Kristel

Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

Det var nog tredje, fjärde, kanske femte gången jag gick förbi utanför damfriseringen några kvarter bort. Hela tiden hade mitt mod svikit mig strax utanför dörren. Antingen hade det funnits andra i lokalen, eller så hade jag fått för mig att någon stirrade på mig. Nu var det i alla fall tomt. En hastig tanke flög genom huvudet att hon stängt för dagen. Med tveksamma steg närmade jag mig dörren, och försökte se in genom de lätta tyllgardinerna som hängde innanför fönstret. Fortfarande kunde jag inte se någon i lokalen. En strid ström av blandade känslor for genom min kropp. Främst var det en besvikelse att, nu när jag äntligen fått mig så här långt så skulle det ändå inte bli av, men samtidigt fanns där också en lättnadskänsla att inte behöva konfronteras med nya okända faktorer. Det var som om det fanns flera viljor i min kropp, en som tvingade mig framåt och en som sa "ta det lugnt, tänk på att du faktiskt är kille. Killar gör bara inte så här". Jag hade precis bestämt mig för att lyssna på min "killröst" och ge mig därifrån när jag hörde en röst bakom mig

När jag vände mig om tittade jag rätt in i ägarinnans ögon. En kvinna runt de 40. Hennes bruna ögon tindrade och hela ansiktet lyste av glädje. Jag hade mött henne många gånger här på gatan, och jag hade alltid beundrat hennes kropp och figur. Lite i smyg hade jag tagit reda på det mesta om henne. Jag visste att hon var gift och hade två barn. Hon bodde i en förort, och reste in hit till salongen med buss. Hur mycket hon visste om mig var oklart, men hon hälsade alltid så glatt när vi möttes. Tillsammans gick vi in i salongen och jag hängde av mig min jacka.

Jag satte mig ner i stolen som hon pekade på och väntade tills hon svepte om mig ett svart plastskynke. Innan hon fäste det i halsen placerade hon en pappersremsa mellan halsen och skynket. Därefter började hon dra sina fingrar genom mitt hår och liksom känna av dess form och struktur.

Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte, men jag samlade ändå ihop mig och med en tupp i halsen pressade jag fram

Hon tittade på mig genom spegeln, och hennes roade min förbyttes snabbt till ett mer allvarsamt ansiktsuttryck

Hon tog snabbt av mig det svarta skynket och kom tillbaka med ett ljusgult skynke med spetsinläggningar. Det här skynket var även vidare i halsen, det behövde ju inte skydda mot hårklipp.

Monika, som hon hette, satte fart. Först gick vi iväg till tvättavdelningen, och jag fick luta mig bakåt och få den underbaraste behandlingen någonsin. Hennes mjuka händer smekte genom mitt hår och masserade in schampot ända ner i hårrötterna. Sedan följde flera sköljningar innan hon masserade in någon väldoftande vätska i mitt hår och torkade sedan bort den värsta fuktigheten med en frottéhandduk. Vi återvände därefter till den första stolen och hon rullade fram en ställning, fylld av spolar. Efter att ha kammat ut mitt våta hår började hon dela in det i sektioner. Snabbt tog hon, sektion för sektion, och rullade upp håret på olika stora spolar. Varenda litet hårstrå följde villigt hennes rörelser och förankrades på säkert sätt mot min skalp. Det stramade och sträcktes lite här och var, men det kändes ändå helt underbart. Hela tiden pratade vi oavbrutet om väder och vind och alla andra neutrala ämnen. När alla hårstrån fångats upp tog hon upp ett stort nät som hon knöt runt mitt huvud. Därefter greppade hon tag i en stor torkhuv och drog ner den från sin ställning i taket. Innan hon trädde den på mitt huvud så sade hon

Jag hann inte svara innan hon sänkte ner huven runt mitt huvud och jag omslöts av ett monotont surrande. Men jag kände en stor tillfredsställelse i det jag såg när jag lyfte blicken och titta in i spegeln.

Minuterna rann snabbt iväg, och Monika kom fram för att lyfta undan torkhuven. Hon kände försiktigt på en av spolarna innan hon konstaterade

Alla spolar försvann snabbt tillbaka i sin korg och mitt huvud blev till ett enda myller av lockar. Monika såg dock inte det minsta tveksam ut, utan tog tag i en hårborste och kammade med kraftiga tag ut lockarna. Även nu följde håret lydigt med och framför mina ögon växte en mycket kvinnlig frisyr fram. Mitt hår fick mycket större volym , både upptill och på sidorna, och mitt avlånga ansikte ramades in på ett vackert sätt. Även om fortfarande kände igen mitt ansikte, så hade intrycket klart förändrats, Det var inte längre en man som syntes i spegeln. Det var kanske inte heller riktigt en kvinna, men det var inte långt dit. Monika var uppenbarligen också nöjd med det hon såg och fångade min blick i spegeln innan hon började

Så kom så hela historien fram. Jag hade blivit arbetslös för en dryg månad sedan. Min arbetsplats gick helt enkelt i konkurs, och 35 anställda blev ställda på bar backe. Ansträngningarna att få nytt jobb hade slagit helt slint. Kontorsråttor, skrået som jag tillhörde, letade man inte efter med ljus och lykta. Tvärtom. På förmedlingen hade man inte gett mig större hopp om jobb förrän efter sommaren. Med detta i åtanke, och för att trösta mig själv, hade min transvestism blommat upp som aldrig förr. Jag klädde om några stunder varje dag, och tänjde mer och mer på mina gränser. För varje dag blev stunderna längre och längre, samtidigt som jag insåg att jag måste få hjälp för att kunna leva ut som kvinna. Jag hade bestämt att ge kvinnan inom mig en chans, nu när jag ändå inte kunde få något arbete på ett tag. Att få hjälp med mitt hår hade blivit min första åtgärd i den riktningen, och äntligen hade den blivit av. Monika lyssnade tålmodigt på historien. Hon ordnade tom fram lite fika för oss två, medan jag berättade. Till slut tog hon till orda

Jag hämtade min kasse och smet in på toaletten. Det tog inte lång stund för mig att byta om. Jag hade redan trosor och strumpbyxor på mig, det var bara att sätta på behån, och hoppa i klänningen. Mina sandaler byttes snabbt ut mot högklackade sandaletter. Tånaglarna lyste redan röda och fina genom de tunna strumpbyxorna och mina armar och ben var lena som sammet efter den behandling de fått utstå den senaste tiden med hårborttagningsmedel och andra välgörande krämer. Inte ens under armhålorna fanns det en tillstymmelse till hårbuske. Efter en lätt puff från parfymflaskan och med lite bijouterier kring hals och handled var jag nöjd och återvände ut till Monika.

Jag gjorde henne till viljes och hon gjorde verkligen en noggrann granskning av mig. Ingen detalj undgick hennes falkögon. Speciellt tånaglarna blev hon imponerad av. När granskningen var avslutad nickade hon glatt och tillade

Vi återvände till stolen framför spegeln, men så fort jag satt mig fällde hon den kraftigt bakåt. Sedan började hon plocka hårstrå efter hårstrå på mina ögonbryn. För varje hårstrå så stack det till lite, men efter en stund tänkte jag inte längre på smärtan. Jag slöt i stället ögonen och njöt av den mjuka beröringen från hennes händer. Efter plockningen övergick hon till att måla mitt ansikte, och varje steg hon tog förklarades noga och ingående. Hela tiden låg jag tillbakalutad och hade ingen möjlighet att följa arbetet i någon spegel. Efter en stund gick hon iväg och hämtade ett annat verktyg. Den skulle hon använda för att göra hål i mina öron. Det stack bara till lite så var det över. Nu fällde hon upp stolen och jag kunde se resultatet i spegeln. Nu var det min tur att bli häpen. En vacker kvinna tittade emot mig. Att hon var 35 kunde man inte ana. Tvärtom skulle jag gissat på 25-30. Sminkningen hade verkligen tagit fram mina kvinnliga drag och de vackra pärlorna som satt på mina örsnibbar lyste mot mig. Jag var helt förstummad.

Kapitel 2

Monika log förnöjsamt emot mig och kunde inte låta bli att lägga sina händer på mitt hår och forma till lockarna, trots att allt låg där helt perfekt. Till slut bröt hon förtrollningen med att ställa nästa fråga

Monika gick iväg och jag fick möjlighet att röra mig runt i lokalen. Överallt fanns det speglar, och jag ryckte till oavbrutet, eftersom jag fick känslan av att någon annan person kom gående mot mig. Jag gjorde också några piruetter och såg hur mitt hår följsamt fladdrade ut för att sedan, med en mjuk vågrörelse, åter lade sig tillrätta. Min knäkorta klänning visade upp två vackert formade nylonklädda ben. De höga klackarna på sandaletterna gjorde att mina höga vrister markerades extra tydligt. Jag var mycket nöjd med det jag såg i spegeln, så nöjd att jag inte märkte Monika som kom upp bakom mig och lade sina händer på mina axlar.

Mer blev inte sagt, utan Monika började med förberedelserna att stänga salongen. Jag betalade det jag var skyldig, och medan Monika avslutade sin kassa passade jag på att lacka mina fingernaglar i samma nyans som tånaglarna. Jag fiskade också upp en handväska ur min kasse och började att flytta över mina tillhörigheter till den. Jag stuvade ner mina herrkläder i kassen och gjorde mig redo att gå. Monika tyckte det var onödigt att släpa på kassen, den kunde gott få stå kvar där. Då fick jag ju dessutom en anledning att gå ut i morgon också. Sagt och gjort, kassen lämnades och vi klev ut i försommarkvällen. Väninnan hade sin butik bara några kvarter bort, så Monika tog mig käckt under armen och likt två väninnor travade vi iväg.

Vi kom fram till "Lottens Boutique" efter några minuter och klev in. En stor öppen lokal, fylld med kläder mötte oss. I ena hörnet stod en kvinna och samtalade med en kund. Monika vinkade och fick en nickning tillbaka. Kunden kastade ett snabbt öga mot oss innan hon åter fortsatte att titta på kjolen som kvinnan höll upp. Vi började röra oss runt i lokalen och bläddrade förstrött bland alla rader av kläder. I en annan avdelning av lokalen fanns ett stort sortiment av underkläder och lite smink och bijouterier. Det enda som saknades för att klä kunden från topp till tå, var skor och ytterkläder. Det dröjde inte länge innan kunden bestämde sig för att köpa kjolen, och strax efteråt kom den andra kvinnan fram till oss. Monika tog till orda

Jag rodnade lätt, innan jag besvarade hennes påstående

Lotten tog tag i mina händer och gav mig ännu en kram innan hon släppte taget om mig och fortsatte.

Vi nickade bara till svar innan Lotten vände på klacken och gick för att låsa dörren. Vi började titta på lite kläder.

Monika hjälpte mig att plocka fram några plagg, innan hon skickade in mig i ett provrum. När jag kom tillbaka ut hade Lotten anslutit och gemensamt skärskådade vi klädvalet. Några ytterligare plagg plockades fram och till slut hade en liten, men ändock, hög av kläder samlats som fallit mig i smaken. Under en av provningarna hade Lotten assisterat mig i provrummet, och observerat att jag använde ett par nylonstrumpor som fyllning i behån. Hon försvann iväg och kom strax tillbaka med ett par ostyriga geleklumpar, som hon utan tvekan stoppade i mina kupor. Jag kände genast hur min tyngdpunkt förändrades, och måste sträcka lite extra på ryggen för att hålla emot. Dessutom, när jag greppade tag om en kupa, så kändes mina fyllningar precis som riktiga bröst. Lotten var som vanligt observant och fyllde i

Lotten väntade inte på svar utan försvann iväg och kom tillbaka med flera stora askar. Sedan började hon förklara de olika formerna och storlekarna som fanns i askarna. Normalt finns ju ett bröst kvar, och det gäller att hitta en "tvilling" till den. I mitt fall kunde vi ju vara lite mer fria. Jag ville dock inte bli någon bystdrottning, utan såg gärna att storleken hölls på rimlig nivå. Vi provade lite olika storlekar innan vi tyckte att vi hittade den rätta. Hon försvann iväg igen, och när hon kom tillbaka bad hon mig att ta av mig min behå.

Jag lydde och kände hur proteserna fäste mot min kropp. Efter några sekunders lätt tryck, släppte Lotten greppet och protesen satt kvar. Hon fångade upp nästa och gjorde likadant med den. Jag tittade beundrande på min spegelbild, men kände att det var något som saknades. Jag hann inte tänka klart tanken innan Lotten tog upp två små brunfärgade saker ur en liten ask och noga studerade proteserna hon nyss satt fast. Med ett lätt tryck satte hon dit dom små sakerna, och då såg jag vad det var. Bröstvårtor. Mycket naturliga bröstvårtor hade hon fäst mot proteserna. Nu blev också spegelbilden komplett. Jag hade, snabbt och enkelt, begåvats med två prydliga och stolta bröst.

Nu fick jag mig också en lektion i hur man satte på sig en behå. Min gamla teknik dög inte längre. Brösten skulle fångas upp av kuporna och inte pressas in med våld. Jag var tydligen en läraktig elev, för både Lotten och Monika var, efter några försök, nöjda. Det var dags att avsluta den här omgången av provningar, så jag satte på mig min klänning, som fått godkänt av båda. Lotten bjöd sedan in oss bakom kulisserna och vi slog oss ner i hennes kombinerade lager, uppackning och lunchrum. Några kaffekoppar dukades raskt fram medan vi började prata om vad kvällen skulle få för inriktning.

Monika och Lotten hade sedan gammalt en tradition att gå ut på onsdagskvällarna. De gjorde sällan några märkvärdigheter, utan det var mer ett sätt att koppla av från både arbete och hem. Även Lotten var gift och hon hade tre barn tillsammans med maken Leif, en byggnadssnickare. Nu i kväll ville de hitta på något speciellt, för att fira min första riktiga kväll som kvinna, men vi kunde inte bestämma oss för vad. Det var först när jag drog mig till minnes vad vi sagt om kläderna som vi kom på vad vi skulle göra. För mig var ju vardagen, och det som hörde till den, som var det speciella. För mig var allt nytt och spännande. Det behövdes inga extravaganser, åtminstone inte ännu, för att jag skulle få känna mig som en speciell person. Vi bestämde oss därför att göra precis så som de tänkt. Falla för spontana idéer och bara utnyttja den vackra försommarkvällen.

Efter att ha bättrat på vår make-up drog vi oss iväg. I sakta mak skred vi genom nästan folktomma gator på väg in mot centrum. Monika och Lotten småpratade hela tiden, medan jag föredrog att lyssna och lära. Dessutom var jag osäker på hur pass kvinnlig min röst var, så jag föredrog att vara lite passiv. Nu närmade vi oss centrum, och genast tätnade leden med flanerande människor. Ett antal killar vände sig om efter oss och jag blev påtagligt nervös. Både Lotten och Monika lugnade dock mig att det var inget märkvärdigt. De såg bara tre galanta damer på vift, inget annat. Jag skulle bara titta rakt fram och alltid ha ett småleende på läpparna. När jag blev lite mer självsäker, så kunde jag fånga killens blick och svara med ett extra leende. Det gjorde alltid susen enligt mina två mer erfarna väninnor.

Vi närmade oss nu en stor park och från utomhusscenen hördes smäktande toner från en orkester. Alldeles i närheten fanns en uteservering så beslutet var snabbt taget att slå oss ner och njuta en stund. Monika kilade iväg och kom snart tillbaka med en bricka fylld av läckra bakverk.

Lotten och jag viftade snabbt bort hennes inlägg och alla tre gav sig i kast med att länsa faten. Mellan två tuggor vände sig Lotten mot mig och frågade

- Jo det är precis det jag menar. Kristel eller ingen. Det är mitt bud, svarade Lotten

Kapitel 3

På slaget 9 stod jag utanför Lottens boutique. Jag behövde inte ens knacka innan Lottens glada ansikte dök upp innanför glasrutan. Efter ett visst besvär med att få upp ett av låsen, öppnades dörren och jag kunde kliva in.

Vi gick runt, framförallt bakom butiken, så att jag skulle veta lite om hur hon hade ordnat för sig. Allt var välordnat, så det skulle nog bli lätt att hitta på lagret. Även hennes kontor var ordningen själv. Det här blev bara bättre och bättre. Lotten tyckte att jag skulle vara så mycket som möjligt ute i butiken de första dagarna. Gå runt och plocka lite bland kläderna och lära mig hitta. Hon berättade också att jag skulle få 20% rabatt på alla mina egna inköp. Några speciella arbetskläder fanns det inte, men 4 ggr om året skulle jag få en komplett uppsättning "arbetskläder". Jag var helt nöjd med de villkoren. I bakgrunden hörde vi en kyrkklocka slå ett slag, och Lotten gick för att låsa upp.

Den första kunden anlände och nickade mot mig innan den styrde stegen mot en ställning med kjolar. Lotten gled diskret upp vid sidan om kunden och de inledde ett samtal. Jag förstod att det var en stamkund, och vid första bästa tillfället vände sig Lotten mot mig och sade till kunden

Anita köpte sin kjol, och vi kunde notera dagens första inköp. Jag kände mig också nöjd med min debut. Anita hade verkligen uppfattat mig som en kvinna, ingen tvekan om det. Lotten kunde heller inte låta bli att kommentera mitt framträdande. Vi fick en stund för oss själva innan nästa kund dök upp. Strax efteråt kom det två i sällskap, så nu måste jag ta lite mer aktiv del i försäljningen. Eftersom Lotten höll på med första kunden, gick jag de två nya till mötes.

Jag noterade deras önskemål och gick mot ställningen med de vita blusarna. På vägen dit försökte jag uppskatta hennes storlek, så redan när jag hittade en blus att visa upp, så var jag noga med att det blev i rätt storlek. Den föll inte i smaken, men kvinnan hade noterat att storleken var hennes så hennes tonfall var mycket mildare när hon fortsatte

Det märktes genast att jag prickat rätt. Hon tog den till sig och höll upp den mot kroppen. Mamman nickade gillande och efter några snabba ögonkast oss emellan, så travade hon i väg till provrummet. Efter en stund bakom draperiet klev hon ut. Blusen passade verkligen till både henne och kjolen. Den vackert broderade kragen gav fin kontrastverkan mot hennes rödbruna axellånga pagefrisyr, och genom det tunna tyget lyste hennes bara bröst tydligt. Hon hade märkt det själv för hon kommenterade

Vi gick iväg till avdelningen för underkläder och jag började leta lite försiktigt bland alla olika behåar.

Samtidigt som jag letade efter ett måttband vände hon sig mot mig och sträckte upp armarna. Hennes bröst stramade mot det tunna tyget och bröstvårtorna pekade uppnosigt mot mig. Jag hittade ett måttband och sträckte mig runt hennes kropp. När jag sedan höll ihop måttbandet vilade hennes bröst mot mina händer. Jag fick stålsätta mig själv för att inte tappa fattningen utan koncentrera mig på måttagningen.

Jag hade sett rätt. Hennes mått var runt 80, och kupstorleken var given. Tillsammans letade vi igenom ställningen och till slut hade vi några som hon försvann med in i provhytten. Några minuter senare påkallade hon min uppmärksamhet, och jag gick fram till provhytten. Hon behövde råd om hur de satt, och även få bekräftat att det var rätt storlek. Inför mina ögon bytte hon mellan de tre olika modellerna samtidigt som hon påpekade olika detaljer

Jag efterföljde hennes önskemål, men var noga med att inte trampa över någon osynlig gräns. Till slut hittade vi fram till rätt modell. Den provade hon också tillsammans med blusen. Nu var Lotten klar med sin kund och ställde sig diskret en bit ifrån. Kunden och hennes mamma var mycket nöjda med det de såg. De behövde inte lång betänketid, utan bestämde sig för att köpa både blusen och behån. Hon försvann bakom draperiet igen för att byta om. Mamman och jag gick till kassan och jag började stämpla in priserna. Dottern kom med varorna och jag vek ihop blusen snyggt och lade den i en kasse tillsammans med behån. Innan vi slutförde inköpet undrade jag om inte hon behövde några strumpbyxor också. Hon blev glad att jag påmint henne, så ett par tre Wolfordstrumpor följde med ner i kassen. Hon betalade kontant och tackade för hjälpen innan hon tog sin mamma under armen och gick iväg. Lotten kom omedelbart fram till mig

Det var en ständig ström av kunder som passerade genom hennes affär. Jag började förstå varför hon behövde hjälp. För det mesta hann Lotten ta hand om kunderna själv, men vid några tillfällen hoppade jag in och hjälpte till efter bästa förmåga. Jag blev mycket förvånad när så Lotten började förbereda för stängning. Hade verkligen en hel dag runnit undan? Vi hjälptes åt att räkna dagskassan, och jag fick tillfälle att se lite av den andra delen av mitt arbete. Vi hade tydligen haft en bra dag, för Lotten såg nöjd ut när hon presenterade hur stor dagskassan blivit. Vi stängde till överallt och gick tillsammans tvärs över gatan och stoppade pengarna i bankfacket. Lotten hade tidigare under dagen undrat om hon fick bjuda mig på middag, så här på min första dag, och när jag tackat ja, fick jag reda på att det skulle bli hemma hos henne. Lite orolig blev jag inför mötet med hennes make och barn, men Lotten försäkrade att allt skulle gå bra.

Efter en kort färd genom staden hamnade vi i en villaförort. Lotten rattade bilen säkert fram till ett gult hus. En välkomnande trädgård låg framför huset och Lottens två döttrar lekte på gräsmattan. Så fort vi stannat var de framme vid bilen och gav sin mor en kram. De tittade lite blygt på mig innan Lotten hann presentera mig. Mycket väluppfostrat gick de fram till mig, neg och sade sina namn, Maria och Malin. Efter presentationen drog de iväg med oss mot huset. Halvvägs fram så öppnades dörren och ett litet yrväder skuttade ut. Det var Lottens son, som lika väluppfostrat kom fram och presenterade sig. Han hette Mattias. I kölvattnet dök Leif, maken, upp och vi blev vederbörligen presenterade för varandra. Det kändes minst sagt underligt att bli presenterad som kvinna för en man i min egen ålder. Instinktivt kände jag dock att ingen i Lottens familj reflekterat att jag var någon annan än den jag utgav mig för.

Leif tog genast kommandot och förde mig till husets baksida. Alla de övriga följde i vårt släptåg, ivrigt berättande för Lotten hur deras dag hade förlöpt. Vi rundade hörnet på huset och framför oss låg deras altan med middagsbordet färdigt. Vi slog oss ner och likt hungriga vargar grep vi oss an uppgiften att länsa faten. Till min stora förvåning så lyckades vi också. Inte en smula fanns kvar. Ungarna hade snabbt försett sig och sedan skuttat iväg på nya äventyr. Vi tre övriga satt kvar ända fram till att det lilla av skymning som fanns kom och med den lite kvällskyla. Vi gick in i huset och gjorde husesyn, innan jag fann det lägligt att dra mig hemåt. Leif och Lotten ville bjuda på taxi, men jag tackade nej. Efter att ha tackat för en underbart trivsam och trevlig kväll gick jag ner mot busshållplatsen.

Min första vecka som butiksbiträde i en dambutik var nu genomförd. Dagarna hade gått fort, och jag lärde mig nya saker varje dag. Jag utnyttjade också min personalrabatt. Det var ingen hejd på mig, men jag tyckte nog ändå att jag valde vettiga saker. Lotten hade också övertalat mig att köpa både baddräkt och bikini inför den stundande badsäsongen, så nu var jag rikligt och korrekt utrustad. Jag hade också vant mig vid mina bröstproteser, och de var nu ett med mig. En dag hade jag, på Lottens uppmaning, provat att vara utan behå, och det var en ny och annorlunda känsla. På något underligt vis så kändes blusens friktion mot proteserna genom dessa och jag fick en känsla av att dom var verkliga och var en del av mig.

Efter arbetet hade jag rört mig runt i staden och upplevt en härlig känsla att få se allt ur ett kvinnligt perspektiv. Jag hade funnit stort nöje i att gå i parkerna, längs gatorna och röra mig bland allt folk. Jag slank in på caféer, eller satt på en parkbänk. Tittade i skyltfönstren och fann att jag började jämföra med Lottens sortiment. Jag märkte också att jag blev mer observant på vilka kläder och klädkombinationer damerna hade på sig. Deras utseende betydde inte lika mycket nu, i min kvinnliga skepnad, som det hade betytt för mig som man. Helheten, kombinationen av kläder, stil och utseende blev ett viktigare mått på skönheten än bara ansiktets drag, eller kroppens mjuka böljande former.

I samma takt som mina egna upplevelser av omgivningen förändrades märkte jag att omgivningen också såg annorlunda på mig. Det var en annan sorts blickar jag fick nu, både av män och kvinnor. Männen sökte mitt ansikte och mina former, kvinnorna min stil. Jag blev pinsamt medveten hur mina egna blickar, som man, måste ha känts för en passerande kvinna. Till viss del var det ju en positiv upplevelse att känna denna forskande blicken, men den bestående känslan var ändå att det vara bara mitt skal som var intressant. Jag log brett inom mig när jag tänkte på hur lite det yttre visade, av människan som fanns innanför skalet.

Kapitel 4

På lördagsmorgonen hade jag tänkt sova ut efter en lång och stimulerande vecka, men den pockande känslan att det fanns så mycket mer att uppleva som kvinna gjorde att jag steg upp lika tidigt som vanligt. Efter en livgivande frukost, i morgonsolen ute på balkongen endast iförd ett nattlinne, hade jag hoppat in i duschen. Efter hårtvätten hade jag följt Monikas anvisningar och masserat in läggningsvätska innan jag började rulla upp håret. Det var jobbigt att stå med armarna högt upp i vädret och försöka få styr på alla hårtestar där i nacken. Jag hade lagt håret själv en gång tidigare i veckan, och kände att handgreppen nu började sitta. Men allt tog sin rundliga tid och det var nästan nödvändigt att ta en ny dusch efter denna ansträngning. Jag satte emellertid på mig mina underkläder och drog mig ut på balkongen igen. Nu kändes solen riktigt varm mot husväggen, och i väntan på att håret skulle torka lutade jag mig tillbaka i min solstol och njöt.

Ett signalhorn från gatan nedanför fick mig att rycka till. Jag tittade på klockan och upptäckte till min förvåning att jag måste ha somnat till, och sovit i över 1 timme. Jag kände på håret och det hade torkat. Väl tillbaka i badrummet tog det mig inte lång stund att få bort spolarna och kamma ut håret. Jag blev riktigt nöjd med resultatet, även om det givetvis inte höll Monikas klass på arbetet. En av de klänningar jag köpt trädde jag på min kropp och fötterna slank ner i ett par bekväma sandaletter. En snabb sminkning och ett antal bijouterier placerades runt min hals och mina handleder. De örhängen som Monika satt dit fick duga, men jag påminde mig själv att jag borde titta ut några fler varianter. Sist så droppade jag lite parfym på mig och fyllde min handväska innan jag gjorde sista kollen i hallspegeln och steg ut i trapphuset.

Precis samtidigt öppnades dörren tvärs över och min granne tittade ut. Jag ryckte till, men återfann snabbt mig själv. Grannen tittade forskande på mig när jag omsorgsfullt låste alla låsen. När jag var klar och på väg att gå frågade den gamle mannen

Utanför ytterdörren sjöd staden redan av ett myllrande liv. Affärerna hade redan öppnat, och jag slank in hos Lotten för att kolla hur kommersen gick. Lotten och hennes helgextra var där, så jag blev presenterad. Nästa lördag var det min tur att jobba med henne, så det var ju bra att vi fick träffa varandra innan. Jag blev inte kvar länge, utan det var andra saker som fanns i mina tankar. Vi sade hej till varandra och jag fortsatte ivrigt min vandring. När jag kom fram till de stora affärsgatorna tog jag det lite lugnare och började titta in i de affärer som verkade intressanta. På min inköpslista fanns mest smink och bijouterier, men även skor var något som jag behövde komplettera.

När jag kom in på ett av varuhusens skönhetsavdelningar stod det långa rader av välsminkade damer och erbjöd mig sina tjänster. Jag höll mig dock avvaktande och gick runt bland montrarna och funderade över färger och funktioner. Allt var så nytt och främmande. Kajalpennor, fransborstar, nagellack, coverstick, underlagskräm etc. Jag hade mycket att lära och fundera över innan jag vågade ta någon närmare kontakt. Mycket lärde jag mig genom att bara stå och lyssna på konversationen mellan kund och säljare. Några varianter av läppstift, ögonskugga och nagellack kunde jag dock köpa utan rädsla att göra bort mig.

Min mage började tala om att det var dags för mat, så jag drog mig ut på stan igen för att hitta ett ställe att inta min lunch på. Jag hittade en trevlig liten servering och ställde mig i matledet. Efter att ha fått min mat letade jag upp ett bord. Än så länge fanns det gott om platser, men lokalen fylldes snabbt. Jag hade därför inte hunnit långt in i min lunch innan två kvinnor i min egen ålder kom och frågade om platserna bredvid mig var lediga. Jag slog ut med armarna och visade att de gärna fick slå sig ner. De började genast att prata med mig och berättade flitigt om sina egna lördagsstrapatser. Jag fick reda på att de hette Annika och Elisabeth och bodde här i staden. Nu var det ute för att hitta klänningar till kvällens festligheter. Annika hade flyttat in i en stor lägenhet, ett arv från en släkting, och nu skulle inflyttningen firas. Det gällde att passa på innan lägenheten fylldes av allehanda möbler etc. De hade bjudit sina närmaste vänner på lite mat och dans. Jag fick höra hela deras planering och deltog själv med en del synpunkter.

Vi avslutade vår lunch och lämnade bordet som snabbt fylldes av nya gäster. Utan att dröja på stegen drog Annika iväg med oss två till en affär några kvarter bort. Uppenbarligen hade hon varit här tidigare, för hon gick rakt fram till en ställning och plockade bland kläderna där. Efter lite letande hittade hon en kort ljusgul ärmlös klänning som hon höll upp mot sin slanka kropp. Vi nickade gillande och hon försvann in i ett provrum. Den satt verkligen fint. Färgerna passade henne perfekt och de smala axelbanden framhävde hennes vackra axelparti. Hon bestämde sig genast och vi kunde dra vidare för att se på Elisabeths favorit.

När även Elisabeth provat och bestämt sig fann jag det för gott att återvända hem. Jag hade ju en del att bestyra innan jag skulle vara hos Annika vid 7-tiden. På vägen hem passerade jag en blomsteraffär och införskaffade en krukväxt att ha med mig. Väl hemma så gjorde jag i ordning ett varmt härligt bad och droppade i lite av den badoljan som en försäljare lockat mig att köpa. Jag hade också fått ett varuprov på en ansiktsmask, och medan vattnet fylldes på i badkaret följde jag bruksanvisningen och lade på masken. Sedan gled jag ner i det heta vattnet och lät de väldoftande oljorna tränga in i kroppens alla porer.

Oljorna måste ha gjort underverk, för huden kändes len som sammet när jag steg upp och frotterade mig. Jag knöt handduken sedesamt runt min överkropp innan jag började ta bort ansiktsmasken. Det kändes nästan som om huden följde med, men mynnade strax ut i en härlig känsla av renhet. Jag gick in i sovrummet och började plocka bland mina kläder. Ett helt set med underkläder, som jag införskaffat i veckan, blev mitt val. Sedan återstod problemet med resten. Jag hade några klänningar att välja mellan, och slutligen fastnade jag för en hellång ärmlös klänning i mjukt följsamt tyg. Den var gul och med ett diskret blommönster. Det elastiska tyget smet åt runt min kropp och framhävde mina former. Det var sedan dags att ta itu med sminkningen, och jag prövade lite djärvare färger nu eftersom kvällen närmade sig.

Det blev lite stressigt på slutet, så för att hinna i tid beställde jag en taxi. Chauffören höll artigt upp dörren åt mig och såg till att hela klänningen var innanför innan dörren stängdes om mig. Jag tror också han tittade lite extra på mina höga sandaletter med bara några få tunna remmar som höll foten på plats. När han satte sig tillrätta vid förarplatsen fick han adressen, och vi for iväg. Han höll hela tiden uppsikt på mig i backspegeln, och jag blev väldigt smickrad över denna uppmärksamhet. För att ge honom lite "återbäring" öppnade jag min handväska och tog upp mitt läppstift och en liten spegel. Sedan bättrade jag på mina läppar och putade ordentligt med munnen. Jag avslutade sedan hela proceduren med att droppa lite av min parfym mellan mina bröst, och jag riktigt såg hur han sträckte på halsen för att kunna se ner mot min klyfta.

Vi kom fram till Annikas adress och han hjälpte mig lika artigt ut ur bilen. Med lite extra svaj i höfterna gick jag mot ingången och tog hissen upp till 5e våningen där Annika bodde. Värdinnan själv kom och öppnade och hon tittade avundsjukt på min klänning. Den var bedårande intygade hon. Jag överlämnade min blomma och vi gick in i lägenheten. Några gäster hade redan kommit, och jag blev presenterad för dom. Alla var i min ålder, och det var ungefär lika många killar som tjejer. Under den närmaste halvtimmen ringde det nästa oavbrutet på dörren och gästerna samlades en efter en. Till slut var vi säkert över 20 personer samlade när Annika klappade i sina händer och hälsade oss välkomna.

En härlig buffé var uppdukad i ett av rummen, och sedan fick var och en söka sig en plats att äta sin mat. Jag hamnade ute på balkongen tillsammans med Elisabeth och två av killarna, Daniel och Lennart. Vi satt där och småpratade och njöt av utsikten mot en av parkerna i staden. När tallrikarna var tömda gick vi in för att fylla på dessa och söka nya personer att prata med. Lennart såg en kompis en bit bort, och drog med mig dit. Det hela var som en dröm. Jag umgicks otvunget med vilt främmande människor och ingen verkade misstänka det minsta att jag verkligen inte var kvinna. Tvärtom fick min klädsel och min kropp många beundrande blickar.

Efter ett par timmar så ändrades den stillsamma musiken i högtalarna, och ersattes av lite mer svängiga rytmer. Lennart, som inte vikit från min sida, frågade om lov och han tog mig sedan ut på det iordningställda dansgolvet. Efter en liten trevande inledning, mest beroende på min ovana att inte få föra, kom vi igång riktigt bra. Lennart var en utsökt dansare och vi snurrade runt så det stod härliga till. Svängiga låtar växlades med lugna och det kändes verkligen skönt att bli omsluten av en kraftig famn och bli varligt förd runt på det lilla dansgolvet. Det dröjde heller inte länge innan mina olika kavaljerer började ta sig lite större friheter och låta sina händer utforska min kropp. Det hela kändes enbart skönt och jag upplevde aldrig att någon förföll till ohämmat tafsande, utan det skedde med stor känsla och finess. Jag hade väl aldrig kunnat ana att jag skulle få uppleva denna situation "från andra sidan". Jag hade ju själv, många gånger, under danskvällar låtit mina händer göra strövtåg på vackra kvinnokroppar. Flera gånger hade dessa strövtåg lett till vidare förnöjelser, och nu fick jag en liten inblick i vilka signaler och känslor som väcktes till liv hos kvinnorna. Jag förstod också så väl de känslor som väcktes när den osynliga gränsen passeras, och smekningarna blir ett obehagligt tafsande. Men mina kavaljerer trampade aldrig över gränsen, utan jag kände mig bara som en mycket åtråvärd varelse.

Annika hade visserligen tagit reda på att grannen under inte var hemma, men vi avslutade ändå dansen i hyfsad tid. En liten vickning dukades fram innan gästerna började droppa av. Lennart förhörde sig om vart jag bodde, och när det visade sig att vi bodde åt samma håll erbjöd han sig att följa mig hem. Det var inte så långt mellan Annika och mig, så vi valde att gå genom den ljumma och ljusa sommarnatten. Han hjälpte mig på med min kofta och efter att ha sagt tack och adjö till Annika försvann vi ut på de folktomma gatorna. Vi hade bara gått ett halvt kvarter när hans hand sökte efter min och jag lät den komma. Under tystnad gick vi sedan vidare och det dröjde inte länge förrän vi stannade utanför min port. Vi småpratade lite och innan vi skildes åt böjde sig Lennart fram och kysste mig på munnen. Det hela skedde så varligt och fint att jag bara tog emot det hela utan att tänka på mitt rätta jag. Jag besvarade nog dessutom hans kyss och det fick mig att rodna från topp till tå. Lite generat sade jag hej till honom och försvann in genom porten.

Kapitel 5

Lotten och jag trivdes bra ihop. Under veckorna som gått hade vi lärt känna varandra riktigt ordentligt. Hon gillade också att jag hade bra blick för kundernas behov och förutsättningar. Jag hade faktiskt börjat bygga upp en egen liten kundkrets som vände sig till mig för att diskutera sitt klädbehov. Jag hade också kunnat ägna mig åt kontoret en hel del. Trots att det var mycket välskött, hade jag föreslagit, och fått igenom, en hel del förändringar som skulle göra det arbetet mycket mindre tidskrävande. Jag hade också kunnat konstatera att Lotten hade en del ofördelaktiga lån, så med hennes tillstånd tog jag kontakt med banken och bestämde en tid.

Den morgonen var vi extra fina när vi möttes utanför butiken. Båda hade vi mycket korta och snäva fodral med smala axelband. Någon plats för behå fanns inte, så nu var jag verkligen glad för mina självhäftande proteser. Sommaren hade slagit till ordentligt, så några strumpor var heller inte nödvändiga. Nu lyste våra klarröda naglar i all sin prakt på våra fötter och verkligen framhävdes av våra lätta sommarskor. Jag hade, några dagar innan, varit hos Monika och permanentat mitt hår, så det var också helt perfekt. En lätt men ända vacker sminkning hade blivit pricken över i-et. Nu var vi redo att förhandla om bättre lån. Vi jobbade ett par timmar i butiken, innan Karin, Lottens helgextra, kom in för att jobba några timmar.

Vi kom fram till det stora bankpalatset och stegade målmedvetet fram till receptionen. Flera kunder tittade längtansfullt efter oss, vilket gjorde att vi sträckte på oss ännu mer. Kvinnan i receptionen lyssnade på vårt ärende innan hon tog tag i luren och slog några siffror.

Receptionisten neg nästan i telefonluren. Direktör Stigberg måste vara en väldigt hög tjänsteman eller omgärdad med högsta respekt. Vi blev nästan knäsvaga när vi tänkte på vårt ärende, han verkade vara en hårdför man.

Vi fick vänta en stund innan direktören anlände. Det var en liten satt man runt de 60. Hans kostym var av senaste snitt och givetvis kritstrecksrandig. Kavajen var dubbelknäppt och stramade en del över den tilltagande magen. Kvinnan i receptionen nickade åt vårt håll och med ett försök till leende styrde han stegen mot oss. Vi kände inom oss att saken nog inte skulle bli så lätt som vi trott. Innan vi hann resa på oss så såg vi att hans blick, för en kort sekund, lämnad våra ansikten och gjorde sig en färd ner längs våra kroppar. Den fastnade en stund vi klänningens slut, som nu knappt dolde våra trosor. Vi reste på oss och slätade till våra fodral innan vi gick honom till mötes.

Efter presentationen fördes vi in till ett sammanträdesrum. Vi kom in i ett stort rum med massor av ädelträ på väggar, golv och möbler. Det var ett rum som utstrålade massor av potens. Här inne lekte bara de stora grabbarna. Här var det makten som talade. Vi blev anvisade några platser, och sedan gick han till andra ändan av bordet och tryckte på några knappar.

Efter bara några sekunder kom en yngre kvinna i klanderfri klädsel, vit blus och grå kjol som slutade strax nedanför knäna, in och överlämnade ett antal papper till direktören. Sedan avlägsnade hon sig och vi var åter ensamma. Direktör Stigberg gjorde klart att det nu var vår tur att framlägga vårt ärende.

Men en rejäl tupp i halsen inledde jag med en liten bakgrund. Jag kom sedan raskt in på den lånebild som Lotten hade, och redovisade våra motiv till att vissa förändringar var önskvärda. Jag såg på direktören att han lyssnade intresserat, så jag började känna mig mer säker. Jag hade tagit fram ett digert material, och redovisat allt i prydliga tabeller, och reste därför på mig och gick över till hans sida av bordet för att överlämna allt vårt material. Han tog emot det och studerade siffrorna en stund i tysthet.

Vi satt tysta och väntade på hans reaktion. Han bläddrade fram och tillbaka i bunten av papper och nickade ibland. Sedan vände han sig mot oss

Nu kände jag på mig att vi hade kommit en bra bit på väg. Lotten och jag hade resonerat om vilka villkor vi borde kunna uppnå. Hans affärsmässiga inställning sade mig dock att han var en tuff förhandlare, och att skulle vi uppnå vårt mål, så måste även vi vara tuffa. Jag replikerade därför omedelbart och krävde nästan dubbelt så stor sänkning som vi hade satt som vårt mål. Utan att röra en min mottog han vårt bud. Jag började nästan tro att jag tagit till för mycket när han tog till orda

Nu kände jag säker mark under fötterna och kunde spela ut. Han fick våra motiveringar och vi sparade inte på något av vårt krut. Men det verkade ge resultat. När jag slutade blev det åter en stunds tystnad innan han reste på sig och åter gick fram till snabbtelefonen.

Fröken Johansson kom in och hade återigen en bunt med papper med sig. De samtalade tyst en stund och sedan försvann hon ut.

Lotten och jag tittade på varandra och log. Sedan vände vi oss mot honom och nickade vårt ja.

Direktör Stigberg visade sig nu från en helt annan sida. Han var en mycket artig och uppmärksam värd. Verkade nästan lite stolt över att få eskortera oss till deras lunchrum. Vi gick förbi alla väntande matgäster och kom fram till deras gästmatsal, där vi blev kungligt uppvaktade. Vi fick reda på att han hette Per i förnamn och att han snart skulle gå i pension. Det var faktiskt hans sista månad på jobbet, och han tyckte att bättre än så här kunde väl hans tid inte sluta än att få hjälpa två så vackra damer i sin yrkesutövning. Vi sög tacksamt i oss allt smicker och berättade lite om verksamheten. Han ställde många intressanta frågor till oss och vi hade ett givande lunchsamtal. När vi kom tillbaka till sammanträdesrummet låg alla papper snyggt uppradade, och efter en kontroll av siffrorna signerades avtalet av både Lotten och direktör Stigberg. Vi tog sedan varandra i hand och han följde oss till dörren där vi skildes åt.

Så fort vi kommit utom synhåll överföll Lotten mig. Jag fick en jättekram och hon log med hela kroppen. Den här uppgörelsen betydde att mycket mer av en kunds pengar stannade hos henne. Hon skulle därmed kunna bli ännu mer konkurrenskraftig och utveckla sin verksamhet vidare. Hon fortsatte

Strålande som två stjärnor återvände vi till butiken och vårt dagliga värv. Eftersom det var onsdag, så skulle Monika och Lotten ut på sitt sedvanliga äventyr. Lotten frågade om jag ville följa med och det gick jag gärna med på. Monika kom och Lotten kunde omedelbart förmedla den goda nyheten om lånen. Monika undrade sedan lite försynt om jag inte kunde ta mig en titt på hennes lån också, vilket jag gärna kunde göra. Hon synade sedan av mig och konstaterade att hennes insatser på mitt hår tydligen hölls sig så som den borde och jag kunde inte annat än hålla med om att resultatet var med beröm godkänt. Nu hörde vi klockorna slå och vi skyndade oss att stänga.

Kapitel 6

Till skillnad från övriga onsdagskvällar så var inte denna kvällen oplanerad, eller rättare, bara en visste något. Lotten var lite hemlighetsfull, men hade ett bestämt mål i sikte. Efter en snabb uppfräschning packade hon in oss i en taxi. Vi kunde inte höra adressen så även resmålet var ännu så länge en hemlighet för oss. Vi for ut genom staden och kom ut på landsbygden. Monika och jag tittade undrande på varandra men sade inget. Efter en stunds åkande började trafiken tätna. I varje korsning stod det bilar och fyllde på den lilla karavan som bildats. Bilarna var fyllda av glada människor och när vi kom upp på ett backkrön såg vi hur en mängd kulörta lyktor glimmade i kanten av en äng. Dit var alla bilar på väg. Raska gossar for omkring och visade in alla bilar i snörräta rader. Vi som kom i taxi kunde åka ända upp till ingången. Chauförren log sitt allra bredaste leende när han önskade oss en trevlig kväll och sakta började rulla tillbaka mot staden.

Monika och jag tittade glatt på varandra innan vi tog Lotten i varsin hand och drog oss upp mot ingången. Spridda visslingar hördes från bilarna längs vår väg och vi lät våra rumpor gunga till lite extra för att visa att vi uppskattat deras munterhet. Vid ingången betalade Lotten för oss alla tre och vi fick prydliga stämplar på våra händer som bevis för vår betalning. Väl inne på området drog vi oss direkt mot ett tält som det kom ljuvliga dofter ifrån. Från ett antal grillar steg den härliga doften av grillat kött upp, och i ett huj hade vi blivit försedda med varsin tallrik som innehöll en präktig köttbit. I den andra handen fick vi varsin dryck och sedan Lotten, än en gång, stått för notan försökte vi hitta en plats att slå oss ner på.

"Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum" är en liten ramsa som visade sig äga sin riktighet. Några herrar såg vårt sökande, och genast hade det bildats tillräckligt stor plats mellan dom för oss att sitta på. Något överförfriskade var de redan, men vi verkade ju vara på god väg dit, så vi bänkade oss frejdligt mellan dessa levande biffar. Grabbarna var mer än hjälpsamma i sin iver att få oss tryggt på plats. Händerna fanns överallt för hjälpa till så att vi inte ramlade av bänken (hur nu detta överhuvudtaget skulle vara möjligt mellan dessa stabila "bokstöd"). Efter en lika hurtig och glad presentation fick vi möjlighet att njuta av maten. Den var utsökt. Våra nyblivna kamrater kunde berätta att köttet verkligen var färskt. En bonde i trakten stod för köttet, så det var inte många dagar sedan den här kon hade betat på ängarna här runt i kring.

Grabbarna ägde verkligen ett trevligt sinne för humor. Vi skrattade och njöt i fulla drag av alla de berättelser som de producerade på löpande band. Inte minst fick vi stadsbor våra slängar av deras vassa tungor. Allt skrattande i kombination med intaget av "likvida" medel gjorde att våra blåsor snart gjorde sig påminda. Vi ursäktade oss för att leta reda på stället där vi kunde lätta på trycket. Vi fann en diskret skylt som det stod "Damer", textat med grov pensel på en plankbit, på och vi följde den. Efter några meter dök en stor presenning upp, spänd mellan två träd, och när vi kom bakom den blev vi stående och fnittrade till. "Toaletten" bestod av en lång planka med ett antal hål i. I framkanten hängde ett plastskynke och vid varje hål fanns det en pappersrulle. Ett antal hål var redan upptagna, så här vilade inga ledsamheter utan behoven utfördes snabbt och effektivt utan blygsel. Mitt emot bänken hängde en slang som det ständigt rann en stråle vatten ur. Det var tvättstället.

Vi återvände raskt till grabbarna som ivrigt väntade på oss. Musiken hade nämligen börjat spela, och här fick ingen tid förspillas. Glada toner från fiol och dragspel mötte oss kring den lövade dansbanan. En hambo stod på programmet och utan några krusiduller tog min kavaljer tag kring min midja och förde mig ut i dansens virvlar. Min lätta sommarklänning svajade käckt i svängarna och visade upp mina bara ben, ända upp till kanten på mina spetsprydda trosor. Avslutningen på dansen blev en upplevelse. På sista takten lyfte Magnus, min kavaljer, mig rätt upp i luften, och höll mig där på raka armar. När den första chocken lagt sig såg jag att allt kvinnfolk befann sig i samma situation. En inofficiell tävlan var inledd vem som kunde hålla sin dam i luften längst. En efter en segnade sakta ner och till slut var vi bara några kvar där uppe i luften. Då fick Magnus ge sig och snart var det bara en kvar som inhöstade sina välförtjänta applåder och en stolt kram och puss från sin dam. Jag gav Magnus en uppmuntrande kram också. Han var ju i alla fall inte sämst i vare sig denna gren eller hambo för den delen.

Trots den rejäla kroppshydda som dessa grabbar gick omkring och bar på, så rörde de sig, lätta som fjädrar, på dansgolvet. Låtarna avverkades i aldrig sinade ström och kavaljererna byttes ut med jämna mellanrum. Jag såg bara till Lotten och Monika som hastigast i pauserna mellan danserna, övrig tid befann vi oss i famnen på någon kavaljer. Till slut annonserade i alla fall orkestern att det var paus, och vi drog oss tacksam mot serveringstältet för att skaffa oss något att dricka. Vi nådde emellertid inte ända fram innan våra första kavaljerer fångade in oss och försåg oss med något drickbart. Att det var något hemmagjort förstod vi, men det verkade som om vi ändå fått den klart utspädda varianten. Varligt men bestämt förde de oss ner bakom dansbanan och fram till kanten av den sjö som låg där. Vi satte oss ner och njöt i den varma kvällen. Solen, som nu försvunnit bakom träden, färgade himlen röd. Några fiskar slog i vattnet och bröt den spegelblanka ytan. En liten vindil kilade in mellan träden, och när jag huttrade till lade Magnus sin breda arm runt mina bara axlar och makade mig lite närmare honom. Jag tog tacksamt emot hans skydd och lade mitt huvud på hans axel. Hans fria hand sökte sig ner längs min kropp och hamnade så småningom på mina nakna lår. Efter några lätta smekningar började han söka sig in under min klänning, men varsamt och utan att såra, lade jag min hand på hans och manade den till stillhet. Hur länge vi satt där har jag ingen aning om, för inte ens när musiken återigen satte fart rörde vi på oss. Till slut började det dock spritta i grabbarnas dansanta ben så vi återvände för att återigen träda in i de dansandes glada gäng.

Kvällens sista dans annonserades och vi fann våra kavaljer väntandes på oss. En stillsam vals avslutade kvällens dansande och vi drog oss mot bilarna. Som riktiga gentlemän erbjöd de oss skjuts in till staden och vi avlevererades snyggt och prydligt vid våra adresser. Trots det härliga och omfattande programmet, så var ändå klockan inte mer än strax efter midnatt. Så mycket trevligare det var när dansen började i tid. Men traditionen var ju lite annorlunda så här en vardagkväll och på landet. De flesta skulle ju upp tidigt för att se om sina djur, och där fanns ingen acceptans för en lite senare start på dagen.

Jag hade däremot sådan tur att min lediga dag inföll den dagen. Solen lyste från en klarblå himmel, så jag bestämde mig för att åka och bada. Jag ville gärna ha lite sällskap, så på chans ringde jag till Annika. Jag hade tur. Hon hade också några dagar ledigt, faktiskt hade hennes semester just börjat, och den mesta tiden gick åt att fixa lägenheten. Hon tog gärna ett avbrott i arbetet. Dagen såg ändå ut att bli för varm för att kunna hålla sig inomhus. Vi bestämde platsen för vårt möte och hon kom och hämtade mig i sin lilla röda opel. Vi for ut genom det vackra landskapet tills vi kom till en havsvik med ett utmärkt bad. Mängder av människor hade samma mål i sikte så vi fick snällt inordna oss i kön fram till parkeringsplatsen. Därifrån ringlade sig en färgsprakande orm fram mot de gröna gräsmattorna och den inbjudande sandstranden. Väl framme vid gräset spred sig alla, likt en solfjäder, ut över den tillgängliga ytan och mutade in sitt revir för dagen. Den egna platsen ramades snart in av allsköns blandning av kläder, badringar, filtar, matkorgar och andra tillbehör.

Annika och jag hittade en plats nära stranden och bredde ut varsin stor handduk. Jag hade redan min bikini på mig, så jag kunde snabbt inta ryggläge och låta solen frottera sig mot min hud. Annika bytte snabbt om, i skydd av en handduk, och sträckte sedan ut sig bredvid mig. Med jämna mellanrum vände vi på oss samtidigt som vi låg och småpratade. När temperaturen antagit alltför höga värden, fann vi det för gott att svalka av oss lite. Snabbt fick vi på oss våra baddräkter och gick ut i det ljumma vattnet. Vi gillade tydligen båda att simma, så vi sträckte ut oss i vattnet och simmade iväg längs stranden. En bit ut låg en liten kobbe, så vi bestämde oss för att simma dit. Det tog en liten stund, så väl framme där klev vi upp på den och vilade en stund innan vi skulle simma tillbaka. På baksidan, ut mot havet var vi helt skyddade från insyn, så innan jag visste ordet av hade Annika tagit av sig sin baddräkt och lagt den vid sidan om sig. När hon sträckte ut sin vackra nakna kropp på klipphällen vände hon sig till mig och sade uppfordrande

Jag började sakta ta av mig baddräkten. När jag blottat mina bröst utbrast hon häpet

Jag följde hennes uppmaning och sträckte ut min kropp bredvid henne. Vi fortsatte att prata och jag fick berätta hela min historia. Hon var en god lyssnerska och avbröt mig bara när det fanns något att fråga om. När ämnet var uttömt kände vi oss mogna att återvända. Vi drog på oss baddräkterna, som nu torkat, och gjorde oss redo att dyka i. Just innan vi skulle hoppa i stannade Annika upp och skakade på huvudet

Dröm blir ibland verklighet, se bara på mig, svarade jag innan jag dök ner i det friska avsvalkande vattnet.

Kapitel 7

Dagarna på jobbet blev nu mer stillsamma. Det märktes att svenska folket nu hade farit på semester. Lotten började med sina förberedelser inför de fyra veckor som hon stängde under sommaren. Hennes kundkrets fanns i närheten, och när de drog iväg ut på landet, så det var bara slöseri med resurser att ha öppet. Vi hade inte diskuterat våra semesterplaner tidigare, utan det var först vid stängningen en dag som frågan kom upp. Jag hade inget bestämt alls, utan tänkte vara kvar i stan och göra en del utflykter. Jag tyckte det fanns så mycket att utforska och lära känna i min nya skepnad. Lotten höll sig mest stilla och tyst, och lyssnade på mina planer. Vi stängde sedan till affären och vinkade glatt åt varandra innan vi drog oss åt varsitt håll. Morgonen därpå anknöt Lotten direkt till vårt samtal kvällen innan

De återstående dagarna gick till stor del åt till att planera resan. Det pirrade till extra i min mage när jag tänkte på hur nära jag skulle leva och bo deras familjer. Jag hade fått se bilder på båten. Egen hytt skulle jag få, men det var ju ändå trångt, och många utrymmen delades ju av flera. Dessutom med ett antal nyfikna barn runt fötterna så fanns det nog förutsättningar för ett riktigt äventyr. Lotten förstod mina synpunkter, men lovade att hon och Monika skulle finnas tillhands för att hantera barnens nyfikenhet. Deras män hade fått reda på allt, och givetvis blivit förvånade, men inte ändrat uppfattning att jag skulle följa med. De hade nog tvärtom blivit lite extra nyfikna på mig.

Dagen för avresan hade nu kommit. Jag hade tagit mig ut till flygplatsen själv, och stod nu, iklädd en kort blommig klänning, och väntade på de övrigas ankomst. Jag tyckte jag varit riktigt duktig med packningen, och hade bara en liten resväska och ett handbagage. Det var tur att jag satt bekvämt tillbakalutad i en fåtölj när dörrarna öppnades in till avgångshallen. Ett berg av väskor uppenbarade sig i öppningen. Sakta men säkert förflyttades berget in mot incheckningsdisken. Nu uppenbarades också ett antal figurer som for runt och höll i väskorna så att berget inte föll ihop. Det var mitt resesällskap som hade anlänt. Trots att svetten rann av ansträngning sken de upp vid åsynen av mig. Alla släppte vad de hade för händerna och gick mig till mötes. Ett brak bakom dem förkunnade att berget rasat, men härdade av tidigare resors strapatser gjorde att de bevärdigade inte högen med en enda blick utan fortsatte med lätta steg fram till mig.

Presentationen blev både omfattande och lång. Monikas make Gunnar var först att hälsa på mig, sedan stod deras två barn Erik och Sara strax bakom. De var 10 och 8 år. Lottens make Leif hade jag ju träffat och även deras barn Maria, Mattias och Malin. De var 13, 11 och 7 år. Sist i raden stod Lotten och Monika och efter all presentation pratade vi lite medan barnen och makarna, med stor munterhet, åter ägnade sin uppmärksamhet åt högen av väskor. Liknelsen med ett bombnedslag låg inte långt från sanningen. Mötet med Leif och Gunnar hade varit ett nervöst moment för mig. Hur skulle de uppfatta mig och vilka reaktioner skulle komma. Trots att de visste mitt rätta jag, kändes det som om det var en kvinna de hälsade välkommen. Jag blev omkramad av alla och kände mig verkligen som en kär gammal vän. Vi skulle nog komma att ha kul tillsammans.

När alla väskor var ihopsamlade och förda fram till incheckningen återstod bara det lilla företaget att lotsa tio personer genom alla kontroller och passager. Efter ett antal ihopsamlingar kunde vi dra en lättnadens suck att alla tio fanns på sina platser i flygplanet. Flygresan ner gick utan problem och vi landade på den lilla flygplatsen efter ett antal händelselösa timmar. Vackrast hade varit när vi passerade över alperna. Man kunde se varenda dalgång som låg där nere, likt utmejslade reliefer på en stor platta. Vissa toppar var snöklädda och lyste skarpt emot oss. Det kändes overkligt att se ner på allt det vita och tänka sig att vi inte var långt från värmen kring Medelhavet.

En varm och intensiv sol mötte oss när vi klev ner för trappan. Hettan var nästan besvärande och det svalkade skönt när vi kom in i hallen. Båtägaren stod redo därinne och hans medhjälpare fick slita ont med att föra ut alla väskor. Själva tog vi det lilla lugna och bekantade oss med Aristoteles, vår kapten, och hans besättningsmän Christos och Stefano. I två bilar packades vi in, medan vårt bagage åkte i en liten lastbil. Den lilla karavanen rullade ut från flygplatsen, och det dröjde inte länge förrän vi var omgivna av det grekiska landskapet. På smala vägar färdades vi mot havet, och efter en dryg timmes bilresa såg vi det läckert blåa vattnet mellan kullarna. Den lilla fiskebyn sjöd av liv. Överallt pågick det någon verksamhet. Siestan var över och nu var det kvällsaktiviteterna som stod för dörren.

Karavanen körde ut i hamnen och fram till en ståtlig träskuta. Aristoteles, eller Arto som alla kallade honom, visade att vi nu var framme. Efter en stunds beundrande blickar hälsades vi välkomna ombord. Vi damer fick mycket fin hjälp av besättningsmännen att ta oss ombord. Ingen skulle snubbla eller ramla överbord. Väl uppe på däck så fick alla ta av sig sina skor. Ombord på båten var man barfota eller gick med speciella däcksskor som fanns i alla storlekar. Christos tog hand om barnen och for iväg med dom för att visa deras hytter. Vi övriga tog det lite mer varligt och bekantade oss med övriga utrymmen på båten. Det skulle finnas gott om plats för oss. Många sköna platser fanns det på däck, både för sol och skugga. Ville man skaffa sig lite utsikt så var det fritt att gå en bit upp i en av masterna, där det fanns en relativt stor plattform. Vi misstänkte alla att det skulle bli ungarnas favorittillhåll.

Kabyssen fick vi även se, fast den skulle ju vi inte behöva använda. Stefano skulle laga alla mål mat som skulle intagas på båten. En stor salong fanns bredvid kabyssen, men den hoppades vi att den skulle bli lite frekventerad, för vid fint väder skulle maten serveras på däck. Nu så var det vår tur att komma fram till hytterna. Ungarna tjoade glatt när vi passerade deras hytter. De två killarna hade en 2-manshytt, och de tre flickorna delade på en 4-manshytt. Vi vuxna hade tre fina dubbelhytter till vårt förfogande. Det fanns plats för ytterligare några passagerare, och de skulle komma ombord någon dag senare.

Medan vi tittade på våra hytter bars alla väskor in i respektive hytt. Strax därpå signalerade Arto i mistluren att det var dags att lägga ut. Vi skyndade upp på däck och tittade på när vi stilla och fint gled ut från hamnen och styrde ut mot det öppna havet. När fiskeläget försvann bakom en klippa, kom Stefano med våra välkomstdrinkar. Arto höll ett litet tal, på knagglig engelska, där han hälsade oss välkomna ombord, och att han hoppades att resan skull bli ett rent nöje för oss. Vår bekvämlighet var deras enda lag. Vi fick komma med vilka önskemål som helst, allt skulle de försöka uppfylla. Sedan berättade han hur rutten såg ut och vad som fanns att göra. Det mesta gick ut på vattenaktiviteter, men även några besök på land ingick i utbudet. På några platser kunde flera aktiviteter kombineras, eller utföras parallellt, beroende på intresse. Det såg verkligen välplanerat ut.

Efter informationen så återvände jag till hytten, och bytte snabbt om till bikini och sarong. Jag letade sedan mig upp på ett av däcken och satte mig tillbakalutad i en av alla däcksstolar. Trots att kvällen var i antågande värmde solen gott. Jag fick snart sällskap av de andra och vi njöt av det härliga landskapet som sakta gled förbi framför oss. Arto gick in i en av vikarna och ankrade upp. Här skulle vi ligga stilla över natten, och medan middagen förbereddes kunde vi ägna oss åt bad i den sköna kvällssolen. Ungarna var givetvis snabbast i, men vi andra låg inte långt efter. Det kristallklara vattnet gjorde att man såg ner på botten som säkert låg på 10-15 meters djup. Mellan sina plikter tittade både Arto och de andra två fram för att se på oss och ge oss goda råd hur man skulle göra för att komma ner till botten. Jag fick nog lite mer uppmärksamhet, och gärna handfast hjälp att få in den rätta dykstilen, från deras sida, då de visste att jag var "ensam". Speciellt Stefano verkade intresserad.

Skeppsklockan kallade till samling, och hungriga som vargar bänkade vi oss på fördäck och satte tänderna i de läckra köttbitar som serverades. Vi njöt för hela pengen på en gång. Tom barnen kunde hålla sig stilla och njuta av allt det vackra runt omkring oss. Skymningen kom snabbt och vi satt i skenet från några kulörta lyktor medan en stilla havsbris gjorde att båten vaggade stillsamt fram och tillbaka. Malin, Lottens yngsta dotter, tryckte sig tätt intill mig och somnade strax i mitt knä. En efter en av oss visade tydliga tecken på trötthet, så efter en stund uppsökte vi våra hytter för att få oss lite nattsömn.

Jag vaknade av små tassande steg. Det var Malin som kom in och försökte få lite liv i mig. Ingen annan var vaken, och hon ville bada. Jag gjorde henne till viljes och efter en snabb morgontoalett hoppade vi i havet. Vi busade och förde ett sådant oväsen att resten av gänget också vaknade upp och hoppade i. Vi slutade inte förrän skeppsklockan åter klämtade och förkunnade att frukosten var framdukad. Medan vi åt, lättade Artos ankaret och vi gled iväg mellan de talrika öarna. Häftiga klippformationer svepte förbi strax intill oss och gav ett overkligt intryck. Det enda klädesplagg som var användbart var bikini och sarong. Allt annat kändes som om vi skulle haft vinterpälsen på oss.

Malin fortsatte att ty sig till mig. Hon och jag blev liksom "över" vid parbildningen ombord och vi kom att ägna varandra mycken tid. Det kändes lite speciellt att ha en sjuårings funderingar om livet så tätt inpå sig, speciellt som jag märkte att hon ställde frågor till mig som kvinna och inte enbart vuxen. Hon fanns vid min sida, från morgon till kväll, och det var jag som skulle läsa den obligatoriska godnattsagan om kvällarna. Lika troget kom hon till mig på morgonen, och kröp även ner och myste en stund innan vi tog vårt, lika obligatoriska, morgondopp. I Malin hade jag fått en riktig, om än liten, väninna.

Vi hade underbara dagar i Grekland. På tredje dagen kom resten av passagerarna ombord. Det var två medelålders tyskar och ett franskt par i vår ålder. Det gemensamma språket fick bli engelska, även om vi gjorde våra tappra försök att konversera med dom på deras eget språk. Vi fick mycket god kontakt med varandra och gjorde alla utflykter tillsammans. Ungarnas eviga springande verkade inte störa dom, tvärtom blev det till ett välkommet inslag mellan de strandhugg vi gjorde. Båten sjöd verkligen av liv och besättningen gjorde allt för att roa oss. Vi fiskade, badade, surfade efter båten etc. Alla möjliga och omöjliga aktiviteter sysselsatte vi oss med i samma takt som våra kroppar allt mer började likna pepparkakor. Monika kunde inte slita sig från sitt jobb, utan fixade till allas hår på bästa sätt. Inte ens Arto, med sitt yvigt lockiga hår, slapp undan utan blev vederbörligen ansad till allas munterhet. När han såg resultatet log han mycket uppskattat och öppnade barskåpet för en gratisdrink.

Resan började nu lida mot sitt slut och vi ankrade upp på redden strax utanför en mindre stad. På kvällen skulle vi få vara med om en avskedsfest i sann grekisk stil och förberedelserna hade redan tagit sin början. Jag skulle ha en kort klänning med tunna chiffongärmar. Den hade en generös urringning och markerad byst, för att sedan stråla ut och ha härlig vidd i kjolen. Det fanns inga axelband utan det tunna chiffongtyget höll upp klänningen och lämnade mina axlar som om de vore bara. Det blekgula tyget kontrasterade fint mot min pepparkaksbruna hy. På fötterna hade jag ett par nätta sandaletter som inte hade allt för hög klack. De grekiska gatorna var inte byggda för att knalla runt på med höga klackar. När alla var klara fraktade våra stiliga besättningsmän in oss i barkassen in till hamnen där många hjälpsamma armar sträcktes emot oss och förde oss upp på bryggan.

Nyfikna bybor kantade gatorna där vi gick fram. Här och var satt kvinnor med en liten handslända och spann på sitt ullgarn. Det tittade nyfiket på vår klädsel, som antagligen uppfattades som oerhört vulgär och utmanande. Männen däremot tog alla tillfällen i akt att beskåda oss. Vägen ledde uppåt längs smala slingrande gator tills vi nådde en platå med lite växtlighet. I hörnet fanns ett antal olivträd och runt dessa stod det bord och stolar. Vi förstod att det här var platsen för bybornas egen taverna, och den hade vidunderlig utsikt över bukten nedanför. Här kunde man få sig en välbehövlig vilopaus i skuggan av olivträdets ständigt gröna blad. Vi fick genast varsin drink i handen och strax inleddes festligheterna med traditionella maträtter.

Vi lät oss väl smaka av alla läckerheter, och hela tiden underhölls vi av lokala musikanter som spelade för oss. När munnarna var mättade vidtog dansen. Ett antal personer agerade fördansare och efter några korta instruktioner så var vi redo för att följa med i turerna. Många glada tillrop hördes över våra svårigheter att hänga med i alla turer. Men det fanns många villiga händer som ville, mycket konkret, visa hur ben och armar skulle röras. Jag och fransyskan måste ha varit speciellt dåliga på grekisk dans, för vi fick massor av hjälp. Speciellt en grek i min ålder uppvaktade mig intensivt. Jag höll mig lite avvaktande, men han var som en klisterremsa på mig. Rätt som det var så gav han mig en snabb kyss på kinden. Jag gav honom ett snabbt leende, och då tog han resolut min hand och drog sakta iväg med mig en bit bort. Vi behövde bara gå några meter innan vi blev som uppslukade av mörkret. Han vände sig mot mig och började ivrigt kyssa mig. Först blev jag lite ställd, men sedan slappnade jag av och lät honom fortsätta. Jag besvarade också hans kyss och det fick hans händer att börja utforska min kropp.

Mjuka sensuella smekningar över mina bröst fick mig att börja andas snabbare. För att inte falla omkull, så lutade jag mig mot ett av olivträden som fanns bakom min rygg. Den grova barken pressades in mot min rygg, men det var inget obehagligt. Hans händer fortsatte ner längs min kropp, och han försökte även komma in mellan mina ben, men jag håll ståndaktigt ihop mina knän. Han förstod vinken och fortsatte istället att utforska andra delar. Hela tiden kysste han mig ivrigt över hela ansiktet, och nafsade efter mina örsnibbar. Jag hade fullt schå att parera alla hans smekningar att jag omöjligt kunde ge något tillbaka. Till slut förstod han att jag nog inte var en vanlig lättfotad skandinavisk kvinna, och han lugnade ner sig. Nu fick jag möjlighet att bestämma takten lite grann och även ange lite av mina villkor. Jag kunde nu återgälda en del av hans smekningar och jag kunde märka att hans tillfredsställelse ökade när vi båda var mer jämspelta. Mitt under en intensiv kyss hörde jag någon ropa på mig och upptäckte Malin som letade efter mig. Vi rättade snabbt till våra kläder och gick henne till mötes. Hon kilade omedelbart in sig mellan oss och tog tag i min hand. Ivrigt drog hon iväg med mig tillbaka till alla övriga.

Kvällen hade övergått till natt och även till tidig morgon innan vi i sakta mak drog oss mot båten för några timmars vila. Det var tråkigt att gå ombord för där stod våra väskor i salig oordning som ett bevis på att uppbrottet var nära förestående. Ett antal ljuvligt avkopplande dagar skulle snart vara till ända, men ändå kunde jag konstatera att minnena skulle för evigt följa mig. Att kunna vara med på en sådan här resa och dessutom få uppträda i den mest underbara skepnad som finns, kvinnans, och uppleva så mycket vackert, det var något jag inte trott skulle vara möjligt för bara några månader sedan. Nu var det jag som stod i tacksamhetsskuld till både Monika och Lotten som gjort allt detta möjligt.

Kapitel 8

Jag hade fortfarande semester kvar när jag kom tillbaka, och funderade lite på vad jag skulle göra. Jag hade ett dåligt samvete, och det gällde mina föräldrar. Det var länge sedan vi träffades, och en av orsakerna var just det förhållandet att jag numer levde helt som kvinna. Det kändes alltför jobbigt att byta tillbaka och bli Krister igen. Vi hade talats vid per telefon, och de visste att jag hade nytt jobb. Några närmare detaljer hade inte avhandlats, men det kändes i luften vid våra samtal att jag nog borde träffa dom under semestern. Frågan var bara hur och när.

Tillfället kom lika snabbt som oväntat. En eftermiddag när jag kom hem från en utflykt med Annika blinkade telefonsvararens lampa emot mig. Det var pappa som meddelade att de hyrt en stuga ett 10-tal mil från mig. Den var stor och rymlig och de såg gärna att jag kom och var med dom en tid. Adress och telefonnummer fanns även inpratat, så jag uppfattade denna förfrågan mer som en order än ett önskemål. Jag blev alldeles svag i knävecken och fick lov att sätta mig för att inte ramla ihop. Hur skulle jag göra? Klarade dom av att träffa Kristel?

Det dröjde ända långt in på kvällen innan jag hunnit tänka ut hur jag skulle göra. Fortfarande fanns det många obesvarade frågor, som också skulle förbli obesvarade, om jag inte tog steget fullt ut och presenterade Kristel för mina föräldrar. Med stor bävan lyfte jag på luren och slog numret som fanns nedklottrat på lappen bredvid telefonen

Så lade vi på luren. Mamma visste nog inte hur nära sanningen hon varit när hon pratade om vikten av förändringar. Jag vet att de är väldigt öppna mot nya människor, men hur långt sträcker sig denna öppenhet. Gällde det även en son som numera klär sig som flicka? I morgon skulle jag få svaret.

Jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag var alldeles dyblöt och mitt nattlinne gick att vrida ur. Natten hade varit svår. Tankarna hade flugit fram och tillbaka. Var det rätt mot mamma och pappa att visa upp mig så här? Tänk om de tog avstånd från mig. Skulle jag orsaka dem onödigt lidande? Var jag för självisk när jag bara såg till min bekvämlighet att inte vilja ta ett steg tillbaka och komma som Krister? Frågorna surrade i mitt huvud. Det fanns bara svar på en av frågorna. Just nu kunde jag inte visa mig som Krister. Min solbrända kropp skulle inte passa ihop med mitt manliga jag, såvida jag inte undvek att vara sommarklädd. Det fanns alldeles för tydliga minnen från Grekland och mitt flitiga solande i bikini och baddräkt. Även när jag såg på mig naken, så gick associationerna mer till en kvinna än en man. Svaret på denna fråga stärkte mig i mitt beslut att jag gjorde det enda rätta.

Hela dagen gick åt till mina förberedelser. Först tog jag mig ett långt bad för att skaka av mig nattens oroliga sömn. Jag hade fyllt badkaret med ljuvligt doftande oljor, och sjönk tacksamt ner i det skumfyllda badkaret. Jag slumrade nog till en stund också och kände mig riktigt alert när jag steg upp och torkade mig. Med handduken svept runt min kropp började jag att lägga upp mitt hår. Numer hade jag tillägnat mig stor vana och bra teknik, så det gick raskt och lätt. Jag satte på mig mina allra finaste underkläder, och gick sedan ut på balkongen och njöt av solskenet, samtidigt som jag gjorde en välbehövlig manikyr. Fortfarande med spolarna i håret påbörjade jag packningen. Det var svårt att välja bland mina kläder. Till slut hade jag i alla fall fått med mig det nödvändigaste. Det var flera lätta sommarklänningar, men även några varma mysiga tröjor, för svala svenska sommarkvällar. Några blusar och även ett par shorts packades ner. Efter mycket tvekan åkte ett par stretchjeans ner, men de hade i alla fall rätt knäppning, dvs dragkedja i sidan. Skorna vållade nästan lika mycket bekymmer. Sandaletter och ett par hyfsat rejäla promenadskor blev mitt val.

Nu började det bli dags att fylla bilen och ge mig iväg. Lika omsorgsfullt sminkade jag mig och klädde på mig en kort sommarklänning med halvlånga ärmar. Den var ganska tunn, så jag valde att ha en underklänning under. När jag såg mig i spegeln, så gjorde nog underklänningen att min klädsel såg än mer kvinnlig ut. Jag var nöjd med det jag såg, och hoppades att inte den skulle uppfattas som för utmanande och vulgär. Det sista jag gjorde var att plocka ur spolarna ur håret och borsta fram en vackert böljande frisyr, samt att sätta på mig några enkla smycken och parfymera mig på väl valda ställen. Bilen packades och jag gav mig iväg. Strax innan framkomsten stannade jag vid vägkanten och tog mig en promenad. Nu gällde det att samla tankarna och vara beredd på alla möjliga reaktioner. Efter att ha kollat av att sminkningen var OK tog jag ett djupt andetag och startade bilen för de sista kilometrarna fram till mamma och pappa.

Redan vid uppfarten till huset så såg jag hur mamma stod där och ivrigt spanade efter mig. När bilen körde upp mot huset kom hon glatt emot mig, med pappa några steg efter. Samtidigt med att jag stannade bilen blev hon stående och tittade forskande in genom bilrutan. Det kändes som evigheter, men det var förmodligen bara någon tiondels sekund som hon tvekade innan hon sken upp som en sol och gick mot främre bildörren. Jag fumlade några gånger innan jag fick fatt på dörrhandtaget och öppnade dörren. Mamma var redan framme och öppnade dörren på vid gavel och tittade in på mig. När hon såg hela min uppenbarelse satte hon händerna mot sina kinder och utbrast

Skräckslaget tittade jag på min mamma, men det var ingen förargad blick som mötte mig, snarare en glatt förvånande blick. Jag återfann därför mig snabbt och började kliva ur bilen. Mamma omfamnade mig omedelbart och höll mig i ett fast grepp när pappa kom fram. Hans blick var lite mer avvaktande, men han väntade tills mamma kramat om mig riktigt och gav mig sedan en lätt klapp på axeln. Jag ville dock inte nöja mig med detta utan gav honom en rejäl björnkram. Först kände jag hur han tvekade inför detta "överfall", men det dröjde inte länge innan han besvarade kramen och höll mig både länge och hårt i sitt grepp. Vid sidan om vände sig mamma bort och i ögonvrån såg jag att hon torkade bort en tår i ögonvrån. Pappa och jag släppte varandra och vi vände oss mot mamma. Hon kom fram till oss båda och slog sina armar runt oss och sade

Mamma hade verkligen gjort en festmåltid. En av mina favoriträtter, dillkött, stod på bordet och hela anrättningen var gjord till min ära. Vi njöt av den läckra måltiden, samtidigt som vi pratade om allt utom att jag hade kvinnokläder. Först när vi satte oss tillrätta ute på verandan började frågorna komma och jag fick berätta. Det visade sig att både mamma och pappa noterat att jag provat mammas kläder när jag var liten. Ingen av dom hade reagerat på det och allt hade fallit i glömska, ända tills jag nu kom hem som tjej. Jag fick många lovord över min klädsel och frisyr, och vi skrattade hjärtligt när jag berättade om mina vändor utanför damfriseringen. Fortsättningen intresserade dom också mycket, och förvåningen blev rätt stor när det stod klart att jag inte bara jobbade i en damklädesaffär, utan dessutom uppträdde som kvinna. Ingen av dom förebrådde mig för detta utan noterade bara att jag tydligen klarade av att uppträda som kvinna på heltid.

Mitt äventyr i Grekland imponerade nog mest. Samtidigt uttryckte mamma att flickor inte skulle uppträda för vågat utomlands. Man visste aldrig vad som kunde hända. Samtidigt som hon sade det kom hon på vad hon egentligen sagt och vi fnissade åt hur snabbt hon anpassat sig till min nuvarande gestalt. Vi fortsatte att prata om mina upplevelser och det var med lätta steg jag gick till mitt rum, fram på småtimmarna, för att sova. Mötet med mina föräldrar hade blivit en positiv upplevelse, och jag kände deras stöd i vad jag hittills företagit mig.

På morgonen kom mamma in med frukost åt mig. Nu var det nog inte bara av artighet som fått henne att komma. Det lyste mycket av nyfikenhet ur hennes ögon. Hon berömde mitt nattlinne och snart kom vi till pudelns kärna. Hon erbjöd sig att hjälpa mig att packa upp, och jag hade inte hjärta att säga nej, så medan jag njöt av frukosten gav hon sig i kast med mina väskor. Varje klädesplagg kommenterades och fann hennes tydliga gillande. Jag tror inte hon misstyckte till något plagg. Speciellt min dräkt blev uppskattad. Hon tog den framför sig och såg sig själv i spegeln och jag såg hur hon drömde sig bort, förmodligen till hennes egen ungdomstid. Jag väckte henne ur drömmen genom att föreslå att hon kunde välja ut mina kläder för dagen. Hon log glatt åt mitt erbjudande och höll som bäst på att planera min stass när en försynt knackning hördes vid dörren.

Det var pappa som undrade vad vi höll på med. Även han log uppskattat mot mitt nattlinne och gav mig en morgonkram. Mamma förevisade några av plaggen och det fick bara pappa att skrattande skaka på huvudet samtidigt som han muttrade något om "ja se dessa kvinnor". Jag gav honom en puss på kinden innan jag gick iväg för att ta min morgondusch. Mamma och pappa var fortfarande kvar i mitt rum när jag återvände, så jag satte på mig mina trosor och lossade sedan oblygt på mitt badlakan. De tittade storögt på min brunbrända kropp och mamma tittade förvånat på mina bröst

Något mer blev inte sagt, utan jag fångade upp min behå och satte snabbt på mig den och rättade till behåbanden. Mamma tittade imponerat på mig och överräckte sedan den klänning hon valt ut åt mig. Jag fick hjälp med dragkedjan i ryggen och borstade sedan snabbt ut mitt hår. Några drag med läppstiftet och lite mascara fick räcka för stunden. Båda mina föräldrar tittade häpet på mig och uttryckte sin förvåning hur lätt och elegant jag utfört sysslorna.

Jag rodnade lite grann, och gav dom varsin uppskattande kram innan vi gick ut i solskenet. Hand i hand vandrade vi ner mot sjön. De visade upp var båten låg och hur man gick för att komma fram till badplatsen. De pekade upp mot ett litet hus och sade att det var Hannas. Hon bodde där ensam. Hon hade skilt sig förra året och flyttat ut hit för att slicka såren. Några barn hade hon inte, så skilsmässan hade varit relativt smärtfri. Vi fortsatte vår promenad och jag fick se alla sevärdheter i omgivningarna. Mamma hade tagit med kaffekorgen och nu kändes det lämpligt att vittja innehållet. Vi satte os på en klipphäll och försåg oss av innehållet samtidigt som vi fortsatte vår konversation. Mamma och pappa var nog lite för finkänsliga i sina frågor, men de visade en positiv nyfikenhet på hur jag hade det och vilka upplevelser jag haft.

När vi gick hemåt så trampade jag snett, och omedelbart var pappa där och gentlemannamässigt erbjöd mig sin arm. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och smög mig lite närmare honom och gav honom en snabb kyss på kinden, till både hans och mammas stora förtjusning. Vid hemkomsten slog vi oss ner på den stora verandan och ägnade oss åt allehanda sysslor. Jag kröp upp i en av stolarna och ägnade mig åt en bok, medan mamma klippte mattrasor och pappa tog sig en liten tupplur i hammocken. Det låg lite av familjeidyll över det hela, och jag kände i allra högsta grad att jag var accepterad, även som kvinna, av mina föräldrar.

Plötsligt hör vi hur det knastrar på grusgången utanför, och strax får vi syn på Hanna, klädd i kort sommarkjol och vitt linne och en tygkasse käckt dinglande på ena axeln, som närmar sig huset. Hon tittar nyfiket upp mot oss, samtidigt som mitt hjärta far upp i halsgropen och jag stelnar till. Hennes blick far över oss tre innan den landar på mamma och hon börjar tala

Mamma svarade inte på frågan utan sade bara

Samtidigt som hon sträckte fram sin hand och sade orden blev hon stående stilla och tittade forskande på mig. Jag tog hennes hand samtidigt som jag reste på mig. Innan jag hann säga något fortsatte hon

Så för andra gången på mindre än ett dygn berättades historien. Enda skillnaden var att nu kunde mamma och pappa flika in lite kommentarer och kompletteringar här och där. Hanna lyssnade tålmodigt och släppte aldrig min hand. Hennes blick var stadigt fäst vid mitt ansikte och det lyste av genuint intresse i hela hennes kroppsspråk. När historien berättats satt vi alldeles tysta en lång stund och lät orden sjunka in. Till slut började Hanna

Jag rodnade över de sista kommentarerna och fick mig en extra hård handtryckning av Hanna. Mamma tittade på klockan och fann att det var dags för mat, så hon reste sig samtidigt som hon vände sig till Hanna

På vägen ner fick jag tillfälle att höra Hannas historia. Det var ju länge sedan vi träffats. Även om hennes skilsmässa var relativt färsk, så tyckte jag att hon kunde beskriva det hela ganska osentimentalt. Det kändes att våra upplevelser som barn, och den samhörighet som funnits inom oss i många år, nu gav verkan och gjorde att vi kunde ge och ta även av svåra känslofrågor. Vi kom fram till sjön och samtidigt som hon fortsatte att berätta sin historia började hon klä av sig naken och sätta på sig sin bikini. Jag gjorde likadant och det kändes inte ett dugg konstigt att klä av sig tillsammans med Hanna. Först när jag rättade till behåbanden väcktes liksom Hanna ur sin berättelse och skrattade till

Vi tog varandra i händerna och sprang ut i vattnet. Vi plaskade och levde om som om det vore första gången vi badade. När vi kände oss nöjda gick vi upp och sträckte ut oss i gräset och soltorkade. En välbekant klocka klämtade uppifrån huset och vi gjorde oss redo att återvända. Lika oblygt tog vi av oss våra badkläder och torkade oss torra. Hanna tittade nyfiket på mina konstgjorda bröst och jag fick även demonstrera hur de satt fast. Jag såg att hon även försökte lista ut hur jag hade ordnat med vissa saker längre ned, men hon sade inget och jag kände inte för att diskutera dessa intima saker just nu. Inom mig kände jag dock att ämnet skulle komma upp, förr eller senare. Påklädningen gick snabbt och vi kom precis lagomt upp till huset för att sätta oss vid dukat bord.

Hanna blev kvar hela kvällen. Vi satt och småpratade om det mesta, men väldigt lite om Kristel. Det ämnet kändes uttömt för tillfället. Vi hade en trevlig kväll och kände att detta var början på något nytt. Vi ville fortsätta att träffas. Jag tog därför tacksamt emot Hannas förslag att vi kunde ta en cykeltur i morgon. Det fanns cyklar att låna här i huset, så det skulle inte bereda några problem. Vi bestämde tid till kl 10 för att vi skulle ha dan på oss. Det fanns mycket att se i trakten.

Kapitel 9

Hanna kom till oss i god tid. Hon var klädd i ett par tajta shorts och ett vackert linne. Någon behå hade hon inte, utan hennes bröstvårtor gjorde tydliga avtryck i linnet, som följde hennes former perfekt. På fötterna hade hon ett par lågklackade sandaletter. Jag själv envisades med att ha klänning. Idag hade jag tagit en kort klockad klänning med liten holkärm. Den hade små gröna blommor, och såg ut som en svensk sommaräng. Även jag hade sandaletter på fötterna. Hanna hade med sig en välfylld matsäckskorg och vi kompletterade den med de delar som fallit på min lott. Med gemensamma ansträngningar förankrades korgen på en av cyklarna. Våra övriga saker packades ner i några cykelväskor, och sedan bar det av.

I stillsamt tempo färdades vi längs de små vägarna. Det var ingen trafik, så vi kunde åka i bredd och prata med varandra. Hanna ruskade på huvudet och sade att hon hade haft svårt att sova under natten. Det hade varit alldeles för mycket att smälta, och det var inte gjort i en handvändning. Hon var inte på något sätt chockad, bara mycket överraskad. Hon hade alltid gillat mig som kamrat, och det här hade inte förändrat hennes inställning negativt, snarare tvärtom. Under tiden som vi cyklade och pratade guidade Hanna mig och visade på alla sevärdheter. Allt som oftast stannade vi och tog en klunk vatten ur våra kärl. Det gällde att hålla vätskebalansen vid rätt nivå. Det varma vädret och den lätta sommarbrisen gjorde att vi inte kände värmen på samma sätt. Sommarbrisen fick också min kjol att fladdra i vinden och gång efter annan fick jag hålla ner den så att mina trosor inte skulle vara fullt synliga. Varje gång skrattade Hanna till och gjorde gällande att det fanns nog ett och annat jag ännu inte hunnit lära mig som kvinna.

När vi passerade ett backkrön så öppnade sig ett nytt landskap framför oss. Istäälet för böljande ängar låg nu en vik av havet inbjudande framför oss. Hanna hade planerat turen så skickligt att det nu dessutom var lämpligt med vår stora matpaus. Vi hoppade av cyklarna och ledde in dessa på en nästan osynlig skogsstig. Efter några hundra meter kom vi fram till vattnet och en alldeles privat sandstrand. Den var inte stor, men den mjuka sanden ledde långt ut i vattnet som var alldeles kristallklart. Vi parkerade cyklarna och ställde dom i skuggan av några träd. Vi lät matkorgen stå, för vi ville gärna börja med ett dopp. Hanna var snabbast ur kläderna och blev sedan stående där naken. Hon gjorde inga ansatser att vilja sätta på sig några kläder. Inte heller försökte hon skyla sin vackra välformade kropp. Samtidigt som jag också fått av mig min klänning och började sätta på mig bikinin frågade hon lite undrande.

Mer behövdes inte förrän vi stormade ut i vattnet. Vi dök och simmade som om vi vore små barn. Vi jagade efter varandra och gav varandra små vänskapliga tjuvnyp. Vårt beteende var en salig blandning av både två goda vänner och ett nyförälskat par. Våra könsroller blev mer diffusa även om vi mestadels såg ut som ett par kvinnor. Till sist var vi alldeles utmattade och sakta drog oss upp ur vattnet. Efter en kort återhämtning i den varma sanden borstade vi av oss den och påbörjade uppdukningen av maten. Skinkan och potatissalladen smakade utmärkt och det dröjde inte länge innan vi hade länsat kärlen. Mätta och belåtna sträckte vi ånyo ut oss i sanden och låg där lojt och tog emot solens varma strålar. Med ett hastigt ryck vände sig Hanna mot mig, reste sig på sina armbågar och tittade in i mina ögon.

Jag visste att vi var ensamma, men jag kontrollerade ändå det hela innan jag lyfte på min bakdel och hasade ner bikinibyxorna. Hanna hjälpte till med att befria mina ben från byxorna och tittade intresserat mot mitt blottade skrev. Jag förde in handen och lossade på min anordning. Jag var själv nu ordentligt upptänd över situationen, så när den väl gjordes fri sprang den genast upp i sin fulla längd och stod där upprätt i all sin prydnad. Lite generat försökte jag dölja det hela, men Hanna skrattade och log

Hanna avslutade aldrig meningen utan gled smidigt upp på min halvnakna kropp och såg till att hon omedelbart begravde min lem i hennes varma fuktiga grotta. Snart var vi båda i extas och den ena konvulsionen efter den andra avlöste varandra. Vi höll på i evigheter, åtminstone verkade det så, innan hon utmattad föll ner på min bringa. Våra bröst pressades mot varandra och det hela kändes lite overkligt. Vi skrattade båda till och jag inledde

Allteftersom krafterna återvände så fick även min lem nytt liv. Hanna observerade det hela, och skrattande konstaterade vi båda att det behövdes nog en repris för att lugna ner den. Än en gång tog Hanna kommandot och vi nådde snart ännu ett klimax. Efter ett antal ömma kyssar så bestämde vi oss båda för att det bästa var att snabbt förflytta oss ner i vattnet för att inte inleda en viss sak i ytterligare frestelser. Nu slängde jag av mig behån och tillsammans skyndade vi ut i vattnet. Hanna tittade fascinerat på min solbränna. Hon medgav tom att jag på sätt och vis såg mycket kvinnligare ut än henne, mina former till trots. Avsaknaden av solbränna på vissa partier gjorde att min kropp fick en kvinnlig framtoning. När jag dessutom nu kunnat "förankra" min lem på ett säkert sätt, fanns det inte mycket som avslöjade att jag egentligen var en man.

Eftermiddagen rann iväg och landskapet likaså. Vi hade strax gjort vår runda. Jag började känna igen vägarna. Det var den här vägen jag kommit för två dagar sedan. När vi närmade oss huset stod mamma lika troget på verandan och spanade efter oss. Antagligen hade hon en inneboende känsla att vi var på väg hem. Hon såg på våra nöjda blickar att det funnits mer upplevelser än bara bad och en cykeltur, men hon sade inget. Vi blev däremot omedelbart visade till bordet som stod uppdukat och trots att vi inte varit svältfödda smakade maten bra. Efteråt tog Hanna och jag på oss jobbet med disken och mamma lät oss tacksamt utföra den sysslan. Vi skrattade och småretades med varandra hela tiden, och passade även på att ge varandra några vänskapliga kyssar och kramar i hastigheten. När det var dags för Hanna att återvända till sig, tog jag det som en förevändning att ta en kvällspromenad.

Vi umgicks varje dag, men inte alltid ensamma. Vi följde med pappa på hans fisketurer, hjälpte mamma med mattrasorna eller bara satt på altanen och läste varsin bok. Det viktiga var inte sysselsättningen utan att vi fick tillfälle att uppdatera vad som hänt under alla de åren vi haft sporadisk kontakt. Hanna fortsatte också att vara nyfiken över mitt kvinnliga jag. Jag fick därför, vid flera tillfällen förevisa min garderob, och hon var mäkta imponerad över mina kläder. Några ville hon prova också, och det visade sig att hon och jag hade nästan samma storlek. Vi kunde tydligen rota i varandras garderober. Det var väl bara skorna som jag och Hanna hade olika nummer på.

Söndagen kom snabbare än jag ville, och ändå hade jag sträckt ut min tänkta vistelse tillsammans med mamma och pappa ett par dagar. Nu var semestern oåterkalleligen slut och i morgon skulle jag åter stå bakom disken i Lottens affär och ta emot kunderna. Hanna hade bjudit över oss till sig på lunch eftersom även mamma och pappa skulle fara hem till sig och behövde tiden till att städa huset. Men det blev inget vemodigt avsked. Glatt och frejdligt konstaterade vi hur trevligt vi haft och att vi inte skulle tappa kontakten med varandra igen. Adresser utbyttes och några tårar fälldes, trots allt, innan jag satte mig i bilen och for iväg. Motstridiga känslor svallade inom mig på vägen tillbaka. Vart hörde jag egentligen hemma? Betydde dessa dagar med Hanna något i det långa loppet, eller var det ett sommaräventyr bland många andra?

Återseendet med Lotten blev kärt. Vi omfamnade varandra och den första timmen, som turligt nog?! inte innehöll några kunder, gick åt till att berätta om våra äventyr, både de gemensamma och i enskildhet. Under vårt samtal gjorde vi en del omdisponeringar av lokalen och kände oss för vilka plagg som skulle väljas ut till vår realisation nästa vecka. Nu måste det göras plats för höstens nyheter som redan började att anlända. Arbetet gick lätt. Vi hade i stort sett samma uppfattning och ställningen för reaplaggen fick en central placering i butiken. Höstnyheterna packades upp lika smidigt och placerades även de på en framskjuten plats. Lotten hade köpt in många läckra kreationer, så det gällde att hålla hårt i plånboken om inte alla mina slantar skulle återvända till Lotten. Visst behov hade jag ju faktiskt eftersom min garderob egentligen bara innehöll sommarkläder. Lotten hade också erbjudit mig fortsatt anställning. Hon var mer än nöjd med mina prestationer. Jag hade heller ingen önskan att ändra på förhållandet så vi bekräftade omedelbart min förlängda anställning med våra signaturer på det dokument som Lotten upprättat. Jag var nu tillsvidareanställd hos Lotten.

Bland alla nya kläder som vi packade upp fastnade jag för en ensemble med både kjol, byxor och kavaj. Den var svart med diskreta dekorsömnader i tyget. Den passade mig alldeles utmärkt och kunde kombineras med en mängd blusar, eller om man var riktigt djärv, med bara behå under kavajen. Lotten tyckte också att den satt fint och erbjöd mig att få den som höstens arbetsklädsel, tillsammans med ett par blusar. Jag hade inget att invända utan valde ut några passande blusar. Det var några arbetsamma dagar med mycket övertid. Kunderna kom i aldrig sinande strömmar och vill både fynda bland våra reavaror och titta på höstens nyheter. På kvällarna hade vi fullt upp med att fylla på butiken med de varor som anlände. Det var jobbigt men roligt.

Allt jobb gjorde att jag hade mycket liten tid att tänka på mig själv. Även Lotten försakade sig och sina intressen. Första och andra onsdagsträffen, efter semestern, med Monika tvingades inställas och den tredje såg ut att gå samma väg när Monika röt till att vi måste tänka på oss själva också. Gjorde vi inte det skulle inte heller kunderna finnas där efter ett tag. Så vi fogade i hennes önskemål och gick till hennes salong för att därifrån ta språnget ut på stan. Trodde vi. När vi steg in möttes vi av levande ljus och stämningsfull musik. Vi blev beordrade att klä av oss och lägga oss på varsin brits. Ylva, Monikas assistent, tog hand om Lotten och Monika gav sig i kast med mig. Vi fick massage och ljuva inpackningar, väldoftande oljor smordes in i våra kroppar och ansiktsmasker lades.

Vi blev fullständigt genomgångna, från lilltå till hårtopp. Hela repertoaren kördes på en och samma kväll. Håret fick sig en välbehövlig ansning och ny permanent, ögonbrynen plockades och permanentfärgades. Naglarna fick sin alldeles egen översyn, och i de fall de vuxit ojämt så förlängdes de så att alla blev lika långa och välformade. Allt hade Monika tänkt på. Vi kände oss som prinsessor där vi gick från den ena behandlingen till den andra. Frånsett den kroppsliga behandlingen så blev vi även utfordrade med både räkor och vitt vin. Det hela blev till en kväll vi sent skulle glömma. Vilken fin present och omtanke Monika visade. Och alla försök från vår sida att ge någon form av ersättning viftades bort med att nästa gång fick det bli vi som hittade på något, något som Lotten och jag noga lade på minnet.

Kapitel 10

Kunderna lade verkligen märke till skillnaden. Flera uttryckte hur söta och fräscha vi var. Vi var som två nyutsprungna rosor som en uttryckte det. Dessa berömmande ord gjorde oss ännu mer glada och lätta till sinnet. Vi var verkligen rejält i gasen när nästa kund kom in i butiken. Jag stod i det andra rummet när jag hörde en välbekant röst börja konversera med Lotten. Det tar dock en stund innan jag la ihop ett och ett och kände igen rösten. Det var Hanna. Jag ursäktade mig och gick in i det andra rummet. Hanna fick syn på mig och gick mig till mötes. Inte bara tillmötes, hon riktigt slängde sig om mig och gav mig en stor kram och puss. Lotten tittar lite generat på, men eftersom jag berättat om mitt lilla semesteräventyr så förstår hon sammanhanget. Hanna tittar sedan mer noggrant på mig och konstaterar även hon att jag ser väldigt fräsch och vacker ut. Jag rodnade djupt vid dessa ord. Även om flera sagt det till mig under dagen så betydde det lite mer när just Hanna sade dom trevliga orden.

Lotten tecknade lite diskret att det var OK att vi gick in på kontoret, hon kunde klara butiken en stund. Vi gick in och Hanna började genast berätta varför hon var här. Hon längtade helt enkelt efter mig. Det hade nu nästan gått tre veckor sedan vi skildes åt och nu ville hon träffa mig igen. Hon hade bytt bort ett arbetspass, så nu dröjde det ända till söndag kväll innan hon skulle arbeta nästa gång. Som sjuksköterska kunde hon ju få ganska långa uppehåll mellan passen, och nu hade det blivit extra långt. Det tillfället ville hon inte försitta, men vågade inte ringa och fråga om hon fick komma. Hon ville hellre chansa, och bli besviken öga mot öga, än att få samma nej via telefonen. Någon anledning för mig att säga nej fanns ju inte så hon såg mycket nöjd ut. Vi satt där en lång stund och småpratade när jag tyckte det var dags för mig att gå ut och hjälpa Lotten. Vi bestämde att Hanna skulle se sig omkring lite i stan och sedan möta mig efter jobbet. Det var bara några timmar dit, så det skulle inte vara några problem.

Lotten valde att inte ställa några frågor, men hon såg att det hände något inom mig. Långt senare berättade hon att det var som om jag blivit förtrollad. Visst var jag glad annars, men nu sken jag ikapp med solen. Min rörelser blev också annorlunda, jag rörde mig mycket mjukare och graciösare. Jag blev helt enkelt mycket mera kvinna som Lotten uttryckte det. Jag kände förändringen själv, men kunde inte sätta någon etikett på den. Det var ju, trots allt, en hel del motstridiga känslor inom mig. Vilken av mina två skepnader var det som attraherade Hanna så till den milda grad att hon tog sig extra ledigt för att träffa mig? Om vi nu började umgås mer regelbundet, vilket hon klart och tydligt visat att hon ville, skulle det innebära svårigheter för mig att fortsätta i rollen som Kristel? Skulle Kristel bli en börda eller tillgång i fortsättningen? Jag förstod att jag skulle få svar på mina frågor när vi träffades och att det var något som jag såg fram emot med tillförsikt, inte fruktan.

Hanna kom en stund innan stängningsdags och tittade lite förstrött bland våra reakläder. Ett par blusar och en kjol tyckte hon var rena rama fyndet, och efter utförd provning köpte hon alla tre. Vi stängde till affären, sade hej till Lotten och gick iväg för att handla lite mat till kvällen. Väl hemma hos mig gjorde vi en snabb titt på lägenheten innan det kändes lagomt att förbereda maten. Lövbiffarna vi valt ut såg verkligen läckra ut och tillsammans med lite klyftpotatis och persiljesmör skulle det nog bli till en riktig festmåltid. Turligt nog hade jag en flaska vin hemma som nu kom väl till pass. Jag satte igång med maten och Hanna fick då tillfälle till att packa upp sina väskor. Det hade aldrig varit tal om annat än att hon skulle bo hos mig.

Uppackningen klarades av snabbt. Jag hörde hur hon kom in till mig i köket och vände mig om för att säga något när jag blev som förlamad. Hon hade inte enbart packat upp utan dessutom hunnit byta om till en kort figurnära klänning utan ärmar. Färgen gick i marinblått och på ena axeln lyste en vacker brosch i silver. Hennes långa hår var ihopsamlat till en vacker knut och pryddes dessutom av ytterligare ett silversmycke. Svarta strumpor och höga sandaletter gjorde henne så komplett och vacker. Jag lyckades bryta mig ur min förlamning och stammade till slut fram mitt gillande. Som ett tack fick jag en puss på kinden. Maten var nu klar, och Hanna åtog sig att duka, så att även jag skulle hinna byta om.

Jag fick plötsligt problem med vad jag skulle ha på mig. Ännu fler frågor radades upp framför mig. Varför gjorde hon sig så vacker? Ville hon visa vem som var den riktiga kvinnan i huset, eller fanns det andra orsaker? Skulle jag svara med samma mynt och gå in i ett meningslöst ställningskrig eller skulle jag acceptera att jag var den fula ankungen. Jag sökte ett snabbt svar och hittade något som kunde vara ett vettigt mellanting i min nyinköpta arbetsklädsel. En vit, nästan genomskinlig blus, och den korta kjolen tillsammans med kavajen blev mitt val. Jag satte också på mig strumpor, men valde ett par naturfärgade. Ett par pumps med öppen tå gjorde att mina tånaglar lyste vackert genom de tunna strumporna.

Hanna uppskattade min klädsel. Hon synade den mycket noga och konstaterade att den var som skräddarsydd på min kropp. Nu när vi sagt uppskattande ord om varandra kunde vi så sätta oss vid det vackert dukade bordet och äta vår måltid. Vi avnjöt den under tystnad. Det var däremot många blickar som utväxlades och när det sedan blev dags för kaffe på maten tog vi våra koppar och satte oss ute på balkongen och njöt av den mörka varma augustikvällen. Hanna var den som först tog till orda

Det fanns nu inte så mycket mer att säga. Åtminstone inte för tillfället. Däremot flyttade vi närmare varandra och kurade ihop oss i min lilla soffa ute på balkongen. Den sköna varma känslan av att vara tillsammans med någon som betydde mycket för en gjorde att vi inte kände hur augustikvällens värme sakta försvann. Sanningen kom emellertid snart ikapp oss och vi huttrade till. Vi skrattade till när vi konstaterade att ingen av oss kunde låna ut något värmande klädesplagg till den andre. Som en konsekvens därav drog vi oss in i vardagsrummet och kröp upp i soffan, tätt ihopslingrade. Jag knäppte upp min kavaj och fick uppmuntrande kommentarer kring min blus och den väl synliga behån under.

Lotten tittade både nyfiket och oroligt på mig när jag anlände till butiken morgonen därpå. Jag såg hennes min och frågade

Lotten omfamnade mig, och vi höll om varandra en lång stund. När vi särade på oss såg jag att en tår trillat nerför hennes kind. Hon torkade bort den och sade

Visst, jag skall prata med Hanna. Hon skall ju inte åka tillbaka förrän sent på söndag.

Kapitel 11

Malin kom glädjestrålande springande emot mig när Hanna och jag anlände till deras hus. Med ett skutt hoppade hon upp och gav mig en kram. Sedan tittade hon lite frågande på Hanna, men efter att jag presenterat henne tog hon oss i varsin hand och ledde in oss till de övriga. Det var bara glada miner överallt. Alla bläddrade bland alla korten från resan och minnena väcktes till liv. Många glada skratt ekade mellan väggarna när festliga episoder återberättades, givetvis med någon extra knorr på svansen. Hanna gjorde också stora ögon när hon såg mig i alla möjliga och omöjliga situationer på korten. Jag tittade även själv med stort intresse. Detta var faktiskt första gången jag haft möjlighet att se mig själv på kort. Det var en underlig känsla. Det låg något ytterst overkligt över bilderna. Trots att jag visste att det var jag, så hade jag svårt att acceptera det.

Ännu svårare blev det när videofilmerna började rulla. Jag rörde mig nästan lika som Lotten och Monika. Min kropp gick också den att jämföra med de andra tjejernas. Det var väl bara mina höfter som var lite smalare. Några gånger rodnade jag. Det var Leif, den flitigaste fotografen, som fångat mig i några scener där jag höll på att byta om. Jag var helt omedveten om kameran och jag visade upp mig ganska ordentligt, men inte ens på dessa bilder gick det att avslöja mitt rätta jag. Grabbarna visslade glatt och allihop hade vi hjärtans roligt. Allteftersom videon rullade på kom det liknande scener på de övriga så Leif hade varit lika busig mot alla, den spelevinken. Han satt där nöjd och belåten över sina busstreck, när han till sin ohöljda förvåning såg sig själv naken på TVn. Det var Mattias som i ett obevakat ögonblick lagt beslag på kameran och filmat Leif, till allas munterhet och Leifs spelade förtret.

Lotten kallade till middagen som givetvis gick i grekisk stil där tsatziki, sovlaki och fårost var givna inslag på menyn, likaså några av de flaskor vin som vi fört hem. Men kvällen innehöll inte bara Grekland. Det blev tillfälle till många andra berättelser, och när barnen gått och lagt sig blev det tillfälle att lite mer prata om mig och Hanna. Monika var ju nyfiken upp över öronen och tyckte allt lät toppen av det vi berättade. Grabbarna höll sig mer avvaktande, men kom med trevliga och rättframma frågor emellanåt. Hanna blev en smula förvånad över att Leif och Gunnar kände till mitt rätta jag och ändå satt och behandlade mig som vilken kvinna som helst. Jag å min sida kände att vi var verkliga vänner som kunde diskutera både lättsamma och allvarliga frågor utan att såra någon. Det var härligt att känna att man kunde få vara sig själv, och kunna bolla olika funderingar mellan varandra utan att känna sig utlämnad. Frågorna behandlades verkligen seriöst.

Hanna och jag kände oss verkligen nöjda med kvällen när vi tog taxin hem. Mina vänner hade blivit Hannas och ingen såg något konstigt i våra framtidsplaner som vi börjat dra upp. Alla hade bara varit positiva och kommit med goda råd om hur vi kunde göra. Trötta men lyckliga kröp vi ner i min säng, i varsitt läckert nattlinne, och kelade lite med varandra innan John Blund strödde sina sömnkorn över oss.

Hanna hade åkt tillbaka på söndagseftermiddagen. Innan hon reste hade vi hunnit ta en lång promenad i ett friluftsområde. Det kändes verkligen att hösten var i antågande, där vi gick över de folktomma ängarna. Badplatsen vi passerade låg öde, enbart en gunga svängde lojt i vinden och gnisslade och gnällde ut sin klagan inför vinterns hårda strapatser. Det fanns så mycket vemod efter sommarens fröjder runt om oss, men ändå gick vi två, med bestämda steg, mot en alldeles egen vår. Obekymrade om naturens förberedelser inför vinterns dvala, planerade vi för vårt uppvaknande. Många voro de små tingen som sökte sina svar. Men vi såg med tillförsikt fram mot alla prövningar och var fast beslutsamma att rasera alla hinder som byggdes upp framför oss.

Redan helgen därpå sågs vi igen. Nu var det min tur att göra resan till Hanna. Jag hade min lediga helg, så det passade fint att besöka henne. Hon hade en trevlig lägenhet strax intill stadens centrum, och den hade fin utsikt över ett närbeläget villaområde. Vi utnyttjade helgen till att göra mig hemmastad i min gamla hemstad och även passa på att besöka mina föräldrar. Det var ett stolt föräldrapar som nu fick höra att vi två "kilade stadigt". Inga undringar hur vi tänkt oss fortsättningen, utan bara oförställd glädje att två människor funnit varandra. Lite svårare hade det varit inför besöket hos Hannas föräldrar. Under veckan som gått hade vi resonerat mycket kring hur vi skulle berätta det hela för hennes föräldrar. Telefonen hade gått varm om kvällarna. Vi var aldrig oense, utan det var bara svårt att hitta det rätta sättet att presentera det hela på. Till slut bestämde vi oss för att Hanna skulle åka över till dom ensam och berätta det hela. Rakt upp och ner. Hennes pappa hade varit mycket tveksam när Hanna berättat hur jag var, men att de ändå ville ge mig en chans. Efter mycket tvekan skulle vi få komma på kvällen, när allt var mörkt och vi osedda skulle kunna komma till villan.

Jag klädde mig noga inför besöket. En enkel klänning i varma höstfärger kompletterad med en vit polotröja blev mitt val. Diskret makeup, sparsamt med smycken och nästan ingen parfym alls var mitt sätt att ändå inte framhäva min kvinnlighet. Artigt, men stelt, blev jag mottagen, men deras undrande blickar var svåra att bemästra. Jag kämpade dock emot, med min fasta övertygelse klingande i örat att vi skulle klara av även den här prövningen. Alltefter kvällen passerade så lättade stämningen. De blev mer och mer vana vid min uppenbarelse, och såg att jag kunde föra mig som den kvinna jag utgav mig för. En liten nyckel till att låsa upp deras försvarsmur hittade vi i vår bitvis gemensamma barndom. Många glada minnen relaterades och till slut var jag fortfarande en ganska konstig figur, men ändå hyfsat OK.

Både Hanna och jag var mycket nöjda när vi gick därifrån. Vi hade lyckats med vår föresats att få dom att acceptera mig, så som jag var. Visserligen var dom väl inte precis överförtjusta, men nu hade vi i alla fall inga hemligheter för våra närmaste. Med båda våra föräldrapar informerade så låg nu vägen öppen för ett mer naturligt umgänge oss emellan. Både Hanna och jag skulle kunna berätta om oss utan att behöva fundera på vad vi sa. Det bästa beviset för att jag blivit accepterad av Åke och Britta, Hannas föräldrar, var att Britta ringde på söndagsmorgonen och undrade om vi ville följa med på deras söndagspromenad. Vi tackade givetvis ja, och några timmar senare gick vi runt i ett närbeläget friluftsområde. Vi mötte några som de artigt hälsade på, och vi stannade till för att byta några ord med varandra. Hanna skötte presentationen av mig och jag var en kamrat på besök.

När Åke och Britta såg hur naturligt deras bekanta sett på mig slappnade de av ytterligare och började tom skämta om hur lätt det var att lura i omgivningen saker och ting. Allteftersom promenaden fortskred och vi blev vana med varandra, så kom deras naturliga jag fram. Åke visade sig vara en stor humorist och gladde oss med sina historier. När Åke väl börjat acceptera mig så smög Britta upp vid min sida och gav mig några vänskapliga kramar. Hon berömde mig för mina kläder och var mycket nyfiken på hur det gick för mig på arbetet. Vår promenad slutade inte förrän utanför deras hus och alla fyra log vid tanken att vi redan passerat det stadium då vi måste vänta tills efter mörkrets inbrott för att komma hem till dom. Britta bjöd raskt in oss på eftermiddagskaffe och medan hon ordnade det hela guidade Åke oss i trädgården. Den var både stor och innehållsrik, och jag steg nog ytterligare i hans aktning när jag såg vilka sorters äpplen som fanns på träden.

Britta kom ut med kaffebrickan, och vi slog oss ner på uteplatsen. Höstsolen värmde så smått och det kändes skönt att sitta här och koppla av innan min återresa. När vi till slut måste ta farväl så var det ett "välkommen åter" som jag fick med i bagaget. Både Britta och Åke gav mig dessutom varsin avskedskram, och dom värmde minsann inombords. Hanna och jag fortsatte promenaden ända in till hennes lägenhet. På vägen dit passerade vi en liten krog som såg mysig ut och vi bestämde oss snabbt för att äta söndagsmiddagen där. På det viset skulle vi hinna med en del annat innan min avfärd.

Trots att vi var mitt uppe i en intensiv försäljningsperiod med höstkläder, så var det hög tid att börja tänka på vårens sortiment. Varje dag damp det ner prospekt på vårens nya kläder, men Lotten höll sig kallsinnig. Så en dag låg kuvertet där som hon tydligen väntat på. Det var en inbjudan till årets modemässa i Stockholm. Lotten undrade om jag kunde stanna en stund efter stängningsdags, för hon behövde en del hjälp med anledning av inbjudan. Så fort vi hade stängt butiken berättade Lotten om sina planer. Hon ville att jag följde med henne. Dels tyckte hon att två par ögon såg bättre än ett par och dels ville hon gärna ha sällskap. Det var inte bara en dans på rosor att gå på mässan. En del försäljare kunde vara rätt dryga, speciellt om en ensam kvinna kom förbi. Dessutom hade jag visat prov på god smak och kombinationsförmåga, vilket var viktigt när man skulle välja bland det enorma utbudet på mässan. Utan det minsta tvekan tackade jag ja, och vi kunde börja lägga upp vårt inköpsbehov.

Med varsin välfylld resväska äntrade vi tåget som skulle föra oss till kungliga huvudstaden. Trots att vi bara skulle vara borta i tre nätter var våra väskor sprängfyllda. I inbjudan ingick ett deltagande på den festbankett som anordnades på lördagskvällen. Till den var festklädsel anbefalld, så jag hade fått lov att ge mig ut på stan för att hitta en lämplig kreation, eftersom den typen av kläder inte ingick i Lottens sortiment. Men det hade varit ett kärt nöje. Jag hade dessutom fått stor hjälp av Hanna som gärna deltog i mitt sökande. Till slut hade vi hittat rätt klänning. Det blev en i svart taft med puffärmar och generös urringning. Kjolen var vid och slutade i knähöjd. Runt midjan var ett cericerosa band knutet med stor rosett på sidan. Flera underkjolar i tyll hörde till. En nätt liten aftonväska måste också inhandlas liksom ett par högklackade skor.

Väl framme på hotellet tog vi vårt dubbelrum i besittning och började packa upp våra kläder. Lotten hade erbjudit mig ett eget rum, men jag tyckte att vi kunde dela på ett rum, vilket Lotten tacksamt accepterat. Efter uppackningen tog vi en snabb promenad fram till en krog som Lotten kände till sedan tidigare besök. Vi åt vår mat och drog oss sedan tillbaka till hotellet för att få lite sömn. Morgondagen skulle bli både lång och ansträngande.

Mässan var större än jag föreställt mig. I ändlösa rader låg montrarna, sida vid sida, och försökte locka till sig köpare. Överallt tävlade tillverkarna med varandra om att erbjuda det bästa sortimentet. Ibland syntes det att man var bittra konkurrenter, ibland lyste det vänlighet och glädje över varandras framgångar. Det märktes att Lotten var van vid den här miljön. Den här första dagen så gick vi bara omkring. Visserligen betade vi systematiskt av monter för monter och gång för gång, men inga köp noterades. Däremot noterade Lotten noga om vi såg något speciellt. Både monterns nummer och plaggens utseende skrevs in i hennes block. Allt för att vi senare skulle kunna återvända om vi fann det lämpligt.

Det var också spännande att se på alla människor som rörde sig på mässan. Vackert klädda kvinnor utgjorde huvuddelen av de besökande, men påfallande många herrar gick runt och tittade. Var de också inköpare, eller var det annat som drog dessa dagar? Bland försäljarna var det ungefär lika många herrar som damer, men det var mycket enklare att titta i en monter som betjänades av kvinnor. Herrarna var, som Lotten berättat, mycket mer påträngande och kunde ibland bli riktigt otrevliga. Dessa montrar fick bara flyktiga blickar, även om vi därigenom missade en och annan pärla. Lite här och var kom det fram försäljare och hälsade på oss, och vid samtliga tillfällen blev jag vederbörligen presenterad som Lottens assistent. Jag förstod att det var hos dom vi så småningom skulle göra affärer med. Hos dom var Lotten välbekant och de kände väl till hennes önskemål. Men inte heller här bokade vi upp några köp, utan bara gjorde flitiga noteringar. Det ingick tydligen i spelets regler, för ingen gjorde något försök att plocka fram orderblocket.

Timmarna bara flög iväg och någon timme efter lunch hade vi avverkat hela mässan, första varvet. Nu tyckte Lotten det fick räcka för idag. Det fanns annat att göra i Stockholm än att springa på mässan. Minst lika viktigt tyckte hon det var att röra sig i modekvarteren och insupa atmosfären. Samtidigt passade hon på att se hur butikerna skyltade sina varor. Alltid kom man på ett och annat som gick att ta med sig hem. Så efter att ha passerat hotellet och sparkat av oss de högklackade pumpsen och fått på lite mer normala kläder drog vi oss ut på stan. Första anhalten var NK och sedan vidare längs Biblioteksgatan, Stureplan med sin galleria och alla de omkringliggande shoppinggatorna. Även om Lotten hade egen klädesbutik och jag anställd i den, så kan inte två kvinnor vara ute så här utan att vilja prova några kläder. Mycket riktigt. Flera butiker fick äran att se oss i deras provrum, och vi gjorde även ett och annat fynd.

Det började bli stängningsdags och Lotten och jag letade upp någonstans att äta. Vi återvände sedan, än en gång, till hotellet och bytte om för kvällens aktivitet. Jag hade föreslagit ett teaterbesök och nu var vi redo för att avnjuta en föreställning på Folkoperan som i kväll uppförde Carmen. Vi njöt verkligen av föreställning och fick nödvändig avkoppling inför alla svåra inköpsbeslut vi skulle konfronteras med under morgondagen. Ytterligare lite avkoppling fick vi när vi bestämde oss för att ta en drink i baren innan sängen väntade. Några väl förfriskade herrar försökte ragga upp oss, men vi ignorerade deras försök och lyssnade hellre till den stillsamma pianomusiken som en skicklig pianist försåg oss med.

Kapitel 12

Andra dagen på mässan skilde sig helt från den första. Vi var visserligen lika smakfullt, enkelt klädda, men atmosfären och vårt sätt att attackera alla montrar var helt annorlunda idag. Utan minsta tvekan styrde Lotten sina steg till några av de leverantörer som vi sett "pärlor" hos. Nu var det inte längre tid för omskrivningar och massvis med artighetsfraser, nu var det affärer som gällde. Proverna förevisades och storlekar, färger, kombinationer, priser och leveranstider avhandlades på ett alltigenom professionellt sätt. Order skrevs och undertecknades. Så betade vi av de mindre leverantörerna, snabbt och effektivt.

Efter några timmar var vi så redo för de riktigt stora leverantörerna till Lotten. Till dom hade vi bokade tider och när vi anlände till den första så stod en välbehövlig smörgås och väntade på oss. Medan vi åt passade vi på att bekanta oss med personalen i montern. Det var nämligen den här leverantören som skickat inbjudan till Lotten, inte enbart till mässan, utan även till den bankett som skulle gå av stapeln på kvällen. I inbjudan hade vi även fått ett erbjudande att bli eskorterade till banketten av två herrar från företaget, vilket vi tacksamt tog emot. De bägge utsedda kavaljererna kom fram till oss och presenterade sig som Jonas och Greger. Lotten kände båda sen tidigare och det dröjde heller inte länge innan jag kände mig som en gammal god vän i deras sällskap.

Efter denna lilla paus satte vi igång med arbetet. Här fanns det så mycket som skulle väljas ut. Alltifrån enklaste underkläder till finaste klänningen. Det syntes att de hade god kännedom om Lottens kundkrets och sortiment. Det var inte många gånger vi behövde skaka på huvudet och tacka nej till kläder som de bar fram. Med stor respekt för vårt kunnande, så vågade de ändå föra på tal lite kompletteringar som skulle bredda sortimentet. Det intressanta var att det inte alltid innebar ett dyrare alternativ. De var mycket måna om att helhetsbilden skulle bli bra, inte att maximera vinsten för varje sålt plagg. De tittade också gärna på de bilder vi hade av våra andra inköp, för att därigenom lättare kunna föreslå de rätta kompletteringarna. Det fanns inga tendenser till förebråelser över våra val, trots att det ibland fanns likartade artiklar i deras eget sortiment. De såg verkligen till kundens bästa. När orderblocket så småningom summerades och signerades hade vi köpt kläder för massor av pengar, men allt låg gott och väl innanför de ramar som satts upp innan besöket.

Köpavslutet firades med var sitt glas juice, och innan vi skildes åt bestämde vi tid och plats för vårt möte. Vi bodde på samma hotell, så vi skulle bli avhämtade vid rummet, prick kl 19.00. Vi vinkade farväl och drog raskt vidare till nästa monter som låg vägg i vägg. Procedurerna upprepades nu, och inköpen sköttes snabbt och elegant, utan att vi för den skull hastade över det hela. Jag blev verkligen imponerad över Lottens sätt att hålla allt i huvudet. Klockrent gick hon på de saker som behövdes och utan minsta tvekan rabblade hon upp antal per storlek. Den här leverantören hade bokat in vårt besökt kring lunch för att därigenom få det stora nöjet att bjuda oss på den. Efter välförättat värv gick vi därför iväg och satte oss till bords i en av mässans restauranger. Företagets VD gjorde oss den stora äran att ansluta sig och under lunchen avhandlades diverse framtidsfrågor för branschen i stort och vår gemensamma del i smått.

Vi hade alla nya möten som skulle passas, så vi tackade för maten och sökte upp dagens sista leverantör. Den här leverantören var specialist på underkläder, och den ena tjusiga skapelsen efter den andra visades upp. Lotten frågade gärna mig om råd, jag var ju liksom "specialist" på underkläder. Detta givetvis även sett ur ett lite bredare perspektiv, som vi dock höll för oss själva, men den snabba blinkningen jag fick från Lotten sade mer än tusen ord. Det var inte utan att jag hade svårt att behärska mina lustar inför alla de läckra, spetsförsedda och nästan genomskinliga underverken som de lyckats samla på sig i denna monter. Nu var det inte bara flärden som visades upp, utan även enkla, präktiga basunderkläder tilldrog sig vår uppmärksamhet, men mina blickar landade allt som oftast på ställningarna med de läckraste plaggen, och då speciellt korsetterna. Även Lotten hade ett gott öga till den ställningen, så vi bad om att få se några av plaggen ytterligare en gång. Vi synade några speciellt noga och det föranledde försäljaren att försynt ställa en fråga

Han behövde inte säga till oss två gånger innan vi gick in bakom skynket och på hans uppmaning tog av oss våra blusar. Smidigt trollade han fram ett måttband och tog raskt alla de mått som behövdes. Våra hemadresser noterades, liksom de modellval vi gjort. Alltsammans gick på bara några minuter innan vi åter kunde fortsätta våra inköp. Vi summerade våra beställningar och blev sedan utfordrade med kaffe och varsin mazarin innan vi tackade för oss och drog mot nya mål. Ja, några nya bestämda mål fanns inte, vi hade klarat av alla våra förpliktelser, och bara drev omkring en stund och njöt av all prakt runt om oss. Vi blev dock snart medvetna om att klockan snurrade på i oförminskad hastighet och insåg att vi borde dra oss mot hotellet och en välbehövlig renovering innan kvällens bankett.

Väl framme vid hotellet fick vi plötsligt mycket bråttom. Det hade tagit längre tid än vi trott att återvända, så nu måste vi sno oss. Vi slängde snabbt av oss kläderna och styrde stegen mot badrummet. Lotten hoppade in i duschen och jag fick äran att sänka mig ner i badkarets varma vatten. Men tyvärr var tiden för knapp för att riktigt njuta av de härliga oljor som vi hällt i badet, så jag hann bara tvätta mig omsorgsfullt innan jag steg upp. Lotten blev klar samtidigt och med gemensamma krafter gick vi, med stor målmedvetenhet, in för att både snabbt och effektivt förvandla oss till galanta damer. Håret rullades upp på spolar, naglar lackades, smink lades och resten av alla de tusen detaljer som gör en Lady, ordnades under många glada tillrop. Underkläderna träddes på kroppen med sirliga sensuella rörelser, som om det vore en rit vi utförde. Våra klänningar bars fram och med assistans av varandra hamnade alla draperingar och underkjolar på sina rätta ställen. Håret lösgjordes från sina påtvingade spolar och formades med bestämda rörelser till de festfrisyrer vi så noga planlagt för. Slutligen placerades alla våra "juveler" på sina platser och fötterna gled ner i de högklackade skorna. Samtidigt med att vi lät några puffar av vår favoritparfym landa på strategiska ställen knackade det på dörren. Lotten och jag gjorde en hastig koll av varandra och nickade gillande. Vi greppade våra nätta aftonväskor och gick ut för att möta våra kavaljerer.

Två mycket stiliga herrar, iförda smoking, stod förväntansfullt utanför vår dörr. Jag tror att deras förväntan mycket väl uppfylldes för deras hakor visade tendenser till att falla mot marken. Vi räddade dock situationen genom att omedelbart gå fram till varsin kavaljer och placera en lätt kyss på kinden. De vaknade då liksom till liv och trollade fram varsin röd ros som de överräckte till oss. Nu var det vår tur att bli förlägna, och vi blev blossande röda båda två. Vi hämtade oss emellertid snabbt, alla fyra, och strax var vi i full färd med att prata om den förestående banketten. Grabbarna sträckte artigt ut varsin arm och vi tog tacksamt emot det stödet på vår väg fram mot hissen för vidare befordran ut till taxin. Det var en härlig känsla att gå där, genom den välfyllda foajén. Dussintals med ögon riktades mot oss redan efter några steg utanför hissdörrarna. När deras forskande blickar nådde oss, så sträckte vi bara på våra halsar och trippade lättare fram mot dörrarna ut från hotellet. En av hotellets anställda skyndade snabbt fram och höll upp dörrarna så att vi majestätiskt skulle kunna segla vidare rätt ut och in i den väntande limousinen.

Vår bil körde ända fram till huvudentrén och lika elegant lämnade vi bilen och passerade in mellan alla marschaller och fram till stora bankettsalen. Runt omkring oss svärmade det av festklädda personer som väntade på sin tur att komma in i salen. Flitiga ungdomar, med tjusiga blågula band tvärs över kroppen, gled fram och tillbaka mellan borden och visade alla gäster till sina platser. Allt var förbeställt och vi hade turen att hamna ända framme vid catwalken, så vi skulle ha perfekta platser när väl uppträdandet och den utannonserade modevisningen skulle äga rum. Över hela lokalen låg ett förväntansfullt sorl som blandades med ljudet från den orkester som satt på ett upphöjt podium i närheten av scenen och spelade.

Våra kavaljerer hjälpte artigt till med våra stolar och sedan kunde vi sitta där och småprata, samtidigt som våra ögon registrerade allt som hände runt omkring oss. Så många vackert klädda damer och herrar på en gång hade jag aldrig sett. En del trampade över rätt ordentligt i sina försök att imponera på omgivningen, och det hela kunde istället bli rätt vulgärt. Men de flesta hade klätt sig med stil och värdighet och vi njöt redan av allt, trots att kvällen knappt börjat. Lokalen fylldes och musiken ändrade karaktär. De stillsamma tonerna klingade av och efter några sekunders tystnad inleddes det egentliga programmet med ett fyrverkeri av toner, samtidigt som stora projektorer började spela upp bilder från vår samling utanför lokalen, några minuter tidigare. Allas uppmärksamhet riktades omedelbart mot skärmarna och tystnaden blev omedelbar. Vi såg oss själva skymta förbi och igenkännandets leende kom på de flestas läppar. Bilderna tonade bort och istället riktades allas ögon mot estraden där kvällens konferencier gjorde sin entré.

Han hälsade oss varmt välkomna, och därefter startade själva programmet med en halsbrytande kavalkad från den gångna mässan. Vi lyckades än en gång skymta förbi, medan våra kavaljerer dessutom sade några korta repliker. Kavalkaden övergick sedan omedelbart i mannekänguppvisningen, och det tog några sekunder innan vi alla fattade att det inte längre var ett filmat inslag utan direkt från scenen. Vi vände därför våra blickar mot mannekängerna som kom gående rakt emot oss och njöt av den fina plats vi fått. Snabba byten och ett högt tempo präglade hela uppvisningen. Det fanns inte en död sekund. Hela tiden hände något. Våra kavaljerer kom hela tiden med stickrepliker när något av deras plagg dök upp och kunde även ge många trevliga kommentarer i övrigt. Traditionsenligt avslutades visningen av ett brudpar med tillhörande följe. En syn som fullständigt tog andan ur oss och rev ner våldsamma ovationer.

Showen fortsatte sedan med en stå-up aktör som gjorde en sanslös parodi på hela den här företeelsen. Han avlöstes av en sångerska som sjöng några nummer innan middagen tog vid. Maten kom snabbt på borden och så fort glasen fylldes av ädla drycker höjdes glasen, både vid det egna bordet och mot bekanta i närheten. Under hela middagen spelade orkestern stillsam musik som låg likt en kuliss över hela festen. Alla tre rätterna avnjöts med stort nöje och vi hade en trevlig konversation vid bordet. Det var verkligen underhållande och lättsamma personer vi hamnat hos. Vi var fyra damer och lika många herrar vid bordet. Lotten och jag var de enda utanför företaget, de övriga jobbade i verksamheten, och fick nu en välförtjänt gratifikation för sitt slit under veckan. Även om våra kavaljerer var mycket artiga och uppmärksamma mot oss damer, så blev det stunder då vi kunde prata tjej-snack. De andra flickorna visste en hel del om Lotten, men var omåttligt nyfikna på mig. Denna nyfikenhet blandades upp med många och livfulla berättelser kring livet i deras monter under veckan. Vi fick oss en diger provkarta på hur människor uppträdde, eller rättare, inte borde uppträda på en offentlig plats. Nu gick händelserna att skratta åt, annat var det när det skedde i en stressig situation.

Efterrätten hade just dukats undan när en av flickorna vid bordet ursäktade sig och gick för att "pudra näsan". Vi tre andra tog tillfället i akt och följde med henne. Strax skulle taffeln brytas och då blev det med all säkerhet kö till damrummet. Vi var inte ensamma att tänka den tanken för vi fick stå i en liten kö, men den rann snabbt undan, och alla behov kunde uträttas. Trängseln framme vid spegeln var mycket stor, men med lite skicklighet kunde jag se det jag behövde av mig själv för att lägga på ett nytt lager läppstift och bättra på mascaran och parfymen. Vi återvände i samlad tropp till bordet och hann precis sätta oss när nästa underhållning tog sin början. En grupp ungdomar dansade och sjöng populära låtar under stor inlevelse. De rev ner nästan lika mycket, välförtjänta, applåder som modevisningen. Nu var den här delen av kvällen slut och en vikvägg öppnades till ett angränsande rum. Dit in hade orkestern nu hunnit flytta sig och tonerna av en Wienervals förkunnade att dansen börjat. Min kavaljer var inte sen att bjuda upp mig och vi kom ut på dansgolvet bland de första.

Snart var dansgolvet ett enda stort färgsprakande myller. De skickliga musikerna gjorde danskvällen till ett enda långt nöje. Ständigt nya kavaljerer anmälde sig till tjänstgöring och vi hade hjärtans roligt. Vi hann knappt förse oss av alla godsaker och förfriskningar som dukades upp i ena ändan av lokalen. När vi hittade igen någon av våra "ordinarie" kavaljerer, som ständigt höll ett diskret vakande öga på oss, tog vi chansen och hoppade över några danslåtar för att fylla på våra magar istället. Det kändes verkligen som om kvällen just börjat när kvällens sista dans annonserades. Några stillsamma tryckare blev avslutningen på den här kvällen, men vi gjorde oss ingen större brådska tillbaka till hotellet. Till slut blev det ändå vår tur att få våra bilar, och när vi kom till hotellet ville företaget bjuda på en drink i baren. Alla åtta kröp upp på barstolarna och vi fick oss en trevlig avrundning på kvällen, innan vi definitivt måste uppsöka sängarna. Det var, trots allt, ännu en dag kvar.

Lika artigt som vi blev avhämtade blev vi avlämnade. Varsin kram och en kyss, som blev lite längre än brukligt, fick bli vårt lilla men välmenande tack för kvällen. Lite svårt hade vi att slita oss från varandra men till slut kunde vi ändå stänga dörren bakom oss och sparka av oss de högklackade skorna. Nu kändes det plötsligt att vi dansat i flera timmar på dessa styltor. När vristerna nu åter skulle anpassa sig till en lägre nivå började de omedelbart att protestera och ömma. Vi skrattade gott åt varandra när vi linkade mot sängen för att ta den i besittning.

Tredje dagen på mässan blev en upplevelse. Jag hade trott att vi nu sett och gjort allt, men så var inte fallet. Efter en välbehövlig sovmorgon kom vi ut till mässan strax efter lunch. Det återstod nu bara ett par timmar och det märktes att många inte fått så mycket sömn under natten. Lotten och jag strosade runt, till synes planlöst, men det skulle visa sig att Lotten visste mycket väl vad hon gjorde. Jag började ana att något speciellt var i görningen när vi för tredje gången passerade förbi en viss monter. Jag märkte ingen skillnad, men Lotten hade sett tecknet, montern höll på att brytas. Likt en kobra var hon framme och frågade om kollektionen var till salu. Hon fick ett lika glatt som jakande svar och i all hast gjordes affären upp. Till rena rama vrakpriset hade Lotten köpt upp hela provkollektionen.

Nästan samtidigt ringde det i hennes mobiltelefon, och det var Leif som berättade att han hade anlänt och väntade utanför med bilen. Han fick reda på var montern låg, och det dröjde inte lång stund innan han dök upp, i sällskap med Malin som så gärna ville följa med. Efter några välkomstkramar återtog Lotten kommandot och fördelade arbetsuppgifterna. Nu förstod jag också varför Leif skulle komma och hämta oss. Det här var planerat sedan lång tid tillbaka, men eftersom hon inte alltid lyckades med att göra dessa fynd, hade Lotten valt att inte säga något. Utanför en närbelägen port stod Leifs bil med den täckta släpvagnen. Den hade fasta galgar, så det gick lätt att hänga in alla kläder. Vi fyllde snabbt på med alla kläder och gick sedan in i mässhallarna igen. Överallt pågick nu det allmänna uppbrottet, och vi såg fler som gjorde liknande affärer som vår. Lotten hade fortfarande kvar den där blicken i ögonen, så jag förstod att hon hade ytterligare affärer i sina tankar.

Mycket riktigt, ytterligare en kollektion bytte ägare och samma procedur upprepades. Nu var Lotten emellertid nöjd och belåten, och vi kunde packa in oss i bilen för att passera vårt hotell och plocka upp våra väskor. Färden ställdes sedan mot hemorten, med mig och Malin i baksätet, med paus bara för ett lättare matintag. Trötta, men lyckliga, kom vi fram och vi skildes åt utanför min dörr. Det hade varit några händelserika dagar, och jag föll utmattad ihop på min säng. Jag vet inte hur länge jag sovit, men jag väcktes av en ilsket ringande telefon.

Kapitel 13

Det var Hanna som ringde. Hon var både omåttligt nyfiken på allt som skett de senaste dagarna, och även mycket längtansfull. Det hade känts tomt att inte få träffa mig under helgen. Jag hade givetvis även längtat efter henne, men inte hunnit känna efter på samma sätt. Allt för mycket hade hänt runt omkring mig, och Hanna lät verkligen avundsjuk när jag berättade om alla trevligheter vi haft för oss och upplevt under helgen. Vardagen kändes inte ett dugg lockande, även om jag insåg att det där livet inte gick att leva vecka ut och vecka in. Men som ett avbrott i vardagen fungerade det perfekt, speciellt som man inte behövde stå för fiolerna själv.

Samtalet blev långt då vi båda hade så mycket att berätta. Hanna kunde berätta om att mina och hennes föräldrar träffats över en kopp kaffe nu under helgen. De hade sprungit på varandra under lördagsshoppingen och gått hem till Åke och Britta. De hade ringt efter Hanna och tillsammans hade de haft några trevliga timmar. Hannas och mitt nystartade umgänge hade givetvis berörts liksom mitt sätt att vara. Bara positiva ord hade yttrats och Hanna hade känt deras genuina stöd i ryggen. Alla accepterade mitt sätt att leva, så till den milda grad, att det gick att skratta åt dråpliga situationer och skojiga felsägningar kring min person. Från den kanten skulle vi inte möta några problem framöver.

Jag märkte att Hanna hade ytterligare saker på hjärtat, och mycket riktigt så kom det, sakta och försiktigt, en fundering kring den förestående julen.

Vi kallpratade ytterligare en stund innan vi måste återvända till den stundande vardagen och se till att allt var i ordning inför ännu en arbetsvecka. Vi skulle i alla fall ses redan på torsdag kväll. Hanna hade ytterligare en sådan här långledighet, och den här gången inföll den, lämpligt nog, med min lediga lördag. Jag hade dessutom blivit uppmanad av Lotten att ta fredagen ledig för att helt kunna ägna mig åt Hanna. Den här helgen skulle vi bara rå om oss själva. Inga invitationer till middagar eller kalas skulle få störa vår egen längtan efter fysisk kontakt. Lite mer skulle vi nog också hinna göra, men det fick bli stundens ingivelse, inte några väl planerade utflykter.

Hanna anlände och fanns på redan plats när jag kom hem efter jobbet. Redan i trappuppgången doftade det härligt av nybakade bullar, och min förvåning blev stor när jag öppnade dörren och märkte att det var från min lägenhet det doftade. Vilka glada överraskningar man får ibland. Vi omfamnade varandra hjärtligt och nästa plåt höll på att bli vidbränd, men vi lyckades rädda den i sista sekunden. Så lätt man kan bli distraherad....

Jag å min sida hade också planerat lite, så middagsmaten stod strax på bordet. En enkel, men inte mindre smakfull, måltid hade jag förberett för och när ugnen blev ledig dröjde det inte länge innan vi kunde äta av min, egenhändigt lagade, köttfärslimpa med gräddsås och potatis. Maten hann knappt smälta i magen innan vi kände behovet att smaka på några av de läckra kanelbullar som Hanna bakat. Lyckliga och mätta röjde vi gemensamt av köket, innan det blev dags för efterrätten, eller huvudrätten om man så vill. Under tiden vi röjde förberedde vi noga denna anrättning. Alla ingredienser fanns på plats, så det var bara att följa det uråldriga receptet, med några små avvikelser här och där, till punkt och pricka. Själva förberedelserna tog sin rundliga tid, men varje detalj utfördes med stor noggrannhet och inlevelse. Så småningom kunde vi konstatera att köket var återställt i ursprungligt skick och vi flyttade oss till en annan del av lägenheten för att, under resten av kvällen, njuta av den delikata anrättning, som vi med gemensamma insatser, dukat fram till.

Ingen möda hade sparats för att göra allt till en njutningsfull upplevelse. Receptet framhöll vikten av att den serveras väl uppvärmd, på gränsen till het, och det rådde ingen tvekan om att vi lyckats med den delen. Den intensiva värmen, under förberedelserna, hade medfört att vi följt minsta motståndets lag och lättat på vår klädsel, allteftersom temperaturen steg. När så allt var klart att serveras fanns det inte mycket kvar av hindrande omständigheter, utan vi kunde med kraft och intensitet ägna oss åt att njuta av livets goda.

En förlupen solstråle letade sig in i vårt sovrum och väckte oss. Vi förstod att dagen redan blivit till förmiddag, men ändå gjorde vi oss ingen större brådska upp ur sängen. Den goda smaken efter gårdagskvällens anrättning fanns fortfarande kvar, så vi samlade ihop lite outnyttjade rester och såg till att vi än en gång mättade våra hungriga själar. Sakta och varsamt förde vi oss själva tillbaka till verkligheten, och drog iväg in i duschen för välbehövlig vattenmassage. Vi pysslade om varandra och såg till att göra oss så attraktiva som möjligt, innan vi återvände ut för att sätta på oss våra kläder. Jag hade fått mitt paket med korsetterna redan på onsdagen, så nu ville jag gärna prova mitt nyförvärv. Hanna visade stort intresse och jag erbjöd henne den andra. Tillsammans hjälptes vi åt att paketera våra kroppar i dessa läckra plagg och vi utnyttjade verkligen varenda tum av dess kapacitet. Våra kroppar strålade av sensualitet där vi stod framför spegel och beundrade oss själva. Vi var så nöjda, att vi omedelbart beslöt att ha dom på oss resten av dagen.

Vi klädde på oss resten av kläderna. Det var ju givet att vi måste ha strumpor på oss, allt annat skulle varit ett helgerån mot de vackra korsetterna. Några tjusiga spetstrosor valde vi ut, innan vi måste besluta oss för vilka klänningar vi skulle ha. Efter mycket letande hittade vi några lämpliga. Kravet stod där klart och tydligt, något som visade upp våra vackra former. Jag hittade en klänning i ribbad trikå med polokrage, som verkligen smet åt och visade mina former. Hanna hittade en kort snäv klänning, som hon kompletterade med en vit polotröja. Vi satte på våra läckra läderstövlar och varma kappor innan vi gav oss iväg ut på promenad i stadens myller.

Julen var verkligen i antågande. Skyltfönstren dignade under sina juldekorationer och alla lockade med olika erbjudanden. Vi strosade omkring, och gjorde våra strandhugg där vi tyckte att det fanns något av intresse. Mest kläder, men vi tittade även på lite annat som kom i vår väg. Vi slank in på några gallerier och vilade sedan våra ben på ett mysigt café. Det var som om vi ägde stan. Vi tittade in på de stora varuhusen, och fann många saker som vi kunde sätta upp på våra respektive önskelistor. Ett av varuhusens restauranger fick stilla vår hunger innan vi tog ett nytt nappatag med stadens gator. Efter en stund passerade vi en bio som ropade ut sitt budskap. Rullen såg intressant ut, så vi rättade in oss i ledet och köpte våra biljetter.

Det var en riktig snyftare vi såg, så innan vi lämnade bion måste vi uppsöka damrummet för att, tillsammans med många andra, renovera vår makeup. Nu lyste alla skyltfönstren varmt och vänligt mot oss där vi gick i den isande novemberblåsten. Men värmen inom oss höll högsommarvärme, så vi skyndade på stegen för att komma hem och än en gång få uppleva och utföra de uråldriga riterna. Våra vackra korsetter och strumpor hann vi aldrig ta av oss innan vårt begär tog överhanden och ledde oss in i en värld av njutning och tillfredsställelse.

Sida vid sida låg vi sedan och smekte varandra. Under tystnad utforskade vi stillsamt varandras kroppar. Endast vår snabba andhämtning bröt den förtrollade stämningen. Hanna bröt tystnaden först

En stunds tystnad uppstod och orden vi nyss uttalat fick sjunka in i vårt medvetande. Hanna låg vid min sida och pillrade lite på min örsnibb och lekte med mina örhängen innan hon fortsatte

Nu kunde jag inte ligga still längre, utan snurrade runt så att jag fick Hanna under mig. Jag sökte efter hennes mun och gav henne en eldig kyss, samtidigt som jag sakta smekte hennes varma kropp. Hon besvarade mina handlingar genom att ivrigt massera min rygg och mina länder. Än en gång byggde vi gemensamma ansträngningar upp ett fyrbål som fullkomligt exploderade av intensitet. Än en gång sjönk vi ihop och när det åter var möjligt att konversera så var det jag som började

Hanna låg alldeles tyst. Jag märkte att hon verkligen uppfattat frågan och att den krävde både eftertanke och självrannsakan innan svaret gavs. Jag lät henne få den tiden.

Hanna satte sig upp i sängen och vek ihop benen under sig, likt en skräddare. Armarna lät hon vila i sitt knä, och när hon sträckte på fingrarna kunde hon precis nå fram till min kropp och förstrött låta sina välformade och vackert målade naglar rita osynliga mönster. Med en lätt suck började hon söka efter de rätta orden

Under tystnad lät vi de nyss sagda orden sjunka in. Under fortsatt tystnad, men desto tydligare kroppsspråk, steg vi upp ur sängen och befriade våra kroppar från korsetter och strumpor, innan vi hand i hand gick in i badrummet och sköljde av våra kärleksvarma kroppar i duschen. Med ömhet torkade vi av varandra, satte på oss våra nattlinnen, innan vi återvände till den ännu varma sängen och lade oss tillrätta. Mycket mer än en snabb kyss och en lätt smekning på kinden, hann vi inte med innan vi båda somnade in, lugnt och stilla, med ett stort leende på våra läppar.

Kapitel 14

Hanna fick jobbet. Nu blev det en hektiskt tid att för få allt att gå i lås. Alla Hannas saker packades ner och vi körde lass efter lass över till mig. Alla helger gick åt, och då hjälpte även hennes föräldrar till med flera resor. Trots att hon var välförsedd med saker, så fick hennes prylar gott och väl rum hos mig. De möbler som vi inte kunde finna användning för ställde vi in hemma hos Åke och Britta. Vi blev färdiga några dagar innan jul. Hanna hade massor av övertid på sitt gamla jobb, så det räckte gott och väl under hela hennes uppsägningstid. När hon nu flyttade in hos mig så hade hon samtidigt sagt tack och farväl till sin gamla hemstad och sitt gamla jobb. Nu var hon ledig hela helgen, för att sedan börja sitt nya liv.

Visst kändes det annorlunda att ha en till person i huset. Någon som fanns vid min sida när jag vaknade, och som fanns där när jag kom hem efter en arbetsam dag. Tillsammans planerade vi den förestående helgen, och gjorde alla nödvändiga inköp ihop. Min lägenhet blev både mer ombonad och mer jullik än den någonsin varit inför en jul. Inte därför att jag inte gillar de fina och vackra juldekorationerna, utan för att det känns så mycket mer meningsfullt när det finns någon att dela glädjen med.

Så stod då julen inför dörren. Julaftonen hade Lotten stängt, men traditionsenligt hade hon dagen före ett uppdukat bord med allehanda julgotter, som hon bjöd sina kunder på. Den dagen var det en strid ström av kunder som passerade genom lokalerna. De flesta kom bara in för att säga God Jul, och smaka på våra julgotter, men en del hade även små presenter med sig. Tom jag fick några till min stora överraskning. Det gjordes väl inga storaffärer den här dagen, det var mest strumpor som såldes, men det rådde en trevlig stämning i butiken.

Hanna hade erbjudit sig att hjälpa till, och hon for fram och tillbaka mellan butiken och det lilla köket med koppar och fat. Vi båda var julfina. Vi hade varsina julröda klänningar, men de var helt olika varandra. Hannas var i trikå, och jag var riktigt avundsjuk på hur fint den formade sig på hennes kropp. Det vita förklädet som hon hade på sig gjorde henne ännu vackrare. Min klänning var en med långa ärmar och fyrkantig halslinning, och med ett brett rött band i midjan, som knöts i en stor rosett baktill. Kjolen var rak i modellen, men något utställd och slutade strax nedanför knäna. För att bli riktigt fina, så hade vi varit hos Monika kvällen innan, och fått våra hår klippta och upplagda.

Så småningom blev det i alla fall stängningsdags, men inte slut för dagen ändå. Nu vidtog en annan tradition. Karin, Lottens helgextra, kom med sin kille, Monika med hela sin familj droppade in, Monikas hjälpreda Ylva med sin sambo anlände liksom Lottens familj. Nu var hela den närmaste familje- och vänkretsen kring Lotten samlade. Nya julgotter dukades fram, nu med mer betoning på mat. Tillsamman satt vi och pratade och hade trevligt och samlade oss inför julens äventyr. Det blev även något av lilla julaftonen, då flera paket delades ut kors och tvärs. Lilla Malin kom käckt och överräckte ett till mig, och jag blev verkligen både överraskad och glad. Som tur var hade jag förberett mig, så Malin och hennes syskon, liksom Monikas barn kunde få paket med sig hem från mig.

Det dröjde långt in på kvällen innan vi motvilligt började plocka undan och återställa butiken. När allt var klart tillönskade vi varandra en God jul. Ett Gott Nytt År väntade vi med. Mellan helgerna väntade en mellandagsrea, och Lottens huvudnummer var de klädkollektioner hon köpt på mässan. Vi trodde alla på stor succé, då både priser och urval verkligen var något att springa benen av sig för.

När Hanna och jag kom hem kröp vi upp i soffan och bara tittade på varandra och allt det fina runt omkring oss. Julgranen stod präktig och fin mitt på golvet och strålade i glansen från alla kulor och girlanger. Under granen låg en ansenlig hög med klappar, och vi var båda omåttligt nyfikna på deras innehåll. I bakgrunden pågick radions uppesittarkväll, och vi lyssnade förstrött, medan vi samlade oss själva inför morgondagen.

Julaftonens morgon var precis så vacker som man kan begära. Redan när vi lämnade Lottens butik hade vita flingor singlat ner, och nu låg ett ganska tjockt täcke av gnistrande vit snö på gatorna. Ungar var i full färd med att göra snölyktor och snögubbar. Hanna och jag började göra oss i ordning. För att få lite variation, så bestämde vi oss för att byta kläder med varandra. Efter att satt på oss rejält med ytterkläder gick vi iväg på en promenad, som så småningom skulle sluta i kyrkan. Vi ville gärna gå dit för att höra julevangeliet, och lyssna till alla vackra julsånger, innan det blev dags för Kalle Anka och andra trevliga saker som hör julen till.

Så var det då äntligen dags! Vi hade klarat av både kyrkobesök, lutfisken och Kalle Anka när vi inte längre kunde hålla tillbaka vår nyfikenhet. Nu skulle paketen öppnas. Ett paket i taget delades ut och öppnades och beskådades. Av någon outgrundlig anledning fanns det inga herrsaker i paketen, utan det var bara läckra kvinnokläder. Och vilka kläder sedan. Jag fick allt från läckra tunna spetstrosor till fina blusar. Ungefär motsvarande saker låg i mina paket till Hanna.

En liten "luring" hade jag ordnat åt Hanna. Jag överlämnade ett tunt kuvert, och hon gjorde stora ögon när kuvertet öppnades. Det enda som fanns var en bild, och bilden visade upp en klänning, en mycket speciell sådan. I den klädkollektion som Lotten köpt in fanns några fina festklänningar. En av dom hade jag köpt, under förevändning att jag skulle ha den till nyårsfesten. Hanna hade kastat långa och avundsjuka blickar på den, där den hängde i min garderob. Hon hade även provat den och det hade bara gjort henne ännu mer sotis. Nu blev jag mycket omkramad och hon försvann genast iväg för att hämta hem sin trofé. Hon nöjde sig inte bara att hämta den, utan hon hade även satt på sig den. Den hade en svart sammetsöverdel och silverlamé i kjolen. Tunna chiffongärmar och en djup urringning både fram och bak framhävde hennes vackra hals. Nu såg hon även tanken bakom det silversmycke som hon tidigare öppnat. Ett fast halssmycke med en vit sten mitt fram blev pricken över i-et. Hon var så strålande vacker att jag inte kunde se mig mätt på henne.

Mycket nöjda med alla presenter, både som givare och mottagare, satte vi oss tillrätta och njöt av den tillfälliga oredan som fanns runt om oss. Vi plockade förstrött bland alla vackra saker och kommenterade glatt de funderingar och idéer som låg bakom presenterna. En present som gladde mig mycket var från min mamma och pappa. En folkdräkt från en avliden släkting hade hängt i många år på deras vind. Den passade definitivt inte min mamma, men borde mycket väl passa mig. Nu fick jag den och vi beskådade båda alla dess vackra detaljer. Allt var sytt, vävt eller tillverkat, för hand. Från knappar till finaste broderier. Trots att den var flitigt använd så såg den ut som om den vore ny. Det var uppenbart att det var ett gediget hantverk och fina råvaror som gjort denna dräkt så slitstark. Hanna hjälpte mig att prova den, och visade hur alla detaljer skulle höra ihop. Mycket riktigt, så passade den mig alldeles utmärkt. Jag kände mig verkligen uppklädd i den och tittade länge efter min spegelbild. Skorna passade också, men de såg nya ut så där hade nog mamma haft lite hjälp.

Det var omöjligt att samla alla intryck på en gång, så vi började förbereda vårt sänggående i stället. Vi hade båda förärats varsitt nattlinne, vilka vi nu satte på oss. Hanna for iväg, utan att säga något, och kom tillbaka efter en stund. Mycket nöjd tillkännagav hon att klädvalet inför julottan i morgon var klart. Lite frågande såg jag på henne, men följde ändå efter. På hennes sänghalva låg ännu en folkdräkt, men det här var hennes som hon letat upp. Den var minst lika fin som min. Iförda våra folkdräkter skulle vi besöka julottan, tyckte Hanna. Jag hade absolut inget att invända, utan konstaterade att det var ett perfekt tillfälle att inviga dräkten på.

Vi var långt ifrån de enda som hade folkdräkt. Morgonen var kall och kylig, så de vinterjackor som också ingick i dräkten fick bekänna färg ordentligt. Efter julottan samlades vi i församlingsgården för ett gemensamt kyrkkaffe, och då kom många fram för att hälsa på oss. Många kommenterade våra dräkter och undrade om deras härkomst. Ingen av dräkterna var från trakten, så de avvek ganska ordentligt från övriga dräkter. Vi besvarade frågorna så gott vi kunde, och var tacksamma för den öppning som detta gav för den fortsatta dialogen. Några kände igen mig från Lottens butik, och vi gjorde även några andra nya bekantskaper. Ett par i vår ålder, Anita och Sten, som inte bodde långt från oss, pratade vi mycket med. När det sedan var dags att gå hem slog vi följe med varandra på vägen hem. De var också ensamma, så när vi skulle skiljas åt, undrade Anita om vi inte kunde tänka oss att äta jullunchen tillsammans med dom. Vi tvekade inte ett dugg, utan tackade ja på stående fot. Tid bestämdes och vi gick sedan åt varsitt håll.

Vi hann vila oss en stund innan det var dags att dra oss till våra nyvunna vänner. En enkel men diger julbuffé väntade på oss och där saknades verkligen inget av julbordets alla goda maträtter. Vi småpratade samtidigt som vi njöt av allt innehåll på faten. Anita och Sten var lätta att umgås med. Det fanns mängder av samtalsämnen så tiden rann bara iväg. Men ingen av oss kände ändå någon brådska, utan vi satt i lugn och ro och avnjöt varandras sällskap på juldagen. Anita jobbade på biblioteket, och Sten som bilmekaniker. Jag kände igen Anita eftersom hon även var kund i Lottens butik Hon hade tom varit den första som jag betjänade när jag började hos Lotten. Båda två var givetvis nyfikna på oss också, och utan att frågorna blev påträngande kunde vi berätta om oss själva. De verkade inte ha några moraliska betänkligheter att vi, utåt sett, två kvinnor bodde ihop. Tvärtom så diskuterade vi mer i banorna att det många gånger var mer praktiskt att dela på vardagens olika glädjeämnen och vedermödor, än att sitta var och en på varsitt håll.

Till slut blev det ändå dags att tacka för en trevlig samvaro och återvända hem. Vi fick sällskap på vägen då både Anita och Sten kände för en promenad innan juldagskvällens övriga trevligheter. Vi skildes åt vid vår port och önskade varandra en god fortsättning på helgen. Väl uppe i lägenheten började vi försöka samla ihop våra julpresenter, som fortfarande låg strödda runt hela lägenheten. Kramar och kyssar delades ut i ungefär samma takt som saker plockades undan. Vissa kläder måste dessutom provas, så vi var väl inte helt anständigt klädda när det ringde på dörren. Förvånade såg vi på varandra och satte i all hast på oss våra kläder. När vi öppnade dörren så stod vår granne med en bricka i handen. Jag hade totalt glömt bort att han varje jul gick runt i huset och bjöd på glögg och pepparkakor. Han var faktiskt lite av vår hustomte som alltid ställde upp. Bakom honom stod hans fru tyst och försynt.

Vi välkomnade dom och bad att dom skulle stiga in. De klev raskt in och satte ifrån sig brickan på bordet i vardagsrummet innan de gav oss våra glas. Samtidigt som de utbringade en skål tittade de sig nyfiket omkring i rummet. Diverse intima kvinnopersedlar låg strödda runt om i rummet. En behå där, ett par strumpor här och några nätta strumpebandshållare hade letat sig upp i granen och utgjorde ett pikant inslag i den annars så traditionella smyckningen. Henry tog sedan till orda

Både Hanna och jag tittade oroligt på varandra och såg ut som två levande frågetecken. Henry såg vår oro och harklade sig igen

Både Hanna och jag bara stod där och gapade av förvåning. Vilka underbara och härliga människor det fanns runt omkring oss. Jag blev bara tvungen att torka bort en tår i ögat, och samtidigt kom Ester fram och gav mig en kyss på kinden. Jag omfamnade henne hjärtligt och gick sedan fram till Henry och gav honom en blöt kyss och en kram. Hanna omfamnade samtidigt Ester, och vi stod där och bara lät Henrys ord smälta in. Till slut höjde jag mitt glas, och efter ett antal tuppar i halsen lyckades jag få min röst att bära

Vi stod kvar ytterligare en stund och läppjade på vår glögg. Ester och Henry fortsatte att berätta om hur de försökt hitta så mycket som möjligt att läsa om transvestism. Tyvärr hade de inte hittat så mycket, men lite hade de ändå funnit. Henry hade också hyrt några filmer, bla Tootsie, med Dustin Hoffman, för att försöka förstå mig och min situation bättre. Ester å sin sida hade nyfiket betraktat mig och mina kläder. Hon tyckte att jag mognat under hösten. I början hade jag klätt mig vackert, men ändå inte riktigt hittat en egen stil. Nu stämde hennes bild av en kvinna i min ålder och mitt klädval helt överens. Dessutom vågade jag ändå pröva nya fina kombinationer, men dom rymdes ändå inom ramen för den kvinnotyp jag ville tillhöra. Jag fick mer än gärna hjälpa henne med att förändra hennes garderob, något som tydligen Henry inte hade något emot, för han nickade gillande.

Till slut hade vi druckit upp, och Ester och Henry tackade för sig med en önskan om en god fortsättning på helgen. I sista sekund kom vi på att man inte skall låta någon tomhänt "gå ut med julen", så vi letade snabbt upp en chokladask och överräckte till dom. När vi stängt dörren efter dom fattade jag och Hanna varandras händer och svävade som på små moln in i vardagsrummet och ivrigt tjattrande fortsatte med vår genomgång av julklapparna. Vi skrattade gott åt de strumpebandshållare som vi hittade i granen och fann att vi varit med om en händelserik juldag. Det kändes som om det var mer än en födelsedag vi firade denna dag.

Kapitel 15

Det kändes rent av som en befrielse när äntligen nyårsaftonen kom. Detta trots att jag stod inför en mycket svår uppgift under kvällen. Jag skulle ju träffa hela Hannas släkt på nyårsmiddagen. Men detta kändes enkelt efter allt som varit under mellandagarna. Det hade varit några klart påfrestande dagar, men samtidigt riktigt kul. Det jobbiga hade varit Lottens mellandagsrea. Vilken uppmärksamhet vår lilla annons mött. När jag kom gående, i god tid, på morgonen så ringlade sig kön redan utanför butiken. Lotten var redan där och tittade oroligt på mängden människor. Karin hade hon redan ringt till, och hon skulle komma, men det räckte nog inte. Jag erbjöd mig att fråga Hanna, och det ställde Lotten glatt upp på.

Både Karin och Hanna anlände innan det var dags att öppna. När det så var dags, tog vi ett djupt andetag och öppnade dörren. In susade alla människor och började botanisera bland alla reakläder. Trots mängden av människor skedde allt under god ordning. Det största problemet var att kunna erbjuda utrymmen för provning. Men nöden har ingen lag, så när det inte fanns andra platser skedde provningen mitt ute i butiken. Det rådde en febril men hjärtlig stämning i lokalen. En efter en hittade sitt fynd och lämnade affären nöjd, men för varje som lämnade kom det minst två nya. Till slut var det så proppfullt att vi måste be några vänta en stund utanför. De blev dock inte lottlösa, för snabbt fixade vi lite kaffe som de fick värma sig med under tiden. Lotten hade ringt även till Leif, och hans uppgift blev nu att ordna kön utanför och se till att kunderna fick kaffe.

Tillgången på reavaror krympte i snabb takt, men det visade sig också att det gick åt lika mycket av det ordinarie sortimentet. Det blev liksom en köphausse där kunden kände sig tvingad att ha med sig något "fynd" oavsett det var till ordinarie pris eller ej. Lotten passade också på tillfället att hämta fram en del gammalt som bara tyngde ner på lagret, och det försvann som smör i solsken. Så här höll vi på alla tre mellandagarna. Vi hade stora problem att hinna smita ifrån på lunch, så även där fick Lottens familj rycka in och bistå oss med något lättuggat. Den tredje dagen minskade belastningen något, inte minst beroende på att varorna tagit slut. Rean hade, kort och gott, varit en jättesuccé. Alla speciellt inköpta plagg hade försvunnit, och massor ur det ordinarie sortimentet. Det var en mycket nöjd Lotten som stängde butiken dagen före nyårsaftonen.

Fullständigt utmattade slog vi oss ner och skrattade åt synen ute i butiken. Klädställningarna hängde tomma, bara några enstaka plagg prydde de tidigare så välfyllda ställningarna. Omsättningsmässigt motsvarade dessa tre dagar nästan en hel månads arbete. Det var massor som nu behövde kompletteras. En hel del hade noterats som beställningar från kunder så det fanns fortfarande intäkter att hämta under den närmaste månaden. Det skojiga hade även varit att det var många nya ansikten. Kundunderlaget hade uppenbarligen breddats, vilket också var trevligt att konstatera. Den här försäljningsframgången borde därför inte innebära att behovet nu var mättat inom kundkretsen, utan våren skulle kunna visa upp normala siffror i alla fall.

Vi hjälptes åt att städa upp och bära fram allt som fanns ute på lagret. Butiken skulle i alla fall se välfylld och fräsch ut när vi öppnade igen efter trettonhelgen. Dagarna efter nyår var alltid så lugna, så dom hade Lotten stängt under, sedan lång tid tillbaka. När vi kände oss nöjda med hur butiken såg ut så önskade vi varandra ett Gott Slut, och släpade oss på trötta ben hemåt.

Hanna och jag kände stort behov av lite värme, så vi fyllde på badkaret med ångande hett vatten samt droppade i lite väldoftande oljor. Medan badkaret fylldes gjorde vi i ordning varsin härligt värmande drink och tände en ljusstake. Brickan ställdes på en pall bredvid badkaret och under tystnad klädde vi av oss och gled ner i det varma, skumfyllda vattnet. Vällustiga ljud kom ur våra strupar och blandades med tonerna från musik av Albinioni, Bach, Chopin med flera som strömmade ut ur högtalarna och fyllde våra sinnen.

Vi var framme hos Hannas föräldrar redan till lunch på nyårsaftonen. Vi skulle bo där, eftersom de hade större plats. En lätt liten lunchbuffé stod uppdukad och vi lät oss väl smaka. Sedan tog vi allihop en liten promenad innan det var dags att börja göra oss i ordning för kvällen. Själva festen skulle äga rum i en hyrd lokal eftersom vi var rätt många. Det pratades om över tjugo personer. Det var fastrar och mostrar, kusiner och några andra. När vi kom tillbaka så satte Hanna och jag genast igång med våra förberedelser. Håret skulle läggas upp på alla tre damerna och tillsammans hjälptes vi åt att få spolarna på plats. Vi fick även hjälpa Britta med hennes make-up innan vi gick för att sätta på oss våra klänningar. Hela tiden som detta pågick surrade Åke omkring oss, som tuppen i hönsgården, och njöt. Emellanåt begärde han lite hjälp för att ändå bli lite uppmärksammad, och vi hjälpte honom gärna.

Hanna blev verkligen tjusig i sin klänning. Den satt verkligen fint på hennes kropp. Jag blev ännu mer betagen i hennes skönhet eftersom jag även visste vilka läckra underkläder som fanns därunder. Hanna gillade uppenbarligen även min klänning, för jag fick en mysig kram av henne, samtidigt som hon hjälpte till med de sista justeringarna. Snabbt plockades spolarna ur håret och vi borstade fram våra frisyrer innan vi satte på oss alla smycken. Skorna hoppade vi över just nu. Vi skulle ändå ha våra högklackade läderstövlar på oss när vi gick till lokalen.

Åke visslade till när vi i bara strumplästen trippade ut ur rummet. Hans ögon tindrade och visade oss sin ohöljda beundran. Vi kände oss verkligen som prinsessor. Stövlarna träddes på och sedan fanns Åke där och, som den gentleman han är, hjälpte oss på med våra kappor. När sedan promenaden inleddes tog han Britta under ena armen, och erbjöd mig den andra. Det var bara Hanna som blev utan, men hon såg inte ut att misstycka. Redan på långt håll kunde vi se marschallernas fladdrande ljussken mot den vita snön. Några av gästerna stod utanför och vi hälsade glatt på dom och jag blev presenterad. Åke stannade kvar ute, medan vi damer fortsatte in i värmen. En ung gentleman, en av Hannas kusiner, skötte om garderoben och hjälpte oss av med kapporna. Vi höll på med detta när en gladlynt kvinna runt de femtio kom emot oss och hälsade oss välkomna. Det var kvällens värdinna, Brittas syster Sara, och återigen blev jag föremål för en presentation.

En flicka dök upp med en bricka fylld med glas, det var Saras dotter Eva som agerade servitris, och försedda med varsitt glas trädde vi in i stora salen för att hälsa på övriga gäster. Det låg ett trivsamt sorl över den vackra lokalen, och vi kunde lätt passera revy förbi alla anlända gäster och hälsa på varandra. Snart så fylldes den på av herrarna utanför, och med ett diskret klingande i glaset förklarade Kurt, kvällens värd, oss hjärtligt välkomna och beskrev kvällens ritualer. Alla damer skulle ta av sig sin ena sko, och dessa lades i en stor kasse. Sedan delades en och en ut till herrarna, som sedan fick leta upp sin dam. Under stor munterhet samlades skorna in och lika skojigt fick herrarna när skorna skulle hitta sin ägarinna. En hel del spelevinkar fanns det som gärna provade sin sko på alla damer, trots att varken färg, storlek eller modell hörde ihop, men det bjöd vi damer på.

Efter ett härligt tumult utkristalliserades par efter par och min kavaljer, en grånad gentleman som visade sig vara Åkes äldsta bror Johan, tog ett stadigt tag om min midja och förde mig till bordet. På hans min verkade det som om han dragit kvällens vinstlott. Johan var en underhållande kavaljer. Han var mycket frispråkig och underhöll inte bara mig, utan hela den del av bordet vi satt vid, med alla sina historier. Någon chans att slöa till fanns inte, utan årets sista timmar bara försvann bakom oss. Det var dock ännu någon timme kvar när vi bröt upp från bordet och lite enklare dansövningar vidtog. Givetvis bjöd Johan upp mig och han tryckte mig hårt mot sin kropp och förde mig runt golvet.

Strax innan tolvslaget bröts dansen och alla fick nya glas, fyllda med sprudlande champagne, i sina händer. Hanna och jag sökte upp varandra, och när Sveriges alla domkyrkor med sin klockringning förkunnade att det nya året hade inletts skålade vi med varandra och önskade oss själva all lycka och välgång. Ett formidabelt oväsen utanför fick oss att hastigt skynda ut på terassen och beskåda det fyrverkeri som utspelades utanför. Det var inte bara vi som brände av ett antal pjäser, utan hela himlen färgades av olikfärgade raketer och bollar. Överallt hördes det dova smällar när vi gick runt och skålade med varandra. Det dröjde nog mer än en halvtimme innan vi åter samlades inomhus och Kurt ånyo tog kommandot genom att läsa den välkända nyårsdikten. Han gjorde en minst lika bra tolkning som Jarl Kulle, och läste upp den med stor inlevelse.

Dansen fortsatte sedan, och vi roade oss långt in på småtimmarna. Johan tröttnade inte, utan höll fast vid sitt kavaljerskap och såg till att jag var fullt sysselsatt. Orkade han inte dansa själv, såg han till att någon annan hjälpte honom med detta bestyr. Han blev aldrig påträngande och besvärlig, även om han ibland tog sig lite friheter och kände på min kropp, aningen mer än som behövdes för tillfället. Men jag höll god min och lät honom hållas, jag förstod ju så väl att han därigenom visade att han tog mig för en riktig kvinna.

Vi var nästan kvar till sist. Åke och Britta hade lämnat strax efter midnatt, och nu var det bara vi och några jämnåriga kusiner som satt och pratade. Värdparet, med familj, surrade också runt och såg till att inget saknades för oss. Till slut började även vi känna av den långa dagen och gjorde oss redo att vandra hemåt. Vi fick sällskap av Hannas kusiner ända fram till dörren och vi pratade ytterligare en stund innan kylan letade sig upp innanför våra kjolar och fick oss att huttra i den småkalla nyårsnatten. Vi vinkade farväl och smög oss tyst in på vårat rum. Från Åke och Brittas sovrum hördes ljudliga snarkningar och vi log när vi stängde vår dörr bakom oss.

Riktigt redo för att sova var vi dock inte. Kvällens utformning hade ju medfört att vi bara kunnat kasta längtansfulla blickar åt varandra. Några ytterligare ömhetsbetygelser hade vi avstått ifrån, men nu var våra bägare fyllda av begär och under ivrigt kyssande befriade vi varandra från våra vackra men just nu väldigt opraktiska kläder. Efter en snabb visit i badrummet var vi redo att ta sängen i besittning och båda bemödade sig om att lägga ännu en upplevelse till alla övriga denna vår första nyårsnatt tillsammans.

Långt fram på förmiddagen blev vi väckta av att Britta kom in med frukost på sängen. Turligt nog hade vi haft sådan sinnesnärvaro efter vårt eldiga umgänge, att vi satt på oss våra nattlinnen. Vi var därför i fullt presentabelt skick när hon kom in och vi kunde även berätta om det som hänt sedan de lämnade festen. Efter frukosten måste vi sätta lite fart, för det skulle inte dröja länge innan vi allihopa skulle över till mina föräldrar på nyårsmiddag.

Det blev ett kärt återseende. Det var länge sedan vi sågs senast och vi hade saknat varandra. Som mamma uttryckte det så var det som att bli med barn på nytt. Varje gång vi träffades hade något skett som gjorde att milstolparna flyttade på sig och nya gränser ritades upp. Idag så var det min klänning som jag fått av Hanna i julklapp som väckte mammas beundrande blickar. En snäv sammetsgrön klänning med smala axelband, och en svart bolero med chiffongärmar. Boleron knöts strax under bysten och lämnade tillräcklig öppning för att visa upp min hals där ett vackert smycke i silver prydde sin plats. Mina öron hade motsvarande örhängen som dinglade fritt ner mot min hals. Pappa visade också sin uppskattning, men var artig nog att ägna sig mer åt övriga gäster.

Medan pappa förde in gästerna i vardagsrummet följde jag med mamma in i köket och hjälpte henne med att färdigställa maten. Detta var också något helt nytt. Som Krister var jag nästan portförbjuden i köket, men nu sökte mamma mitt sällskap. Om det var för att jag numer sällan var hemma eller om det berodde på att jag visade mig som Kristel är svårt att säga, men jag kan ju alltid gissa. I alla händelser hade vi en trevlig stund för oss själva där i köket. Så trevligt hade vi att pappa kom ut och frågade hur länge det skulle dröja med maten. Den var alldeles strax färdig, så pappa fick till uppgift att plocka fram all måltidsdryck och placera gästerna runt bordet. Jag tog av mig förklädet som mamma placerat på mig och sedan tog vi varsin matskål och förenade oss med de övriga.

Efter maten åkte det fram gamla album, och under mycken munterhet tittade vi på en massa gamla bilder. På många var jag och Hanna tillsammans. Vi lekte mycket ihop på den tiden, och nu, med facit i handen, kunde man på bilderna se att det var flicklekar vi oftast sysslade med. Jag såg att åtminstone Hanna reagerade på det också, för hon gav mig en extra handtryckare under bordet. Pappa "plågade" oss också med några rullar ur hans digra filmförråd, men dessa var nu överlagda på video, så tittandet blev både lite snabbare och bekvämare. Det hela utvecklades till en sådan där mysig hemmakväll som jag kände igen från min barndom. När vi tittat klart bad jag att få låna med mig filmerna hem, vilket jag gärna fick göra.

Klockan blev återigen en bit efter midnatt innan vi reste på oss för att gå hem. Mamma höll i mig länge och väl och önskade mig ett varmt lycka till på det nya året. Jag kände verkligen att hennes välgångsönskningar var uppriktigt menade och kom direkt från hjärtat. Tillsammans lyckades vi också klämma fram några tårar, som vi diskret hjälptes åt att torka bort. Pappa var lite mindre sentimental, men även på honom märktes att de skulle stötta mig, oavsett vilken person jag valde att visa mig i.

Vi gjorde oss ingen brådska på vägen hem. Den kalla klara natten var fullkomligt ljuvlig. Stjärnorna lyste från en mörk himmel och den vita snön reflekterade ljuset, samtidigt som den dämpade allt ljud. Det enda som hördes var det dova knarrandet från våra skor när vi skred fram längs stadens folktomma gator. Ett rådjur sökte efter mat i en trädgård och gav oss bara en förstulen blick innan den fortsatte sitt bökande i snön. Hanna och jag gick hand i hand och när Åke och Britta uppmärksammade det, tog de tag i varandras händer och log välmenande mot oss. Bägge våra föräldrapar hade verkligen accepterat oss så som vi var och visade tydligt sin glädje över vår gemenskap. Detta konstaterande värmde gott i den kalla januarinatten. Vistelsen hos de våra var nu slut för den här gången, men vi kände att familjebanden stärkts och skulle bli till en trygghet för oss under kommande dagar. Vårt nyår hade verkligen börjat på ett fint sätt.

Kapitel 16

Vardagen kom för snabbt på. Trots att vi var lediga ytterligare några dagar, så kändes det som om vi slängdes tillbaka till verkligheten direkt efter nyårsfirandet. Men så var det inte, för vi hade några underbara dagar tillsammans. Vi var ute i naturen i stort sett hela dagarna. Det märktes inte minst på våra rosiga kinder. Hanna var en riktig friluftsmänniska och drog iväg med mig på allehanda aktiviteter som långpromenader, skridskoturer osv. Skridskoturerna är värda sitt eget kapitel.

Hanna var mycket envis att jag skulle skaffa mig både konståkningsskridskor och långfärdsskridskor, så det var bara att lyda. Konståkningsskridskorna utnyttjade vi på isarna i stan, och de första gångerna höll Hanna på att skratta ihjäl sig över mina försök att behärska de annorlunda skridskorna. Jag hade ju åkt mycket skridskor som grabb, men det var ju på bandyrör, utan de konstiga taggarna framtill på skenan. Hur jag än gjorde så stötte taggarna i isen och gjorde att mina fötter tvärnitade. Eftersom resten av kroppen inte riktigt var med på noterna, så blev det närkontakt med det frusna elementet som kallas is. Ibland riktigt hårdhänta besök.

Men skam den som ger sig, och efter lite övning kunde jag prova på min första piruett. Sedan blev det roligare och roligare, och Hanna visade olika typer av paråkning som hon och hennes kompisar utförde när vi grabbar spelade bandy. Några gånger klädde vi oss också traditionsenligt med korta kjolar och tjocka strumpbyxor, eller kalasbyxor, som var det namn de lanserades under när vi var små. Hjärtligt roligt hade vi i alla fall. För att fullfölja traditionen så medförde vi ostsmörgåsar och varm choklad i termos som vi drack på en bänk vid sidan om isbanan. Gissa om dagens generation skridskoåkare gjorde stora ögon när vi dukade upp vår medhavda matsäck.

Långfärdsskridskor hade jag egentligen inte behövt köpa, för jag hade ett par gamla, men när jag såg Hannas smäckra och enkla redskap förstod jag att borde modernisera mitt innehav. Vilken skillnad att glida fram på dessa mot de gamla jag hade. Jag fick sådan fart och glömde helt bort Hanna, som trots att hon var vältränad halkade efter och kom flåsande en bit efter. Nu var det min tur att få skratta, och vi retades flitigt med varandra. Våra första försök gjorde vi på insjöisar, men rätt snart lockades vi med på olika turer runt om i trakterna. Den tjusigaste upplevelsen var ändå när vi åkte med ett gäng ut på en havsis och fick välpolerade fjärdar framför oss, kilometer efter kilometer. Hur hann skärgårdsborna med att polera så många isar?

Mellan kobbar och skär gick turen och vi letade oss ända ut i yttersta havsbandet där vi mötte öppet hav. Det kändes konstigt att färdas så lättvindigt på fruset vatten, och tänka sig att här hade båtar kryssat fram bara några månader tidigare. Nu tog vi oss hit för egen maskin. Efter att ha rastat på en kobbe, och i strålande solsken ätit av allt det goda som fanns i ryggsäcken, kryssade vi oss tillbaka till mötesplatsen för att där bli upplockade och återförda till hemorten. Trötta, men nöjda, slumrade vi in i bussen, och vaknade först när stadens ljus berättade att vi närmade oss slutmålet.

En eftermiddag, när Hanna kom hem efter jobbet, meddelade hon glädjestrålande att hon fått kontakt med en grupp tjejer som skulle starta en träningsgrupp i gymnastik och rytmik på torsdagarna. Hanna var verkligen en frisksportartyp, och den motion vi gjorde tillsammans var uppenbarligen inte tillräcklig. Hon var verkligen eld och lågor inför detta, och ville gärna höra min åsikt, så efter att hon berättat om det hela frågade hon mig

Första övningen skulle vara redan nästa dag, så på lunchen hade jag i uppdrag att besöka någon sportaffär och skaffa mig lämpliga kläder. Hanna hade skrivit upp exakt vad jag skulle se på. Det var bara modell och färger som jag kunde få välja själv. På listan stod en sportbehå, vadlånga tights och en body. Dessutom skulle några benvärmare inte sitta i vägen. Allt hade införskaffats, och nu var Hanna och jag på väg till gymnastiksalen. Ett mindre gäng kvinnor stod utanför och pratade, och de hälsade glatt på oss. Ytterligare några anslöt sig innan vi gick in för att byta om.

Jag och Hanna valde att byta om mitt bland alla andra. Vi misstänkte att alla skulle vara så upptagna med sig själva, att ingen brydde sig om att studera sin granne speciellt mycket. Vi hade helt rätt i vårt antagande. Vi bytte snabbt om och drog oss ut i själva salen. På vägen dit ser jag ett bekant ansikte, Annikas. Hon hälsar glatt på mig och ler lite underfundigt mot mig, men säger inget. Vi är precis på väg att byta några ord när vår ledare pockar på vår uppmärksamhet. Snabbt bestämmer vi oss för att träffas efteråt. Musiken sätter igång, och vi börjar mjuka upp oss, sakta och försiktigt. Det här skulle nog inte bli några problem med att hänga med.

Trodde jag! När vi väl var uppvärmda satte hon högsta tempo, och vi gjorde alla möjliga och omöjliga rörelser. Dessutom förklarade hon hela tiden vad, och varför, vi gjorde alla rörelser. En massa, för kvinnor viktiga, muskler skulle få sin träning, och de flesta visste jag inte ens om att dom fanns i min kropp. När jag tänker efter riktigt noga, så stämmer det nog också att jag saknar flera av dessa muskler, men om det brydde jag mig föga, utan hängde med så gott det gick. Svettiga blev vi i alla fall. Ordentligt svettiga. När ledaren förkunnade att passet var slut, så var vi det också. Många av oss låg kvar och hämtade andan och skrattade gott åt hur illa ställt det var med konditionen och för den delen även koordinationen. Sakta reste vi på oss och masade oss ut i omklädningsrummet.

Kön till duschen var lång. Framför mig hade jag Hanna, och Annika stod tätt bakom mig och pratade. Jag hade min duschhandduk i beredskap framför mig, om jag skulle behöva skyla mig, men alla var ivriga att duscha av sig och få på sig sina kläder. Dessutom så kom ju mitt flitiga solande i somras nu väl till pass. Min kropp hade ju tydliga spår av mina kvinnliga badkläder, och gjorde mig därmed mer "legitim". Strax blev det min tur och jag njöt verkligen av det varma vattnet. Det gjorde gott åt min kropp som fått sig en rejäl genomkörare. Jag undrade bara hur morgondagen skulle kännas. Skulle det över huvud taget gå att stiga upp? Annika väckte mig ur mina drömmar och jag överlämnade min plats i duschen åt henne.

Det tog inte lång stund innan duschkön upprepades framför omklädningsrummets enda spegel och hårtork. Till slut hade vi, under ett ivrigt tjattrande, ändå fått på oss våra kläder och sett till att vi var presentabla igen. En efter en droppade av med ett "Vi ses nästa vecka". Annika kom fram till oss och jag kunde presentera Hanna för henne. Vi bestämde oss snabbt för att uppsöka något trevligt ställe för lite prat. Vi lämnade de övriga och när vi var för oss själva kunde jag förklara för Hanna hur vi hade träffats, och att Annika visste hela sanningen. Annika tyckte det var tufft gjort av mig att gå på med i den här gruppen, och att hon blivit glad att se mig igen. Hon hade också försökt studera de andra tjejerna, men ingen av dom verkade bry sig mer om mig än om någon annan. Jag hade verkligen skött mig med den äran.

Mycket riktigt så kändes det ordentligt morgonen därpå. Varenda muskel som fanns i kroppen, och några till, ömmade och skrek ut sina protester varje gång som de behövde träda i aktion. När jag kom till jobbet undrade Lotten förtvivlat vad jag hade varit med om. När jag berättat historien, hade hon svårt att hålla sig för skratt. Det var inte så mycket att göra i butiken, så jag kunde hålla mig i bakgrunden och ägna mig åt kontoret i stället, tyckte Lotten och skickade in mig bakom kulisserna. Jag kanske skrämde livet ur kunderna annars.

De följande gångerna så märkte jag riktigt hur jag utvecklades. Jag hängde med bättre och bättre, mina muskler protesterade inte längre, utan de följde villigt med i rörelserna. Jag kände också hur min rörlighet förbättrades och kunde nu, utan problem, "sitta skräddare". Även runt omkring gymnastiken fungerade allt bra. Vi kom bra överens inom gruppen, och vi blev fler och fler som gjorde något gemensamt efter övningarna. Några hade observerat mina bröstproteser, och Hanna hade förklarat dom med att jag var ovanligt plattbröstad, men inte ville ha inopererade proteser. Ett helt korrekt konstaterande, även om inte hela sanningen rymdes i svaret. I vilket fall som helst accepterades svaret, och jag kunde inte märka någon ökad nyfikenhet.

Hannas "uppfinning" för att dölja mitt rätta jag fungerade också perfekt. Efter mycket funderande hade hon, med hjälp av sina medicinska kunskaper och hjälpmedel, kommit på ett sätt att göra det möjligt för mig att visa upp en trovärdig kvinnlig "fasad". En fördel var att metoden dessutom gjorde det lätt att "växla om", för Hanna ville absolut inte förhindra möjligheten att utnyttja vissa delar av min kropp i andra sammanhang. Ett starkt skäl till hennes funderande var att hon hade förstått att det många gånger varit plågsamt att tejpa upp den på det sätt jag gjort tidigare. Nu hade jag inga som helst problem vid mina toalettbesök, jag kunde även i de sammanhangen fungera som kvinna.

Vårt nätverk av vänner och bekanta utvecklades raskt i takt med att jag och Hanna följde med på alla övriga aktiviteter som uppstod, likt ringarna på vattnet, i samband med vår tjejgympa. Det kunde gälla små trevliga möten med bara några stycken, eller större kalas när någon fyllde år. Oavsett orsaken till träffen, så hade vi det väldigt trevligt. Så långt det var möjligt höll vi våra sammankomster inom tjejgänget. Killarna fick snällt ordna något på sin kant. Den har situationen blev till något speciellt för mig. Jag kände mig verkligen privilegierad när de uppfattade mig som kvinna och delade sina förtroenden med mig. Jag var ju ändå "invald" i deras inre krets på lite falska betingelser. Inte ens de som visste att jag egentligen var kille brydde sig speciellt eller behandlade mig annorlunda.

I takt med att vår bekantskapskrets växte, kände vi också större behov av att berätta om mig. Vi valde med omsorg ut våra "offer". Vi var väldigt noga med att det skulle kännas rätt för mig, och att den vi berättade för skulle kunna "klara av" min bekännelse. Helt säkra kunde vi naturligtvis inte vara över reaktionerna, men vi var ganska så klara på att vi skulle hamna rätt med dom vi valde ut. Reaktionerna blev överlag rätt kraftfulla, men förvånansvärt få negativa känslostormar bröt ut. De flesta satt med öppen mun och bara gapade, och trodde av vi drev med dom. En del berättade utan omsvep att detta väl inte var någon nyhet. Vid dessa tillfällen var det min haka som föll ner och lämnade munnen öppen. Dom som visade någon form av negativ reaktion, blev för det mesta generade av det faktum, att de så öppet visat upp sig själva, inför en annan kvinna, som sedan visade sig vara en man. Men när den första "chocken" av mitt avslöjande klingat ut tyckte jag mig märka att jag fortfarande, i deras ögon, var den kvinna de lärt känna, låt vara med en liten speciell knorr på svansen, så att säga.

Ett avslöjande jag gått och gruvat mig för var det för Lottens och Monikas barn. Det kändes inte rätt att fortsätta hålla dom utanför denna vetskap. Vi umgicks rätt mycket, och det var ofta dom kom in i butiken och hälsade på. Många gånger var det just mig de sökte, och de lättade gärna sitt hjärta inför mig. Jag var något av en extramamma för barnen, och det uppskattades mycket, inte minst av Lotten och Monika. Jag tyckte aldrig jag fick det rätta tillfället att prata med barnen. Helst ville jag ta alla på en gång. Som vanligt så kom tillfället när man minst anade det. Allt skedde av en slump, eller var det verkligen det.....

Monika och Lotten, med sina män, var bortbjudna på ett födelsedagskalas, och undrade om jag och Hanna kunde sova över hos Lotten och ta hand om barnen. Vi tackade omedelbart ja, och installerade oss redan tidigt på lördagsförmiddagen, så att Lotten och Leif skulle kunna göra sig i ordning i lugn och ro. Monika och Gunnar anlände med sina två barn och vi hann med en stunds avkopplande prat innan alla fyra drog iväg och lämnade oss med alla fem barnen. Vi hade lovat dom att vi skulle hyra en video, så Mattias, Erik och Malin erbjöd sig att gå ner till videobutiken och hyra en lämplig film. Malin skulle få ha utslagsrösten, bestämde vi. Medan dom var borta, förberedde vi andra för kvällens festligheter, med chips, läsk och negerbollar. Vi tillverkade negerbollar i sådan mängd att vi utan vidare skulle kunnat mättat flera fotbollslag. Trodde vi...

Allt var redo för en mysig hemmakväll när de tre utsända videohyrarna kom tillbaka. Mattias gick genast och matade in kassetten i videon och vi satte oss till rätta. I vanlig ordning kröp Malin upp till mig och Hanna fick Sara hos sig. Efter några kortare reklamsnuttar satte så själva filmen i gång. Mrs Doubtfire med Robin Williams! Jag blev alldeles kallsvettig och höll på att gå upp i limningen. Hur skulle detta gå? Skulle det märkas på mig att jag var en annan sorts Mrs Doubtfire? Mina tankar bara surrade runt, och jag såg att Hanna också fått något att fundera över. Men barnen tittade vidare på filmen och tycktes inte ha märkt mina reaktioner. Även jag slappnade av och såg den med stor glädje. Vi skrattade hejdlöst åt alla dråpligheter som filmen innehöll. När det blev lite mer känslosamt, kröp Malin ännu mer upp i mitt knä och sökte närkontakt med mig.

Berget av negerbollar tog slut ungefär samtidigt med filmen. Ungarna kommenterade på sitt oefterhärmliga och naturliga sätt filmen och dess innehåll, och diskussionens vågor gick höga. Just som jag såg min chans att leda in samtalet på personen Mrs Doubtfire, och försöka börja nysta upp mina löst hängande trådar vände sig Malin till mig och sade

Det blev omedelbart knäpptyst, och ungarna bara stirrade på Malin, som bet sig hårt i läppen. Jag blev återigen alldeles kallsvettig och undrade inom mig vad Malin egentligen menade. Så lugnt jag kunde svarade jag

Det blev en stunds tystnad och det enda ljudet som hördes var ungarnas knaprande på de stackars små chipsrester som fanns i skålarna. De iakttog mig nyfiket under tystnad och väntade på någon form av kommentar.

Grabbarna rodnade lite, men Mattias såg att vi var ärligt intresserade av ett svar så han harklade sig och sade

Vi skrattade gott åt Mattias kommentar och sedan reste jag på mig och gav alla barnen varsin björnkram. Ingen försökte glida undan, utan besvarade kramen lika hjärtligt. Jag insåg med all önskvärd tydlighet att de verkligen menade vad de nyss sa. Jag var fortfarande välkommen i deras gäng. När jag tänkte på hur moget dessa barn agerat rördes jag till tårar och vände mig bort för att torka bort tårarna. Hanna såg min reaktion, och kom fram till mig och gav mig en kram. Även min andra älskling, Malin, märkte att något speciellt hänt och kom fram till mig.

Nej Malin, jag är inte ledsen, jag är bara så enormt lycklig, och då kan det också komma tårar, glädjetårar.

Kapitel 17

Under resten av helgen svävade jag omkring som i ett glädjerus. En tung sten hade fallit från mitt hjärta och jag levde verkligen ut. Det var först avtalat att vi bara skulle ta hand om ungarna över natten, men när vi märkte att de övriga kom hem sent, tom mycket sent, så bestämde vi och ungarna att dom skulle få sova ut. Tysta ordnade vi med frukost, och gjorde oss i ordning för en dag i stan. Vi skrev en lapp och for iväg. Flera museer avverkade vi och höjdpunkten på dagen blev besöket på pizzerian. Trots gårdagens rikliga intag av chips och negerbollar samt läsk, försvann de stora pizzorna snabbt från tallrikarna. Det var ett gäng hungriga vargar vi hade bjudit ut.

Vi hittade på massor att göra i stan. Ungarna ville visa Hanna så mycket av deras stad, var deras skolor låg, var Leif och Gunnar jobbade etc. Innan vi hunnit klara av allt detta hade klockan blivit rätt sent på eftermiddagen, så vi började tänka på att återvända hem. Festfolket var nu vakna, och hade tyckt det varit jätteskönt att få sova ut. De hade dock dåligt samvete för att vi fått offra en hel söndag också, för deras skull. Både Hanna och jag var dock påstridiga och tyckte att det bara varit ett sant nöje. Dessutom kunde jag berätta att barnen numera visste om mitt rätta jag. Varken Lotten eller Monika verkade det minsta förvånade att barnen räknat ut allt själva långt tidigare, men var samtidigt mycket glada för min skull. De förstod att jag gått och gruvat mig för den här stunden.

Våren gjorde nu sina små försök till inbrytning, och det kändes skönt att vintern släppt sitt grepp. Inte minst för Hanna innebar vårens ankomst en lättnad. I brytningstiden mellan vinter och vår hade det blivit få tillfällen till friluftsliv. Isarna bar inte, och vägarna var för blöta och otrevliga för cykelturer. Men nu började allt stabilisera sig och vi kunde ge oss i väg för den första cykelturen för året. Vi höll oss inom stadens hank och stör, men det fanns mycket att se och uppleva. Vi färdades längs stränderna och fick uppleva hur isen bröts upp och drev iväg. Sjöfåglarna plaskade ivrigt runt och såg ut att njuta av den ökade rörelsefriheten som erbjöds dom. Längst ute på en udde hittade vi några torra stenar, som vi kunde sitta på och äta upp vår matsäck, samtidigt som vi hörde den första lärkan drilla uppe i skyn. Solen värmde så gott att vi tom vågade oss på att knäppa upp knapparna i blusen och känna solens strålar värma våra hjärtan.

Nu gick allt så snabbt. För varje dag förändrades naturen och det stod inte på förrän vi kom hem med de första vitsipporna i cykelkorgen. Vi började inse att sommaren snart var i antågande, och vi började så smått planera för vad vi skulle hitta på. Det kändes både skönt och lite ovant att vara två om att bestämma semestern, och inte som tidigare besluta allt själv. Men något som Hanna hade bestämt alldeles själv blev jag strax varse om. På vår väg hemåt passerade vi i närheten av där Monika bodde. Hon fick plötsligt, trodde jag, ett infall att vi skulle passera förbi och säga hej. Jag var med på noterna och styret riktades in mot deras gata. Huset låg tyst och stilla, inget liv märktes. Inget hände när vi ringde på ringklockan, men Hanna sa att vi skulle gå runt och titta på baksidan för säkerhets skull. När vi svängde runt hörnet såg jag ett uppdukat bord och massor av ballonger på terrassen. Jag var på väg att säga till Hanna att vi borde vända, och inte störa dom i den fest som uppenbarligen skulle äga rum. Samtidigt hör vi ett jättevrål, och alla kommer utrusande ur huset och börjar drapera mig med girlanger etc. Sist kommer Monika och hon är den som först börjar tala

Alla skrattade och jag stämde in i skrattet. Ungarna dansade ivrigt runt mina fötter och ville gärna ge mig en kram, vilket jag givetvis lät dom göra. Sedan sattes jag vid bordet, försågs med haklapp och lustig hatt. Givetvis var kalaset ordnat som ett barnkalas, med alla kända ingredienser som lekar och godispåse. Vilken överraskning de hade ställt till med. Jag kunde heller inte förstå att det gått ett helt år sedan jag stod utanför Monikas salong och nervöst vankade fram och åter. Nu var besök hos henne nästan som ett vardagsgöra, även om det alltid skedde med stor njutning att bli ompysslad av henne.

Det blev många tillfällen till återblickar från det gångna året under kvällen. Alla letade upp små episoder som relaterades med stor glädje. Sanningshalten var väl inte alltid den bästa, lite lades till och lite drogs ifrån, men sammantaget blev det till en rolig och förnöjsam berättelse. Ungarna ville helst av allt att jag berättade vad som hände uppe på terrassen i Grekland, men den var nästan "barnförbjuden", så den slingrade jag mig undan. Däremot kunde jag med glatt mod berätta när jag och Hanna, som små barn, lekte mamma, pappa, barn och Hanna var påstridig att jag absolut skulle vara mamman. Hon letade upp en av sina sötaste klänningar som hon såg till att jag fick på mig. Givetvis under mina, lamt framförda, protester. Dessutom fick jag ha flera tyllunderkjolar på mig, som såg till att den vida kjolen nästan stod rätt ut.. Jag skulle även ha hennes fina svarta lackskor och vita ankelsockor med rosa blommor på sidorna. Mitt korta hår försökte hon fästa upp i två hårflätor, men banden var minst dubbelt så långa som hårflätorna.

Hanna skrattade gott åt historien, och kunde svagt erinra sig den. Hon mindes att vi sedan lekte en hel eftermiddag, i hennes lägenhet, med mig i klänning. Det var inte förrän strax innan hennes föräldrar beräknades komma hem, som jag fick "tillåtelse" att byta till mina vanliga kläder. Ett annat sådant minne som dök upp från min barndom var när jag en gång råkade få ett fullt glas saft i knät, hemma hos Hanna. Det var ännu ingen hemma hos mig, så Britta plockade fram ett par av Hannas byxor som jag fick lov att låna. De hade tjejknäppning i sidan och kändes helt annorlunda än mina egna. Dessutom blev känslan ännu mer intensiv eftersom jag också måste låna ett par av hennes trosor. Att det dröjde några timmar innan jag kunde smita hem och byta om till mina kläder gjorde mig rakt ingenting.

Leif och Gunnar kunde också erinra sig några episoder från sin barndom, där de blivit klädda i flickkläder, eller provat på något plagg från mor eller systrar. Trots dessa erfarenheter hade dom inte blivit transvestiter. Inte ännu i alla fall, tillade både Lotten och Monika under stort skratt från oss alla. Förunderligt nog kunde varken Hanna eller någon av de andra flickorna erinra sig liknande historier, mer än att deras pappors tröjor och skjortor alltid varit ett lovligt låneobjekt. Hur vi än försökte analyser alla dessa episoder, så såg vi inget tydligt svar på varför jag fått detta speciella intresse. Trots att vi vände ut och in på fenomenet att vissa män gärna sätter på sig kvinnokläder kände jag mig aldrig utlämnad. Vi var alla uppriktigt intresserade av att lära oss, och veta mer om, hur jag fungerade och hur mina funderingar tog sig skilda uttryck. Även barnen deltog flitigt i den här diskussionen, och kom med många intressanta frågeställningar.

Deras frågor var mycket mer av praktisk natur, som vilken toalett jag gick på, om jag satt ner osv. De undrade också om jag hade några herrkläder, och hur ofta jag var klädd som kille. Jag kunde berätta att jag alltid utnyttjade damtoaletten och att jag satt ner. Några enstaka herrkläder fanns kvar, men det mesta var bortsorterat, och dessutom att jag inte hade haft manskläder på mig under hela det här året. Frågorna fortsatte att komma i en strid ström, och jag försökte besvara alla så gott jag kunde. Det kändes befriande att få sitta i deras sällskap och få chansen att berätta om mina innersta tankar. Ingen fråga kändes för svår eller komplicerad att föra fram. När det, sent om sider, blev dags att tacka för ett underbart 1-årskalas skedde det med stora emotionella känsloyttringar. Dessa mina vänner, både stora och små, hade verkligen visat att de accepterade mig så som jag var. Det var tur för mig att Hanna fanns vid min sida, annars hade jag nog inte tagit mig hem. Jag kände mig djupt rörd, ända långt ner i lilltårna.

Det dröjde inte länge innan vi kunde börja använda våra lätta sommarklänningar igen. Det kändes befriande att kunna slippa bylsiga tröjor och tjocka ytterplagg. Det gick så mycket enklare nu på morgonen, när inte alla olika plagg skulle av och på. Strumpor hade jag fortfarande på mig, åtminstone de dagar då jag arbetade. Det kändes mer trevligt inför kunderna, även om Lotten inte ställt några krav att vi skulle ha strumpor på oss. Däremot använde jag tunna strumpor, så de märktes ju nästan inte.

Alla olika planer för sommaren började också ta sin form. Gymnastikgruppen vi var med i hade blivit inbjuden till ett stort arrangemang med olika kvinnliga gymnastikgrupper, både inom och utom landets gränser. Arrangemanget skulle äga rum i Danmark i månadsskiftet juli/augusti, och vi hade tackat ja till inbjudan. Det skulle säkert bli flera tusen deltagare, och det gällde att visa upp ett eget gymnastikprogram. Lite grann av tävling var det, men huvudsyftet var att träffas och byta idéer och erfarenheter. Under senare delen av våren hade vi varit intensivt sysselsatta med att träna på vårt program och även välja ut och komponera ihop våra uppvisningsdräkter.

Hanna och jag tänkte kombinera dessa dagar med några egna semesterdagar i Danmark. För att "legalisera" ett besök på Legoland och något av alla de övriga äventyrsparkerna som fann i Danmark, hade vi frågat ungarna om någon var intresserad. Alla var intresserade, så efter lite planerande hade vi kommit fram till att vi skulle träffas i Danmark och "överta" barnen efter deras gemensamma semester, som i år skulle gå till Holland. Arrangemanget skulle vara till fördel för alla parter. Lotten och Leif, samt Monika och Gunnar skulle få några egna dagar, då de kunde rå om varandra, och vi skulle få glädjen att ha ungarna runt om oss under några dagar.

Men innan alla dessa planer blev aktuella att genomföra, så inföll sommarens höjdpunkt, midsommar. Hanna och jag var formellt inbjudna att komma ut till Åke och Britta i deras stuga. Eller rättare, vi skulle bo i Hannas lilla stuga, men vara med dom hela midsommaren. Mina föräldrar skulle också komma så vi skulle kunna umgås allihop och ha trevligt. Vi åkte iväg direkt på kvällen före midsommaraftonen, efter att Hanna och jag slutat våra arbeten. Vi installerade oss i den lilla stugan innan vi gick upp till det stora huset för att möta våra föräldrar. Alla satt på verandan och hade det trevligt när vi gjorde vår entré. I vederbörlig ordning blev vi omfamnade och frågorna haglade över hur vi haft det sedan vi sist hörde av varandra.

Det blev en högst traditionsenlig midsommar. Alla vi kvinnor hade våra folkdräkter på oss och mamma blev omåttligt förtjust i hur bra min dräkt passade mig. Även Britta tyckte att den var som sydd för mig. När vi anlände till festplatsen så var det ett enda myller av olika dräkter. De flesta från trakten, men ett antal, som min, kom från andra landsändar. Arrangörerna var mycket uppmärksamma på alla dräkter, och det dröjde inte lång stund innan en kvinna kom fram och bad mig delta i dräktparaden som skulle försiggå som ett av programpunkterna. Vi skulle bara paradera runt, och säga varifrån dräkten kom. Jag accepterade, och fick tid och plats för samlingen.

Vi strövade omkring, mest Hanna och jag, och tittade på de olika begivenheterna. Hantverksföreningen hade mött upp och visade alla de produkter som tillverkades. Några satt också och visade hur man gjorde spånkorgar, hamrade i silver etc. Hela tiden hörde vi musiken från midsommardansen som pågick runt stången. Vi letade upp de övriga igen och hann med vårt fika innan jag skulle gå till samlingen. Vi var nog ett 30-tal som hade dräkter från andra delar av landet. Flest kvinnor, men även några män. Det visade sig att en av killarna hade mansdräkten från "min" socken, så vi parades ihop och fick gå tillsammans. Ytterligare ett par kunde sammanföras, och vi placerades därför direkt efter spelmännen som skulle leda tåget.

Musiken satte igång och genom täta åskådarled marscherade vi in på gräsplanen. Efter ett par varv runt stången radade vi upp oss och ordföranden i festkommittén tog tag i mikrofonen och började vandra runt bland oss och frågade om dräkten vi hade på oss. Det kändes bara kul att bli utfrågad inför denna stora publik och jag visste dessutom en hel del, både om platsen som dräkten kom från och dess egen historia. Som tack för hjälpen fick alla två fribiljetter var till den allmänna dansen i kväll på Karlssons loge. Jag tackade mitt sällskap för gott kavaljerskap och återvände till de övriga. De tyckte att jag skött mig utomordentligt bra. Vi fortsatte runt en stund till innan vi kände att vi borde dra iväg hemåt för att ordna till ett riktigt gott midsommarkalas.

Kvällen kom och både Hanna och jag var lite nyfikna på dansen på Karlssons loge. Vi beviljades glatt permission av våra föräldrar och efter att ha rotat runt lite bland våra kläder så hittade vi några lämpliga "trasor" att ha på oss. Kvällen var ganska kylig, så det blev både strumpor och en långärmad jumper över den knälånga klänningen. Min var ärtigt gul med vita prickar, och Hannas ljusgrön med ett diskret blommönster. Båda var djup urringade och gav generös plats för ett vackert halssmycke. Jag tog ett pärlhalsband med en medaljong, och Hanna ett guldhalsband med ett större hänge i mitten. I öronen dinglade ett matchande par örhängen.

Det kändes klart annorlunda att gå till en danstillställning och ha sällskap med sin livskamrat, men ändå inte kunna dansa med henne. Förmodligen kände Hanna likadant. Vi blev inte svartsjuka på varandra när vi svängde om i dansens virvlar med än den en, än den andre kavaljeren. Inte ens när diverse trånande blickar riktades mot oss från uppvaktande kavaljerer kände vi någon svartsjuka. Tvärtom blev vi uppriktigt glada över att bli föremål för denna uppmärksamhet och få dansa med så skickliga dansare som det var i kväll. Några ville gärna följa med oss hem, fram på morgonkröken, men vi avböjde vänligt men bestämt. Vi behövde inte få mer stimulans från utomstående, utan nu hade vi ackumulerat ett stort behov av intim gemenskap. Så snart vi var utom synhåll från omgivningen började vi visa varandra våra ömhetsbetygelser. Det var snudd på att vi inte klarade av att hålla oss tills vi kom fram, men med gemensamma uppoffringar dröjde det tills dörren stängdes bakom oss innan klädesplaggen började åka av i allt snabbare takt.

Tidigt på midsommardagens morgon blev vi väckta av Britta och mamma. De stod redan klara i sina dräkter och alla väntade på oss. Båda två påstod envist att klockan inte alls var speciellt tidig, utan faktiskt kommit ganska långt på sin eviga promenad runt dygnets 24 timmar. Dom påstod att den redan snurrat tio och ett halvt varv och att vi borde befinna oss i kyrkan innan nästa halva varv avverkats. Vi var så illa tvungna att acceptera detta faktum och i all vår nakenhet så skyndade vi oss in i duschen. När vi kom ut stod båda våra mammor redo att hjälpa oss med den ibland lite komplicerade proceduren att få alla dräktdelar på rätt plats och i rätt ordning. Påklädningen gick i rekordfart och kyrkklockorna hade inte ens börjat ringa när vi slog oss ner på en av bänkarna. Alla härliga fina sommarpsalmer sjöng vi innan det åter var dags att gå ut i den fina svenska sommaren. Några bekanta till Åke och Britta kom fram och hälsade och bjöd hem oss allihopa på en enklare lunch.

Årets premiärdopp i den blå böljan hann vi också med under helgen. Tillsammans med övriga hurtbullar i familjen hoppade vi, på söndagen, i det ännu inte riktig varma vattnet. Det höll nog bara 15-16 grader, men solen värmde ändå skönt så det blev en uthärdlig premiär. Det kändes riktigt skönt att ha hel baddräkt, den skyddade i alla fall magen lite grann. Pappa och Åke tävlade med mig och Hanna om att kunna vara i längst, medan mamma och Britta satt på land och skakade sina huvuden över vissa galningar. När vi, nästan stelfrusna, samtidigt gav upp blev vi väl omhändertagna och ompysslade av de våra på land. Vi kivades en stund om vem som skulle koras som segrare, men vi nådde aldrig någon enighet. Skrattande lämnade vi vår badvik och gick tillbaka för att äta en gemensam middag innan det var dags att börja summera helgen och återvända hem.

Kapitel 18

Nu var vi på väg. Semestern hade äntligen börjat, och nu satt Hanna och jag i bilen med riktning mot Göteborg. Vi var en liten karavan av bilar med gymnastiktjejer som färdades genom landet. Det kändes skönt att äntligen vara igång. Det hade varit många och långa förberedelser. Men nu var allting klart, våra tävlingsdräkter utvalda och uppvisningsprogrammet inövat. Vi var laddade. Dessutom hade det även varit mycket att göra i både affären och på sjukhuset, så vi såg verkligen fram emot dessa veckor av frihet. Efter lite snirklande i Göteborg kom vi äntligen fram till färjeterminalen. Ombord på den stora färjan letade vi genast upp några fina platser på däck. Det skulle bli en härlig överfart hade vädergudarna lovat och vi tänkte passa på att göra våra kroppar ännu vackrare.

Det märktes att vi inte var dom enda gymnastiktjejerna ombord. Många klungor av damer, alltifrån smärta flickor i övre tonåren till bastanta pensionärsdamer, cirklade omkring på båten. En del hade lika klädsel, men de flesta kom i sina egna kläder. Jag hade bara ett linne och ett par shorts på mig, men i väskan fanns en jacka om det skulle behövas. Under dessa plagg hade jag förberett mig genom att sätta på mig en bikini. Båten lämnade Göteborg och färden blev precis så fin som vi blivit lovade.

Vi fick en härlig utresa genom Göteborgs hamn och ut på öppna havet. Runt om oss snurrade massor av småbåtar och de färglada seglen blev till vackra kontraster mot det solglittrande havet. Redan innan vi passerade Älvsborgsbron hade de flesta runt om mig plockat av sig sina kläder och satt i baddräkt eller bikini, så Hanna och jag följde gärna deras exempel. De fåtaliga män som var ombord vankade rastlöst fram och tillbaka och försökte välja ut de läckraste godsakerna. De var som räven i hönsgården. Det fanns alldeles för mycket att välja på, så risken var uppenbara att det inte blev något byte alls.

Från det att vi anlände till Fredrikshamn hade vi inte lång bit kvar att åka. Tydliga skyltar visade vägen, och när vi närmade oss bestämmelseorten fanns det en informationskur som vi stannade till vid för att få närmare vägvisning. Vi följde beskrivningen, och kom snart fram till den skola som vi skulle inkvarteras i. Vi hade fått rena lyxförläggningen. Det fanns tom sängar i varje sal. I prospektet hade bara utlovats madrasser, men vi hade tydligen haft tur. Vi, som var 16 tjejer, rymdes i en sal, och det dröjde inte länge innan rummet såg så där trivsamt stökigt ut med klädespersedlar liggande härsan och tvärsan på sängarna. Några klädställningar fanns det i varje sal, så vi kunde hänga upp de ömtåligaste plaggen. När vi installerat oss gick vi i samlad tropp runt i skolan och bekantade oss med lokalerna och presenterade oss för alla övriga deltagande lag. Vi var det enda svenska laget i den här skolan. De flesta övriga kom från Danmark, men även Tyskland och Norge hade representanter här. Allt såg välordnat och bra ut. Gemensam frukost skulle serveras i skolan, resterande måltider fick vi ordna efter eget huvud. Gymnastiksalen stod till vårt förfogande, det var ju bra om det blev dåligt väder, och där fanns också duscharna. Själva uppvisnings- och tävlingsplatsen låg bara ett par kvarter bort, så även där hade vi dragit vinstlotten. Vi hade nära till allt från vår förläggning.

Vi fortsatte vår rundvandring och utsträckte området ner mot stadens centrum. En liten bykrog, överfylld med glada idrottstjejer, fick även se oss som sina middagsgäster innan vi fortsatte vårt strövtåg. Staden var inte stor, men charmig. Som många danska småstäder var vitt och rött en vanligt förekommande färgkombination. Husen låga och med dignande rabatter utanför, vars växter ivrigt klättrade upp längs fasaderna. Idrottsområdet som festivalen skulle äga rum på var gigantiskt och vi undrade hur veckan skulle komma att bli. Varje dag var indelad i tre pass, ett förmiddagspass med egen träning och en gemensam del inför den stora uppvisningen sista dagen. Eftermiddagarna var antingen lediga eller så kunde man hänga med på de många utflykter som arrangerades. Kvällarna vår reserverade för uppvisning och tävlingsdelen. Vi skulle träda i aktion redan första kvällen, och hade vi tur och gick vidare så skulle nästa omgång bli onsdag kväll.

Första natten blev lite orolig, ny miljö och massor av människor runt omkring en gjorde det svårt att koppla av riktigt. Duschen blev därför den väckarklocka som kroppen behövde. I en lång slingrande kö stod vi och väntade på vår tur, men alla skyndade sig och ansträngde sig till det yttersta för att allt skulle gå så smidigt som möjligt. Visst var jag lite nervös där jag stod med mitt badlakan draperat runt min kropp, men alla de andra såg ut som högst vanliga tjejer. Jag var ju numera rätt van att ha nakna kvinnor i min omgivning, så det var inte den delen som oroade mig mest. Men när jag kom fram till duschen så försvann min oro. Varje bås hade ett eget draperi, så jag skulle vara helt för mig själv. Inte heller påklädningen beredde några svårigheter, den skedde ju i sovsalen tillsammans med mina kamrater. Vi var ju rätt vana vid varandra vid det här laget, och en del visste mitt rätta jag, andra var fortfarande helt ovetandes.

Vårt övningspass fungerade perfekt, vilket gjorde oss lite oroliga, det var ju premiären som skulle sitta, inte nödvändigtvis generalrepetitionen. Vi kände oss i alla fall nöjda och tyckte att våra dräkter gjort sitt till för att skapa samordning och enhetlighet över vårt program. Vi bytte hastigt om och tog på oss nästa dräkt. Nu skulle vi samöva med andra grupper, och där hade vi fått noggranna instruktioner, både om dräktval och vilka övningar som skulle ingå. Det här skulle bli spännande att se hur vi 16 skulle infogas i ett jätteprogram där alla, flera tusen deltagare, så småningom skulle deltaga.

Övningspasset började lite trevande, men efter en stund förstod vi den variant av engelska som pratades och med hjälp av diverse skisser fick vi en aning om hur vår del skulle fogas in i ett större sammanhang. När vi sedan satte igång med själva övningarna, vi var väl bortemot 200 tjejer i den här gruppen, flöt det riktigt bra. Vi bytte platser, gjorde olika rörelser etc i ett mycket finurligt upplagt program. Musikens taktfasta rytmik höll oss hela tiden informerade hur vi låg till i förhållande till planerna. Visst gjorde vi misstag, och det fick oss att utbrista i ett riktigt internationellt gapskratt, och sedan börja om. När vi gjorde en välbehövlig paus, kunde vi se andra grupper öva på sina moment, och storheten i den kommande uppvisningen kunde skönjas.

Eftermiddagen kom och vi passade på att uppsöka badstranden i den härliga värmen som omslöt oss. Det verkade som om de flesta valt detta istället för någon av utflykterna, för stranden var välfylld av vältrimmade kvinnokroppar. Ryktet om den här festivalen hade tydligen nått den manliga delen av befolkningen på norra Jylland för inslaget av män var påtagligt, betydligt fler än vad staden borde inrymma. Men vi lät oss inte störa, tvärtom blev deras närvaro ytterligare en sporre att se fräsch och fin ut.

Skönt avslappnade och med en begynnande solbränna på våra kroppar återvände vi för att förbereda vårt tävlingsprogram. Vi sminkade oss noga och såg till att våra dräkter satt perfekt. De var mycket färgglada och i ett glänsande åtsittande material som smet åt runt våra kroppar. Här hade Hanna och jag haft en verklig utmaning att se till att inget syntes av min mandom, men så vitt vi kunde bedöma hade vi lyckats. Likt en våtdräkt sattes de på med långt blixtlås i ryggen och när blixtlåset drogs upp kände jag hur materialet, trots sin smidighet, formade min kropp. Två av våra dräkter var helt annorlunda, och de hade också sin speciella funktion under uppvisningen. Dräkterna var för oss inte bara en dräkt, utan deras utformning var en aktiv del i vårt program. Vi var mycket spända på hur detta grepp skulle mottagas.

Programmet satt lika fint den här gången, och inför entusiastiska åskådare fick vi värmande applåder. Nu skulle det bli en nervös väntan inför juryns utslag som skulle finnas i morgon bitti. Skulle vi gå vidare eller utslagna redan nu. Hur som helst så hade vi det trevligt och såg fram emot den fortsatta veckan. Vi hade redan fått fin kontakt med ett tyskt lag, och vi gav oss nu iväg tillsammans för att intaga vår sena middag någonstans i byn. Det lilla samhället sjöd av liv. Utanför själva festivalen, så hade en mängd aktiviteter vuxit upp. Det fanns många lycksökare som såg sin chans att tjäna lite pengar. Det mesta var bara billigt geschäft, men det som gladde oss mest var inslaget av gatumusikanter och andra musikevenemang. Krogarna hade gärna en trubadur eller ett lite kapell som underhöll gästerna. Samhället i sig hade ordnat med kvällskonserter i parken och där slog vi oss ner och njöt av Lumbyes vackra och härligt sprittande musik, skickligt framförd av kommunens egen orkester.

Vi klarade oss vidare. I juryns omdöme fanns även vårt samspel med dräkterna med och vi kände oss verkligen stolta. Nu gick vi hårt in för att finslipa de detaljer som vi trots allt tyckt inte satt så bra. Dessutom måste vi träna på några nya moment som skulle tillföras programmet om man gick vidare. Den intensiva värmen höll i sig och vi var genomsvettiga när förmiddagens alla program var genomförda. Det kändes därför jätteskönt att dra sig ner mot strande och löga sig i det varma vattnet och känna den svala havsbrisen fläkta mot kroppen. Våra kroppar blev mer och mer gyllenbruna och intresset från omgivningens charmörer blev inte mindre påtagligt.

Om det var någonting som gick fort, så var det tiden. Rätt som det var så stod lördagen, avslutningsdagen, för dörren och vi var påtagligt nervösa. Inte minst för att vi skulle vara med om två punkter under dagen. Vi hade inte kvalificerat oss för gårdagskvällens final, men ändå blivit utvalda som en av grupperna som skulle visa upp sitt program. En nästan större ära än att vinna tävlingen tyckte vi. Dessutom skulle vi, tillsammans med alla andra, deltaga i slutuppvisningen då alla tävlande var i aktion nästan samtidigt.

Vår uppvisning kom som nr 3 av 5 st i vår avdelning av programmet, och vi möttes av stora ovationer från våra kamrater och den övriga publiken som kunde räknas i tusentals. Det var också en perfekt dag för ett sådant här arrangemang. Lätta molnskyar gjorde hettan uthärdlig, men ändå ingen risk för regn. Programmet genomfördes prickfritt och alla åskådare applåderade taktfast vårt program vilket stimulerade oss till stordåd. Mycket trötta men nöjda tog vi emot applåderna innan vi överlämnade innerplan åt nästa trupp.

Efter en kortare paus, inte minst för att vi skulle hinna byta om och gruppera oss, vidtog avslutningsuppvisningen. En fullständig kaskad av färger och ett välorganiserat myller av människor utförde sina övningar till härlig musik. Visst missades det en del, men det gjorde det hela mycket mer mänskligt. Både vi som deltagare och publiken njöt i fulla drag och det kändes tomt när de sista takterna av musiken klingade av och vi stod med armarna sträckta mot skyn. De ballonger vi burit på under uppvisningen släpptes och himlen fylldes av regnbågens alla färger. En underbar vecka var slut och saknaden var stor. När vi kom tillbaka till skolan för att packa ihop våra saker var stämningen tyst och dämpad. Vi var alla nöjda med veckan, men samtidigt både trötta och ledsna över att lämna våra nyvunna vänner. Tyst och stilla packade vi ihop och gick sedan runt och kramade om de som vi umgåtts mest med. Adresser utväxlades och vi hoppades att vi skulle kunna fortsätta träffas.

Även inom vårt gäng var det uppbrott. Hanna och jag skulle fortsätta längs kusten och bo på en campingplats några dagar. Resten av gänget skulle spridas som för vinden. Några skulle hem, andra hade redan mött sina respektive för att fortsätta sitt semestrande. Det var bara Hanna och jag som hade haft det så förspänt att vi hade haft vår partner med under veckan, även om vi hade varit diskreta med våra ömhetsbetygelser. Att vi däremot gillade varandra, mer än bara som vänner, framgick nog rätt klart, fast inte till hela sin omfattning.

Det tog oss bara några timmar att sakta glida ner längs Danmarks västkust och leta upp den campingplats som vi bokat en "hytte" på. Vi brydde oss inte ens om att plocka in våra saker innan vi snabbt skyndade ner på stranden för att svalka av oss. Vi gjorde oss heller ingen brådska upp, utan låg kvar både länge och väl innan vi kände behovet av mat. Nu hade vi chansen att beskåda vårt hem för den närmaste veckan. Just nu var den överdrivet stor, men på onsdag skulle det storma in fem ungar och ta sin plats i stugan. Dagarna fram till dess ägnade Hanna och jag oss åt att sola och bada. Kvällarna besökte vi närliggande orter och lyssnade gärna till de mångtaliga friluftskonserter som pågick lite varstans i trakterna. Vi hann också få vårt begär efter varandra tillfredsställt, åtminstone tillfälligt, så att vi skulle kunna ägna barnen den största uppmärksamheten när vi träffades.

Redan till lunch, på onsdagen, körde två välfyllda bilar upp och parkerade bredvid vår stuga. Ut stormade fem pepparkakor och omfamnade oss. Lite mer värdigt kom de övriga släntrande efter och kramkalaset fortsatte. Även de var härligt bruna och det vittnade om en välgörande semester så här långt. Vi dukade snabbt upp till lunch och det var ett hungrigt gäng som utfordrades. Fanns det ingen mat alls i Holland? Nåväl, maten försvann och med den ungarna, som givetvis måste känna om vattnet var lika blött här. Under tiden packade vi in alla saker i stugan. De andra skulle fortsätta omedelbart, så vi stuvade bara om packningen. Ett bilbyte skedde också. Vi skulle överta Lottens stora buss, och de våran bil. Vi blev ju faktiskt sju personer och då behövdes den transportkapaciteten. Ungarna kallades upp, och motvilligt kom de släntrande. Det var väl inget märkvärdigt att föräldrarna skulle ge sig av, tanterna Kristel och Hanna skulle ju bli nya lekkamrater för några dagar.

Efter en sista koll att allt var i sin ordning, och att vi inte ångrat oss i sista sekunden, åkte de fyra iväg och lämnade oss som nyblivna fembarnsföräldrar. Våra telningar lät oss inte vila ut och fatta hela innebörden av detta faktum, utan såg genast till att vi fick på oss våra badkläder och drog iväg med oss. Att få på oss våra badkläder var inte speciellt svårt eftersom det var max vad man kunde ha på sig dessa dagar. Vi gjorde allt, iförda bikinis eller baddräkt. Åtminstone inom området. Skulle vi iväg någonstans kände vi oss tvingade att sätta på en lätt sommarklänning eller ett linne och en kjol.

Ungarna hade definitivt inte fått nog av badande under semestern. Det fanns hur mycket spring och bus i deras ben som helst. Men Hanna och jag låg inte långt efter utan vi hängde med dom på deras lekar och upptåg. Några gånger valde vi att avnjuta deras aktiviteter från en bekväm vilstol på stranden, men för det mesta hade vi för mycket barn i oss för att kunna hålla oss overksamma. Under våra första dagar här hade några killar visat ett påtagligt intresse för oss och flyttat närmare oss efter varje dopp. På förmiddagen idag hade vi dessutom delat några ord med varandra, men nu var de som bortblåsta. Hanna hade skymtat dom precis när vi kom ner, men sedan hade de försvunnit. Hade det möjligen något samband med ungarnas ankomst?

På kvällen grillade vi korv på stranden och fick höra deras livfulla berättelser om alla äventyr i Holland. Vi avslutade sedan första dagen med att ta oss ett kvällsdopp och gjorde det tillsammans med en klotröd sol som sakta sjönk ner bortom horisonten. Det behövdes ingen kvällsaga denna kväll utan alla fem stöp i säng utan protester. Vi hade ett ansträngande program framför oss under morgondagen, Legoland, och det gällde att få några timmars vila. Även Hanna och jag gick till sängs, men vi blev inte ensamma någon längre stund. Först kom Sara travandes och kröp ner hos Hanna, sedan fick jag sällskap av Malin i min säng. Vi lät båda stanna och somnade snart in med varsitt barn vid vår sida, tryggt sovandes.

Kapitel 19

Legoland tog emot oss med öppna armar. Vi var ute i så god tid att det ännu inte hunnit bildas några köer. Det var inte ungarnas första besök här, utan de visste mycket väl vad de ville göra. Först ut var bilskolan och alla fem kunde åka med i samma grupp. Under tiden satt Hanna och jag och njöt i solskenet och visade upp våra läckert brunbrända ben som stack ut under de korta svajande sommarklänningarna. Även våra armar och axelparti visades upp på liknande sätt. Egentligen visade våra klänningar mer än dom dolde, vilket också några i omgivningen observerat. Titt som tätt riktade de sina videokameror åt vårt håll, till vår stora förnöjelse. Ungarna vinkade glatt varje gång de passerade och vi fotograferade flitigt deras övningar. När övningen var slut kom alla fram och stolt visade upp sina nytagna körkort.

Vi promenerade runt anläggningen och såg på alla fina modeller som fanns uppbyggda i olika miljöer. Överallt rörde sig saker och det kändes som om vi var Gulliver och promenerade runt i lilleputtarnas land. Ungarna tyckte också modellerna var fina, även om de säkert upplevde andra saker än vad vi gjorde. Allt som oftast bröt vi av promenaden med att göra någon av alla de åkaktiviteter som fanns. Även ett rikligt intag av glass hann vi med innan vi konstaterade att vi nu gjort Legoland och att vi var helt nöjda för idag. Ungarna somnade som små lamm, direkt när vi satte oss i bilen, och lyckades därmed samla på sig nya krafter för att kunna orka med både mat och ytterligare ett skönt kvällsdopp.

De följande dagarna var nog årets varmaste dagar. Luften stod nästan still och den enda plats som var uthärdlig var att ligga i vattnet och ha näsan strax ovan vattenytan. Så tillbringade vi också dagarna. Alla planer på trevliga utflykter skrinlades och tiden ägnades helt åt vattnet. Men ingen gnällde för det utan vi gjorde ju det vi helst av allt ville, bada. Till fredag kväll hade vi ordnat det mysigt för oss. Ungarna var riktiga gourméer när det gällde ost, så vi hade dukat upp en präktig ostbricka med frukt. Dessutom fanns det rikligt av både läsk och godis. Där satt vi på stugans veranda och betraktade hur havet låg spegelblankt framför oss. Solen var på väg ner mot horisonten, och några lätta molnslöjor färgades trolskt röda. Allt var så stämningsfullt, och även de annars så livfulla barnen verkade också njuta av kvällens stillhet. Hanna och jag fångade varandras blickar, och log med både kropp och själ över den ljuvligt romantiska stämningen. Vi tog tag i varandras händer och lutade oss mot varandra så att vi kunde ge varandra en snabb kyss. Malin uppmärksammade den snabba kyssen och frågade

Hanna och jag tittade roat på varandra. Vilka försigkomna barn dessa ungar var. Nu hade dom också sagt att vi borde gifta oss. Visst hade tanken flugit förbi oss, men det var först nu som orden uttalats på detta sättet. Vi kunde inte svara annat än att vi givetvis skulle fundera över deras förslag, och blev det bröllop av så skulle alla som ville få någon uppgift. Det kunde vi helt säkert lova.

Vi lämnade campingplatsen sent på lördagseftermiddagen. Mest för att slippa värmen, men även för att få bada så mycket som möjligt. Nu väntade några timmars bilresa, tvärs över Jylland, och fram till nattbåten från Grenå som skulle föra oss över till Varberg. Pigga och utvilade skulle vi åka upp till Skara och komma dit på förmiddagen för att få en heldag på deras sommarland. Ungarna, och vi, tycktes aldrig bli mätta på äventyr och upplevelser. Väl framme vid sommarlandet sökte vi oss genast till vattenlandet. Grabbarna försvann in på herrarnas avdelning, och vi tjejer gick in på damernas för att få på oss våra baddräkter. Nu var jag så van att befinna mig i kvinnornas värld att jag knappt reflekterade över detta faktum. Jag gjorde heller inga försök att skyla mig, utan var helt och fast övertygad om att den bild som andra såg var just två kvinnor som bytte om med sina barn.

Första målet var lite uppmjukning i forsränningen, och det ställde vi gärna upp på. När sedan grabbarna utsåg Fritt fall till nästa punkt blev vi lite mer tveksamma, men skam den som ger sig. Sara och Malin avstod, klokt nog, de var dessutom för små. Utan minsta tvekan slängde sig Maria och grabbarna utför den oerhört branta kanan. Hanna och jag tvekade, men bara en sekund, innan vi också slängde oss utför. Det kändes som om magen stannat kvar där uppe och att kroppen fullständigt blivit ommöblerad i mitt inre. Tur var väl också att jag valt hel baddräkt, annars vet jag inte om mina behag funnits kvar där de hörde hemma. Barnen skrattade gott åt våra miner och släpade iväg oss på ännu en tur. Nu var vi bättre förberedda och kunde hantera fallet mycket bättre. Någon tredje gång blev det däremot inte. Nån måtta på lustigheterna fick det lov att vara.

Hela dagen fortsatte vi att leka av oss och vi utnyttjade vårt barnasinne till max. Några vuxna tittade lite underligt på oss där vi for fram i kölvattnet efter barnen, men vad gjorde det. Vi och ungarna trivdes. Fullständigt utpumpade släpade vi oss ut till bilen för att åka fram till vårt logi för natten. Trots den fina kvällen blev vi sittande framför stugan TV. Ingen orkade företa sig någonting, och dessutom var det lite nyhetens behag att åter höra svenska språket komma ur "dumburken". Men humöret var det inget fel på och några vändor kortspel och lite kvällsmat orkade vi givetvis med.

Vår sista dag med barnen hade nu inletts. Nu återstod bara hemresan, men innan vi lämnade Skara så tog vi med dom på en tur in till staden. Lite kulturellt skulle väl denna semestertripp också innehålla. Med vi alla flickor skrudade i enkla, men vackra, sommarklänningar, och grabbarna i fina shorts och tröjor, anlände vi till stora torget och påbörjade vår promenad. Domkyrkan måste ju bara ses, och samtidigt med att staden passerade revy berättade vi, för varandra, om stadens historia. Här anses ju en del av Sveriges vagga ligga, och barnen kände igen en hel del från skolans historieundervisning. Nu, sedan även vårt kulturella behov tillfredsställts, tog vi plats i bilen och styrde mot hemorten. Ungarna pladdrade först ivrigt om hur mycket de upplevt och varit med om, men en efter en somnade de in och de sista milen hem så hördes bara deras lugna andhämtning genom vindbruset. Hanna och jag småpratade och kände både sorg och glädje när vi försökte summera de gångna veckorna.

Semestern var nu slut och vardagen hade, sedan en dryg månad, åter fångat oss i sitt grepp. Men den ljuva stämningen och de underbara situationerna återkom ständigt till oss där vi satt i vardagsrummet och hörde regnet piska mot fönsterrutorna. Speciellt ringade ungarnas funderingar om ett bröllop flitigt i öronen. När vi sedan hade träffat våra föräldrar, under de resterande semesterveckorna, hade vi kunnat tolka in en liknande önskan i deras framställningar. Vi stod nu inför en mängd frågor som borde få sina svar innan vi gjorde något ytterligare. Praktiskt taget varje kväll diskuterade vi någon aspekt på det hela. Hanna var i alla fall mycket bestämd på en punkt.

Det var ord och inga visor, och jag såg att Hanna menade fullt allvar. Innerst inne höll jag med henne, även om jag gärna sett andra möjligheter. Jag berättade för Hanna att jag instämde och fick en rejäl kyss som tack. Nu när den knuten var löst kunde vi gå vidare i planeringen. Det fanns ju fortfarande en mängd personer i vår omgivning som inte visste om att jag egentligen var kille, och andra som inte visste om att jag levde som tjej. Hur skulle dessa personer förberedas, och hur blev reaktionerna efter bröllopet när Kristel åter tog sin plats i vårt förhållande. Hur vi än löste problemen var vi övertygade om att några skulle bli trampade på tårna och känna sig förorättade, men då fick det bli så. Vi visste var vi stod och det var det viktigaste.

Tidpunkten för vårt bröllop blev till en svårlöst fråga. Inte för att egentligen var oeniga, utan för att det fanns så många olika trevliga tidpunkter att välja mellan. Det fanns ju både påsk, pingst och midsommar, och alla hade ju sin charm. Vi hade nästan bestämt oss för ett av alternativen, när vi på nytt fick en ny fundering som kullkastade våra tidigare beslut. Så höll vi på, fram och tillbaka, och kände att vi bara stod och stampade på samma ställe. Vi insåg att vi snart måste bestämma oss. På fredagen, när jag kom hem från jobbet, mötte Hanna mig redan i dörren och kramade om mig. Visst hände det annars också, men jag förstod att nu var det något speciellt, inte minst därför att hon var mycket snyggt klädd och med sina vackraste juveler runt halsen. Snabbt kontrollerade jag om det var något datum jag missat, men det var det inte. Jag anade mig då till att hon äntligen hittat svaret på vår eviga fråga, och att vi, i kväll, skulle bestämma tidpunkten för vårt bröllop.

När jag fått av mig kappan och läderstövlarna, som verkligen behövdes denna oktoberdag, ledde hon in mig i rummet. Ett snyggt uppdukat bord med tända ljus väntade på oss. Hanna kysste mig ännu en gång innan hon sade

Jag var inte sen att efterkomma hennes uppmaning och försvann iväg. Efter en snabb dusch skyndade jag in i sovrummet och såg en av mina svarta festklänningar ligga på sängen. Bredvid låg både behå, trosor, strumpebandshållare och strumpor snyggt uppradade. Två högklackade pumps, med guld på klacken, stod nedanför och bara väntade på att mina nylonklädda fötter skulle smyga sig in i dom. Jag skyndade mig så gott det gick och kom ut precis som Hanna kom bärandes på vår stora järngryta, som fullständigt ångade av goda kryddor. Jag hastade ut i köket och fångade upp den butelj med rött vin som stod uppkorkad och klar. Med Hannas tindrande ögon som fyrbål i det stämningsfulla ljuset satte jag mig ner och blev serverad en underbar måltid.

Jag ville inte förstöra den fina stämningen genom att fråga vad som var på gång, så jag avvaktade, i min trygga förvissning att det som skulle sägas också skulle bli sagt. Det var först till efterrätten som Hanna tog till orda.

Vi brast ut i ett förlösande skratt, och höjde våra glas. Det fanns så mycket vi skålade för, blivande brudpar och föräldrar. Dessutom i den ordningen, vilket vi båda tyckte var viktigt.

Det blev mycket att göra. Redan till den kommande helgen hade vi åkt upp till våra föräldrar och meddelat nyheterna. Riktigt vilken av nyheterna som innebar störst glädje är väl lite osäkert, men vi fick verkligen mottaga deras välsignelse och välgångsönskan. Vi hade dessutom förberett oss inför mötet, så vi kunde genast kasta oss över våra förslag till inbjudningar. En del strykningar och kompletteringar gjordes innan vi kunde fastställa inbjudningslistan. Innan vi återvände hem sent på söndagskvällen hade vi hunnit ordna med mycket av det praktiska kring bröllopet. Vi hade tom lyckats ordna lokal och bokat kyrkan, för vi ville gärna gifta oss här hemma.

Nu när våra föräldrar visste om det kunde vi släppa nyheten bland våra närmaste vänner. Både Lotten och Monika blev till sig av glädje och undrade genast vad de kunde hjälpa oss med. Lotten hade ett antal bekanta som sålde brudklänningar, och vi fick genast adressen till flera av dom. Monika lovade att hon skulle se till att både brud och brudgum blev fina i håret till den stora dagen. Eftersom vi lovat barnen att få deltaga, så fick dom nu chansen att stå vid sitt ord. Att säga att dom blev alldeles till sig av glädje är ett för mild beskrivning, de blev stormförtjusta. Lotten erbjöd sig genast att se till att barnen fick tag i lämpliga kläder. Vilket bröllop det skulle bli. Jag fick ledigt några dagar för att hjälpa Hanna med att välja brudklänning. Hon hade skämtsamt påpekat att den blivande maken inte fick se den utvalda klänningen innan bröllopet, men seden nämnde inget om brudens bästa väninna.

Dagen för första besöket var inne. Redan när vi steg upp började förberedelserna. En av mina läckra korsetter skulle användas. Den fick bli det lånade i Hannas brudklädsel. Det var ju dessutom bra att hon hade den på sig redan nu under provningen. Resultatet blev ju mer rättvisande så. Jag fick snöra åt henne ordentligt innan hon blev nöjd, men det fanns fortfarande mycket spelrum för det lilla knytet som fanns inne i hennes mage. Ovanpå hela härligheten satte hon på sig en enkel klänning, det skulle ju bli många byten under dagen. Provningarna utfördes med stor inlevelse. Det fanns så otroligt mycket att se och prova. Den ena vackrare än den andra. Jag blev alldeles grön av avund när jag såg Hanna dra på sig den ena ljuvliga skapelsen efter den andra. Som tur var fick jag i alla fall hjälpa till med både på och avklädningen, så att jag i alla fall fick känna det kvinnligt ljuva materialet mot min kropp.

Vi noterade ett antal modeller som fallit oss bättre i smaken och drog oss hemåt för att hämta nya krafter inför morgondagen. När jag hjälpte Hanna av med korsetten, kunde jag inte låta bli att uttrycka mitt svårmod med hur dagen utvecklat sig för mig. Inte så att jag misstyckte att närvara utan hur svårt det varit att vara så nära allt det vackra och ändå så långt ifrån. Hanna förstod så väl min situation, och gav mig en uppskattande kram. Jag hade trots allt skött mig föredömligt som den väninna jag utgav mig för att vara. Vi satte på oss varsin mysdress och kröp upp i soffan för att diskutera de klänningar vi sett idag. Helt plötsligt skrattar Hanna till och vänder sig mot mig

Visst gör jag det, men ropa inte hej för mycket du, tids nog skall du nog komma underfund om att det är rätt jobbigt att byta om och prova så många klänningar. Det skall faktiskt bli riktigt skönt att bara få se på. Kanske lättare att välja ut en favorit då också.

Kapitel 20

Jag sov min allra vackraste törnrosasömn den natten och vaknade utvilad och i fullständig harmoni. Även denna morgon satte vi omedelbart igång med förberedelserna, bara med den skillnaden att det nu var ombytta roller. Hanna var mycket mer bestämd när hon snörade ihop korsetten. Här gavs inget spelrum, utan min midja skulle verkligen visas upp. Jag satte sedan på mig resterande kläder innan vi for iväg till första butiken. Till min stora besvikelse hittade vi inget som föll oss i smaken. Skulle dagen bli så här, undrade jag oroligt. Tänk om det blev till ett fullständigt antiklimax, efter alla förväntningar jag byggt upp. Men min oro skulle komma på skam. Redan nästa butik hade ett urval som passade vår smak. Det dröjde inte länge förrän fem klänningar hade plockats fram för närmare beskådande.

Jag var ordentligt spänd och nervös inför den första provningen. Inget ovanligt påstod innehavarinnan, första provningen var alltid den värsta. Jag kunde dock vara helt lugn, tids nog skulle vi hitta den som passade mig bäst, och som skulle få min blivande make att falla i farstun av lycka och hänförelse. Hon visste inte hur fel hon hade i den profetian. För hur skulle hon kunna veta att det var jag som var maken, och bruden satt lugnt tillbakalutad i en fåtölj och väntade på min entré.

Vilken ljuvlig känsla det var att först få krinolinen fäst runt midjan och sedan klänningen trädd på kroppen. Dragkedjans speciella ljud var det enda som hördes över det härliga frasande ljudet från kjolens alla meter av taft. Allteftersom dragkedjan närmade sig sitt slut omslöts min kropp av det ljuvligaste plagg som skapats. Så kändes det verkligen och bilden i speglarna motsade inte alls mitt påstående. Hanna stod också i bakgrunden och tittade beundrande på mig och klänningen. Den var bedårande. En slöja bars fram och med några snabba rörelser hade mitt hår formats till, så att slöjan kunde fästas ordentligt. Jag blev sedan ombedd att gå ut i lokalen, och gå några varv på den estrad som fanns i ena hörnet och längs en vägg.

Det fanns några andra kunder i butiken, som omedelbart slutade upp med vad de gjorde, och tittade på min entré. En underbar känsla av ohöljd beundran strömmade emot mig och jag blev nästan knäsvag, men jag sträckte på min hals och gick fram och tillbaka tills Hanna och expediten sett tillräckligt. Vi hade ju fler klänningar att prova. Den ena efter den andra provades och testades ute i butiken, men ingen nådde de höjder som klänning nr 1 gjort. Om det berodde på att den just var först och därmed innehöll mer av känslor vågade ingen av oss säga, men den kändes mest rätt. Även här noterade vi ner våra synpunkter och tackade för oss.

Sista butiken hade också ett stort urval, och vi kunde plocka fram ett antal för provning. Några kom nästan upp i samma klass som den i förra butiken, men den där riktiga känslan inföll sig inte. Jag började nu också förstå Hannas synpunkt, det var riktigt jobbigt att ta av och på dessa klänningar i den takt vi provade. Sådana här vackra skapelser skall sitta på kroppen, inte vara på väg dit eller därifrån. Speciellt en hade varit jättesvår att klä på sig. Den hade hundratals små, små knappar i ryggen som skulle knäppas. Det tog säkert expediten 15 minuter att knäppa allihop. Den var oerhört vacker, men inget för ett brudpar som ivrigt väntade att få hoppa i sin brudsäng. Det första äktenskapliga grälet låg snubblande nära för dom som valde den klänningen.

Fullständigt utpumpade efter två dagars evigt provande sjönk vi ihop hemma i soffan och begrundade våra intryck. Nu skulle vi vila från allt bröllopsbestyr några dagar och låta intrycken smälta in. Sedan skulle vi välja ut några som skulle provas ännu en gång innan vi bestämde vilken det skulle bli. Vi pratade även en hel del om hur det känts för mig att prova alla dessa vackra brudklänningar. Jag kunde bara bekräfta att det känts helt underbart, och att jag verkligen var avundsjuk på Hanna inför vårt bröllop. Det måste vara en av de allra underbaraste upplevelserna en kvinna kan ha, att få sätta på sig alla dessa vackra kläder och göra sig fin för sin älskade. Och inte bara det, utan sedan även känna hans åtrå och lust till denna kvinna, som varande den vackraste skapelsen på denna jord.

Jag märkte helt plötsligt att jag ännu hade korsetten på mig och reste mig för att först få av mig min klänning. När jag sedan bad Hanna om hjälp med att snöra upp korsetten tittade hon skälmskt på mig, uppifrån och ner innan hon ledde in mig i sovrummet. Men inte tänkte hon snöra av mig korsetten inte. Hon började istället ta av sig alla sina kläder innan hon försiktigt placerade mig på rygg i sängen och befriade mig från mina trosor. Ivrigt kyssande mina bara kroppsdelar började hon arbetet med att ge fyr till en brasa som jag ivrigt assisterade henne med. Snart hade vi eldat upp varandra tills det inte fanns någon återvändo. Här var det aldrig tal om att nöja sig med halva kungariket, utan vi förenades med sådan intensitet, kraft och vilja att ett vulkanutbrott måste ha känts som en lättare krusning på jordens yta.

Det blev den klänning jag provat först. När vi återvände till butiken tittade innehavarinnan först konstigt på Hanna när hon ville prova klänningen. Det var ju jag som skulle vara bruden, ingen annan, det var hon helt övertygad om. När vi förklarat situationen (inte hela, gudbevars), så muttrade hon något om tokiga fruntimmer och att kunden alltid har rätt. Klänningen satt även utmärkt på Hanna och vi behövde inte lång stund på oss för att bestämma att det var den vi ville ha. Däremot tog det lite tid att välja ut alla accessoarer och finjustera klänningen. Mycket nöjda och rejält fattigare lämnade vi butiken med familjens läckraste klädesplagg, alla kategorier.

Nu när det bekymret var ur världen vidtog nästa. Hur skulle jag vara klädd. Frack var visserligen givet, men även där fanns det varianter och kompletteringar att göra. Köpa en var inte tal om, så vi kollade in vilka uthyrningsfirmor som fanns. De första provningarna löste sig elegant genom att vi lät påskina att vi skulle på en finare maskerad, vilket ju i och för sig var alldeles sant. Men visst kändes det underligt att stå där med långt hår och prova fracken. Hanna hade dessutom svårt att hålla sig för skratt, när hon insåg att jag såg ännu mer kvinnlig ut nu, iförd frack. Jag kunde inte annat än att hålla med henne om denna paradox. Samtidigt stod jag där och tvekade inför det faktum att jag måste kapa mitt långa vackra hår innan bröllopet. Det smärtade mig mycket, eftersom det tagit lång tid att "odla fram", och dessutom var en viktig del av min kvinnlighet.

Problem är till för att lösas, och när jag satt hos Monika en eftermiddag och fick min sedvanliga behandling, så uttryckte jag min sorg över det oundvikliga. Helt plötsligt klack det till i Monika och hon rände iväg. Jag hörde hur hon bökade med något bakom kulisserna, och ibland svor till att man aldrig hittade det man letade efter. Till slut hittade hon vad hon sökte och kom glädjestrålande ut med en peruk. Dessutom en herrperuk. Den hade införskaffats åt en kund, men aldrig avhämtats, utan bara blivit liggande. Att vi inte tänkt på den lösningen tidigare. Vi hade inte hunnit börja med min behandling ännu, så det var ett perfekt tillfälle att prova. Monika fäste upp mitt vanliga hår med ett antal hårnålar, och trädde sedan peruken på mitt huvud. Vilken enorm skillnad det blev. Hårfärgen var nästan exakt min färg, och av mitt vanliga hårsvall kunde bara en liten kupol mitt på hjässan anas. Den skulle gå ännu bättre att trolla bort trodde Monika.

Vi satt där, och diskuterade hur dumma vi varit som inte tänkt på den här möjligheten tidigare. Gick det att förändra ett kort hår till långt med hjälp av en peruk, så borde det ju gå lika bra åt andra hållet. Monika justerade lite grann i peruken, och skulle precis ta bort den för att fortsätta med det jag var här för, när Hanna helt plötsligt kom intravande på väg hem från jobbet. Hon visste att jag skulle vara här och blev mycket överraskad att se mig med kort hår

Monika och jag tittade på varandra genom spegel och utan att kommentera Hannas yttrande tog Monika tag i peruken och lyfte bort den

Hanna blev nu ännu mer förvånad innan hon förstod sammanhanget och brast ut i ett tårblandat skratt.

Vi tittade än en gång på resultatet, och kunde konstatera att det såg bra ut, tom väldigt bra ut. Det här var ju en perfekt lösning, som skulle tillfredsställa alla behov. Nöjda med dagens lösning satte Monika igång med att ordna till mitt hår. Hanna stannade kvar och passade på tillfället att få sitt hår tvättat och lagt, så det dröjde inte lång stund förrän vi satt under varsin torkhuv och tittade längtansfullt på varandra genom spegeln.

Svaren på inbjudningarna formligen strömmade in genom brevlådan. Det var betydligt färre som tackade nej än vi kalkylerat med, så vi började bli lite fundersamma om lokalen skulle räcka till. Men våra föräldrar gav lugnande besked. Allt flöt på även hemma och vi behövde inte oroa oss för allt det praktiska kring festen. Så var då äntligen dagen där. När vi drog upp rullgardinen så låg marken vit och fin och ett lätt snöfall, med stora härliga snöflingor, dalade sakta mot marken. Redan kvällen innan hade vi lagt fram våra underkläder. Vi hade resonerat en hel del om min klädsel, och kommit fram till att jag nog skulle kunna ha mina vanliga damunderkläder utom behån. Jag kunde tom behålla mina proteser på mig, de syntes inte alls under den vita frackskjortan med sitt lösa framstycke. Resten av min klädsel blev androgyn. En löst sittande blus och ett par jeans fick duga tillsammans med ett par neutrala eccoskor. Värst var det med ytterkläder, men jag hade fått låna en jacka av Leif.

Alla inblandade samlades hos Monika, före avresan till vår hemort. Nu skulle vi göras snygga och presentabla, som ett brudpar med tillhörande hov. Kläderna fick däremot vänta till framkomsten innan de sattes på. Först ut var Hanna och flickorna. Alla fick sina hår upprullade och de såg så stolta ut när de satt under sina huvar. Under tiden jobbade Monika hårt med att dölja mitt eget hår. Hon hade fått lite information från stadens teater, och även fått låna en speciell huva som man använde under peruken. Den plattade till det egna håret och gav ett bra fäste för peruken. Men det tog en stund att få dit den, och jag märkte att det nog skulle bli varmt innan kvällen var slut.

Hanna blev klar och sminkningen påbörjades. Avundsjukt såg jag på hur hon blev allt vackrare och vackrare. Jag blev också föremål för Monikas intresse, men nu var det omvänt, det gällde att plocka fram mina manliga anletsdrag igen. Mina långa vackra rödlackade naglar flög all sin väg, och mina ögonbryn förbättrades också lite, efter tips från teatern. De var ju annars mycket vackert formade, och ganska hårt plockade. Successivt växte bilden av den forna Krister fram och omgivningen var ganska imponerade på Monikas skicklighet att återställa mitt gamla jag. Vi blev färdiga i god tid och satte oss i bilarna för att åka de c:a 10 milen till platsen för festligheterna.

Britta väntade, förståndigt nog, med lunch när vi kom fram, visserligen av det enklare slaget, men ack så viktig. Därefter vidtog diverse ombyten. Hela deras hus såg ut som en bättre klädbutik, och in och ut ur rummen for det folk i allehanda kostymeringar. Hanna, Monika och Britta hade förskansat sig i vardagsrummet och dit var det nu strängeligen tillträde förbjudet. Nu hölls det på etiketten minsann. Men jag hade mitt att sköta, och det kändes minst sagt underligt att dra på sig fracken med alla dess tillbehör. Varje gång jag passerade spegeln hoppade jag till. Det kändes som om det fanns ytterligare en person i rummet. Spegelbilden visade inte det jag blivit van att betrakta. En gång for jag runt i ett par minuter och letade efter läppstiftet, innan jag kom på mig själv.

En efter en blev klara, och vi samlades i deras rymliga gillestuga för att varva ner och vänta på bruden. Ungarna var verkligen fina i sina kläder. Flickorna i vackra pastellfärgade klänningar och grabbarna i mörka byxor, vit skjorta och väst. De hade dessutom varsin nejlika på västen. Vår väntan blev inte lång. Britta kom ner till oss och meddelade att bruden nu var klar och att vi kunde komma upp. Ungarna sprang ivrigt först och jag fick, som sig bör, följa direkt efter. Förstummade blev vi stående innanför dörren. Tom ungarna blev mållösa. Ingen sade något utan vi stod bara och beundrade den leende bruden som stod mitt på golvet i sin vida vita klänning, vackert uppsatt hår och med en lätt slöja som spred sig ner längs hennes rygg. Högst uppe på allt tronade den krona som Britta haft när hon gifte sig med sin Åke, och som hennes mamma hade haft före henne.

Till slut kände jag en lätt knuff i ryggen, och jag fick ordning på mina reflexer. Jag tog några steg framåt och försiktigt sträckte mig fram och kysste Hanna. Försiktigt därför att hon var som en skör porslinsdocka och måste vårdas ömt. Hanna besvarade min kyss och under de övrigas hjärtliga applåder stod vi där och beundrade varandra. Åke väckte oss ur förtrollningen och meddelade att vårt fordon strax skulle anlända och att vi borde göra oss färdiga. Två vita fårskinnspälsar trollades fram och vi fick båda hjälp med att sätta på dom medan vi undrande tittade på varandra. Vi hann inte formulera någon fråga innan Sara ropade från hallfönstret

Ungarna skyndade fram och vi andra följde efter. Utanför såg vi en häst och släde som svängde upp utanför huset. Två facklor var fastspända frampå släden och en man i tjock vargskinnspäls stoppade skickligt ekipaget precis utanför dörren. Det här visste vi inget om.

Först eskorterades Hanna ut, tätt följd av mig, och sedan placerades alla barnen baktill på släden. Varma filtar lades över våra knän innan ekipaget satte sig i rörelse. När vi en stund senare anlände till kyrkan, efter en härlig slädtur i den kyliga men friska luften, väntade redan alla gäster på oss. Den lilla omväg vi tagit, hade möjliggjort för alla gäster, inklusive våra närmaste, att nå kyrkan före oss. Dessutom hade vi passerat många flanörer som stannat upp och tittat på det ovanliga ekipaget. Många hjälpsamma händer sträcktes emot oss och hjälpte, speciellt Hanna, ner från släden. Prästen tog också emot och medan vi gick in bakvägen i kyrkan bänkade de övriga sig och inväntade vigselaktens början.

Kapitel 21

Kyrkklockorna spred sin vackra klang ut över nejden och kallade till samling. Sakta klingade de olika klockornas dova slag ut och organisten tog hand om stafettpinnen genom att börja med sitt preludium. Vi rättade till våra anletsdrag och drog in ett djupt andetag innan preludiet, efter en kort paus, övergick till vår ingångsmarsch. Barnen föll in i ledet strax bakom oss och såg mycket målmedvetna och allvarstyngda ut. Alla festklädda människor reste på sig och stolta gick vi fram längs gången och upp mot altaret, där prästen redan stod och tog emot oss. Akten var fylld av vacker musik, med stark betoning på den kommande julen.

Efter att ha sagt ja till varandra fick vi lyssna till Adam´s julsång. Ett musikstycke som både Hanna och jag älskade. Den framfördes som ett trumpetsolo, vilket mycket skickligt utfördes av en kusin till Hanna. Ytterligare några kända sånger spelades och våra gäster visade sig vara en samling goda sångare. Deras gemensamma stämmor rullade mäktigt genom kyrksalen och fyllde oss båda med en värme som fick huden att knottra sig på oss. Utgångsmarschen tog sedan sin början och vi tågade ut ur kyrkan. Det blev bara en mycket kort samling utanför. Den kalla vinterdagen gjorde att vi snabbt sökte oss tillbaka in i kyrkans värme och fram till den väntande fotografen, som riggat upp sin utrustning i ett av sidorummen.

Alla möjliga vinklar och poser fick vi ställa upp oss i innan fotografen var nöjd. Speciellt barnen hade fått framträdande roller, men så var de också ovanligt lätta att ge regi. Varje liten vink från honom gav omedelbar effekt, och hela tagningen gick mycket smidigt tillväga. Vi gjorde oss sedan klara för att på nytt göra en slädtur, och när fotografen såg släden komma, erbjöd han sig genast att ta några kort på oss i släden. Snabbt arrangerade han om utrustningen, och när vi kom ut var han redo, och vår avfärd skedde i skenet av alla fotoblixtar.

Även nu kantades vår färdväg av många flanörer. Det måste ha sett riktigt romantiskt ut där vi for fram i vinterkvällen i den fackelförsedda släden och hästens bjällra som påkallade fri väg. På långt håll såg vi att vi närmade oss festlokalen. Marschallerna stod i täta led och visade vägen fram till den breda trappan som ledde upp till en stor altan. Vi möttes av hurrarop när vi anlände och strålande av lycka skred vi uppför trapporna och mottog deras hyllningar. Hjälpsamma händer ordnade så att vi blev befriade från våra varma, men otympliga pälsar, så snart vi kom innanför dörrarna. Monika förde diskret Hanna åt sidan för att bättra på hennes sminkning innan vi klev in i salen och intog våra platser.

Talen var både många och långa, men aldrig tråkiga. Vi fick skratta gott, och en del gjorde även skickliga anspelningar på det sätt vi levde ihop med varandra. De var så skickligt formulerade att bara de som visste det rätta förhållandet förstod hela dess innebörd, de övriga fick bara nöjet att lyssna till ett trevligt tal i största allmänhet. När alla tal var avklarade och alla rätter serverats påbörjades den efterlängtade dansen. Först ut svävade jag och Hanna, och det var tur att vi hunnit träna lite, för annars hade jag nog intagit kvinnans roll även nu. Jag fick sedan skärpa mig ordentligt under kvällen, och verkligen gå och bjuda upp alla vackra damer. Flera gånger kom jag på mig att stå och vänta på att bli uppbjuden av någon kavaljer. Tänk hur fort jag hade anpassat mig till ett annat tänkande. Det uppstod även fler ovana situationer. Helt plötsligt kunde jag befinna mig ute på dansgolvet i sällskap med Lotten eller Monika. Deras varma smidiga kroppar kröp nära min egen i de "tryckare" vi dansade. Jag dansade alltså "tryckare" med de två kvinnor som jag numer räknade som mina närmaste väninnor. Med mig, som dom delade alla intima spörsmål med, som figurerar i kvinnornas värld.

Festen var så trevlig som man kunde begära, men trots allt så var det vår alldeles egen kväll i kväll. En bit efter midnatt tyckte vi att det kunde vara lämpligt att dra oss tillbaka och än en gång gjorde vi oss redo för en färd. Den här gången blev det dock lite mindre romantiskt, för utanför stod en helt vanlig droska, redo att föra oss till vårt hotell. På hotellet blev vi gratulerade av nattpersonalen och artigt hjälpta till vårt rum. Väl innanför dörrarna så blev vi stående och bara kysste varandra en lång stund. Under tiden som vi kysstes såg jag i ögonvrån att våra väskor stod prydligt uppställda, redo för morgondagens fortsättning. Det innebar att allt hade fungerat helt perfekt, så här långt. När mina ögon fortsatte att vandra runt i rummet så noterade jag att även de två paketen låg, som uppgjort, på sängen. Två paket förresten.... Det skulle ju bara vara ett. Här var något galet.

Motvilligt gled jag ur Hannas famn och gick fram till sängen. Hanna följde steget efter, och jag hade inte sett fel. Det låg två paket, nästan identiska dessutom, på sängarna. Jag tittade förbryllat på Hanna, men hennes min gav ingen ledtråd. Jag skakade fundersamt på huvudet, innan jag tog tag i ett av paketen och överlämnade det till min brud

Vi skrattade båda åt det komiska i situationen och gav oss sedan i kast med att öppna paketen. Hanna hann först och vecklade ut ett nattlinne av tunnaste sorten. Den var vackert dekorerad med spetsar runt alla kanter. Hanna gav till ett förtjust utrop och satte genast den mot sin kropp. Jag å min sida drog en lättnadens suck. Jag hade valt rätt paket, för det var det nattlinnet jag valt ut. Hon vände sedan sin uppmärksamhet mot mig, och jag fortsatte med mitt paket.

Döm om min förvåning när även mitt paket innehöll ett nattlinne, dessutom exakt lika som det jag gett Hanna. Vi insåg båda det dråpliga i att vi haft samma tanke och dessutom valt samma sak till vår käraste. Nu spillde vi ingen onödig tid utan vi påbörjade genast den mödosamma avklädningen. Hanna inledde med att hastigt befria mig från peruken och den täta huvan. När jag med en befriande skakning på huvudet fick mitt långa hår att bölja sig ner mot min rygg, utbrast Hanna

Sakta men säkert hjälpte vi varandra med kläderna. Det blev till en erotiskt uppeggande historia där det var mångdubbelt fler smekningar och känsloyttringar som antalet plagg som kläddes av. Tiden kändes oväsentlig i den stunden, men vi märkte sedan att hela proceduren tagit över en timme innan vi stod redo att krypa ner i den äktenskapliga sängen i våra fina, helt genomskinliga, nattlinnen. Jag hade även hunnit avlägsna alla rester av pålagda ögonbryn, så spegelbilden visade än en gång det som kändes mest normalt för mig.

Innan vi kröp ner under täcket, tyckte jag det var dags för ännu en överraskning. En liten röd ask trollade jag fram och överräckte till Hanna. Med stora ögon öppnade hon asken och tog ut det guldhalsband som låg däri. Jag hjälpte henne på med det och det passade hennes hals helt perfekt. Jag var full av beundran över hur vackert halssmycket passade henne, att jag inte märkte hur hon plockade fram en mycket mindre ask och överräckte till mig. Det här var verkligen överraskningarnas natt. Jag kunde knappt bärga mig, utan med fumliga fingrar öppnade jag den nätta asken. Inuti låg en exakt kopia av den vigselring som jag överlämnat åt Hanna tidigare under dagen. De många stenarna i ringen blänkte och skimrade så vackert när Hanna försiktigt tog ur den ur asken och tog tag i min hand. Jag sträckte fram mitt ringfinger och hon trädde på den samtidigt som hon sade

Nu hade vi i alla fall inga fler överraskningar att förmedla till varandra, så vi kröp ner under täcket och småkelade med varandra, samtidigt som dagens alla händelser kördes i snabbrepris framför oss i rummet. Då hör vi hur rumsdörren öppnas, och vi blir alldeles ställda. Vad är det som pågår? Är det en inbrottstjuv....Vi hann inte tänka klart tanken innan Lotten, Leif, Monika och Gunnar kom instormande i rummet, medförande en bricka fylld av diverse godsaker. Överst tronade en flaska champagne, och samtidigt med att vi rättade till våra snopna anleten, hällde Leif upp i glasen och Monika började prata

Alla försök från vår sida att framföra någon form av tack viftades bort, och vi blev istället bjudna på det övriga som fanns på brickan. Det var allehanda små delikatesser, som små korvar, ostar, chips, kex etc. Lotten och Monika övergick ganska snart till att beundra våra nattlinnen, och de gav sig inte förrän vi reste oss upp och visade upp dom i helfigur. Leif och Gunnar vände sig diskret bort, men när Hanna gick fram och gav dom varsin kram och kyss mitt på munnen, så insåg dom att vi inte kände oss generade av deras närvaro. Våra ringar blev ytterligare ett föremål för beundran. De tyckte Hanna hade gjort helt rätt när hon beställde en ring även till mig. Hannas klänning, som hängde på en galge en bit bort, synades också extra noga. De tittade så avundsjukt på klänningen att både Leif och Gunnar undrade om de tänkte skaffa sig nya kavaljerer, så att de fick chansen att gifta om sig

Vi var tydligen rätt hungriga, för fatet med alla godsaker var plötsligt helt länsat. Det blev även signalen till våra "objudna" gäster att det nog var tid att avsluta denna överraskning och låta oss få några timmars sömn. Innan de gick sin väg gick vi "laget runt" och tackade för allt stöd och support under lång tid. Det hade betytt oerhört mycket för oss, och vi var mycket tacksamma. Avskedsceremonien innehöll också en önskan från deras sida om en trevlig bröllopsresa. Vi skulle inte se varandra mer innan avresan, så det blev ett ganska känsloladdat avsked. När jag kom till Leif och Gunnar, så blev jag lite fundersam hur de skulle ta emot min uppskattning. Skulle de bli generade över mina kramar och kyssar eller skulle de ta emot dom med samma glädje som jag sett dom göra när Hanna "överlämnade" sitt tack. Jag kan på heder och samvete intyga att jag inte kunde märka någon skillnad. De både tog emot och besvarade mitt tack med liv och lust. Jag kände heller inget konstigt i att visa denna uppskattning till ett par män. Den känslan fanns ju heller inte i mitt förhållande gentemot Lotten och Monika, trots att det ju där fanns lika komplicerade relationer, om man nu såg till det hela rent logiskt.

Med vissa svårigheter så kunde vi äntligen komma till ro och få några timmars sömn. Receptionen hade fått stränga order att se till att vi var på fötterna senast kl 9 och de fick ett styvt jobb att väcka oss ur vår dvala. Vi steg motvilligt upp, men efter en välgörande dusch började våra livsandar sakta vakna till liv och vi började se fram emot vår första dag som äkta makar. När vi höll på att göra oss vackra, presenterade Hanna ännu en överraskning. Innan jag hann måla mina naglar röda, hämtade hon ett etui med lösnaglar, som hon omsorgsfullt limmade på utanpå mina vanliga. Efter lite filande och ett lager klarlack kunde man inte se någon skillnad mot de som jag så bittert fått klippa bort någon dag tidigare. Jag kände mig genast mer komplett, och gav mig i kast med min manikyr med liv och lust.

När vi kom tillbaka ut i rummet, och skulle börja sätta på oss våra kläder, så såg vi hur omtänksamt våra vänner ordnat det för oss. I garderoben hängde, snyggt och prydligt, våra reskläder, och i två högar vid sidan om låg våra underkläder. Varma i sinnet och med återvändande livsandar satte vi full fart och stod snart prydligt uppklädda för att ge oss i väg på vår bröllopsresa. Våra väskor stod redan klara och vi behövde bara lägga ner våra nattlinnen innan vi kände oss klara att lämna rummet. Efter en sista titt i spegeln, att allt såg ut som det skulle, greppade vi tag i våra handväskor och smällde igen dörren bakom oss. Vi skulle inte behöva ha några bekymmer för rummet. De andra skulle tömma det åt oss och se till att allt kom hem till oss i gott skick, och att fracken återlämnades.

Det lyste av förvåning i personalens ögon när vi lämnade in vår nyckel. Att det var bruden som passerade förbi såg alla, men vem var den andre? Och varför kom aldrig brudgummen, utan de två stiligt klädda damerna satte sig, ensamma, i den beställda taxin och for iväg. Frågorna hopade sig för personalen, och hur de än funderade lyckades de aldrig reda ut mysteriet. Inte ens de svar som gavs av nästkommande sällskap, som kom för att checka ut brudparets rum, skapade någon klarhet. Tvärtom blev mystiken tätare.

Omkring detta faktum bekymrade vi oss föga, där vi satt på 10.000 meters höjd, och redan lyfte vårt andra champagneglas för dagen. Under oss försvann Sverige bort och två spännande veckor närmade sig med drygt 800 km i timmen.

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan