gjorde att det brast för mig. Det var patetiskt att se på eller hur?

-         Patetiskt! Nej hur kan du tro det. Tvärtom så tror jag att du reagerade precis rätt. Du försökte inte visa dig på styva linan och ha alla svar färdiga att bara deklamera, utan du reagerade som vilken annan tjej som helst skulle ha reagerat inför den massiva ”attack” du fick stå emot. Ingen av oss trodde nog att du skulle reagera så, så vi blev väldigt förvånade att du öppet kunde visa dina innersta känslor så där rakt upp och ner. Du skall veta att många blev djupt imponerade över din öppenhet där nere på toaletten.

-         Jaså, svarade jag förvånat. Jag trodde jag gjort bort mig totalt.

-         Absolut inte. Apropå något annat. Har du lust att hänga med på bio ikväll. Jag och Maria skall gå.

-         Gärna! Vet inte vilken Kim du helst vill se, men om du inte har något emot dig så kommer jag så här. Just nu så känns det inte så angeläget att anstränga mitt psyke med ytterligare utmaningar om du förstår

-         Jag förstår, och den här Kim duger alldeles förträffligt, svarade Eva och gav mig ännu en kyss. Då ses vi vid Grand strax för sju, eller förresten, kan du inte hämta mig vid sextiden. Jag skall handla lite innan och du kanske gärna vill hänga med.

-         Jag hämtar dig vid sex, svarade jag och gav henne en kyss innan vi delade på oss och gick åt varsitt håll.

 

Jag passade tiden perfekt och ringde på Evas dörr strax innan klockan blev sex och det var hennes mamma som öppnade dörren

-         Nej men se Kim. Kom in du, Eva är strax klar. Kul att se den här upplagan av Kim också. Jag förmodar att Eva berättat för dig om min undring kring dig?

-         Jodå, hon har berättat.

-         Bra, då vet du och då kan jag vara öppen mot dig också. Jag har inget emot hur du går klädd och jag kommer inte att ha några invändningar om du hälsar på oss i vilken klädsel du än har. Jag tycker du såg söt och trevlig ut häromkvällen, och jag tycker du ser snäll och bra ut som du ser ut nu, så jag har ingen anledning att sätta några restriktioner på er båda. Ni hanterar dom här frågorna bäst själva, men jag och min make finns här om ni själva behöver ställa frågor. Ibland så kan ju faktiskt äldre personer veta saker som är bra att…..

-         Mamma, håller du en av dina föreläsningar nu igen?

-         Nejdå gumman, det gör jag inte, svarade hon roat. Jag bara berättar för Kim att han är hjärtligt välkommen till oss när han vill.

-         Jag hörde det, svarade Eva kort och vände sig till mig. Kom Kim, nu går vi.

-         Hejdå, och ha det så trevligt

-         Tack….., svarade jag och drogs ut genom dörren av Eva innan jag hann säga något mer.

 

-         Mammor! Inledde Eva med frustration i blicken, är din mamma likadan?

-         Mot mina systrar så är hon det, svarade jag. Mot mig så är hon annorlunda, men klär jag mig som tjej oftare så blir väl hon så mot mig också.

-         Hon menar ju egentligen väl, men det är faktiskt lite påfrestande ibland. Jag tror i och för sig att hon ville säga dig något också. Hon har nog läst på lite under helgen sedan hon såg dig. Du vet väl att hon är läkare och jobbar på lasarettet här.

-         Nej det visste jag inte.

-         Jo, hon jobbar med barn- och ungdomar, så hon är helt klart inte ovetandes om att sådana som du existerar, men nu glömmer vi det och har lite skoj istället.

 

Vi drog ner på stan och for in och ut ur butiker. Först utan särskilt mål, men jag kände att Eva medvetet drog in mig i alla de affärer som hon gillade som tjej och ständigt bad om hjälp så att jag tvingades att både avge mitt omdöme som att välja plagg jag gillade. Tacksamt tog jag emot lektionen och följde henne mer och mer välvilligt längs alla ställningar med kläder. Vi avslutade vår shoppingrunda i ett av varuhusen där Eva omedelbart uppsökte några speciella hyllor på hygienavdelningen. Forskande sökte hennes blick av hyllorna och medan blicken sökte efter något riktade hon sina ord mot mig.

-         Du kan förresten vara helt lugn för i går. Jag fick min mens idag så jag måste bara komplettera med några saker. Jag vet att vi borde ha använt kondom, men det gick så snabbt. Jag använder också p-piller, men jag tycker att även killen skall skydda sig, så nu tänkte jag ordna det. Samtidigt så behöver du få veta lite om hur det är att ha mens, så jag plockar ihop lite som du skall ha också. Vi går igenom det här senare, men här är det du behöver.

 

Jag fick en stor laddning saker i min famn med ett paket kondomer överst. Gemensamt gick vi till kassan och så oberört jag kunde ställde jag fram sakerna på disken och lät kassörskan summera allt. Eva tog dock hand om betalningen efter att ha viskat i mitt öra

-         Om du betalar bion så är vi kvitt

Efter betalningen så fick jag även äran att bära kassen och vi passade på att passera godisavdelningen innan vi gick för att möta hennes kompis Maria.

 

Bion var en romantisk film med mycket snyft-snyft som hette Ryans Daughter. Vi var alla tre ordentlig tårögda när vi kom ut och beslutade att vi nog gärna skulle avrunda med en fika tillsammans. Eva bodde närmast, så vi följde henne hem. När sedan Maria en stund senare avvek så ville Eva att vi gick igenom innehållet i kassen innan jag gick hem. Dom praktiska övningarna skulle jag få ta själv, men var välkommen med frågor om sådana uppstod. Eva var mycket envis med att jag skulle använda produkterna lika länge som hon hade mens och att jag skulle få reda på när allt var över för den här gången.

 

Eva radade upp allt hon valt ut och där fanns både bindor och tamponger samt ett par saker som jag inte alls fick till det med, men jag avvaktade Evas genomgång. Hon började med bindorna som var inklädda i ett tunt fisknätsliknade material med två tofsar i vardera ändan. Tofsen slutade med en stor knut som jag först inte förstod haken med, men när Eva vecklade ut ett elastisk band med två strumpebandsliknande saker hängande mitt emot varandra började jag ana sammanhanget. Det elastiska bandet skulle jag ha runt midjan och tofsarna på bindan skulle sedan träs genom den strumpebandsliknande saken och sedan föras på plats.

 

Den andra saken såg precis ut som en trosa, men vid närmare besiktning så innehöll den också två strumpebandsliknande hållare på insidan. Trosan var heller inte av samma kvalitet som vanliga trosor utan var mer plastig och hade kraftigare resårer vid såväl benslut som i midjan. Eva förklarade att bindan placerades på samma sätt i trosan och att den var gjord så som den var för att bli tätare och därigenom förhindra läckage under natten. Den kallades för ”sanitetstrosa” och var alltså avsedd för nattbruk. Eva såg inte ut att gilla dess existens något vidare, men hävdade att den, speciellt i början på mensen, var ett nödvändigt ont. Sist så visade hon mig tampongerna och överräckte beskrivningen hur den skulle användas. Dom hade hon mest när hon inte kunde ha binda. Det var trots allt lite mer pillrigt att få den på plats tyckte hon. Med ännu en uppmaning att använda mig av produkterna så menade hon på att det var dags för oss att skiljas för kvällen. Det var ju en skoldag i morgon också.

 

Lydig som jag var så gick jag återigen igenom sakerna när jag kom hem, och när det blev dags för kvällens toalettbestyr så infogade jag några nya rutiner som skulle utföras med en återkommande regelbundenhet. Det kändes lite speciellt att ha bindan och trosans tättslutande öppningar så tätt emot min kropp. Jag kunde i alla fall konstatera att den var rätt så fint arbetad med lite söta spetsar här och var. Den hindrade dock alla mina försök att ge mig själv kroppslig stimulans, så tätt slöt den till om mina privata delar, så det blev till att återvända till sängen och försöka somna ändå.

Kapitel 13

Skoldagen blev inte alls lika omtumlande som den dagen innan, men den förflöt inte utan spännande inslag. Först och främst så ville Eva försäkra sig om att jag följt hennes anvisningar och när jag visade att jag tom hade ett par bindor med för ombyte så blev hon nöjd. Jag blev också denna lunch enleverad av några tjejer och när jag satt vid deras bord så såg jag att några var sprickfärdiga och ivriga på att få göra sin stämma hörd. När de konstaterat att kusten var klar så tog Gunilla i vanlig ordning ordet

-         Vi har kommit på en idé som jag hoppas skall vara till hjälp för oss alla. Gillar du den så får du säkert vara med om saker som du kanske drömt om, och vi får chansen att få våra frågor besvarade. Hur låter det?

-         Låter jättebra, vad har ni hittat på då, en treveckors charterresa för oss allihop, svarade jag sedvanligt skämtsamt sätt

-         Inte så dum idé. Den kan vi jobba vidare på senare. Nej, den här ligger betydligt närmare i tiden, närmare bestämt i morgon.

-         Men i morgon har vi ju……

-         …..idrottsdag. Just det! Nu på eftermiddagen så skall var och en välja två aktiviteter att utföra i morgon. Det är knappast någon större hemlighet att i stort sett alla tjejer kommer att välja jazzdans och simning som sina aktiviteter av de som räknats upp och jag är lika säker på att killarna inte väljer som oss. Vi tänkte föreslå dig att du väljer samma sak som vi och är med oss hela dagen i morgon.

-         Låter jättespännande, men jag har varken grejer för vare sig jazzdans eller simning.

-         Inga problem. Vi har redan pratat om det. Telefonerna gick varma i går kväll, så om du bara gillar tanken så har vi plockat ihop saker för dig att ha på dig. Som du säkert förstår så innebär detta också att du måste komma till övningarna som tjej också, annars så är det liksom inte så intressant för oss om du förstår vad jag menar.

-         Jo, jag förstår, men funkar det?

-         Varför skulle det inte göra det. Vi är ju med på det allihopa, så ingen kommer ju att skrika att det är en pervers typ som smugit sig in hos oss. Samtidigt så måste du vara beredd att vara lika öppen mot oss.

-         OK. Om ni inte har invändningar så skall väl inte heller jag vara den som gnäller. OK. Jag anmäler mig till jazzdans och simning då.

-         Behövs inte. Det har vi redan fixat. Vi trodde nog att du skulle gå med på det här ”bytet”.

 

Häpet tittade jag på dom, men jag hade ingen anledning att tro att de bluffade. Tvärtom så fick jag en snitsig väska efter maten som sades innehålla allt det jag behövde av kläder under morgondagen. Väskan höll jag noga vakt på under eftermiddagens lektioner så att den inte plötsligt skulle upphöra att existera. När skolan var slut för dagen så fick jag så många härliga blinkningar från tjejerna att jag började ana hur förväntansfulla även de var inför morgondagen. Jag fick också ett antal goda råd om hur jag skulle förbereda mig och där meddelade Eva kort och gott att hon tänkte komma till mig i morgon bitti för att hämta mig och gå igenom det som fanns i väskan. Vi skulle ju inte börja förrän klockan tio, så det var ju inte frågan om att gå upp i ottan. Som sista uppmaning fick jag att inte sminka mig innan hon kom, men däremot så kunde jag göra mig klar i övrigt.

 

Kvällen och natten blev minst sagt orolig. Jag hade svårt att släppa tankarna på morgondagen och valde och vrakade både länge och väl bland de fåtaliga kläder jag hade. Till slut hade det blivit en kjol och en blus med en enkel cardigan att svepa om mig ifall kylan skulle sätta in värre än idag. Ur mitt lilla strumpförråd hade jag plockat fram de tjockaste jag hade så det blev ett par bruna med invävt fiskbensmönster. Det skulle säkert se både snyggt och enkelt ut mot den gröna kjol jag valt. Blusen var vit och den hade ett spetsmönster insytt på både krage och manschetter. Tröjan jag valt var svagt rosafärgad och var stickad så att den var genombruten med ett diskret kattfotsmönster. Jag var till slut mer än nöjd med mitt val och kunde med förväntan se fram emot morgondagen.

 

Eva spillde ingen tid utan kom till mig i god tid. Redan strax före nio knackade hon på min fönsterruta, men den här gången så var varken oförberedd eller halvnaken när jag öppnade dörren åt henne. Däremot så gjorde hon stora ögon när hon såg mig komma klädd men med huvudet insvept i ett hårnät som med knapp nöd kunde hålla alla papiljotter på plats.

-         Har du sovit i papiljotter i natt, utbrast hon häpet

-         Ja, jag var så illa tvungen. Håret hann inte torka i går kväll för att jag höll på och strulade med annat, svarade jag urskuldande

-         Du tar verkligen allvarligt på det här. Ser förresten riktigt bra ut. Får jag hjälpa dig att kamma ut det sedan, frågade hon vädjande

-         Visst det får du väl, svarade jag och försökte dölja min glädje någorlunda. Jag gillade verkligen när någon pysslade om mig och mitt hår.

-         Kul. Vi väntar dock en stund. Bra att håret är ur vägen förresten när jag skall sminka dig. Blir lättare så.

-         Varför kunde jag inte sminka mig själv?, frågade jag undrande

-         Visst kunde du det, men jag trodde inte att du hade vattenfast smink, så därför tog jag med mitt eget. Du vill väl inte att allt skall rinna i strömmar över ditt ansikte när svetten lackar på och när vi badar

-         Det tänkte jag inte på. Så det finns vattenfast smink också

-         Visst, skönt att höra förresten att det finns något du inte känner till om oss. Annars verkar du så välinformerad och kunnig att man nästan blir lite skrämd, kom det med ett lätt skratt i rösten

 

Under fortsatt småprat så satte Eva igång och sminkade mig. Tålmodigt följde jag hennes anvisningar och var ganska så nyfiken på hur resultatet skulle bli. Trots allt så var vi ju jämnåriga och hennes sätt att sminka på borde skilja sig en del från Carros. Hon förklarade hela tiden att hon försökte att lägga en diskret men ändå fullt synlig makeup. Det var ju ändå en vanlig vardag så jag skulle ju inte se ut som om jag var på väg till Nobelfesten precis, men ändå så pass mycket smink att det lilla av man som eventuellt kunde anas skulle förvillas bort av sminket.

 

Jag blev heller inte det minsta besviken när jag fick se resultatet utan tyckte att jag såg väl så festfin ut utan att därför vara hårdsminkad. Glad över mitt beröm så satte hon fart med att plocka ut spolarna och kamma ut mitt hår. Även där så hjälpte hon mig att kamma fram en mycket söt och kvinnlig frisyr och det var en nöjd frisörska som snart konstaterade

-         Egentligen synd att snart behöva förstöra den här frisyren med både svett och vatten. Du skulle bara sitta på en piedestal och se vacker ut idag tycker jag.

-         Jag deltar hellre i alla övningar, även om det är som du säger att det här jobbet är gjort i onödan

-         Inte i onödan, absolut inte. Tjejerna kommer att bli häpna och gröna av avund när dom ser dig. Tror inte att dom i sin livligaste fantasi föreställt dig så här kvinnlig

-         Vi får väl se, svarade jag men log brett inom mig av förväntan inför dagen.

 

Efter en kort genomgång av de olika plagg som jag skulle ha på mig till jazzdansen så gjorde vi oss redo att gå den korta biten till sporthallen där vi skulle vara resten av dagen. Precis som Eva förutspått så föll ett antal hakor ner i backen, och hade inte hon varit med mig så hade nog knappt någon förstått det rätta sammanhanget. Nu blev jag genast omsvärmad så fort vi kom in i omklädningsrummet som vi blivit anvisade och det tog så lång tid att vår instruktör för dagen kom in och uppmanade oss att lägga på ett kol annars skulle hela övningspasset försvinna iväg. Vi fick därför lite bråttom och nu var det tur att Eva visat mig i vilken ordning kläderna skulle på. I ett huj, och utan minsta blygsel, stod jag snart i bara behå och trosor och drog på mig mina leggings sedan själva gymnastikdräkten med ¾ ärmar, hög krage och dragkedja i ryggen. Bägge plaggen var oerhört elastiska och när jag sett dom i fritt tillstånd så kunde jag inte ana hur de skulle passa min kropp, men nu smet de åt på de rätta ställena och gav min kropp riktigt snygga former. Sist drog jag på mig mina benvärmare och vek dom likadant som övriga tjejer gjorde innan jag knöt på mig mina skor. Eva hjälpte mig sedan att samla håret till en enkel knut i nacken innan vi skyndade oss ut i den stora salen.

 

Med en viss nervositet lyssnade jag hur alla mina kamrater blev uppropade och avprickade och det var med en härlig känsla jag svarade ”ja” när mitt namn ropades upp och det inte vållade någon som helst reaktion hos instruktören, en inlånad kvinna från ortens gymnastikförening. Hon hade även två andra medhjälpare som stod bakom henne i nästan stram givakt. Efter en kort introduktion så ställdes vi upp och musiken startade och vi försökte efterfölja hennes rörelser så gott det gick. Jag blev imponerad av hur smidigt och elegant en del av tjejerna förde sig och kände mig stel som en planka i förhållande till dom. Samtidigt så kunde jag konstatera att jag inte på något vis var sämst på att utföra övningarna. Allteftersom övningen pågick så kunde instruktören släppa sin dirigentroll och tillsammans med sina medhjälpare röra sig bland oss och hjälpa till med att mer personligt visa hur vi skulle göra.

 

Även jag fick personlig vägvisning och det kändes inspirerande att höra deras anvisningar hur vi skulle göra för att röra oss mer graciöst och kvinnligt. Efter mer än en halvtimmes hård träning så tystnade musiken och vi fick anvisningar i hur vi skulle göra för att få musklerna att slappna av utan att få träningsvärk som följd. Efter en kvarts träning på det och med tillhörande avslappning sattes musiken på nytt igång med lite nya rörelser och utmaningar. Trots att svetten forsade på mig så kändes det jättehärligt och det var med ett stort leende som jag mötte andras blickar under det här passet. Efter ytterligare en vila och uttänjningsövningar satte så sista passet igång och den här gången så fick vi oss tilldelade varsin liten madrass att hålla till på. Nu skulle vi träna rygg och mage på annat sätt och fnittret steg högt i lokalen när instruktören manade oss att göra ordentliga knipövningar för att undvika förslappningar i både slida och bäckenet som kunde ge oönskade effekter längre fram i livet efter barnafödande och sånt. Instruktören såg lite ogillande på det fnitter som uppstått och poängterade verkligen att det var viktigt att kvinnan höll sina nedre regioner i gott trim. Det var inte bara för att tillfredsställa mannens krav på smidiga och väl fungerande slidmuskler vi skulle träna, även om det var ett nog så gott motiv i sig, menade hon på. Att fnittret mest uppkommit på grund av min närvaro var något som hon var fullständigt ovetandes om.

 

Efter ytterligare en avslappningsövning så fick vi en sista dust av våra instruktörer i form av uppmaningar att fortsätta med gymnastiska övningar. Var vi intresserade av den här typen av aktivitet så var vi alla välkomna att gå med i deras förening och vi fick alla varsin folder med tider och plats för deras träffar samt lite allmänna upplysningar om klubben, kostnader och sådant. De tackade så för visat intresse och hoppades att få se oss vid deras ordinarie träningar. Vi neg vackert som tack och försvann sedan i samlad tropp ut i omklädningsrummet.

 

Med lite spänd förväntan funderade jag på hur fortsättningen skulle bli, men jag behövde inte vänta Det blev emellertid ingen striptease nu, utan alla tjejer plockade ihop sina pinaler och gick ut till cafeterian som låg mellan sim- och idrottshallen. Jag gjorde likadant och ställde mig fogligt i kön som ringlade sig fram. En macka och en flaska juice fick bli min lunch som vi hastigt inmundigade vid ett antal bord i ena ändan av lokalen. Alla var så upptagna av att äta och återhämta sig från jazzdansen så ingen hade tid eller ork att närmare fråga ut mig. Jag å min sida var mer än nöjd att bara vara en i gänget och höjde inte min röst det minsta. Lika fogligt som jag varit hittills, lika fogligt tog jag min väska med tillhörande klädbylte och följde med när mina kamrater drog sig mot simhallen. Kvinnan i kassan lämnade uttryckslöst ut nyckel efter nyckel till oss och det hettade till ordentligt i mitt ansikte när jag läste ”D22” på min nyckel och insåg att det faktiskt var sant att jag var på väg in i badhusets damavdelning och dessutom hade en egen nyckel i handen.

 

Vi letade upp våra skåp som alla låg i samma länga av de många rader skåp som fanns därinne. När jag hängt undan mina vanliga kläder i skåpet och började ta av mig de numer ganska så genomsvettiga kläderna från jazzdansen blev jag med ens väldigt osäker på mig själv och vad jag gett mig in på. Hittills så hade ju allt varit rätt så opersonligt. Ingen hade varit helt naken utan vi hade som mest sett varandra i behå och trosor. Nu däremot så skulle all täckelse falla och uppvisade som vi var skapta och utvecklade. Jag kunde se att dessa funderingar verkade finnas hos en del andra också, men ingen protesterade högljutt utan intog en avvaktande hållning.

 

När jag så med ett bestämt grepp om min behå knäppte loss den så lät heller inte reaktionerna vänta på sig. Blickarna sögs fullkomligt mot mina små, välskapta och ganska naturligt liknande men ack så konstgjorda liljekullar. Med mycket möda och efter en hel del experimenterande hade jag dessutom fått dom att sitta fast mot min kropp vilket höjde upplevelsen av äkta liljekullar en hel del. Den stora skillnaden såg jag direkt när ett flertal andra blottade bröst trängde sig närmare för att se och kanske tom våga beröra de här främlingarna. De andras oerhört vackra bröst var betydligt mer följsamma och rörde sig vackert och graciöst när deras ägarinna rörde på kroppen. Mina var betydligt mer rigida och pekade alltid lika uppnosigt rakt ut oavsett vilken ställning jag intog. Men som effekt så var dom oerhört effektiva och den lite återhållsamma stämning som rått var nu helt uppsluppen och kändes som fullt normal i ett omklädningsrum med 20-talet tonåriga tjejer.

 

Nu var det inte lika svårt längre att även befria mig från trosorna. En del hade intresserat noterat det elastiska band som stack upp ovanför troskanten och jag såg att Eva i bakgrunden informerade dom om att det var hennes önskan att jag verkligen skulle få ta del av alla kvinnans olika levnadsvillkor vilket uppenbarligen gillades av de som blivit invigda i situationen. Jag hade även nu förberett mig noga, men var lite fundersam hur mitt arbete hade tålt den omilda behandlingen som jazzdansen utsatt den för, men när trosorna och bindan i ett sammanhang lättade från sitt normala läge så hände inget oväntat och jag kunde med stolthet räta på ryggen och konstatera att det inte fanns något som förstörde bilden av mig som en ung kvinna ens nu när jag var naken. Mina kamrater runt om mig noterade också denna icke förväntade avvikelsen, men nu var jag mer förtegen om hur det hela hade gått till. Jag kunde i alla fall notera att ingen längre behandlade mig som en inkräktare utan fullständigt ohämmat visade upp sig i samma nakna skick som jag själv befann mig i.

 

Mycket stolt över att känna denna gemenskap tog jag tag i min baddräkt och handduk och följde efter de första som börjat gå mot tvättrummet. Det var jätteskönt att få ställa sig under duschen och skölja ren kroppen efter all den transpiration som flödat ut runt hela kroppen under övningarna i gymnastiksalen men mina kamrater lät mig inte njuta länge utan krävde att få sin del av härligheten också. När jag ovilligt lämnade min plats så medförde det ingen annan ”bestraffning” än att jag fick dela utrymmet med en väntande och plötsligt så trängdes vi två under var dusch då fler följde samma exempel. Vad blev då mer naturligt än att vi då även hjälpte varandra med tvagningen och snart så gick armarna som kvarnvingar under duscharna och lämnade inget ställe på kropparna orört.

 

Det var en upprymd och väldigt samspelt skara unga kvinnor som sedan drog på sig sina baddräkter och försvann ut i simhallen för att där bli avprickade och göra det plikten kallade. Vi var ålagda att simma minst 400 m och även göra några simhopp från 3-meterssvikten innan vi var fria att göra det vi ville. Efter lite av det stånk och stön över den ålagda uppgiften som hörde till i sådana här sammanhang samlade vi ändå ihop oss simmade våra längder i bästa samförstånd och under stort gemyt. Under simmandet fram och åter i bassängen blev jag ordentligt utfrågad och fick många intrikata frågor att besvara. Uppenbarligen så lyckades jag svara på ett någorlunda vettigt sätt för alla, inklusive mig själv, verkade mer än nöjda över svaren.

 

Det som intresserade mina kamrater mest var varför jag plötsligt ville vara tjej och hur jag hade kommit fram till det. När jag svarade att jag inte hade några bra svar på det, men att jag så långt jag kunde minnas känt en mycket speciell samhörighet med den kvinnliga delen av befolkningen så lät dom nöjas med det och tog sig an alla andra frågor som hängde i luften. Det var frågor vad jag gillade mest med att vara tjej, hur jag tyckte att det kändes att bära binda osv. Många frågor handlade också om hur jag upplevt dagen och att komma tjejerna så här nära. Jag kunde inte annat än förklara hur lycklig jag var, inte för att se dom i naket tillstånd, utan för att jag kände att de verkligen ställt upp för mig i min skepnad som kvinna. Så som jag upplevde det hela så var jag kvinna i deras ögon, trots alla mina brister, och det kändes oerhört stort. Jag kunde inte nog beskriva den härliga känslan som detta innebar.

 

De å sin sida kunde berätta att de helt klart känt det som väldigt konstigt och mest som ett practical joke när förslaget om mitt deltagande kommit, men att jag fullkomligt hade tagit dom på sängen med mitt mycket feminina yttre och mitt seriösa sätt att delta i jazzdansen. Där hade inställningen till mig och min närvaro svängt och när jag sedan själv hade visat en ödmjuk inställning till kvinnans olika livscykler så var isen fullständigt bruten. Jag var en av dom och hade hittills inte gjort dom besvikna utan tvärtom visat mig mycket nyfiken och läraktig på ett positivt sätt.

 

Det var ett ganska så trött gäng som till slut lyckades så handflatorna i kaklet och utföra de begärda hoppen från trampolinen innan vi fick beskedet att vi gjort ett gott dagsverke och att vi nu var fria för dagen. Med förnyad energi försvann vi snabbt ut till duschrummet och det var med saknad i blicken som jag skalade av mig min baddräkt. Jag hade verkligen känt mig superkvinnlig i den pepitarutiga baddräkten och hade redan satt upp ett inköp av baddräkt högt på min önskelista. Något som lindrade nöden var att vi återigen upprepade scenerna innan vi beträdde simhallen och duschade i ett stort kollektiv. Var alla händer kom ifrån blev väl aldrig helt klarlagt, men jag kände ett otal händer som kände och klämde på mig här och där. Nu skall ingen tro att jag stod där som ett oskyldigt lamm utan mina händer fanns nog också lite här och där. Att jag skulle leva och verka i fullständigt celibat var det väl ingen som hade trott men här var det ingen som tog illa upp utan alla bjöd friskt på sig själva.

 

Lika blev det i bastun, och om det var temperaturen som fick oss att själva höja vår temperatur i kroppen eller om det var annat som gjorde vistelsen därinne så het och frigjord vet jag inte, men om jag hade trott att kvinnor var finare i mun än killar så blev jag en illusion fattigare nu. Kommentarer kring både det ena och det andra haglade friskt och inte en kille i klassen undgick deras inträngande analyser. Jag var den enda som undgick den skärskådningen, men jag anade att jag i något annat sammanhang skulle bli prövad efter samma skoningslösa normer. Däremot så blev det fullständigt omöjligt för mig att behålla min hemlighet hur jag gjort med min kamrat mellan bena. Den hemligheten framstod som alldeles nödvändig att avslöja, så med ett stort antal blickar riktade mot mitt sköte så särade jag sakta på benen. Ett utdraget ”Ohhhhh” följt av ett ”Ajjjjj” hördes och medlidandet riktigt kändes in i min arma kropp när de förstod vilken pina det måste bli när de plåsterlappar som höll min manslem i ett fast grepp bakåt skulle avlägsnas någon gång.

 

En livlig diskussion utbröt sedan om det fanns andra och bättre sätt att ”förankra” bihanget, men det bästa vi kom på var rent kirurgiska ingrepp och det var i alla fall inget jag var redo inför. Några hade dock en del intressanta idéer om att försöka trycka undan mina kulor på ett sådant sätt att skinnpåsarna de normalt låg i kunde användas till att efterlikna vanliga blygdläppar. Min ”kille” skulle precis som nu fästas bakåt men låta påsarna täcka en del av skaftet och därigenom skapa en illusion av både slida och blygdläppar. När jag tvekade på att mina påsar skulle kunna efterlikna deras blygdläppar var det några som ogenerat visade att de minsann inte såg ut på ett och samma sätt utan hade en mycket stor variation till både form, storlek och utseende. Jag tog intresserat till mig av deras idéer och lovade mig själv att försöka vidareutveckla dom.

 

Efter ytterligare en avsvalkande dusch efter vistelsen i bastun drog vi oss tillbaka mot omklädningsrummet. Jag letade upp ett par rena trosor och en behå men var först noga med att få en ny binda på plats innan trosorna drogs upp och behån knäppt runt mina behag. I likhet med de övriga så ägnade jag mig sedan åt att fräscha upp min makeup framför rummets enda spegel och även kamma ut mitt hår som nu hängde rakt och inte alls var i samma skick som för några timmar sedan. Däremot hade makeupen hållit riktigt bra och jag behövde bara bättra på det hela lätt. När så påklädningen fortsatte var flera mer verbala och kommenterade glatt både min synbarliga vana att hantera alla kvinnliga plagg och hur bra mina kläder matchade varandra. Jag kunde glatt kontra att jag fortfarande hade oerhört mycket att lära, men att jag var glad över deras beröm.

Flera av tjejerna uttryckte ett önskemål att göra något tillsammans och diskussionen kom genast igång med vad och var. De flesta var eniga med förslagsställarna och det blev strax bestämt att återförenas hemma hos Ingrid efter att lämnat av alla våta och smutsiga kläder vi haft under dagen. Jag höll mig lite avvaktande till diskussionen och ville inte tränga mig på mer än jag gjort hittills men tyckte att alla de förslag till aktiviteter som nämnts skulle var helt underbara att få göra tillsammans med mina klasskamrater. Klasskamrater förresten! De var numer så mycket mer än bara klasskamrater för mig. I ett slag hade jag fått ett antal tjejkompisar att umgås med och få dela livets både sorg- och glädjeämnen med. De verkade acceptera mig riktigt bra och jag blev än mer övertygad om den saken då Ingrid vände sig direkt mot mig med orden

-         Du kommer väl också med, Kim?

-         Om jag får så, svarade jag lite avvaktande

-         Klart du får, svarade fler i mun på varandra. Självklart skall du komma.

-         Okej då. Skall jag ta med något?

-         Nja, svarade Ingrid, det enda skulle väl i så fall vara papiljotter om vi nu skall göra oss lite fina, men det har du säkert inga

-         Jodå, svarade jag glatt leende. Jag har egna, så jag tar med mig dom. Inget mer?

-         Har du papiljotter, hördes samma unisona svar från alla

-         Nej, jag tror inte det. Är det något du saknar så är det bara att låna. Tror nog att du och jag har samma storlek ungefär, svarade Ingrid. Då ses vi hemma hos mig så snart det går. Hej då!

 

Vi sade hej till varandra och även om vi snart skulle ses igen så var det flera som gav mig en kram på vägen vilket skickade ilningar av välbehag långt ner i kroppen. Gesten var så enkel och okomplicerad men som bar med sig så mycket mer. Det var en gest man förärade sina nära kamrater och visade på att det fanns ett band oss emellan. Det kändes därför nästan som om jag var berusad när jag och Eva återigen slog följe på väg mot mitt hem. Hon väntade tåligt medan jag hängde upp alla kläder på tork och samlade ihop mina hårvårdsprylar och en del annat som vi kom på borde medföras. Jag hann även hälsa på Greta som nyfiket knackade på och undrade varför jag var hemma så tidigt. Hon blev lätt överraskad att se mig klädd som tjej men såg ut att gilla det hon hörde när vi snabbt berättade vad som utspelat sig under dagen. När hon såg alla mina kläder på tork så erbjöd hon sig att stoppa dom direkt i hennes tvättmaskin så att de skulle bli rena och kunna återlämnas till sina ägarinnor.

 

Jag kunde inte annat än tacka för erbjudandet och på vägen ut och med hennes ”sköt om er” klingande i öronen så fick hon både en kram och en puss av oss båda innan vi försvann ut genom dörren för att skynda över till Evas hus. Nu var det jag som fick vänta, och Eva passade även på att byta om till kjol istället för de jeans hon haft hittills. Vi skulle vara jämställda tyckte hon och eftersom jag kategoriskt vägrade att bära byxor som tjej så anpassade hon sig till mitt val av kläder.

 

För att komma till Ingrid så passade det bäst att ta en lokalbuss och det blev ännu en erfarenhet för mig att lägga till alla andra upplevelser. Bussen var full av barn upp till högstadienivå, men ingen verkade bry sig om oss två utan pratade mest om det förestående jullovet som nu bara var en dag borta. Så var det också för oss och det var inte minst ett av motiven för att fortsätta samvaron i kväll. Lite grann av ”sista natten med gänget” men samtidigt också en lämplig kväll eftersom morgondagen egentligen inte innehöll några ordinarie lektioner.

 

Ingrid bodde i ett mysigt hus i utkanten av stan. Huset var en gammal stuga som blivit påbyggd i flera etapper. Ingrid hade en egen liten hörna av huset och intill hennes rum gick även en trappa ner till en källare med bl.a en gillestuga som hon och hennes syskon i första hand disponerade. Där samlades vi och allteftersom de övriga droppade in fylldes rummet av ett härligt tjatter. Någon organisation av det hela var inte tal om, men alla verkade ändå inställda på att ha en trevlig eftermiddag och passa på tillfället att dela med sig av tips och idéer om det mesta. Eftersom jag medfört mina papiljotter så var åtminstone jag intresserad av att lägga mitt hår igen och återfå en mer kvinnlig frisyr än den som nu spretade både hit och dit. Anna erbjöd sig att hjälpa mig och jag försvann in i det närbelägna duschutrymmet för att än en gång tvätta håret och massera in lite läggningsvätska i det.

 

När jag kom tillbaka var Anna tillfälligtvis försvunnen, så jag satte mig bara ner på en stol och började rulla upp mitt hår själv då jag ville passa på så att inte läggningsvätskan torkade in. Jag var så koncentrerad på mitt att jag inte märkte hur sorlet sakta klingade av och hur alla bara tittade mot mig där jag satt naken på överkroppen sånär som på min behå och utan minsta tveksamhet snabbt rullade upp mitt hår. När Anna kom tillbaka så ursäktade jag mig att jag börjat men att hon gärna fick fortsätta. Hon skakade lätt på huvudet att jag hunnit så långt på så kort tid, men att hon gärna tog över. Jag fick sedan ett antal förfrågningar om hur jag kunnat lära mig allt detta och när Eva än en gång fick rycka in och hjälpa till med alla frågor så var det mer än en som bad om hjälp av mig att också rulla upp deras hår.

 

Det ville sig inte bättre än at jag fick bli ställföreträdande frissa och rullade upp hår på löpande band alltefter att ett nytvättat hår dök upp på stolen framför mig. Jag hade absolut inget emot arrangemanget utan njöt i fulla drag över att få arbeta med tjejernas hår. De första som jag hjälpte gjorde jag nästan rent mekaniskt, men allteftersom jag blev varm i kläderna vågade jag börja diskutera olika läggningar och föreslå alternativ till hur de såg ut nu. Mer och mer så märkte jag hur tjejerna såg på mig som en av deras sort och började prata mer avslappnat med mig. Jag njöt av hela situationen och såg med stolthet ut över rummet där i stort sett alla numer hade sitt hår upprullat och gick omkring med hårnäten knutna runt huvudet. Skulle någon oförhappandes komma in i rummet så måste det mer ha sett ut som en bättre hårsalong än en gillestuga befolkad av ett gäng tonåringar.

 

Under tiden som allt pågått så spelades det flitigt på radiogrammofonen i hörnet och vi var omsvärmade av de senaste skivorna med Tages, Hep Stars och alla andra favoriter som Ingrid stolt visade att de fanns i hennes skivsamling. Några dansade med varandra i ett hörn, medan de flesta andra bara satt och lyssnade till musiken eller småpratade med varandra. Jag hade försökt att delta i diskussionen så mycket som det gick medan jag agerade hårfrisörska, men nu när alla var färdiglagda och bara väntade på att håret skulle torka så gick det lättare för mig att delta. Nu gjorde jag väl inte så mycket väsen av mig, men bara att få krypa upp i soffan och kura ihop sig och se ut över rummet och all den kvinnlighet som fanns där var mer än tillräckligt för mig. Jag kunde också sitta kvar och låta mig bli ompysslad när håret var torrt, för då övertog Karin uppgiften som hårfrisörska och såg till att frisyrerna som jag påbörjat färdigställdes.

 

När vi var klara så upptäckte fler att klockan började närma sig middagstid och det blev signalen till allmänt uppbrott. Vi började samlade ihop våra grejor och tackade för oss med den vanliga rundan av kramar. Flera sa till mig att jag borde dyka upp i skolan i morgon som tjej, men jag var nog ganska tydlig att det var ett steg jag inte var beredd att ta. Redan den här dagen låg långt över vad jag trott vara möjligt, och nu ville jag gärna låta det här smälta och bearbetas i lugn och ro. Däremot så svarade jag att jag verkligen var glad över deras härliga accepterande av mig och att jag stortrivts hela dagen. Jag tror att dom förstod mig, och svarade att jag var välkommen i deras gäng närhelst jag önskade.

 

Flera av oss hamnade i samma buss in mot stan och successivt tunnades skaran ut tills det bara var jag och Eva kvar. Vi gjorde även sällskap fram till Evas dörr där vi blev stående en stund. Uppenbarligen hade Evas mamma sett att vi stod där, för hon öppnade dörren och tyckte att vi kunde komma in. Maten skulle strax vara klar och jag var välkommen att delta i måltiden. Jag var först lite nödbedd, trots att magen omedelbart tackat ja, men efter både lite betänketid och fortsatt övertalning tackade jag ja och följde med Eva in. Vi satte genast igång med att duka bordet och under tiden avrapportera dagens händelser för en mycket nyfiken mamma. Hon hade förstått på Eva att något var i görningen, men först när hon såg mig utanför dörren så hade hon gissat sig till vad det hela hade handlat om. Utan att egentligen avslöja sin åsikt om det inträffade så frågade hon skickligt och odramatiskt ut både Eva och mig om hur det hela avlöpt. Fortfarande utan att på något sätt delge oss sina egna tankar så verkade det ändå som om hon var nöjd med vår redogörelse och vi kunde kalla på Evas pappa Anders och storebror Mats att maten var klar.

 

Båda var nya bekantskaper för mig, men presentationen av mig var både enkel och odramatisk. Jag var en klasskamrat och bodde inneboende på orten. Under middagen så fick jag lite då och då frågor av skilda slag, men ingen fråga kändes varken svår att besvara eller av den arten att jag kände mig ute på hal is. Det kändes mer som att jag var just den tjejkompis som jag såg ut att vara där jag satt i min blus och kjol och konverserade under en vanlig familjemiddag. Efter maten så hjälptes vi också med gemensamma krafter till att röja undan all disk innan alla försvann åt olika håll för att göra sitt en stund. Eva ville inte släppa mig ännu, och jag hade ingen brådska hem så vi drog oss in på hennes rum och fortsatte vårt småprat och diskussion om kommande jullov med tillhörande helgfirande.

 

Det blev även en kvällsfika med familjen innan jag lite motvilligt men ändå helt nödvändigt drog mig tillbaka mot mitt rum. Kvällen och samvaron hade både varit enkel och trevlig. Evas familj var verkligen lätta att umgås med konstaterade jag under min korta promenad över till hyresrummet. Egentligen borde jag ha börjat återställandet av mig själv till skolkillen Kim redan nu, men det fanns så mycket kvar att bearbeta från dagens alla händelser att jag valde att sätta väckarklockan en halvtimme tidigare och utföra ”saneringsarbetet” då istället. Med glad min gled jag därför ner i sängen i mitt nattlinne och låg länge och väl och tittade på mina läckert målade och manikyrerade naglar.

 

Kapitel 14

Killarna i klassen tittade på mig med en liten misstänksam blick när tjej efter tjej kom fram till mig och gav mig kramar. Några undrade om jag fyllde år, men jag svarade bara undvikande att så inte var fallet. Jag tyckte inte att jag behövde förklara allt för dom. Ingen verkade heller dra slutsatsen att det hade något samband med min ”frånvaro” igår, om nu ens någon hade tänkt på det eftersom vi hade haft så många aktiviteter att välja på. Däremot så höll det på att sluta i ”katastrof” när vår klassföreståndare tittade på mig och konstaterade glatt

-         Jaha, det är Kim den förste idag, ser jag

Först förstod varken jag eller någon det hela, men som tur var så utvecklade han inte det hela närmare utan istället fick jag hela förklaringen på en lapp smugglad till mig i ett obevakat ögonblick. På den stod att han var gift med hon som prickat av oss i simhallen, något som ingen av oss tänkt på innan. Han gjorde emellertid inga ytterligare anspelningar på gårdagens händelser men verkade intresserad av att prata med mig efter avslutningen, men blev engagerad av en annan kollega som precis kom förbi och stal hans hela uppmärksamhet. Vi utbytte därför bara några blickar som jag kunde tyda till att han gärna ville ha en förklaring, men jag såg inte blickarna som något direkt hot eller på annat sätt med negativa förtecken.

 

Istället för ett enskilt ”förhör” med klassföreståndaren så blev det nu ett stort tack och avskedskramande ute i stora hallen där hela klassen deltog. Vi skulle nu spridas över praktiskt taget hela länet och det var med lätta steg som vi kunde lämna skolan för en välförtjänt ledighet. Vi hade fått många berömmande ord att vi skött oss bra under terminen och var vi lika duktiga under vårterminen så skulle vår examen klaras av elegant.

 

Väl tillbaka på mitt rum så fortsatte jag med att städa av rummet och plocka ihop de saker jag skulle ta med mig hem över lovet. Även om jag inte trodde att mina möjligheter att byta om till tjej skulle bli så särskilt många så åkte ändå några av mina favoritplagg ner i väskan. Ville liksom inte skiljas från dessa, utan enbart vetskapen att de fanns där i min packning gjorde mig glad inombords. När jag nöjt beskådade rummet i sitt städade och iordningställda skick tog jag de små presenter jag förberett och sökte upp Greta för att önska henne och Arne God Jul och Ett Gott Nytt År samt ett tack för terminen som gått. Hon verkade ordentligt överraskad av presenterna och tackade mig likväl för en trevlig höst. Hon hoppades att jag hade trivts och att hon inte lagt sin näsa i blöt för mycket. Jag kunde bara försäkra henne att jag trivts och att det varit en helt underbar höst där inte minst hon hjälpt mig på ett fantastiskt sätt.

 

Innan vi blev alldeles för sentimentala så konstaterade jag att tåget hem förmodligen inte inväntade min ankomst till stationen, utan att jag borde ta min väska och gå. Ett par kramar hann vi dock med och jag fick några kloka ord att ha med mig på vägen. Tankarna hann också snurra många varv innan jag var hemma och blev mött av pappa på stationen. Tankar om var jag stod och hur jag kunde/borde gå vidare med mitt intresse för kvinnokläder. Jag var också fundersam om min familj i min frånvaro pratat och diskuterat om saken och kanske helt svängt från den positiva hållningen som alla visat tidigare. Även om de fortfarande skulle visa sig positiva så var det ändå svårare för mig att vara tjej i min egen hemstad än på en ort där jag inte alls var lika uppmärksammad. Jag beslöt mig därför att hålla en låg profil, men ändå fortsätta som förut med att använda kvinnliga underkläder som numer kändes fullständigt normalt för mig.

 

Jag blev hjärtligt mottagen av pappa och vänligt förhörd om mina erfarenheter under hösten. Givetvis blev det bara en summarisk genomgång, men han visade stort intresse och ställde många bra frågor om hur jag haft det under min frånvaro från hemmet. Nästan samma frågor kom sedan från både mor och systrar, men jag såg att mina systrar hade ytterligare frågor att komma med när de närmare betraktade mitt yttre och såg alla avvikelser från gången innan. Av hänsyn till både mig och de andra så väntade de med sina frågor till senare. Tillfället kom någon timme senare när mamma och pappa skulle ut och inhandla julgranen på sedvanligt maner. Jag hade heller inte hunnit packa upp min väska, så nu fick det bli ett antal flugor i samma smäll och mina systrar bänkade sig otåligt i min säng och väntade på min redogörelse.

 

Jag försökte redogöra för händelserna i kronologisk ordning och det var med stort intresse som de hörde om allt som hände under min andra sittning som hårmodell och de händelser som följde i dess spår. Mest intresse väckte håltagningen i mina öron och de gav sig inte förrän jag satt i mina örhängen i hålen och visat upp dom. Samtidigt med min berättelse så packade jag upp mina plagg som händelsevis låg packade så att de passade in i min berättelse. Ständigt blev jag avbruten med både frågor och närmare besiktning av plaggen jag visade upp. Jag motstod alla frestelser att visa dom på mig, men att hålla upp dom mot kroppen slapp jag inte undan. Sakta men säkert så fördes dock min berättelse framåt, och det var två häpna systrar som lyssnade till hur jag hamnat på dansen i parken och var mycket intresserade av att höra vad jag hade gjort för erfarenheter.

 

Min kanske härligaste erfarenhet och upplevelse som jag haft under den helgen, älskogen som jag och Eva upplevt, höll jag dock för mig själv. Däremot så kunde jag ana att händelserna under idrottsdagen fullkomligt skulle få mina systrar att gå upp i limningen, och jag kunde glatt konstatera att jag inte hade fel på den punkten. Först uppstod en kompakt tystnad när de utbytte blickar sinsemellan för att avgöra om deras bror stod och ljög dom rakt upp i ansiktet eller om han faktiskt berättade sanningen för dom, men sakta kom insikten att jag faktiskt inte stod där och fabulerade. Med lätta skakningar på huvudet lyssnade de till min berättelse och glömde nästan bort att ställa sina frågor. Jag fick därför nästan ostört föra min historia till nuet och slog mig sedan ner mellan dom på min säng. Som ett ytterligare bevis på sanningshalten i min historia skalade jag av mig mina sockor och lät mina målade tånaglar lysa genom nylonstrumporna jag hade på mig inunder.

 

-         Otroligt!, suckade Anita och la sin arm runt mig

-         Ja, fortsatte Ulla och gjorde likadant. Hur skall det här sluta?

-         Ja, har du funderat i dom banorna, eller vad handlar det här om egentligen?, frågade Anita och flyttade sig närmare mig

-         Du menar om jag vill vara tjej eller ej, frågade jag utan tvekan

-         Ja, just det

-         Svårt att säga. Det är så underbart att få vara med om allt detta, men samtidigt så vet jag inte om det ändå är jag som är med om detta. Får ibland känslan att allt bara händer och att jag bara är någon som lånat ut min kropp för det här skådespelet. Ungefär som om jag vore två olika personer i samma kropp. Allt är så nytt och spännande för mig. Kanske borde jag stanna upp och tänka efter, men det går bara inte. Hela tiden hamnar jag i situationer som för mig längre och längre och jag vet inte hur jag skall kunna kliva av. Samtidigt så vill jag heller inte ”kliva av”. Jag har fått så många nya kamrater och alla är så förstående vilket också gör att jag undrar när jag skall vakna upp och finna att jag bara drömt alltihopa. Hur ser ni på det hela? Borde jag sluta att fåna mig med att gå omkring i tjejkläder och rulla upp håret?

 

Det uppstod en tystnad som fick mig att tro att jag slagit precis mitt i huvudet på spiken, men när greppet om mina axlar från Anitas sida inte förändrades något utan hon istället verkade söka orden för sitt svar så väntade jag tålmodigt

-         Nej, du skall inte sluta att ”fåna” dig som du uttrycker det. Jag tror istället att du skall fortsätta att göra precis det du gör och se vart det leder. Kanske är det som du säger bara ett utslag av en otrolig nyfikenhet och en kombination av händelser som är smått osannolika. Kanske är det så och om du då tycker det är kul så länge det varar så är det väl inget fel att ha kul en stund i livet. Sämre sysselsättningar kan då jag tänka mig i alla fall och det verkar ju heller inte som om varken du eller dina kompisar har något att invända mot dig och ditt sätt att vara.

-         Jag tycker dessutom att du är modig som vågar följa….., skall vi kalla det en inre röst, och vågar vara med om allt detta. Det är verkligen inte alla som skulle ha gjort det. Jag kan tänka mig många killar som skulle vilja smyga sig in i tjejernas omklädningsrum, men så som du berättar det, och där tror jag dig fullt och fast, så är det inte av nyfikenhet på det sättet som du gör det utan en annan drivkraft. Jag kan känna skillnaden själv när jag tänker på hur jag reagerat. Normalt skulle jag ha blivit väldigt irriterad på dig om du kom in i vårt rum när jag knappt har några kläder på mig, men så känns det inte nu, kompletterade Ulla och fortsatte. Du verkar ”äkta” på något vis som jag inte kan förklara närmare.

-         Känner likadant, nickade Anita, så jag kan inte se annat än att det är du som gör det du tycker är rätt, och så länge som det känns rätt för dig så tror jag att den känslan sprider sig till andra också.

 

Vi hann inte gå längre in i diskussionen innan vi hörde hur det lät ute i trappan och mamma och pappa anlände med nyförvärvet som snart skulle pryda det sedvanliga hörnet i vardagsrummet och sprida stämning omkring sig. Vi synade gemensamt nyförvärvet och kunde konstatera att det nog väl skulle fylla sin uppgift de kommande veckorna. Utan några speciella krumbukter så ilade vi åt olika håll för att hämta fram alla tillbehör som traditionen krävde för att ställa i ordning granen i det skick vi önskade. Medan några gjorde det så dukade mamma och Anita fram kaffe med färska lussebullar så att julkänslan riktigt och väl skulle infinna sig.

 

De få dagarna fram till julaftonen blev ganska hektiska för mig. Jag hade nog varit lite för upptagen av annat för att riktigt ägna mig åt julklappsbestyren, så nu när ”sanningen” uppenbarade sig för mig så fick jag bråttom värre. Jag hade emellertid en ganska god uppfattning om vad jag skulle fylla min julklappssäck med så det var bara att springa runt på de räta ställena och foga in sig i köerna bland alla andra som var ute i sista minuten. Med min något begränsade budget så tyckte jag ändå att jag hittat bra saker till alla och kände mig nöjd med mina inköp.

 

Dagen innan julaftonen kunde jag därför bara strosa omkring på stan och njuta av julstämningen. Lite då och då stannade jag drömmande till framför alla olika skyltfönster och gärna studerade alla skyltdockor med förföriskt vackra festkläder som handlarna gärna ville locka med inför helgerna. Med en lätt suck av längtan kunde jag dock konstatera att för min del så fick det nog stanna vid drömmar den här gången. Jag var nog inte riktigt beredd att utsätta både mig och släkten för prövningen att visa upp mig i någon elegant festklänning, som jag dessutom inte ens ägde. Men drömma tyckte jag var tillåtet där jag gick längs stadens affärsgata och hade det bra.

 

Jag träffade också några kamrater och slängde några ord med dom innan vi skyndade åt varsitt håll. Hemma rådde rena julfriden och det var bara att sjunka ner i en stol i vardagsrummet och lyssna till radion som underhöll oss med diverse julmusik. Mitt i en känslofyllt framförande av Adams julsång blev sångaren ackompanjerad av telefonens ivriga ringande. I sedvanlig ordning så blev det en spurtuppgörelse mellan Anita och Ulla om vem som skulle nå fram först, och när det nu var Ulla som tog hem segern så lyfte hon triumferande på luren och svarade. Uppenbarligen så var det dock inte en av hennes pojkvänner för ansiktsuttrycket växlade omedelbart från ”triumf” till fundersamhet för att sedan se mycket konspiratorisk ut. Med ett glatt leende sträckte hon sedan fram luren mot mig och sade

-         Kim, det är till dig. Någon som heter Eva vill tala med dig!

 

Jag kunde riktigt känna hur marken skakade under mig och med osäkra steg gick jag telefonluren till mötes samtidigt som alla annan verksamhet i rummet avstannade och allas blickar och öron var koncentrerade mot mig. Jag försökte smyga mig undan så gott det gick, men visste av erfarenhet från liknande situationer att det var ett lönlöst företag. Dessutom så hörde jag hur Ulla triumferande berättade för alla andra nyfikna öron att det var en klasskamrat till mig som ringde. En tjej ringer till brorsan……! Jag försökte ignorera det sorl som uppstod i bakgrunden och istället ägna min uppmärksamhet åt Eva i telefonen.

 

Efter en del inledande artigheter och lite uppdatering åt bägge håll vad som hänt de senaste dagarna så märkte jag hur Eva riktigt tog sats för att komma till den egentliga orsaken för samtalet

-         Jo, jag har en liten fråga. Gör du något speciellt över nyår?

Innan jag ens hann svara på frågan så fortsatte Eva direkt.

-         Det är så att vi i vår familj brukar åka till Sälen över nyår. Vi har en stuga däruppe och jag undrar om du ville följa med oss upp dit. Vi åker dan innan nyår, men inte så tidigt att inte du skulle hinna upp hit utan att behöva åka ytterligare en dag innan. Sedan blir vi borta fram mot trettonhelgen, så det blir nästan en vecka. Jag tycker det skulle vara kul om du ville hänga med. I år var det min tur att bjuda med en kompis, förra året var det Mats som hade en polare med sig. Kan du och vill du det? Jo, som du kanske förstår så är det som min tjejkompis jag frågar dig.

-         Förstod nog det, svarade jag neutralt för att inte avslöja för de tefatsliknande öronen som sträckte sig till det yttersta i rummet intill. Låter kul, men är det OK för resten då?

-         Visst, tro inte annat än att jag väldigt gärna vill det också, men det var faktiskt mamma som undrade om jag inte ville bjuda dig när vi pratade om det häromdagen. Jag blev jätteglad när hon föreslog det.

-         Det var ju kul, svarade jag lika neutralt igen. Kan jag få tänka på det någon dag, eller måste du ha besked direkt?

-         Absolut inte. Jag förstår att du vill prata med din familj om det. Det är ju i alla fall en stor helg där många har sina traditioner. Jag ville bara vara ute i så god tid det gick och höra mig för. När tror du att du vet besked? Kan vi höras under någon av helgdagarna?

-         Absolut. Senast på annandagen bör jag kunna ge besked, svarade jag.

-         Kul! Jag hoppas och tror att det skall fungera för dig och ser fram emot att fira nyår med dig i Sälen. Jo, bara så du vet. Jag förstår om du tvekar för att du kanske inte har allt som krävs för en vintervecka i fjällen, men bekymra dig inte. Jag har massvis med sådana kläder och eftersom vi uppenbarligen har samma storlek så kan jag plocka ut en hel garderob åt dig. Skidor och sånt har vi också mängder av däruppe redan, så det lär heller inte bli några problem.

-         Det låter ju jättebra. Bra du sa det. Det gör ju det hela enklare, svarade jag och kunde inte bärga mig längre utan lät ganska upprymd. Jag hör av mig så snart jag vet.

-         Jättekul! Jag väntar på ditt svar och jag hoppas det blir ett ja.

-         Det gör jag också. God Jul på dig och tack för att du ringde.

-         God Jul själv

 

Jag blev sedan stående en stund med en tyst lur i handen innan de nyfikna tefatsöronen i rummet fick liv och förvandlades till min alldeles vanliga familj med en illa dold nyfikenhet vad som utspelats i telefonen. Hälften hade de redan hört, men vad mina svar och kommentarer kom sig av förväntade de sig nu en utförlig redogörelse för. Jag insåg både nödvändigheten av att lätta på täckelsen och insåg att det här tillfället var lika väl valt som något annat att ta upp saken till diskussion. Jag höll dock dom på sträckbänken så länge att jag tog en runda förbi fruktskålen och letade upp en alldeles rund och fin apelsin som jag sakta och omsorgsfullt började skala innan jag tog till orda.

-         Det var Eva, en klasskamrat till mig som undrade om jag ville följa med till Sälen med henne och hennes familj över nyår. De har visst en stuga där, berättade jag och försökte låta så världsvan och erfaren som möjligt.

-         Så kul, svarade mamma spontant. Det låter spännande. Förlåt om jag är nyfiken, men vem är Eva?

-         Ja, en klasskamrat som bor där. Vi har jobbat en del ihop i skolan och jag har varit hemma hos henne några gånger. Hennes mamma är läkare på lasarettet och så har hon en bror. Vad hennes pappa gör vet jag inte, men jag tror han jobbar på bruket. Ingenjör eller något är han visst.

-         Jaha, svarade mamma fortfarande lika neutralt. Sa hon något mer?

-         Nja, svarade jag lite undvikande medan jag funderade både på vad jag skulle svar på mammas fråga och hur mycket de behövde veta om vissa delar av samtalet, Eva sa väl egentligen inte så mycket mer. Jo, dom brukade visst bjuda med en kompis varje år, och i år så var det Evas tur. Vi kom överens om att jag skulle bestämma mig senast på annandagen.

-         Spännande!, fortsatte mamma som uppenbarligen bestämt sig för att vara övriga familjens talesman i detta ärende. Du har ju aldrig varit i fjällen tidigare. Undrar vad vi har av kläder och sånt för en vistelse i fjällen?

-         Det var inga problem. Eva sa att hon hade gott om kläder för mig att låna, svarade jag glatt och insåg samtidigt att jag därmed gett en ledtråd för mycket alldeles för tidigt.

Mina förhoppningar av att denna fadäs skulle ha gått de övriga förbi grusades omedelbart när jag såg hur både Anita och Ulla sken upp som två solar och utbytte blickar med varandra. Mamma förhöll sig dock fortfarande på sin sakliga nivå och fortsatte

-         Det var ju snällt och vänligt av henne. Men tackar du ja så tycker jag nog att du skall ha egna kläder, eller hur?, ställde hon sig frågande och vände sig mot pappa

-         Vadå, jaha, javisst så skall du ha egna kläder. Inte skall du behöva låna av någon annan även om det var väldigt snällt att erbjuda dig det.

-         Så ni tycker att jag skall tacka ja då, frågade jag glatt överraskad över att jag uppenbarligen kommit över den svåraste delen på ett så enkelt sätt.

-         Vi har ju till annandagen på oss innan du behöver svara. Tycker nog att vi kan låta saken smälta lite grann, men i princip så tycker jag att det här är ett tillfälle som du inte bör missa, svarade mamma och log mot mig innan hon skickligt lämnade ämnet och började prata om annat.

 

Kapitel 15

Helt enligt traditionen så låg det paket vid min fotända när jag vaknade upp på julaftonens morgon. Den här morgonen var det två paket, och helt enligt traditionen så fullkomligt slängde jag mig över paketen för att närmare ta del av dess innehåll. Första paketet, det hårda, innehöll en jultidning med 91ans äventyr under året. Jag hade gärna slängt mig direkt på den, men det andra paketet, ett mjukt tilldrog sig mitt intresse ännu mer så 91an fick vänta en stund. När jag öppnat paketet så visste jag inte vad jag skulle tro. Jag blev både lycklig och fundersam på om jag verkligen fått rätt innehåll när jag hörde en försynt knackning på dörren och båda mina systrar trippade in.

-         Så du har hunnit öppna dina paket, konstaterade Ulla och satte sig på sängkanten

-         Vilken färg fick du, frågade Anita och höll upp sin gula ensemble

Då först förstod jag att paketet verkligen var avsett för mig och att mina systrar fått precis likadana paket fast med olika färger. Paketen innehöll ett vackert set med behå, trosa och gördel och så fanns det även ett par silkesstrumpor av hög kvalité. Mitt set var rosafärgat, Anitas gult och Ullas svagt grönt. Vi beundrade plaggen en stund innan mina systrar åter trippade ut från rummet med ett löfte från mig att använda plaggen när jag sedan skulle klä på mig. Jag hade inga svårigheter att lova detta utan nickade med glad min att så skulle bli fallet.

 

När jag sedan väl fann det lämpligt att stiga upp så var det med van hand som jag drog på mig mina nya underkläder. Jag avstod inte ens behån, men hade lite funderingar på vad jag skulle ha så att det inte var alltför uppenbart för övriga släktingar som vi skulle träffa att jag hade en behå på mig. Jag valde därför en rutig skjorta och en enfärgad grovstickad pullover ovanpå. Sammantaget såg det riktigt bra ut och inte ens mina systrar kunde se några yttre spår av behån trots kritisk granskning.

 

Julhelgen fortskred sedan helt i traditionellt snitt och några mer presenter av det slaget som mamma överraskat mig med fick jag inte. Jo, förresten! Sent på julaftonens kväll när alla gäster gått så ”råkade” mina systrar hitta ytterligare ett paket till mig. Dom stack åt mig det diskret och uppmanade mig att även öppna det i min ensamhet senare. Jag kunde knappt bärga mig, men så fort som vi sagt god natt åt varandra och dragit oss mot våra rum så öppnade jag det. Innehållet var en komplett sminkväska med allt vad som behövdes för att anlägga en perfekt makeup. Gissa om jag blev glad och bestämde mig för att omedelbart smyga mig över till mina systrar och tacka dom. De hade ännu inte hunnit lägga sig, utan stod där halvt avklädda när jag kom in. Utan krusiduller så gav jag dom varsin kram som tack innan dom började visa mig vad alla olika redskap i väskan skulle användas till. När demonstrationen var färdig så var de nyfikna på hur mitt set med underkläder såg ut på mig, så jag drog snabbt av mig mina kläder och tillsammans paraderade vi stolta i våra lika underkläder framför deras stora spegel. Jag trippade därefter tillbaka till mitt rum och letade upp ett av mina nattlinnen. Innan jag knappt hann ner under täcket somnade jag.

 

Annandagen kom och jag måste besluta mig för hur jag skulle göra, men det var inget svårt beslut. Lite då och då hade saken berörts och det hade inte framkommit några som helst skäl till att jag inte skulle kunna åka. Inte ens faktumet att jag saknade en hel del lämpliga kläder hade förts på tal som något hinder. Hur gärna än Eva hade sagt sig vara villig att låna ut kläder till mig så kändes det som om mamma ogärna såg det som ett alternativ. Bättre var det då om kläderna redan fanns här i huset, så mina systrar hade delvis inventerat sina garderober och funnit en del saker som nog skulle passa. Jag hade därför fått klartecken att säga OK och Eva hade blivit mycket glad över mitt beslut när jag ringde och meddelade henne det. Vi bestämde tid och plats för resan upp till Sälen och jag såg på SJs tidtabell att jag inte skulle ha några problem att hinna fram i tid.

 

Resten av förmiddagen gick sedan åt till att prova kläder som mina systrar plockat ut och även om de i och för sig passade så hade många av kläderna ändå ratats som icke lämpliga. Men en del hade passerat våra kritiska ögon och numer hängde i min garderob. Jag kunde därmed känna mig välklädd i de flesta situationer som kunde tänkas uppstå under en fjällsemester. Det var väl bara några saker som saknades. Först och främst en overall för utomhusaktiviteterna, en lämplig kappa eller jacka och en klänning till nyårets firande som jag fått veta skulle avlöpa på högfjällshotellets anläggning. Den skulle tydligen vara lite mer åt det eleganta hållet, så vilken ”trasa” som helst var inte att tänka på hade familjens kvinnliga delar fastlagt.

 

En annan ”tradition” i familjen var att mamma och mina systrar åkte till en annan större stad i närheten för att där livligt delta i den mellandagsrea som alltid var så omtalad. Detta år utgjorde inget undantag men den stora skillnaden var att skaran utökades med ännu en person i familjen. Alla tyckte det skulle bli både ett utmärkt tillfälle för mig att komplettera garderoben och även en möjlighet för övriga att lite mer lära känna min nya sida. Pappa kunde dock inte delta eftersom han skulle jobba, men han hoppades att han skulle kunna få se vad alla hans kvinnor gjort för fynd när vi senare återvände från handelsresan.

 

Jag tror att både mamma och mina systrar häpnade en del när jag kom ut från mitt rum, skrudad och färdig för en förhoppningsvis trevlig shoppingresa tillsammans med dom. De tittade länge och väl på mig från alla vinklar och vrår innan mamma utbrast

-         Men!, …du ser ju precis ut som en riktig tjej!

-         Ja, skrattade jag, är det inte det som är meningen

-         Jovisst, men så här snygg och självsäker trodde jag inte, fortsatte mamma och gav mig en uppskattande kram.

-         Jag kunde nog ana att du skulle kunna se rätt bra ut, men det här tar ändå priset. Vi får nog allt se upp så att inte vår lillasyster tar all uppmärksamhet från oss andra, kommenterade Ulla med en spelad allvarlig min.

-         Verkligen, fyllde Anita i. Men nu kan vi inte stå här längre. Affärerna väntar inte hur länge som helst på oss. Kom tjejer så sticker vi.

 

Överväldigad och mycket glad över deras berömmande ord lämnade vi lägenheten. Vi sände en tacksamhetens tanke till pappa som satt på motor- och kupévärmaren åt oss så att vi kunde hoppa in i en varm och behaglig bil för den knappa timmen långa resan. Med van hand rattade mamma fram bilen till vårt mål och vi hade turen att hitta en billig p-plats alldeles i närheten av centrum. Skulle våra inköp bli alltför omfattande så skulle vi utan svårigheter kunna passera förbi här och avlasta oss bördorna. Strategin var också helt klar för dagen. Såg någon något som föll i smaken så skulle vi gemensamt säga vår mening. Vi misstänkte att möjligheterna att välja och vraka för att sedan göra en summering och slutligen bestämma vilka inköp vi skulle göra var en förlegad metod i reatider som denna. Chansen att plaggen skulle finnas kvar vid besök nr 2 befanns vara små eller kanske helt obefintlig. För att inte falla för varje frestelse så var vi helt överens om att de andras åsikter här hade stor betydelse. Ivriga nickningar betydde inköp, avmätta skakningar leta vidare.

 

Även om jag kände mig väldigt bekväm både i mina kläder, en blus och en kjol som nästan blivit som en uniform för mig, och mitt sällskap så var det ändå med stora ögon och en förvåning i blicken som jag iakttog hur de andra tre grep sig an verket. Det märktes att de var samspelta och att detta var en väl inövad process, för de betade av ställning efter ställning, butik efter butik i jakten på alla fynd. Rätt ofta var det något som fäste deras uppmärksamhet, och någon skickades in i provrummen för att se om plagget höll för närmare besiktning. Inte helt förvånande var det ofta jag som fick prova och jag blev förvånad över att de skakade på huvudet så många gånger trots att jag tyckte att plaggen både satt bra, kändes behagliga och var snygga. Jag började inse att det ändå handlade om ett kritiskt granskande av både behov och önskan och att greppet om checkhäftet var stort. Vi hade ingen speciell budget för vår resa, men vilka lättsinnligheter som helst skulle det inte bli frågan om.

 

Mer och mer kom jag in i rutinerna och började ge min syn på saken allt oftare. Trots alla huvudskakningar så växte dock antalet kassar betydligt och vi gjorde första turen tillbaka till bilen för avlastning innan vi sökte upp en lunchrestaurang för att inta dagens måltid. Lokalen var nästan fylld till bredden av lika förväntansfulla grupper av kvinnor i olika åldrar och de fåtaliga män som gick att finna verkade splittrade i sina tankar. Man kunde både se tindrande ögon inför all fägring, men också en litenhet inför den kompakta övermakten som inslaget av kvinnor utgjorde. Det gällde uppenbarligen för dom att inte på något sätt höja sin stämma allt för mycket utan finna sig i att, åtminstone denna dag, vara det svagare könet. Var de riktigt snälla och fogliga så kanske de kunde få sig något nytt klädesplagg även de, men då skulle de vara väluppfostrade pojkar och bara lyda ”matte” oavsett vad hon befallde.

 

Under lunchen så hade vi ett kortare rådslag. Vi hade fortfarande inte hitta någon lämplig overall till mig och heller inte en söt och trevlig klänning till mitt nyårsfirande. Däremot så hade vi hittat såväl en baddräkt, ryktet hade nämligen nått oss att högfjällhotellet hade en stor simanläggning, som en varm och skön jacka till mig samt ett antal andra plagg som skulle vara bra för mig. Mamma hade hittat ett par konstiga plagg som kallades för ”kalasbyxor” och var som ett par vanliga grovstickade strumpor men som dessutom hade sin egen byxa. De såg både varma och sköna ut och skulle göra att jag ”slapp” ha en trång gördel på mig. Jag hade också fått ett varmare nattlinne än de jag fått av mina systrar och vi hade även hittat några tofflor åt mig. Varma stövlar stod på önskelistan, men hittade vi inget lämpligt så hade vi redan konstaterat att jag kunde använda Ullas vinterstövlar. Det var också dom jag använde idag för att vänja mig lite vid dom relativt höga klackarna.

 

Medvetet hade vi hittills hållit oss i centrum och betat av de stora välbesökta butikerna och varuhusen. Nu började vi dra oss mot sidogatorna och de mindre butikerna för att se vad de hade att erbjuda. Mamma hävdade att de visserligen kanske inte var lika billiga, men det var heller inga ”dussinvaror” man fann där och hittade man rätt så blev det en helt annat personlig prägel på plagget än om man köpte något i de vanliga butikerna. Skylten på första butiken var ganska intetsägande, Karins Mode, men kläderna i fönstret var både enkla och smakfulla så vi bestämde oss för att kasta en blick på utbudet. Butikens innehavare, förmodligen Karin själv, hälsade oss välkomna och mamma ödslade inte onödig tid utan gick rakt på vårt ärende, en finklänning till mig. Medan vi tre diskuterade mina önskemål strosade Ulla och Anita runt i butiken. Vi hörde ett triumferande utrop bakom en av ställningarna och strax dök Anita upp med en klänning i famnen som hon höll upp mot mig

-         Vad säger du om den här?

 

Klänningen var, naturligtvis, kort och hade söta puffärmar samt en veckad krage som klädde halsöppningen. Framsidan på klänningen var vackert skuren i tre våder. Våden i mitten täckte hela axelpartiet, smalnade av över bysten för att sedan hålla en rak linje ända ner till fållen. Sidovåderna mötte mittvåden i höjd med bysten för att sedan bli bredare och bredare i höjd med midjan vilket gjorde att kjolen fick en vacker klockning. Tyget var svagt gulfärgat med inslag av små gröna blommor. Sammantaget var det en underbar skapelse och jag blev bara tvungen att prova den. Anita erbjöd sig, i egenskap av ”upptäckare”, att assistera mig och när ägarinnan glatt visade vägen till provrummen försvann vi snabbt iväg.

 

Jag blev inte det minsta besviken när klänningen satt på plats. Den var lika underbar på som den såg ut på galgen, och även Anita tyckte att den såg ut att vara ”ett” med mig. Stolt gick jag ut ur provrummet och ut till de förväntansfulla utanför och visade upp mig. Alla instämde i hyllningskören och vi insåg att jag nog skulle få leta ihjäl mig efter en bättre klänning, och när den dessutom var nedsatt till långt under halva priset så gjorde mamma diskussionen kort. Ett par enfärgade täckande strumpor i samma gula nyans som klänningen plockade ägarinnan fram och förslaget fick vårt gillande så den adderades till inköpet. Mycket nöjda med vårt fynd tackade vi för oss och drog vidare längs gatan.

 

Overallen blev svårare att hitta, men slutligen hittade vi en sportaffär som hade overaller till både acceptabelt pris och snygg design. Efter idogt letande hittade vi en varm och skön overall som dessutom uppfyllde mina högt ställda förväntningar på att den skulle ha ett kvinnligt snitt. Den vita färgen med inslag av rosa partier och olika detaljer som en luva med pälsfodrad kant gjorde att mina ”krav” uppfylldes med råge och när det dessutom fanns matchande mössa och handskar så var det ett gäng nöjda köpare som tågade ut från butiken. Nu var det inte bara jag som lyckades hitta kläder, tvärtom så hade jag nog ändå den minsta högen av kläder när vi så småningom sorterade upp allt i högar hemma i vardagsrummet och ännu en gång gick igenom våra inköp. Den av pappa förväntade modevisningen gick också programenligt av stapeln, och det skedde inför en mycket storögd pappa som såg sin nya dotter för första gången i full mundering. Inte heller han hade trott sina ögon, och när så jag som finalnummer visade upp min nyinköpta klänning så var det inte bara hans ögon som blivit lite glansiga. Trots att jag gärna ville ha klänningen på mig resten av kvällen så blev jag ivägmotad för att byta om till middagen under förevändningen att jag inte fick riskera att klänningen fick sig en fläck. Tursamt nog fanns det många andra vackra kläder jag kunde välja mellan så med lätt hjärta tog jag min klädhög och bar den till mitt rum för att där välja ut något lämpligt inför min första familjemiddag som tjej.

 

Givetvis var dagens utflykt ett givet ämne runt matbordet, och ofta hamnade vi på ett eller annat sätt vid min enkla person. Frågorna var inte många utan det var snarare olika kommentarer hur väl jag uppenbarligen fann mig i den kvinnliga miljön och hur snabbt de övriga glömt bort vem jag egentligen var. Pappa kunde inte annat än nicka instämmande även om jag kunde ana en hel del frågetecken i hans svar. Jag förstod dock att han inte ville dra fram sina frågor nu utan lät mig njuta av uppmärksamheten och känna den samhörighet med mina systrar som uppenbarligen aldrig varit större än nu. Han hade heller inget emot att jag satte mig närmast honom när vi bänkade oss framför TVn och tog tom och la sina armar runt mig vid ett tillfälle.

 

Så när som på mina numer obligatoriska damunderkläder så var jag inte fullständigt ombytt något mer innan det blev dags att packa väskan för resan upp mot Sälen via Evas föräldrahem. Ovana som vi var så fick vi nog ompröva både det ena och det andra i packningen ett antal gånger innan storleken på väskan började anta rimliga proportioner. Det var ju ändå bara en vecka jag skulle vara borta och inte, som det verkat på första klädhögen, minst ett år. Under packningen så fick vi verkligen välja kläder som gick att kombinera med andra på ett bra sätt så att jag inte behövde gå likadant klädd två dar i rad. Just detta hade mina systrar noga inpräntat i mig och de hade förevisat alla olika möjligheter att variera mina blusar och tröjor med den kjol och de långbyxor som jag motvilligt låtit dom packa ner. Enda detaljen som fått mig att gå med på det hela var att det inte rådde någon som helst tvekan att det var ett par dambyxor då de hade dragkedjan i sidan på byxorna och var gjorda i ett kraftigt men ändå mycket elastiskt material.

 

Dagen för avresan innebar ett tidigt uppstigande. Anita hade kvällen innan rullat upp mitt hår och hjälpte mig nu med att kamma ut allt och även visade hur jag la en enkel men söt makeup. Mina naglar var sedan gårdagen färgade och mina öron pryddes av mina pärlörhängen. Jag valde en kjol och en polotröja som klädsel och för att minska packningen något så tänkte jag ha Anitas stövlar som basskor vid alla utomhusaktiviteter utom när vi åkte skidor. Vid några kontroller med Eva så hade mina tankar verifierats och vi hade funnit att våra tilltänkta kläder varit något så när samordnade. Trots alla ansatser att vara ute i god tid så blev det jäktigt på slutet, men med gemensamma krafter så stod jag ändå på perrongen i tid innan tåget kom in på stationen. Efter kramar och önskningar om en trevlig resa så kunde jag gå ombord och vinka åt mina systrar. Min nervositet kom så sakteliga över mig och det var mer än en gång under den korta resan som jag funderade på att hoppa av, men när väl tåget stannade vid min destination så klev jag av i gott mod och med tillförsikt i blicken tog mitt bagage och gick mot Evas hus.

 

Lite smått andfådd nådde jag huset och blev mottagen som en efterlängtad familjemedlem. Jag kände mig genast välkommen och slappnade av fullständigt. Anders tog genast hand om min väska och begav sig mot bilen för att stuva in den i något ledigt utrymme och Sonja, Evas mamma, frågade mig om jag ville ha en smörgås eller något innan vi åkte. Jag var på väg att tacka nej, när jag såg hur Mats kom ut med en macka i handen och förstod att allt redan var framdukat så jag nickade gillande och följde efter in i köket efter att befriat mig från ytterkläderna.

 

Det blev en snabb måltid innan Anders förkunnade att allt nu var på plats och att vi kunde åka. Han lyckades också ordna sig en egen macka innan kylskåpet stängdes bakom den sista asken med smörgåspålägg och vi kunde gå ut mot bilen. Jag hamnade i mitten av baksätet, mellan Sonja och Eva. Vi var de minsta i sällskapet och skulle få bäst plats genom att sitta så här och det verkade som om grabbarna trivdes med att ha oss tjejer samlade där bak.

 

Familjen var lättsamma medresenärer. Visst förekom olika små skärmytslingar, men helheten var att de hade gott om humor med i bagaget. Resan upp till stugan gick därför både snabbt och utan att fresta på humöret det minsta. Tvärtom så var vi riktigt lekfulla när vi kom fram och såg den härliga vita pudersnön som omgav stugan. Det mesta var uppskottat, men de sista metrarna var vi tvungna att röja av själva, men det var inga som helst problem. Snabbt trollades ett antal spadar fram och att det under skottningen hamnade snö lite här och var, inte minst på mig och Eva, ingick som en del av spelet och vi gav gärna igen med samma mynt. När väl gången var skottad och vi grep oss an packningen så var det snarare fem snögubbar och gummor som förflyttade allt det medförda inomhus. Humöret var dock i topp och alla försvann snabbt åt olika håll för att ordna med något. Lite avvaktande blev jag stående i hallen när Sonja mitt i sitt bestyr vände sig mot mig och med självklarhet i rösten konstaterade

-         Ställ in din väska i Evas och ditt rum och sedan kan du väl komma och hjälpa mig med att packa upp maten.

 

Glad över att en av mina obesvarade frågor så snabbt fått sitt svar gjorde jag som hon sa och det var inga svårigheter att hitta det rum som skulle bli mitt och Evas den kommande veckan. Rummet var inte stort, men hade ändå plats för två sängar som stod i vinkel mot varandra. I andra ändan av rummet stod en byrå med en gammal pigtittare på. Bredvid byrån fanns en stor garderob som snart skulle fyllas av alla våra kläder. I sängarna fanns några mjukdjur som såg ut att längta efter många kramar och förtroliga samtal med rummets efterlängtade invånare, men jag gjorde mig inte tid att närmare presentera mig för dom utan gav mig av ut till Sonja för att hjälpa henne. Samtidigt med det arbetet så kunde jag se mer av huset då köket var placerat i ena ändan av storstugan. Anders var redan i full färd med att göra upp eld i kaminen i hörnan och Mats och Eva bar runt packningen till olika rum. Sonja och Anders sov på ett sovloft ovanför oss och Mats hade ett nästan identiskt rum som Eva och jag. Vidare fanns det både toalett och en bastu med dusch så vi skulle inte behöva slänga oss i snön precis för att hålla oss rena. Bastun fungerade också som torkrum för våta kläder.

 

I takt med att Anders ansträngningar bar frukt spred sig ett trivsamt knaster i rummet och vi kunde även känna hur brasan gav ett ordentligt tillskott till husets värme. Allteftersom de olika sysslorna utförts samlades vi vid köksbordet för att riktigt känna att vi kommit på plats. Sonja ordnade till en lite stabilare kvällsmåltid för oss bestående av en närande omelett och massor med goda pålägg till smörgåsarna. Efter maten flyttade vi oss till soffgruppen framför brasan och där satt vi och småmyste under det att vi pratade om veckans evenemang i stort, men morgondagens nyårsfirande i synnerhet. Vi skulle nog även hinna med att prova några av backarna och både Eva och Mats såg fram emot att få simma runt i den stora bassängen på ett av hotellen. Jag ville inte visa mig alltför angelägen men tänkte med stor glädje tillbaka på upplevelserna strax innan jullovet och ville gärna återuppleva dessa.

 

Vi fortsatte att prata om alla aktiviteter som fanns att göra ända tills brasan började falna och vi kände oss mogna att gå till sängs. Vi sade god natt till varandra och drog oss mot våra rum. Trots att jag sett Eva helt naken ett antal gånger och hon mig, så var det ändå ett spänningsfyllt moment när vi stod där i vårt rum och lite avvaktande väntade att den andre skulle börja. Med ett lätt skratt konstaterade vi båda att vi inte kunde stå där hela natten utan började samtidigt klä av oss. Med våra tindrande och förväntansfulla ögon fixerade vid varandra utförde vi en striptease av det mer sofistikerade slaget tills vi stod där och beskådade vår nakenhet. Vi rörde inte varandra fysiskt, men ändå så fanns inte en kroppsdel som saknat beröring när vi så småningom återigen kom till sans och drog på oss våra nästan identiska flanellnattlinnen och ett par trosor innan vi intog vår plats i kön utanför toaletten för att ordna nattbestyren.

 

Väl tillbaka i vårt rum kröp vi ner i våra sängar och då kändes det hur spänningen som funnits i rummet släppte och vi började småprata om allt mellan himmel och jord. Den fysiska längtan fanns också där men med tanke på situationen så fann vi det lämpligt att inte driva saken till sin spets. Vi tillät oss dock att jag kröp över till Eva en stund och i skydd av täcket så lät vi våra händer utforska och åter bekanta sig med våra kroppar. Med en viljestyrka som kunde försätta berg avslutade vi vår samvaro med en lång och känslosam kyss innan jag åter kröp över till mig. Med våra händer hopflätade somnade vi in för att orka möta inte bara en ny dag utan även slutet på det gamla och början på ett nytt år.

 

Kapitel 16

Det var första gången jag stod på ett par riktiga slalomskidor, och det var med stort besvär som jag lyckades få pjäxan med alla sina spännen att sitta fast ordentligt. Och fast satte dom sedan. Jag fick mer intrycket att skidorna som så småningom kopplades ihop med pjäxorna var förlängda delar av mig själv och det var ytterst obekvämt. Annars så kände jag mig väl tillfreds och trivdes alldeles förträffligt i min nya overall och pälsfodrade mössa. Med mitt långa hår flödande ut ur mössans djup och ett ansikte som inte var översminkat, men ändå uppiffat så tyckte jag att min uppenbarelse kändes söt och fin. Något som också intygades av Eva, men det tog jag inte helt på allvar. När däremot Anders uttryckte samma sak, fast med lite andra ord, om både mig och Eva så fogade jag mig till ”sanningen” och njöt i stora drag.

 

Mats visade sig också ganska så intresserad och hjälpte mig gärna att prova in utrustningen vilket fick Eva att förnöjsamt grymta ett antal gånger. Hon fick minsann klara sig själv men log ändå brett emot mig med gillande min. Mats var ju den ende i sällskapet som inte visste, borde veta, mitt rätta kön och att han nu visade mig sådan uppmärksamhet visade med all sannolikhet att han också betraktade mig som en hjälplös och vårdbehövande kvinna.

 

Under påklädningen tidigare så hade Eva intresserat tittat på mig när jag hoppade över både gördel och strumpor och istället dragit på mig mina kalasbyxor. Jag demonstrerade dom, men sa samtidigt att det var första gången jag använde dom, så jag hade ingen aning om hur de skulle fungera. Eftersom jag hade fler par med mig i min packning så erbjöd jag henne ett av paren och tacksamt tog hon emot det. Modiga som två lejon hade vi sedan anlänt till frukosten i denna mundering, givetvis tillsammans med lämpliga kläder högre upp på kroppen, och fått nyfikna och intresserade blickar, men absolut inte ogillande. Blickarna hade varit av olika karaktär, men det var givetvis Sonja som visade sin nyfikenhet mest öppet och såg mycket intresserad av att skaffa egna. Jag ursäktade mig snabbt och for in till vårt rum och länsade min packning på det sista paret och stolt överräckte det till Sonja. Hennes förvånade men mycket nyfikna min var inte att ta fel på, och minuten senare så hade hon gjort ett snabbt besök in på toaletten och kom tillbaka iförd samma mundering som vi och med ett mycket belåtet ansiktsuttryck.

 

Eftersom det här var första dagen och dessutom ett omfattande program till kvällen så blev första vistelsen i backen bara av det kortare slaget. För mig var det helt perfekt eftersom jag inte hade en aning om vad som väntade mig. Visst hade jag åkt i backar förr, men inte alls i så här stora eller med denna typ av utrustning. De backar jag åkt i var korta och då hade mina vanliga stålkantade skidor med möjlighet till låg fästpunkt samt vanliga skidpjäxor fungerat bra. Dessutom så var bekantskapen med liften också helt ny, så efter en del valhänta försök och många småleenden från de tålmodigt väntande kom jag och Eva iväg upp på berget. Smått vettskrämd iakttog jag hur liften plötsligt stack rakt upp i himlen och det var av ren självbevarelsedrift som jag krampaktigt höll mig kvar vi sidan av en lugnt stående och småpratandes Eva. När jag upptäckte att jag faktiskt hade kontroll över mig själv och redskapen längst ner vid mina ben började också jag att slappna av och kunde ta emot instruktioner hur jag också skulle ta mig ur denna tingest.

 

Det hela gick mycket bättre än jag anat och efter oss kom så resterande delen av familjen och efter lite olika diskussioner om blått, grönt rött och svart som jag inte förstod ett dugg utav så pekade Anders mot en backe längre bort att det skulle bli vår första nerfart. För att komma dit så var det en lång sträcka med enkel åkning på skrå och plötsligt så insåg jag hur naturligt det kändes med det oformliga byltet längst ner. Vred jag på kroppen så följde skidorna med och jag kunde både parera och styra undan för hinder i min väg på ett enkelt och smidigt sätt. När så den brantare delen av backen började letade jag upp gamla minnen och började plogsvänga, men när jag såg hur sakta det gick för mig och hur de andra mycket elegantare svängde runt med parallellställda skidor så började jag också försöka efterlikna den åkstilen.

 

Allt var mina skidor hyfsat parallella, men inte alls lika tätt ihop som de övrigas, men jag tog mig i alla fall ner på ett tillfredsställande sätt och strålade ikapp med solen när vi åter stod i liftkön för att få skjuts upp i backen igen. Jag fick många berömmande ord över mitt åk och de var imponerade över att jag utfört det på ett så bra sätt när det ändå handlade om min första tur i fjällen. Jag fick också förklaringen till vad diskussionen om färger handlat om och fick reda på att färgerna stod för svårighetsgraden på backen. Vi hade nu åkt i en ”grön” backe och det var en av de lättare kategorierna. ”Röd” och ”Svart” var svårare och jag gjorde nog klokt i att notera backens färg innan jag gav mig ut ensam i den. Det fanns alltid skyltar som visade vilken backe som var vilken och så länge som vi höll oss tillsammans så skulle jag inte behöva oroa mig. Vilken vi än åkte i så skulle de se till att jag kom ner säkert och fint i backen.

 

De följande åken gjordes i samma backe som den första, men sedan blev jag sugen på att pröva någon av de många andra nedfarterna som fanns och de visade med stavarna att valet var mitt. Det fanns fler gröna nedfarter så jag tog en som verkade trevlig och stakade iväg med dom som ett pärlband efter mig. Plötsligt så kände jag en frihetskänsla av stora mått. Även fast jag visste att de låg metern bakom mig så var det som om jag betvingade berget ensam. Det var knappt någon framför mig och det tunna lagret av pudersnö som låg ovanpå den välpistade backen gjorde att snön yrde om mina skidor varje gång jag svängde det minsta. Det var en smått berusande känsla att fara nerför backen och med en mjuk men ändå distinkt stoppsladd nere vid liften sken jag än en gång i kapp med solen och mottog de andras glada tillrop när de en efter en samlades runt mig.

 

Uppenbarligen hade jag klarat av någon slags ”examen” i och med det åket, för när vi åter kom upp så stack Mats och Anders iväg åt ett annat håll och lämnade den kvinnliga delen kvar att fatta sitt eget beslut. Eva ville prova en röd backe, men Sonja rynkade lätt på ögonbrynen och var på väg att säga något lämpligt när jag tufft svarade

-         Gärna för mig!

Med en lätt axelryckning accepterade Sonja Evas önskan och tecknade att hon kunde ta täten. Med mig i mitten så gled vi sakta fram mot det stup som jag tyckte närmade sig med oanad hastighet och började fundera på om det verkligen var där vi skulle åka ner. Uppenbarligen slutade dock inte backen vid ”stupet”, för åkare efter åkare svepte förbi oss och försvann ur vårt synhåll. Eva var dock inte lika snabb utan stannade upp intill kanten och visade med staven hur hon tänkt åka innan hon fick klartecken och gav sig iväg. Jag inledde försiktigt med ännu en plogsväng, men kände att jag kunde släppa på lite mer och befann mig snart i bakhasorna på Eva som glatt vinkade uppmuntrande åt mig. När väl det branta partiet var passerat gled vi alla tre upp bredvid varandra och paråkte på detta sätt ända ner i dalgången.

 

Jag vet inte var tiden flög iväg, men snart så konstaterade vi att vi nog måste bryta för dagen, och likt fågeln Fenix så dök Mats och Anders upp ur tomma intet och anslöt sig till oss. Sonja berättade i stolta ordalag att jag klarade en av de röda backarna storstilat och när grabbarna gärna ville se detta så bestämde vi att ta sista åket gemensamt i den backen. Jag fick också instruktioner att ta av en bit upp i backen om jag låg först i ledet, för då skulle vi kunna glida ända fram till stugknuten om det ville sig väl.

 

Vi lyckades nästan med vår föresats och behövde bara släpa de tunga skidorna och gå i de på ”landbacken” väldigt obekväma skorna mindre än 100 meter innan vi stod utanför vår stuga. Lite smått uppsluppna och delvis även trötta efter dagens aktivitet pustade vi ut mot husets ena vägg och kunde precis känna den sista värmen från solens strålar som sakta försvann bakom skogsbrynet. Anders höjde sin stämma och förkunnade

-         Jag har kollat och bastun är uppvärmd och klar. Skall vi säga damerna först idag?

Han fick gillande blickar från sin hustru och alla drog sig in i huset. Efter lite oorganiserad trängsel i farstun kunde vi få av oss ytterkläderna och försvinna in på våra respektive rum för ytterligare avklädning. Nu fanns inget kvar av Evas och min avvaktande hållning från gårdagen utan kläderna åkte i rask takt av och med handduken sedesamt knuten runt kroppen och ett ombyte med rena underkläder smet vi osedda över korridoren och in i bastudelen. Eva var sekunden snabbare än mig och var redan på väg in i duschen innan jag hann reagera. Vi hade dock ingen större brådska så jag väntade lugnt på min tur. Jag fick genast sällskap av Sonja som anlänt och ogenerat började klä av sig

-         Tack så hemskt mycket för lånet av dom här…, vad sa du att dom hette?

-         Kalasbyxor

-         Just det! Dom var jättesköna och bekväma. Inget stelt och konstigt och så slapp jag ha så mycket under. Verkligen skönt. Var fick du tag på dom?

-         Vi hittade dom när vi var och handlade i veckan. Mamma tyckte jag behövde komplettera min garderob

-         Hoppas bara att du inte kände dig tvingad att köpa en massa bara för den här resan. Vi hade gärna kunnat låna dig kläder. Men det var en snygg overall du har. Den är ny, eller hur?

-         Ja, den hittade vi på rea. Det tog lite tid, men när jag såg den så kändes den helt rätt. Innan vi åkte iväg så försökte jag få mamma att förstå att jag kunde låna kläder, men hon tyckte vi i alla fall skulle titta efter några egna plagg åt mig när vi ändå skulle utforska utbudet på rean.

-         Ja, så är mammor, skrattade Sonja och fortsatte. Jag tycker den passade dig fint. Gjorde du något mer fynd?

 

Jag berättade om att klänningen jag skulle ha i kväll också var ett av inköpen och hon blev mycket nyfiken på att se den. Under tiden vi pratade så hade Sonja klätt av sig sina kläder och stod nu helt naken bredvid mig i all sin skönhet. Det var svårt för mig att hålla min blick ifrån hennes vackra kropp, i all synnerhet som hon fortsatte att prata med mig om både det ena och det andra och då skulle jag ha framstått som väldigt oartig om jag inte riktade min blick mot henne. Jag kunde inte annat än beundra hennes kropp och jag insåg hur vacker en mogen kvinnas kropp också var. I min fantasi jag byggt upp under åren så fanns det bara unga vackra kvinnokroppar. Så fort de passerat 25 så var de inte längre attraktiva utan deras kroppar blev hängiga, rynkiga och allt annat än vackra. Framför mig stod så nu ett levande bevis på motsatsen och det var tur att Eva blev klar i duschen och jag kunde överta hennes plats och därmed få en smula andrum i den smått generande situation jag tyckte jag hamnat i.

 

I duschen så fick jag också lite tid att bearbeta mina intryck av Sonjas vackra kropp. Det hade kommit som en total överraskning för mig, kanske mest beroende på att jag faktiskt inte sett en kvinna i mogen ålder naken och kanske var det därför som jag blev så blev jag så fullkomligt överraskad över hennes skönhet. På sitt sätt så var hon mycket vackrare än alla mina klasskamrater och mina tankar förvånade mig storligen. Jag hade tyckt att mina kamraters kroppar, likväl Evas och mina systrar hade varit ett under av perfektion och skönhet. Men nu, när mina referenser var ytterligare lite mer omfattande så började jag bli mer tveksam. Inte så att alla andra blev ”fula”, men det var något som de saknade som Sonja hade istället. Jag kunde inte sätta fingret närmare på det än att Sonjas kropp på något sätt var mer ”levande”. Evas kropp var mer stadd i utveckling, insåg jag nu, och skulle säkerligen bli lika mogen och fin om några år som Sonjas var nu.

 

Jag lät mina tankar och funderingar stanna där för tillfället och gjorde mig istället beredd att överlämna duschen till Sonja och låta henne skölja av sig innan bastun togs i besittning. Vi växlade bara några glada miner med varandra och hon försvann in i duschen medan jag gjorde Eva sällskap i bastun. Det dröjde inte länge innan också Sonja satt på laven och vi kände hur värmen omslöt våra kroppar och mjukade upp våra leder. Sonja satt i vinkel mot mig och Eva och hade oss båda hela tiden i blickfånget. Det kändes dock inte obehagligt på något sätt att hon noga synade mig från mina målade tånaglar upp till mina ansade ögonbryn och hålförsedda öron. Jag blev heller inte överraskad när hon tog till orda

-         Du känns så härligt självsäker och trygg i den du är, Kim, kom det mer som ett konstaterande än en fråga

Jag tittade på henne med fast blick och log men lät bli att svara då jag inte visste hur jag skulle besvara det påståendet, hur glad jag än blev över det. Sonja fortsatte därför själv

-         Jag vet inte vad jag förväntade mig, men du känns i alla fall inte som en främmande fågel där du sitter. Tvärtom så känns du så äkta och naturlig och du verkar inte ha det minsta problem med att sitta här mellan oss. Det är imponerande, för rimligen så borde du reagera på ett helt annat sätt. Förlåt om jag är indiskret nu, men jag är faktiskt nyfiken hur du gör för att klara av det, och jag är också nyfiken på hur du lyckas se så kvinnlig ut där du sitter. Jag måste erkänna att jag var ganska så fundersam på hur du skulle se ut naken och om du skulle försöka skyla dig på något sätt, men alla mina funderingar har kommit på skam. Jag var också tveksam hur jag själv skulle agera, men när du bara stod där och inväntade din tur till duschen så kändes det fullständigt naturligt att bara klä av mig och vara mig själv. Hoppas bara att jag inte gjort dig generad genom min nakenhet eller mina närgångna frågor

-         Inte alls, svarade jag. Visst måste jag erkänna att det inte alltid är så lätt att hålla mina blickar i styr med allt det vackra som jag fått se, men jag blir inte ”upphetsad” på det sättet, utan det uppstår snarast en avundsjuka över att jag saknar så mycket av det ni har. Jag tycker att ni är så vackra och fina och jag hoppas att inte mina blickar gör er obekväma. Det är i alla fall inte min avsikt att ni skall tro att jag gör det här bara för att få se nakna kvinnokroppar.

-         Nej, det har jag förstått för länge sedan att det inte är ditt motiv, Kim, svarade Sonja och smekte mig på kinden. Du känns mycket mer seriös i ditt agerande än så. Men, ursäkta min frågvishet, hur gör du med ”han” därnere?

-         Det kan jag svara på svarade Eva, uppenbarligen glad för att få ett ord med i leken

 

Eva förklarade ingående hur jag gjorde och Sonja tittade lite undrande på oss båda. Om undringarna bestod i hur Eva så detaljerat kunde beskriva det hela eller om det rådde tveksamheter i hur hon bedömde sanningshalten i redogörelsen låter jag vara osagt, men jag fann det för gott att än en gång sära på mina ben och förevisa tekniken som faktiskt hade vidareutvecklats en del sedan förra gången. Sonjas professionella inställning som läkare övertog nu hennes allmänna intresse att skaffa sig kunskap och studerade noga mina åtgärder efter att hon inhämtat mitt tillstånd att närmare betrakta området. Jag fick dock ingen annan respons från henne än att det verkligen såg ”naturligt” ut, givetvis endast vid en ytlig betraktelse och inte vid denna grundliga och närgångna utforskning. Hon övergick sedan att studera mina enkla efterapningar av kvinnobröst och fick även mitt tillstånd att närmare känna på dom.

-         Dom ser välgjorda ut, men det syns ju tydligt att det ändå inte är samma följsamhet som i riktiga bröst, det är du ju själv medveten om också, konstaterade Sonja. Jag kanske kan hjälpa dig med den detaljen. Vet inte om du känner till så noga att det faktiskt finns kvinnor som av olika anledningar saknar bröst. De kan då få hjälp med att prova ut verkligen naturtrogna proteser som ersättning för det bröst de saknar. Ofta handlar det just om ett bröst i dom här fallen, men det förekommer att båda ersätts ibland. Jag kan inte lova något, men när jag kommer tillbaka så skall jag i alla fall göra mina efterforskningar. Om du vill det förstås?

-         Oh, ja svarade jag entusiastiskt. Jättegärna!

-         Trodde nog det. Men tills vidare så tycker jag att dom du har duger bra. Har du gjort dom?

-         Just dom här har jag gjort, men jag har hämtat idén, ja faktiskt från en riktig tjej som inte riktigt tyckte hon hade de rätta förutsättningarna. Jag har sedan försökt göra dom bättre och bättre, men jag vet ju att dom inte alls är lika mjuka och lena som äkta varor.

-         Jaså, det vet du, svarade Sonja och skrattade och såg hur både jag och Eva rodnade trots bastuvärmen

-         Nåväl, det finns mycket att prata om, fortsatte Sonja, men vi måste väl låta grabbarna få sin beskärda del av värmen också, så jag föreslår att vi gör oss klara härinne. Vi får säkert fler tillfällen att prata om det här, och du skall veta Kim att du är lika välkommen att ställa de frågor du vill ha svar på som jag tänker ta mig friheten att ställa mina. Du skall också veta att jag verkligen tycker att du sköter dig förträffligt i din kvinnoroll. Ingen som inte vet din bakgrund kan rimligen ha en aning om att du egentligen är en kille. Jag kan knappt tro det själv, trots att jag sitter här bredvid dig och har alla svaren på mindre än en armlängds avstånd. Det känns så naturligt så, skall du veta, och jag hoppas och tror att vi kommer att ha en härlig vecka tillsammans med många härliga upplevelser av alla de slag.

-         Tack, svarade jag och rodnade än mer innan vi åter ställde oss i kö till duschen.

 

Efter duschen så trängdes vi under stort gemyt i det lilla förrummet och klädde på oss våra rena underkläder. Jag hade tagit med mig mina jag skulle ha för kvällen, och passande nog så hade Anita lånat mig sitt gula set för att den skulle matcha min klänning. När vi trängdes där tycktes Sonja komma på något

-         Förresten, nu är jag så där nyfiken igen, men hur kändes det när Anders sa sitt ”damerna först” för en stund sedan och dessutom tydligt riktade sin kommentar till dig?

-         Det var helt underbart. Då kändes det verkligen att han behandlade mig som en av er och att han accepterade mig. För det är väl så att han vet?

-         Ja, han vet och först så var han väl lite fundersam, men så pratade vi om det och nu så blev även jag glad över hans kommentar. Det visar att han lärt sig något. På tal om ”trollen”. Undrar om det inte är dom som står där ute och stampar. Bäst vi ordnar till vår klädsel och gör oss anständiga så att dom kan få komma in.

 

Klädda i behå och trosor samt med våra huvuden inlindade i ”turbaner” och ytterligare en handduk lite sedesamt men ändå nödtorftigt döljande våra kroppar klev vi ut. Mycket riktigt så köade Mats och Anders utanför och vi bevärdigades knappt en blick innan de otåligt försvann in till bastun. Jag och Eva spillde heller ingen tid, utan omedelbart vi kom till vårt rum så plockade vi fram våra papiljotter och började rulla upp håret. Vi var nästan klara när en försynt knackning hördes på dörren och Sonja klev in med sin påse i handen

-         Jag har hört att du är en mästare på att lägga hår. Tror du att du kan hjälpa mig?

-         Mästare, vet jag väl inte om jag kan kallas, men vill du så hjälper jag dig gärna.

 

Sonja slog sig ner på sängkanten och tittade intresserat på när vi avslutade våra göromål och var sedan inte sen att ta plats i stolen så fort Eva rest sig därifrån. Eftersom jag inte riktigt var säker på hur hon ville ha sitt hår så ”lekte” jag lite med det först och kammade det åt olika håll. Samtidigt så uttryckte Sonja några önskningar och jag försökte skapa mig en bild av hur hennes önskningar skulle förverkligas med det material som fanns att tillgå. Jag drog mig till minnes några av de läggningar som Carro gjort på mig och som visserligen ratats som mindre snygga på mig, men som faktiskt borde fungera riktigt bra på Sonja. Jag blundade några korta ögonblick för att försöka återskapa minnet hur spolarna skulle ligga när Eva skrattande bröt in

-         Mästaren tänker, ser jag

Både Sonja och jag föll in i skrattet innan jag på allvar satte igång med mitt uppdrag. Även om inte resultatet syntes än så verkade Sonja både nöjd och glad över min insats och tyckte att jag varit väl så mjuk i mitt hantverk som hennes frisörska. Jag tog tacksamt emot berömmet och tillade att jag verkligen gillade att hålla på med hår. Också det en upptäckt jag gjort efter att jag började klä mig som kvinna.

 

Från bastun hörde vi ljud som lät oss förstå att grabbarna snart var klara därinne och vi fick lite bråttom att avsluta vårt jobb och istället ordna till med lite lättare förtäring. Trots allt så skulle det dröja några timmar till innan vi skulle slå oss ner vid bordet på hotellet och inleda vårt nyårsfirande. Sonja tackade mig med en vänlig puss på kinden innan hon försvann iväg för att hitta något enkelt att skyla sin kropp med och jag rotade runt lite i min väska innan jag hittade mysklänningen av skönaste velour som Ulla envisats med att jag skulle låna av henne. Nu sände jag en tacksamhetens tanke till henne och drog nöjt på mig det varma och mysiga plagget. Eva tittade avundsjukt på mig, men jag tyckte inte att hennes morgonrock såg mindre mysig och ”go” ut. När vi var färdiga med vår inbördes beundran så anslöt vi till Sonja i köket och hjälpte till att få fram maten. Det var minst sagt ett hungrigt och smått lustigt gäng som sedan tog för sig av husets förnödenheter. Grabbarna tyckte vi såg ut som tre igelkottar och tyvärr så kunde vi väl inte kontra med motsvarande kommentar tillbaka, men Eva erbjöd sig storstilat att rulla upp även deras hår om det nu var där skon klämde. Ett erbjudande som dock vänligen men bestämt avvisades under stor munterhet.

 

Kapitel 17

Marschaller kantade gången upp mot hotellet när vi kom promenerande fram till huvudingången. Deras flämtande lågor kontrasterade fint mellan den vita snön och den kalla mörka vinternatten. Scenen var klart annorlunda från timmarna innan då sportklädda människor befolkat platsen. Nu var det finkläderna som gällde och även om en och annan i sportutrustning syntes så fick jag mer känslan att befinna mig på ett hotell i en storstad än mitt uppe i den svenska fjällvärlden. Känslan fortsatte när ett folkdräktsklätt par mötte oss vid dörren och visade oss tillrätta efter att de på klingande dalmål hälsat oss välkomna till årets nyårsfirande.

 

En viss köbildning uppstod sedan framme vid garderoben när alla ytterkläder skulle tas av och hängas undan. I olika grupper stod herrar med en diger börda i sina armar, medan damerna ilade in på den närbelägna toaletten för att strax återkomma. Även vi gjorde likadant och väl inne på toaletten så uppsökte vi en ledig yta för att smidigt och elegant befria oss från de mamelucker som värmde våra ben. Trots att vi nyss lämnat vår egen toalett bakom oss så passade vi på att syna av vår makeup och att håret låg fint när vi ändå stod alldeles intill spegeln. Nöjda med besiktning gav vi varandra en tyst nickning till svar och anslöt oss till de väntande herrarna.

 

Även om de sett oss i ”färdigt” skick redan hemma i stugan så fick vi varma och uppskattande blickar när vi kom ut. Vi var alla tre väldigt eleganta om vi fick säga det och våra kavaljerer verkade instämma helt och hållet. Min klänning hade beundrats av både Eva och Sonja och de tyckte att jag verkligen både gjort ett fynd och hittat en klänning som passade mig. De matchande strumporna satte pricken över i-et och jag var mäkta stolt över uppmärksamheten och kände mig verkligen kvinnlig långt ut i fingerspetsarna. Som tuppen i hönsgården så tog Anders Eva och mig under armarna och överlät åt Mats att eskortera Sonja förbi alla väntande kavaljerer som lite diskret synade oss.

 

Det var sedan bara att följa strömmen mot den stora matsalen för att återigen mötas av några folkdräktsklädda ungdomar som frågade om våra namn för att sedan eskortera oss till bordet. Lokalen fylldes så sakteliga och sorlet steg successivt från alla glada och uppklädda människor. Anders och Sonja nickade välbekant åt några av de anländande och Eva viskade att det var våra grannar något hus bort. De passerade vårt bord på vägen till sitt och stannade upp för att hälsa på oss och utbyta sedvanliga artighetsfraser innan de placerades en bit bort. Under tiden som lokalen fylldes studerade vi matsedeln och valde mellan kvällens gastronomiska läckerheter. Anders angav tonen och såg till att vi valde såväl förrätt som varmrätt och efter ett snabbt utbyte av blickar mellan honom och Sonja så valde han ut ett lämpligt vin till oss alla.

 

Plötsligt kände jag mig väldigt vuxen när jag insåg att jag skulle smaka på ett glas vin för allra första gången i mitt liv. Samtidigt så blev jag lite orolig att jag kanske inte skulle tycka om det eller att jag inte skulle tåla det utan bli berusade och uppföra mig olämpligt. Ett antal scener flimrade förbi mina ögon där jag främst såg hur killar uppfört sig i berusat tillstånd och det var ingen syn som tilltalade mig. Jag lovade mig därför att vara försiktig, men ändå inte oartig mot mina värdar som visade mig detta förtroende. Uppenbarligen hade även Anders beställt en drink, för strax kom en kypare med 5 eleganta glas fyllda med en läckert färgglad dryck. Så fort vi fått dom i handen så höjde Anders glasen och önskade oss allihop välkomna till en förhoppningsvis trevlig kväll och ett gott slut på året. Vi kunde inte annat än instämma och smakade sedan på innehållet i glaset.

 

Maten kom och vi fortsatte att ha trevligt tillsammans och lyckades vi inte med det så hjälpte musikerna på scenen till genom att spela massor av kända sånger och lockade med oss i spontan allsång. I början så var det stora dansgolvet helt tomt och orkestern spelade mer eller mindre rätt ut i salongen, men ju längre kvällen led och tallrikarna tömdes desto fler par prövade sina kunskaper på dansgolvet. Vid vårt bord så inledde Anders med att bjuda upp Sonja. De spelade nämligen en sång som varit populär de åren då de livligt frekventerade dansbanorna och som de mer eller mindre betraktade som ”sin” låt. Vi andra tittade förtjust på hur de dansade runt på dansgolvet, tätt ihopslingrade, nykära och som förlorade för omvärlden. När vi applåderade deras ankomst till bordet såg det faktiskt ut som om de båda rodnade lite, men de tog inte illa upp av uppmärksamheten, utan kontrade bara lätt med ”snart är det er tur”.

 

Riktigt vad de avsåg med det uttalandet fick vi aldrig klarlagt, men några låtar senare så reste sig Anders igen och vi var beredda på en repris av föreställningen nyss, men till min förvåning så vände han sig till mig och frågade om lov till en dans. Jag blev glatt överraskad och följde gärna med honom ut på dansgolvet och i ögonvrån såg jag hur Mats bjöd upp Eva. På Sonjas min så verkade det som om hon blev glad, men samtidigt så kändes det nog lite snopet att bli lämnad ensam kvar vid bordet. Anders var en skicklig dansare och det var lätt att följa hans intentioner trots att låten var bra mycket snabbare än vad jag var van vid. Eva och Mats såg också ut att vara vana dansare, för de snurrade runt som rena proffsparet.

 

Efter några låtar så återförenades vi vid bordet för en stunds vila. Sonja hade under tiden bett om matsedeln igen och vi valde nu mellan olika efterrätter och när vi gjort våra val så satt vi kvar och lyssnade till musiken under trevligt småprat. Vi fortsatte att ha trevligt medan vi åt våra efterrätter och var sedan mätta och belåtna. Sonja lockade med både mig och Eva till damrummet för att ”pudra näsan” och vi lämnade herrarna åt sitt öde. När vi uträttat det vi skulle och även bättrat på vårt yttre så återvände vi till ivrigt väntande kavaljerer som omedelbart bjöd upp varsin dam. Nu blev det jag som drog kortaste strået och fick vänta medan Mats förde runt Sonja och Anders sin dotter på dansgolvet.

 

Kvällen fortsatte sedan under flitigt dansande där verkligen både Mats och Anders fick ligga i för att ständigt hålla oss damer sysselsatta. Men de gjorde detta med glada miner och var alltid lika underhållande att konversera med på dansgolvet. Tiden gick mycket fort och vi tittade med förvånande blickar på varandra när orkestern plötsligt slutade och förkunnade att de nu inte tänkte spela mer det här året, men önskade oss välkomna till en svängom under deras ledning redan på det nya årets första dag. Vi applåderade livligt deras skämtsamhet och följde sedan nästa talares önskan att vi kunde mötas utanför lokalen och önska varandra ett Gott Nytt År och dessutom beskåda ett fyrverkeri. Vi var inte sena att följa hans uppmaning och sände även en tacksamhetens tanke till både Mats och Anders som snabbt kilat iväg och hämtat våra ytterkläder och nu omtänksamt hjälpte oss på med dom.

 

Fyrverkeriet blev en fantastisk upplevelse mot den mörka himmelen och den bländvita snön och vi skålade både länge och väl med varandra där ute i vinternatten. Det var först när musiken åter började spela som vi kände av vinternattens köld och tacksamt drog oss tillbaka in i festlokalen för ytterligare en stunds dansande. Vi blev dock inte kvar till slutet utan ganska snart så började vi bli lite trötta och tyckte att vi kunde återvända till stugan. Trots allt så fanns det ju mer att uppleva under veckan, och ingen av oss ville sova bort hela veckan. Nu blev det väl ändå inte så mycket sova, för Anders tände en mysig brasa och vi samlades runt brasans sken och bara myste i våra nattdräkter som vi satt på oss under tiden. Spontant så blev det sedan en summering av året som gått och de förväntningar som fanns på det nya året. När blickarna riktades mot mig och jag skulle försöka ge min version så visste jag inte vad jag skulle säga. Jag satt tyst en stund innan jag smått kraxande försökte formulera mig

 

-         Det här året har varit helt underbart för mig och jag har verkligen upplevt stora förändringar genom min flyttning. Det är som om en helt ny värld öppnats för mig och jag är evigt tacksam för alla de nya kamrater jag fått och som hjälpt mig tillrätta i min nya situation.

Jag tystnade en stund och tittade på de övriga som nickade gillande till det jag sagt. Jag kunde också se att både Sonja och Eva förstått vad mina ord egentligen innebar och nickade förstående mot mig innan jag fortsatte

-         Vad jag har för förhoppningar på det nya året är lika svårt att formulera. Jag kan rimligen inte ”kräva” att få uppleva så mycket nytt och spännande som under det gamla året. Istället har jag förhoppningen att allt jag upplevt inte bara skall visa sig vara en kort men intensiv dröm och att livet inte återvänder till så som det var innan jag flyttade på mig. Jag vill istället att jag skall ha möjlighet att förbli mig själv och att alla runt omkring mig skall acceptera mig för den jag är. Ja, det är väl i korthet vad jag önskar mig, svarade jag tittade mig runt på de övriga

-         Låter väl som en fin och bra önskan, svarade Sonja och gav mig en extra varm blick.

-         Ja, att få vara oss själva är väl en rimlig önskan för oss alla, fyllde Anders i. Tyvärr så är det väl alldeles för många som inte ges den möjligheten, av många olika anledningar. Det verkar också som om det var ett rent lyckokast för din del att flytta hemifrån och få andra möjligheter att vara dig själv. Säkert så innebar din flytt också att du tvingades ta ett annat ansvar och det har nog gjort sitt till, tror jag. För mig så känns det som om du, trots alla förändringar du säger har skett, står med stadiga ben ändå. Det tycker jag visar på karaktär.

-         Ni är så snälla mot mig att jag nästan tar till lipen, svarade jag och torkade bort en tår ur ögat. Ni skall bara veta hur mycket bara inbjudan till den här veckan betydde för mig. Tro inte annat än att jag trivs bra tillsammans med min familj också och faktiskt hade svårt att välja, men som du sa, Anders, så kanske jag mer väljer det som passar och känns rätt för mig och inte alltid det som familjen önskar. Sedan är det en helt annan sak att dom helhjärtat stödde mig inför den här resan och verkligen ville att jag skulle åka, och hittills har jag absolut inte ångrat mig.

-         ….och vi har inte heller ångrat att vi bjöd dig, fyllde Sonja i. Men alldeles oavsett det så tänkte jag dra mig tillbaka. Ni gör som ni vill, men jag tänkte sova någon timme i alla fall innan backarna väntar på nästa sväng.

Sonjas tillkännagivande gjorde att vi alla började känna oss mogna för sängen och gäspningarna blev plötsligt väldigt många och kön till toalettrummet lång. En efter en försvann sedan iväg till sina rum med ett sömnigt ”God Natt” till de kvarvarande. Eva och jag hade hamnat längst bak i kön och gjorde gemensam sak därinne och jag kunde se på Eva att hon nog inte riktigt tänkt sig att vi skulle sova direkt vi kom in på vårt rum.

 

Som sist till sängs så fick vi gå runt en stund och släcka ner i huset, och från Mats rum hördes redan hur timmerstockar drogs fram och tillbaka. Från övervåningen hördes lite andra ljud och när vi identifierat ljuden höll vi våra händer för munnen för att dämpa det fnitter vi kände kom över oss. Eva tog snabbt min ena hand och tyst men snabbt drog vi oss mot vårt eget rum och stängde noga dörren bakom oss. Jag var precis på väg att smita ner i min säng när Eva plötsligt bara drog sitt nattlinne över huvudet och i samma rörelse befriade sig från trosorna. Helt naken sträckte hon ut sina armar mot mig och jag närmade mig nyfiket henne. Istället för att omfamna mig tog hon mitt nattlinne och drog det över mitt huvud för att sedan dra mig mot hennes säng.

 

Jag hamnade underst och hon satte sig resolut grensle över mina ben i höjd med knäna och gav sig omedelbart i kast med att befria mig från trosorna. Ögonblicket senare placerade hon sig mellan mina ben och befriade min mandom från sitt fängsliga förvar och han reste sig likt en flaggstång av tacksamhet. Med varsamma rörelser smekte hon honom under det att hon sakta gned sitt underliv mot mitt ena knä som hamnat under henne. Strax flyttade hon sig högre upp och satt nu återigen grensle över mig. Jag kunde inte annat än njuta av utsikten framför mig och varsamt höjde mina händer som nu precis nådde hennes bröst. Ett dovt, men fullt hörbart och njutningsfullt stön trängde sig fram över hennes sammanpressade läppar när jag smekte hennes bröstvårtor och de styvnade genast. Hennes hand fortsatte att massera mitt kön samtidigt som hennes andra hand for upp och lade sig över en av mina kring hennes bröst.

 

Först trodde jag att jag gått för hårdhänt fram, men hennes hand tryckte min hårt mot hennes bröst och fick den att ta ett fast och kärleksfullt grepp om bröstet. Hon flyttade sedan handen till min andra, men istället för att upprepa rörelsen förde hon den ner mot sitt sköte och ivrigt förde den mot sina allra känsligaste och nu helt fuktiga delar. Ett nytt stön var på gång, men för att inte avslöja vår aktivitet mer än nödvändigt slängde hon sig snabbt ner mot min mun och när jag villigt öppnade den så fick hon möjlighet att släppa på det inre tryck som byggts upp utan att ljudet fick sprida sig fritt i rummet.

 

Sekunden senare kände jag hur greppet om min lem släppte, för att omedelbart återföljas av ett annat slags grepp. Hastigt omslöt hon min lem och utan minsta tvekan gled hon ner längs dess skaft tills att våra kroppar möttes med ett svagt plaskande ljud. Hårt kramandes min lem började hon sedan sakta pumpa upp och ner i rytmiska rörelser som fick mig att också börja andas mer oregelbundet och försöka att svara på hennes rörelser. Hon släppte då snabbt taget om min mun och reste på sig upp i halvsittande ställning. Med en lätt släng med huvudet fick hon håret att lämna hennes ansikte fritt och med en lätt huvudskakning gjorde hon klart för mig att hon ville att jag skulle vara stilla. Den här gången var det hon som förförde mig. Jag svarade med en lätt nick och snart hade jag hennes varma och fuktiga mun över mig igen samtidigt som hennes rörelser i underlivet åter började sin rytmiska dans.

 

När crescendot inte var långt borta reste hon sig återigen upp i halvsittande och drog till sig både täcke och kuddar innan hon åter borrade ner sig och begravde både mig och henne under ett berg av tyg för att försöka dämpa de ljud som nu blev allt mer återkommande. Likt en ånglok som släpper ut sin överskottsånga gick sedan luften ur henne och hon sjönk ner mot min kropp som om den varit en avgjutning av min. Om vi hade nära kroppskontakt innan var det inget mot nu. Våra kroppar var som hopsmälta och hennes tunga men fortfarande rytmiska andhämtning fungerade nästan som hjärtmassage på mig. Sakta återhämtade hon sig och började kyssa mig på ett annat sätt och hennes sköte började åter krama om min lem och gav den kärleksfulla smekningar längs hela sin längd. Men intensiteten fanns inte längre kvar utan hade ersatts av något djupare och mer sensuellt. Nu var det ömsint och våra kroppar tog tacksamt emot all beröring.

 

Kapitel 18

Lite fundersamma om våra aktiviteter märkts mötte vi Sonja morgonen därpå. Hon var på ett strålande humör och hälsade oss glatt med varsin kram och ett ”god fortsättning” när vi anslöt till henne ute i köket. Vi behövde dock inte vara oroliga verkade det som, för hon urskuldade sig istället genast och undrade om vi blivit störda av vissa aktiviteter. Vi förklarade sanningsenligt, nästan i alla fall, att vi inte hört något och Sonja verkade glad över det, samtidigt som hon uppenbarligen fortfarande njöt av sina nattliga upplevelser för hennes blick såg smått drömmande ut. Vi gjorde oss heller inte dumma och frågade vad vi kunde ha hört, och jag kände hennes förfrågan som något som enbart skedde kvinnor emellan och kände mig oerhört stolt att jag inräknades i den kretsen. Mina aningar besannades av att Mats inte fick denna förfrågan och heller inte med någon min visade att han hört något, varken från övervåningen eller rummet intill honom.

 

Samtalsämnet vid frukostbordet handlade istället om vilka backar som skulle attackeras idag och hur vi bäst skulle få solen i våra ansikten. Det nya året började nämligen med ett ordentligt pangväder och solen sken starkt utanför fönstret. Dock skulle ju den inte vara uppe så länge så det gällde att passa på. I ett huj så var frukosten uppäten och resterna bortrensade från bordet. Lika raskt så befann vi oss snart utanför huset, ivriga att ta oss an första backen. Jag kände mig lite osäker i början, men snart så var jag inne på samma fina melodi som jag slutade min karriär som utförsåkare året innan. Vi skämtade om att ett års vana ändå borde betyda något, och det måste ha gjort det också, för när vi sent omsider återvände till stugan så kunde jag lätt räkna in fler röda backar än blå och gröna. De svarta lämnade jag och Sonja gärna åt de andra ”vildarna” så hon och jag åkte en hel del tillsammans.

 

Det var väl inte alltid det lättaste att prata under nedfarterna, men i liftkön och i liften så pratade vi desto mer. Vi lärde känna varandra på ett lite nytt sätt, och jag tyckte att vi fick bra kontakt och fann många gemensamma intressen att prata om. Visst märkte jag också att hon ställde en hel del närgångna frågor om både mig och min familj, men jag tog det med jämnmod och försökte besvara alla så bra jag kunde. Jag kunde väl också ana att hon var nyfiken på mitt och Evas kamratskap och faktiskt så var hon betydligt mer intresserad av hur Eva ”skötte” sig gentemot mig och att hon inte ”utnyttjade” mig för att detta var en ovanlig och spännande situation för att sedan ”dumpa mig” när hon hade tillräckligt att skvallra med sina kamrater om. Jag kunde naturligtvis inte helt och hållet svara för Eva, men ändå berätta att jag inte märkt några sådana tendenser. Jag kunde även berätta att jag själv var observant på just den situationen, även sett ur den synvinkeln att det var jag som utnyttjade andra, men jag hade hela tiden uppfattat Eva som helt igenom ärlig i sitt förhållande till mig. Sonja blev glad för det hon hörde och lovade även att hålla mig underrättad om hon hörde något som jag borde få veta.

 

Som i ett trollslag så var plötsligt Sonja och jag omgivna av 3 trötta och hungriga individer som gärna såg att dagens utförsåkande avslutades här och nu. Vi hade heller inget att invända så skidorna riktades in mot stugan och i enlighet med den sedan igår etablerade traditionen så var det vi damer som först tog bastun i besittning. Om det känts naturligt i går, så var det ingenting mot dagens. Det fanns inte längre någon som helst nyfikenhet från någons sida, utan vi trängdes vid gott mod i det lilla utrymmet utanför bastun och fick av oss våra kläder under ivrigt samspråkande. Samtalet fortsatte lika intensivt i bastun och vi kunde ju heller inte frångå traditionen att prata om mig, även om infallsvinkeln var lite annorlunda idag.

-         Du pratade igår om att du gärna ville fortsätta att vara kvinna, även om det bara skedde lite då och då. Jag fick den känslan att du då inte bara tänkte på ett rent byte av kläder, utan du hade något speciellt i tankarna. Stämmer det?, frågade Sonja

Jag svarade inte omedelbart utan försökte samla mina tankar, för Sonja hade träffat mitt i prick, och jag ville vara helt säker på att jag formulerade mig rätt när jag fortsatte

-         Jo, det är en sak jag faktiskt tänkt på, men jag vet inte om det skulle fungera.

-         Vågar man inte pröva, så vet man aldrig vad som är möjligt, inflikade Sonja utan att egentligen avbryta mig utan snarare visade att hon lyssnade på mig.

-         Jag känner att jag varit lite slö under hösten och faktiskt behöver röra på mig mer. Inte minst har jag sett brister i min kondition dom här dagarna och då har en tanke börjat spira inom mig. Hemma försökte jag hänga med de andra killarna på olika saker som fotboll, tennis och sånt, men jag tyckte aldrig att jag passade in så där värst bra. Så när jag kom upp hit så var det inte så svårt att bryta mönstret och inte engagera mig mer än på gymnastiken, vilket då tyvärr medfört att jag tappat kondition. När så den här studiedagen dök upp och det ena med det andra ledde till att jag kom med på traditionellt mer kvinnliga övningar så upptäckte jag till min förvåning att jag verkligen gillade jazzdans. Ni får inte tro att det bara var den kvinnliga omgivningen som attraherade mig, utan faktiskt också träningsformen. Jag kände att jag mycket väl skulle kunna fortsätta med det, och tanken började så smått gro inom mig sedan hon lämnat över sina broschyrer till oss och hälsat oss välkomna att fortsätta.

-         Eva, sa inte du att det var Stina Johansson som ledde passet?, frågade Sonja

-         Jo, så hette hon, hurså?

-         Det måste vara hon. Ja är säker på att det är hon som också har hand om viss rehabilitering på sjukhuset, och är det hon så skulle jag kunna prata lite med henne. Jag förstår av ditt resonemang att det inte är som kille du tänkte gå med i så fall?

-         Stämmer, men jag har ingen aning hur det skulle fungera, om det gör det osv, men det var min tanke och dröm.

-         Självklart så kan jag inte lova något, och du måste själv också prata med henne, för det är nog inte så bra att du bara dyker upp till en övning. Skillnad var det med din klass, då visste ju alla andra vem du var, och då gör det ju inget att hon är ovetandes. Annat blir det ju att ingå i en grupp. Givetvis så måste du respektera hennes ställningstagande, men jag kan ju i alla fall medverka så att hon inte har några förutfattade meningar om dig, eller snarare att de förutfattade meningar hon får efter att ha pratat med mig förhoppningsvis skall vara tillräckligt. Förresten så har väl du också pratat om att göra något Eva. Kanske vore något även för dig och kanske även några andra i klassen. Alltid lättare om ni är några stycken som känner varandra.

-         Jag tycker det skulle vara kul, svarade Eva entusiastiskt, och jag tror jag vet några till som säkert skulle hänga med.

-         OK, men vi gör inget förrän vi kommer tillbaka hem, skrattade Sonja

 

De kommande dagarna följde i stort sett samma mönster. Allmän frukost, skidåkning och sedan ett avkopplande bastubad med mycket tjejsnack. Efter det så var programmet lite olika. Vi kunde gå ut på någon promenad efter maten eller bara förbli sittande framför brasans sken och njuta av livet. Det fanns många sällskapsspel gömda i garderoberna, så flera kvällar blev vi sittande tills långt efter midnatt och spelade spel. Allt vi gjorde var så enkelt och utan minsta konstigheter. Vi bara var där och hade en vecka tillsammans, men när de släppte av mig vid mitt hyresrum och jag vinkade farväl till dom så var det med en stor tomhet. De hade blivit som en familj för mig, och även om jag och Eva snart skulle ses i skolan igen, så var det inte som ”systrar” utan som två vanliga skolkamrater. Även de övriga i familjen hade behandlat mig som en familjemedlem och det hade känts helt underbart.

 

När jag stod där och hade svårt att ta mig för något så tittade Greta nyfiket ut på farstukvisten och undrade vem som stod med all packning där ute. Hon blev både glad och förvånad då hon kände igen mig och skyndade sig då ut för att önska mig välkommen tillbaka och även önska mig god fortsättning. Hon erkände omgående att hon blivit förvånad när hon såg en tjej därute och hade inte kopplat ihop det med mig. Nu blev hon mycket nyfiken och ville att jag skulle komma in till henne och berätta allt. Hon var så ivrig att jag knappt fick tillfälle att kånka in mina saker till mig innan hon förväntade sig ett besök.

 

När jag fått in väskorna och även hunnit se mig i spegeln en extra gång så trippade jag in till Greta. Kaffepannan stod och kokade och ett bullfat av gigantiska mått tornade upp sig på bordet inne i köket. När hon hörde mig komma så sken hon upp och gick mig till mötes och efter ännu en omgång varma och välkomnande kramar så höll hon mig på armlängds avstånd och synade mig noga

-         Inte undra på att jag inte kände igen dig. Det är ju en mogen kvinna som jag har framför mig nu, och inte den lilla ystra kalv som bodde här i höstas. Vad är det som har hänt? Du måste berätta!

 

Jag blev fullständigt tagen på sängen av hennes entusiasm och blev inte så lite generad. Samtidigt så gjorde hennes ord mig varm inombords men bidrog också till att min tvehågsamhet om vem jag var och vem jag borde vara blev än mer förvirrad. Jag var ytterst medveten om att jag i övermorgon skulle gå till skolan som ynglingen Kim och att kvinnan inom mig åter fick anpassa sig till ett mer undanskymt liv. Det var ett tufft konstaterande, för jag hade upplevt så oerhört mycket positivt de senaste månaderna i allmänhet och de sista veckorna i synnerhet att jag började tvivla själv på var jag egentligen stod. Greta måste ha förstått mitt dilemma, för hon tog mina händer i sina och manade mig att sätta mig bredvid henne i kökssoffan

-         Förlåt mig. Jag tror visst jag har trampat i klaveret med min entusiasm. Förlåt mig, men orden bara flög ur mig utan att jag tänkte

-         Ingen fara. Jag blev faktiskt mest glad för dina ord, men de gjorde samtidigt det svårt för mig.

-         Jag förstår det nu, nickade Greta. Jag förstår att det kan snurra runt många tankar inom dig just nu. Vill du berätta så lyssnar jag gärna, och vill eller kan du inte formulera dig nu så finns jag här närhelst du önskar.

-         Tack, svarade jag kort och log mot henne samtidigt som jag kramade hennes händer hårt.

 

Vi satt bara tysta och höll varandra i händerna. Vissel-Johannan på spisen hade för länge sedan pyst färdigt och våra ögon hade blivit röda av tårar när vi i ett försök att samla ihop oss fyllde på kaffekopparna och började ta för oss av Gretas alla läckerheter. Sakta men säkert så återvände vi till våra normala gängor och skrattet hittade åter tillbaka. Vi nämnde aldrig med ett ord till mitt liv som kvinna, men våra blickar sa mer än tusen ord. Jag förstod att Greta förstått varför jag reagerade så som jag gjorde, och Greta förstod att hennes ord bara varit en katalysator för mig och att det kanske också bara var bra att reaktionen kom nu i denna trygga miljö och inte i en annan situation. Våra blickar berättade också för varandra att jag gärna ville diskutera det här snarast möjligt och att Gretas alla obesvarade frågor skulle få sina svar.

 

Vi blev sittandes vid hennes köksbord i flera timmar innan vi tog oss själva i kragen och insåg att vi nog borde göra något mer än bara sitta där och prata. Trots ”löftet” att inte prata så mycket om vad jag upplevt så hade ändå en hel del sipprat fram mellan raderna under vårt samtal. Greta erbjöd därför mig att använda hennes tvättmaskin om jag nu hade en del kläder som behövde tvättas. Hon skulle också röja ur en garderob i min hall så att jag skulle få bättre plats för alla de kläder som hon insåg måste finnas i min packning.

 

Kapitel 19

Skolterminen hade redan blivit mer än en vecka gammal när Eva under en rast stack åt mig ett papper. Det var ett reklamblad som berättade om alla aktiviteter som fanns i kommunen under våren. För varje aktivitet fanns en tid och en kontaktperson, och runt en av dom fanns en ring ritad. Det var just vår ledare från friluftsdagen och hennes jazzdans som var markerad. Vi pratade lite om saken, och det pirrade till igen i min maggrop när vi bestämde att vi skulle söka upp henne någon av de närmaste dagarna. Eva kunde också berätta att Sonja haft kontakter med henne, men visste inte vad som sagts.

 

Torsdagskvällen kom och Eva och jag hade stämt träff en bit ifrån Stina Johanssons hus. Lite extra nervöst kändes det för mig eftersom det här var första gången efter jullovet som jag var ombytt. Nåja! Visserligen hade jag haft damunderkläder på mig i stort sett varje dag, men det var inget ovanligt nuförtiden. Jag hade dock börjat terminen helt och hållet klädd som kille, men det hade känts så konstigt att inte ha gördel och strumpor så de hade snart återtagit sin plats i min vardagsklädsel. Nu var jag däremot helt och hållet tjejklädd och även hunnit med att lägga upp mitt hår. Jag hade ansträngt mig för att se så kvinnlig ut som möjligt, men ändå inte avvika för mycket från hur mina kamrater såg ut till vardags. Jag tyckte själv jag lyckats riktigt bra i den kjol och polotröja jag valt.

 

Även Eva hade bytt om och var för ovanlighetens skull klädd i kjol. Kanske hade vi haft någon telepatisk konferens och hon känt att jag förmodligen skulle komma i kjol. Vi skrattade dock gott åt det hela och ännu mer när vi konstaterade att båda dessutom hade polotröjor av skönaste silkeskvalité. Vi var därför två muntra tjejer som minuten senare ringde på hos Stina. Hon såg lite överraskad ut och såg lite forskande ut innan Eva förklarade

-         Vi skulle vilja prata med dig om kursen i Jazzdans. Får vi komma in?

Fortfarande med ett förvånat uttryck i ansiktet steg hon åt sidan och släppte in oss. Hon visade var vi kunde hänga våra jackor och när vi fått av oss våra stövlar så tassade vi i strumplästen in i hennes vardagsrum. Eva log glatt mot mig när hon såg mina röda tånaglar genom strumporna och jag svarade med ett brett leende. Stina undrade om vi ville ha något att dricka och vi tyckte det var en bra idé. Kanske skulle besöket bli både långt och en smula komplicerat, så det var lika bra att låta det få ta den tid som behövdes.

 

När vi satt där med varsitt glas jordgubbssaft så var det Stina som inledde

-         Visst var ni två med på den där friluftsdagen strax före jul?

-         Jo, svarade vi unisont

-         Tyckte jag kände igen er. Tyvärr så kommer jag nog inte ihåg något mer om er, ni var ju rätt många, men uppenbarligen så verkade det som om jag väckt ert intresse i alla fall. Jag kommer i alla fall ihåg att ni var duktiga som grupp betraktat. Alla hängde med riktigt bra. Men nu är det bara jag som pratar. Det var ju ni som hade något att fråga om.

-         Jo, kom det tveksamt från mig. Vi funderar på om vi kan börja i någon av dina grupper.

-         Klart ni kan, svarade Stina och sken upp. Är ni tveksamma om vilken nivå ni vill börja på eller….

-         Det är väl en orsak till vårt besök, men ….. försökte jag, men orden stockade sig i halsen.

-         Det Kim försöker säga är att…..

-         Vi vill jättegärna börja, men det finns en komplikation med i spelet, svarade jag sedan jag återfått talförmågan. Du får tro det eller ej, men jag är faktiskt en kille, trots att jag har tjejkläder på mig.

Stina tittade med häpen min på oss båda och skakade misstroget på huvudet. Blicken gick sakta mellan Eva och mig under små huvudskakningar. Till slut så fastnade hennes blick på mig och ett litet leende kunde skönjas på hennes läppar.

-         Så det var det här samtalet Sonja förberedde mig på. Nu förstår jag allt. Du är Sonjas dotter, eller hur?, frågade hon och nickade mot Eva

Eva och jag tittade på varandra och log lika glatt tillbaka samtidigt som Eva nickade sitt ja.

-         Jag har hela veckan gått och funderat på ett samtal jag och Sonja hade förra veckan. Hon pratade om sitt nyårsfirande i fjällen och den trevliga tjej som varit med familjen. Så långt hängde jag med, men när hon började prata om att det fanns tjejer som inte var som alla andra, men ändå var kvinnor ut i fingerspetsarna så hängde jag inte riktigt med. Hon beskrev också hur många och intressanta samtal som förts mellan er tre i både skidbacken och bastun. Jag fick verkligen itutat mig hur mycket tjejsnack ni haft. Exakt så här uttryckte hon det väl inte, men det var så jag uppfattade det.

Nu förstår jag, som sagt, det hela lite bättre. Visst har jag hört mycket men detta tar ändå priset. Det var du som var med Sonja i fjällen och nu ville Sonja ”bana väg” för dig. Eller hur?

-         Jo, så är det svarade jag lite skuldmedvetet och hade svårt att fästa blicken på Stina.

-         Så ja. Ser jag så sträng och oförstående ut, skrattade Stina. Att jag inte hört något liknande förut betyder inte att jag inte gillar det jag hört. Tvärtom så är jag riktigt fascinerad av det jag både sett och hört. Jag tror dig på ditt ord att du är kille, men jag kan samtidigt inte tro det. Du ser ju så mjuk och kvinnlig ut där du sitter, men jag skall inte kräva att du bevisar något för mig. Däremot så kan jag ana vad som är ditt bekymmer, och vi kan väl diskutera det lite grann. Av Sonjas vältaliga beskrivning så får jag nu känslan att hon försökte beskriva att du är van att vara naken med kvinnor runt om dig och att det fungerat alldeles utmärkt. Stämmer det?

-         Ja, det stämmer, svarade Eva innan jag hann kommentera det hela. Kim var även med oss i badet efter din övning innan jul, och visserligen visste vi ju vem Kim egentligen var, men det kändes ändå så naturligt och bra.

-         Intressant! Ja, problemet är absolut inte mig, men jag måste ändå fundera över hur andra kan ta det. Det handlar ju också om vilken grupp ni hamnar i. Vi kan väl titta lite på vad det finns för alternativ.

 

Under den kommande halvtimmen tittade vi på vilka grupper som fanns att tillgå, och även vilka personer som anmält sig hittills. Om det var en slump eller ej är väl svårt att säga, men i just en grupp var sammansättningen sådan att Stina inte kunde se några direkta hinder. De flesta kände hon väl och hon trodde också att nivån på gruppen skulle vara bra. Dessutom var det den grupp som tidsmässigt skulle passa mig bäst eftersom jag måste hinna göra mig i ordning som tjej innan. Tiden var just klockan åtta på torsdagskvällar och Stina var villig att låta mig vara med ”på prov” någon gång. Hon var noga med att påpeka att hon själv inte hade något att invända, men hon måste samtidigt tänka på alla deltagare, inte bara på mig. Jag nickade instämmande och såg inte alls hennes försiktighetsåtgärder som något som var riktat till mig som person.

 

Efter ytterligare lite frågor så fann vi det lämpligt att lämna Stina ifred. Dessutom så märkte jag att Eva gärna ville därifrån nu när allt var klappat och klart för min jazzdansande. Så fort vi tackat för oss och fått ett varmt ”på återseende” från Stina och kommit ut på gatan drog Eva iväg mig hem till sig. Hon ville inte säga något på vägen, och jag hade ingen aning om vad hennes brådska berodde på. Väl hemma hos Eva så blev det lite grann av en återförening då hela familjen kom emot mig och hälsade på mig som en kär gammal vän eller liknande. När sedan Anders kom med högar av bilder som tagits under vår fjällvistelse så var jag övertygad om att det var just detta som Eva haft i tankarna.

 

Det var kul att se bilder på mig i vardagliga situationer. Mer än en gång tittade jag på bilderna och var på väg att fråga vem tjejen på bilden var när jag insåg att det faktiskt var jag själv. Förundrat konstaterade jag hur stor skillnad det var att betrakta sig i en spegel och som nu på ett fotografi. Ibland tyckte jag faktiskt att killen inom mig lyste väl så mycket och att bilden inte gav en rättvisande bild av mig, men samtidigt så insåg jag att det här var ett utslag av mina egna kritiska blickar. En som inget visste hade heller inget att se som skulle leda in den på det rätta spåret var nog den slutsats jag kunde dra. I ärlighetens namn så uttryckte också de andra att de själva blev dåliga på bild, även om jag i den situationen tyckte att bilden beskrev dom precis som dom var. Kanske ytterligare ett tecken på att det är svårt att vara sin egen jury och bedöma sina fel och brister.

 

Efter bildvisningen drog sig både Mats och Anders undan till sina göromål och vi tre tjejer blev lämnade ensamma. Jag var beredd att tacka för mig när Sonja ville att jag skulle följa med henne. Med Eva tätt i kölvattnet gick vi till Sonjas arbetsrum där hon förvarade alla sina böcker och andra saker som hörde hemma med hennes jobb. På skrivbordet stod två askar som hon genast tog tag i och även öppnade. Utan att förbereda mig något så tog hon upp ett dallrande och sladdrigt stycke av något konstigt material. Fortfarande helt tyst räckte hon fram det hon höll i handen mot mig och jag såg med förskräckt förvåning ömsom på Sonja och ömsom på saken i hennes hand.

-         Varsågod! Det här är dina nya bröst, sa hon sedan leende

 

Klentroget tittade jag åter på saken i hennes hand och med skälvande händer så tog jag saken i min hand. Den var så sladdrig att jag nästan tappade den, men jag lyckades hålla den kvar och tittade fascinerat på den. Tung var den också.

-         Ja, den känns väldigt konstig så här, men tanken är att den skall ligga fast i din behå men ändå kunna kännas och bete sig som ett riktigt bröst. Ta av dig polotröjan så skall jag visa dig.

Jag var inte sen att efterfölja hennes uppmaning och när jag tagit ur mina egentillverkade bröst och sakta lät den här geléklumpen glida ner i kupan kände jag genast skillnaden. Mycket ivrig bad jag sedan om innehållet i den andra asken och en leende Sonja överräckte genast det till mig. Jag stod sedan en lång stund och bara smekte och klämde på mina nya bröst. Eva tittade lite avundsjukt på mig och jag tittade därför på henne och sa

-         Känn själv så får du känna hur naturligt det känns!

Eva var inte sen att efterfölja min uppmaning och när hon nickande instämde och dessutom klämde lite på sina egna bröst för att jämföra så var jag inte sen att göra samma jämförelse. Sonja betraktade oss glatt och lät oss hållas då vi uppenbarligen ändå höll oss inom anständighetens gränser. Jag var så nöjd med allt att jag slutligen bara föll henne om halsen och visste inte hur jag skulle kunna tacka henne. Sonja svarade att mitt ansiktsuttryck var tack nog. Hon förklarade att hon fått dom från den avdelning som sysslade med att operera kvinnor med bröstproblem och att det var prover som de inte längre hade någon användning av. Hon berättade också att hon fått med en flaska med ett klister som man skulle kunna använda för att klistra fast dom på kroppen. Det klistret skulle jag dock använda med sparsamhet då det inte alltid var så lätt att avlägsna och den bensin man då använde inte alltid var så snäll mot min egen hud vid flitig användning. Bäst var det om jag, som nu, bara hade dom löst i min behå. Jag skulle snart märka att de blev lika varma som min kropp i övrigt.

 

Jag kunde inte låta bli att titta och känna på mina nya bekantskaper och Sonja log hela tiden glatt och uppmanade mig att ha dom på mig mycket den närmaste tiden för att vänja mig vid dom. Glatt drog jag på mig min polotröja igen och gjorde mig redo för att gå hem till mig efter ännu en osannolik kväll. Eva följde mig ut till hallen och så fort vi blev ensamma så gav hon mig en kyss mitt på munnen och smekte samtidigt mina nya bröst. När hon släppte mina läppar viskade hon

-         Nu har du också två skojiga lekkamrater. Jag kommer snart och leker med dom tillsammans med dig.

Rodnande tackade jag för mig och gick med lätta steg hem i vinternatten.

 

Jag kunde givetvis inte låta bli flaskan! Ja, nu var det inte spriten jag tänkte på, utan klistret till mina bröstproteser. Redan minuterna efter min entré hemma var jag på flaskan och läste bruksanvisningen, och när väl bruksanvisningen var läst så fanns det väl heller ingen anledning att inte omsätta teori i praktiken, så jag utförde momenten en gång till, fast nu på min egen kropp. Lite kladdig blev både jag och mina proteser, men som tur var så fanns även en flaska med ren bensin med i kassen jag fått från Sonja. När allt kladd var borttorkat så tittade jag stolt på min bara överkropp där det nu tronade två, inte speciellt stora, men mycket naturtrogna bröst. Jag vände och vred på mig ur alla vinklar och vrår och njöt både länge och väl av utsikten. Givetvis hade jag svårt för att så där genast prova bruksanvisningens andra steg – att ta bort klistret, utan tyckte att det gott kunde vänta.

 

Jag smålog själv inför mitt geniala konstaterande att om jag nu varit alltför snabb med ”del ett” så kunde ju det kompenseras av att jag väntade en stund med ”del två” av instruktionen. Nöjd med denna slutsats så klädde jag av mig och drog på mig mitt nattlinne som nu formade sig på ett helt annat sätt runt mina nya kroppsformer än tidigare. De uppnosiga bröstvårtorna som fanns på brösten putade käckt ut nattlinnets tunna tyg och det enda som nu skiljde mig från en vanlig tonårstjej var en ”tältpinne” som envist höll ut nattlinnet längre ner. Lite generat konstaterade jag ”tältpinnens” existens, men försökte ignorera den så mycket det gick när jag skyndade ut i badrummet för att göra mina nattbestyr.

 

Morgonen därpå var jag lika envis och lät bli att utföra ”del två”. Jag klädde istället på mig alla underkläder och njöt en stund av att se hur klyftan mellan mina behåkupor verkligen såg riktig ut. Jag fick sedan lite besvär med att välja ut en lämplig tröja att dölja mina behag under, men till slut hittade jag en riktigt bylsig variant som dessutom passade riktigt bra denna kalla vintermorgon. Uppenbarligen så hade jag valt rätt, för inte ens Eva gjorde något tecken på att allt inte var som tidigare, och hon om någon borde ha reagerat. Halvt besviken, men ändå nöjd över det konstaterandet, avslutades den korta skoldagen och jag kunde skynda mig hemåt efter sedvanligt önskande av ”trevlig helg” etc.

 

Eva och jag gjorde som vanligt sällskap en bit på vägen, men inte heller då avslöjade jag hemligheten under kläderna. Jag tänkte att det skulle få bli en överraskning för henne så fort vi skulle ”leka” med våra ”leksaker”, som hon utlovat kvällen innan. Tyvärr så måste den leken vänta lite, för hon måste skynda sig hem då hela familjen skulle bort över helgen. Det var tydligen en släkting i Stockholm som fyllde jämna år och alla skulle dit. Lite besviket konstaterade jag att jag skulle tillbringa helgen på egen hand, men jag var övertygad om att den nog skulle gå att fylla med lämpliga aktiviteter. Jag tänkte också vara tjej så mycket det bara gick när jag nu ändå hade så trevliga företräden fästade mot min kropp.

 

Det tog inte lång tid innan jag bytt om och sminkat mig enkelt men ändå grundligt. Mina naglar hade också fått färg och jag började känna mig riktigt vardagsfin. Nu var bara frågan vad jag skulle göra av min helg. Utan någon större tvekan beslutade jag mig för att ge mig ner på stan. Egentligen hade jag väl inget direkt ärende att uträtta, utan det var nog mer möjligheten att vara bland andra som lockade mig mest. Även om jag till och från hade varit ute som tjej i många olika situationer så var jag ändå lite osäker på hur jag skulle agera i vardagslivet. De flesta gångerna hade jag mer eller mindre bara hängt på andra så mina erfarenheter som ”singel” var rätt begränsade och det tänkte jag försöka ändra på.

 

Visst var det lite nervöst när jag ändå fattat mitt beslut och satt på mig såväl stövlar som kappa och påbörjat min vandring mot stadens centrala delar. Först så strosade jag bara runt lite planlöst i största allmänhet innan jag blev mer målmedveten och började med mer ingående studier av affärslivet. Varuhusen var enklast och bekvämast. Där kunde jag strosa runt och granska saker utan att känna något köptvång. Den obehagskänslan jag haft den där gången när jag skulle handla papiljotter och lite annat var som bortblåst. Trots att det bara gått några månader så var det som om dessa händelser hörde hemma i en helt annan tidsepok.

 

Jag såg också lite trevliga kläder och utan minsta tvekan så tog jag med mig plaggen in i provhytterna för att se hur de passade mig. Jag fick lov att stålsätta mig många gånger därinne i provhytterna. Nej, det var inga problem med mig eller de andra som jag konfronterades med till och från hytterna, utan det var insikten att jag faktiskt inte kunde köpa allt vackert som jag såg. Min budget för kläder var mer än överskriden och jag borde i det avseende egentligen ha ”utegångsförbud”. Men för varje provning så växte mitt självförtroende och snart fann jag också att det fanns ytterligare fördelar med mitt flitiga provande. Jag började hitta ”min” stil bland allt som fanns på ställningarna. Jag började välja mer kritiskt redan ute bland ställningarna och släpade mindre och mindre av ”hopplösa” kläder in för provning.

 

När jag sedan lämnade varuhusen för att titta in till de mer utpräglade dambutikerna så var jag en betydligt vanare konsument. Jag var nu också beredd att föra en dialog med expediterna som nu mer aktivt sökte sig mot mig för att erbjuda sin hjälp. Svårigheten nu låg mer på att försöka formulera ett önskemål än konversationen i sig. Jag provade mycket färre plagg nu, men de få plagg som ändå måste testas blev desto mer ingående studerade. Ofta var det någon expedit som gärna agerade smakråd och kom med tänkvärda kommentarer. Flera olika kombinationer till tex en kjol föreslogs också och jag fick en uppfattning om hur viktigt det var att se möjligheterna med de plagg jag hade istället för att ständigt längta efter nya.

 

Om jag blev övertalad eller ej är svårt att säga, men i en affär så kom jag ut med en tröja och blus som passade alldeles utmärkt till den kjol jag hade på mig. Givetvis nöjd med mina inköp och dessutom lite stolt över att bära på kassen som så tydligt visade vilken butik jag handlat i. Det hela blev lite av en ”legitimation” att jag var den jag utgav mig för. I farten så hamnade jag i en väskaffär och inhandlade min första alldeles egna handväska. Jag kunde bara inte motstå den lilla nätta väskan som fanns på rean så min budget spräcktes än mer.

 

Jag drog mig sedan tillbaka mot ett av varuhusen och deras välbesökta cafeteria där jag passade på att ta en fika. Fortfarande var jag ensam, men här fanns jag ändå omgiven av ett antal ungdomar i min ålder och det fungerade alldeles utmärkt. Ingen verkade bry sig om mig speciellt och även om jag gärna skulle ha sett mig sittandes vid något av borden och delta i det trivsamma skvaller som pågick så var jag mer än nöjd bara att finnas i närheten. Några pratade om en film som skulle vara så där jättebra och jag nickade för mig själv och beslutade genast att gå och se filmen.

 

Kapitel 20

Nu blev väl jag inte så begeistrad av filmen, men jag var ändå nöjd med min dag när jag vandrade hemåt och så smått började fundera på vad morgondagen skulle innehålla för aktivitet. Just ordet ”aktivitet” kändes som ett honnörsord. Av dubbel anledning så kändes en fysisk aktivitet som mer än nödvändig. Jag behövde verkligen öka min kondition och dessutom träna mig i mitt umgänge med kvinnor inför min debut i jazzdansens värld. Beslutet kändes därför logiskt att jag skulle besöka simhallen i morgon och därmed försöka mig på att slå bägge flugorna i samma smäll.

 

Med tom en enklare ”kaffekorg” packad stegade jag fram mot biljettluckan vid badet och bara framförde ett enkelt

-         Ett skåp tack!

Lite nervös var jag nog innan, men med ett småleende konstaterade jag att kvinnan i kassan accepterat mig och följaktligen gett mig en nyckel med den trevliga bokstaven ”D” framför numret. Glatt letade jag mig fram till både rätt avdelning och det rum som mitt skåp skulle finnas i. Några andra kvinnor hade jag passerat på vägen fram till mitt skåp och ingen hade ställt sig och skrikit ut sin protest mot min närvaro. Tvärtom så hade de nickat vänligt och fortsatt att klä av sig. Alldeles bredvid mitt skåp satt också en kvinna runt de 30 och förberedde sig inför sitt motionspass och vi nickade åt varandra innan jag började skala av mig lager efter lager av skyddande textilier.

 

Innan jag hann komma ner till mina innersta lager stängde kvinnan sitt skåp och med ett leende riktat mot mig sade hon helt kort

-         Vi ses snart ute i bassängen!

Lite överraskad över hennes kommentar hann jag inte komma med något bra svar utan nöjde mig med att nicka och le tillbaka innan jag ägnade mig åt att knäppa loss strumporna från gördeln.

 

Under tiden jag höll på att klä av mig så var det en jämn ström av kvinnor i alla åldrar som passerade förbi. Ömsom klädda, ömsom oklädda. Alla nickade artigt mot mig och jag hade ibland fullt upp att bara besvara alla artigheter. Något jag inte var van vid tidigare besök i simhallen, då som kille. Jag upplevde hela situationen som mer kamratlig och familjär, vilket jag även noterat i andra sammanhang där kvinnor var för sig själva. Slutligen så fick jag i alla fall av mig alla kläder och kunde fästa nyckeln kring min fotled. Med högburet huvud och mina, visserligen falska, bröst frejdigt gungande för vart steg jag tog gick jag ut i tvättrummet med min korg och badtillbehör i handen.

 

Även om jag hade stort självförtroende, så valde jag ändå en dusch lite vid sidan om. Lite osäker hur brösten skulle tåla en närmare granskning var jag, så det kändes rätt skönt att inte vara mitt bland alla nakna kvinnor. Däremot så paraderade de flitigt förbi mig på väg till bastun, men konstigt nog så kändes det inte att se på alla nakna kroppar. Visst noterade jag hur de såg ut, om de var snygga, mindre snygga eller hur de nu såg ut, men jag såg det inte som om jag smygtittade på något sätt. Jag märkte också att jag fick motsvarande blickar då och då och gjorde den noteringen att vi nog automatiskt kollade av varandra utan att för den skull blåstirra.

 

Jag slutförde min tvagning och drog sedan på mig baddräkten och blev mer än nöjd när jag såg mig i spegeln som fanns innanför dörren ut i simhallen. Jag tyckte att huden knottrade sig mer än vanligt denna gång och konstaterade att det var nog en blandning av spänningen jag ändå hade inom mig och den vanliga reaktionen när man gick från det varma omklädningsrummet ut i den svalare simhallen. Jag stegade dock käckt vidare och försökte vara så avslappnad det gick. Jag sökte genast efter en plats att ställa min korg och hittade en liten yta vid ett antal andra väskor med förmodligen liknande innehåll. Utan vidare tvekan gick jag sedan ner mot bassängen och hoppade raskt i för att eliminera eventuella tveksamheter inför doppet.

 

Rätt snart så stötte jag på min granne vid skåpen, och då vi höll ungefär samma tempo så blev det att vi simmade jämsides och småpratade mellan simtagen. Längd efter längd avverkades och vår grupp utökades tills vi var som en stor klump som simmade fram och åter. Några kom till och andra bröt sig ut, antingen för att ta det lite lugnare eller helt avsluta sin simtur. Min granne höll ut i dryga 700m med mig, men hon låg nog ett antal längder före mig, så det var helt OK när hon gav upp. Själv hade jag föresatt mig att klara 1000 m innan fikapausen och även om det gick trögt på slutet så dunkade jag välförtjänt handen i kaklet några minuter senare.

 

Jag blev kvar i vattnet en kort stund för att bara pusta ut innan jag letade upp min korg och svepte min sköna handduk runt överkroppen. Den värmde skönt och när jag dessutom kunde slå ner min rumpa vid ett av småborden som fanns i ändan av bassängen var lyckan fullkomlig. Jag dukade upp av det jag medfört och skulle just ta första tuggan när jag hör någon glatt tilltala mig

-         Men hej Kim. Är du här!

Förvånat och, det skall villigt erkännas, en smula oroligt tittade jag upp för att genast känna igen Carro som glatt log mot mig och slog sig ner på en ledig stol bredvid mig. Utan att vänta på mitt svar fortsatte hon

-         Så kul att se dig. Jag har varit på väg att kontakta dig, men alltid är det något som kommit ivägen. Jag blev verkligen både glad och lite överraskad att se dig här, men jag måste säga att du är jättefin. Verkligen.

-         Tack!, svarade jag. Kul att se dig också. Visste inte att du gillade att simma också.

-         Nja, gillar och gillar. Egentligen så borde jag vara här oftare, men som alltid så prioriterar man bort det man egentligen aldrig borde hoppa över. Även fast jag vet att jag mår så mycket bättre om jag motionerar regelbundet så blir det inte av, men nu tänkte jag ta några rundor i alla fall. Har du gjort ditt eller….

-         Ja, egentligen, men jag behöver också motionera, så om du bara låter mig fika lite så kan jag nog göra dig sällskap ett tag.

-         Visst låt inte mig störa. Men om inte du har något emot det så hoppar jag i och gör några längder medan du fikar.

-         Gör det du. Jag kommer om en stund.

 

Vid varje vändning så vinkade Carro glatt emot mig och jag såg imponerat på hur smidigt och fint hon gled genom vattnet. Hon var nog inte så otränad som hon ville ge sken utav, snarare så var det jag som behövde vässa mig ett snäpp för att hinna med henne. Jag lät därför medvetet fikat sjunka undan ordentligt och därmed även trötta ut henne lite grann innan jag gjorde mig beredd att ansluta vid en vändning. Hon fortsatte att hålla ett jämt och fint tempo som låg precis i överkant av min förmåga och jag sporrades att hänga på henne. Det gick förvånansvärt bra och när hon efter ett antal längder förkunnade att vi skulle öka tempot ytterligare de sista 100 metrarna så var jag villigt med på noterna. Sista längden var det rena kappsimmet oss emellan men systerligt så slog vi i kaklet samtidigt och mötte en del jubel och spridda applåder från några runt omkring som studerat vår framfart. Lite generat log vi mot våra supportrar och gjorde ytterligare två längder i maklig takt bara för att få musklerna att varva ner och inte bli kalla för snabbt.

 

När vi klev upp ur vattnet så var Carro mer än nöjd med sitt dagsverke så hon följde gärna med mig ut till bastun. Vi småpratade lite grann på vägen ut och hon reagerade inte förrän jag oblygt krängde av mig baddräkten och blottade mina bröst. Häpet tittade hon på mig och gjorde en snabb koll runt oss innan hon viskade

-         Du har bröst! Hur har det gått till?

Jag bara log och svarade att det var en alldeles för lång historia att dra här och nu. Hon nickade och drog samtidigt av sig sin baddräkt och ställde sig under duschen intill mig. Vi blev kvar länge och lät det varma vattnet skölja bort klorlukten och hålla våra muskler mjuka och följsamma. Vi torkade sedan av oss det mesta av vattnet innan vi med handdukarna svepta runt våra företräden stegade in i bastun. Vi satte oss tillrätta men då vi inte var ensamma så fortsatte vi bara med vårt småprat och inget avhandlades som inte var avsett endast för våra öron. Efter ytterligare en dusch gick vi till våra skåp och då det visade sig att vi inte hade skåpen i samma rum så stämde vi träff utanför när vi var klara.

 

Jag var dock inte ensam i mitt rum, utan det var ganska så livligt där när jag kom ut. Ett gäng flickor i nedre tonåren höll låda i raden bakom mig och deras fnitter och stoj hördes vida omkring. Jag bekymrade mig dock inte utan satte på mig behå och trosor innan jag gick över till spegeln och hårtorken och gjorde mitt bästa för att få stil på min frisyr. Det var ingen annan som just då ville trängas med mig vid spegeln, så i lugn och ro fick jag bättra på min makeup. Resten av påklädningen gick sedan snabbt och på vägen ut stötte jag på Carro som precis blivit klar. Hennes ena arm for ut och omfamnade mig under det att hon än en gång uttryckte hur fin och naturlig jag såg ut. Hennes hand smekte samtidigt min rygg och beröringen i kombination med hennes ord sände ljuva signaler runt om i min kropp.

 

När vi återlämnat våra nycklar förde Carro mig lite avsides och vi satte oss ner i utkanten av den cafeteria som fanns i stora hallen. Carro tog genast till orda

-         Jag blir så glad var gång jag ser dig. Det är så härligt att se din glada uppsyn och se hur du verkligen tar för dig. Du ser verkligen ut att trivas!

-         Ja, det gör jag verkligen. Jo, det känns faktiskt rätt bra och jag har dig att tacka för mycket. Hade inte du hjälpt mig med håret så vet jag inte om jag någonsin skulle ha vågat göra allt detta. Du öppnade ögonen på mig, helt enkelt.

-         Pyttsan! Så du säger. Det här har du skött helt och hållet själv, svarade Carro men lät ändå rätt stolt. Det är väl istället jag som skall tacka dig för all tid du har offrat på mig och mina oändliga och trista hårläggningar. Jag känner faktiskt lite dåligt samvete för att jag kan erbjuda dig så lite i erkänsla för dina uppoffringar, och skall vi göra bra ifrån oss i Örebro under påsken så måste jag ta än mer av din tid i anspråk. Så försök inte att protestera, det är jag som står i skuld till dig.

-         Nej, det gör du inte, svarade jag och kramade Carro, men låt oss inte bråka om det.

-         Nej, det gör vi inte. Jag skulle i alla fall vilja boka in dig någon av de närmaste helgerna för en sittning. Skulle det gå för dig?

-         Ja, inga problem. Säg vilken helg så stannar jag här då.

-         Bra! Nästa kan jag inte, men vad sägs om två veckor?

-         Fint, då reserverar jag helgen.

-         Sedan hade jag en annan tanke, kanske lite mer spontant infall kan man väl säga, men först måste jag väl fråga om du har något annat för dig idag och ikväll?

-         Nej, inget särskilt, hurså?

-         Jag tänkte ändå på det här med att jag utnyttjar dig och ville bjuda dig på en bit mat åtminstone.

-         Som sagt så kan vi tvista länge vem som utnyttjar vem och vem som vunnit mest, men på en middag kan jag väl alltid ställa upp på, svarade jag glatt.

-         Kul. Det här kom som sagt spontant så vad säger du om att hänga med ner på stan och hjälpa mig med inköpen så får vi se vad vi kan åstadkomma.

-         Gärna!

 

Carro hade bilen med sig så vi packade in våra grejer och körde ner mot stan. Trots att det blev lite i bakvänd ordning så var vi tvungna, av tidsskäl, att bestämma vinet först. Jag lät Carro välja då min erfarenhet var ringa på området, men jag blev glad att hon valde ett vitt vin. Carro tittade lite urskuldande på mig och sa

-         Kanske vitt vin inte är så bra till kött, men jag tycker faktiskt bättre om vitt vin. Är lite mer ”tjejigt” också, tycker jag. Hoppas du inte misstycker?

-         Absolut inte. Jag delar helt din åsikt.

Nöjd med det beskedet beställde hon två flaskor av expediten och med flaskorna ivrigt ”klonkande” mot varandra gick vi vidare till nästa affär. Det var en trevlig upplevelse att spatsera runt i gångarna och komponera ihop måltiden som ännu bara fanns i vår fantasi. Men för varje sak som hamnade i shoppingvagnen blev bilden tydligare och tydligare hur middagen skulle bli och med gemensamma ansträngningar och gnuggande av geniknölarna så plockade vi ihop tillbehör till både för- och efterrätt förutom huvudrätten. Det skulle nog bli till en riktigt god och trevlig middag om vi bara kunde tillreda allt lika bra som vi målade upp vår bild av måltiden.

 

Det var nästan att jag drabbades av dåligt samvete för att jag tackat ja när jag hörde vad slutsumman för kalaset gick på, men Carro betalade utan att ens höja på sina välplockade ögonbryn. Vi packade sedan in oss i bilen igen och åkte raka vägen hem till Carro. Efter inlastning av allt i kylskåpet och dessutom lagt våra köttbitar i den marinad som föreskrevs på receptet hade vi plötsligt en hel del tid för oss själva. Carro satte därför på en skiva ur sin digra LP-samling och snart strömmade lättsam popmusik ut ur högtalarna samtidigt som vi slog oss ner i soffan och bara slappnade av efter ganska så ansträngande timmar. Vi satt bara där och hade det mysigt och enda avbrotten var när Carro vände eller bytte skiva. I övrigt satt vi i varsitt hörn av soffan och lät våra tankar flöda fritt mellan oss om allt mellan himmel och jord.

 

Under fortsatt gemyt började vi sedan förbereda maten och samtidigt som jag var högst delaktig i skapandet så fick jag också massor av praktiska övningar i ett ämne som inte var mitt starkaste. Visst hade jag uppfattning hur bra och god mat skulle vara, men att sedan göra så att den blev så god som den oftast blev hade jag hittills ägnat liten tanke åt. Nu var det återigen Carro som fick bli min läromästare och hon delgav mig sina kunskaper på ett både fint och inspirerande sätt.

 

Sakta men säkert så började vår måltid hitta sina former och med lite hjälp var allt fanns så såg jag till att bordet vi skulle sitta vid dukades med de rätta tillbehören. Vinflaskorna skulle luftas och en hel del annat småpyssel för att vi sedan skulle kunna sitta i lugn och ro och njuta av maten. Av dofterna så började vi ana att det nu inte var så långt kvar innan vi kunde njuta av de kulinariska läckerheter som höll på att färdigställas.

 

Maten var utsökt och sällskapet gjorde att kvällen blev till en enda lång njutning. Lång förresten! Tiden gick så fort att varken Carro eller jag hade reagerat förrän klockan var långt över midnatt. Visserligen hade vi både ätit, diskat undan och satt oss tillrätta i soffan för att fortsätta vårt mysprat med lite tillbehör och resterna av det som fanns i vinflaskorna, men att tiden skulle rinna iväg så fort var det ingen av oss som märkt.

 

Det som var extra mysigt var att vi kunde prata som väninnor, åtminstone föreställde jag mig att väninnor pratade så här med varandra, och inte någonsin under kvällen så pratade vi om min situation som kille/tjej. Däremot så kom vi ofta in på frågor som kläder, smink senaste poplåten osv osv , men aldrig några funderingar kring min transvestism. Jag tyckte det var jätteskönt att bara få vara mig själv och slippa vända ut och in på mig och försöka hitta förklaringar hit eller dit. Visst såg jag gärna att även det ämnet fick sin utmätta tid, men i kväll så var det så befriande skönt att bara få känna sig som kvinna och bli behandlad som sådan.

 

När jag så smått började tacka för mig och drog på mig mina ytterkläder för att ge mig ut i den kyliga vinternatten så insisterade Carro att hon skulle ringa på en taxi. Inte på några villkors vis tänkte hon släppa iväg mig ensam ut i natten, inte minst efter all den förtäring av vin vi gjort, och jag gjorde bara klentrogna försök att avstyra det hela. När jag väl satt där i taxin så kändes det både skönt och lyxigt. Inte minst blev avslutningen på kvällen en lisa för själen då min taxichaufför uppträdde mycket artigt och var kavaljer långt ut i fingerspetsarna och lovade Carro heligt och dyrt att han noga skulle föra mig till min boning. Under resan så var han väldigt språksam och flörtade flitigt med mig på ett trivsamt och vänligt sätt.

 

När vi anlände till min adress så höll han också artigt upp min dörr och väntade vid bilen tills han såg att alla nycklar passade och att dörren gick upp. Med en glad vinkning och blinkande lampor svängde han ut på gatan igen för att föra nästa kund till sin destination.

 

Kapitel 21

Redan på måndagen hade Eva noga förhört mig om hur helgen varit och när hela berättelsen kröp fram och när hon med en retorisk fråga undrade om jag faktiskt hade mina bröstproteser på mig nu kunde jag inte annat än ”erkänna”. I all enkelhet så var det så att jag hade uppenbarliga abstinensbesvär och inte förmått mig att avlägsna mina bröstproteser ännu vilket både gjorde henne halvvild av upphetsning och moderligt beskyddande. Ingen annan skulle minsann upptäcka min situation även om hon medgav att jag dolde behagen väl. Vi kom överens om att hennes erbjudande att hjälpa mig med inköpen till jazzdansen var lika bra av få överstökat så snart som möjligt, inte minst med tanke på att brösten satt där dom satt och borde göra så för att erbjuda mig bättre möjligheter att prova.

 

Nu blev inte det någon långdragen affär. Utan efter skolan bytte jag om under Evas överinseende och sminkade mig lätt innan vi åkte ut till affären som Stina rekommenderat. Den låg lite vid sidan om allfarvägarna och det var därför inte så många kunder som bara ”droppade in” vilket passade oss utmärkt. Vi möttes av en expedit och med gemensamma krafter hade vi snart en liten hög med kläder att prova. Eva skötte det mesta av springet mellan ställningar och provhytt, så det enda jag behövde göra var att lite då och då visa upp mig och få höra ”domen”. En stund senare och ett antal kronor fattigare kunde vi vandra därifrån och känna att ännu ett steg in i kvinnornas värld var tagen för mig.

 

Varje kväll under veckan lovade jag mig att nu skulle jag lossa på brösten, men varje gång så hittade jag på ett svepskäl att låta bli. Lite tur hade jag också, för på onsdagen så stod gymnastik på schemat, men just denna gång hade vår lärare annonserat att vi skulle ha ett teoripass kring hälsa som också var en del av gymnastikens läroplan. Jag kunde därför ha mina bröst ännu en dag och vad var det då för mening att avlägsna dom innan torsdagskvällens övning i jazzdans? Nej, just det, ingen idé alls så i en veckas tid nu hade jag varit utrustad med dessa behag och trivts alldeles förträffligt. Hade någon sett något så brydde jag mig föga. Det viktigaste var att jag trivdes och kände ett behov av att ha dom på mig.

 

Torsdagens jazzdans gick också hur bra som helst. Visst blev jag både trött och svettig, men jag höll väl så gott tempo som de andra tjejerna. Däremot så stod de helt klart i en klass för sig när det gällde koordination och smidighet, så där måste jag nog ligga i och träna extra hårt på. Annars så blev väl inte själva övningen någon större sensation. Eva och jag möttes utanför träningslokalen och gjorde sällskap in. Vi hejade lätt på de övriga tjejerna som var i åldrarna från oss och upp mot säkert de 40. De hejade tillbaka och brydde sig sedan väldigt lite om oss utan fortsatte med sina bestyr.

 

När Stina sedan ropade in oss så rusade förra gänget ut och det blev lite smått kaotiskt i dörröppningen innan alla hittade sitt ”spår” in och ut. Eftersom det var första gången så blev det upprop och med lugn stämma svarade jag när mitt namn ropades upp. Stina fångade min blick och log igenkännande innan hon fortsatte till nästa namn. Sedan var preludierna avklarade och Stina satte full fart från början (trodde vi). Ju längre timmen gick, desto mer insåg vi att hon börjat i ett lugnt och försiktigt tempo för att verkligen låta oss hänga med, men skruvade sedan, nästan omärkligt, upp takten.

 

Så någon tid att studera mina medsystrar hade inte jag och samma gällde nog för de övriga också. Rätt utpumpade var vi också när timmen var slut och många valde att slappa lite extra mycket på bänkarna i omklädningsrummet, så någon kö till duscharna blev det heller aldrig. Nu hade det nog inte spelat någon roll, för Eva viskade till mig på väg till duschen att jag såg hur naturlig ut som helst. Det här var ju första gången hon såg mig helt naken med brösten påtklistrade och uppenbarligen så var det inte bara jag som tyckte det såg naturligt ut. Mycket nöjd och med gott självförtroende så duschade jag för att sedan återvända till omklädningsrummet.

 

När jag var nästan helt påklädd kom Stina ut i rummet för att göra sig i ordning. Hon var nu klar för kvällen, men det märktes knapp att hon kört tre pass på raken. Vilken tjej! Hon gjorde sig ett ärende till Eva och mig genom att låtsas att det var något fel på någon adress, men när hon uträttat den ”officiella” delen så tittade hon på mig och nickade glatt. Innan hon lämnade oss igen så sa hon

-         Ja då var det väl inget mer vad jag kan se. Vi ses igen nästa vecka då, tjejer!

Jag sken upp som en sol, för jag förstod ju precis vad hon hade menat med sin replik. Vi kunde ju dock inte skrika ut vår glädje rakt ut, utan vi nöjde oss med att svara

-         Visst! Vi kommer.

Stina letade upp sitt klädbylte och utan omsvep klädde av sig och innan hon naken försvann in till duscharna så gjorde hon tummen upp och blinkade åt oss.

 

Vi blev klara samtidigt som några andra och när vi kom ut ur omklädningsrummet så undrade de om vi ville hänga på och ta en fika. Vi hade inget att erinra, så vi hängde med ner mot stan och ett av stadens konditorier. De hade en jukebox ståendes alldeles intill oss och den spelade hela tiden vilket gjorde det nästan omöjligt att konversera, men mellan låtarna så hann vi i alla fall presentera oss och även prata av oss lite om kvällens exercispass. Det verkade vara trevliga tjejer som hade lätt för att skratta och mycket roligt att berätta. Hoppas bara att vi två dög i deras ögon också, för jag kunde gärna tänka mig att fortsätta träffa dom.

 

Nu blev inte stunden så lång på fiket, för det var ju vardagskväll och dom stängde vid 10 så snart nog var vi åter ute i kylan och fann inget annat råd än att återvända till våra respektive boningar. Den här gången hade jag också bestämt mig för att brösten måste lossas och jag ville ogärna göra det under stress på morgonen, så det blev till att ta skeden i vacker hand och utföra avtäckelsen med omedelbar verkan. Det gick mycket smidigare än jag trott, även om det stank bensin överallt. Jag blev därför tvungen att vädra, samtidigt som jag stod huttrande i kylan och inspekterade hur min hud tålt klistret och det verkade ha fungerat utmärkt. En tydlig rodnad kunde ses, men annars så var det ingen klåda eller liknande vilket gladde mig.

 

Skillnaden kändes verkligen när jag sedan drog på mig mitt nattlinne och det var verkligen underligt hur snabbt jag accepterat det två geléklumparna och nu kände saknaden av dom. Men jag gladdes ändå av tanken att jag snart nog skulle få ta dom nära mig igen. Jag hann nog inte ens tänka tanken klart innan jag sov sött.

 

Hela januari, februari och mars bara flöt iväg där veckorna knappt gick att skilja åt. Jag hade fått bra rutin på att hantera mina olika roller, eller rättare sagt så blev mina olika roller en del av helheten. Jag tror att de ovetandes i min omgivning ”köpte” de förändringar som skett utan besvär, men att de nog skulle ha reagerat mer om de kunnat se mig som den jag var vid höstterminens början. Nu skedde alla förändringar gradvis och det var nog bara en ytterst liten och insatt krets av människor som kunde se att jag förändrades. En utomstående betraktare skulle nog säga att jag blev mer och mer kvinnlig, medan mina närmaste vänner starkt hävdade att de fortfarande såg mig bakom kläderna, men att jag numer var mer obesvärad och bekväm oavsett vilken av rollerna de fann mig i. Jag tog det som ett tecken på att det här var mitt rätta ”jag”, så som jag är, och att jag nu kommit till ett stadium av självuppfyllelse.

 

Inför sportlovet hade jag fått förfrågan om jag ville följa med Eva upp till fjällen igen, och jag var verkligen frestad att tacka ja, men slutligen bestämde jag mig för att vara hemma och umgås med familjen. Inte för att vi skulle göra något särskilt, vi hade ingen stuga eller liknande möjligheter att tillgå, utan bara för att jag ville vara med min familj också. De hade verkligen kommit i andra hand under den tid som gått. Samtidigt så var väl detta en del av frigörelsen från hemmet, men med den stora skillnaden att det var den yngste i familjen som först började bryta sig ut. Under veckan hemma så hände egentligen inget av vikt, mer än att jag och mina systrar fortsatte att umgås på ett sätt som verkligen gladde framförallt mamma. Även om jag för det mesta klädde mig som kille under veckan så anlitades jag ofta som sällskap ut i affärerna och fick agera smakråd i alla möjliga situationer. Ibland så manade deras blickar mig att jag skulle göra dom sällskap i provrummet, men jag höll ståndaktigt emot, i alla fall så länge vi var i affären. Hemma kunde det hända att jag agerade mannekäng och även var ombytt någon kväll, men det var det ingen i familjen som längre reagerade över.

 

Carro och jag hade också hunnit med två helgpass med testning av frisyrer, och hon hade nu kommit så långt i sitt planeringsarbete att hon bestämt sig för tre olika frisyrer som hon skulle visa upp. För att det verkligen skulle bli tre olika frisyrer så hade vi även tagit fram en fjärde som jag skulle ha när vi kom till tävlingen. Bägge helgerna hade vi också planerat allt det praktiska och Carro hade beställt såväl resa som hotellrum åt oss. Lite fundersamt hade Carro frågat om jag tyckte det var OK att dela rum med henne, och jag hade utan tvekan sagt ja till det, vilket mottogs med stor glädje då hon oroat sig för kostnaden. Hon hade sedan hittat ett billigt pensionat alldeles i närheten och vad hon fått reda på så skulle det vara både rent, snyggt och trivsamt. Det var en av hennes leverantörer som tipsat henne om pensionatet och samtidigt lagt ett gott ord för oss hos ägarinnan.

 

Andra funderingar vi haft var vilka kläder som framförallt jag skulle ha på mig. De två första frisyrerna skulle passa in under benämningen ”Vardagsfrisyr för den aktiva kvinnan” och de skulle göras direkt efter varandra utan större tid mellan. Däremot den tredje frisyren skulle först göras dagen därpå och gå under benämningen ”Festfrisyr”. Givetvis så skulle klädedräkten helst spegla de olika frisyrerna och därför så pratade vi rätt mycket om hur helheten skulle bli för att ge maximal effekt. En liten baktanke med programmets upplägg var givetvis den att vi modeller sedan skulle vara som vackrast när avslutningsfesten sedan tog vid på kvällen dag två. Förutom att vi skulle visa upp oss inför en allmän publik så skulle det också förekomma mat, tal, artister och en massa annat hur nu allt skulle hinnas med. Allt skulle hållas i Örebros nya medborgarhus som tydligen var något alldeles speciellt.

 

Ju närmare vi kom påskveckan och tävlingen, desto intensivare blev våra förberedelser. Greta blev ganska snart inblandad, eller kanske man skall säga att hon blandade in sig själv i skapandet av våra festkläder. Att köpa nytt var inte att tänka på, men med två synnerligen händiga damer runt omkring mig så var det en barnlek att våga sig på ett stycke tyg och förvandla det till något som dög att skyla kroppen med. Skyla förresten. När både Carro och Greta blivit fullt införstådda med möjligheterna som fanns med mina bröstproteser fästade mot min kropp så undrade jag om de verkligen tänkte skyla mig så värst mycket. De skisser de gjort och genomgångar av alla kataloger med mönster som de lånat hem pekade mer och mer mot en lång klänning med en urringning som kändes som den djupaste av brunnar. Envist försökte de övertyga mig om att jag inte alls skulle se ut som en porrstjärna, men än så var det mer att jag faktiskt litade på dom än en inre övertygelse som fick mig att låta dom gå vidare med planerna.

 

Det var väl först när klänningen fanns i provbart skick som jag började se saken ur deras synvinkel och faktiskt både blev stolt och till viss del stimulerad av det jag såg i spegeln. Ett mycket figursytt liv med en tydligt markerad midja och sedan en kjol som snudd på fyllde ut halva rummet vi höll till i. Än hade inte urringningen fått sitt rätta utseende, men jag kan inte säga att jag var speciellt ängslig längre, utan snarare gick och drog i kanten av tyget så att det visade mer av det som anades därunder. Det mest plågsamma hade varit korsetten som Greta letat upp och som hon burit i sin ungdom. Utan minsta tvekan hade de båda dragit på varsin sida om mig med en sådan kraft att jag trodde de tänkte göra lika med mig som med raketosten, dvs skiva upp mig i små bitar. Men när ”skivningen” uteblev och de istället visade upp min nya profil kunde jag inte annat än gilla det jag såg. Midjan satt där den skulle och smalnade av precis så mycket att den faktiskt framhävde mitt höftparti mycket mer. Tillsammans med de mjuka formerna runt mina bröst så blev det till en nästan lika vacker bild som många andra kvinnokroppar jag haft förmånen att få se.

 

Jag blev även mer övertygad om att min klänning var ”rätt” när det visade sig att Carros festklänning skulle bli minst lika vacker som min. Tillsammans så skulle vi bli oemotståndliga var Gretas självsäkra kommentar vilket återigen fick mina knän att kännas som gelé. ”Oemotståndliga för vem” var frågan som plötsligt fanns inom mig och genast satte fart på mina tankar om vem jag var och vart i livet jag var på väg. Jag måste ha fått ett sådant där plågat och besvärat uttryck, för genast frågade Greta mig hur det var fatt. Jag försökte så gott det gick att förklara mina känslor. Men om jag lyckades så där värst vidare vet jag inte, men vi gjorde i alla fall paus i arbetet och lät mina känslor komma ut. Skönt var det i alla fall att prata om saken och trots att ingen av dom vare sig fördömde mig eller kunde ge mig svar på alla mina frågor så fanns det en styrka i att dom kände till mina innersta tankar.

 

Så kom då äntligen skärtorsdagen då jag och Carro skulle åka iväg. Det var verkligen tur att vi bara var två som skulle åka, för hela baksätet blev mer eller mindre fullt av våra klänningar med tillbehör och i bagageutrymmet måste man nästan använda skohorn för att få ner de sista pinalerna. Verkligen intressant hur mycket man måste ha med sig för att kunna göra sig vacker och fin under så få dagar som vi skulle vara borta. Men vi hade båda hyllat principen att det var bättre att ha med en sak för mycket än att vi just skulle behöva något av det vi valt bort från bagaget. Mycket av osäkerheten låg väl också i att det var första gången som någon av oss bevistade ett sådant här arrangemang och inte visste vad det egentligen krävde.

 

Resfeber hade vi båda och innan vi fått in det sista i packningen så kröp det i kroppen på mig och jag märkte hur lätt det var att bli irriterad. Men Greta och Eva som nyfiket deltog i bestyren verkade ha överseende med vårt temperament och lät det mesta bara passera förbi. Med deras varma lyckönskningar och flera omgångar med kramar och pussar så kunde vi äntligen sätta oss tillrätta och glida iväg mot Örebro. Vi var nog mer som två tonårstjejer på utflykt de första milen och fnittrade flitigt. Så småningom så verkade det dock som om spänningen släppte och vi började fungera mer normalt. Resten av resan gick sedan fort längs de glest trafikerade vägarna och efter några små pauser med lite fika och besök på bekvämlighetsinrättningar så kunde vi se den berömda svampen i Örebro dyka upp i fjärran.

 

Vi fick ta hjälp av några påskflanerande invånare innan vi kunde parkera inne på pensionatets gård och kånkat upp väskorna på vårt rum. Rum och rum. Det var mer en salong vi fått och Carro måste verkligen försäkra sig hos värdinnan att hon placerat oss rätt, och efter försäkran att så var fallet så installerade vi oss i rummet som var enkelt men smakfullt inrett. Vi skulle verkligen ha plats att bre ut våra saker och kunna förbereda oss bra här i rummet. Även sängen såg ut att vara stor och skön, så vi skulle nog inte ha några problem att samsas om utrymmet kunde vi konstatera. Så fort vi packat upp det mesta och fräschat upp oss och fått på rena kläder så drog vi ut på stan. Vi ville få något stadigare i magen och samtidigt känna stan lite på pulsen.

 

Omedelbart upptäckte vi hur centralt pensionatet låg och att vi inte hade många minuters promenad ner till centrum och medborgarhuset. Även en sevärdhet som slottet låg alldeles intill och vi passade på att göra många flanörer sällskap där de gick runt i stadens centrala delar och njöt av de första vårvindarna som stilla fläktade mellan husväggarna. Under strövtåget passerade vi ett antal restauranger och när meny och pris kändes rätt så slank vi in och stillade vår hunger. Vi blev sittande länge på restaurangen och när vi slutligen bestämde oss för att fortsätta så hade vädret växlat skepnad. Nu när mörkret började lägra sig så var det plötsligt riktigt kyliga vindar som drog fram längs gatorna och vi var glada att vi inte lockats att vara allt för lättklädda i vårvärmen som varit tidigare på dagen utan kunde svepa våra kappor tätt runt oss och sakta men målmedvetet ta oss mot vårt härbärge. I morgon så skulle vi ju inställa oss i tävlingslokalen för att få information och annat nyttigt inför tävlingen som skulle börja tidigt på påskaftonen.

 

När sedan allt var i gång så var vi båda övertygade om att allt skulle gå i ett och bli till en enda lång dag som skulle sluta någonstans på annandagens morgon efter avslutningsfesten. En tidig kväll skulle därför inte sitta ivägen och varken Carro eller jag hade några svårigheter att komma till ro efter att vi gjort oss i ordning inför natten. Vi låg dock och pratade en stund i sängen och försökte samla våra tankar inför allt det okända. Samtalet blev dock mer och mer sporadiskt och vem som somnade först kan vi nog ha diskussioner om men vi vaknade åtminstone samtidigt och lojt sträckte på oss i sängen. Det fanns ingen anledning till brådska men vi ville i alla fall hinna med frukosten innan den försvann från bordet så vi valde ut några enkla kläder, lämpliga för dagens evenemang.

 

När vi kom fram till medborgarhuset och blev visade till lokalen där tävlingsledningen fanns mötte vi för första gången våra medtävlare. De verkade vara i vår ålder, men det fanns undantag. Speciellt på frisörssidan så fanns några riktigt gamla uvar, men Carro höjde ett varnandes finger för att underskatta dom. Deras erfarenhet var säkert betydande och att bara varit med om detta spektakel några gånger innebar ett tydligt försteg. Som i all konstnärlig verksamhet så var betydelsen av ett känt namn stort och där kan man inte säga att Carro på något sätt marknadsfört sig.

 

Jag studerade de som uppenbarligen skulle vara modeller lite extra, och även om det inte var en tävling som direkt gällde vårt utseende och skönhet så gick det ändå inte att komma ifrån att även det hade betydelse. När jag såg alla unga vackra kvinnor som jag befann mig bland så undrade jag om Carro verkligen gjort ett så klok val när hon valde mig som modell. Jag tyckte inte att jag hade några företräden som gjorde mig något förmer än de andra. Tvärtom så verkade jag befinna mig i division tre eller fyra medan tjejerna omkring mig spelade i högsta divisionen. Carro verkade läsa mina tankar för hon klappade mig vänligt på armen och förde oss vidare in i lokalen.

 

Vi hamnade framför en glasögonprydd kvinna med ett vänligt och välkomnande leende. Genast släppte ytterligare en bit av anspänningen och via henne så blev vi avplockade det mesta som fanns att veta om oss. Vi blev försedda med handlingar som visade vilka vi var och medan Carro skulle besvara en del uppgifter så visades jag till ett hörn av lokalen där en fotograf höll hov. Jag blev informerad att bilder skulle tas på mig som skulle vara en del av bedömningen hur väl Carro lyckades med sina frisyrer. Innan Carro släppte iväg mig till fotografen så gjorde hon något jag inte trodde om en frisör. Istället för att rätta till mina ostyriga hårstrån så skapade hon mer oreda. Viskande förklarade hon att jag varit alldeles för noga på morgonen med min frisyr. Det var bättre om den istället var en smula kaotisk än snygg och vällagd. Skillnaden skulle bli bättre så var hennes tanke, och jag kunde inte annat än att hålla med.

 

Fotografen var proffs och ödade inte många sekunder på varje modell så det blev snart min tur att slå mig ner på snurrstolen. Fyra bilder och poser senare ansåg han att jag var dokumenterad och manade fram nästa tjej. Jag blev kvar för att göra mig bekant med mina modellsystrar och vi var några som stannade upp och småpratade med varandra. Efter en stund så anslöt Carro till oss och jag fick veta att allt vi skulle göra idag nu var gjort och att vi hade resten av dagen för oss själva. Vi hade haft detta med i beräkningen och började därför direkt fundera på vilken av alternativen vi skulle välja att fördriva dagen med. Slutliga valet föll på ett besök i den gamla stadsdelen Wadköping där man samlat gamla hus och verksamheter. Några andra runt omkring oss lät intresserade av att följa med så vi blev ett mindre gäng med tjejer som drog oss ut ur medborgarhuset och letade oss fram längs nästan folktomma gator mot museistadsdelen.

 

Vi tillbringade hela eftermiddagen tillsammans och ett vänskapsförhållande utvecklades mellan oss som nog skulle stå pall även när vi under morgondagen skulle bli konkurrenter. Gemensamt var att vi alla kom från mindre orter och såg tävlingen mer som en utmaning än ett måste. När vi sedan både gjort Wadköping och slottet i gemensam tropp så var det helt naturligt att även middagen avnjöts tillsammans. Det var ganska lugnt på restaurangen vi intog och vi togs emot med öppna armar av krögaren som ivrigt visade sin glädje att få några gäster till sitt bord. Vi blev heller inte besvikna på vare sig mat eller betjäning utan han gjorde helt klart sitt bästa för att vi skulle trivas och må bra. Vi var heller inte så dåliga att bjuda på oss och skratten ekade både mycket och väl i den i övrigt tomma lokalen. Om maten var välkryddad så kan man verkligen inte säga det om notan som så småningom kom till vårt bord. Det var mer än prisvärt och vi la alla en ordentligt tilltagen dricks åt honom som tack för en enkel men mycket trevlig kväll.

 

Kapitel 22

Första tävlingsdagen innebar ett tidigare uppstigande än dagen innan. Nu var det vår tur att stå för fiolerna och vi ville inte lämna något åt slumpen. Jag fick diverse råd av Carro innan hon skickade iväg mig till badrummet för att förbereda mig med ett antal olika preparat som skulle göra hela mig mjuk, smidig och följsam som hon uttryckte sig. Även om min hårväxt på kroppen var av den klena arten så rakade jag mig omsorgsfullt överallt och lämnade inte en fläck obearbetad. För att riktigt vara säker på att allt var OK så bad jag dessutom Carro att göra en sista översyn och hon hittade säkert ett par tre hårstrån, den retstickan. När hon ändå var på plats så fick hon som ”straff” vara mig behjälplig med att smörja in mig och hon hade verkligen inte fel, jag blev både mjuk, smidig och följsam.

 

När vi kom till lokalen så märktes att stämningen var mer laddad idag. Alla hade koncentrationen på det som skulle komma, men det hindrade inte oss tjejer som varit tillsammans under gårdagen att glatt krama om varandra och småprata lite grann innan vi blev uppmanade att söka upp våra stationer. Carro hade redan gått i förväg och jag hittade henne vid det bås som nästan skulle bli vårt ”hem” i dagarna två. Inte lite stolt blev jag när jag såg hela porträttserien på mig på kortväggen in till båset och dessutom mitt och Carros namn sirligt skrivna på ett ark papper. Jag slog mig ner i stolen och försökte göra det så bekvämt som möjligt för mig och samtidigt göra mig hemtam med var allt fanns om jag skulle behöva hjälpa Carro med något under tävlingen. Noggranna som vi var så kontrollerade vi såväl torkhuv och vattenkran och förundrades att allt fungerade.

 

Återigen var vi ute i god tid, så innan tävlingen skulle börja hann vi förena oss med många andra som strövade runt i lokalen och försökte hitta vänner och bekanta. Vi hittade några från gårdagen och delade några ord innan vi strövade vidare. Ju närmare det magiska klockslaget vi kom, desto färre var det som var ute och rörde på sig och vi drog oss så sakteliga bort mot vårt bås. På vägen dit såg vi att kön till toaletterna var lång och prisade vår lycka att vi klarat av den biten direkt när vi anlände hit. Strax innan klockslaget så kom en pipig damröst in i högtalaren som hittills förmedlat musik och hälsade oss alla välkomna till årets SM-tävling. Efter en hel del rabblande av förutsättningar och regler så förklarade hon att tävlingen skulle starta strax med en gonggong. Sorlet i lokalen upphörde genast och alla fanns på sina platser. Prick på slaget ekade gonggongen och ett ivrigt smattrande av saxar hördes från de intilliggande båsen.

 

Carro jobbade sakta men målmedvetet med mitt hår och jag försökte att förutse hennes rörelser så att jag kunde ge henne så mycket assistans som möjligt. Annars så var min uppgift rätt enkel, det var bara att sitta där och se glad ut och ibland så kunde jag också skymta hur hon bakom oss jobbade på med sin modell. Efter en stund så kom ett allvarligt sällskap om 4 personer som med papper och penna i högsta hugg både tittade på porträttserien och studerade Carros teknik under några ögonblick innan de drog vidare. Strax efter dom så kom samme fotograf som tagit bilderna och spanade in i båsen efter lämpliga motiv. Uppenbarligen var det något som tilldrog hans intresse hos oss, för han tog några bilder men var väldigt noga med att inte störa själva arbetet.

 

Givetvis så fanns det tidsramar för hur lång tid som fanns tillgängligt för att skapa frisyr nummer ett och några var tydligen väldigt snabba, för redan började torkhuvarnas dova mullrande höras lite här och var och blanda sig med musiken i högtalarna. Carro lät sig dock inte stressas utan fortsatte i sitt tempo och klippte igenom mitt hår ordentligt innan hon började med själva läggningen. Det dröjde sedan inte länge innan jag befann mig under min torkhuv och Carro kunde ge sig på min manikyr. För att vinna lite tid så passade hon också på att ansa mina ögonbryn ytterligare och i mitt stilla sinne undrade jag om det var något kvar av ögonbrynen snart. När hon ordnat med det hon skulle så kunde Carro unna sig en välförtjänt vila, medan jag fick sitta som en stenstod för att inte förstöra något av hennes omsorgsfullt målade naglar. Naturligtvis började min näsa att klia just då och irritationen och känslan av maktlöshet inom mig steg och började närma sig bristningsgränsen. Som tur var såg Carro min belägenhet och gnuggade försiktigt min näsa med sitt ena finger medan jag sände tacksamma blickar mot henne.

 

Så fort håret torkat så spillde inte Carro någon tid utan rullade snabbt ur mitt hår och borstade fram den önskade frisyren. Jag måste verkligen säga att Carro än en gång skapat ett mästerverk och jag kände mig mer feminin och vackrare än jag någonsin gjort tidigare. Det var en fröjd att se hur mina naturliga lockar varsamt hade fått hjälp och nu böljade vackert runt om på mitt huvud. Lockarna dolde dock inte öronen och där bytte ny Carro ut mina vanliga örhängen mot ett par som hängde ner en bit under örat. De var lite mer extravaganta än jag var van vid, men samspelade fint med både frisyr och klädsel. Trots att varje hårstrå nu låg perfekt, tyckte jag, så höll Carro på ända in till gonggongen åter ljöd och förkunnade att avdelning ett nu var över. Genast började sorlet stiga i lokalen, men alla höll sig i sina bås för att nu låta domarna göra sin rundvandring.

 

Det blev en tidsödande historia där vi blev sittande länge i båset för att vänta på att det sammanbitna gänget drog förbi. De stannade ungefär lika länge vid varje bås och gjorde sina anteckningar och tittade på mig ur alla upptänkliga vinklar och vrår utan att ett ord avyttrades. Däremot så utväxlades blickar men att tolka vad de innebar mäktade varken jag eller Carro med. Efter det att domarna dragit förbi så blev det en lite mer försystring i gången vid oss där alla studerade och beundrade de olika konstverk som nu satt på ett antal huvuden. Alla höll sig dock i närheten av sitt bås för att vara redo inför den ytterligare granskning som ett tjugotal frisyrer skulle få utstå uppe på scenen.

 

Till vår stora förvåning så ropades våra namn ut och med nervösa steg så gick vi mot scenen. Vem som behövde mest stöd var väl hugget som stucket, men vi fattade resolut tag i varandras händer när vi gick fram för att ställa upp oss inför den bistra församlingen av domare som satt bakom ett långbord. När alla samlats ropades en efter en upp och den fick ensam gå fram och åter framför bordet under det att de viskandes utbytte informationer och gjorde anteckningar. Fortfarande så gavs inga kommentarer till oss och när alla synats så blev vi bara ombedda att åter gå till våra stationer.

 

Lite snopna över utebliven reaktion återvände vi för att göra oss redo inför frisyr nummer två. Innan dess var det dock ett uppehåll så att vi kunde förse oss av den matsäck vi medfört från frukosten och som vår värdinna varit så behjälplig att färdigställa. Hon hade glatt lånat ut ett par termosar till oss och plockat fram lite extra godsaker att ta med. När vi satt och åt så var det fler som stack in huvudena och gratulerade till framgången och av någon så fick vi också veta att inget resultat skulle tillkännages förrän vid festen i morgon. Att vi fanns med bland de som fick gå upp på scenen innebar visserligen att vi låg bra till, men att det fortfarande var helt ovisst. Det kunde lika gärna finnas ”pärlor” bland de som ej kallades upp, men erfarenheten visade att det var bland de på scenen som segraren korades i varje delmoment.

 

Mätta och belåtna gjorde vi oss så redo för nästa frisyr och innan gonggongen ljöd så hade jag hunnit med att förbättra min makeup som blivit något åtgången under matrasten. Jag var dock helt redo när Carro kunde sätta fingrarna i mitt hår på nytt, även om nu saxen var ett förbjudet redskap. Tiden var också kortare men vi nådde mållinjen i god tid innan momentet förkunnades för avslutat och den sedvanliga vandringen av domare passerade revy. Vi blev inte uppropade denna gång, och även om jag tyckte min frisyr var minst lika fin som den förra så insåg jag hur mycket tycke och smak fanns med i en sådan här tävling. Vi skulle förmodligen vara riktigt glada över att överhuvudtaget blivit uppmärksammade en gång och inte låta våra förhoppningar föra oss alltför långt från verkligheten.

 

Tävlingen var nu slut för dagen och vi dröjde oss kvar i salen en stund för att hinna smälta intrycken. Vi träffade några av våra kamrater från igår och de undrade om vi skulle hänga med till Stora Hotellet där det var dans i afton, men vi behövde bara växla en snabb blick oss emellan innan vi tackade nej. Trots att det egentligen inte varit fysiskt ansträngande så var vi ändå ganska matta efter dagens psykiska ansträngning. Vi ville nog gärna återvända till vårt rum och bara ladda batterierna inför morgondagen. Vi skiljdes därför åt och önskade varandra en trevlig kväll. På vägen mot pensionatet så bestämde vi dock oss för att bara lämna in alla saker, sätta på oss bekväma skor och sedan ta oss en riktig långpromenad för att rensa både lungor och hjärna från alla dofter och intryck som låg som en dimma inom oss.

 

Promenaden tog säkerligen ett par timmar och vi måste väl några gånger fråga förbipasserande om var vi var för att inte tappa orienteringen helt, men konstigt nog så stod vi till slut ändå framför vårt pensionat med härligt rosigt röda kinder och varm andedräkt. Vi var inte svettiga men skönt varma och bestämde oss genast för att ett varmt härligt bad i badkaret. Vi kunde däremot inte enas om vem som skulle få förmånen först så efter en kortare vänskaplig diskussion fann vi att badkaret nog var så rymligt att det skulle rymma oss båda två samtidigt.

 

Sagt och gjort! Medan vattnet stilla tappades i tillsammans med ett antal väldoftande oljor som Carro letade upp i sin packning återvände vi till rummet för en snabb avklädning. Som gud skapade oss (nästan i alla fall) trippade vi sedan in till det numer ångande badkaret och steg i. Först så blev vi stående mitt emot varandra för att bara vänja oss vid det heta vattnet, men strax började nästa anpassning då våra extremiteter skulle finna sin plats i samspel med den andres, men efter en del lirkande så hittade vi båda en bekväm ställning och speciellt jag njöt av den utsikt jag hade rakt framför mig. Carro verkade dock inte heller misstycka, för jag fick både långa och varma ögonkast från hennes sida.

 

Sakta fylldes badkaret så högt upp det gick och vi lät undslippa oss många och ljudliga välljud när det varma och väldoftande vattnet omslöt våra trötta kroppar. Under lätt småprat kopplade vi av så mycket det gick och fyllde lite då och då på nytt hett vatten och nya dofter för att så långt det var möjligt förlänga njutningen. Ännu mer njutbart blev det när vi med varsin svamp började massera varandras ben som ju låg närmast till och vad var mer naturligt att sedan fortsätta längre bort. Carro var inte det minsta blygsam av sig utan började strax närma sig mitt skrev. Med känsliga och försiktiga rörelser, samtidigt som hon noga läste av mina reaktioner med blicken närmade hon sig min lem i sitt fängelse. Vattnets oljor och tidens påverkan hade gjort att fängelset nu börjat släppa sitt grepp och det behövdes bara lite beröring från Carros sida innan den ställde sig upp i ståtlig givakt, lycklig över sin befrielse och den vänliga uppvaktningen.

 

Carro släppte mig inte med blicken men tog ändå ett vänligt men bestämt grepp om min lem och smekte den varligt med sin slutna hand runt dess skaft. Som av en händelse så befann sig hennes fötter utanför mig och med små hasande rörelser närmade hon sig sakta mig. Samtidigt så manade hon på mig att komma närmare henne och vi möttes i mitten av badkaret efter en del ganska avancerade gymnastiska rörelser. Plötsligt så kände jag hur Carros grepp om min lem släppte sitt tag för att sekunden senare ersättas med ett annorlunda men ändå lika fast och bestämt grepp. Det gick några tiondelar innan jag faktiskt förstod att min lem nu funnit en ny plats att gömma sig på. Ett ställe som den uppenbarligen gillade bättre då den plötsligt gjorde sig än större och märkbar där den befann sig djupt inne i Carros mjuka och trivsamma grotta.

 

Vår situation i badkaret gjorde det inte möjligt med några större rörelser, så vi blev sittande mot varandra och med våra bröst som lite retsamt precis berörde varandra. Carros armar hade nu slagit sig runt min rygg och hennes mun närmade sig nu min under det att bådas vår andhämtning började bli mer kort och intensiv. Strax möttes våra läppar och våra tungor började leka med varandra innan Carro med kraft beredde sig tillträde till min munhåla och utplånade mellanrummet mellan våra kroppar. Jag besvarade glatt hennes ankomst och lät mina armar göra sitt till för att vi skulle hamna så nära varandra det överhuvudtaget var möjligt. Badkarets design gjorde det dock inte möjligt med några våldsamma konvulsioner, men det behövdes inte då det verkade som om Carro var försedd med en inbyggd massageapparat som ivrigt gjorde sitt bästa för att stimulera och mjölka fram alla de resurser som fanns uppdämt inom mig. Hennes andra kroppsdelar fullföljde sedan uppdraget med att inte lämna den minsta lilla yta av mig oberörd och jag försökte göra mitt bästa för att svara upp och ge henne lite av det jag förmådde.

 

Plötsligt kände jag hur hennes andhämtning blev än mer upphetsad och hur hon stelnade till samtidigt som hennes underkropp fullkomligt exploderade i små korta spasmer som fick min lem att reagera. Den fick så många stimulerande signaler att även den måste lätta på det övertryck som byggts upp och skickade stötvis ut oanade mängder av sin livgivande vätska långt upp i Carros djupa inre. Lika plötsligt som explosionen från oss båda kom, lika plötsligt blev vi som två urvridna handdukar som sakta lät våra kroppar få sig en andhämtning. Vi släppte dock ovilligt taget om varandra, men sjönk ändå bakåt för att få lite vila för våra ryggar. På något sätt så behöll Carro sitt stadiga grepp om min lem inne i henne och den förblev begravd djupt inne i mörkret men verkade inte vara missnöjd för det. Tvärtom så verkade den snart repa sig från explosionen nyss och gav tydliga signaler på att den återigen var redo och ställde krav på mer utrymme.

 

Med ett leende noterade Carro aktiviteten i hennes nedre regioner och viskade i mitt öra att hon mer än gärna ville göra den till viljes, men att det då fick bli på annan närbelägen plats. Jag nickade mitt svar men trots löfte om fortsatta lekar så var det med vissa svårigheter som vi särade på oss och lämnade det obekväma men ändå så lustfyllda badkaret. Vi hjälpte varandra ivrigt att nödtorftigt torka oss innan vi skyndade oss in till rummet och slängde oss i sängen. På Carros enträgna begäran så hamnade jag åter under henne och hon lät ingen tid gå till spillo innan hon åter fångade min lem i sitt varma sköte och utsatte den för liknande behandling som hon utsatte min övriga kropp för fast då från utsidan. Hennes smekningar och beröringar sände ljuvliga signaler till allt vad njutningscentra hette och det dröjde inte länge förrän både hon och jag var högt uppe på nästa stigning mot de högre höjderna. Än mer utmattade men ljuvligt tillfredsställda sjönk hon ner mot mig och våra kroppars rytmiska rörelser synkroniserades sakta till en gemensam sensuell rörelse.

 

Länge och väl blev vi liggande tätt intill varandra och bara lät våra kroppar smälta ihop. Med lätta och varsamma smekningar höll vi elden lite vid liv men lät den svalna av under kontrollerade och njutbara förhållanden. När all aktivitet avstannat så blev vi plötsligt varse att rummet kändes kyligt och fick huden att knottra sig på oss. När vi dessutom kände oss en smula ofräscha, trots badet så blev det till att marschera ut i badrummet och ta sig en dusch. Vi kunde dock inte heller nu separera oss utan ställde oss gemensamt under duschslangen och tvättade av oss både noga och väl. Efterföljande insmörjning av väldoftande krämer hjälptes vi också åt med innan vi åter trippade tillbaka till rummet och kröp ner under lakanen med nattlinnena sedesamt skylande våra kroppar. Vända mot varandra låg vi med ansiktena tätt intill varandra och dessutom med händerna tätt sammanknutna. Carro var den som först tog till orda

-         Förlåt mig om jag gjort något som jag inte borde, men jag kunde bara inte låta bli. Jag har hela tiden intalat mig gång efter annan att du bara är som vilken väninna som helst, men nu ikväll så gick det bara inte längre att stå emot. Jag hoppas att du inte tycker illa om mig efter det här. Det var faktiskt inte så här jag hade tänkt mig det när jag frågade om vi kunde dela rum. Jag hade nog trott att jag skulle kunna vara mer återhållsam, men när du satt där i badkaret och log mot mig så fanns det bara en fortsättning utan möjlighet att styra. Det var som om en osynlig hand tog tag i mig och gjorde allt det som hände sen. Tro inte att det inte var skönt, det var helt enkelt underbart, men ändå lite skrämmande hur lätt jag föll för frestelsen. Förlåter du mig?

-         Du har väl inget att be om förlåtelse för. Jag tyckte själv det var underbart och har väl haft minst lika mycket ansvar även jag för det som hände. Jag kan dock hålla med dig om att vi föll för frestelsen lika lätt både du och jag, men så här efteråt är jag glad att ”frestelsen” fick oss dit vi nådde, för det var helt underbart. Kanske skall vi skylla på stressen och att vi behövde avreagera oss på något. Fast varför skall man behöva skylla på något när man vet hur underbart det känns. Varför inte bara njuta och ge sig hän som vi gjorde.

-         Du har säkert rätt, svarade Carro och gav mig en kyss på munnen och ett brett leende. På något sätt så kändes det ändå som om jag inte skulle ha …., ja hur skall jag säga det…., enda ordet är väl egentligen att jag förförde dig, och det borde jag väl kanske inte gjort eftersom det är jag som lockat med dig på den här resan och allt och dessutom….

-         ….säg inget mer. Du behöver inte förklara mer. Visst förförde du mig, men jag var heller inte speciellt ovillig. Att du dessutom har, som du säger, lockat med mig på den här resan är inget jag bryr mig om. Det här hade nog kunnat hända var vi än varit, för vi har kommit nära varandra den senaste tiden, det vet både du och jag.

-         Jo, men det är lite av det som också får mig att fundera. Det här blir lite känsligt så du får säga till om du inte vill höra mer eller om du tycker att jag förstör något av stämningen som finns.

-         Fortsätt du bara. Visst måste du kunna få prata av dig. Det har ju jag gjort så många gånger och du har tålmodigt lyssnat.

-         Jag har ju ganska många väninnor som du säkert noterat och jag har rest med dom och sovit över tillsammans med dom vid ett otal tillfällen och aldrig känt den här dragningskraften. För mig så är du som en väninna och jag ser dig mer eller mindre uteslutande som tjej, trots att jag vet vad som finns inunder. Än mer vet jag det idag och plötsligt så finns frågan där. Du är väl så mycket man man kan begära av dig i dom här situationerna och ändå så kvinnlig. Det där blir en ekvation som inte går ihop för mig. Någonting är det som inte stämmer och jag vet inte vad.

-         Du menar att du inte riktigt vet om det är män eller kvinnor som du attraheras av?

-         Just det. Precis. Jag badar tillsammans med en kvinna, men ändå så är det en man jag får när jag älskar med henne. Snurrigt eller hur?

-         Visst, helsnurrigt. Jag förstår dig. Jag funderade lite i samma banor. Du sa ju själv att du förförde mig och jag kan inte annat än hålla med. Jag var nog mer kvinna än man, min snopp till trots, i vår samvaro tidigare och jag har inga svar på hur det skall tolkas, men visst är det berättigade frågor som du ställer. Kanske är vi så vana att betrakta att den fysiska kärleken alltid skall ske mellan en man och en kvinna att vi glömmer bort att det finns andra varianter och förutsättningar och att vi därför betraktar saker och ting på ett så konstigt sätt istället för att bara acceptera att det som skett har skett och att både du och jag uppenbarligen mådde bar av det.

-         Det är nog som du säger. Allt har inte något svar och allt går inte att beskriva utifrån vanliga termer. Skönt att du känner så, för det gör mig lugnare inombords. Tack!

 

Kapitel 23

Efter en skön och avkopplande förmiddag med ytterligare en långpromenad och en livgivande lunch återvände vi till rummet för att påbörja förberedelserna inför den sista dagens tävlande. Jag skulle ju bli fint festklädd under det här delmomentet och en hel del förberedelser skulle göras. Alla underkläder tänkte jag sätta på mig redan nu, för att sedan bara behöva slinka i klänningen och få de sista tillbehören på plats uppe i tävlingssalen. Dessutom så skulle Carro också ha med sig sin klänning och trots att hon skulle bli lite mindre rörlig i sin korsett så valde hon att sätta på sig den redan nu även hon. Med hjälp av varandra så såg vi därför till att våra kroppar förpackades snyggt och säkert inunder de vackra korsetterna som Greta lånat oss. Att jag fått hennes korsett från bröllopsdagen tog jag som en extra hedersbetygelse och kände stor vördnad när Carro snörade ihop mig som hon aldrig gjort förut.

 

Jag var nog inte mindre snäll mot henne när det blev min tur, men så tyckte vi båda att våra former var mer än lovligt härliga. Hade vi inte känt ansvaret att fullfölja tävlingen så är det frågan om om inte äventyret i Örebro slutat med ännu en odyssé i sänghalmen, men av vad som gick att utläsa av våra blickar så var inte den möjligheten på intet sätt avförd från dagordningen, det handlade väl mer om att vi skulle ha tålamod några timmar till.

 

Resten av påklädningen gick snabbt och Carro ”återställde” även min frisyr till ungefär den som fanns på korten innan vi med armarna fulla med kläder travade iväg den korta biten till Medborgarhuset. Aktiviteten var i full gång och flera av tjejerna var redan festklädda, medan andra uppenbarligen gjort som vi och tagit med sig kläderna. Vi hann med lite småprat med våra närmaste grannar innan högtalaren åter kallade samman oss och förklarade att sista etappen snart skulle inledas. Likt sprinters i startblocken samlades vi i våra bås och koncentrationen i lokalen kunde faktiskt nästan höras. När gonggongen gick började åter saxarna smattra men Carro började istället att tvätta mitt hår.

 

Efter ännu en hårläggning och tillhörande manikyr och pedikyr under väntan på att håret skulle torka så var Carro redo att lägga sista handen vid min festfrisyr. Hon hade bestämt att det skulle bli en ganska stram frisyr som lämnade min nacke och hals bar och för den skull så tänkte hon nu sätta upp håret i en svinrygg. Längst fram skulle jag få en sedesam lugg och sidohåret som inte fångades upp av svinryggen skulle hänga rakt ner med vackra lockar. Mitt hår var nu så långt att det utan vidare räckte till för den här håruppsättningen och då det var första gången som jag skulle se helheten med både frisyr och klänning samtidigt så var det med stort intresse som jag följde hennes arbete bakom mig. Jag försökte lära mig så mycket jag kunde, för jag tyckte att en svinrygg var både söt och praktiskt i många avseenden, och det vore bra att kunna göra den uppsättningen själv med lite träning.

 

Både domarna och fotografen stannade till vid vårt bås och det började faktiskt pirra lite i magtrakten då vi nu förstod att det i alla fall inte var ett dåligt tecken att de stannade upp och närmare studerade oss. Vi försökte dock hålla oss så lugna det gick och Carro fortsatte oförtrutet med att göra mig vacker. När jag sedan fick av mig min blus och kjol och blev hjälpt in i klänningen så var det många i båsen runtomkring som för ett ögonblick släppte koncentrationen och tittade åt vårt håll. Små diskreta applåder från några fick mig att rodna djupt och bli lite svag i knävecken, och Carros lilla viskning att jag såg så söt och kvinnlig ut när jag rodnade gjorde inte saken mycket bättre. Jag lyckades alla fall med stort bistånd av Carro, och en annan frisör som såg att jag höll på att trampa på klänningen, få på mig den och det var en skön upplevelse när dragkedjan drogs upp i ryggen och slöt det vackra skalet runt mig.

 

Efter ytterligare lite finputsning med allehanda små tillbehör så började något riktigt vackert, om jag fick tycka till själv, tonas fram i spegeln. Oavsett vad domarna skulle tycka om Carros skapelse så var jag mer än nöjd med det jag såg och skulle utan vidare mentalt kunna konkurrera med vilken skönhetsdrottning som helst. Det var min uppriktiga känsla när jag betraktade mig i spegeln och Carro gjorde heller inte det minsta för att ta mig ur den drömmen utan bara log ikapp med mig.

 

När gonggongen ljöd för sista gången så behövde Carro bara släta till kjolen och lätt justera urringningen innan vi kände oss redo för sista etappens juryutlåtande. Oavsett hur det gått i tidigare etapper så skulle nu jury och andra intresserade flytta in till den intilliggande teatern och där sitta i både scen och salong och beskåda alla när vi paraderade över scenen. Det skulle ta några minuter innan allt var klart så under tiden rörde vi oss som porslinsdockor fram och tillbaka i gångarna och knappt vågade vrida på våra huvuden av rädsla att något skulle gå snett. Naturligtvis var det helt fel metod, för det är just i sådana situationer som något händer och visst gjorde det så även nu. Två tjejer såg sig inte för utan klev på varandras klänningar och stöp som furor båda två. Som tur var så hände inget annat utan de kom på benen och kunde snabbt fixas till av tillskyndande frisörskor. Det blev emellertid till en läxa för oss andra och vår vaksamhet ökade trots att vi slappnade av och började bete oss som normala människor.

 

Det gick nog en dryg halvtimme innan vi fick order om att vi skulle förflytta oss över till teatern och genast så började ett lämmeltåget av vackra damer gå igenom otaliga gångar för att slutligen hamna uppe på scenen. Ett distinkt sorl hördes på andra sidan om ridån och det började gå upp för fler av oss att det var nog inte bara några få närmast sörjande som fanns där i salongen utan att det kanske fanns en och annan vanlig människa där också. Det började återigen kännas i knävecken och det var rena genidraget av en av arrangörerna som kom med en vattentillbringare och plastmuggar som hon delade ut till oss.

 

En annan kvinna började stillsamt prata till oss och vi lyssnade ivrigt på henne där hon meddelade att ridån snart skulle gå upp och att vi så fort vårt namn ropades ut sakta skulle gå ett varv över scenen och ställa upp oss i den här ändan. Det skulle finnas folk som skulle vägleda os hela tiden så vi skulle bara behöva le och se glada ut. Helst inga vinkningar eller sånt, bara sakta göra promenaden och sedan ställa upp oss. Det hela lät enkelt och överkomligt, men än fanns det tid att börja med funderandet vad jag gett mig in på och då kunde vad som helst hända.

 

När hon mässat färdigt så försvann hon iväg och strax hörde vi hennes röst ur högtalarna som hälsade såväl publik som deltagare välkomna till finalen av årets frisör-SM. Hennes inledande ord möttes av jubel och applåder och styrkan fick oss att blekna ett par grader. Det lät som om salongen åtminstone var halvbesatt hörde jag det viskas runt om mig. Hon fortsatte sedan att presentera de som satt i juryn och spridda applåder hördes efter varje namn. Så verkade det som om det var dags för oss för efter några inledande ord om allt vad både frisörer och modeller utstått under helgen började hon ropa upp namn nr ett och den tjejen försvann ut på scenen. Hennes entré möttes av ett enormt jubel och nu var knävecken mer än geléartade hos de flesta av oss.

 

För varje tjej som ropades upp och som ”överlevde” marschen över scenen så lättade trycket på knäna, men ett annat, kanske mer svårbemästrat tryck, i en viss blåsa började göra sig märkbart, men det var alldeles för sent att åtgärda det. Bara att knipa ihop och hoppas på det bästa blev parollen. Det var onekligen mer en lättnad när det väl blev min tur och med mina händer försiktigt greppande om kjolstyget som lyftes upp några centimeter över golvet skred jag ut över scenen. Fullständigt bländad av det starka ljuset ryggade jag lätt tillbaka men fann snabbt en lämplig gånghastighet för att elegant kunna skrida runt på scenen under ivriga applådåskor och sedan ställa upp mig bredvid tjejen innan. Vi tittade lättade på varandra och konstaterade att vi klarat av det hela.

 

Inte någon gång under promenaden hade jag tänkt på den jury som satt någonstans utan koncentrationen hade helt och hållet legat på att ta mig fram över scenen. Plötsligt så försökte jag fundera på hur jag rört mig och försökte återkalla mina minnesbilder samtidigt som tjej efter tjej ropades upp och gjorde sitt ”gatlopp”. Hur jag än försökte minnas så var promenaden en enda stor vit fläck och jag kunde bara hoppas för Carros skull att jag uppfört mig någorlunda.

 

Defileringen tog sin rundliga tid, men vi stod tålmodigt kvar med våra påklistrade leenden och tittade ut över en mörk men inte tyst salong. När sista tjej ställde upp sig så fortsatte kvinnan att berätta om det som nu följde och snart så skulle årets alla pristagare tillkännages. Det fanns en oändligt massa priser som skulle delas ut och när hon förkunnade att juryn nu var redo att avge sitt resultat så tystnade sorlet och spänningen steg bland oss tjejer. Hur konstigt det än var så var det ju egentligen inte vi som gjort jobbet, men det var vi som stod på scenen och säkert var dom mest nervösa.

 

Pris efter pris delades ut i olika klasser och frisören kom upp från salongen, hämtade sin modell och fick ta emot både pris och jubel innan de ställde sig lite vid sidan om oss övriga. När säkert minst 10 fått olika priser så hörde jag plötsligt Carros namn nämnas och med häpen och förvånad min såg jag henne komma emot mig. Till min stora förvåning så hade hon dessutom hunnit byta om och skred nu fram mot mig i sin vackra klänning och en nästan identisk håruppsättning som den jag hade. Vilken snabbhet den kvinnan visade! Efter en lättare kram gick vi båda, strålande av lycka, fram mot prisutdelaren och mottog vårt pris under mycket ljudliga ovationer från den mörka salongen. Efter ytterligare kramar och applåder så ställde vi oss bland de andra pristagarna och jag kunde undrande viska till Carro

-         Vi fick ett pris, men varför fick vi det?

Carro såg lika fundersam och tagen ut som jag gjorde, men hade sinnesnärvaro nog att titta på diplomet hon hade i famnen och visade mig motiveringen. ”Hedersomnämnande för mest märkbara förändring” löd rubriken och det tyckte vi var ett mycket ärofyllt omnämnande. Vi undrade om egentligen juryn förstod hur väl beskrivningen stämde in på mig men då vi på goda grunder antog att juryn inte hade så detaljerade kunskaper om alla modeller så gladde vi oss helhjärtat åt utmärkelsen och behöll det dubbla budskapet för oss själva.

 

En liten paus blev det innan de tre viktigaste priserna skulle delas ut och spänningen steg i lokalen. Kvinnan med mikrofonen läste högtidligt upp den första motiveringen och jublet visste knappt några gränser när det visade sig att en frisörska från orten kammat hem tredjepriset. Vi kunde sedan glatt notera att en av frisörskorna i vårt gäng tog andrapriset och vi applåderade livligt deras entré på scenen. Det kändes nästan som om vi fått del av priset eftersom vi visste lite mer vilka det var och det var med uppriktig glädje som jag gav dom varsin kram när de så småningom ställde sig framför oss efter att ha blivit ordentligt uppvaktade.

 

Förstapristagare och SM-vinnare blev, förstod vi senare, en helt klart favorittippad frisörska från Göteborg. Hon var tydligen både veteran inom det här området och mycket välkänd av de övriga. Det var inget tal om att segern inte var välförtjänt för hennes modell hade verkligen en fantastisk skapelse på sitt huvud och alla andra frisyrer hade varit mycket speciella fick vi höra av våra grannar, men det låg ändå lite av besvikelse i luften att det ständigt blev samma vinnare trots att det fanns dussintals med nog så skickliga hårskulptörer bland de som nu inte ens fått ett omnämnande.

 

Trots detta lilla irritationsmoment bland deltagarna så förlöpte prisceremonin utan problem och vi fick massor av lovord från konferencieren för allas insatser under tävlingen och hon hoppades att vi hämtat inspiration och kraft att föra ut alla dessa nya frisyrer över landet. Hon hälsade samtidigt såväl deltagare som åhörare välkomna att fortsätta kvällen i festvåningen där nu en måltid med efterföljande dans väntade. Innan vi fick lämna scenen så uppmanade hon oss modeller att kliva ända fram till orkesterdiket och låta publiken ta ytterligare en titt på oss.

 

När applåderna sakta klingade av och ljuset i salongen tändes kunde vi ana att den nog varit fullsatt och om alla också hade löst biljett till middagen så skulle det nog bli bra fart på den tillställningen. Annars så undrade vi lite hur dansen skulle fungera när vi var en så överväldigande majoritet damer närvarande. Jag hade absolut inga tankar på att utjämna den könsfördelningen och anmäla mig som kavaljer även om det i viss mening kändes frestande när jag såg på alla vackert klädda damer som surrade runt mig och som nu också gratulerade oss till vår utmärkelse. Kramar och kindpussar var legio och jag kände mig verkligen glad i sinnet över allt beröm. De flesta verkade dessutom ärliga i sina lovord och några undrade om vi var systrar, så lika som vi var.

 

Några ur första kvällens tjejgäng hade skyndat före in till festlokalen och vinkade ivrigt åt oss när vi kom dit att de reserverat platser vid ett av borden. Vi såg då också att man försökt att tänka lite på blandningen, för även om det inte fanns någon egentlig bordsplacering så var varje plats utmärkt med ”Gäst” eller ”Deltagare”. Så lite nyfikna vilka gäster som skulle känna sig hågade att slå sig ner mellan oss ställde vi oss bakom stolarna och spanade försiktigt ut över lokalen för att se om någon verkade styra stegen mot den här delen. Vi behövde inte vänta speciellt länge innan det var ett mindre sällskap som letade sig fram emot oss och ockuperade platserna intill oss. Det var en blandning av både män och kvinnor och vad vi förstod så var de här från trakten och hade sett det här som ett annorlunda påskfirande. De hade ingen direkt anknytning till det här med frisörer, annat än att de lite då och då kände sig tvungna att anlita deras tjänster. Jag såg nog deras brist på erfarenheter inom området som en fördel för då skulle samtalet under middagen säkert kunna få lite andra dimensioner än bara rena fackdiskussioner som jag i och för sig säkert skulle kunna ha ett stort utbyte av, men jag gillade nog mer att prata om mer allmänna ting än att vara bunden till ett begränsat samtalområde.

 

Jag fick en medelålders herre mellan mig och Carro och mitt emot så satt hans fru och meddelade skämtsamt att hon nog tänkte hålla ögonen på oss under kvällen. Unga vackra damer och Nils, som han hette, var inte den bästa kombinationen (för henne), lät hon meddela. Nu verkade inte hennes ord vara speciellt allvarligt menade för om det var någon som var frispråkig och lättsam att prata med så var det hon. Hon styrde och ställde, på ett väldigt fint och trevligt sätt, konversationen hela kvällen och både gav och tog med stor humor. Hon var verkligen en urtrevlig sällskapsdam som uppenbarligen inte hade några som helst svårigheter att hamna i vilket sällskap som helst. Samtidigt så förstod vi att man nog måste vara just den typen av människa för att överhuvudtaget reflektera över att anmäla sig till en fest som denna. Hennes make var inte stort sämre han, men blev ändå klart distanserad av sin fru. Deras övriga vänner var lite mer tysta, men de skötte sig ändå med den äran och vi hade definitivt inte hamnat på någon slags skuggsida i lokalen. Tvärtom så verkade de flesta skratten och sorlet komma från vår del av salen och många blickar riktades mot oss från olika håll.

 

Middagen blev både lång och trevlig med en del härliga tal. Vad vi inte förstått så var det att åtminstone de tre viktigaste pristagarna skulle hålla någon form av ett tal och de tre i toppen gjorde verkligen skäl för sina utmärkelser genom att hålla några riktigt trevliga anföranden som lockade fram många skratt och varma applåder. Carro ville inte svika traditionerna och höll ett kort men mycket inspirerande tal och tackade till min förvåning även mig för mina insatser. Hon gav sig inte förrän jag rest på mig och fick möta allas blickar mer direkt. I salongens mörker var det omöjligt att urskilja några, men nu såg jag allas varma blickar riktas mot mig och det var inte enbart av vördnad som jag gjorde en djup hovningning. Knäna bar mig helt enkelt inte, men jag tror jag fick det att se riktigt naturligt ut innan jag åter satte mig, blossande röd i ansiktet.

 

Vi fortsatte sedan vårt trevliga umgänge under återstoden av middagen och när en orkester spelade upp till första valsen så blev tillvaron klart svettig för alla närvarande kavaljerer. Uppenbarligen verkade de dock inte misstycka utan jobbade oförtrutet på och med glada leenden på läpparna förde de ständigt nya damer upp på dansgolvet. För att inte helt vara utelämnade till de alltför få herrarna var det ett antal damer som parade ihop sig och dansade ihop, så dansgolvet var verkligen i det närmaste fullbelagt och skiftade i regnbågens alla färger.

 

När orkestern så slutade en bit in på påskdagen var vi beredda på att skiljas från våra nyfunna vänner och kollegor, men Nils och hans hustru Berit föreslog att vi skulle dra oss mot Stora Hotellets bar som fortfarande skulle vara öppen och runda av kvällen på lämpligt sätt. Dom fick med sig nästan alla i vårt lilla gäng så i tre taxibilar stuvades vi in för den korta resan över till hotellet. Det var full fart i baren och med Nils som anförare banade han sin väg genom massorna och lyckades få sig ett bord tilldelat mitt i lokalen. Det var inget tu tal om att han kände sig som tuppen i hönsgården när han fördelade ut platserna till oss damer och riktigt kråmade sig inför den ivrigt stirrande publiken runt om i baren. Att han sedan utan knussel stod för hela notan tog vi bara som ett ytterligare tecken på att han verkligen planerat detta för att visa vilken karlakarl han var och imponera på Örebros övriga ”don Juaner” som nu, bildligt talat, fått sig en dolkstöt i ryggen.

 

Efter ytterligare några trevliga timmars samvaro och en del försök till dans till den jukebox som stod i ett av hörnen fann vi oss nödgade att ändå tacka för oss och återvända till vårt pensionat. Nils erbjöd sig frikostigt att stå för taxin och efter att ha utbytt några blickar så accepterade vi hans erbjudande. Att lufsa omkring på Örebros gator i nattmörkret iförd långklänning och högklackade skor var inte det som vi längtade mest efter. Vi såg istället fram emot viss annan samvaro och någon hänsyn till tider behövde vi knappt göra. Enda vi skulle göra var att hämta våra saker i Medborgarhuset, men det skulle senast ske kl 15 på eftermiddagen så till dess borde vi nog vara på benen, hoppades vi.

 

Det var två trötta men nöjda personer som mindre än ett halvt dygn senare åter satt i bilen för att återvända till hemorten. Vi hade fått några timmars sömn i ögonen och nästan med andan i halsen hade vi kommit till lokalen för att hämta våra tillhörigheter och snacka bort en stund med några andra deltagare som liksom vi var ute i sista sekunden. Det var svårt att slita sig från gemenskapen, och den intensiva helgen hade helt klart satt sina spår. Inte minst för mig så hade den här helgen varit kulmen på en osannolik utveckling under det dryga halvår som jag vistats utanför hemmet lugna och trygga vrå. Ett halvår fyllt av händelser som jag aldrig skulle ha trott kunna inträffa, men som jag nu satt och filosoferade kring medan Carro sakta visslade med i låten som spelades upp i hennes bilradio.

 

Det var skönt att bara få sitta där i mina egna tankar och försöka samla mina tankar kring allt som skett och hur allt detta skulle påverka mig och min framtid. Frågorna fanns där, staplade i en osorterad hög och jag kunde inte säkert säga att jag någonsin skulle kunna hitta de rätta svaren eller ens komma i närheten. Den längtan inom mig att få möjlighet att utforska min kvinnliga sida hade besvarats på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig och inte minst därför så fanns det extra många frågor i högen. Vem var jag egentligen och vad ville jag egentligen göra med mitt liv. Alla dessa frågor surrade i mitt huvud och sökte sina svar, men oavsett hur svaren skulle visa sig så var jag ändå trygg i min förvissning att det fanns stabila och trygga människor runt omkring mig som skulle kunna räcka mig en hjälpande hand om jag någon gång skulle halka eller på annat sätt ta ett felsteg längs den smala och krokiga väg jag kunde skönja framför mig. Vägvalet var mitt, men framtiden kändes varken skrämmande eller svår, oavsett vad jag kom till för slutsats.

 

Den styrkan och den känslan fanns djupt förankrad inom mig efter ett underbart halvår tillsammans med underbara människor.

 

Slut