Mor och Dotter
av
EvaBirgitta
Kapitel 1
Ett härligt välbefinnande strömmade genom min kropp: Jag satt lugnt tillbakalutad i taxins baksäte och tittade förstrött på de regntunga gatorna som vi passerade. Förvånansvärt många människor befanns sig i rörelse, trots den sena timmen, men så var det ju också helg och man kunde tillåta sig att vara ute lite längre. Själv hade jag också firat med mina vänner, och nu var jag på väg hemåt. För ovanlighetens skull hade jag kostat på mig en taxi vilket i princip aldrig hade hänt tidigare, men då kvällen varit osedvanligt lyckad (och sen) samt att vädrets makter inte visade sig från sin bästa sida så fanns det egentligen inte så många alternativ för mig. Samtidigt som jag rättade till mitt långa sammetsfodral till klänning och föste undan en lock från mitt ansikte mötte jag taxichaufförens vänliga blick i backspegeln. Vi hade bara utbytt några få meningar med varandra innan jag försjönk i mina egna tankar och tänkte tillbaka på kvällens förlustelser. Nu, när jag vaknat upp och mötte hans blick, sken han upp och tilltalade mig med en lite bruten svenska
- Haft det trevligt ikväll?
- Ja, verkligen. Våra träffar brukar vara trevliga, men ikväll känner jag mig osedvanligt nöjd. Både god mat, trevlig rökfri restaurang och, inte minst, trevliga kamrater så kan jag inte vara annat än nöjd.
- Firade ni något speciellt, du är så fint klädd?
- Tack! Nej egentligen inte, vi bara träffas ibland, och för mig är det som en fest var gång.
- Men det är väl trevligt när man verkligen klär upp sig. Jag tycker det är så tråkigt många gånger att se svenska kvinnor på restaurang. De är så jättesnygga, men klär sig så konstigt. Jeans och tröja trots att de verkligen har alla förutsättningar att bära jättesnygga klänningar. I mitt hemland så skulle en kvinna aldrig drömma om att gå klädd i byxor när hon går ut på restaurang. Det kan passa i hemmet, inte ute med sin man eller älskare.
Jag bara log leende till svar och nickade instämmande. Vi fortsatte sedan att småprata under den återstående färden hem till min dörr, och när jag överlämnat en väl tilltagen bunt med sedlar och sagt att han kunde behålla växeln sken han upp som en sol och skyndade ut för att hjälpa mig ut ur taxin. När jag väl samlat ihop min klänning och höll mina övriga tillhörigheter i ena handen öppnades min dörr och en hand sträcktes in för mig att hålla i. Jag tittade upp och såg att han även trollat fram ett paraply och med hans stadiga hand som stöd kunde jag smidigt ta mig ur bilen utan att blöta ner min sammetsklänning. Tillsammans gick vi till min port och han försäkrade sig om att jag hade mina nycklar tillhands innan han med ett leende vände på klacken och skyndade tillbaka till bilen. Väl innanför dörren vände jag mig om och vinkade åt honom till tack. Med en helljusblinkning svarade han och svängde ut från trottoaren och försvann bort.
Med ännu ett småleende på mina läppar började jag sakta att gå uppför trapporna. Jag nådde min trappavsats och klev trött men nöjd in i mitt alldeles egna chateau. Med en suck av lättnad sparkade jag av mig de högklackade skorna. Visst var de sköna och bekväma, men det var ändå skönt att låta fötterna ohämmat få breda ut sig. Lite stramade det också i hälsenorna och samtidigt med att jag böjde mig ner för att massera vaderna observerade jag att lampan i vardagsrummet lyste. Konstigt, släckte jag verkligen inte den innan jag gick, hann jag tänka innan jag hörde en lätt sömnig röst säga:
- Johan, är det du som är hemma?
Miljoner tankar for runt i mitt huvud. Att det var min mor som var här hörde jag omedelbart, men vad gjorde hon här? Nu, ikväll? Vad skulle jag göra? Försvinna in på toaletten och snabbt byta om? Hur hade jag lämnat lägenheten? Låg det andra grejer framme? Tankarna bara for runt och blodet hade för länge sedan lämnat mitt huvud eller stelnat till is. Det kändes som evigheters evigheter innan jag åter kände att både talförmåga och tankeverksamhet började fungera. Samtidigt som jag började inse att det inte skulle finnas någon möjlighet att fly så hördes ett par nakna fötter närma sig hallen. Jag drog snabbt in andan och förberedde mig inför fallet ner i det avgrundsdjup som öppnade sig framför mig. Min blick vändes mot vardagsrummet och mötte en yrvaken blick från min mor. Lite förvånat tittade hon på mig och frågade
- Förlåt mig, men vem är ni? Var är Johan? Är han inte hemma än?
- Jo, mamma, det är jag, Johan. Varför är du här?
- Johan! Är det verkligen du? Varför är du klädd så där? Har du varit på maskerad?
- Nej, mamma, jag har inte varit på maskerad. Tvärtom faktiskt, svarade jag och hämtade andan för att ta det där avgörande steget och berätta sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
- Jag gillar faktiskt att gå klädd så här lite då och då. Jag är vad man brukar kalla en transvestit, en man som klär sig i kvinnokläder.
- Vad är det du säger? Tramsestit! Aldrig hör något så dumt förut. En vuxen karl ränna runt i högklackat och utstyrd som den värsta… Ja, jag vet inte vad jag skall säga eller tro att du varit ute på för osedligheter. Men svara på min fråga då, varför är du klädd så där?
- Jag sa just varför, men du vill ju inte lyssna på mig. Visserligen så är du alltid välkommen hit, men det här min lägenhet och här är det faktiskt jag som gör så som jag vill. Fråga gärna, men jag gillar inte när du blir så där pockande och oförstående. Klockan är mycket och jag är trött. Jag orkar inte argumentera mer mot dig nu så jag lämnar dina frågor obesvarade. God Natt och sov gott.
Jag vände demonstrativt på klacken och gick mot badrummet. Min tidigare så euforiska stämning var som bortblåst och kroppen kändes både tung och oformlig. En begynnande huvudvärk kunde jag också ana, och dess orsak fanns helt klart att finna i de senaste minuternas ordväxling. VAD GJORDE HON EGENTLIGEN HÄR? JUST IKVÄLL? Plötsligt drog jag mig till minnes att hon pratat in något på telefonsvararen. Att hon anmälde sin ankomst hit hade jag inget minne av, snarare lät det nog ungefär som vanligt att hon bara ville ringa och undra lite hur jag mådde. Tankarna och funderingarna ville aldrig ta slut och jag kände mig både okoncentrerad och tung i sinnet när jag försökte göra mig i ordning inför de fåtaliga timmar som fanns kvar av natten. Jag försökte också fokusera mina tankar på hur jag skulle kunna förklara och beskriva mig och min situation efter den här katastrofala inledningen. Vad fanns att göra? Hur skulle hon ta emot mina försök till förklaringar?
Ett mer närliggande problem som dök upp mitt bland mina övriga funderingar var hur fortsättningen av den här helgen skulle bli. Jag hade länge sett fram emot den och varje minut var i stort sett planerad. In i minsta detalj hade jag förberett mig, och nu, på bara någon minut, så hade allt raserats. Hur skulle jag göra? Skulle jag sätta på mig det där vackra nattlinnet som låg och väntade på mig i min byrålåda eller skulle jag anpassa mig och hoppa i flanellpyjamasen?
Jag vet inte om det var av respekt för min mamma eller ren feghet, men jag valde en vanlig pyjamas. I ren trots stökade jag runt i mitt sovrum utan att ta speciell hänsyn till mamma som låg i rummet bredvid och uppenbarligen hade svårt att somna om. Själv höll mina tankar mig vaken, och jag var inte medveten när sömnen kom krypande och lät mig få min välbehövliga vila. Morgonen, eller snarare förmiddagen kom lika överraskande. Jag trodde inte att jag fått en blund i ögat, men en snabb titt på klockan och lika snabb huvudräkning konstaterade jag att det ändå blivit ett normalt antal sömntimmar. Men jag var definitivt inte utvilad, tvärtom kändes nattens kontrovers som om jag bokstavligt talat åkt genom en mangel. Huvudet höll på att sprängas, och det enda som stod till buds var magnecyl och en dusch.
Efter en onormalt lång dusch återvände jag till sovrummet och hamnade i samma tvivelsmål som i natt. Nu var inte beslutet dock så svårt att ta, min helg var ändå förstörd så det var lika bra att fortsätta som Johan. Vardagsrummet var tomt, av mamma syntes inte ett spår. Bäddsoffan var återställd och jag började tro att hon kanske smugit sin väg medan jag fortfarande sov. Blotta misstanken att så var fallet fick mitt samvete att gnaga på mig. Hade jag överreagerat och tagit till för stora ord? I samma ögonblick hörde jag ljud från köket och gick dit. På ena hörnet av köksbordet satt mamma och tittade hålögt rakt fram. Med tom blick tittade hon upp mot mig utan att se. Jag kunde se att hennes ögon var tårögda, så hennes natt hade nog inte varit helt lätt heller. Trots den mentala frånvaron kom frågan överraskande
- Vill du ha lite te? Jag har nybryggt i kannan.
Jag bara nickade till svar och hämtade en ren mugg från skåpet. Mamma lyfte upp kannan och när jag sträckte fram muggen för att få den fylld såg jag hur hon började stirra på mina händer: Min egen blick följde efter och genast förstod jag varför hon stirrade. Naglarna var visserligen rena från nagellack, men rester kunde tydligt ses lite här och var. Dessutom var de kvinnligt formade och betydligt längre än brukligt. Hennes blick höjdes och när våra blickar möttes var det lätt att avläsa hennes missnöje med det hon såg. Forskande svepte hennes blick över mig efter fler spår innan hon tog till orda
- Hoppas du förstår att jag tog illa vid mig av hur du var klädd och hur du behandlade mig. Inte för att jag vet vad som tagit åt dig, men så där trodde jag aldrig att jag skulle bli behandlad av min son.
- Men mamma, jag är inget barn längre. Visserligen är jag fortfarande ditt barn, men jag är faktiskt både vuxen och kapabel att bestämma hur jag vill vara. Glöm heller inte bort att det är du som är gäst här, inte tvärtom.
- Jaså, det är så du välkomnar din mor. Jag hade funderat på att ge mig iväg redan i morse, men tänkte att det ändå kanske var bäst att stanna så att vi fick tala ut. Men passar det inte så kan jag försvinna nu genast.
- Men lugna ner dig lite innan jag blir riktigt arg. Försök att se lite ur min situation också. Hur i all frid skulle jag veta att du skulle vara här när jag kom hem?
- Du kunde lyssna av telefonsvararen tex
- Det har jag gjort också, och visserligen har jag inte ringt tillbaka, men det fanns ju inget där som antydde att du tänkte dig hit. Varför kom du egentligen?
- Jag tänkte bara ner hit för att handla lite och förhoppningsvis få träffa dig en stund, men det sista verkar inte du uppskatta det minsta.
- Nu är vi där igen. Visst vill jag träffa dig också och visst är du välkommen hit, men det är ju inte det den här meningslösa diskussionen handlar om. Jag kan mycket väl förstå hur chockartat det måste ha varit för dig att så där abrupt inse att jag hade en sida av min personlighet som du aldrig sett och kanske heller aldrig anat. Men nu vet du, och det har ju aldrig varit min mening att påtvinga dig denna kunskap utan nu blev det bara så. Något som vi båda är medskyldiga till, så försök inte övervältra allt ansvar på mig. Sedan ställer jag mig helt till ditt förfogande när det gäller de frågor och undringar som du har.
Mamma såg fullständigt chockad ut efter mitt utbrott. Jag visste inte om hon skulle brista ut i gråt eller om hon skulle ge mig en örfil. Jag var beredd på båda sakerna när hon tog till orda
- Jag tänker varken fråga dig något eller be dig förklara något av det som jag upplevde i natt. För mig är det bara som en mardröm, och mardrömmar mår bäst, enligt min mening, av att inte diskuteras, bara glömmas. För mig är det här ett avslutat kapitel. Punkt slut.
Häpet stirrade jag på henne och tappade fullständigt talförmågan. Jag blev helt ställd och förmådde inte att komma på någon bra replik. Inom mig spreds istället en tomhet att jag inte ens gavs en ärlig chans att få berätta och visa upp en viktig och betydelsefull del av mig själv. Visst hade jag kunnat tvinga henne att lyssna på mig, men jag skulle knappast kunna nå henne och vinna någon form av förståelse. Hennes förmyndarinställning fick mig genast att bekräfta det rätta i mitt beslut för många år sedan att hålla mitt begär inom mig och inte anförtro mig åt andra. Här och nu hade hon bevisat att jag skulle ha fått ett smått helvete om allt kommit fram när jag fortfarande bodde hemma och verkligen stod under hennes direkta inflytande. För den så kallade husfridens skull så teg jag och lät henne fortsätta
- Jag vill fortfarande handla lite innan jag måste åka hem. Är bortbjuden ikväll på middag, så jag måste åka med eftermiddagståget. Följer du med eller ......
Jag hade helst avstått. Kände mig verkligen inte hågad att följa med henne, men mitt förståndigare jag sade att jag nog borde göra det och därigenom försöka hålla någon form av dörr öppen för vidare diskussioner. Ett nej skulle förmodligen stänga alla dörrar och kanske också äventyra vårt, före nattens händelser, så fina förhållande. Jag nickade därför och under tystnad så avslutade vi måltiden, om det nu var frukost eller lunch, och gjorde oss i ordning för några timmar på stan.
Eftermiddagen förflöt utan ytterligare incidenter. Båda höll vi oss avvaktande och undvek att beröra något känsligare ämne även om det kändes att nattens händelser hade byggt något osynligt hinder oss emellan. Det kanske var att sopa konflikten under mattan, men det kändes ändå skönt att kunna umgås och ha, relativt sett, trevligt tillsammans. Lite då och då fick jag en lätt kram, så jag kunde ana att det ändå pågick någon form av process inom henne också. När tiden blev mogen så avslutade vi hennes illa timade besök med ett nästan obligatoriskt besök på Vetekatten innan tåget förde henne mot hemstaden.
Det var tur att vi hade mycket att göra på jobbet för då fanns det något som gjorde att jag slapp grubbla och återuppleva helgens alla händelser i slow motion. För det var exakt vad som hände under resten av min vakna tid på dygnet. I alla sammanhang kom minnesbilderna över mig och ömsom beskrevs händelserna i milda färger, ömsom i hårda och kalla. Ständigt kom ångesten över mig om jag på något sätt hade kunnat agerat annorlunda. Hade jag haft en tidsmaskin skulle jag mer än gärna ha vridit klockan bakåt några varv. Tankar om framtiden och vad det här plötsliga, och definitivt icke planerade, avslöjandet skulle få för konsekvenser på mitt och mammas förhållande gnagde ständigt inom mig och gjorde mig fullständigt matt och orkeslös. Skulle det här inte knäcka mig fullständigt så måste någon form av klarhet uppnås, oavsett den var positiv eller ej. Ovissheten var långt värre än ett öppet ställningstagande.
Jag gjorde några valhänta försök de första dagarna att övervinna min egen rädsla för att ringa och prata ut. Varje gång så hittade jag på ursäkter så att jag kunde skjuta på samtalet ännu någon tid. Framåt onsdagen, veckan efter mammas besök, blev mina undanflykter alltför dåliga, tom inför mig själv, så jag tog tag i den bärbara telefonen och satte mig bekvämt tillbakalutad i favoritfåtöljen. Jag drog upp fötterna under mig och lite generat noterade jag att mina tånaglar fortfarande lyste röda under de nylonklädda fötterna. Med darrande fingrar slog jag numret hem och för var signal som gick fram ömsom hoppades jag att hon inte skulle svara, ömsom förbannade min otur att hon inte var hemma när jag äntligen tog mig i kragen. Jag blev därför nästan tagen på sängen när hon efter åtskilliga signaler flämtande svarade
- Eivor Blomqvist!
- Hej, det är Johan, du låter jäktad!
- Jag kom precis innanför dörren. Hörde redan i trapphuset att det ringde och skyndade mig. Jag har tydligen sämre kondition än jag trodde. Hur är det med dig då?
- Jo tack, bara bra. Mycket att göra på jobbet. Dagarna bara rinner iväg.
- Ja verkligen.
En stunds tystnad uppstod innan medan jag sökte något sätt att komma fram till mitt ärende
- Jo, mamma. Jag är verkligen ledsen för det sätt du fick reda på det där när du var här hos mig. Jag hoppas verkligen att du förstår att det inte var min mening att göra dig illa berörd. Jag hade bara ingen aning om att du tänkte komma.
- Nej, du sa så. Jag har också tänkt en hel del må du tro. Tänkt och funderat.
- Samma här. Jag har knappt kunnat tänka på något annat. Tur att jobbet krävt så mycket av mig.
- Du har tur du. Jag har bara haft mig själv att gå till. Och långa dagar dessutom. Det här är ju inget man precis sätter sig med grannfrun och resonerar om. Hoppas du förstår det.
- Jag förstår mycket väl ditt dilemma, och det är därför jag ringer. Vi måste prata ut om det här.
- Så långt har jag också kommit i mina funderingar. Har du tänkt komma hit?
- Det har jag inte hunnit tänka på än. Först ville jag bara prata med dig och höra hur du mådde.
- Snällt av dig. Kanske är det ändå inte det bästa om du kommer hit. Du förstår, jag har hunnit fundera en hel del, och även försökt lära mig lite mer om det du sysslar med. Jag kom faktiskt just från biblioteket där jag suttit en bra stund och läst. Svårt bara att hitta lättläst information. Det mesta är skrivet med ett sådant språk att man knappt fattar hälften. Men lite har jag i alla fall funnit.
- Jaså, du har hunnit med sådant också. Det var inte dåligt.
- Ja, jag må vara gammal och envis, men jag vill ändå veta saker och ting. Efter att ha läst det som fanns i böckerna här har nog i alla fall fått mg att inse att min första reaktion må vara fullt naturlig och även förståelig, men inte speciellt lämplig i ett längre perspektiv. Du lär i alla fall inte förändra dig beroende på min reaktion. Det enda som blir sämre är vår relation. Mitt förslag är därför att vi träffas igen och pratar ut om saken. Nu under sådana former att jag kan känna mig mer förberedd och säker på mig själv.
Jag blev alldeles stum av det jag fick höra. Kunde knappt tro att jag hörde rätt. Samtidigt som jag inte ville riskera något genom att tolka in för mycket i hennes ord så ville jag ändå få någon form av bekräftelse. Det blev därför en liten konstpaus innan jag lyckades formulera mig
- Så du skulle alltså vilja träffa mig ombytt igen då?
Ytterligare en paus uppstod och jag blev orolig att jag gjort en för hastig och långtgående summering när mamma äntligen tog till orda.
- Jag har faktiskt inte vågat säga det du nu sa ens åt mig själv, men nu när jag tolkar mina egna ord så står det klart för mig att det är det jag vill. Ja, det är det faktiskt!
- Det gläder mig. Verkligen. Du får bestämma både när och hur. Jag lovar att det blir du som får bestämma takten, och om jag springer iväg för fort så måste du lova mig att bromsa min framfart. Jag känner verkligen ett behov av att reda ut det här. Tillsammans med dig.
- Men då gör vi så. Kan jag få några dagar på mig att fundera på. Nu vet du ju i alla fall min inställning, och vi båda vet att ingen av oss har någon annan önskan att vi skall kunna hitta fram till en bra lösning. Det bör göra gott för både din och min nattsömn framöver. Även jag har varit orolig för vad du skulle kunna ha ställt till med i ren desperation.
- Som tur är så handlar ingen av oss sällan i ren desperation, men jag förstår vad du menar. Ta den tid du behöver, men jag ser gärna att det ändå blir rätt snart. Annars så kanske vi får börja om på ruta ett igen, och det känner inte jag för i alla fall. Den helgen vill jag helst ha ogjord.
- Samma här. Jag lovar att återkomma snart. Ha det så bra och tack för att du ringde. Puss!
Så stod jag då där. Inte så lite nervös och mycket undrande hur det här, noga planerade för omväxlings skull, mötet skulle utfalla. För mig kändes det som om jag bara skulle få den här chansen, ett misslyckande nu skulle nog få långtgående konsekvenser. Mina förberedelser hade varit minutiösa, inget hade jag lämnat åt slumpen. Platsen hade mamma valt, men jag hade redan varit här några gånger och sett mig omkring. Jag hade också tagit ledigt från jobbet hela dagen för att inget skulle kunna inträffa och sätta käppar i hjulet för min planering.
Mamma hade hört av sig efter några dagar och framförde sitt önskemål att vi skulle ses kommande helg. Hon tvekade heller inte en sekund när hon berättade att det var mitt kvinnliga jag som hon ville möta, däremot funderade hon fortfarande på om jag skulle möta henne, eller hon komma till lägenheten. Efter att ha diskuterat de olika möjligheterna så bestämde mamma att hon nog ville att jag skulle möta henne vid tåget. Det var så vi normalt möttes, och nu skulle vi försöka uppträda och agera så normalt vi någonsin kunde. Resten av helgen nämndes bara i förbigående, men mamma lät förstå att hon hade vissa planer och funderingar, men dom kunde vi ta när hon väl var på plats.
Mina förberedelser fick återverkningar även på mitt jobb. Mina arbetskamrater lade ganska snart märke till att jag var ovanligt fokuserad på något utanför jobbet. Som singel så drog de genast den slutsatsen att jag hittat någon förälskelse och gjorde väl så idoga försök att få reda på mer. Att jag försökte förklara att mor min skulle komma på besök nickade de bara glatt åt och tog det som det bästa beviset på att de hade rätt. Eftersom det ändå var omöjligt att berätta hela sanningen, så lät jag dom leva kvar i den föreställningen. Tids nog kanske jag skulle kunna berätta något om mina innersta känslor även för dom, men det var inget jag tänkte belasta mig med denna gång. När jag stämplade ut från arbetet på torsdagskvällen så fick jag också några välmenta råd, både från manliga och kvinnliga arbetskamrater, hur jag skulle hantera mitt möte. Det var egentligen ganska intressant att höra skillnaderna i råden mellan könen. Killarna var mer burdusa och gav mig råd om att vara kraftfull och bestämd. Jag skulle genast visa min vilja etc, medan kvinnorna mer anspelade på mjukhet lyhördhet och små detaljer som ändå skulle visa mina intentioner. Jag kunde inte annat än le åt alla förslagen och noterade inom mig att planeringen nog ändå hade gått mycket efter det kvinnliga mönstret, men om jag hamnade fel från början så skulle nog mamma, i sin recension, kategorisera mitt handhavande som typiskt manligt. Hårt och okänsligt.
Jag väcktes ur mina funderingar av att högtalarna skrällde till och meddelade att mammas tåg nu var på ingång. Jag förflyttade mig fram till den överenskomna platsen och tittade mig omkring. Allt var som det borde och nu var det bara att invänta henne. Redan på långt håll såg jag henne komma, men jag gjorde inte en min av att se henne eller möta hennes sökande blick. Tvärtom så försökte jag se förbi henne och låtsas att det var någon annan jag var där för att möta. Jag ville nämligen försöka testa en tanke som länge funnits i mitt huvud. Skulle min egen mor känna igen mig. Visserligen var det kanske ett prov utan värde eftersom hon faktiskt mött mig, men det var ju så kort, sent på natten och under helt andra omständigheter. Nu skulle hon verkligen söka efter mig, och jag var nyfiken på resultatet.
Mycket riktigt så kom hon fram till vår mötesplats och ställde sig bara några meter från mig. Hennes blick hade passerat mig men inte stannat. Sökande tittade hon sig runt på de övriga väntande, vi var långt ifrån de enda som stod här, och när hon för ett ögonblick vände sig från mig ropade jag svagt
- Mamma, här är jag!
Hon lystrade omedelbart och vände sig åter men såg mig ändå inte. Nu tyckte jag emellertid att jag lekt färdigt och lyfte därför handen och vinkade lätt samtidigt som jag började gå mot henne. Först då såg hon mig och efter en första undrande och forskande blick sken hon upp och gick mig till mötes. Vi möttes i en varm och innerlig kram och stod kvar där länge och väl innan hon bröt sig loss och höll mig på armslängds avstånd. Efter att ha tittat på mig, från topp till tå, tog hon till orda
- Jag såg inte dig. Jag blev nästan rädd att vi missförstått varandra eller att du dragit dig ur. Men nu står vi här och det känns helt OK. Du ser...., ja du ser så vanlig ut. Jag hade väntat mig något helt annorlunda.
- Tack mamma och välkommen hit. Jag är vanlig, det är det jag ville visa. Så här ser jag ut rätt ofta när jag är ute, men jag kan också klä upp mig, som alla andra, och då ser jag lite annorlunda ut. Det var så du mötte mig förra gången. Nu ville jag visa min andra sida. Men vi skall väl inte bli kvar här längre. Låt mig ta din väska så åker vi hem till mig.
Hon lät mig ta väskan och småpratandes gick vi mot T-banan för att åka de få stationerna mot min bostad. Det märktes att det var fredag eftermiddag, folk ilade fram och åter, till synes utan mål, men ivern och beslutsamheten att komma hem och få känna helgens frihet efter ännu en arbetsvecka lyste i de flestas ansikten. Trängseln var också stor på perrongen och med knapp nöd så kom vi med nästa tåg. Mamma hade turen att bli erbjuden en plats och efter en lätt nick från min sida tog hon tacksamt emot erbjudandet. Vi kunde därför inte heller fortsätta vårt samtal utan nöjde sig med att utbyta blickar då och då. Framme vid min station så bad jag om ursäkt att jag måste ila in på Konsum lite snabbt. Jag hade inte hunnit handla allt utan det var några små saker som måste kompletteras.
Utan vidare argumentering så följde hon efter mig och gemensamt lyckades vi fylla halva korgen med mer eller mindre nödvändiga varor. På vägen fram mot kassan åkte även senaste numret av Amelia ner i korgen, och först då såg jag hur det riktigt klack till inom mamma och ett förvånat men ändå småleende uttryck spred sig i hennes ansikte. Jag betalade mina varor och fick köpet registrerat på mitt kundkort innan vi fick ett glatt "trevlig helg" från kassörskan och som lika glatt besvarades.
Väl innanför min egen dörr hjälpte jag mamma av med kappan innan jag drog av mig mina skor och travade, i bara strumplästen, ut i köket med mina inköp. Mamma var strax bakom och gemensamt plockade vi in sakerna och förberedde ett litet fikabord. Hela tiden pratade mamma om ditt och datt och det var snudd på omöjligt för mig att få en syl i vädret. Jag lät emellertid henne hålla på ostört då jag förstod att detta var en del i att hennes inre spänning nu var på väg att släppa. Det var dessutom en skön känsla att bara få vara klädd så här och ändå inte behöva få allt fokus på min klädsel. Jag fick den trevliga känslan av att hon, trots allt, nog börjat acceptera mig och mitt sätt att vara.
Morgonen därpå hade jag först lite svårt att få ordning på alla mina tankar. Hade jag drömt, eller var verkligen allt sant det jag upplevt under gårdagen? Först när jag hörde hur radion spelade svagt och en förnimmelse av nykokt kaffe spreds i lägenheten insåg jag att allt verkligen skett. Med en snabb blick mot klockan så kunde jag konstatera att det nog var klokt att påbörja uppstigandet.
Lojt, men ändå med stor spänning inombords, sträckte jag på mig och förde undan täcket. Med en liten rysning kände jag rummets svala luft strömma mot mig och med en blick mot fönstret såg jag att regnet uppenbarligen lyste med sin frånvaro för ovanlighetens skull. Jag stack fötterna i ett par sköna tofflor med öppna tår och gick snabbt över golvet fram till garderoben och letade upp morgonrocken som hörde till mitt nattlinne. Efter en snabb blick i spegeln och ett valhänt försök att rätta till peruken så insåg jag att jag nog borde göra något åt min uppenbarelse innan jag tog klivet ut i vardagsrummet och konfronterade mig själv med min mor. Så tyst jag kunde tassade jag ut i badrummet och gav mig i kast med att ruska lite mer liv i kroppen samt fräscha upp mig och ge mig ett presentabelt utseende. Verkligen en svår uppgift eftersom jag inte ville se sminkad ut, men ändå inte visa upp denna tvivelaktiga figur med begynnande mörk skäggväxt i bjärt kontrast mot pärlor i öronen och rosenröda naglar. Egentligen en större och svårare utmaning än kvällstid då verkligen sminkningen får synas.
Jag blev ganska nöjd med resultatet, men trots det så kom tveksamheten över mig. Var det snyggt nog, eller skulle det se för pråligt ut? Vilka funderingar hade cirkulerat hos mamma under natten och skulle hon vara lika accepterande idag eller skulle det bli tongångar liknande förra gången även nu? Mina funderingar pendlade mellan olika tankar utan att egentligen finna några svar alls. Jag insåg snart att det enda sättet att få frågorna besvarade var att möta verkligheten.
Jag hörde henne stöka runt i köket och drog mig sakta dit. När hon hörde mig komma vände hon sig om, synade mig snabbt, men försökte uppenbarligen ändå göra det på ett diskret sätt. Jag å min sida kände mig lite liten. Nästan som om jag i ett slag flyttats minst 40 år bakåt i tiden, stående på tröskeln till köket en helgdagsmorgon ivrigt väntande på att få frukosten iordningställd. Precis så kände jag mig också när hon väl tog till orda
- Se där är du ju. Jag började undra hur länge du tänkte sova. Vill du ha lite te?
- Ja tack, svarade jag och satte mig lite försiktigt ner på hörnet av bordet, precis som om det var jag som var gästen i huset. Mamma tittade på mig med fast blick och fortsatte
- Söt morgonrock. Verkligen. Jag måste säga att du i alla fall klär dig förståndigt. Jag har ännu inte hunnit smälta alla intryck från igår, men du klär dig i alla fall både anständigt och med stil. Så jag kanske mer skall vara stolt och inte bry mig om att fundera så mycket varför du klär dig så där. Men jag vill gärna försöka förstå och tillsammans skall vi nog kunna komma en bit på vägen. Det viktiga är dock att vi två reder ut eventuella oklarheter som fortfarande kan ligga som ett hinder mellan oss. Kan vi dessutom hitta svar på en del frågor kring din situation så blir jag bara glad. Vad säger du?
- Låter förnuftigt. Jag är dessutom jättehungrig. Skall verkligen bli gott med lite mat. Hur länge sov du förresten?
- Jag! Jo jag vaknade som vanligt vid 7-tiden. Sedan har jag legat ett tag och funderat innan jag steg upp.
- Hur har dina funderingar sett ut? Något som du vill dela med dig?
- Det finns så många undringar och funderingar. Svårt att lyfta fram någon speciell. Kan vi inte bara låta tiden hjälpa mig på traven, så är jag övertygad om att frågorna kommer fram en efter en.
- Visst jag har ingen brådska. Den här helgen får du ange tonen. Har du förresten några hålltider. Det lät på dig som om du hade lite planer.
- Som vanligt så tycker jag ju det är kul att gå i affärer, och har du inget emot det så skulle jag gärna ta en sväng på stan.
- Inte mig emot.
- Sedan har jag fått tag på två biljetter till en konsert i Berwaldhallen i kväll. De skall spela Brahms 2:a pianokonsert som du gillar så mycket.
- Det låter ju trevligt. Kanske bäst att sätta fart då om vi skall hinna med allt.
Trots sin ålder höll mamma ett högt tempo genom affärerna. Här vilade ingen större ledsamhet, men hon höll ändå hårt i plånboken och lät sig inte lockas med av förföriska erbjudanden utan synade både erbjudandena och varorna in i minsta söm. Men det var ett kul nöje att vara med henne eftersom hon lika mycket tänkte på mig som sig själv när varorna letades upp. Det var vid ett sådant tillfälle som en lite oplanerad händelse inträffade. Hon stod vid en ställning, några meter bort, och höll i en klänning som hon uppenbarligen avsåg skulle passa mig. Hon sökte min blick och när dom möttes ropade hon rakt ut i luften
- Den här klänningen skulle nog passa dig, Joh......
Tvärt tystnade hon och med en liten skräckslagen blick tittade hon sig om. Nu syntes inga i närheten så när hon förstod att felsägningen inte betydde något fnittrade hon till och kom emot mig med ett brett leende
- Hörde du! Jag höll på att säga Johan.
- Ja, jag hörde det, smålog jag tillbaka. Inte så konstigt, för mig veterligen så har jag glömt att presentera mig. Nu var det ingen större fara, för jag brukar kalla mig Johanna. Inte så dumt att ha ett ganska lika namn. Jag brukar själv ha svårt för alla namn, så jag gjorde det enkelt för mig.
- Johanna! Låter riktigt fint. Så då får jag väl försöka tänka på det i fortsättningen och inte kalla dig vid fel namn.
Timmarna flöt snabbt iväg och vi måste avbryta vårt odyssé bland Stockholms affärer. Några inköp kunde vi stoltsera med och trots att vi tyckte att vi varit återhållsamma så dignade vi nästan under bördorna. Men nöjda var vi och åter i hemmets lugna vrå unnade vi oss en stunds avslappning innan nästa evenemang, konserten i Berwaldhallen. Det blev ett allmänt slappande i vardagsrummet där jag med förvånande blick noterade att mamma lade upp sina fötter på bordet och ohämmat började spreta med tårna samtidigt som hon suckande konstaterade
- På tisdag har jag tid för fotvård. Skall bli skönt att få en behandling. Fötterna är inte lika smidiga nu som förr. Har du lust att massera dom lite?
- Visst! Är det något du kan rekommendera att gå till en salong och få lite fotvård?
- Åh så skönt. Om det är något att rekommendera? Mer än så. Det är fullständigt underbart. Man blir som en helt ny människa. Det borde du verkligen prova på någon gång. Känner inte du av dina fötter. Du hade ju ganska så höga klackar på dina skor?
- Visst känns det lite, men faktiskt inte så farligt. Värre kan det vara med smala tår. Då kan det vara jobbigt.
- Massera lite under fötterna också är du snäll.
Efter en stund så var mamma uppenbarligen nöjd med min massage och utan vidare diskuterande så fångade hon upp mitt ena ben och lade det i sitt knä och började knåda på mina fötter. Jag började förstå vad en skicklig massös skulle kunna åstadkomma, för bara mammas rörelser sände sköna signaler genom min kropp. Vällustiga ljud passerade mina läppar och kommentaren lät inte vänta på sig
- Det verkar som om någon fotvårdsbutik här i närheten kommer att få ett samtal inom den närmaste tiden. Visst är det skönt! Dina fötter känns dessutom fortfarande mjuka och följsamma, så om du börjar gå regelbundet, så kommer du förmodligen slippa många besvär som jag haft. Dina tår börjar kanske få lite spår av förhårdnader runt naglarna, så det vore nog inte så dumt med en ordentlig genomgång. Snyggt målade är dom dock. Jag gillar den där färgen.
- Tack! Jag försöker hålla dom i ordning, men visst slarvar jag ibland.
- Blir lätt så, men speciellt om du har lite trängre skor, kan förstå att det är svårt att hitta bra skor i din storlek, så gäller det att sköta fötterna exemplariskt. Nej nu får det räcka, fortsatte mamma och klappade mig lätt på kinden. Jag går och byter om nu.
- Okej då och tack för massagen, en fråga bara, vad tänkte du ha på dig?
- Nu vet jag att du inte är nybörjare! Johan skulle aldrig ha brytt sig om vilka kläder jag skulle ha valt för att kunna anpassa sin klädsel till min. Verkligen omtänksamt av dig. Jo, jag tänkte ha min smaragdgröna klänning, du vet den pappa tyckte så mycket om att jag hade på mig. Vad hade du själv tänkt?
- Jag får väl ge mig in och rota bland kläderna och försöka hitta något, svarade jag småleende.
- Det gamla vanliga bekymret kvinnor har då, svarade mamma lika leende och reste sig från bordet och gick iväg.
Halvvägs mot dörren stannade hon upp och vände sig om
- Johanna, jag ockuperar badrummet en stund och du väljer ut något att ha på dig. Skall bli spännande att se vad du kommit fram till.
Jag har alltid gillat fin musik och försökte gärna låta Johanna ta del av detta mitt intresse. Så situationen som sådan var inte obekant för mig, men nu fanns en annan ingrediens med som både stimulerade mina sinnen, men samtidigt gjorde mig lätt nervös. Hur många gånger hade jag inte drömt om att få dela detta mitt intresse, på alla sätt och vis, med en närstående? Nu stod jag inför faktum och så blir jag nervös. Jag kunde bara skaka på huvudet åt ”eländet” och le lite hur livet egentligen spelade spratt med oss.
Medan mina tankar sysselsatte sig med olika funderingar, röjde jag av i köket och satte på diskmaskinen. Småleende tänkte jag på en kamrats visdomsord när vi gick runt på arbetsplatsen och gjorde upp om ett städkontrakt - ”Skall vi ha ett helvete så skall det åtminstone vara ett rent helvete”. Fortfarande med ett leende på läpparna drog jag mig mot mitt sovrum och började plocka bland mina kläder. På min näthinna försökte jag se mammas klänning framför mig och tänka mig min kreation. Jag hann inte komma så långt i mina funderingar innan mamma kom ut ur badrummet och hastigt slängde in ett öga mot mig.
- Den där lilla svarta du håller i handen tycker jag ser OK ut, ta den du, inflikade hon och drog genast vidare utan att invänta mitt svar.
Jag höll upp den lilla svarta mot min kropp och nickade instämmande. Den fick det bli. Jag hade nyligen köpt en vinröd bolero som borde passa utmärkt till, och de där glansiga svarta strumporna borde likaså passa. Jag ödslade inte mer tid på detta utan skalade av mig mina kläder och såg till att en morgonrock snabbt skylde min kropp. Jag trippade sedan ut i badrummet och kompletterade min sminkning så att den blev lämplig för en tidig kvällskonsert som denna. Jag ville också vara förberedd på det vi tänkte hitta på efter konserten. Vi var säkert rejält hungriga då och frågan var bara vilken restaurang vi borde välja. Hon brukade gilla att vi två gick ut och åt när hon kom på besök. Kanske berodde det på att hon nog inte tillskrev mina kokkonster så där värst högt, även om jag själv tyckte att jag kunde hantera både det ena och det andra.
Nåja, det fick tiden utvisa. Nu var jag bara intresserad av att hinna bli klar i tid. Utan att slarva så gick jag snabbt men metodiskt tillväga och till min förvåning så blev resultatet riktigt bra. Kanske skulle jag ägna mindre tid åt det här med sminkning. Kanske blev jag överdrivet kritisk när jag hade gott om tid och ändrade på både det ena och det andra. Ofta resulterade det att jag mer eller mindre fick börja om från början och den tid jag strax innan haft så gott om brukade försvinna som en blixt. En lätt dusch från min parfymflaska fick avsluta sejouren i badrummet och jag tassade åter in i sovrummet. Jag hann bara sticka ena benet i klänningen när jag märkte att mamma kom in i rummet. Hon var nästan helt klar, men bad om hjälp att dra upp dragkedjan i ryggen. Givetvis fick hon den hjälpen, men samtidigt så förstod jag att det varit ett svepskäl för att legitimera hennes vistelse inne hos mig. Jag hade aldrig någonsin behövt hjälpa henne med den detaljen tidigare.
Helt ogenerat satte hon sig på min sängkant och iakttog mig när jag slutförde påklädningen. Hon ryckte också in och drog upp min dragkedja, en hjälp jag tacksamt tog emot för det var ofta förenat med diverse ekvilibristiska övningar från min sida att få dragkedjan tillsluten ända upp. Nu gick det istället en ilning av välbehag genom kroppen när dragkedjan varsamt slöt klänningens silkeslena tyg runt min kropp.
Under tystnad iakttog hon mig också när jag valde ut mina smycken och ersatte de pärlor jag tidigare haft i mina öron med ett par längre och fritt hängande örhängen. Hon nickade gillade åt ett par halvhöga pumps som jag stoppade i min skokasse innan jag kontrollerade att handväskan var laddad med det nödvändigaste. Slutligen konstaterade vi att vi nu kunde betrakta oss som färdiga och tillsammans gick vi ut i hallen för att sätta på oss ytterkläderna. Först när jag drog på mig mina läderstövlar med hög klack utbrast mamma
- Klarar du att gå omkring i så höga klackar?
- Vill inte låta stöddig, men hittills har det gått bra, svarade jag leende och trippade obehindrat iväg in i köket för att kontrollera att allt var i ordning för att lämna lägenheten.
Konserten var precis så bra som man kunde förvänta sig. Alla fyra satser spelades, och under den mer lyriska tredje satsen sökte sig mammas hand in i min och vi höll varandra i händerna under resten av konserten. Det kändes som en liten bekräftelse på att hon kände sig bekväm i mitt sällskap och även som ett bevis på att hon önskade fortsätta umgänget med mig, hennes nya dotter. Åtminstone dotter på deltid.
Vi var båda smått lyriska efter konserten och kände inte minsta tvekan när vi ställde oss bredvid varandra i kön till damtoaletterna. Istället så kommenterade vi konserten livligt och flera runt om oss flöt in i diskussionen på ett otvunget och naturligt sätt. Likaledes höjde mamma knappt ögonbrynet när jag bättrade på läppstiftet framför spegeln och rättade till klänningen. När vi sedan fått på oss våra kappor och stod påklädda förde jag fram frågan vad vi skulle göra nu.
- Du är väl sugen på middag nu. Vad säger du om att gå på La Brochette?
- Det låter väl trevligt. Jag kan väl bara tacka och säga ja till förslaget.
Vi steg ut i novembermörkret och styrde stegen längs folktomma gator fram mot restaurangen. En dörrvakt hälsade oss välkommen och höll artigt upp dörren in till den trånga garderoben. Ytterligare ett antal gäster trängdes redan där, men med god assistans av personalen blev vi smidigt befriade från våra ytterkläder och visades till ett trevligt bord med uppsikt både ut mot gatan och in mot det halvöppna köket. Ett trevligt dämpat sorl hördes runt om oss när vi gav oss i kast med att botanisera i den digra matsedeln. Jag angav tonen och föreslog att vi skulle sikta på en trerätters, nu när vi ändå höll på och egentligen inte hade något annat för oss. Mamma misstyckte inte utan började genast att välja ut sin entrérätt.
Vi gjorde oss ingen brådska utan lät denna kulinariska begivenhet få samma uppmärksamhet som vårt tidigare så trevliga kulturella dito. Vi pratade mycket och länge, men diskuterade inte med ett ord mitt klädval och min nuvarande uppenbarelse. Ingen av oss kände för att ha det som samtalsämne på en allmän restaurang och dessutom hade vi ju så mycket annat att skvallra om. Det var ju också nyttigt ur den aspekten att vi båda fick vänja oss vid situationen och låta det samtal som måste komma få mogna och bli mer nyanserat.
När vi kände oss färdiga med både måltid och restaurang så kände vi för en promenad. Konstigt nog hade regnet upphört och natten var lite kylig men ändå frisk och skön. Det gick inte lång stund innan mamma började föra saken på tal
- Johanna! Är det OK att jag ställer några frågor?
- Självklart! Känn dig fri att både ställa frågor och komma med synpunkter.
- Bra! Visserligen så borde jag känna dig både utan och innan, men efter helgens händelser kan det vara lika bra att inte förutsätta något. Givetvis så gäller det även dig gentemot mig. Du kan ha väl så många frågor att ställa till mig. Som mor till dig så tar jag mig det privilegiet att börja med "korsförhöret", skrattade mamma och fortsatte
- Först som sist. Jag måste säga att jag egentligen inte förstår någonting. Jag förstår inte varför du går klädd i kvinnokläder och jag förstår inte att jag numer har så lätt att acceptera dig när du är klädd så där. Båda sakerna övergår mitt förstånd. Samtidigt så ser jag med förvåning hur väl du smälter in bland oss, jag kallar det för vanliga kvinnor. Hur det hänger ihop har jag ingen aning om, men du känns trygg i ditt agerande. Min första fråga blir därför nästan ett konstaterande - du måste ha hållit på med det här länge, eller hur?
- Ja, det är väl något jag knappast kan neka till, men tro för den delen att jag alltid har rört mig lika obesvärat. Långt därifrån. Egentligen har väl den här befriande känslan bara funnits i ett knappt år. Hade du mött mig tidigare så är jag inte så helt säker på att ditt omdöme varit lika välvilligt. Jag har en känsla av att jag då egentligen uppfyllde alla de, mindre smickrande, epiteten som ofta transvestiter åsätts. Men som svar på din fråga så har jag, mer eller mindre, hållit på med det här sedan tidiga tonåren.
- Så länge! Och hela tiden har du lyckats hålla det dolt för oss andra. Vilka kval du måste ha genomlidit under alla åren.
- Kval och kval. Jag vet faktiskt inte om jag kan hålla med dig. Visst kändes det att jag inte var som alla andra, och visst hade jag gärna hittat något sätt att dela det här med andra, inklusive dig och övriga i familjen, men samtidigt så kändes det heller inte så angeläget, på något konstigt sätt, att dela det med andra. För mig har det aldrig varit en psykisk press att inte få berätta. Men stämmer det verkligen att du inte anat något?
- Både ja och nej. Det här hade jag inte kunnat ana. Tvärtom så försökte du ju verkligen uppträda som en karl i dina unga år. Visst höll du dig gärna till flickor, men jag såg det mer som om du beskyddade dom än att du försökte efterlikna dom.
- Jo, jag kände mig nog mer hemma bland dom, men jag var ändå noga med att inte visa mitt intresse alltför väl. Jag skulle ju ha blivit fullständigt tillintetgjord om någon kommit på den rätta anledningen till mitt intresse. Det gällde verkligen att balansera på slak lina.
- Det här med att ana något är ganska svårt. Visst ser man som förälder att ens barn uppträder si och så, men när den verkliga anledningen, som nu, avslöjas så stämmer det definitivt inte med våra funderingar då. Jag kommer inte ihåg hur vi resonerade när vi, vid sällsynta tillfällen måste jag verkligen säga, hade anledning att fundera över dig och din utveckling. Det handlade, vill jag minnas, mer om brist på kamrater, dina studieresultat och sådana saker. Inte någon gång fanns ett behov hos dig att klä dig som tjej med som ett alternativ. En sådan sak skulle jag helt klart ha kommit ihåg. Så den delen har du verkligen lyckats hålla dold för oss.
- Tydligen. Men ibland fick jag känslan av att du visste mer än du ville visa, men det var väl min feltolkning av andra reaktioner hos dig.
- På sitt sätt är det ju ändå synd att du lyckades så väl. För du måste ju ändå haft ganska stark ångest att hela tiden riskera en upptäckt. Synd också eftersom jag måste säga att du är rätt söt i den där klänningen.
- Men mamma! En kvinna på 51 vårar är väl ändå inte "söt". Men jag tar ändå åt mig och niger djupt. Jag tar det som en fin komplimang. Hoppas bara inte att du säger det för att jag är ditt barn och att du vill mig väl, utan att du också menar det.
- Visst menar jag det. Jag kan också hålla med om att "söt" kanske var fel ord, men det finns något hos dig som utstrålar säkerhet och tillfredsställelse. Genom det så blir du också trovärdig som jag ser det. Trots att jag vet vad som döljer sig bakom dina kläder så får jag ändå ständigt nypa mig i armen för att övertyga mig om att du inte är en äkta kvinna ändå. Visst kan jag se på en del rörelser och sådant att du ännu inte är fulländad, men det är bara detaljer.
- Jag blir glad när du säger det. Jag vill verkligen försöka uppträda korrekt och inte väcka anstöt. Samtidigt så inser jag, numera, att det väsentligaste är inte om omgivningen ser vad jag är för figur utan att jag själv känner mig tillfreds med hur jag ser ut och vad jag gör. Bara den övertygelsen har det tagit lång tid att nå fram till, men nu känns allt väldigt enkelt och naturligt.
Vi hade nu kommit fram till min adress och gick sakta upp för trapporna. På vägen fram till lägenheten så öppnades en av dörrarna och en äldre man kom ut i trappuppgången för att slänga lite sopor. Han gav oss bara ett förstrött ögonkast och en avmätt hälsning innan han åter slöt dörren bakom sig. Mamma tittade lite förvånat på mig och frågade tyst
- Har han sett dig tidigare. Han hälsade ju på dig!
- Nej, jag tror inte det, men här har du ett typexempel på hur jag har övervunnit mina tidigare svårigheter. För något år sedan skulle jag ha gjort allt för att försöka undvika en liknande kontakt. Jag kunde stå i timmar och lyssna efter minsta rörelse, smyga mig upp längs väggarna, noga med att inte orsaka onödigt väsen. Du kan ju själv föreställa dig vilket intresse den personen väcker vid en eventuell upptäckt gentemot det sätt som jag uppträdde på för en stund sedan.
- Jo, jag kan föreställa mig det, men ändå.....
- Egentligen handlar det om självförtroende. För om du tänker efter, vad ser han egentligen, eller kanske mer rätt, vad är det han tror att han ser? Jag skulle bli väldigt förvånad om hans första spontana tanke är att han möter en transvestit med sin mor. Tvärtom så tror jag hans första tanke, om han överhuvudtaget reflekterar över mötet, är två vanliga kvinnor. Om han sedan inte känner igen mig så tror jag att hans tankar mer går till en besökande till någon än att det är grannen ovanför som klätt sig i kvinnokläder. Allt detta under förutsättning att jag inte gett honom anledning till att tvivla på sina egna upplevelser.
- Det hela låter ju enkelt, men…
- ….men det är lika svårt att praktisera som det är enkelt i teorin. Som människa vill man inte alltid lita till grundläggande psykologiska principer, utan man får så många olika signaler från ens egen kropp. Flykt har ju alltid funnits som ett instinktivt beteende när du hamnar i en ovan situation, och tar du till flykt så drar du också uppmärksamheten till dig. Helt plötsligt, när den första förvåningen lagts sig, så kan den man flyr ifrån börja lägga ihop två och två och få sammanhanget helt klart för sig. Även det enkel psykologi, men ack så svårt att inse och tillämpa när situationen väl börjar utveckla sig.
- Det verkar som om det är en hel vetenskap för att våga ge sig ut klädd som du är nu. Hur orkar du om det är så mycket att tänka på och fundera på?
- Det är väl kanske nu du kommer in på den egentliga kärnfrågan. Visst handlar det mycket om tankar och funderingar, och ju mer man funderar ju osäkrare blir man många gånger. Det är också lätt att man börjar värdera och analysera just när en situation är på väg att hända, och då blir det lätt att motparten uppfattar detta som någon form av avvikande beteende och reagerar på det med fullständigt motsatt resultat mot det önskvärda. Dit jag kommit nu är att jag beter mig på samma sätt som när Johan är ute och går. Möter folks blickar, hälsar när det passar. Väntar på min tur etc etc. Kort sagt försöker vara mig själv. Då fungerar det också bättre. Sedan är det ju oerhört intressant att fundera över alla dessa psykologiska fenomen som vi blir utsatta för och även utsätter omgivningen för. Man lär sig oerhört mycket om människors sätt att reagera och det är kunskaper man alltid har nytta av.
Vi fortsatte samtalet även sedan vi kommit in i min lägenhet och eftersom jag misstänkte att natten skulle bli lång så hjälptes vi åt med att inventera kylskåpet och andra utrymmen på olika ätbara saker. Ibland blir man förvånad, vi lyckades få ihop en riktigt trevlig ostbricka med både frukt, kex och flera sorters ostar och, inte minst, en flaska vitt vin av det som fanns i mina gömmor. Vi bar ut allt i vardagsrummet och efter att ha laddat Cd-växlaren med ett antal mysiga stillsamma skivor kröp jag upp i soffan bredvid mamma. Hon log glatt mot mig och smekte mig ömt på huvudet. Jag log tillbaka och vi lät, under tystnad, de senaste timmarnas händelser sakta förankra sig inom oss.
Flaskan var mer än halvt urdrucken när mamma åter tog till orda
- Nästan synd att bryta den här mysiga stämningen. Jag blir nästan nostalgisk och tänker tillbaka på våra kvällar hemma när det inte fanns TV utan vi satt framför brasan och pratade och kanske lyssnade på något intressant program. Kommer ihåg att vi gärna lyssnade på en deckare….
- ”Radioteatern ger - Den mördade kvinnan, av xxxx yyyy” förkunnade jag med myndig stämma, vilket fick oss båda att utbryta i ett gemensamt skratt
- Ja, det var tider det, men samtidigt så var det väl heller inte så bra. Vi fick ju verkligen kämpa och vända på alla slantar. Egentligen konstigt att vi klarade av allt så bra, och idag så har vi ju så oerhört mycket bättre, egentligen, och ändå mer missnöjda än vad vi var då. Det där är väl återigen en sån där psykologisk historia som vi vanliga dödliga inte skall förstå oss på.
- Kanske det. Men om jag lyckades dölja mitt begär, så måste jag nog säga att du och pappa lyckades dölja det du säger nu rätt effektivt. Jag hade då ingen känsla av att vi hade det speciellt dåligt. Visst, vi var inte de rikaste, utan fick tänka oss för, men jag kan inte minnas att vi heller fick försaka något. Kanske är det så enkelt att man inte alltid behöver få vissa budskap ”skrivna på näsan” utan den miljö och de omständigheter man växer upp under präglar en på något osynligt sätt. Jag läste nyligen en undersökning om hur ”lyckliga” människor var i olika länder. Förvånansvärt så var det folk i vad vi brukar kalla utvecklingsländer som var de lyckligaste. Vi i den industrialiserade delen av världen hamnade inte sist, men en bit ner på listan.
- Men då stämmer det ju egentligen med min iakttagelse nyss
- Ja, du ser, vanligt sunt bondförnuft räcker långt många gånger.
- Jag får lite andra associationer också när jag tänker tillbaka på dom här kvällarna. När du var mindre så kröp du gärna upp så här i mitt knä, men när du började närma dig tonåren så blev det mer och mer sällan medan dina systrar fortsatte, trots att de är äldre än du. Jag fick bara nu en känsla av att det kanske fanns någon form av samband med det jag nu vet? Inte minst får jag den känslan just för att du nu är klädd som kvinna och kryper upp i mitt knä.
- Tror du att det hänger ihop? Eller är det bara det här att pojkar frigör sig tidigare än döttrar? Jag vet inte, faktiskt, men om din teori stämmer så kan det ha med min ängslan att mina verkliga motiv för ömhet och närhet skulle komma i dagen. Jag har vissa minnesbilder av att jag blev rätt avundsjuk på mina systrar för den, jag vet inte vad jag skall kalla det men låt oss kalla det frigjordhet gentemot dig och pappa. Dom kunde krypa upp i era knän och mysa. På något konstigt sätt så kändes det som mindre acceptabelt för mig.
- Den där osynliga uppfostran igen alltså.
- Ja, rätt eller fel så är det lite av min minnesbild. Men även om jag aldrig kände denna skillnad så stor att den blev till ett psykiskt problem för mig, så ska man väl heller kanske inte blunda för att många sådana här ”incidenter” eller vad de skall kallas hjälps åt att forma en människa åt det ena eller andra hållet. I efterhand kan det vara svårt att peka på vad som varit orsaken till det ena eller andra, utan mer att helheten har växt fram ur en viss ”miljö”.
- Så du skulle ändå kunna tro att det här har haft sin betydelse?
- Ja, inte omöjligt. Den upplevelsen i kombination med min egen ängslan för upptäckt kan nog ha bidragit till att jag för det mesta håller mig lite avvaktande till alltför nära och personliga relationer. Men att det på något sätt skulle ha bidragit till att jag blev transvestit tror jag inte. Dom orsakerna har jag sökt, men inte hittat några ledtrådar till.
- Så det har du inte. Finns det några dokumenterade orsaker eller vet du om andra har några idéer hur något som det här börjar. För jag har väl rätt i mina tankar att du träffar andra transvestiter. Det var väl något sådant du var på när jag klampade in i det hela i fredags.
- Jodå, jag har flera kamrater. Verkligen fina kamrater också. Till och från diskuterar vi det här rätt ingående, men jag törs nog säga att ingen så där spiksäkert vet orsakerna. Det enda som väl kan sägas vara helt klarlagt är att det är något livslångt. När väl behovet kommit i dagen så går det inte att hindra. Olika personer har olika stora behov. Själv skulle jag kanske ligga på en 7a eller 8 på en 10-gradig skala om jag fick göra en bedömning. Alltså ett ganska stort behov av att vara kvinna.
- Ja, hur stort är det behovet egentligen översatt i din vardag och hur tycker du att det yttrar sig?
- Enkelt uttryckt så har jag en önskan att klä mig och bete mig som en kvinna allt emellanåt. Jag känner en längtan att få vara lite ”mjukare” och ”känsligare”. Ett behov av närhet som jag kanske saknar som kille. När jag väl byter om till kvinna så innebär det också en önskan om att bli seriöst uppfattad. Jag kanske inte alltid kommer att uppfattas som kvinna, därtill är nog mina underliggande manliga karaktärer alldeles för starka, men jag vill ändå visa upp för omvärlden att det är som kvinna jag visar mig och att all den respekt som ges till andra kvinnor också skall ges till mig. Ungefär så ser min bild ut.
- Låter väl som både en rimlig och acceptabel begäran. Men hur ser din erfarenhet ut i praktiken då. Jag försöker tänka efter hur det var för oss i eftermiddags. Visst såg jag några ögonkast som signalerade undran och förvåning, men inte alls så mycket som jag skulle ha föreställt mig om jag fått frågan utan att ha sett dig och din gestalt innan.
- Just det. Din reaktion säger mycket. Det finns så många fördomar, och skall jag vara riktigt ärlig, så finns det en hel del exempel bland oss som är exakt så som fördomarna vill göra gällande, så spännvidden är oerhört stor och jag har ingen rätt att sätta mig till doms över andra. Var och en måste bli salig på sin tro. Enda gränsen jag drar är om det går över i ren brottslig handling. Där sätts min gräns. Men som du sa så har du ändrat uppfattning efter att ha mött mig, och jag tror inte enbart det beror på moderskärlek. Nej en viktigare orsak är nog att det just handlar om fördomar och när vi väl vågar visa oss ute bland alla andra så hjälper vi till att ändra den bilden. Och jag tror att den bilden egentligen bara går att ändra till det bättre. Föreställningsmässigt så ligger vi djupt ner på skalan över acceptabla individer har jag en bestämd känsla av.
- Visst betyder moderskärleken mycket, men inte allt. Jag tvingar mig nog att försöka vara rätt objektiv när vi diskuterar, men det är svårt att vara rak och öppen. Tror både du och jag ändå försöker väga våra ord på någon slags guldvåg. Vi är både ute och tassar i okänd terräng. Vi känner behovet av varandra, men minsta lilla ”felsteg” kan kanske betyda att den lilla stig av förtroende och samhörighet som vi varsamt tar oss fram på rasar samman. Ingen av oss har en medveten önskan att orsaka något ras, men eftersom vi ändå både har en kropp och en själ så har vi ändå inte någon riktigt bra koll på hur den andre reagerar vid varje tillfälle. Nu tycker jag att vi nöjer oss med den här dissekeringen av oss själva och försöker få några timmars sömn. Men bara så att du inte missuppfattar mig, jag har inget emot att träffa Johanna i morgon heller.
Mamma gjorde ett försök att resa på sig, men först måste jag veckla ut mig själv och lämna hennes trygga famn. Det hade känts skönt och behagligt med hennes smekningar och jag ryste till lite när jag sträckte på mig och kände hur tröttheten med ens grep tag i mig. Tillsammans röjde vi av de fåtaliga resterna och smög iväg för att förbereda vårt sänggående.
Vad var det som luktade? Förskräckt satte jag mig upp i sängen och vädrade. Jag kände så väl igen doften, men kunde inte förstå sammanhanget. Det tog mig säkert några sekunder innan jag riktigt förstod att den väldoft som spred sig i lägenheten kom från mitt kök och att mamma måste vara inblandad på något sätt. Jag kände mig med ens förflyttad minst 30 bakåt i tiden, och mindes liknande söndagsmorgnar när det ofta förekom härligt doftande bak i vår lägenhet. Med den minnesbilden fortfarande stark i mitt sinne steg jag upp, svepte morgonrocken runt mig, och tassade barfota ut i köket. Framme vid tröskeln blev jag stående, svepte undan en lock som hängde ner för ögonen, och tittade storögt på verksamheten som pågick i mitt kök.
Mitt bland kärl, plåtar, påsar och allehanda redskap som jag knappt visste att jag hade stod mor i kjol och med uppkavlade ärmar och knådade en härligt solgul deg. Hennes kinder och näsa var blossande röd av ansträngningen, och spår av mjöl syntes lite här och var i ansiktet. Doften av saffran blev ännu tydligare och när mamma upptäckte mig så stannade hon upp i arbetet och log mot mig, med det där alldeles speciella leendet som bara en mor kan ge sitt barn. Jag kände mig verkligen förflyttad bakåt i tiden.
- Godmorgon, har du sovit gott? Ursäkta om jag stökat till här inne, men jag kunde inte sova och visste inte vad jag skulle hitta på. Så tänkte jag att du säkert inte hade något emot lite nybakt bröd. Jag blev rätt förvånad att du hade allt hemma. Det var bara saffran jag inte hittade, men det hade jag å andra sidan köpt till mig själv, så även det löste sig. Du kommer precis lagom. Första plåten tog jag just ut ur ugnen. Kan du sätta på lite kaffe så tar vi lite nybakat till förmiddagskaffet.
- Godmorgon själv. Visst fick du ställa dig och baka. Jag blev bara så överraskad. Det här var inget jag väntat mig, men du vet ju att jag gillar hembakat bröd. Du gräddar väl inte brödet för hårt. Jag gillar dom bäst om det är lite degigt i mitten?
- Jo, jag vet det. Jag hoppas det blir rätt. Jag är ju inte helt van med din ugn. Därför tänkte jag att vi skulle prova någon innan det är dags för nästa plåt.
- Förstår. Jag vill nog ändå ha frukost innan, men jag skyndar mig. Vill du ha något samtidigt
- Nej, jag har ätit redan, men ta du. Jag lämnade kvar en del på bordet, så det är bara att hugga in.
Det blev en förkortad variant av min ordinarie frukost innan mamma kom med sina nybakade saffransbullar och slog sig ner bredvid mig. När hon ställt ifrån sig fatet sträckte hon sig över mot mig, sniffade mig i håret och smekte mig lite försiktigt över hjässan innan hennes händer gled ner mot min rygg. Hon tog tag i kragen till min morgonrock och gnuggade tyget mellan sina fingrar
- Fin kvalitet, och den var snygg också. Passar dig!
- Tack! Och vilken överraskning det här med bullarna. Precis rätt gräddade är dom också, svarade jag samtidigt med att jag stoppade i mig en av bullarna. När jag tuggat ur munnen lite fortsatte jag
- Jag känner mig som förflyttad ett antal år tillbaka. Det känns som om jag är 7 år ungefär och just vaknat upp och kommit ut till dig i köket. Du log mot mig på precis samma sätt och du dukade fram frukosten innan jag fick smaka på något av det nybakade. Precis så var det.
- Ja, jag kan se scenen framför mig. Jag minns inte alla detaljerna, men din beskrivning känns ändå rätt verklig. Det är väl bara en sak som inte är som nu
- Jaså, vad tänker du på då?
- Ja, det är inte tiden jag tänker på. Nej, jag tänker på att då kom du utsmygandes i en präktig pyjamas, nu sitter du här i tjusigt nattlinne och lika fin morgonrock. Den här skillnaden får mig att fundera på vad som egentligen cirkulerade i ditt huvud redan då. Du säger ju själv att du började få sådana här tankar redan när du var så liten. Hur var det, skulle du helst vilja ha haft ett nattlinne på dig redan då? frågade mamma och tittade med tom blick in i väggen. Hennes ögon såg glansiga ut och jag kunde nästan ana att en tår höll på att tränga fram i ögonvrån. Jag flyttade min stol närmare hennes och lade armen runt henne innan jag lät min blick fladdra iväg och söka sig bakåt i tiden och svarade
- Svår fråga, men ändå enkel. Jo, jag skulle vilja ha kommit ut till dig i nattlinne. Men bara för att jag nu säger detta så kategoriskt så ta det egentligen inte bokstavligt, utan se det mer som ett uttryck för en känsla som fanns inom mig, men som jag själv varken kunde förklara eller ens hade någon aning om att den gick att förklara. Jag kan bara säga att jag längtade efter det vackra, mjuka, färgglada som du och mina systrar kunde omge er med. Jag kan egentligen inte klaga på min uppväxt. Jag vet att ni gjorde allt för att vi skulle ha det bra, och ni försökte verkligen behandla oss rättvist men ändå fanns det en tydlig skillnad mellan oss syskon. Säkert fick ni höra av Barbro och Anna att jag fick allting som dom aldrig fick, men i hemlighet så gick jag omkring och önskade allt de fick. Hur många gånger såg jag inte längtansfullt på när du sydde deras vackra julklänningar, och hur ni sedan gjorde er fina tillsammans.
- Jag kan faktiskt se dig, stående bredvid symaskinen, när jag höll på med deras kläder. Jag vet egentligen inte om jag tänkte på det nå särskilt då. Förmodligen så var jag nog bara glad över ditt sällskap. Jag kan inte erinra mig att du var envis eller besvärlig. Nej, du fanns nog bara där.
- Jag vågade ju inte annat. Skulle jag knystat något så skulle jag ju inte fått vara där, och då hade jag ju spolierat den chansen att i alla fall kunna drömma om att det var till mig du sydde klänningen.
- Tänkte du verkligen så? frågade mamma förvånat och såg på mig med undrande ögon
- Naturligtvis svårt att veta exakt efter så här många år, men tankarna och drömmarna fanns där. Ett mycket starkt minne jag har är när Hemmets Veckotidning kom så slog jag alltid upp sidan dom hade med mönster. Där fanns teckningar på damer med vackra klänningar och kortare beskrivningar kring mönstren som fanns att köpa. Men det intressanta för mig var att det också fanns bilder på unga flickor i söta klänningar. Dom bilderna studerade jag noga och såg mig själv i alla dessa kläder.
- Jag har ett svagt minne av att jag någon gång kom på dig när du tittade på dom där bilderna. Jag vill minnas att du reagerade rätt häftigt, men inte tänkte jag något djupare på det. Kanske skulle ha reagerat annorlunda....
- Mamma, det är ingen ide att vare sig förebrå sig eller ångra något från det förflutna Gjort är gjort och jag står fortfarande här, förhoppningsvis med båda fötterna på jorden. Bättre, och lättare, är att försöka lära oss något, och därigenom kanske lättare kan förstå olika saker som hänt eller kommer att hända. Jag försöker i alla fall inte grubbla över hur mitt liv sett ut om du reagerat annorlunda. Däremot så är det av betydelse för mig att försöka återskapa lite grann av känslan som fanns inom mig då. Mest för att jag vill lära mig mer om mig själv och hur jag reagerade och agerade när ni ibland, avsiktligt eller oavsiktligt, började närma er för mig känsliga ämnen eller områden. Jag vet tex inte om det var oavsiktligt av dig att ställa dig och baka nu på morgonen, men för mig så har det här väckt många minnen till liv och fått mig att börja fundera
- När du ställer frågan så där så vet inte jag heller om det var oavsiktligt. Jag vet bara att jag plötsligt fick lusten att baka. Men Johanna, fortsätt berätta. Jag vill veta mer hur du kände det och så undrar jag också varför du aldrig frågade eller på annat sätt lät oss förstå vad du egentligen hade för önskan.
- Du menar att jag skulle ha frågat "Mamma, kan jag också få en röd klänning med rosett därbak!", svarade jag med ett leende och fortsatte utan att vänta på svar. Med all respekt för din och pappas frigjordhet, hur skulle en sådan fråga ha tagits emot hemma hos oss, i vår lilla stad, bland vår släkt och våra vänner? Jag vet inte svaret, men inom mig så kändes det som det var en "förbjuden" fråga. En fråga som inte bara var omöjlig att ställa utan även omöjlig att uppfylla. Visst, det har säkert funnits starka människor som ställt sådana frågor, men de har säkert också fått betala ett högt pris för sin ärlighet. Det här är inget jag vet, men den psykologiska kunskapen och förståelsen hur en ung person reagerar i en fråga liknande denna tror jag inte fanns i en småstad lik vår under femtiotalet. Min känsla är istället att människor antingen var så som man förväntade sig, eller så var dom tokiga. Och tokiga människor spärrade man in eller lämnade åt sitt eget öde och försköt långt från vanligt civiliserat umgänge. Det sista jag betraktade mig var som tokig. Annorlunda, helt säkert, men tokig? Aldrig!
- Du har nog rätt. Det skulle nog inte ha varit lätt. Kanske under dina första år. Då kunde man ju alltid skämta bort en händelse och låtsas att den ingick i någon slags lek, men den möjligheten försvann sakta men säkert ju äldre du blev. Men klädde du inte ut dig i Annas dansdräkt en gång?
- Jo, det gjorde jag. Du må tro att jag njöt då. Men det var ju ett sådant där tillfälle när det skedde under lek. Åtminstone tror jag att de övriga närvarande, bara tjejer från gården, trodde att det var en lek och att de "tvingade" mig till det. För mig var det istället högst allvarligt och seriöst. Och sen mamma, jag "klädde inte ut mig", jag bytte om. Då betydde inte orden något för mig, men ju längre min utveckling gick så tänkte jag på skillnaden i sättet att uttrycka sig. Jag förstår att du inte menar något illa, men att "klä ut sig" innebär ju något negativt.
- Oh förlåt, det tänkte jag inte på. Jag bara sa orden utan att tänka mig för.
- Det är OK, jag bryr mig egentligen inte, ville bara peka på att många i min situation värderar orden mycket mer. Visst säger också orden en del om hur vi uppfattas bland andra.
- Kanske det, eller så är det just bara ord. Ord som är "neutrala" för mig och andra, men för er så betyder dom mer än bara vanliga ord. Är inte det här ett problem som många människor egentligen har. Vi som är "okunniga" svänger oss med ord som vi tycker korrekt beskriver deras situation, men de som är initierade "vänder sig i graven" över vårt sätt att uttrycka sig.
- Jo, säkert har du rätt. Hur det än är så ville jag berätta att vi gärna säger att vi "byter om" och inte "klär ut oss".
- Uppenbarligen så nöjde du dig inte med att bara stå vid symaskinen och se på eller titta i Hemmets Veckotidning. Hur gjorde du då, och när?
- Ja, som jag minns så tog jag alla tillfällen i akt. Det kunde vara under ensamma sovmorgnar, lediga dagar, en timme här, en timme där. Så här efteråt har jag svårt att komma ihåg hur ofta egentligen. Kanske var det inte så ofta egentligen. Lite grann av "när jag var liten sken alltid solen..." syndromet. Man kommer bara ihåg det man vill komma ihåg. Åtminstone spontant. Nu, med lite hjälp och trevligt sällskap så börjar jag kunna urskilja fler och fler detaljer.
- Ungefär samma sak med mig. Jag hittar lösryckta minnesbilder som förut inte betytt något, men nu, i skenet av vad du berättat, berättar något helt annat för mig. Har du någonsin kunnat berätta för andra om dina minnen? Du måste ju annars haft det jättejobbigt och inte kunnat berätta. Jag menar, för dig har ju minnesbilderna betytt något. Du har ju hela tiden vetat vad dom handlade om.
- Det har nog varit den svåraste biten. Att vara ensam om kunskapen och inte kunna, eller våga, dela den med någon. När man också bearbetar alla intryck i sin ensamhet så är det heller inte alltid som man drar de rätta slutsatserna. Man överdriver gärna. I och för sig så slår det lika åt bägge hållen. Såväl negativa som positiva aspekter överdrivs och kontentan av det borde ju bli en ganska neutral framtoning, men så blir sällan fallet utan kontrasterna märks och noteras av omgivningen.
- Hur menar du rent konkret. Jag hänger inte riktigt med.
- Jo, om jag är alltför optimistisk så överdriver jag kanske min "figur" för mycket, och är jag för pessimistisk så vågar jag inte vara mig själv bland andra utan hela tiden försöker "gömma" mig. Något som ofelbart leder till uppmärksamhet och får rakt motsatt effekt. Det lustiga i sammanhanget är att jag ofta upplevde att båda dessa tillstånd fanns inom mig samtidigt.
- Låter knepigt. Egentligen förstår jag ingenting, men det kanske jag inte skall bry mig så mycket om utan fortsätta och lyssna och försöka få något sammanhang i det senare.
- Hoppas inte för mycket bara. Betänk att det fortfarande för mig är ett stort mysterium det hela. Visserligen ett härligt och många gånger trevligt mysterium, men ändock något jag fortfarande svävar i okunnighet om.
- Det låter ju tryggt att jag inte behöver förstå allt på en gång. Fast jag vill gärna veta mer. Det är som en helt ny värld öppnas. Faktiskt lite skrämmande också att jag haft denna värld på min tröskel under alla år och inte fått möjlighet, eller vågat ge den möjlighet, att träda in till mig. En fråga gnager ändå inom mig. Du har uppenbarligen hållit allt detta för dig själv under många långa år, och ändå så har du lyckats hålla dig klar och redig. För jag kan ju ändå inte se annat än att du tycks må bra och är "normal", vad nu det betyder, för övrigt. Hur har du klarat detta?
- Finns egentligen bara ett svar: genom drömmar! Drömmarna har varit min säkerhetsventil, min rekreationsplats, min experimentverkstad. En mycket mångsidig plats som haft den fördelen att den alltid funnits tillgänglig. Till den har jag dragit när något inte stämt. Där har jag funnit tröst, förklaringar, nya utmaningar och allt däremellan. Där har jag kunnat placera mig i situationer som jag bara trodde jag skulle få uppleva i drömmarnas värld, men som jag nu på senare tid fått den stora glädjen att uppleva i verkliga livet. Drömmarna har gett mig inspirationen och visat på möjligheterna, sedan har verkligheten, sakta men säkert, låtit mig uppleva olika fragment av mina drömmar.
- Jaså, det är så det fungerar. Jo dagdrömmare har du alltid varit, men samtidigt sluten som en mussla. Nu förstår jag varför. Jag börjar också förstå, om jag nu gör rätt analys, varför du gärna höll dig till flickor, eller intresserade dig för flickornas göranden och låtanden. Känner du igen dig?
- Jo, till viss del. Det här med flickor tror jag inte ens var så tydligt för mig själv. Antingen ville jag inte förstå, eller så fanns det bara något undermedvetet att jag kände större samhörighet med dom än med killar. Eller så var det så enkelt att tjejerna retade mig mindre än grabbarna. Men även det ställde ju till problem. Ju mer jag höll mig med och bland tjejer ju mer retad blev jag ju, vilket ju gjorde att jag egentligen inte vågade vara med någon grupp. En situation som jag kan känna igen mig i än idag. Försöka vara alla till lags och inte stöta sig med någon.
- Jo, det har nog alltid varit ditt kännetecken. Det är ju egentligen ett väldigt fint sätt att vara på, men i skenet av det du berättat så ger det ju lite andra dimensioner också. Visst vet jag att du blev retad, men att det uppenbarligen var så ofta och så allvarligt som jag förstår av din berättelse visste jag inte. Tvärtom uppfattar jag det som att du ofta tog andra i försvar när dom blev retade. speciellt flickor som var utsatta.
- Jo, det gjorde jag också. Ibland finns oanade krafter även inom det svagaste djuret. Kunde jag så försökte jag hjälpa, och ibland så kom ju också gliringarna direkt. Jag kommer inte ihåg alla orden, men speciellt vackra var dom inte. Problemet för mig var väl egentligen inte retandet i sig, utan hur jag skulle kunna närma mig tjejerna utan att vare sig avslöja mina motiv eller bränna de få stumpar av gemenskap som fanns med killarna. Det var egentligen rätt paradoxala situationer som kunde uppstå. Kille efter kille lät sitt hår växa och flickorna donade och daltade med deras hår. Skämtsamt höll dom på, från bägge håll, och jag tror ingen lade någon djupare tanke bakom detta. Var och en var ändå trygga i sina roller. Samtidigt så sitter jag och mer än önskar att jag skulle kunna låta håret växa och få motsvarande uppmärksamhet. Samtidigt är jag livrädd för att något sådant skulle ske och därigenom visa mitt egentliga intresse och orsak till mitt långa hår. Den här paradoxen är nog det jag har svårast att smälta och egentligen det enda som jag ångrar i mitt agerande bakåt i tiden.
- Jag tyckte nog att det var ganska skönt att du inte la dig till med långt hår, men samtidigt så kom nog tankarna fram, då och då, varför du inte gjorde som alla andra. Du ville alltså egentligen skaffa dig långt hår?
- Om. Det var säkert en av mina starkaste drömmar. Jag kunde inte nog föreställa mig alla trevligheter som skulle följa med långt hår. Papiljotter, hårpermanent, läggningsvätskor mm. För att inte tala om alla vackra frisyrer som skulle bli följden.
- Talar vi om samma sak? Papiljotter som något njutbart? frågade mamma och skrattade
- Ja, för mig så var det något njutbart. Ni kvinnor använde ju sånt och då var det också något att längta efter.
- Har du någon gång provat att rulla upp ditt hår.
- Visst. Jag hade ju lite halvlångt hår ett tag, och då köpte jag ofta ungdomstidningen Hennes. Den finns visst nu också, men då var stilen en helt annan. Förutom reportaget, mode etc så hade dom ofta tips om hur håret skulle rullas för att få än den ena, än den andra frisyren. Jag gjorde ofta mina försök, och visst blev jag bättre ju mer träning jag fick. Vill dock minnas att det var jättesvårt att få spolarna rätt och framförallt så var det jobbigt att hålla armarna i luften så länge. Då önskade jag mig verkligen en väninna.
- Jo, det var jobbigt, det håller jag gärna med om. Därför lät jag ofta Anna hjälpa mig. Kanske skulle bett dig istället.
- Vilken tanke, svarade jag och log. Samtidigt som jag skulle kunna kramat ihjäl dig av lycka, så skulle jag ha protesterat högljutt. Så var det bara. Jag ville inte ge ifrån mig minsta tecken på intresse utöver det vanliga.
- Ja, människan är bra underlig. Verkligen. Men hur gjorde du med kläder. Du hade väl knappast några egna på den tiden?
- Nej, jag gjorde som alla andra, dvs som jag senare förstått att alla andra gjorde. På den tiden trodde jag ärligt och uppriktigt att jag var absolut den enda killen i hela världen som kunde tänka sig att klä sig i tjejkläder. Det fanns ju liksom inga bra sätt att kommunicera anonymt med andra på den tiden. Idag har vi ju Internet och liknande som gör att vi kan söka och hitta information om allt möjligt utan att behöva avslöja oss. Men tillbaka till frågan. Jag letade i din och mina systrars garderober. Det var där jag hittade det jag trånade efter, det var dit mina vandringar efter upplevelser styrdes.
- Jag misstänkte nästan det. Nå, vad hittade du?
- Allt möjligt. Bara att öppna en garderob eller en byrålåda innebar en njutning. Det var en speciell doft därinne som fortfarande sitter kvar i mina näsborrar, en doft av kvinnlighet som jag inte kunnat återskapa. Sedan fanns det allt från saker som du säkert kategoriserar som tortyrredskap, men som jag fullständigt föll platt till marken av hänförelse inför. Det var alla typer av gördlar som ni hade, stärkta underkjolar och klänningar med åtsmitande liv. Allt det här frossade jag i. Men den enskilda sak som jag än idag minns som den största njutningen var när jag lät en silkesstrumpa glida upp längs benet för första gången. Nylonstrumporna var sköna och behagliga, men det här var något annat. Känslan går inte att beskriva, bara säga att den var ljuvlig.
- Hoppas bara att du var försiktig, för jag minns att dom där silkesstrumporna var dyra. Intressant att höra om dina upplevelser. Så som du beskriver allt så får jag själv lite dåligt samvete för att bara ha sett det som "plågoredskap" eller som något nödvändigt ont. Kanske måste jag ompröva lite och ge mig hän åt din beskrivning och njuta av tider som flytt. Blir nästan lite nostalgisk av mig. Men Johanna! Har du sett på klockan. Vi måste verkligen ta oss samman och avsluta det jag påbörjat om vi skall hinna innan mitt tåg går om någon timme. Om du börjar packa in bullarna så börjar jag diska undan.
Tåget rullade ut från perrongen och jag stod åter där i min ensamhet. Det hade verkligen en annorlunda helg, och mitt spontana intryck var att den gått långt mycket bättre än jag kunde ha hoppats på. Visserligen hade jag försökt att inte ha för stora förväntningar, men visst fanns det förhoppningar om att frågetecken skulle rätas ut. Jag tyckte också att jag fått visa upp Johanna på ett korrekt sätt och kunde bara hoppas på att mamma också fått ut något av helgen. Jag ville verkligen umgås med henne på ett naturligt sätt, och så uppfattade jag i alla fall att helgen fortlöpt. Speciellt under de senaste hektiska timmarna tyckte jag att den naturliga samvaron blommade ut. Då fanns ingen tid till eftertanke utan allt bara skedde. Vi packade bullar, diskade, torkade, städade, duschade, bytte kläder, packade och gjorde oss i ordning för avfärd, hela tiden sida vid sida och i en fullständigt strukturerat kaos. Nu, när jag hann stanna upp för att hämta andan, så kändes det inom mig att det var då jag fick bekräftelsen att mamma accepterade Johannas existens.
Kontakten mellan mig och mitt föräldrahem hade väl aldrig varit mer intensiv än under de följande veckorna. Mamma ringde var och varannan dag och till slut blev jag nästan trött på hennes öppningsfras "Är det Johan eller Johanna jag pratar med". Visst blev jag glad, men samtidigt lite påfrestande, för det verkade som om hon, i all välmening, nu skulle försöka "uppfostra" Johanna och se till att hon passade in bland släktens övriga kvinnor. Det var på något sätt som om jag förlorat kontrollen över mig själv och åter var snärjd i mammas tätspunna spindelväv. I mitt stilla sinne tänkte jag på hur situationen skulle ha varit om vi bott ännu närmare varandra. Nu kunde jag åtminstone ha det mesta för mig själv.
Säkert så smittade mammas intresse av sig på mig också. Johanna fick, om det nu var möjligt, ta än större plats. Det blev mer och mer ofta som Johanna kom fram, även under vanliga vardagskvällar hemma framför TVn. Jag blandade också kläder från Johans och Johannas garderober på ett nytt sätt och klädde mig friare till vardags. Det var väl bara hennes kjolar och klänningar som inte kom till användning som arbetsklädsel. Blusar gick alldeles utmärkt att använda under en tröja etc. Strumpbyxorna värmde också skönt under långbyxorna. Att dom också började få ett mer feminint snitt verkade heller inte väcka någon uppmärksamhet.
Under våra samtal penetrerades allehanda frågor, men snart började jag märka att mamma hade något speciellt hon ville fråga om. Det kom därför inte som någon större överraskning när hon plötsligt frågade
- Johanna, du vet ju att jag inte längre är så intresserad av julfirandet så som vi hade det förr. Det dyker upp för många minnen helt enkelt. Jag har både gått och funderat kring det och det här med dig och Johanna. Jag skulle vilja åka bort över julen, tillsammans med dig, och då menar jag Johanna, kanske jag borde tillägga. Missförstå mig rätt nu. Jag har inget emot Johan, men jag behöver nog lära känna Johanna lite mer. Jag vet att jag är sent ute, men jag har inget särskilt resmål som jag måste till, bara det är lite varmt där. Kan vi inte chansa lite. Jag kan gå in på resebyrån här i stan och höra mig för. Vad säger du, kan du göra dig ledig över jul och nyår, och vill du åka iväg med din gamla mor?
Jag var, som sagt, beredd på att hon hade något speciellt i tankarna, men det här kom som en total överraskning för mig. Plötsligt fick jag mycket att fundera på, men det viktiga var ändock om jag ville åka. Tankarna snurrade, men snart tog jag till orda
- Visst, det låter trevligt. Det skall nog inte vara några hinder för jobbet heller. Jag har massor av sparade dagar och inget ligger på nu under helgerna. Så varför inte. Kör i vind, jag hänger på
- Oh så trevligt. Så glad jag blir. Har du något önskemål om vart vi kan åka? Bry dig inte om pengarna, jag bjuder på det här.
- Nej, jag har nog heller inget önskemål. Fråga du vad som kan erbjudas och när det gäller pengarna så har jag tillräckligt för att stå för resan själv.
- Tror jag säkert, men nu är det så att jag vill göra det här med dig och då får det också bli jag som får stå för fiolerna. Jag ger inte vika en tum på det här.
- OK då, och tack så mycket får jag väl säga då. När tror du att vi åker iväg, jag menar för min ledighets skull.
- Fredagen innan jul vore väl perfekt hade jag tänkt. Jag tänkte ge mig ner på stan redan i morgon så har vi tur kanske jag har fixat en resa till i morgon kväll. Hur var ditt personnummer nu igen, och leta upp passet också och ge mig det numret.
- Ja det skall jag göra, vi hörs snart igen.
- Ja det gör vi. Puss, puss på dig!
Passet ja! Och personnumret. När jag lagt på luren så började jag nästan skaka lite av spänning. Det kändes som när jag var på väg att ta mina första steg, klädd som tjej, utanför min trygga dörr. Med darrande knän och snabbt slående hjärta hade jag stått vid dörren och lyssnat, och åter lyssnat. Inga rörelser hade märkts i trappuppgången och efter en sista blick i spegeln hade jag sakta och försiktigt tryckt ner handtaget och stigit ut i trapphuset. Jag lämnade dörren olåst bakom mig, ville kunna ta mig snabbt tillbaka in i tryggheten, och tände heller inte trappljuset. Så tyst jag kunde smög jag ner längs spiraltrappan med alla sinnen på spänn. Minsta lilla knäppning fick mig att hoppa högt, men steg för steg närmade jag mig ytterdörren. Dörren som ledde ut i världen. En värld som var så välbekant, men ändå så ny och bitvis skrämmande. En värld som kändes så åtråvärd att den var värd all denna uppoffring och nervslitande förberedelser.
Jag minns den befriande, jublande känslan inom mig när jag kommit en bit från huset och märkte att benen fortfarande bar mig och att det inte öppnats några avgrunder längs min väg. Jag minns hur svetten åter började tränga fram i pannan inför återtåget och hur jag, fullständigt utpumpad, åter kommit hem, tvingats slå mig ner i en stol och låta kroppens skakningar och konvulsioner klinga av. Nu stod jag åter inför denna ytterdörr, nu i mer virtuell skepnad, redo för ännu ett steg. Nya okända faktorer fanns inblandade och nervositeten började sakta komma över mig. Gick projektet över huvud taget att genomföra? Hade mamma verkligen menat det hon sa? Hade hon tänkt tanken fullt ut? I vilket namn skulle hon boka mig? Hur skulle det gå med pass och annat. Ett namn i passet, ett annat på biljetten? Ytterdörren kändes plötsligt både stor och ogenomtränglig. Skulle jag hinna dyrka upp alla lås? Skulle jag hinna förbereda mig själv, och vad skulle jag i så fall förbereda mig på?
- Vill damerna ha någon förfriskning innan maten? hörde jag en röst säga och kvickt vaknade jag upp ur mina drömmar. Jag tittade upp i ett vänligt ansikte och hann få några sekunders betänketid medan mamma beställde sig en juice.
- Jag vill nog gärna ha ett glas vitt vin, nej förresten, jag tycker vi borde fira den här resan med varsitt glas champagne. Tycker ni inte det?
Jag fick nickande svar från ömse sidor om mig och med ett fortsatt vänligt leende trollades 3 glas, dock icke i kristall, fram och den porlande drycken hälldes i. Jag lyfte glaset, tittade till vänster mot min mor och sedan åt höger, där ett oväntat men inte mindre välkommet ressällskap satt. Gemensamt höjde vi glasen och lät den ädla drycken sakta fylla våra munnar. Vi log mot varandra och under tystnad lät vi drycken smeka våra strupar. I takt med bubblorna bubblade alla mina minnen från de senaste dagarna fram.
Mamma hade ringt kvällen efter vårt samtal och meddelat att hon hittat en resa. Två veckor till Florida hade funnits som ett erbjudande. Vi skulle bo i ett lägenhetshotell alldeles vid stranden i Miami Beach. Hon hade sett bilder på lägenheten och var alldeles lyrisk. Jag hade inte mycket till val, för mamma hade redan bokat allt, så det var bara att acceptera. Avresan skulle bli på fredag morgon innan jul, och det betydde att jag bara hade en dryg vecka på mig att ordna allt. Men bättre en kort intensiv planering än en lång oviss väntan med massor av funderingar. Via Internet och genom goda kamrater inhämtade jag många goda råd, och intrycket jag fick var att jag borde inte ha några problem med att resa som Johanna, trots annat namn i passet. Men fjärilarna fanns där i magen när jag, tidigt, tidigt på fredagsmorgonen tog flygbussen ut till Arlanda. Mamma skulle komma direkt dit med tåget, det var ju så bekvämt nu när fjärrtågen stannade vid Arlanda. När jag satt på bussen ut så hade jag också fått bekräftat att hennes tåg avgått i tid.
Jag var först på plan och stod vid avtalad plats när jag såg mamma komma. Men hon var inte ensam. Först såg jag inte vem det var, men ju närmare dom kom desto oroligare blev jag, för nu var det inte längre någon tvekan. Bredvid mamma gick min syster Barbro. Vad gjorde hon här? Hade hon bara följt mamma hit? Nej, dom har för många väskor för det! Hon skall åka med!! Hur skall det här gå?
Med hakan hängande nere vid knävecken mötte jag mamma. Hon kramade om mig och när jag mötte Barbros blick över axeln på mamma så visade den upp lika stor förvåning. Vad hade mamma berättat eller inte berättat? Visste hon verkligen inget om mig? Jag hann inte tänka tankarna färdigt innan mamma släppte mig och Barbro stod i tur med utsträckta armar
- Kram på dig lillasyster! Förlåt om jag ser överraskad ut, men jag blir så förvånad. Visserligen har mamma inte pratat om annat än hur bra du ser ut, men...., nej, jag tror inte detta är sant. Johan syns inte till alls.
- Tack. Jodå, han finns här inunder, men tydligen ändå väl dold. Jag får väl ursäkta mig också, jag blev förvånad även jag när jag förstod att du var med mamma. Det hade jag inte räknat med. Nu saknas väl bara att Anna kommer också.
- Hon var medbjuden men måste tacka nej, hon kunde inte få ledigt. Men hon hälsar så mycket och önskar oss tre damer en trevlig resa, svarade mamma
- Så hon vet också om Johanna?
- Självklart!
- Jaha, svarade jag med spelad uppgivenhet, även om det faktiskt kändes som en börda som lyfts från mina axlar.
- Vilken överraskning du ställer till med så här på morgonen, mamma.
- Kan du så kan jag. Du har faktiskt lite dig själv att skylla. Även om jag oförhappandes klampade in i ditt liv som Johanna, så tyckte jag att jag hade rätten på min sida att även ställa dig inför ett annat slags faktum. Därför har jag inte berättat att Barbro skulle med. Faktiskt så var det hennes ide att göra på det här sättet. Hon ville också väldigt gärna lära känna sin nya lillasyster. När vi kommer tillbaka så förväntar Anna sig ett besök också.
- Du är inte den enda som blev överraskad, om du nu tror det, fortsatte Barbro. Jag vet inte riktigt hur jag hade föreställt mig dig, men så här såg du i alla fall inte ut. Jag undrade vad mamma höll på med när hon gick emot dig, en vilt främmande kvinna. Det tog mig en lång stund innan jag förstod sammanhanget. Nu ser jag ju att det är du, men det är ändå en ny person, åtminstone för mig, som jag har framför mig.
När vi klarat av hälsningsproceduren och min hjärtverksamhet började återfå sin normala takt var det dags för nästa prövning. Hur skulle incheckningen gå? Jag hann egentligen aldrig fundera innan vi stod längst fram i kön och artigt lämnade fram våra pass och biljetter. När hon öppnade mitt pass såg jag hur hon hajade till, kastade ett extra öga mot mig innan hon med ett professionellt leende återlämnade passet och gav oss våra biljetter
- Trevlig resa!
- Tack!, svarade vi unisont och styrde våra steg bort mot nästa kontroll, säkerhetskontrollen.
Inte heller den beredde oss några problem och strax befann vi oss i den stora avgångshallen med alla sina butiker. Något egentligt köpbehov hade vi väl inte utan vi gick mest runt och tittade på alla saker. Vi hann också prata av oss lite mer och det kändes väldigt skönt och naturligt att gå runt tillsammans med mor och syster. För att gardera oss inför den långa flygresan så försåg vi oss dock med ett antal representanter för den kolorerade dampressen. Slutligen, strax innan det var dags att kliva in i planet, gjorde vi återigen gemensam sak och besökte damrummet en sista gång. Efter välförrättat värv så samlades vi framför spegeln, läpparna fick en sista smörjning och några hårstrån som halkat på sned rättades till. Våra blickar möttes i spegeln, och för första gången kunde jag ana en stigande nervositet i mammas ögon. Jag sökte upp hennes hand och kramade den vänligt. Barbro gjorde samma på sin sida och efter några allvarliga men samlade utbyten av blickar sken vi upp och unisont skaldade
- Florida, watch out. Here we come!
- Hallå där, Johanna! Du sitter väl inte här och drömmer när jag tänkte höja glaset ännu en gång och skåla för min nya lillasyster. Vi skall säkert trivas ihop, men räkna med att jag är frågvis. Som storasyster måste jag veta allt, och här märker jag att mina uppdateringar de senaste åren uppenbarligen inte fungerat. Så mycket jobb återstår nu att både uppgradera mina gamla inställningar och fylla på med ny information. Lova mig att du hjälper mig med detta.
- Jag lovar.
- Skål då syster, och välkommen in i tjejgänget.
- Skål, och tack för det välkomnandet, det värmde.
- Apropå värme, inflikade mamma. Har ni sett på kartan därframme. Det är just nu 78 grader varmt i Miami! 78 grader! Är inte det väldigt varmt?
- Mamma! Det är Fahrenheit. I Celsius borde det vara runt 24-25 grader
- Jaså, ja det låter ju behagligare. Tänk om vi får sådana dagar där nere. Då blir det mycket strandliv. Härligt
- Ja, men vi skall väl hitta på lite annat också. Kanske hyra en bil eller så. Vad tycker ni?
- Visst, det vore väl trevligt. Skall ju finnas så mycket att se och uppleva, så vi lär nog kunna få tiden att gå.
- Säkert!
Timmarna flöt iväg. Jag hade lite svårt att koppla av och blunda. Trots enformigheten så ville jag ogärna missa något och ändå kunde jag inte samla på mig så mycket av koncentration att jag orkade se på de långfilmer de spelade upp, utan det blev bara att jag strötittade. Men mina medresenärer somnade snart in och vaknade upp mellan varven. Ibland påstod dom att också jag sovit djupt, men det förnekade jag med bestämdhet. Jag hade minsann varit klarvaken hela tiden. Hur det nu än var så började vi nu märka att Florida närmade sig. De sista resterna av den mat som stått framdukad i kabysserna åkte in i sina fack och personalen började förbereda landningen. På videokartan kunde vi också se att vi befann oss på mindre än 20 minuters avstånd från Miami och vi hade hunnit sjunka en bra bit ner mot marken.
För min del hade flygresan hittills varit odramatisk. Visst hade några resenärer kastat ett och annat öga mot mig, och flygvärdinnorna hade gett mig några varma, och som jag tolkade, förstående blickar, men ingen hade ställt några frågor eller på annat sätt uppmärksammat mig. Egentligen var väl det lite av en besvikelse. Visst är det skönt att bara få vara, men samtidigt så fanns ändå ett behov inom mig att förklara och dela med mig av mina känslor och upplevelser till andra. Ytterligare två motstridiga beteenden inom mig som nu tydligt kommit i dagen. Naturligtvis kunde det även falla på min lott att självmant ”vika ut mig” inför de som visade tecken på intresse, men den typen av öppenhet har jag haft svårt för. Inte minst gick mina funderingar i banor som att jag kunde ha misstolkat deras blickar och börja förklara saker som inte ens fanns i deras vokabulär. Då kunde jag verkligen ha hamnat ur askan och in i elden.
Nu hade jag inte agerat annat än att jag bara låtit det här flygplanet transportera mig över Atlanten, och jag var ganska nöjd med att ”ha överlevt” så här långt. Nu började andra tankar infinna sig och upptog mitt intresse. Skulle jag bli insläppt i Florida? Tankarna rusade lika snabbt genom mitt huvud som landningsbanan for iväg under oss, och med lätt tjutande däck tog vi mark och rullade fram mot terminalerna. Den sedvanliga applåden från passagerarna efter landningen uteblev till min förvåning. Tiderna hade uppenbarligen förändrats. Istället började alla förbereda utrymningen av planet.
Väl på fast mark inne i terminalen så kramade mamma om oss båda, uppenbarligen lycklig över att nu vara framme. Säkert släppte mycket av hennes spänning, men min bara tilltog ju närmare vi kom passkontrollen. Alla blev stoppade ett par meter innan själva kontrollen av en barsk herre som försökte låta vänlig. Mina knän tenderade att bli än mer svaga ju närmare jag kom den tydligt markerade linjen. Så blev det min tur. Både mamma och Barbro skickade fram mig först. Det var säkert klokt, för skulle jag få något problem så var det säkert lättare om vi hela tiden var på samma sida om alla gränser som fanns markerade både här och där. Jag försökte sträcka på ryggen och stolt gå de få stegen fram till kuren där en prydligt uniformerad man i 30-årsåldern satt förskansad bakom ett säkert skottsäkert glad med minimal öppning fram.
De fåtaliga stegen kändes som tusentals och om jag inte känt mig uppmärksammad tidigare så gjorde jag det nu. Samtliga blickar måste bara vara vända åt mitt håll och alla tisslade och tasslade bakom min rygg ”titta, nu går transvestiten fram. Skall han komma igenom eller blir han häktad och fängslad”. Osäkert sträckte jag fram mitt pass till den ständigt leende mannen. Han tog det, skannade av det och slog in några siffror på sin terminal. Sedan bläddrade han förstulet i passet och tittade ömsom på mig. Efter evigheters evighet tittade han åter på mig och frågade
-
Is
this your passport?
- Yes, i´ts me! Stammade jag fram på knagglig engelska
-
You´r
a little bit diffrent on this photo! Enjoy your visit in Florida, m´am!
- Thank You, svarade jag förvånat och tog emot passet.
När de andra två anslöt till mig var jag helt färdig och utbrast spontant
- Vilken tid det tog, jag trodde aldrig han skulle bli klar.
- Tid? utropade Barbro förvånat, det tog väl ingen tid. Jag trodde nästan att du glömt att lämna fram passet åt honom utan bara passerade. Allt gick ju på nolltid.
- Ja, verkligen, det gick ju hur snabbt som helst, fyllde mamma i.
- Ja om ni säger det så gick det väl fort, men för mig var det en av de värsta pärser jag gått igenom. Verkligen en pärs.
- Vi tror dig, men det gick galant, svarade mamma och gav mig en kram.
Någon form av signal att jag ändock var värd att syna i sömmarna gick nog ändå framåt i lokalen, för när jag minuterna senare skulle passera tullen så blev jag plockad åt sidan och ombedd att öppna mina väskor. En kvinnlig tulltjänsteman gick varligt igenom mitt bagage och inget otillbörligt hittades, och allt skedde både diskret och värdigt. Hon synade mig sedan med blicken och jag var nästan beredd på att få stiga in i ett av de gardinförsedda båsen när hon vänligt svarade att hon var klar och önskade mig en trevlig vistelse i Florida. Gemensamt hjälptes vi åt att stänga mina väskor och med en glad vinkning skildes vi åt. Äntligen kunde jag slappna av och verkligen känna att jag var på semester.
Vi skulle själva få ta oss till vårt hotell, så jag föreslog att vi skulle uppsöka en bar och få något läskande i oss innan vi gav oss i kast med att hitta den gratisbuss som skulle finnas mellan de olika hotellen och flygplatsen. Jag behövde dessutom uppsöka ett damrum och fräscha upp mig efter all nervpress den senaste halvtimmen, för längre än så hade det faktiskt inte tagit, det måste jag nu erkänna när jag var tillräckligt lugn för att kunna läsa av en vanlig klocka.
Barerna stod fullkomligt i kö för att ta hand om oss längs vår väg ut ur terminalen. Vi hittade strax en som låg strategiskt bredvid andra servicefunktioner, så medan mamma och Barbro bekantade sig med utbudet smet jag iväg och uträttade andra ärenden. När jag återvände blev det vaktavlösning och i omgångar försvann både mamma och Barbro iväg med liknande uppdrag i siktet. Bartendern hade säkert förväntat sig andra beställningar än den vi gjorde, men han log lika glatt ändå och småpratade med oss hela tiden. Jag förstod också att han lämnat en del tips till Barbro, vad nu dessa tips var värda. Men en välkomnande känsla fick vi i alla fall och spänningen släppte allt mer inom mig och en någorlunda normal känsla infann sig. Han kunde också ge oss precisa instruktioner vart vi kunde finna vår buss och efter att ha betalat notan och kryddat den begav vi oss iväg mot angiven plats.
Färden genom storstaden Miami tog längre tid än vi trott. Flygplatsen hade sett ut att ligga så nära kusten, men här åkte vi långa sträckor på både fyr- och femfiliga motorvägar. Längs vägkanten låg ömsom industriområden, ömsom utspridd villabebyggelse. I fonden kunde vi se hur skyskraporna tornade upp sig och vi förstod att där låg Miamis centrum, eller downtown som vi lärt oss att det hette. Men vi passerade på behörigt avstånd från dessa mäktiga hus och for ut över en stor bro. Busschauffören meddelade i högtalarna att vi nu lämnade Miami och snart kom över i nästa stad, Miami Beach. Lite förvånat noterade vi att det var skilda städer, men accepterade detta som säkert korrekt.
Bussen svängde in på en bred aveny, kantad med palmer och med en kanal på den ena sidan. På andra sidan tornade än det ena, än det andra gigantiska hotellkomplexen upp. Våra huvuden vred sig ständigt för att försöka ta till oss av allt det som skedde utanför fönstret. Var det inte dessa hotellkomplex, så var det lyxvillorna, med tillhörande båtar, på andra sidan kanalen. Vi började undra om vi verkligen kommit rätt när chauffören svängde in på en mindre gata och parkerade framför ett stort, men ändå, i förhållande till de övriga, måttlig byggnad. Han skuttade ut och när vi hade lyckats ta oss ut så stod redan vårt bagage på en stor bagagevagn, dragen av en liten kille i röd uniformsjacka. Chauffören tackade för sig och tog glatt emot de två dollarsedlarna som Barbro påpassligt lyckats få fram.
Incheckningen var bara rutin för oss vid det här laget, och den lilla killen pladdrade på för fulla muggar under den korta vandringen fram till vår lägenhet. Artigt öppnade han dörren åt oss och ställde snabbt in väskorna. Nu var det min tur att släppa ifrån mig av dessa åtråvärda gröna pappersbitar, och uppenbarligen var jag generös, för smilbandet åkte högt upp längs kinderna. Vi gjorde en snabb besiktning av lägenheten och kunde konstatera att den väl stämde överens med bilden i broschyren. Liten skymt av havet såg vi också från den generöst tilltagna balkongen. Lägenheten bestod av två rum, förutom det kombinerade köket och vardagsrummet, och jag började precis fundera på hur vi skulle fördela rummen när Barbro tog till orda
- Mamma, du kan väl ta det där rummet så delar jag och Johanna på det andra?
Storasyster min hade talat, och så fick det bli, till både min glädje men samtidigt med en viss förvåning.
Sagt och gjort. Vi började släpa in vårt bagage i respektive rum och samtidigt som uppackningen påbörjades så lättade vi också på vår alltför omfattande klädsel. Det var ju visserligen även vinter här, men med Floridamått mätt så innebar det ungefär samma som en normal (varm) svensk sommardag. Snart så stod både jag och Barbro i bara BH och trosor och undrade vilka kläder vi skulle dra på oss. Vi tänkte definitivt inte bli sittande på rummet även om vår svenska klocka och den floridianska talade olika språk. Den svenska skrek ut att vi nu borde ligga i sängarna och sova medan den floridianska meddelade att det var nu kvällen började. Eftersom vi trots allt var på semester så föredrog vi att ta seden dit vi kom och tillämpa deras tideräkning.
Några ratade klädbyten senare hade vi hittat något att ha på oss. Både Barbro och jag valde ut lätta sommarklänningar med tunna axelband, men eftersom kvällarna förmodligen snabbt blev lite kyligare valde vi att komplettera med en tunn scarf. Vi blev riktigt raffiga, i alla fall enligt vårt eget förmenande. Med våra scarf löst hängande, halvt döljande, våra bröstpartier så blev effekten riktigt slående. Ibland kan fantasin behöva få lite hjälp på traven, och inte visa upp allt i sin ofullkomlighet. Nu kunde man definitivt ana mer än man direkt, med blotta ögat, kunde se. Nöjda med vårt val gick vi för att möta mor, som inte riktigt klätt sig lika lätt, men som ändå bar upp sin kreation med stolthet. Det var tre nöjda och galanta damer som, i armkrok, passerade receptionen och gav sig ut i sommarkvällen.
Utan tvekan styrde vi ner mot havet. Dess salta bris svepte genom våra näsborrar och gav hopp om härliga dagar framöver. Framför oss växte den breda stranden upp och vi kunde blicka milsvitt åt bägge hållen. Mellan själva stranden och husen fanns en balustrad med sitt breda trädäck dryga metern över marken. Via en av de många trätrapporna kom vi upp på den och möttes genast av en mängd flanörer och motionärer som ständigt rörde sig åt bägge hållen. Vi valde att gå söderut, mot värmen. Stranden var i princip öde, men rester av dagens aktiviteter kunde skymta och mängder av solstolar som stod tätt i hoppackade, väntande på nästa dags soldyrkare. Påfallande tätt dök också små serveringar upp, så stranden verkade vara välförsedd med både det ena och det andra.
Utan något egentligt mål så strosade vi vidare och möttes snart av fragment av exotiska rytmer. Mängden av människor ökade också och vi började ana att kvällens puls nu åter började vibrera. Mycket riktigt så kom vi snart fram till ett utomhuscafé varifrån karibisk musik strömmade emot oss. Det var verkligen sprittande toner och vi stannade till ett tag utanför och kände in stämningen runt om oss. Några förbipasserande herrar försökte locka med oss, men vi negligerade deras inviter. Istället fortsatte vi framåt och redan i nästa gathörn fanns ytterligare ett öppet café, och inte bara där. Vart vi än vände oss fanns det näringsställen och en kakofoni av toner blandades, tillsammans med bruset från bilarna och alla människors prat, till en alldeles egen symfoni, helt olik den bild vi hade med oss från ett svenskt gatuliv under sommaren. Först efter en bra stund kom vi på att vi hunnit ner till Art Deco kvarteren i Miami Beach. Kvarter som just var kända för sitt folkliv och sin särpräglade arkitektur.
Det härliga kvällslivet gjorde oss sugna på att slå oss ner någonstans och bara insupa atmosfären. Att välja ställe visade sig vara svårt, så vi beslöt oss bara för att gå dit näsan pekade och slå oss ner. Vi hittade ett med bord som både gav utsikt utåt, men även in i lokalen och det band som höll på och spelade på den minimala scenen. Vi hann knappt sätta oss innan en t-shirt försedd kille, med sitt krulliga hår instoppat under en basebollkeps, dök upp vid vår sida. Vi tittade snabbt på varandra innan jag beställde tre lämpliga drinkar ur menyn. Nu kände vi inte för att spara på alkoholen, vi var ju i alla fall tre mogna damer ute på vift, och nog borde vi kunna klara av en av de läckra drinkar som visades upp på bilderna.
Mogna eller inte, vi var uppenbarligen inga fallfrukter i alla fall, för när vi väl satt oss tillrätta snirklade unga herrar runt oss, likt flugor kring sockerbiten. Lika vänligt tackade vi nej, men visst blev vi smickrade men samtidigt även både generade och förargade över uppvaktningen. Trots allt så förstod vi ju att det ytterst var våra pengar som hägrade, knappast våra kroppar. När den första anstormningen lagt sig fick vi tillfälle att bara njuta av tillvaron. Drinkarna var både välsmakande och läckert dekorerade. Helt enkelt en fröjd för både kropp och själ. Vi satt kvar så länge vid vår servering att vi insåg att återtåget till vår lägenhet måste ske med annat fortskaffningsmedel än våra apostlahästar. Visst fanns det många hugade transportörer runt om oss, men med tanke på att vi tänkte komma hem i ett, och dessutom levande, stycke, så avslutade vi kvällen med en taxiresa tillbaka till hotellet.
Surrandet från luftkonditioneringsanläggningen väckte mig, eller var det kanske bruset från det närliggande havet som fick mig att öppna ögonen. Jag såg mig yrvaket omkring och upptäckte hur syster min låg i sängen bredvid och drömde skönhetsdrömmar. Täcket hade hon halvt om halvt sparkat av sig och nattlinnet gjorde minsta möjliga ansträngning för att skyla henne. Tyst smög jag upp ur sängen och tassade ut i vardagsrummet. Fötterna sjönk halvvägs ner i den läckra, men säkert väldigt opraktiska, heltäckningsmattan. Men skönt kändes det mot mina nakna fötter. Än en gång sträckte jag på mig och uppmärksammade samtidigt att altandörren stod på glänt. Hjärtat hoppade till, men sedan såg jag att mamma redan satt där, lugnt stickandes på något. Hennes flinka fingrar upphörde inte att röra sig bara för att jag kom utan hon lyfte bara blicken och utbrast med ett leende
- God morgon, så det passar sig att vakna nu. Tänkte ni två inte göra annat än sova bort den här semestern?
- God morgon själv. Har du varit uppe länge?
- Nej faktiskt inte, satte mig nästan precis nu. Det var så lugnt och skönt här ute. Den där apparaten inne i mitt rum väckte mig och sedan kunde jag inte somna om. Det verkar bli en fin dag. Borde vi inte försöka komma ner och ta oss ett dopp? Jag skulle inte ha något emot ett innan vi går och äter frukost.
- Låter som en bra idé. Jag går och försöker väcka Barbro.
- Behövs inte, jag är redan vaken, hördes en sömndrucken röst svara bakom mig. Jag hänger gärna med.
Tillbaka inne i sovrummet så åkte våra nattlinnen snabbt av och oblygt stod vi så där i våra Eva-dräkter. Det var första gången vi såg varandra nakna, och utan blygsel lät vi våra ögon syna av varandras kroppar. Ingen kommenterade något utan bara smälte de intryck som flödade genom våra huvuden. När vi åter vaknade upp till den verklighet vi befann oss i utbröt en liten konferens och genomgång kring medförda badpersedlarna. Resultatet blev att vi enades om att det nog var skönast med hel baddräkt så här på morgonen (läs förmiddag). Vi ödslade inte mer tid med det utan gled snabbt in i våra baddräkter och försåg oss med varsin härligt mjuk frottéhandduk från badrummet. Mamma var också redo och med rumsnyckeln i tryggt inlindad i en kasse gick vi barfota ut på baksidan och rätt ner mot stranden.
Okej! Den så omtalade Golfströmmen som skulle gå utanför kusten hade nog strypt värmen just den här dagen, för så där värst varmt var det väl inte i vattnet. Eller hade Golfströmmen vänt och fört med sig kallt vatten från våra breddgrader? I ett avseende stämde namnet ”golfströmmen” verkligen. Strömmen av golfare från kalla norden och hit verkade vara intensiv. Det var många golfbagar vi sett vid bagageutlämningen på flygplatsen. Den aktiviteten tänkte dock inte vi ägna oss åt. Istället delade vi stranden med förvånansvärt många andra även om det verkade som om de flesta bara var där för att låta sig stekas i den sköna solvärmen. Vinden var lätt skönjbar, så där lagomt för att hålla huden sval och skön, så vi bestämde att vi skulle återvända hit efter frukosten. På vägen upp passerade vi också hotellets egen pool som var än mer välbefolkad. Här var det verkligen liv och rörelse och lite förundrade blev vi hur man kunde föredra en klorerad pool framför det öppna havet. Vi noterade dock att man förmodligen kunde bada här även om vinden var rätt kraftig, för poolen låg helt i lä mellan de olika huskropparna.
Frukosten (eller om det nu var lunch?) njöt vi länge och väl av. Inte för att vi ville undvika ett snart återvändande till stranden, utan för att vi verkligen ville fylla våra magar så att vi klarade av det som var kvar av dagen, utan ytterligare näringsintag. Vi förberedde oss också lite mer noga på rummet och förde med oss både lektyr och andra saker att syssla med. Det kändes nästan som om vi skulle behöva be vår vän från igår, den lilla pojken som bar våra väskor, om hjälp ner till stranden. Han hade säkert hjälpt oss, bara vi viftat med tillräckligt antal gröna papperslappar. Nu tänkte vi emellertid snåla med dom, åtminstone just nu, så vi fann oss i vårt öde och släpade iväg med vårt ihopsamlade bohag.
Nu var det bikini som gällde, och medan Barbro och jag skyndade ner för att svalka av oss stannade mamma lugnt kvar vid våra förhyrda solstolar och fortsatte med sin stickning under den vidbrättade solhatten. Lika försiktiga var varken Barbro eller jag när vi kom upp, utan smått fnittriga efter att ha återupplevt gamla barndomars somrar vid insjön, ställde vi våra solstolar tätt intill varandra och sträckte ut oss på dom. Mamma tittade på oss med en öm och samtidigt road blick och lät oss fortsätta vår utforskning av svunna tider
- Jag fick plötsligt upp ett litet minnesfragment från vår ungdom, inledde Barbro och fortsatte.
- Jag tror att jag var runt 17- 18 år och fått en läcker baddräkt. Vill minnas att den var i det där nya materialet Lyckra. Jag har för mig att den var brun/svart rutig. Idag skulle jag säkert spy galla över både modell och färger, men då var den urläcker. I alla fall så var Anna omåttligt avundsjuk på den och tog varje tillfälle i akt att låna den av mig, något som jag ibland accepterade, ibland blev mycket irriterad på. En gång, när jag inte hittade den på sin vanliga plats hade vi en mycket hetsig diskussion där Anna hela tiden bedyrade att hon var oskyldig till lånet. Nu fick jag en sådan där flashback att det kanske var du som lånat den. Kanske föll den också dig i smaken. Var det så?
- Jag minns den där baddräkten mycket väl. Just den diskussionen du relaterar till har jag faktiskt ingen aning om, men visst lånade även jag den. Precis som du säger så var den helläcker och den där åtsmitande känslan att den satt som ett andra skinn var något helt sensationellt för mig. Jag prövade ju några av era andra baddräkter, men de gav ju inte alls samma känsla. Den här hade ju också fördelen att den höll inne min lilla snopp, så jag tyckte själv att jag såg riktigt flickaktig ut i den.
- Jo, den var annorlunda. Mina övriga baddräkter var ju ofta i något annat material, impregnerad bomull eller något sådant, och satt inte alls lika bra. Dom kunde vara riktigt obehagliga ibland att ha på sig när dom blev blöta. Men hur gick det till när du lånade den. Vi hade ju inte precis nära till vår badsjö, eller badade du aldrig i den?
- Visst badade jag, men det blev nog bara vid några tillfällen, säkert just för att det var en bit till sjön och att många, många små pusselbitar måste stämma för att det skulle fungera. Det tillfälle som lämnat starkast minne efter sig måste ha varit på sensommaren. En av förutsättningarna var ju att jag var ensam hemma, och det var jag den här dagen. Några detaljer har jag svårt att minnas, men förmodligen klädde jag mig i trosor, strumpor och gördel, drog på mina vanliga kläder utanpå, och packade min ryggsäck med en kjol, jumper, BH och så då givetvis baddräkten med tillbehör.
-
Helt säkert lånade jag en av era cyklar, jag kunde ju
inte trampa iväg på en killcykel med ram om jag sedan skulle föreställa tjej.
Snabbt trampade jag iväg och jag riktigt kände hur strumpor och gördel lyste
genom mina killkläder. På småvägar letade jag mig fram till en skogsglänta jag
sett ut, och där bytte jag om. Satte på mig BHn, fyllde den med mina vanliga
strumpor som nu inte behövdes längre, satte på mig kjolen och drog jumpern över
huvudet. Mitt hår var ju allt annat än flickaktigt, så en scarf, som i stort
sett alla tjejer hade på den tiden, fick nöjaktigt dölja den bristen. Ett par
örhängen med clips sattes fast, och jag var mycket noga med att de syntes under
scarvsen. Ett halsband hade jag också lånat, liksom ett par av dina skor.
När jag var färdig så tittade jag mig noga omkring innan jag ledde upp cykeln
på vägen igen och trampade iväg mot sjön. Trafiken var ju inte alls lika
intensiv som nu, vilket jag helt säkert var tacksam för. Även om jag kände
mig som tjej, så var jag allt annat än säker på hur jag såg ut och om
eventuella mötande skulle kunna känna igen mig. Men efter en både härlig, men
även nervpåfrestande, cykeltur kom jag fram till badplatsen som i princip låg
öde. Medvetet valde jag en del av sjön som vi normalt inte vistades vid. På
parkeringarna stod några bilar och en del cyklar fanns också uppställda. Från
vår vanliga del hördes en del skratt, så helt ensam var jag i alla fall inte.
När jag parkerat cykeln och skaffat mig en överblick av läget tog jag min
ryggsäck och travade upp mot omklädningsbyggnaden. Jag stannade till lite
utanför damernas och lyssnade intensivt efter några ljud innan jag raskt gick
in och uppsökte en plats att byta om. På några krokar hängde det kläder, och
känslan av att vara inne på förbjudet område växte sig allt starkare inom mig,
men lika starka var känslorna att jag även hörde hemma där. Att det här var
något jag verkligen sett fram emot, inte för att se nakna damer, utan för att
jag ville vara en av dom.
Överdrivet kvickt fick jag av mig mina kläder och drog på mig baddräkten.
Spänningen och den lite svala luften fick min späda kropp att dallra. Jag
rättade till allt, samlade ihop mina kläder och gjorde mig redo att gå de få
metrarna ner mot stranden. Av flera orsaker vågade jag inte lämna kläderna
kvar. Tänk om det skulle komma ett gäng tjejer och fullständigt ockupera huset
när jag skulle ge mig av därifrån. Jag insåg att mitt mod säkerligen inte
skulle vara tillräckligt stort för att våga byta om bland stimmande och
uppsluppna tonårstjejer, eller heller för den delen några tjejer alls. Även
tankar som om kläderna skulle bli stulna for genom mitt huvud.
På ytterligare en punkt hjälpte tidens mode mig. Det var i alla fall inte
ovanligt att flickor hade badmössor på den tiden, och en sådan fick nu hjälpa
till att förbättra intrycket av att det var en tjej som var på väg ner mot
stranden. Jag sökte upp en plats med bra utsikt och arrangerade mina prylar på
bästa sätt innan jag med stor spänning gick ner mot vattenbrynet. Det var först
när vattnet nådde mig över midjan som skillnaden mellan hel baddräkt och
badbyxor uppdagades för mig. Jag blev plötsligt blöt på ett helt annat sätt.
Det fanns något som skiljde min hud från vattnet på större ytor än vanligt, och
den skillnaden märktes verkligen. Även när jag inte längre kunde hålla mig utan
slängde mig raklång i vattnet var skillnaden klart märkbar. Sakta simmade jag
runt och njöt av hur den elastiska baddräkten följsamt hängde med i alla mina
rörelser.
Jag blev också modigare i vattnet och simmade försiktigt bort mot den brygga
som var den vanliga samlingspunkten för alla ungdomar. Jag såg också hur ett
antal ungdomar, både tjejer och killar, som stojade runt omkring bryggan. På
vederbörligt avstånd stannade jag upp, men kände ändå en stark samhörighet. Jag
var på samma plats som dom, iförd baddräkt. När jag var nöjd med
min vistelse i vattnet drog jag mig upp på land och sträckte ut mig på
badlakanet. Någon direkt avkoppling var det inte att ligga där. Hela tiden
iakttog jag noga omgivningen och reagerade för minsta lilla ljud som hördes.
Jag tyckte nog också att det var tid att återvända hem, och i omvänd ordning så
utfördes nu en repris på hela äventyret. När väl alla saker var återbördade på
sina platser, eller tydligen nästan rätta platser, så vill jag minnas att jag
sjönk ihop på min säng, fullständigt utpumpad av all anspänning. Men leendet på
mina läppar, och den befriande känslan att jag hade gjort något jag länge drömt
om fanns starkt inom mig.
- Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå allt det du berättar. Inte så att jag inte vill, utan det handlar mer om att det du berättar om dina upplevelser och känslor är så främmande för mig. Visst kan jag känna igen lite av mina egna reaktioner kring tex första gången jag drog på mig den där baddräkten. Jag vill också minnas att det var lite av en sensation, men för dig så staplas sensationerna och upplevelserna på hög. Du får det att låta så märkvärdigt med att trä på sig en strumpa, sätta på sig BHn, knyta scarvsen etc. Jag har aldrig tänkt på det viset, jag har bara gjort allt det där och inte funderat så mycket över det hela. Kanske skulle jag behövt leta i dina garderober och prövat dina kläder för att kunna ana mig till dina känslor, men jag tvivlar att det hade hjälpt.
- Nej, jag tror inte heller att det hjälpt dig. Nu är det ju allmänt mer accepterat att tjejer använder sig av killkläder, även när vi var unga, så den biten är nog svår att efterlikna. Vill du verkligen söka efter dom här känslorna, så måste du nog söka dig till områden som för dig känns spännande och åtråvärt, men som du i allmänhetens ögon inte borde ägna dig åt. Jag har inga bra exempel på sådan sysselsättning, mer än ett antal kriminella varianter, och det är inte dit varken du eller jag vill söka oss för att utforska våra känslor.
- Nej, verkligen inte.
- Du har ju samtidigt rätt i det här att vi gärna gör det till något märkvärdigare än det faktiskt är. Visst vore det enklare om var och en själva kunde bestämma och komponera sin klädedräkt, men där är vi ju inte. Ni tjejer har tagit er större friheter och är nog friare än oss killar, men när en kille närmar sig en kvinnlig klädstil slängs allehanda glåpord, både bildligt och bokstavligen, efter honom.
- Ja, där finns mycket att förändra, det inser jag. Där är ju mina och mammas reaktioner ett skolexempel på hur fördomsfulla vi egentligen är. När jag lyckades locka ur mamma vad det var som bekymrade henne efter sin tur ner till dig, så var min först reaktion blandad av äckel och snuskiga fantasier kring groteskt klädda figurer. Jag kan nog inte säga att det var med någon speciell glädje som jag insåg att du gärna klädde dig i kvinnokläder.
- Men uppenbarligen har du ändrat på dig. Kan du berätta vad som hänt dig?
- Mamma var ju helt i upplösningstillstånd när hon kom hem. Hon sa inget, berättade inget, men jag märkte ju att hon gick och dolde något inom sig. Jag började få egna vilda fantasier om vad som hänt. Att det var något mellan er två började jag ana ganska snart. Hade ni slagits, hade du sagt något eller vad hade hänt? Jag blev lika fixerade vid detta som hon och blev också fullständigt handlingsförlamad. Till slut insåg jag att jag måste få veta och åkte över till mamma, ställde henne bokstavligt talat mot väggen…
- Ja, då var du inte nådig, inflikade mamma skrattande
- ….och krävde svar på vad som hänt. Visst var det bra att vi pratade ut, för att inte säga helt nödvändigt, men just då kändes det som om jag klivit ur askan och in i elden. Min egen bror fjantade omkring i damkläder. Inför Gud och alla människor. Fanns det något mer vedervärdigt och förnedrande sätt en människa kunde exponera sig på? Jag hittade i alla fall inget och vet också att jag fick en bitter smak i munnen bara jag tänkte på det.
Barbro gjorde en paus och jag visste inte om jag skulle komma med en fråga eller låta henne själv ta upp tråden igen och fortsätta. Jag behövde aldrig slutföra tanken
-
Vi kunde inte göra så mycket mer än att sätta oss ner
och bara stirra på varandra. Sakta återvände tankeverksamheten, och jag kunde
se på mamma att jag hjälpt till att lyfta av ett ok från hennes axlar. Hon såg
klart lättad ut, och den signalen betydde mycket för mig. Kanske var det inte
så farligt ändå. Kanske skulle även den här vetskapen gå att leva med. Att det
säkert skulle få konsekvenser för vårt förhållande var jag mer eller mindre
säker på, men inte hur allt skulle gestalta sig. Mitt värsta scenario var att
vi klippte banden helt och hållet och låtsades att du inte fanns. Sånt har ju
hänt förr, men inom mig så kändes det som ett felaktigt sätt att angripa
problemet på.
Med några svar, men med många fler frågor lämnade jag mamma. Ingen av oss
visste heller hur vi skulle gå vidare, hur vi skulle söka information etc, så
där är väl en punkt som jag numer förstår vilka kval du måste genomgått när du
började upptäcka och förstå dina begär. Idag visar sig verkligheten vara
betydligt enklare. Jag tog mig helt enkelt till biblioteket och letade upp en
dator som var kopplad till Internet. Jag var mycket noga med att jag var ensam,
att ingen fanns bakom mig, och ändå så trodde jag att alla förstod exakt vad
det var jag tänkte söka efter och vad saken gällde. Även här så kan jag känna
igen mig själv i ditt sätt att reagera och jag förstår numera hur konstiga
reaktioner som vi översvämmas med. Vi tror så mycket, och lägger massor av ord
i munnen på andra, när dom i verkligheten inte har en aning om våra tankar
eller den verklighet som ligger bakom vårt agerande.
- Ja, du ser vilka griller vi utan vidare låter ta över vårt sunda förnuft. Men, vad var det som hände egentligen när du började leta efter information. Du har ju bara träffat mig i lite mer än ett dygn, och ändå så har du hela tiden uppträtt så korrekt. Vad hände?
- Ja, jag är smått förvånad själv, men kanske inte heller helt oförklarligt. När jag började knappa på den där datorn så dök först ett antal amerikanska sidor upp, och ärligt talat så förstärkte det i mångt och mycket mina fördomar. Men eftersom jag helst vill både prata och läsa det svenska språket så letade jag vidare och så hittade jag några sidor med svensk, eller i vissa fall nordisk, anknytning. Då blev det genast lättare att ta till sig informationen, och när jag dessutom hittade en sida som både gav, enligt min mening, enkel men vederhäftig information så började bilden plötsligt förändras. Den här bilden av missfoster och perversa typer suddades ut allt mer och fram kom bilder av vanliga normala karlar som av tusen olika anledningar ville omge sig med kvinnlig fägring på ett mer subtilt sätt. Visst har jag sett många exempel på hemsidor som varit både smaklösa och snudd på perversa, men sammantaget tycker jag nog att ni som grupp kommit fram rätt bra och att bilden är betydligt mer nyanserad än vad jag befarade från början. Något som jag också slås av är den målmedvetenhet och den energi ni lägger ner för att uppnå era mål. Ni måste ju kunna flytta berg med all den samlade energi som finns inom er. Ni borde ju vara en riktig maktfaktor faktiskt, för så starka är ni om man ser till er som individer.
- Jo, jag håller nog med, men att förflytta berg går inte utan att det blir publicitet, och det är nog ett av dom värsta hoten som vi som grupp upplever. En publicitet som visserligen ger allmänheten bättre kännedom om detta fenomen, men som samtidigt också pekar ut mig som person. Den balansgången har vi inte riktigt kunnat bemästra. Vi skulle behöva ett ”ansikte”. Någon känd person som visade sig vara en alldeles vanlig enkel transvestit.
- Det tror jag också skulle göra susen. Apropå hemsidor. Har du någon?
- Jo, det har jag. Du kanske tom surfade förbi den under ditt letande.
- Ja, vem vet. Det var i alla fall på några som jag hajade till och undrade om du hade något med den att göra. Men det kan vi ta sedan. Jag kommer i alla fall inte ihåg någon adress eller så.
- Men räckte det bara för dig att läsa om oss för att du skulle ändra uppfattning? Låter lite väl enkelt.
- Både ja och nej. När jag väl började hitta saker så gav det ena det andra. Du skall ju hålla i minnet att jag var starkt motiverad att söka efter information. Det här var ju inget jag gjorde för mitt höga nöjes skull, utan det fanns ett enträget behov av att hitta svar på många frågor. Därför sökte jag nog också mer intensivt och gav inte upp så lätt som jag kan tänka mig att andra, med lägre motivation, skulle göra. Jag försökte också tränga in mellan raderna i det ni skrev. Speciellt så hittade jag en sida där ni uppenbarligen satt och skrev meddelanden till varandra. Jag läste den under en tid och först blev jag både stum och häpen över hur diskussionen utvecklade sig. Ni missförstod varandra, både omedvetet och medvetet, gnällde på varandra, ignorerade varandra och, ibland, stöttade varandra. Jag hade förväntat mig bara en massa ”gull-gull” och mötte istället en hel hoper trätande signaturer. Jag säger medvetet ”signaturer” för först så förstod jag inget av de namn som stod längst ner. Namnen och språkbruket stämde inte överens. Jag glömde liksom bort vad det var på för sida jag var på egentligen, och det var först när jag fick det sammanhanget fullständigt klart för mig som jag också kunde ”läsa av” vad som stod där. Ni var ju en helt vanlig samling karlar som var och en försökte stå överst på toppen av kullen. Alla som försökte nå upp dit skulle puffas ner. En kanske liten mindre smickrande analys kan jag tänka, men samtidigt så visade det mig att ni var precis som alla andra karlar, ingen nämnd ingen glömd. Samtidigt så visade den analysen, för mig i alla fall, att ni inte var en samling perversa typer, utan högst vanliga män. Givetvis så hittade jag många undantag från den här grova generaliseringen, men i det stora hela så står jag för vad jag sagt.
- Jag tänker inte säga emot dig, tycker bara det är intressant att höra din åsikt. Fortsätt gärna.
- Från den stunden började min bild klarna allt mer. Dessutom så kom mamma hem med nya färska intryck och om hon var upp och nervänd förra gången så var det inget emot denna gång. Nu var hon fullständigt knäpp helt enkelt!
- Jaha, skrattade mamma, jag förstod nästan att du skulle beskriva mig på det sättet.
- Ja, fullständigt knäpp. Ena veckan så svär hon ve och förbannelse över den skapelsen som påstods var hennes son, och nu, nu påstår hon att han är den gulligaste, varmaste och goaste varelsen som gått i ett par skor. Snacka om att jag blev nedknuffad från toppen av kullen. Direkt, hänsynslöst, utan pardon blev jag nedknuffad av dig, min egen mor, svarade Barbro och hade svårt att dölja skrattet som låg och bubblade inom henne.
-
Men för att återgå till det lite mer allvarliga,
samlade sig Barbro till och fortsatte. Mamma gav nu en lite mer nyanserad bild.
En bild som bekräftade mina egna upptäckter att ni egentligen var en ganska
vanlig samling människor. När bilden dessutom kompletterades med alla mina
minnen från förr, och den sämja som jag ändå tycker har funnits mellan oss så
kunde jag inte annat än försöka ompröva mina tidigare så förnedrande intryck.
Jag forskade vidare och hittade faktiskt även en bok på biblioteket om en man
som berättade om sin väg mot den kvinna hon är idag. En riktigt välskriven bok
som gav mig massor. Först när jag läst den så började jag fundera på om jag
inte borde träffa dig, och det i sin tur utvecklade sig så småningom till den
här resan. Ett motiv, kanske mer av själviskt natur måste jag i alla fall
erkänna, till att ordna det här mötet borta från hemmets hank och stör var
bland annat att jag ändå kände mig osäker och ville hålla dig borta från
"min bakgård" tills jag visste besked och var klar över mitt eget
förhållningssätt gentemot dig. Men innan jag fortsätter så kan vi inte doppa
oss nu. Jag flyter snart bort här i värmen.
- Jo gärna, svarade jag. Sisten i får stå för maten ikväll, fortsatte jag och skuttade iväg ner mot stranden med både mamma och Barbro tätt bakom mig.
Det blev både ett och två dopp, promenad längs stranden och en hel del allmänt prat om vår omgivning och alla andra typer av figurer som svärmade runt om oss, innan vi åter började komma tillbaka till frågor kring min klädsel. Barbro tog upp tråden.
- Ju mer jag sett av dig, klädd så här, ju mindre konstigt tycker jag att det är. Ditt val av kläder försvinner liksom och fram kommer mer den människa du är. En människa som ju är av samma kött och blod som jag själv och som jag delat min uppväxt med och inte då upplevt några svårigheter att acceptera dig som person. Visst hade vi våra syskongnabb, men förmodligen inte mer än andra. Jag vill hellre minnas, och det stämmer ju med dina egna reflektioner, att du höll dig ofta runt Anna och mig. Ibland kunde vi nog bli lätt irriterade på dig för ditt kanske för närgångna sätt, speciellt om vi ville diskutera något mer intimt och kvinnligt. Nu kan jag ju förstå att det var just då som du självfallet spetsade öronen och ville känna dig delaktig.
- Ja, jag känner igen din beskrivning. Jag visste ju varken ut eller in när ni började prata om kvinnliga saker. Samtidigt som jag spetsade öronen och försökte göra mig liten som en mus så kände jag att min närvaro balanserade på en skör tråd. Minsta intresse från min sida skulle både kunna bryta den förtrollning som fanns, men även kanske ge er en pusselbit till att komma mitt egentliga intresse på spåret.
- Kan förstå det. Nå fick du ut något av de gånger som vi inte reagerade och körde iväg dig?
- Säkert så lade jag mitt eget pussel och skapade mer och mer en bild av vilken person jag ville vara och hur den skulle se ut och uppträda. Jag satt helt enkelt i en skolsal och försökte ta till mig av något väldigt abstrakt, men ändå något som jag väldigt gärna ville veta mer om. Hur mycket jag lärde mig är nog svårt att säga, men allt snappade jag säkert upp ett och annat. Men annars så är nog det bestående intrycket ett visst mått av avundsjuka. Avundsjuka på den förtrolighet som rådde mellan er, och som jag uppfattade det, mer berodde på könet än att ni var systrar. I mångt och mycket kände jag att du och jag hade mer gemensamt, var lika etc, men att det fanns en barriär mellan oss. Åldersskillnaden betydde säkert också mycket, speciellt för dig.
- Det är nog sant det du säger. Som storasyster så behandlade jag dig nog lite speciellt. Tog dig nog aldrig riktigt på allvar, jag menar, du kunde väl aldrig bli min jämlike i en diskussion, du var ju så mycket mindre och kunde naturligtvis inte förstå allt det jag förstod och visste. Ungefär så har jag nog en uppfattning om att jag resonerade. Synd egentligen, för åren sedan har ju visat att vi haft mycket gemensamt och umgåtts flitigt, men ändå har distansen funnits där. De gamla ränderna tvättas inte bort så lätt. Undrar hur situationen varit om jag tänkt annorlunda?
- Nej, gamla vanor sitter i men det lönar sig väldigt lite att gråta över spilld mjölk och ångra sitt tidigare agerande. Det leder ingenstans, utan bara ger ångestkänslor och dåligt samvete. Däremot så är det intressant att stämma av våra respektive tankar på det här sättet och kunna konstatera att vi egentligen satt med många av "svaren" nästan helt öppna, men ingen lyckades, eller ville, dra de rätta slutsatserna. Kommunikation är svårt, med många och rikliga möjligheter att glida undan svåra ställningstaganden eller missförstå och tolka signalerna fel.
Diskussionen ebbade ut och vi ägnade oss mer åt att njuta av den varma solen. De medförda tidsfördriven kom till nytta och timmarna bara flöt iväg. Lite då och då lurade vi säkert till och det var också välgörande i den mening att vi snabbare hittade fram till rätt dygnsrytm. Även påföljande dag visade sig vädrets makter vara nådiga och eftersom vi ändå bestämt oss för att ta det lugnt och stillsamt denna dag, det var ju ändå julafton, så drog vi oss åter ner mot stranden. Vår nyfunne vän, stolsuthyraren, log glatt åt oss och hjälpte villigt till med att flytta stolarna till en lämplig plats. Vi etablerade sedan snabbt en tradition med att genast slänga oss i atlantens vågor för att sedan sträcka ut oss i stolarna och lapa sol. Vi bytte tidningar med varandra och jag började bläddra i mitt exemplar av Damernas Värld. Sminktips och genomgång av de senaste modetrenderna inför både nyår och trettondagsfirande var stora teman. Jag ägnade stor uppmärksamhet åt alla de vackra klänningar som visades upp och när Barbro såg mitt intresse sneglade hon över min axel och frågade:
- Ser du något vackert?
- Om. Det mesta är vackert, men skall man vara riktigt ärlig, så fordras det väl en liten annan kropp än den jag har begåvats med.
- Säg inte det! Visst skall man vara noga vilken modell man väljer, det är ju därför det finns så många varianter. Men visa mig vilka du tycker om så kan jag säga vad jag tycker.
Nu lystrade också mamma till och strax var vi fördjupade i en diskussion om kläder, mode och modeller. Jag pekade på några klänningar jag tyckte skulle passa mig och Barbro förde fram diverse kloka synpunkter på mina val. Redan, bara efter några få minuter, hade jag fått mig till del massor av värdefulla synpunkter kring vilka modeller som jag borde passa i. Frågor och synpunkter som jag så ivrigt själv sökt svaren på, och gärna ville diskutera med andra om. Jag blev alldeles salig av hänförelse och kunde inte få nog av synpunkter, både om dessa kläder och om klädsel i största allmänhet. Barbro märkte uppenbarligen mitt lite speciella behov och ställde en fråga till mig
- Du är väldigt intresserad av dom här sakerna hör jag. Verkligen kul, för det är ju mitt stora intresse. Men, jag kan inte minnas att det var något du ägnade dig åt så mycket förr, eller var det med det här som en del annat att du inte ville visa ditt verkliga intresse?
- Både och. Som mycket annat så utvecklas man väl hela tiden, och jag är nog inget undantag från den regeln. Men du har rätt i den meningen att jag inte kunde visa mitt intresse för tydligt, även om jag gärna "sörplade i mig" allt som kom i min väg. Du var ju väldigt duktig på att sno ihop något, och jag kände alltid stor längtan att få vara dig behjälplig. Tänkte ofta tankar som att du skulle utnyttja mig som modell när du tråcklade och sydde på alla dina klänningar.
- Lustigt att du nämner just det. Jag kommer ihåg att den tanken for genom mitt huvud ibland när jag höll på att kämpa med mina mönster. Anna eller mamma var ju alldeles fel modell för mig, medan jag faktiskt noterade att du och jag hade ungefär liknande kroppar, med vissa undantag då förstås. Jag hade nog också frågan på tungan vid något tillfälle, men trodde nog inte att du skulle ha givit ditt samtycke. Kanske skulle jag vågat ställt frågan?
- Svaret hade nog blivit det du förväntade dig, tyvärr. Jag skulle nog ha protesterat för allt vad tygen höll, trots att jag inom mig skulle ha jublat och verkligen helhjärtat ställt upp för dig och din önskan. Enda möjligheten, som jag ser det, hade nog varit att frågan ställts när du och jag var ensamma. Då hade du kanske kunnat beveka mig och fått mig att ställa upp, men knappast om alla andra var hemma. Dig litade jag på och hade faktiskt stort förtroende för, även om jag sällan lättade mitt hjärta för någon.
- Kul att du säger så. Nej, du kom sällan och bad om vare sig hjälp eller råd, även om det ibland kändes som om du skulle ha behövt det. Men det är svårt att ge andra hjälp när man inte har en aning om var skon klämmer och inte får någon chans att klara ut det heller. Så innerst inne hade du kunnat tänkt dig att dra på dig en av mina klänningar alltså?
- Om, det gjorde jag också vid några tillfällen, men aldrig när ni var i närheten. Speciellt minns jag en gul klänning, med markerad midja, figursytt liv och en vid kjol. Det var som om den var sydd för mig. Den gillade jag verkligen.
- Jo den var jag rätt nöjd med själv. Så den passade bra! Då hade jag rätt aning då, för den var en av dom klänningar jag skulle ha behövt hjälp med, just därför att den var så figursydd. Det var svårt att prova på mig själv. Inte kunde jag ha anat hur nära hjälpen fanns, även om det var just i den riktningen mina tankar gick. Tänk så fin du skulle ha blivit om jag fått klä upp dig. Inte bara i klänningen utan allt som hörde till den. Så söt du skulle blivit. Förresten, vad gillade du våra stärkta underkjolar?
- Dom var häftiga tycker jag. Men några kliade nå erbarmligt, speciellt den där lilla biten mellan strumpans överdel och gördelns kant.
- Jaså, du märkte av det också. Föreställ dig då vår plåga som måste ha dom på timme ut och timme in.
- Jamen det var väl inga problem. Jag tog bara en sån där kort underkjol så löste sig det.
- Till och med det listade du ut. Det verkar som om du var väl orienterad i våra garderober, myste Barbro
- Jovars, en och annan gång hälsade jag på där, svarade jag och log lite underfundigt. Försökte verkligen tänka på att vara försiktig och hänga tillbaka sakerna exakt så som dom hängt. Ibland var det svårt. Jag glömde liksom bort saker ibland.
- Kan tänka mig det. Visst syntes det att någon varit i garderoben, men jag tänkte i alla fall inte något speciellt på det. Vi bodde ju rätt trångt och delade mycket på utrymmena, så det var ju liksom inte ovanligt att vi gick i varandras garderober. Så där hjälpte ju situationen dina syften. Men skaffade du dig aldrig några egna kläder?
- Lite grann bara. Men det mesta som jag betraktade som mitt eget var när ni sorterade undan plagg. Då försökte jag lägga vantarna på dom. Det blev en liten samling med tiden. Jag förvarade alla mina fynd i en kartong som jag noga vaktade över.
- Så trist att behöva förlita sig på avlagda saker, men bättre det än inget alls gissar jag.
- Helt rätt. Jag var ju ändå rätt lyckligt lottad eftersom jag hade två systrar att dela kläder med, även om det gjordes utan ert godkännande.
- Sminkade du dig något och hur gjorde du med håret.
- Jag försökte med smink, men det var svårt. Så jag nöjde mig med att ha på lite läppstift. Kanske någon eye-liner ibland. De där mascarorna som fanns då fick jag aldrig till det med. Dom fanns ju bara i kakform med separat borste. Jag blev alldeles perplex av det.
- Hette inte det "Perplex" också, eller något som liknar det, fyllde Barbro skrattande i
- Jo, jag tror det. Håret var ett ännu större problem. Jag hade ju bara kort hår på den tiden och det enda jag egentligen kunde göra var att försöka borsta till håret på ett annorlunda sätt och försöka få lite volym i det. Det var först när du skaffade dig en postisch som jag kunde börja skapa mig en lite kvinnligare frisyr. Jag lekte med den där hårtofsen så ofta jag kunde. Den fyllde upp riktigt bra och jag kände mig betydligt kvinnligare. Om jag också blev kvinnligare eller bara var en parodi på en kvinna har jag svårt att avgöra, men för mig betydde det mycket.
- Gick du någonsin ut som tjej, förutom när du cyklade iväg och badade?, frågade mamma plötsligt
- Ja, vid enstaka tillfällen så bedömde jag att jag hade så gott om tid att jag vågade mig ut. Efter en omsorgsfull påklädning gav jag mig ut. Favoritväder var gråa regniga kvällar då jag kunde använda paraply. Då kände jag mig hyfsat säker. En gång fick jag ett gäng raggare efter mig, och då var jag ordentligt nervös innan jag kunde smita upp för en trappa och därmed undkomma deras försök att följa efter mig med bilen.
- Så hemskt, måste ha känts oroligt. Tror du att dom såg vad du var eller var det bara för att du utgav dig för att vara flicka, och dessutom ensam, som du blev förföljd?
- Vet inte. Jag hoppades nog att dom såg mg som en flicka, men säker är jag inte. Samtidigt så var jag inte så där överdrivet rädd, mer var det obehagskänslor att dom följde mig.
- Ja, så kändes det för mig också, fortsatte Barbro. Det var inte kul att ha dom någon meter bakom sig, även om jag förstod att de var rätt harmlösa. En del kände jag dessutom igen så de lär knappast ha försökt något. Dom var alltför påpassade för det i vår lilla stad. Men jag tycker du var modig som överhuvudtaget gick ut. Och det alldeles oavsett hur du såg ut. Jag blir mer och mer förundrad över hur stark din drivkraft var att få gå klädd i våra kläder.
- Ja, jag kan också fundera på det sättet. Vad var det som drev mig? Varför gjorde jag detta. För allvaret låg och lurade bakom nästa gathörn. Vad skulle hända om jag stötte på någon bekant? Hur skulle ryktet gå? Vad skulle folk säga bakom våra ryggar? Allt detta funderade jag över, och svaren ofta ganska nedslående. Trots det så fanns drivkraften där, bara med den skillnaden att jag gjorde än mer minutiösa förberedelser innan jag gick ut för att minimera riskerna. Då var det skönare när jag kunde ge mig ut på utflykter längre bort. Då kändes det annorlunda.
- Vad gjorde du då?
-
Jo, Anna flyttade ju rätt tidigt till Stockholm, och
vid ett tillfälle stod hennes lägenhet tom och jag gjorde mig ett ärende dit.
Jag skulle också ha bilen, skulle säkert ha något stort med till henne, det
gick ju "alltid" transporter fram och åter på den tiden, tyckte jag.
I alla fall så förberedde jag mig noga, såg till att din postisch fanns
tillgänglig för det första, och valde ut de kläder jag skulle ha på mig. Jag
lämnade hemmet som Johan, men strax efteråt, på en parkeringsplats blev jag
Johanna. Ja egentligen inte. Johanna fanns inte då som namn, jag kände inget
behov av att heta något kvinnligt. Jag gjorde ju det här bara för min skull,
tänkte aldrig att jag skulle behöva uppge något namn.
Resan var spännande. Bara att åka i bilen kändes stort men ändå tryggt. Jag var
rätt anonym men känslan att se mina nylonklädda ben nedanför kjollinningen var
skön att uppleva. Även när mina blickar hamnade på mina rödlackade naglar
kändes det härligt. Då var det nervösare när jag kom fram och måste lämna den
trygga miljön i bilen och till fots bege mig till hennes lägenhet. Det var ju i
alla fall en liten bit från bilen och fram till porten. Dessutom fullt
dagsljus, något som jag var rätt ovan med. Jag kom i alla fall fram med livet i
behåll och kunde lättad stänga hennes dörr bakom mig. Ett vänligt meddelande
från Anna låg på bordet, där hon bland annat skrev att jag skulle ha en trevlig
helg och att jag skulle känna mig som hemma. Jag skulle också känna mig fri att
använda det som fanns i hennes skåp och lådor. Jag tänkte ta det rent
bokstavligt, även om jag tror att hon mer avsåg det som fanns i hennes kök med
tillhörande skåp och lådor.
Nu kunde jag inte använda hennes kläder i någon större utsträckning. Vi hade
liksom växt förbi varandra, men ett par vita stövlar och en röd plastliknande
kappa, båda helt moderiktiga, blev mina främsta fynd. Hette inte hon Mary
Quant, hon som designat de där stövlarna som var halvhöga och med flat klack.
Det har var ju naturligtvis inga av hennes egen design, utan bara ett plagiat,
men största mode var det i alla fall. Kappan var också den tipp, topp. Den
glansiga ytan var ganska stel och när jag rörde mig så prasslade det ordentligt
om den. Innan jag gav mig ut i omgivningarna så bättrade jag på nagellacket,
inte för att det behövdes utan mer för att bygga upp den här känslan av att jag
nu var kvinna och rörde mig fritt i min "egen" lägenhet. Här var jag
så som jag ville vara, trots alla fel och brister.
Trots min anonymitet så steg spänningen ju närmare det ljuva ögonblicket
närmade sig när jag skulle ge mig ut på gatorna. Jag lyssnade noga efter ljud
innan jag öppnade dörren och gav mig av. Hundra gånger hade jag kontrollerat
att nyckeln låg på plats. Lyckligt och väl kom jag ut ur huset och började gå
längs min noga planerade väg. Prasslet från kappan kändes både uppeggande och
hotande. Hotande därför att alla, på mils avstånd, kunde höra mig och därför
också kunde studera mig på ett annat sätt. Tydligen gav också ljudet stimulans
till andra, för när jag svängde runt hörnet på en gata, så stod där en kille,
något äldre än mig, som omedelbart föll in bakom mig. Några steg senare befann
han sig tätt bakom mig, och smått skärrad ökade jag farten. Han hängde på och
jag började bli nervös när han frågade: "Hallå, varför så bråttom? Kan jag
inte få bjuda dig på en öl så att vi får lära känna varandra?" Utan att
minska på farten eller ens titta mot honom skakade jag på huvudet. Han sade
något mer som jag inte registrerade, men tydligen så insåg han ändå att jag inte
tänkte låta mig bjudas på en öl, för vid nästa gathörn vek han av och jag kunde
fortsätta i ensamhet. Hjärtat slog snabbt och i mitt huvud vevades repris av
händelsen om och om igen. Hade han verkligen sett mig som en tjej? Eller hade
han först sett och sedan förstått det rätta förhållandet och därför gett upp?
Svaren var höljda i dunkel, och jag tänkte inte vända tillbaka och fråga honom.
Jag nöjde mig med att konstatera att jag ändå kunnat hantera situationen något
så när tillfredsställande.
Varken mamma eller Barbro kommenterade min berättelse utan bara låg i sina solstolar och såg på mig med värme i sina blickar. Mamma, som låg närmast mig smekte mig också lätt på kinden och klappade mig på handen. Tystnaden var inte obehaglig, egentligen bara skön eftersom jag ändå kände att jag hade deras obetingade stöd. Vi blev liggande under tystnad, ingen av oss kände tydligen för att fånga upp en ny tråd och börja nysta, utan istället lät vi våra egna tankar få fritt spelrum. Jag somnade nog till en stund och vaknade inte förrän Barbro masserade mina axlar med någon svalt och skönt. Jag kved till av välbehag och när hon märkte att jag åter var talbar kommenterade hon bara
- Du skall strax få återgälda det här på både mamma och mig, var så säker. Vi behöver verkligen smörjas in om vi inte skall se ut som nykokta kräftor. Du har verkligen fått färg i massor. Blir riktigt avundsjuk på hur lätt du har att bli brun. Där är vi definitivt olika.
Barbro fortsatte att smörja min rygg och när hon kom längre ner så knäppte hon, utan att tveka, upp mitt BH-band
- Nog har du fått färg alltid! Du har verkligen fått färg, det ser jag nu.
Jag förstod genast vad hon menade och ett belåtet leende spreds i mitt ansikte. Jag hade själv noterat hur mitt solande i går lämnat sina spår efter sig och jag njöt nu av att också Barbro observerat det. Jag njöt även för att detta var ett slags bevis inför omgivningen att jag verkligen ville bli betraktad som kvinna, för vad kunde vara kvinnligare än att visa upp tydliga märken efter solande i en bikini. Jag brydde mig föga om att jag knappast skulle kunna visa upp mig som kille med dessa märken på kroppen. För mig var det viktigare att visa upp mina ärliga intentioner för den kvinnliga delen av världen, och vad kunde då vara ett bättre bevis än dessa, nästan outplånliga, märken.
När också jag fullgjort mina skyldigheter och hjälpt till med att smörja in mammas och Barbros ryggar stannade vi bara kvar en kort stund på stranden. Mamma började nämligen snegla mot klockan och tyckte att vi nog borde dra oss uppåt. Själv tyckte jag att det inte var någon brådska. Vi hade ju inga tider att passa, men för fridens skull fogade jag mig i hennes önskan och började samla ihop våra grejer. Mamma försvann iväg först medan jag och Barbro hjälpte till att återbörda solstolarna till uthyraren. Han tog tacksamt emot hjälpen och som tack, samt som en liten julklapp i förskott, lovade han oss en dags fri hyra någon av dagarna. Med ett "Happy Christmas" från honom klingande i öronen skyndade vi iväg mot vår lägenhet.
Redan i korridoren började jag ana något. Svensk julmusik strömmade ut genom den vidöppna dörren och innanför dörren stod mamma, lätt förklädd till tomte, och hälsade oss välkomna. Jag tittade förvånat på Barbro, men hon visade inte upp samma förvåning, så jag anade att hon nog ingick i själva komplotten. Vi blev anvisade plats att sitta på och tomten trollade fram några paket från intet. Jag blev fullständigt tagen på sängen, för vi hade resonerat om detta innan vi åkte och bestämt att inga paket skulle vare sig medföras eller delas ut. Min förvåning blev inte mindre av att det visade sig att alla tre paketen hade mitt namn som mottagare. Men ingen av dom sade något utan manade på mig istället att snarast öppna paketen. Ordningen var också bestämd, jag skulle börja med det mellanstora paketet.
Efter lama protester, men samtidigt omåttligt nyfiken, började jag öppna paketet, sakta och försiktigt. Lite retades jag nog, för även de höll på att spricka av nyfikenhet. Visserligen visste de ju uppenbarligen vad som fanns i paketen, men hur skulle jag reagera? Ja, hur reagerar man när jag fortsatte att skala bort papperet och öppnade den kartong som fanns därunder och såg världens underbaraste och vackraste BH-set med trosor, BH och strumphållare. Allt i ljuvligaste rött och generöst dekorerade med spetsar. I kartongen låg också de skiraste svarta strumpor jag någonsin sett. Kunde jag annat än häpna och falla dom kring halsen av lycka och glädje över denna underbara present. Den första present jag överhuvudtaget fått i egenskap av kvinna. Jag blev helt klart rörd och föll i tårar. Glädjetårar förstås.
När jag samlat ihop mig tillräckligt, så överräckte Barbro nästa paket, det största, och bad mig öppna det. Nu kunde jag inte uppbringa mig själv till att retas med dom, utan med darrande fingrar gav jag mig i kast med att öppna paketet. Det var tur att jag satt ner, för jag var nära på att svimma när jag lyfte på locket. Jag förstod genast, av det lilla jag såg, att det var en julröd klänning med figursydd överdel. Jag måste be om Barbros hjälp när jag på skakiga ben reste på mig och lyfte upp klänningen ur kartongen. Den var verkligen läcker. Hela klänningen var som ett andra skinn och försedd med tunna axelband. Över bystpartiet var ett brett sidenband, ton i ton med övriga klänningen, insytt. När jag vände på klänningen så såg jag att sidenbandet fortsatte i en vacker båge ner mot ryggslutet där den slutade i en stor rosett. Till klänningen hörde också en lång scarf i chiffong som var en kaskad av alla tänkbara röda färger och med lite glitter inblandat, samt en matchande aftonväska. En fullständigt underbar skapelse som jag fullständigt tappade andan inför. Någonstans långt bort hörde jag någon tilltala mig
- Tycker du om klänningen?
- Om, den är underbar, men varför, vi skulle ju inte ge varandra något?
- Jo, det sa vi ju, men det här var något annat. Det här är egentligen ingen julklapp i traditionell mening utan en gåva från oss två till en ny familjemedlem. En gåva som vi hoppas du vill ta emot och även bära ikväll när vi skall gå på middag med efterföljande cabaret som vi ordnat biljetter till. Jo, en sak till som du kanske redan förstått. Det är Barbro som sytt klänningen, helt efter eget huvud, men ändå med tanke på dina drömmars klänning som du aldrig fick när du var liten. Givetvis har hon anpassat den till din nuvarande ålder, men jag tror du ser tanken.
- Jag är helt mållös. Den är fantastisk. Jag tror inte mina ögon att jag skall få klä mig i något så underbart.
- Det är tydligen sant ändå. Men skall du inte öppna det sista paketet?
Ivrigt tog jag upp paketet och nästan våldsamt drog bort papperet. Ett smyckesetui uppenbarade sig och när jag öppnade det låg ett vackert pärlhalsband, ett par örhängen och ett armband framför mina ögon. Mamma tog åter till orda
- Det där fick jag av er pappa till vårt silverbröllop. Som du ser så är det örhängen gjorda för hål, och eftersom du uppenbarligen är den enda av mina döttrar som har hål i öronen, så tyckte jag det var lämpligast att du fick ärva det. Hoppas att dom skall komma till användning, inte bara ikväll utan många gånger därefter. Skall väl tillägga för säkerhets skull att både Barbro och Anna var eniga med mig i detta beslut.
Än en gång fick jag anledning att torka bort en tår och krama om båda två. Jag var helt överväldigad och satt bara och stirrade på mina oväntade, men inte mindre önskade, presenter. Barbro försökte tappert återföra mig till nuet.
- Skall vi hinna bli klara i tid så måste vi nog sätta fart. Jag hoppar in i duschen först så kan ni göra upp om turordningen sedan. Jag tänkte att jag kanske behöver hjälpa dig lite Johanna, både med klänningen och håret. Visserligen är jag inte van att jobba med peruker, men jag tänkte ändå föreslå att vi testar några olika uppsättningar och ser hur det tar sig ut. Är det OK för lillsyrran?
- Helt OK. Jag har heller inte vågat variera mig så mycket, så jag tycker det skall bli spännande att se vad vi kan hitta på.
Vi ödslade inte mer tid på diskussionerna utan satte fart. Barbro kom strax ut från badrummet i bara mässingen, och uppträdde hur naturligt som helst inför mig. Jag kunde se att hon också fått fin färg, trots hennes egen uppfattning att hon aldrig blev brun. Jag fick av mig min bikini, drog av mig peruken och lämnade över den till en lite förvånad Barbro innan jag trippade ut i badrummet för min sejour där. På vägen dit kom jag på att Barbro nog inte sett mig utan peruk sedan vi reste från Arlanda, och att hennes förvåning mest berodde på den omständigheten. När jag duschat och låtit rakhyveln glida över de flesta delar av min kropp och sedan masserat in kroppen med mjukgörande och väldoftande krämer återvände jag till sovrummet. Barbro var nu halvt påklädd och höll på med min peruk. När hon hörde mig komma tittade hon upp och sade
- Du må tro att jag blev förvånad när du lyfte av peruken. Jag visste ju att du hade peruk, men bara att lyfta av håret på det där sättet överraskade mig. Fick nästan lite av en chock, småskrattade hon
- Ja, jag har själv varit med om det och jag förstår dig. Jag har ju vant mig, men det är lite av en chock när en människa plötsligt blir av med det hår man vant sig med att se. Håret betyder mer än man tror för ens personlighet.
- Verkligen. Nu har jag börjat se dig som en med långt hår. Innan jag mötte dig så var nog kanske den bilden den svåraste för mig att framkalla. På alla bilder som passerade revy i mitt huvud så såg jag dig i ditt vanliga korta hår, med flinten på plats, och det är ju inte underligt då att jag hade svårt att se dig som den kvinna som jag nu upplever dig som. Men nu har vi inte tid att hålla på och diskutera dom här sakerna. Se till att få på dig kläder så du blir lite anständig. Man vet ju aldrig vem som kan komma förbi, fortsatte Barbro skrattande.
Jag grep mig an verket att få på mig mina nya underkläder. Klänningen hade ju bara smala axelband, och när jag nu började sätta på mig BHn uppmärksammade jag att axelbanden gick att koppla loss. Snabbt tog jag bort dom och satte BHn på plats. Den kändes både skön och satt säkert utan axelbanden, och när jag rättat till kuporna lite så fick jag också en liten men klart markerad klyfta. Strumphållaren följde därefter och sedan vågade jag knappt röra de tunna vackra strumporna, men till slut tog jag modet till mig och började trä på dom på mina välrakade och silkeslena ben. Trosan gled lika lätt på och jag kände mig både klädd, men ändå oklädd på något sätt. Hade nog aldrig känt mig så sensuellt klädd någon gång. Jag hade ju ingen erfarenhet, men jag föreställde mig att en kvinna kunde känna sig så här när hon klädde upp sig inför en träff med sin älskare. Nu stämde ju detta inte in på mig, men bara känslan var ljuvlig och fick alla nerver att dallra av förtjusning och nyfiken spänning.
Barbro lät mig inte njuta för länge utan manade på att jag skulle sminka mig innan vi började med att titta på min frisyr. Tillsammans satte vi oss vid den stora spegeln och påbörjade den grannlaga uppgiften att göra oss vackra. Under arbetets gång diskuterade vi färgval och olika sätt att utföra detaljer på. Vi hade det riktigt mysigt där framför spegeln, tom så mysigt att mamma kom och undrade vad det var som hände inne hos oss. Hon hörde bara små kvävda skratt från rummet. När hon såg vad vi höll på med satte hon sig bara ner på sängkanten och studerade oss under tystnad.
Sminkningen avslutades och Barbro ställde sig bakom mig och började dra på mig peruken. Väl på plats borstade hon ut den och började leka lite med olika hårslingor. Snart såg jag ett mönster i hennes lek, och nickade instämmande. Under hennes flinka händer växte en helt nu frisyr fram. Luggen var kvar, men håret låg sedan slätt bakåt och samlades upp i en vacker knut. Lite här och var hängde några hårtestar kvar, de hade sin funktion i att lätta upp den strama frisyren något, men också dölja kanten av peruken. Vi avsynade frisyren ur alla möjliga vinklingar och mamma nickade gillande från sängkanten.
Nu var det dags för det spännande ögonblicket när klänningen skulle på. Medan Barbro gjorde sina förberedelser plockade jag fram mina svarta högklackade sandaletter som jag medfört. Även om jag inte visste detta så hade jag kallt räknat med att vi skulle hitta på något där lite finare klädsel skulle vara lämplig. Nu skulle dom passa alldeles utmärkt. Barbro tittade längtansfullt mot mina skor och kommenterade hur fint mina röda tånaglar syntes genom de tunna strumporna. Hån noterade också hur problemfritt jag gick fram till henne där hon stod redo med klänningen. Barbro verkade mer nervös än jag inför provningen, och jag förstod henne. Skulle hennes uppskattning av min kropp stämma. Skulle den passa som det fodral den var avsedd att göra. Lite flexibilitet fanns ju i tyget, men hur stora variationer som helst kunde den inte ta upp.
Ingen behövde vara orolig. Barbros sykonst visade åter prov på sin storhet och känsla för både form och utseende. Den var som en smekning mot min kropp och när dragkedjan sakta slöts sig längs min rygg så kände jag dess silkeslena yta forma sig efter min kropp. De smala axelbanden var så gott som exakt avpassade och BHns kupor doldes precis under klänningens avskärning över mitt bröstparti. Den kunde helt enkelt inte bli bättre och den kändes både mjuk och följsam att röra sig i. Mamma överräckte örhängena till mig och hjälpte sedan till att knäppa såväl halsbandet som armbandet åt mig. Barbro draperade scarvsen åt mig och jag plockade i ordning mina saker som skulle få plats i den nätta aftonväskan. Jag ägnade mig sedan, själviskt nog, till att studera den spegelbild som jag hade svårt att inse var min egen, medan de andra drog på sig sina klänningar och gjorde sig färdiga.
De var inte mindre tjusiga de. Jag fick reda på att Barbro även stått för deras kreationer och nu beundrade vi varandras vackra och personligt inspirerade klänningar. Mamma trollade fram sin lilla kamera och vi turades om att föreviga oss, två och två. Vi hade ännu gott om tid innan vi måste ge oss av till det närbelägna storhotellet Fontainebleau Hilton där både middag och show skulle gå av stapeln, men vi kunde gärna dra oss ner till receptionen och invänta taxin där. Trots att sträckan inte var lång, så skulle inte så här vackra damer gå ens den biten, utan ståndsmässigt anlända i bil. Väl nere i receptionen så behövde vi inte använda vår övertalningsförmåga speciellt mycket, utan de erbjöd faktiskt sig själva att ta några bilder med vår kamera. Glatt och villigt poserade vi på olika platser i den vackra foajén.
Taxin kom och vi blev artigt hjälpta in i bilen av både chaufför och dörrvakt. Resan fram till nästa hotell gick snabbt, men där fick vi inordna oss i kön av bilar som åkte upp längs den imponerande uppfarten. När vi kom närmare såg vi den ena kontingenten av välklädda personer efter den andra bege sig in i hotellet. Vi började bli lite lätt nervösa över hur vi skulle kunna passa in i ett så här fint sällskap samtidigt som vi tyckte att det skulle bli intressant att få frottera sig med överklassen. Vår tur kom så småningom, och när chauffören fått sin beskärda del av vår reskassa stod redan en livréklädd herre vid min sida, beredd att hjälpa mig ut ur bilen. I ögonvrån såg jag hur mamma och Barbro fick samma assistans och tillsammans skred vi, så världsvant vi någonsin förmådde, över uppfarten, fångade in våra kjolar och började gå uppför den obligatoriska marmortrappan.
Innanför de gigantiska glasdörrarna öppnade sig en lika gigantisk foajé. Om vårt hotell hade en fin foajé, så var den bara en viskning mot denna. Marmor och kristallkronor tävlade med varandra om vem som blänkte mest. Massor av sköna läderfåtöljer fanns i skilda grupper och när vi kom längre in i lokalen så såg vi också hur den växte även på höjden. Stora svängda trappor ledde åt olika håll upp till breda balustrader och gigantiska planteringar med äkta växter, för att inte säga hela träd, ramade in trapporna. Och överallt dessa välklädda herrar och damer och så vi tre utbölingar stående mitt på golvet och inte riktigt kunde bestämma oss åt vilket håll vi skulle titta. Ständigt strömmade det till nya människor och sorlet steg oavbrutet. Precis på slaget 19.30 öppnades ett antal dörrar in till en annan lokal och vi gjorde gemensam sak med de andra och styrde våra steg mot de öppna dörrarna.
Vi prickades av mot en lista och flink personal fanns tillhands för att visa oss fram till vårt bord. Bordet var runt och rymde minst dussinet personer, så vi förstod att vi skulle få nöjet att träffa andra personer också. Mycket riktigt så kom strax ytterligare ett par olika små grupper och blev anvisade plats vid vårt bord. Artigt och belevat gick de nyanlända runt och presenterade sig innan de tog sin plats i besittning. När våra bordsgrannar ordnade med sin bordsplacering så tog de uppenbarligen hänsyn till oss, för bredvid mig och Barbro hamnade varsin herre. Själva hade vi placerat mamma emellan oss för att underlätta konversationen och låta mamma hamna i centrum.
Medan lokalen fylldes på med gäster så passade vi på att se oss omkring. Scenen fanns uppenbarligen bakom höga draperier, och vi borde inte ha några problem att se showen bra. Tvärtom satt vi så att vi inte behövde vrida oss utan bara kunde se rätt fram. Vi delade också några ord med våra bordsgrannar och på min sida hade jag fått en gråhårig gentleman på runt 70 vårar. Hans hustru var ytterst charmerande, om än lite överdrivet sminkad och intill sig så gissade vi att det var deras barn med respektive som satt där. Barbro hade fått en yngre herre bredvid sig, tom riktigt ung, bara runt 10-12 år. Sedan kom hans föräldrar och fyllde på de sista platserna. Ett blandat sällskap, men med fin spännvidd på åldrar som det såg ut. Det skulle nog kunna bli en trevlig julaftonskväll, ganska så annorlunda än de vi var vana vid. För våra bordsgrannar verkade dock detta vara rutin, så där fanns säkert ett bra samtalsämne att penetrera. Nu gällde det bara för mig att hålla stämbanden i styr och inte hamna för långt ner i ”dalgångarna” utan hålla mig högre upp mot ”topparna” utan att hamna i falsett. Min erfarenhet var dock att det var lättare att hålla en högre nivå på engelska eftersom jag ändå ständigt måste fundera på ordval och formuleringar. Kanske hade också det engelska språket en sådan ”melodi” att jag automatiskt hamnade högre upp. Hursomhelst så var jag inte det minsta orolig, bara spänt nyfiken på vad som komma skulle.
När våra bordsgrannar fick klart för sig att vi inte var floridabor, blev vi plötsligt än mer intressanta. Det visade sig också att flera av dom hade riktigt goda kunskaper om Sverige. Barbros kavaljer kunde på stående (sittande!) fot räkna upp nästan dussinet svenska popgrupper eller artister som han hade som sina favoriter. Några kände vi själva till, men resten hade vi ingen aning om att de var svenska, så ryktet om amerikaners okunskap om vår del av världen verkade en smula överdriven eller…
Maten var ytterst välsmakande och vinet delikat. De kunde uppenbarligen laga mat till mängder av människor och ändå få det att smaka som från en mindre restaurang. Verkligen imponerande. Vi hade gott om tid att konversera också, och akustiken var så bra att det gick att prata tvärs över bordet utan att skrika, vilket naturligtvis underlättade, inte minst för mig. Min ”kavaljer” bodde i Miami, men hade flyttat hit när han pensionerat sig från sin läkarpraktik. Nu hoppade han in lite då och då när en kollega ville vara ledig, ett arrangemang som passade honom ypperligt. Hans hustru hade alltid varit hemmafru, men flitigt engagerad i sociala frågor och deltog aktivt i ortens frivillighjälp till alla de fattiga invandrare som samlades i och kring Miami. Många exempel kunde hon ge på de som kommit för att realisera den amerikanska drömmen, men som nu var så utblottade att de inte kunde återvända till sitt ursprung, hur gärna de än ville.
Deras barn, son och dotter med respektive, bodde i andra delar av USA och skulle nu fira jul och nyår med föräldrarna. Lite oroliga var de nu för sina ungdomar, som för första gången, nu lämnades ensamma hemma och givetvis skulle ha ett antal partyn för sig och sina kamrater. Under kvällen så gick också svärsonen iväg några gånger för att föra diverse samtal via mobiltelefonen med ett av sina barn. Att det inte bara var glada julhälsningar som förmedlades framgick med önskad tydlighet.
Paret med den unge Sverigeälskaren bodde också i Miami, och för dom var detta något av en tradition att gå ut på lokal kvällen innan deras stora julhögtid, Juldagen. Hon var advokat och han IT-företagare, och var ytterst frågvis kring hur Sverige kunde ha blivit det framstående IT-land som han uppfattade oss som. Några direkta svar kunde vi tyvärr inte ge, men det fanns i alla fall gott om spörsmål att penetrera mellan tuggorna. Vi märkte ganska tydligt att det var, om inte överklass så ändå övre medelklass, på vårt sällskap. De var väluppfostrade och artiga, men ändå ganska så konservativa och könsrollsbundna. Det var tex sällan en av kvinnorna i deras sällskap som initierade en diskussion, utan det var männen som styrde och ställde vid bordet. Tom den 12-åriga killen gjorde allt för att vara sin bordsdam, Barbro, till lags.
När efterrätten serverats uppstod en smärre paus innan showen skulle ta sin början. Jag kände för att göra ett besök på damrummet och fångade in Barbros blick som tydligt talade samma språk. Jag vände mig mot min kavaljer och nämnde att jag behövde resa på mig. Direkt for han upp, drog artigt ut min stol och räckte mig en hjälpande hand med orden
- Så svenska damer behöver också pudra näsan, framförde han skrattande
Lite lätt generad tog jag emot hans hjälp och i ögonvrån såg jag hur också Barbro reste på sig, men även dottern och svärdottern till min kavaljer gjorde gemensam sak med oss. Detta innebar att samtliga herrar stod upp och följde oss med blicken när vi lämnade sällskapet. Dottern, hon hade presenterat sig som Sheryl, slöt upp vid min sida och började genast inleda ett samtal
- Verkligen fin klänning du har. Är den köpt i Sverige?
- Tack, nej det är faktiskt min syster som sytt den. Jag fick den i eftermiddags. Den kom som en total överraskning för mig. Visst är den underbar.
- Mycket. Det menar du inte att hon sytt den. Fantastiskt. Jag skulle aldrig ens komma på tanken på att sy något till mig själv. Skulle aldrig komma ens så långt att jag kunde bestämma mig för modell eller färg. Lättare att se de färdiga plaggen och avgöra då om den passar eller inte
- Kanske det, men att få ett personligt plagg, uppsytt som det här, överträffar allt. Jag tycker skillnaden både märks och känns. Inte minst när man blir överraskad på det sätt jag blev.
- Firar ni något speciellt här?
- Nej, egentligen inte. Vi kände väl bara att vi ville göra något gemensamt och komma lite närmare varandra igen. Det har ju gått ett antal år sedan vi bodde tillsammans och nu så tyckte vi att vi kunde unna oss detta.
- Låter som en bra tanke!
Samtalet fortsatte även i kön in på damrummet. Det var tydligen fler än vi som tänkt tanken att näsan behövde pudras. Men för man ett samtal så rinner tiden snabbt iväg och dessutom så fick jag tid att studera det lyxigöst inredda damrummet. Bara den var värd ett besök i sig. När jag ordnat med mina behov och även bättrat på läppstiftet slog jag mig ner i en av de sammetsklädda sofforna därinne och väntade att de andra skulle bli klara.
Samma visa upprepades när vi kom tillbaka, herrarna reste artigt på sig och hjälpte oss med våra stolar. Vi satt sedan bara i några minuter innan en röst annonserade att showen strax skulle ta sin början. Det blev ett sprakande fyrverkeri i latinska rytmer och eldiga dansnummer. Det var verkligen fart och fläkt över showen och inte ens det faktum att det var ganska lättklädda damer på scenen verkade inverka på stämningen runt bordet. Tvärtom så verkade både bordets äldsta och yngsta representanter (mamma oräknad) ha ungefär samma intresse och utbyte av det som visades upp, till övrigas oförställda glädje.
Klockan hade hunnit en bra bit efter midnatt när showen slutade och våra artiga gentlemän vinkade omedelbart fram en kypare och beställde en omgång drinkar till oss alla. Det var ingen tvekan om att de skulle ha tagit det som en stor förolämpning om vi tackat nej eller önskat dela på notan, så vi accepterade det hela och fortsatte småprata med varandra. Paret med sin lille son drack artigt upp sina drinkar och ursäktade sig sedan och tackade för sig. Vi började också tänka på refrängen, men kände att vi nog borde stanna en stund till. Under det fortsatta samtalet förhörde sig Stan, min ”kavaljer”, sig om hur länge vi skulle vara kvar i Florida. När han fick reda på att vi inte skulle återvända förrän några dagar in på det nya året sken han upp och fortsatte
- Då ber jag enträget om att damerna kommer till oss på nyårsaftonen. Vi skall ha en liten fest för några grannar, bekanta och lite annat löst folk, framförde han med sitt lite bullrande skratt innan han åter kom tillbaka till ämnet. Ni skulle glädja både mig och Eliza om ni ville komma. Vill ni det?
Vi utbytte snabbt några ögonkast innan vi nickande tackade ja till inbjudan. Uppenbarligen nöjd med svaret så höjde Stan åter sin stämma
- Verkligen kul. Då gör vi så för att inte krångla till det. Jag låter en bil hämta er, skall vi säga 6 PM. Här har ni mitt kort om det är något, och vilket hotell var det ni bodde på?
Han fick namnet och noterade det i sin almanacka. Medan han gjorde det så harklade sig Eliza sig, nästan för första gången under kvällen och tillade
- Ni undrar säkert vad för sorts tillställning det är. Den är lite mer formell, så aftonklänning är att rekommendera. Jag förstår så väl att ni inte har hur många som helst med er, så gör det inte konstigare än det är utan ha samma klänningar som nu. Dom är alldeles för fina för att bara nyttjas en gång i varje sällskap.
- Bra talat, Eliza, sådana trivialiteter glömmer jag alltid bort. Dessutom håller jag med. Ni gör er verkligen bra i klänningarna alla tre. Ni kan verkligen vara stolt över er själv och att ha två så vackra döttrar, svarade han med blicken riktad mot mamma.
- Tack, svarade mamma, jag är stolt över dom. De gör allt för att göra mig glad och nöjd.
- Jag har förstått och noterat det under kvällen, svarade Stan. Jag tycker då att vi nöjer oss med detta för ikväll. Jag har uppskattat ert sällskap och det skall bli kul att få återstifta bekantskapen på söndag igen. Välkomna då!
Vi tackade och neg och eftersom alla gjorde uppbrott samtidigt så lämnade vi lokalen i gemensam tropp. Ingen hade några ytterkläder, men det var ordenligt svalt när vi kom ut och Stan insisterade på att han skulle stå för vår taxi hem. Efter avmätta protester, som han skrattande avvisade kördes två bilar fram och vi tog varsin. Innan vi skildes åt gav Barbro och jag honom varsin kram och puss på kinden, vilket han tacksamt tog emot med ett spjuveraktigt leende. Glatt vinkandes åt varandra for bilarna åt varsitt håll och vi var åter ensamma. Hotellets bar var fortfarande öppen när vi återvände så vi bestämde oss för att en ”sängfösare” nog inte skulle sitta fel. Utrustade med varsin drink satte vi oss ner och försökte summera kvällen, en för oss ovanlig julafton, men inte mindre trevlig för det. Givetvis så pratade vi mycket om den kommande nyårshelgen och den oväntade inbjudan vi fått. Vi hade verkligen fått något att se fram emot och något som skulle kunna ge extra krydda åt vår redan så trevliga resa.
Det fanns ju ingen julotta för oss att besöka på juldagens morgon, så vi valde att sova ut istället. Det var riktigt skönt att sova ut och återhämta oss lite. Även om vi bara hållit oss runt hotellet de få dagar vi varit här så hade det varit intensiva dagar med många intryck. Dessutom kanske även miljöbytet märktes nu så här på vår tredje dag i Florida. Vi tänkte också byta miljö idag och låta stranden vara. Dagen skulle ändå bli mulen hade vi sett på nyheterna så beslutet var inte svårt att ta. Vi skulle bekanta oss med omgivningarna och bla ingick den berömda flamingoparken i våra planer. Utan att ha någon brådska genomförde vi våra morgonritualer och letade sedan upp den buss som skulle föra oss fram till parken.
De närmaste dagarna bara försvann, visserligen inte spårlöst förbi utan mer en följd av alla aktiviteter som vi gjorde. Vår hyrbil fick göra rätt för sig och tog oss runt omkring i omgivningarna. När vi summerade våra utflykter så visade det sig att "omgivningarna" täckte större delen av Florida. Vi hann med besök på så skilda ställen som Key West, Orlando med Disneys olika anläggningar och även Cape Kennedy med sina gigantiska anordningar för att skicka farkoster, med eller utan människor, ut ur jordatmosfären. Vi blev verkligen imponerade över denna, smått overkliga, värld. Vi besökte också Everglades och for omkring i träskmarken, framburna av en bullrande och osannolik kombination av båt och helikopter. Hur förarna bara vågade att köra i denna fart i de smala halvöppna dikena övergick vårt förstånd, men när väl den första otäcka känslan övervunnits hängav vi oss åt att njuta av sceneriet och litade fullständigt på vår förares skicklighet.
Trots ett gediget program så kände vi oss aldrig trötta på nya upplevelser. Vi trodde nog att mamma skulle säga ifrån, men hon var ständigt hungrig på nya äventyr och manade på oss. Visserligen tillbringade vi många timmar i bilen, under transporterna mellan utflyktsmålen, men tiden gick ändå snabbt. Vi pratade, berättade minnen och upplevde hur landskapet ständigt förändrade sig. Såg vi något intressant så tvekade vi inte att stanna, och blev det för varmt så var havet sällan långt borta för ett svalkande dopp. Vi lockades, vid ett sådant tillfälle, med ut på en havsutflykt till ett korallrev, och den upplevelsen gick utanpå det mesta. Det turkosfärgade vattnet var i sig inbjudande, men den värld som öppnade sig när vi drog på oss våra snorklar och simmade iväg, in över korallrevet, var helt oemotståndligt.
Runt om oss flockades stora stim av färgglada fiskar. Helt oblygt simmade de omkring oss och vi kände oss mer som en flockmedlem än den främmande varelse vi ändå var. Själva korallrevet var först en besvikelse. Jag hade förväntat mig en kaskad av färger, men en ganska färglös massa tornade upp sig framför mig. Det var först när jag kom in rakt över revet och vred huvudet lite som regnbågens alla färger plötsligt uppenbarade sig. Jag förstod då att ljusets brytning i vattnet skapade revets alla färger, och att min egen vinkel mot både ljus och rev hade sin betydelse. Under ett par timmar simmade vi runt innan båten återvände mot sin hemmahamn. På återresan hann vi sträcka ut oss på fördäck och lapa skön sol tillsammans med övriga båtresenärer.
Som en välbehövlig paus bland alla utflykter kom så det utlovade nyårsfirandet. Vår värd hade, för säkerhets skull, hört av sig och än en gång önskat oss välkomna och försäkrat sig om vår närvaro. Vi hade sedan diskuterat hur vi skulle lägga upp våra förberedelser, och mamma och Barbro hade också beställt tid på en salong för att få håret i perfekt skick. Jag var inte lite avundsjuk på deras beställning, men jag fick acceptera faktum att jag inte kunde dela alla trevligheter med dom, hur gärna jag än ville dela just detta. Barbro lovade emellertid att hon skulle hjälpa mig extra mycket med min peruk, så jag skulle inte bli helt lottlös med omvårdnad.
Medan dom besökte sin salong så ägnade jag tiden åt att göra min kropp helt hårfri och silkeslen. Jag låg länge och väl i badkaret och lät en kanal med lugna låtar bilda en trevlig ljudkuliss åt mig i badrummet. Jag dåsade säkert till en stund också och kände mig behaglig till mods när jag till slut ändå tvingade upp mig ur det sköna, varma och väldoftande badvattnet. Med endast en vit frottéhandduk virad runt min kropp gick jag sedan ut på terrassen och satte mig tillrätta för att göra både pedikyr och manikyr på mig själv. Jag hade fin utsikt ner mot hotellets pool och vinkade glatt mot några ungdomar som vi stött på vid olika tillfällen under veckan. De besvarade hälsningen lika glatt innan de fortsatte med att leka i och runt poolen, hela tiden under överinseende av sina föräldrar som låg tillbakalutade i sina stolar, ivrigt suktande efter solens strålar.
Jag höll på med mina fötter när jag uppmärksammade att de två ungdomarna ivrigt vinkade åt mig att komma. Jag försökte på bästa sätt att gestikulera tillbaka att jag var upptagen och de ändrade då sig och kom mot mig, efter att ha sagt något till sina föräldrar. Sekunderna senare hade jag två artigt nyfikna ungdomar, en pojke och en flicka i 13-14 års åldern sittande på var sida om mig. Deras munnar gick oavbrutet samtidigt som de noga observerade vad jag sysslade med. Jag behövde knappt säga något, utan inflikade bara "yes" eller "no" på lämpliga ställen. När jag så var klar med mina sysslor och kunde sträcka ut mig på vilstolen märkte jag att mina nyfunna vänner också skiftade i sitt sätt. De utbytte några hastiga blickar innan flickan, som förmodligen var den äldste ställde en rak och tydlig fråga
- Du är egentligen ingen riktig flicka, eller hur?
Trots att jag väntat på frågan, så kom den ändå som en total överraskning och överrumplade mig. Jag tror dock att jag fann mig rätt snabbt, log mot dom, och funderade en sekund innan jag svarade
- Nej, det är jag inte. Ni har alldeles rätt. Jag är ingen riktig flicka.
- Varför låtsas du vara en flicka då? kom det lika nyfiket från pojken
- Ja, den som det visste, svarade jag suckande, om jag bara visste. Men egentligen spelar det ingen roll om jag skulle veta så mycket mer om orsakerna. Jag vill vara så här och jag trivs med det. Vad tycker ni om att jag vill vara flicka då?
- Vet inte, svarade flickan och ryckte på axlarna. Du får väl klä dig hur du vill, vi blev mest nyfikna varför. Vi har bara sett sådana som du på TV och en del är så annorlunda än vad du är.
- Hur då annorlunda?
- Dom har bara massa glitter på sig och jättehöga klackar. Sedan så är dom mycket mer sminkade än vad du är. Jag tror nästan att mamma sminkar sig mer än vad jag tror du gör.
- Jaså, det säger du. Ja, du vet alla är vi olika.
- Men en del är nästan som du i alla fall, fortsatte pojken. På eftermiddagarna när jag kommer från skolan så brukar det vara ett program med sådana som du, och dom har inte så mycket glitter som dom andra.
En stunds diskussion om olika TV-program och deras sätt att beskriva transvestiter på utbröt mellan syskonen, och innan diskussionen gled alltför långt bort från ämnet gjorde jag ett tappert försök att återföra till ursprungsämnet, deras upptäckt och mitt behov av att vara tjej.
- Men, om jag nu är så annorlunda än de som ni sett på TV, vad var det då som gjorde att ni ändå förstod att jag inte var en vanlig flicka?
- Hade du varit ensam så tror inte jag tänkt speciellt på det, men tillsammans med de andra två så syntes det att du var annorlunda. Kan inte riktigt säga hur. Du var bara annorlunda.
- När syrran sa samma sak till mig så började vi titta extra noga på dig, och vi diskuterade sedan det vi upptäckt med varandra. Till slut var vi helt säkra.
- Ni har alltså lekt detektiver med mig som mål, frågade jag skrattande.
- Ja, det har varit jättespännande. Vi har verkligen haft något att göra, annars hade det varit jättetråkigt här.
- Vadå tråkigt? När jag har sett er så har ni ju badat och lekt som alla andra. Vad har era föräldrar sagt om att ni spionerat på mig då?
- Det är bara mamma som är vår förälder, den andra är hennes nye kille och dom har bara sett varandra den här veckan. Dom har inte brytt sig om oss ett dugg. Vi är med dom hela tiden, men det är som om vi inte existerar. Jättetråkigt hade vi haft det om inte du funnits.
- Men det var väl tur då att ni hade något att sysselsätta er med. Men varför har ni väntat tills nu med att fråga, eller varför frågar ni när ni ändå var så säkra på att ni visste vad jag egentligen var?
- Vi åker hem i morgon, och vi ville gärna veta helt säkert. Vi har varit på väg några gånger, men du har ju alltid varit med dom två andra. Det här är första gången vi sett dig ensam, så då tänkte vi skulle passa på. Vi ville också höra om du märkt något av vårt smygande och i så fall be om ursäkt och förklara varför. Vi ville inte åka hem utan att ha gjort det.
- Jag har varken märkt eller tagit illa upp av ert smygande, men det var snällt av er att tänka så som ni gjort. För mig så skulle ni gärna fått ställa era frågor tidigare. Mig gör det inget, tvärtom så har det varit trevligt att prata med er.......
Jag hann inte avsluta meningen innan mamma och Barbro, nyfriserade och välsminkade, dök upp på terrassen. De stannade förvånat upp när de såg att jag inte var ensam, men fattade snart galoppen och presenterade sig innan de satte sig på några lediga stolar.
- Jag ser att du haft sällskap medan vi varit borta, inledde Barbro.
- Ja, jag har fått trevlig sällskap av Bruce och Angelica. Vi har småpratat lite och haft det trevligt i största allmänhet, eller hur?
- Oh, ja, svarade Angelica, uppenbarligen lättad över att jag inte reagerat surt över deras intresse för mig.
Alla fem fortsatte sedan med lite ytterligare småprat och stillsamma förfrågningar innan de båda ungdomarna såg att deras mor vinkade åt dom att komma. Vi sade adjö till varandra och hann även med att önska varandra ett gott nytt år innan de försvann iväg från vår terrass. Jag vände mig mot mamma och Barbro och gav dom välförtjänta komplimanger för deras frisyrer och sminkningar. Barbro tackade för komplimangerna och fortsatte
- Ungdomarnas närvaro här gjorde mig lite förvånad, men ändå inte. Om jag förstod saken rätt så var det dom som tog kontakt med dig?
- Ja, dom hade några frågor att ställa och det ena gav det andra.
- Ni verkade ha de så trevligt när vi klampade in, hoppas att vi inte störde för mycket bara.
- Det tror jag inte. De var nog på väg att bryta upp ändå skulle jag tro.
- Skönt att höra. Jag kan inte undgå att reflektera över hur lätt och otvunget ni umgicks. Frågade dom verkligen rätt ut om du var kille?
- Nästan i alla fall. Jag tycker dom var både ärliga och härliga att ha att göra med, svarade jag som jag samtidigt reste på mig och vinkade till Bruce och Angelica som nu samlat ihop sina saker och lämnade området tillsammans med sin mor och hennes nyfunne vän.
- Ja, ungdomar idag är mer rättframma än vad vi var, det är uppenbart, svarade Barbro. Men hur känns det för dig då när frågan ställdes så där rakt. Kan inte sanningen, hur medveten du än är om den, kännas svår och tung om du konfronteras med den på ett så direkt sätt?
- Det kändes inte speciellt svårt den här gången i alla fall, men annars håller jag med dig. Jag bär ju omkring på en illusion som jag inte vet hur långt den bär. Även om jag vill vara ärlig och försöker vara mig själv, så hinner jag ju omöjligt vara med på alla ställen och förklara situationen för alla jag möter. Jag måste alltid vara beredd på att människor kommer att uppfatta mig på olika sätt. En del kommer att se direkt vem jag är, andra blir uppmärksammade på att jag är något annat än vad mitt skal anger.....
- Och så finns det dom som aldrig kommer att tro annat än att du är den tjej du utger dig för att vara, fyllde Barbro snabbt i.
- Kanske det, svarade jag och log. Men det jag tänkte komma till är att jag måste vara beredd att hantera de olika reaktioner som kan bli följden av deras slutsatser. Det kan bli konstiga situationer, inser jag, när människor med olika utgångspunkter och slutsatser reagerar. Och det kanske samtidigt.
- Det verkar som om du klarar av de flesta situationer, om jag får lägga mig i diskussionen, inflikade mamma. Jag har ju sett hur du klarat av både det ena och det andra den senaste tiden. Inte minst hur du hanterade mina reaktioner.
- På sitt sätt så har ni rätt, vilket även förvånar mig. Men på något sätt så har min förmåga att ta hand om andras reaktioner kommit i takt med att jag kommit överens med mig själv. Jag har också kunnat placera in mig själv i ett större sammanhang och därmed, på ett lättare sätt, kunnat bearbeta de olika delar som då utkristalliserat sig.
- Hur menar du, frågade Barbro intresserat
-
Jo, ungefär så här. I början var jag livrädd för all
kontakt med andra levande varelser. Jag var i full panik inför varje möte, inte
minst de oväntade, och det fick ju sina konsekvenser. Jag kunde ju knappast ha
visat tydligare att jag var något annat än det jag utgav mig för att vara. Jag
tyckte också att min "fasad" och därmed min anonymnitet rämnade och
att alla skulle se. inte bara vad jag var utan även vem
jag var. Den felaktiga kopplingen är nog den jag fått jobba mest för att bli av
med. Numer så inser jag den stora skillnaden. Folk kan se vad jag är utan att för
den skull se vem jag är. Detta har gjort att jag successivt kunnat träna mig
för olika situationer. Utan att egentligen göra det efter en noga uträknad plan
så ser jag nu hur logiskt jag egentligen gick tillväga. Först gällde det att
klara av de som befann sig längst från mig, den breda allmänheten.
De var nog inte ens medvetna att de fanns med i ett träningsprogram, knappast
ens jag själv, men jag lärde mig, sakta men säkert, att möta dem utan att själv
falla ur ramen. Det var oerhört påfrestande, men det gick och jag kunde lättad
konstatera att de knappast brydde sig om mig så länge som jag inte gjorde något
för att störa deras värld. Framförallt så var det här mest en träning i att
acceptera mig själv. En nog så svår och omfattande uppgift.
Nästa utmaning blev att inte bara visa mig, utan även konfrontera mig med den
här gruppen. Helt plötsligt så skulle jag vara någon, visa mig som den jag var.
Fortfarande fanns ändå ett visst skydd. Jag skulle säkerligen bli identifierad
som transvestit, men det behövde inte betyda att jag berättade vem jag var. Nu
började jag gå på konserter, bio och andra publika evenemang. Jag börjar
använda buss och t-bana mer frekvent och försöker vara som andra i största
allmänhet. Jag märker tydligt hur jag ändock blir uppmärksammad, men mina
kantigheter slipas mer och mer bort. Jag börjar också se över min garderob med
andra ögon än tidigare. Nu är det inte längre så att jag nöjer mig med det jag
lätt kan få tag på, utan börjar fundera på vad som både kan passa mig och det
som redan finns i garderoben. Ett medvetet sökande efter en kvinnlig identitet
och uttryckssätt.
När jag beskriver detta så låter det kanske som om de olika etapperna var
avskilda från varandra med någon slags examen emellan, men så har det inte
varit. Tvärtom så har de gripit in i varandra och i mångt och mycket haft
parallella banor. Själva målet har heller inte varit så tydligt, även om jag
nu, med historiens ögon, kan se att jag nog ändå varit rätt målmedveten. Så det
naturliga steget var därför att ge sig i kast med nästa utmaning att visa och
presentera mig för någon som också visste vem jag var och träffat mig tidigare.
Samtidigt som det pirrade inom mig av en verklig önskan att ta detta steg, så
fanns ändå oron där för vad som komma skulle. Hur skulle jag tas emot, och
skulle nyheten spridas som en präriebrand mellan alla bekanta?
Valet av "försöksperson" blev därför av yttersta vikt och ganska så
delikat. Det gällde ju också att hitta någon som jag kunde tänkas ha en
naturlig orsak till att presentera mig inför också, om nu det hela inte bara
skulle ske av en ren slump, mitt på någon av Stockholms gator. Valet föll så småningom
på en tidigare arbetskamrat som numer sysselsatte sig med att sy och ändra
kläder. Jag åkte ut till hennes systuga, som kille då, och blev hjärtligt
emottagen. Vi pratades vid och uppdaterade varandra på det som hänt under åren
sedan våra vägar skilde sig åt. Efter många utlagda agn med feta byten på utan
att något napp noterades tog jag modet till mig och pekade på en av hennes
uppsydda klänningar. "Den där tycker jag var väldigt vacker, sådan skulle
jag kunna tänka mig att ha". Först tittade hon på mig och svarade sedan
"Du? Skulle du vilja ha den? Vadå till, en maskerad eller vad?". Det
tog lång tid för henne att förstå vad jag egentligen sa, trots att jag försökte
vara så tydlig som det gick. Till slut gick det upp för henne vad det var jag
försökte säga henne, och när jag frågade om jag fick komma till henne ombytt
och få några av mina kläder reparerade eller anpassade så svarade hon
oförbehållsamt "Ja". Detta har blivit inledningen till en ny sorts
bekantskap med henne. Hon har inte bara sett mig som kvinna, utan även gett mig
sitt "godkännande". Hon har också bidragit med flera synpunkter och
idéer som fört mig framåt.
- Har du någon känsla av att det du var rädd för har inträffat också? Har hon spridit kunskapen om dig vidare?
- Inte vad jag vet. Däremot så har hon gett mig sin uppfattning om vilka hon tror skulle kunna ta denna vetskap på ett positivt sätt, och vilka hon tror skulle reagera negativt. Även det har lärt mig mycket när jag jämfört hennes bedömningar med mina egna.
- Har du berättat för fler av dina vänner eller arbetskamrater?
- Nej, inte ännu, men jag försöker ändå klura ut vilka som skulle kunna vara med bland dom som, förr eller senare, får veta något. Som jag känner nu så kommer min önskan att vilja dela detta med fler bara att öka. Det viktigaste steget, och det svåraste, var ju det som mamma oförhappandes hjälpte mig att ta. Jag har länge sökt, med ljus och lykta, anledningar och inledningar till att föra detta på tal, men inte funnit något sätt. Jag tror att det här sättet var det bästa för mig. Direkt konfrontation, utan för mycket av planerande och iordningställande, utan bara rakt på sak. Visst sved det ordentligt när mamma och jag skildes åt utan att ha klarat ut saken ordentligt, men det är inte säkert att det sett annorlunda ut om jag hade hunnit regissera föreställningen. Tvärtom kanske det bara blivit värre.
- Det finns nog mycket sanning i det, inflikade mamma. Risken är att du visat upp en gestalt som du ville skulle passa mig, och då hade säkert naturligheten försvunnit. Det var faktiskt den som "räddade" både dig och mig. När jag började komma till sans igen, så kom jag varken ihåg kläder eller utseende på dig utan mer hur naturligt du uppträdde. Jag gillade inte vad mina ögon såg, men jag slogs av att du inte på det minsta sätt kände dig osäker i dessa kläder. Det intrycket fick mig att börja fundera och sedan vet du hur historien har skrivits.
- Det är också mitt intryck från när jag såg dig. Jag reflekterade egentligen aldrig över hur du såg ut utan noterade mer att du kändes som en stabil och trygg person, fortsatte Barbro. Skall jag vara ärlig, så kommer du väl aldrig att vinna någon traditionell skönhetstävling, men det finns så mycket annat att ta fram som kan vara viktigare än att se ut som en fotomodell. "Skönhet" är inte alltid det vi i första hand tänker på när vi bedömer människor. Tvärtom så kommer kanske det vi menar med "skönhet" långt ner på listan av de kriterier vi tar fram för att bedöma människor efter, speciellt om vi önskar lära känna varandra och inte bara gör en snabb bedömning under ett hastigt möte någonstans. Kontentan av detta resonemang måste ju i så fall bli att när du nu ändå "presenterar" dig som kvinna så måste det viktigaste vara att du är trygg och säker i din roll. Då accepterar de flesta dig för vad du utger dig för att vara, även om de samtidigt redan har genomskådat dig. Visst kommer det alltid att finnas de som ger uttryck för sin avsky, men dom kan jag också råka ut för, hur äkta jag än är som kvinna. Håll ditt eget huvud högt och låt andra göra bort sig i så fall. Ge inte vika, utan tro på att det du gör är rätt för dig. Håll fast vid den inställningen och du kommer att se att du får fler anhängare än motståndare. Mamma och mig har du redan lyckats värva för din sak, och vi tänker stötta dig om det behövs. Var så säker.
- Det stödet behöver jag, var så säker. För hur säker jag än är på mig själv så kan jag egentligen aldrig förutsäga hur ett möte skall avlöpa. Jag vet inte hur andra människor reagerar på min uppenbarelse och vad som händer om något går snett. Den här resan är ett enda långt experiment för mig där erfarenhet efter erfarenhet staplas på varandra. För första gången så har Johanna blivit ”presenterad” för människor som, i och för sig är okända för henne, men som hon ändå kommer att stöta på fler gånger under kort tid. Hur kommer dessa möten att fungera? Kanske har ingen reagerat första eller andra gången de såg henne, men tredje….Jag tyckte mig märka lite av den reaktionen från några på planet. Lite undrande blickar när jag var uppe och sträckte på benen bl.a, men inget mer hände. Sedan har vi ju alla här på hotellet och nästan ännu mer spännande, mötet med Stan och hans familj ikväll. Alla dessa människor har jag ju logiskt sett inget att ”frukta” ifrån, men uppmärksamheten och känslan av att vara iakttagen kan ibland kännas lite besvärande.
Mer blev inte sagt just nu, utan vi tog tag i vårt främsta värv att hinna bli klara till kl 18 då vi skulle bli hämtade. Det hade heller inte gått många sekunder efter att klockorna slagit sex som telefonen ringde och receptionen meddelade att vår bil anlänt. Bil och bil! Ett mindre slagskepp väntade utanför hotellet och en tjusig chaufför, klädd i stilig kostym, hjälpte oss in i limousinens inre. I majestätisk mak gled vi så iväg och med spänning och undran i våra blickar följde vi intresserat färden. Det tog inte lång stund innan vi var framme vid ett hus som vi snarare skulle ha betraktat som en mindre kontorsfastighet än en villa, men de omisskännliga tecknen av bostad fanns ändå där. Vår värd stod också på trappan och tog älskvärt emot oss och glömde inte att ge oss komplimanger, alla tre, för vår klädsel.
När artighetsfraserna utväxlats så stod han kvar för att invänta nästa gäst och vi fördes in i huset av vår chaufför som nu hunnit köra undan bilen och kommit för att visa oss in till alla de övriga. Vår värdinna och hennes dotter uppmärksammade genast vår ankomst och kärvänligt hälsade oss välkomna. Sheryl tog sedan Barbro och mig åt sidan och förde oss till en grupp med damer i vår ålder, medan mamma presenterades för en annan grupp kvinnor. Skickligt och utan större åthävor slussades vi in bland de övriga gästerna och kontakter skapades och därmed underlättade för värdfolket resten av kvällen. Med artig nyfikenhet blev vi utfrågade och fick lära känna de övriga. Vi hörde också lite tissel och tassel om övriga gäster, och vi förstod av sammanhanget att någon lokal kändis förväntades dyka upp som en av gästerna.
Minglingen var tydligen en av kvällens viktigare händelser. Det var nu alla fjädrar visades upp och hanarna markerade sina revir. Visst, det var inte exakt så det bokstavligt gick till, men för oss som inte behövde profilera oss framstod det här spelet extra tydligt. Det var intressant att följa de olika grupper som utkristalliserade sig och hur sällskapet fick en osynlig rangordning. Jag vet inte riktigt var vi hamnade, utan tyckte mig mer märka att vi var lite svåra att placera för de övriga. Ingen kände oss ju speciellt väl, så efter några klentrogna försök att inordna oss i det osynliga mönstret så blev vi något av ”friherrinnor”, utan vare sig ansvar eller restriktioner. Denna situation passade mig utmärkt, för då kunde man glida från grupp till grupp och delta i konversationen där det passade. Uppenbarligen passade det andra också, för det var fler än ett leende som mötte oss när vi kom till en ny grupp. Ett leende från personer som tidigare sett rätt uttråkade och vars blickar längtansfullt kastades åt andra konstellationer. När vi kom fick de omedelbart en anledning att bryta sin tristess eller kanske ett sedan tidigare uttjatat ämne.
Middagen, sittande vid ett jättelikt dukat bord, var även den av mer formell karaktär. Givetvis var det bordsplacering, och jag fick en medelålders man till bordet. Han presenterade sig som Brian och var en gammal bekant till familjen som vi gästade. För honom var middagar av denna typ rutin, så världsvant tog han hand om mig och förde mig till bordet. På min andra sida fick jag David, den läkare som Stan hoppade in och hjälpte ibland, och han hade redan under minglingen visat sig vara en mycket lättpratad och otvungen man. Mina förhoppningar om en trevlig middag minskade inte precis med denna placering. När jag sneglade längre ner längs bordet såg jag hur både mamma och Barbro också redan var i fullt samspråk med sina kavaljerer, så ingen av oss verkade ha hamnat på undantag. Tvärtom så hade mamma, med ålderns rätt, hamnat bredvid värden själv, visserligen inte som hans bordsdam, utan som ”vice bordsdam”, men bara det var en nog så hedersam placering.
Båda mina kavaljerer ansträngde sig verkligen för att konversera med mig. Ofta så till den milda grad att jag hade svårt att hinna svälja tuggorna mellan frågorna. Men det är klart, en fin dam skall ju vare sig vara hungrig eller ha god aptit, så de utgick nog bara från kända förhållanden. De verkade också ganska nyfikna på mig, och när jag strax fick klart för mig att även Brian var läkare började jag ana att slumpen nog inte hade placerat mig mellan dessa båda herrar. Mycket riktigt så märkte jag hur de sakta och varligt började närma sig pudelns kärna, mig, och samtidigt som jag blev lite nervös inför fortsättningen, så var jag också nyfiken på vem som skulle ta det avgörande steget.
Det blev David som anmälde sig själv som exekutor
- Jo, om inte du tar illa upp, så är jag lite nyfiken. Som du säkert redan gissat så har jag förstått att du faktiskt är av annat kön än det som syns på utsidan, inledde han lite stilla och tittade sig omkring, både efter min reaktion, men även om det fanns andra öron riktade åt vårt håll. Uppenbarligen nöjd med vad han uppfattade så fortsatte han
-
Lite då och då stöter jag på patienter på min praktik
som jag förstår har samma behov som du. De söker inte min hjälp för detta, utan
jag bara råkar se och upptäcka vissa saker under mina behandlingar. Jag har
många gånger tänkt att jag skulle lära mig mer om detta, men tillfället har
aldrig givits. Jag tror inte du blir alltför besviken om jag säger att Stan,
kanske inte genast, men efter ett tag insåg hur det egentligen förhöll sig med
dig när ni sågs på julaftonen. Han blev också uppriktigt intresserad av dig och
ville gärna få chansen att träffa dig igen. Hoppas bara att du inte tror att du
enbart är hitbjuden för att vara ett studieobjekt, utan ta det hellre som en
komplimang att Stan såg det rätta förhållandet, men ändå gjorde den bedömningen
att du mycket väl smälter in i rollen som kvinna och gör all heder åt din
gestalt. Ett omdöme som jag också instämmer i.
Han ringde mig i veckan och berättade vad som skett och tyckte att detta skulle
vara ett ypperligt tillfälle att så här lite halvprivat få lära mig mer om
detta fenomen. Jag ser att du redan räknat ut både det ena och det andra, och
det är riktigt. Vi placerade dig medvetet mellan oss båda. Innan vi fortsätter
så vill jag bara framföra våra ursäkter för att vi varit så manipulativa och
samtidigt fråga dig om det är OK för oss att lära känna dig lite närmare. Du
har givetvis full frihet att säga nej, men vi lovar att vara så diskreta att
ingen annan har anledning att höja på sina ögonbryn. Du skall definitivt inte
behöva känna dig besvärad och utsatt för en massa frågor, utan vi tänkte att
bara genom att prata med dig skulle vi kunna få ut både det ena och det andra.
Förhoppningsvis till gagn för oss alla tre.
Jag svarade inte omedelbart utan lät hans ord sjunka in i mig. För att inte göra dom orolig över mitt sinnestillstånd så gav jag dom varsitt varmt leende medan jag formulerade mitt svar
- Jag blir både överraskad, men samtidigt inte. Det är väl egentligen mest mig själv jag lurar när jag går omkring och tror att folk inte förstår vad som döljer sig under mitt yttre skal. Jag har blivit så van vid att alla är artiga och väluppfostrade att jag invaggas i den tron att ni inget sett eller misstänkt något. Jag lurar mig själv att tro att jag både ser ut och uppför mig som en kvinna, så det är nog mest nyttigt att jag lite då och då får en tankeställare och återförd till verkliga livet. Visst känns det lite att ha blivit ”avslöjad” på detta sätt, men som sagt, alla är så artiga och belevade att jag ändå inte känner mig bortgjord på något sätt. Egentligen borde jag istället bli glatt överraskad att ni accepterar mig så som jag är och att ändå möjligheten för mig, och andra, att uppleva en fest som denna inte är stängd bara för att jag valt ett annat sätt att klä mig. Det framstår för mig som allt mer fantastiskt och är en underbar känsla att få ha inom sig.
- Jag kan förstå den känslan, inflikade Brian. Om vi sedan är artiga eller belevade är en annan historia, men även fast jag vet så glömmer jag lika fort ditt rätta jag. Du blir vad du ger dig ut för att vara, speciellt om man har den inre trygghet som du tycks ha. Din klädsel är också helt OK. Inte heller den ger mig anledning att tvivla på din önskan att se ut och uppträda som en kvinna.
- Tack! Jag tror på era ärliga avsikter, så jag har inget emot att ni frågar mig. Säkert kan ni ge mig ett och annat tillbaka också, så jag är av idel öra och låter er ta kommandot.
Efter lite trevande och artiga frågor av allmän och grundläggande art så märkte jag att de nog var mer initierade än de låtit påskina vid sina försök att förklara sitt intresse. Deras kunskap gjorde det också lättare för mig att vara ganska generell i min beskrivning. Skulle någon ha ”lånat” sitt öra åt vår diskussion så skulle den lika gärna ha kunnat handla egentligen om vad som helst. Det fanns liksom inget specifikt som gjorde att man förstod att det handlade om min önskan att gå klädd i kvinnokläder.
Växelvis, mellan både tuggor och rätter, fortsatte vi att diskutera transvestism i största allmänhet och mig i synnerhet. I takt med att vi släppte våra konventioner och barriärerna revs ner så blev diskussionen alltmer opretentiös. Vi kunde skratta åt allt, men ändå hålla en seriös nivå på samtalet. Vi blev nästan lite för otvungna för när skratten ekade som mest fick vi många glada blickar riktade emot oss och förklaringarna till skratten blev väl inte alltid så där bra förklarade, men jag kände mig inte störd av uppmärksamheten, utan vi kallpratade bara lite grann, tills uppmärksamheten lagt sig något för att sedan fortsätta när ”kusten var klar”. Det var strax efter ett sådant uppehåll som Brian gav sig på en ny vinkling i utforskandet av mig
- Har du aldrig funderat på att bli tjej ”på riktigt”?
-
Nu klämmer du på en liten öm tå, svarade jag utan att
tveka. Och när jag säger att det är en öm tå, så menar jag egentligen att den
inte alls besvärar mig i vardagslag, så att säga, men då den kommer i kläm så
blir jag alldeles villrådig. Givetvis har jag funderat mycket på det här, och
trots noggranna försök att hitta ”sanningen” så har jag inte lyckats. Jag
skulle därför hellre uttrycka mig så här idag. Jag har nog funnit mig tillrätta
i min nuvarande situation. Jag känner tillfredsställelse över att ha kommit så
här långt och kunna leva ganska fritt. Jag tycker inte heller att jag behöver
försaka speciellt mycket av min kvinnliga sida, utan mår på det stora hela
ganska bra.
Men eftersom tån ändå ömmar så kan inte det vara hela sanningen, men det jag
tänkte säga nu handlar mer om ett annat tidsperspektiv. När jag nu nöjt kan
konstatera att jag kan få utlopp för mina kvinnliga begär på ett ganska
otvunget och okomplicerat sätt så dyker, trots allt, tankarna upp hur livet
sett ut om jag haft modet och kunskapen att göra motsvarande saker för, låt oss
säga, 25-30 år sedan. I skenet av den historieskrivningen så blir jag nog mer
fundersam om vilket kön jag haft idag. Svaret är omöjligt att ge, jag vill bara
indikera att jag tror att dagens unga transvestiter har en helt annan
förutsättning att klargöra för sig själva om de är transvestiter eller
transsexuella. Mognadsgraden hos de flesta jag mött ligger långt över den nivå
jag befann mig på vid motsvarande ålder, och även om de ”bara” konstaterar att
de är transvestiter, och så vill förbli, så är den kunskapen oerhört
betydelsefull. Man slipper mycket av detta tänkande och grubblande på tider som
har flytt, situationer som har förändrats. Nu har väl jag aldrig gått och grävt
ner mig i sådana grubblerier, men tankarna dyker upp med jämna mellanrum. Så
visst ömmar tån, men den gör mig inte oförmögen att gå vidare.
- Vad är det då i kvinnorollen som du då fortfarande drömmer om att upptäcka?
-
Ännu en svår fråga, men det handlar väl, tyvärr, om dom
bitarna som aldrig går att ändra på. Tex att bilda en familj, som kvinna då,
eller att fungera som kvinna fullt ut, både i arbetet och på fritiden. Det här
är som den omöjliga drömmen, den hålls vid liv just därför att den är en
omöjlighet. Skulle den vara möjlig att genomföra så skulle säkert jag lägga in
många fler faktorer i avgörandet, och därigenom heller kanske inte vara beredd
att fullfölja ”drömmen”.
Det härliga med drömmar är ändå att de håller en vid gott mot och ger en
tillförsikt i mörka och svåra stunder. Jag har gärna drömt mig bort och funnit
tröst i drömmarnas värld. Men dessa drömmar lever inte enbart sitt eget liv,
utan gång efter annan har de också visat mig en framkomlig väg till utveckling
och tillfredsställelse. Jag tänkte senast idag på en situation från mina
tidigare år, när jag ännu befann mig i garderoben. En sådan där ”omöjlig” dröm
var en önskan att få gå till en skönhetssalong, slå mig ner och få råd och
hjälp av en skicklig sminkös. När sedan behandlingen var över så skulle jag
byta om, klä mig i mina vackraste kläder och kliva ut från salongen och, med
högburet huvud, gå längs gatan ner mot stadens centrum och njuta av all den
glans och prakt som fanns både inom och runt om mig. Jag skulle vara en kvinna
bland andra och söka mig till något café, sätta mig på fönsterplats och känna
närvaron och samvaron med alla andra som strömmade förbi. Jag skulle sedan
strosa vidare och bara göra det jag kände för. Titta in i den butiken, känna på
det tyget, handla smöret till kylskåpet eller bara en tidning och en bakelse
att njuta av framför TVn på kvällen. På vägen hem skulle ljudet från mina
klackar eka mot väggarna och i alla skyltfönster skulle min spegelbild
reflekteras, bilden av en kvinna på väg någonstans i livet.
Det fantastiska med den här drömmen är att den inte längre bara är en dröm. Med
vissa omskrivningar så är det vad jag faktiskt kan göra och även gör till och
från. Det som jag kände så ouppnåeligt och fjärran från min situation tillhör
nu, om inte vardagen så ändå näst intill. Den känslan och lyckan är jag mån om
att bevara och vårda.
Vi lät mina ord markera ett litet uppehåll i utfrågandet och försökte vara artiga och belevade åt övriga matgäster en stund. Men jag kunde tydligt märka att herrarna på varsin sida om mig fortfarande ansåg att gåsen inte var helt plockad, för de sökte ivrigt efter möjligheter att fånga in mig i deras garn igen. Det var återigen David som var den mer framfusige av de båda som åter drog upp ämnet.
- Du återkommer mycket till att dina drömmar är en slags mental förberedelse för saker som ännu är okända för dig, men som du ändå på något vis har förberett dig på. Hade du några speciella drömmar inför den här kvällen?
-
Visst hade jag det. Hela den här festen, dess inramning
och innehåll, det jag hittills sett alltså, och hur vi hamnade här är som en
enda stor dröm för mig. Jag har nypt mig i armen flera gånger bara för att inse
att jag faktiskt sitter här. Men sedan finns det också andra saker jag både
tänkt och funderat kring. Det är väl knappt att jag vågar föra detta på tal,
chanserna till missförstånd blir så stora eftersom säkerligen en följdfråga
blir åt vilket håll mitt sexuella intresse egentligen är riktat. Men jag har ju
lovat att svara ärligt och uppriktigt, så jag hoppas ni förstår att jag
faktiskt inte betraktar mig som homosexuell bara för att jag nu berättar
följande
Många gånger är det när jag längtansfullt sett bilder på vackra damer anträda
någon bal. Jag har då placerat mig själv i lång balklänning och låtit mig sväva
ut på ett blankpolerat salsgolv till ljuva toner av en wienervals, ditförd av
en stilig herre som skickligt låter oss båda ta ut svängarna. Men, likt
askungen så har ingen prins bjudit mig på bal, utan det här är väl det närmaste
jag kommit något som kan efterlikna den drömmen.
- Vi får väl se vad Stan har att erbjuda, svarade David, dans brukar vara ett stående inslag, men om det blir wienervals är väl däremot lite osäkert. Men du ställer ju egentligen själv den fråga som jag nu ställer. Varför betraktar du dig inte som homosexuell?
- Som nr ett så är visserligen dans en väldigt intim samvaro mellan de två som bildar ett par, men att därifrån alltid sätta ett likhetstecken med en sexuell handling protesterar jag emot. För många är det en möjlig inledning till ett sexuellt umgänge, men det behöver inte betyda det. Sedan så är väl min gestalt av lika stor betydelse. Om det skulle bli en fortsättning så menar jag att den blivit en frukt av den gestalt jag just då befinner mig i, alltså kvinnans, och att det därför, i konsekvensens namn, borde betraktas som en heterosexuell handling, oavsett mitt verkliga kön. Nu är detta resonemang ändå rent hypotetiskt, för i sexuellt avseende känner jag mig mer orienterad mot kvinnor. Men en paradox blir då att om jag, klädd så här, skulle hamna i säng med en annan kvinna så borde jag betraktas som lesbisk. Det är verkligen inte lätt att hålla ordning på alla möjligheter och vinklingar, utan jag föredrar att bara försöka vara mig själv och spela med, lite på fri hand och inte med noter, så att säga. Hoppas ni förstår vad jag menar.
- Jodå, jag kan både se ditt dilemma, och förstå ditt resonemang. Att frågan över huvud taget dyker upp beror väl just på att vi är så fastlåsta i våra positioner som män och kvinnor. Alla avvikelser noteras omedelbart och diskuteras ingående. Vi har nog en lång bit kvar innan vi är lika frigjorda som vi ofta låter påskina. Vi måste ju också inse att det finns en annan sida av det hela också. Så länge som du, i princip, själv är inblandad, så får vi andra på något sätt acceptera din önskan och ”stå ut” med att du är klädd som du är. Om man inte gillar dig och det sätt du visar dig på så kan man alltid blunda, se åt ett annat håll eller kanske gå från platsen. Men ibland så kan säkert din närvaro kännas mer påträngande och definitiv, och då måste man också börja räkna och kalkylera med den andres olika sätt att reagera. Situationer jag tänker på kan vara damrum, omklädningsrum etc, eller för att anknyta till det vi just diskuterat, du blir uppbjuden till dans. Vet kavaljeren om det rätta förhållandet är det helt säkert inga problem, inte heller om dansen genomförs utan att kavaljeren anat något, utan problemet är väl om saken kommer till sin spets under dansen och det blir en felaktig respons på upptäckten. Har du tänkt något på sådana här saker?
- Många gånger. Viss kan det vara en balansgång på slak lina, men är jag bara mig själv och trygg i min roll, så verkar det som om omgivningen har det lättare att acceptera mig. Hittills har jag aldrig haft problem på damrummen tex. Omklädningsrum är kanske lite mer känsliga, men jag tror inte det är en omöjlighet. Det jag är mest rädd för är just det du beskrev sist. En förtrolig situation som sedan utvecklar sig på helt fel sätt. Jag har varken recept eller möjlighet att diagnostisera tillståndet i förväg, och jag har heller ingen lust att låta den här osäkerhetsfaktorn styra hela mitt beteende. Jag måste helt enkelt lita på mina instinkter och känna av läget.
- Nej, jag tycker heller inte att du skall förändra ditt beteende, men visst måste det kännas osäkert att leva under den pressen?
- Jag tänker inte så mycket på det. Efter ett tag så lär man sig att hantera den situationen likväl som man klarar att köra bil i rusningstrafik. Även då måste man lita på sina medmänniskor, men ändå vara beredd på att allt kan hända. Och precis som i trafiken så smittar osäkerhet av sig till omgivningen och situationen kan bli både olidlig och påfrestande. Lyckas du hålla huvudet kallt så fungerar det mesta även i en normalt sett omöjlig situation.
Brian var precis på väg att kommentera det hela när Stan reste på sig och förkunnade att middagen nu var till ända och bad oss att följa med honom ut på terrassen för att där invänta 12-slaget som nu bara var minuterna borta. Han behövde inte be oss två gånger utan herrarna flög upp som om de hade fått häftstift i rumpan, och artigt drog ut våra stolar. I armkrok gick vi mot utgången där ett välfyllt bord med champagne stod uppdukat. Stan själv såg till att var och en försåg sig med den porlande drycken och väl ute på terrassen höll vi oss parvis, men samlades i mindre klungor. Jag förde Brian bort mot Barbro för att dela några ord med henne. Mamma anslöt med sin kavaljer, och de sista minuterna fram till tolvslaget småpratade vi kring middagen som varit och eventuella förväntningar på det nya året.
Stan själv saluterade att ett nytt år inletts och höjde sitt glas mot oss andra. Vi var inte sena att efterkomma hans önskan och vände oss också mot varandra för att gemensamt döpa det nya året. Vi hann inte ens dricka klart den första klunken innan en ordentlig smäll fick oss att hoppa till och strax lystes himlen upp av den ena fyrverkeripjäsen efter den andra. Vi stod lite dolda bakom både människor och ett antal mindre trän, så jag tog Brian hurtfriskt i handen och drog iväg honom mot en bättre utkikspunkt. När vi kom fram ställde han sig bakom mig och slog sina armar om mig bakifrån och gav mig en vänskaplig kram. Tiondelen senare så kändes det som om han tänkte ta bort armarna igen, för trycket lättade något, men sedan kom återigen en fast omfamning som inte kunde betyda annat än att han tänkte behålla greppet. Det snurrade till lite i mitt huvud, säkert en kombination av både dryck och spänning, så jag fattade tag i hans händer och höll dom kvar mot min kropp samtidigt som jag lutade huvudet bakåt och gav honom en lätt kyss på kinden. Han log glatt tillbaka mot mig, och sedan stod vi där, tätt hopslingrade och njöt av skådespelet.
Jag har ingen aning om Brian bara var ute efter att testa mig och mina egna konstateranden eller om han totalt glömt bort vem jag faktiskt var. Det enda jag brydde mig om var att det kändes oerhört skönt att stå där med hans kraftiga händer vilande mot min mage. En pirrande känsla spreds inom min kropp som jag aldrig känt tidigare och när fyrverkeriet sakta klingade av snurrade jag runt i hans famn och greppade tag runt hans midja. Vi stod nu ansikte mot ansikte, och det enda jag behövde göra var att böja huvudet lätt bakåt och sära på mina läppar för att han skulle möta mig i en kyss som först började lite trevande men som sedan blev intensivare och intensivare. Jag kände hur jag, både bokstavligt och bildligt, lättade från marken när han helt sonika lyfte upp mig och jag svävade runt som i fria rymden.
Jag vet inte hur länge vi kysstes, men efter ett tag så måste vi båda hämta andan. Lite generat tittade vi på varandra, och i bådas blickar fanns stora mått av både tillfredsställelse och osäkerhet om vad detta egentligen betydde. Utan att ett ord utväxlades så enades vi dock att åter låta saker och ting ha sin gilla gång, så med en lätt kyss som bekräftelse gled vi ur varandras grepp, men våra händer sökte sig till varandras när vi sakta drog oss tillbaka upp på terrassen och de övriga som sökte sig in mot husets värme. Smäktande toner mötte oss och Brian drog tveklöst med mig åt det håll ljudet kom från. På vägen in hamnade jag åter i närheten av Barbro, och hon log det där alldeles speciella leendet som både visade att hon förstått vad som skett och önskade mig lycka till.
Utan minsta tvekan, han frågade mig inte ens om lov, drog Brian iväg med oss ut på dansgolvet. Jag hann upptäcka att det faktiskt var levande musik, ett kapell på säkert 5 personer som spelade, och öppningslåten hade jag inga svårigheter att känna igen. Om det var för vår skull eller om det verkligen var så att låten hade denna enorma spridning låter jag vara osagt, men ”A happy new year” av ABBA fyllde i alla fall våra öron. Brian släppte inte taget om mig under flera låtar, men å andra sidan så såg vi att det var ungefär detsamma med de övriga. Först efter ett antal danser drog vi oss bort från golvet, med den omedelbara konsekvensen att David stod där och väntade på sin tur. Han var emellertid något artigare än Brian och frågade om lov, och med en lätt nigning tackade jag ja och följde med honom.
Ett slitet uttryck brukar vara "sedan varade dansen natten lång", men det var precis vad den var också. Ingen av gästerna, vare sig ung eller gammal, gjorde någon brådska, utan stannade kvar och fröjdade sig. Dansen blev därför både livlig och varierande och stämningen var hela tiden suverän. Även här hölls sig alla efter konventionerna och det var uteslutande herrarna som bjöd upp. Men de såg noga till att variera sina val av partners och när både åldrar och stilar var så blandade som på denna fest fick jag vara beredd på alla sorters danser. Varken latinska rytmer, valser, foxtrot eller tom discomusik var främmande för orkestern och även om jag ibland hamnade i lite konstiga kombinationer av kavaljer och musik så hade alla ett leende på läpparna och gjorde så gott man kunde.
När festen väl började mattas av ömmade mina fötter kraftigt, men inte undra på det. Jag hade gått, stått och dansat i dessa höga klackar i nästan 12 timmar i sträck. Jag var dock inte den enda som hade detta symtom. De flesta kvinnor satt och lite diskret masserade sina ömmande anklar. Stan vandrade runt, precis som han gjort under hela festen, och pratade vänligt med alla. När han kom till oss tre så meddelade han att bilen fanns redo att föra oss tillbaka till hotellet, närhelst vi önskade. Vi tackade omedelbart ja till hans erbjudande och även framförde vårt stora tack för den upplevelse denna nyårsafton varit för oss. Han log sedan lite generat när vi även accentuerade vårt tack med både kramar och kyssar, några även mitt på munnen. Även Eliza fick också sin rättmätiga del av vårt tack. Det kändes lite konstigt att sedan sätta sig i bilen och åka tillbaka. Inom oss kändes kvällen som något mycket speciell och något vi förmodligen aldrig skulle få tillfället att uppleva igen. Det kändes också tråkigt att lämna Stan, Eliza och de övriga. Hur gästvänliga de än varit och med övertygelse sagt att vi var välkomna åter så anade vi nog att det skulle dröja länge, eller kanske aldrig, innan vi skulle mötas igen.
Det kändes som jag bara sovit i några minuter när jag åter slog upp ögonen, men klockan berättade något annat. Envist påstod klockan att hon var närmare 4 på eftermiddagen men inte heller syster Barbro i sängen bredvid gjorde några ansträngningar att röra på sig. Det var nog bara min oförmåga att ligga kvar som fick henne att sträcka ut sina ömmande ben ur täckets skyddande hölje och bedjande sluddrade fram
- Syrran, kan du inte massera mina vader innan dom blir helt stela. Just nu känns dom mer som träpåkar än som de välsvarvade spiror jag är van vid.
- Skryt lagom, dina är väl inte mer välsvarvade än mina, svarade jag med tydlig självironi. Förresten så behöver nog jag samma behandling själv.
- Jaså! Verkligen! Jag hade för mig att du alltid skrutit med att du klarar av alla fysiska aktiviteter utan problem, men jag kanske har hört fel?
- Problem och problem, alla idrottare behöver lite massage då och då. Det gäller ju att hålla musklerna mjuka och spänstiga.
- Jag förstår nog. Ändå kul att få retas lite med lillsyrran. Det var så länge sedan jag hade den chansen. Men Johanna, skulle vi inte kunna göra gemensam sak och gå ner till gymmet och se om vi inte kan mjuka upp oss och våra leder lite?
- Låter inte helt fel. Skall jag gå och väcka mamma?
- Skulle inte tro att hon hänger med, men vi måste ändå säga till henne, så gå du.
Mycket riktigt så ville mamma hellre ta det lugnt här på rummet, men tyckte vi gjorde rätt i att ge oss iväg till gymmet. En stunds letande efter lämpliga träningskläder följde innan vi trippade iväg i korridoren och tvärs över gården till den glasförsedda byggnaden som innehöll gymmet. På långt håll hörde vi det rytmiska dunkandet från högtalarna och en entonig röst som ropade ut instruktioner. Konstigt nog så var ljudnivån lägre i den intilliggande receptionen. En lång smal och vältrimmad kvinna hälsade oss välkomna och gav oss en snabb orientering om vilka aktiviteter som fanns. Hon tittade också lite tveksamt på vår i hast komponerade träningsklädsel innan hon föreslog
- Vi hyr gärna ut kläder om damerna så önskar. Vi har alltid det senaste och det kostar bara 2$ per del. Jag skulle föreslå ett par tights och en leotard.
- Utan att invänta något svar från oss synade hon oss hastigt och gick bort mot ett ställ. Snabbt valde hon ut några saker och kom tillbaka med några skrynkliga tygstycken i regnbågens alla färger.
- De här skall passa er utmärkt. Ha en trevlig stund och om ni vill så börjar ett nytt aerobicpass om 20 minuter. Ni hinner lagom mjuka upp er innan. Jag kan verkligen rekommendera ett deltagande.
Vi tog lite tveksamt emot våra tygstycken. De såg mer ut att passa en späd tonåring än två välväxta damer. Med ett leende försäkrade hon att de var i vår storlek, och när några sedlar bytt ägare visade hon oss vänligt var damernas omklädningsrum låg. Med lite avvaktande steg föll jag in bakom Barbro och lät henne ta täten. Det här var ju ytterligare en så mytomspunnen plats jag var på väg emot och jag var både lite undrande och fundersam över vad som skulle möta mig bakom den enkla dörren som var sista hindret innan inträdet i den nakna sanningen.
Som så många gånger tidigare så blev det ett antiklimax. Rader av skåp i många olika vinklar gjorde att man ändå befann sig i avskildhet. Det enda jag hann se var en ganska bred och naken rumpa som vaggade iväg mot ett duschrum strax bakom oss. Jag kunde därför, tillfälligt i alla fall, slappna av och ägna mig åt att få på mig mina kläder. I min iver att inte exponera min egen nakenhet för länge så åkte leotarden på först till Barbros oförställda glädje. Skrattande påpekade hon att tightsen skulle på först och leotarden sedan, det hade hon sett i hälsomagasinen. Jag hade inget annat val än att ta av mig allt igen och börja om från början. Till vår stora förvåning så passade våra dräkter oss helt perfekt. Materialet var tydligen väldigt elastiskt och var dessutom både bekväma och sköna att bära. Våra former syntes dock tydligt, och det var väl med en viss tvekan som jag såg mig själv i spegeln på väg ut till träningslokalen.
Vi vandrade runt lite och studerade de olika redskapen och träningsmöjligheterna som fanns. Lite här och där fanns gymmets vältrimmade personal på plats för att hjälpa oss ovana. Vi blev snart infångade av en ung muskelknutte som på bred amerikanska gav oss lite tips på maskiner som skulle kunna lindra våra besvär. Lite valhänt gav vi oss i kast med övningarna och kunde ganska snart konstatera att det kändes skönt i vår nu lite mindre stela knölpåkar. Minuterna rann iväg och snart blev vi uppmanade att ansluta oss till andra intresserade i den stora hallen för ett lättare aerobicspass.
Lättare!? Den unga vältrimmade tjejen i liknande kläder som vi satte upp ett högt tempo och lockade omedelbart fram svettdropparna på oss. Skulle jag inte fullständigt rinna bort innanför det elastiska skalet så gällde det att börja maska och anpassa takt och tempo till mina egna förutsättningar. Ett snabbt ögonkast runt lokalen sade mig att jag inte var ensam i min belägenhet, utan tvärtom så verkade de flesta ha tappat rytmen. Detta förhållande uppmärksammades också av vår ledare, som också rättade till sitt misstag och anpassade nu tempot på ett bättre sätt.
När vi åter började jobba synkront med varandra kändes det bättre och vi hängde med riktigt bra i svängarna. Utan att behöva maska så kunde jag ändå slappna av och börja se mig omkring och studera mina medsystrar. Jag blev rätt mycket lugnare efter den besiktningen. Jag behövde inte alls skämmas för mina former. Visst fanns det mer kvinnliga former runt mig, nästan för mycket på sina håll om jag nu skall uttrycka mig milt. Det var verkligen kontrasternas värld. Antingen var det överflödet som visades upp, eller så var det fullständigt perfekt hållna kroppar. Men inte ens de "perfekta" visade upp några speciella kvinnliga former. Nästan tvärtom faktiskt. De vältrimmade kropparna var så trimmade att alla former liksom bara försvann. Avsaknaden av vanliga "normala" kvinnor var påfallande, men gjorde samtidigt min vistelse där mindre uppseendeväckande.
Helt plötsligt var bara passet över. Lite undrande tittade Barbro och jag på varandra och undrade vad vi skulle göra nu. Just när det började fungera så var allt över. Vi hade dock ingen lust att bara cirkla runt i en dryg halvtimme innan nästa pass, så vi bestämde oss för att avbryta och ge oss tillbaka till rummet för en välbehövlig dusch. På väg mot omklädningsrummet passerade vi en av de gigantiska speglar som fanns här och där. Som blixten från klar himmel slog det mig att jag nog skulle bli tvungen att ta duschen här nere och inte uppe på rummet. Under passet hade jag totalt glömt bort att kläderna vi hade på oss inte var våra utan bara förhyrda. Hon i receptionen skulle med all sannolikhet inte acceptera att vi lämnade lokalen med kläderna på.
Barbro stannade upp och vände sig frågande mot mig efter att hon sett hur mitt minspel förändrats under en kort sekund strax innan. Hon hade tydligen en fråga på sina läppar när samma sak uppenbarligen också slog henne. Med ett brett leende tog hon tag i mig och ledde mig mot omklädningsrummet samtidigt som hon viskade i mitt öra
- Har man gett sig in i leken, så får man leken tåla
Efter ytterligare en blick mot mig svarade hon morskt
- Kom an nu, det här klarar du, lillsyrran. Vad kan hända nu, du har ju mig med dig, din storasyster.
Småskrattandes gick vi i armkrok in genom svängdörrarna till vårt omklädningsrum.
Att skala av sig kläderna var inga problem, vi var ganska ensamma i vår "korridor" och hon som bytte om lite längre bort var helt koncentrerad på att försöka få in sina former i alldeles för små och åtsittande kläder. Jag svepte om mig en av våra medförda handdukar på samma sätt som Barbro och följde med henne bort mot duscharna. Även nu passerade vi en spegel, och jag log brett när jag såg det två vita ränderna från min bikinitopp avteckna sig ovanför kanten på handduken. Med lite tur så skulle nog det här gå vägen. Vem skulle misstänka, hur okvinnligt utseende jag än hade, att jag var en kille som gjort sig besväret att sola med BH bara för att sedan kunna smita in på damernas och smygtitta? För att bättra på oddsen så lossade jag lite på handduken så att mer av min solbrända rygg syntes. Bakifrån så var det nu inte minsta tvekan om att jag borde vara det jag utgav mig för att vara.
Det verkade som om mitt antagande skulle stämma. Ingen lade någon särskild notis om oss. Några vänliga leenden och ursäkter om vi råkade stöta mot varandra i den relativa trängsel som rådde därinne var ungefär allt som hände. När det blev min tur vände jag helt enkelt ryggen till och släppte lös handduken innan jag klev in i duschkabinen. Väl därinne så var jag i total ensamhet, även om diffusa skuggbilder av människokroppar syntes genom de mjölkfärgade glasrutorna. När jag duschat klart hade jag bara att greppa handduken och svepa om den igen innan jag lämnade över kabinen till nästa kvinna på tur. Jag hade heller inga problem att ha alla dessa nakna kvinnor runt om mig. Vi hade ju setts därute i motionshallen och jag kände mig verkligen som en av dom.
Glada och betydligt piggare, trots den fysiska ansträngningen, lämnade vi gymmet och fick de där så vanliga men ändå så uppskattande orden vi blivit så vana vid under dagarna här i Florida
- Have a nice day, and welcome back, girls!
Mamma hade också motionerat, för hon kunde berätta att hon tröttnat på att vänta på oss och tagit sig en simtur i poolen. Där hade hon kommit i samspråk med en annan dam som tipsat om något shoppingcenter i närheten som tydligen hade en jätterea. Något som hon ansåg att vi bara måste utnyttja. Först var vi undrande om det överhuvud taget var någon ide, så här sent på dagen, men mamma hade genast kontrat med att de flesta butiker skulle ha öppet till 22, några hela natten. Mer behövde vi inte veta innan vi letade upp lämpliga munderingar att ha på oss. Det gällde att lätta, smidiga, gärna lite åtsmitande, kläder så att det gick att prova i butiken. Köerna till provhytterna skulle förmodligen vara gigantiska och ytterst tidsödande. Efter att ha valt och vrakat en liten stund så blev mitt val ett linne och kort kjol. Under hade jag valt mina präktigaste sloggitrosor och en BH som visserligen hade lite spetsar, men ändå var ganska så modest. Egentligen var det väl bara benskydd och hjälm som saknades. Våra plånböcker kändes mer än välfyllda så kom bara de rätta sakerna i vägen för oss så skulle inte dom hindra att en del troféer skulle byta ägare och så småningom hamna på en helt annan kontinent.
Skyddsutrustningen skulle nog ha behövts, för det kryllade av människor på shoppingcentret. Unga eller gamla, fula eller snygga spelade nu ingen roll, utan alla irrade runt för att göra sitt fynd. Och bara kvinnor så långt ögat nådde. Skulle man döma av antalet här så var nog 120% av Miamis befolkning kvinnor. Minst!
Lite konfunderade över vart vi skulle ta vägen stannade vi till en bit in i centret. Det här var det största komplexet av affärer jag någonsin upplevt. I tre våningar upp klängde sig butikerna längs den öppna innegården. På en karta såg vi att det fanns många gångar i olika riktningar och ett antal torgliknande platser här och där. Villrådigheten höll på att helt paralysera oss när rearäven nr 1, mamma, tog kommandot och släpade iväg med oss. Senare fick vi veta att hennes enkla logik var att åt det håll människorna rörde sig, där fanns också fynden. Vi sveptes därför in i den malström av människor som svepte runt och förde oss från butik till butik.
Våra förutsägelser om provrummen visade sig också riktiga. Fler än vi hade också räknat ut det och var ungefär lika utrustade som vi och oblygt provade kläderna i denna så helt uppenbart kvinnliga miljön. Om provhytterna var fåtaliga så var kassorna desto fler. Inte någonstans behövde vi köa någon längre stund för att få betala. Våra pengar var de alltid måna om att snabbt få besittning över, och så mycket som vi spenderade så var vi väl värda alla de trevliga leenden som mötte oss överallt. Främsta fynden gjorde jag på skofronten men även bland härligt tjusiga tröjor och eleganta dräkter. I mina kassar samlades en mindre garderob som kunde ha gjort vilken normal kvinna som helst välekiperad för lång tid framöver. En helt ny resväska blev jag också tvungen att investera i för att kunna få med mig allt hem. Turerna ut till bilen blev många för att avlasta våra schimpansarmar.
Trots alla inköp så var ändå inte plånböckerna tömda. Det var verkligen en riktig rea. Kanonpriser helt enkelt. Jag lyckades också fynda bland billigare smycken innan jag råkade på dagens riktiga höjdarbutik för mig, ett perukmakeri. Förhållandevis få hade hittat in till dom, trots deras präktiga erbjudanden, så jag kunde verkligen både få hjälp och i, relativt sett, lugn och ro kunna välja och vraka. Både mamma och Barbro tyckte det var skönt att stanna upp en stund så de slog sig ner i en soffa och lät mig paradera fram och åter i alla olika peruker som personalen vänligt plockade fram.
Vi hade både en rolig och lättsam stund med massor av stilbyten inför deras ögon. Några lockade fram rena gapskratten, andra fick klart godkännande nickar. Sakta men säkert sållades agnarna från vetet och slutresultatet blev att jag lämnade butiken med inte mindre än tre nya peruker i olika modeller och färger. Barbro blev så avundsjuk på mina möjligheter att byta stil genom olika val av peruker, att hon snart gav sig i kast med att välja ut någon åt sig själv. Den enda som höll hårt i plånboken, åtminstone här, var mamma som envist hävdade att hon trivdes bäst i sitt eget hår.
Det var nog tur att de flesta butikerna stängde kl 22, för annars hade vi nog varit kvar där än. Vi hade både haft det roligt och tyckte samtidigt att vi kommit billigt undan i förhållande till varornas normala värde. Sedan att vi nog aldrig ens skulle ha reflekterat över att köpa någon av dessa varor till dess ordinarie pris bekymrade oss mindre. Vi hade ändå avgått som "segrare" och väl visat att svenskt stål biter lika bra på amerikanska reor som hemma i gamla svedala. Det hade säkert varit ett par tre situationer där det nästan blivit kamp om den sista hägrande varan, men vi hade inte blivit lottlösa.
Vårt lägenhet såg mer ut som en mindre boutique än en hotellägenhet när vi brett ut alla våra fynd för närmare inspektion. Det var tur att vi höll sängarna fria, för annars hade nog vi fått sova på stående fot den natten. Nu kunde vi klämma ner oss i sängarna och få lite välbehövlig vila. Morgonen därpå fortsatte inspektionen och det blev faktiskt mer än ett plagg som bytte ägare under den påföljande mannekängvisningen. Några köp kände vi väl också tveksamhet inför, men vi ryckte mest på axlarna åt det och njöt desto mer av de riktiga pärlor som vi verkligen lyckats erövra. Bland annat så fann Barbro och jag ett par snygga bikinis som vi nu tänkte inviga. Mamma kände inte för att gå ner till stranden, så vi valde att pröva hotellets pool i stället.
Poolen var bättre än vi hade trott. Den var inte bara rak och fyrkantig, utan svängde lite här och där och med ett varierat djup. I en ända fanns även en grotta som man bara kunde komma till om man simmade genom ett vattenfall. Valet var inte så dumt, för efter en stund märkte vi hur palmerna svajade i den tilltagande vinden, medan vi lugnt kunde simma vidare och även sola i lä mellan husen. Vi passade på att njuta av den värmen som ändå fanns där. Prognoserna inför de kommande dagarna var inte alltför ljusa, och dessutom så började vår semester att ta slut. Hur overkligt det än kändes så var det bara ett nyktert konstaterande att vårt floridaäventyr nu snart var till ända och vi försökte verkligen utnyttja tiden på bästa sätt.
Kvällarna blev märkbart svalare, så vi fick stor nytta av våra inköp redan här på plats. Sittandes på rummet blev vi dock inte även om extravaganternas tid nu var förbi. I stället så letade vi upp väl så trevliga arrangemang, tex så hade några museer kvällskonserter i sina lokaler till mer än överkomliga priser. Vi promenerade också, både i Miami Beach och inne i stan, och slank in på små mysiga barer. Trots att vi gjorde mycket de sista dagarna så höll vi ändå ett lägre tempo och det kändes både skönt och avkopplande. Många och långa stunder satt vi bara på något trevligt ställe och pladdrade på i största allmänhet. Skrattet fanns aldrig långt borta och vi kunde driva med varandras egenheter i mycket stor utsträckning. Det kändes därför väldigt naturligt när Barbro frågade mig
- Vad händer egentligen med Johanna efter den här semestern? Jag menar du har ju verkligen fått och tagit alla chanser som har erbjudits till upplevelser och nu skall du snart återvända till ett ”normalt” liv hemma i Sverige. Jag kommer ju att tycka att omställningen blir stor och för dig borde den ju bli än större.
-
Jag har nog funderat lite kring det här, men inte
hittat några svar. Jag funderar inte enbart på hur det skall bli att komma
tillbaka, utan även också på vilken plats Johanna kommer att ta framöver. På
något sätt så har Johanna blivit mer ”offentlig” nu. Det finns liksom inga
egentliga skäl till att låta henne stå i bakgrunden. Med det så menar jag inte
att jag skulle bli Johanna på ”heltid” utan bara att mina tidigare skäl till
att vara lite diskret med hennes existens fått en annan dimension nu när ni vet
om henne. Jag kommer förmodligen att anpassa min gestalt mer efter mitt behov
för stunden än att som nu mer eller mindre planera hennes framträdande för lång
tid framåt. Den friheten kommer jag säkert att njuta av.
På ett annat sätt har jag blivit mer begränsad. Som du själv konstaterade så är
det inte samma person som kommer hem som åkte iväg. Mina erfarenheter av livet
i en kvinnlig gestalt har ökat dramatiskt och denna erfarenhet har satt sina
spår, rent visuellt, på min kropp. Att gå med bar överkropp som kille är inte
att tänka på under lång tid framöver. Nu kanske inte det är något som
egentligen begränsar min frihet, men det är ändå något jag måste tänka på.
- Du rör dig ju också annorlunda. Säkert beroende på att du nästan uteslutande gått i skor med ganska så höga klackar. Kanske inte andra tänker på det, men jag har noterat ditt förändrade rörelseschema, fyllde mamma i.
- Ja, det är många saker som förändrats för mig. Även inom mig så har stora saker skett. Kanske har det sett ut som om jag varit ”världsvan” i min roll, men det har varit många tillfällen då jag undrat vad jag gav mig in på när jag åkte iväg med er. Inte att jag någonsin tvekade eller att ni inte uppfört er och stöttat mig tillräckligt, utan mer en inneboende känsla att jag varit ute på djupt vatten. Speciellt nervös var jag nog på gymmet, men även det gick ju förvånansvärt bra.
- Jag märkte då varken att du var nervös eller att någon annan reagerade konstigt. Tvärtom så verkar ju det som om man bara ”sköter sig” och uppträder normalt så har andra ingen anledning till att fundera över att det finns en katt bland hermelinerna. Du har ju själv påpekat vikten av att uppträda naturligt och inte dra en massa förhastade slutsatser. Jag tycker dom här två veckorna verkligen har visat hur riktigt du resonerat.
- Jag förvånas också över min egen reaktion, fortsatte mamma. Det känns så naturligt att umgås med dig. Jag har faktiskt funderat på hur det kommer att kännas att möta Johan ….
-
Ursäkta jag bryter, inflikade Barbro. Är det egentligen
någon skillnad? Jag har ställt samma fråga och kommit till den enda rätta
slutsatsen som jag ser det. Egentligen handlar det varken om Johan eller
Johanna utan om den person som finns innanför. Gillar vi Johan så kommer vi att
gilla Johanna och omvänt. Många gånger så kanske vi gör världen mer komplicerad
än vad den behöver vara. Jag förstår helt och hållet din tanke, men den har nog
mer sin förklaring i vår ovana att se två gestalter i en och samma individ. Vi
har tränats från barnsben att män är män och kvinnor kvinnor. Skulle någon inte
passa in i den ramen så är det inte vi som kan tänka oss att förändra vår
världsbild, utan det är verkligheten som får anpassa sig till vårt synsätt. Jag
tror att det är det här medärvda beteendet som gör att vi ställer sådana frågor
som både du och jag ställt till oss själva. Istället borde vi se igenom fasaden
och upptäcka att den person som sitter här med oss nu är Johan. Rakt igenom
samma Johan, med alla sina fel och brister och givetvis även fördelar.
Det här går ju också i linje med Johans egna iakttagelser att allt känns
naturligt. Allt det här kvinnliga som Johanna visat upp för oss, och som säkert
bidragit till våra funderingar vem du egentligen är, har säkerligen funnits
hela tiden inom Johan. Vi har bara inte sett det tidigare, eller valt att inte
se det. Nu, iförd klänning och alla andra kvinnliga attribut, så kan vi inte
längre blunda för sanningen. Den är alldeles för påtaglig nu. Vi kommer säkert
också att lägga märke till nya detaljer och attityder som vi kommer att hänföra
till dessa veckors intensiva kvinnliga fostran, men jag undrar om det är rätt.
Kan det istället vara så att det är jag och mamma som förändrats? Att det är vi
som börjat rucka på vår världsbild och därmed tillåter oss att vara mer lyhörda
än tidigare och därigenom ser och observerar andra saker än tidigare?
- Alla har vi nog förändrats, var och en på sitt sätt, fortsatte mamma. Synd bara att det är så få som kunnat vara med oss och känna samma sak som vi känt. Det skulle definitivt ha förändrat mycket när vi väl kommer hem. Jag tänker på det ofrånkomliga att vi pratar med andra om dom här veckorna, kanske visar bilder och så. Hur mycket kommer/kan vi berätta? Hur skall vi svara på frågor om vem den söta tjejen bredvid mig och Barbro är? Hur skall frågor varför Johan aldrig syns på bild besvaras?
- Du ställer en massa intelligenta frågor, svarade jag, och svaren blir tyvärr inte lika intelligenta. Det finns nog inget bra sätt som vi kan enas om, utan det får bli situationen för stunden som får avgöra. Ett tror jag dock att vi skall vara överens om. Vi kan inte ljuga! Många gånger så kan man välja att inte säga allt. Folk kanske varken undrar eller har synpunkter, och då kan det vara dumt att lägga orden i mun på dom. Däremot så gör vi oss själva en björntjänst om vi far med osanning. Förr eller senare slår den tillbaka och då är det vi som är dom största förlorarna.
- Det tycker jag låter som en bra utgångspunkt. Märker vi att folk undrar så berättar vi. Det kommer säkert att höjas ett och annat ögonbryn, men hellre det än att vi försökt föra dom bakom ljuset. Håller också med om att vi inte precis behöver ställa oss på torget och basunera ut om vår vistelse här. Som människor är vi tydligen utrustade med gigantiska skygglappar. Nu, med facit i hand, så inser jag ju att jag borde ha kunnat ställa diagnosen ”transvestit” på dig långt, långt tidigare än vad som nu varit fallet. Mina skygglappar har helt klart hindrat mig från att se det uppenbara.
- Du är inte ensam uppe på den piedestalen, kommenterade mamma lite självironiskt. Men vi skall inte gråta över tider som flytt utan istället göra dagen så bra som möjligt. Bara genom att vi är så här eniga gör att jag inte har den minsta oro inför alla frågor. Vi vet ju var vi har varandra, det är det viktigaste.
Ett hiskeligt åskväder drog förbi hotellet samtidigt med att vi gjorde oss färdiga att åka ut till flygplatsen. Det var ett imponerande skådespel som pågick inför våra ögon. Det var vädrets egen symfoniorkester som nu spelade upp på samtliga sina instrument. Regnet smattrade likt trumpeter, träden bildade stråksektionen och blixt och dunder kom från slagverken. Tillsammans bildade de en symfoni som inte kan beskrivas, bara upplevas. I all sin obarmhärtighet och våldsamma framfart så njöt vi ändå av föreställningen. Personalen på hotellet tog också allt med ro och försäkrade oss om att det strax var över, vilket vi hade starka tvivelsmål inför.
Lika plötsligt som det börjat, lika plötsligt upphörde regnet, drog iväg och överlät scenen till andra aktörer. Gatorna började åter fyllas av liv och några bilar med ”saftblandarna” i full aktion for runt för att inspektera omgivningarna. Lika lugnt som innan förkunnade personalen att vår bil nu snart skulle komma och ta oss ut till flygplatsen. Många goda skratt och kommentarer kring vår volyminösa bagage fälldes innan vi tackade för oss och bänkade oss i taxin. Med bara några kilon som övervikt lyckades vi få med alla väskorna på planet och kunde slå oss ner i baren för en sista drink innan avresan. Vi nickade glatt igenkännande åt flera resenärer som nu samlades kring oss, lika solbrända och välmående som vi säkert också gav intryck av.
På väg ombord på planet så fick vi tag på några svenska dagstidningar, och girigt tog vi till oss av alla rader som stod att läsa. Plötsligt kom vi att tänka på att vi varit som avskurna från vår normala tillvaro under dessa veckor. Ingen kontakt med gamla Sverige eller ens hört några nyheter därifrån. Fanns landet kvar? Vad hade hänt? Samtidigt som det varit en befriande känsla att vara så bortkopplad från allt vardagsbestyr så kändes det nästan lite ansvarslöst att inte vara mer informerad om vad som hänt därhemma. Men vi skakade snart av oss olustkänslan och skrattade gott åt alla trivialiteter som presenterades på nyhetssidorna. Tids nog skulle vi inte märka av den här uppkomna bristen i vår nutidsorientering
Flygresan blev nästan lika händelselös som ditresan, men nu både fick och tog jag kontakt med flera. Vi språkade om allt möjligt, men givetvis så var alla upplevelser det första och viktigaste vi hade att berätta. Några hade redan hämtat ut semesterbilder och kunde illustrera sina äventyr med nytagna bilder. Döm om min förvåning när jag upptäckte mig i kanten av 2 bilder, dels ett från planet och ett i väntan på vårt bagage. Även om jag bara fanns i periferin, så studerade jag ändå bilderna noga. Trots allt så var de tagna utan min vetskap, och borde därför spegla mitt naturliga jag. Jag försökte vara neutral i min analys, och det som slog mig var mitt spända anlete. Tydligen så satte spänningen inför det okända sina spår och jag kunde återigen uppleva de stressande momenten i passkön, knappt två veckor tidigare.
Däremot så stärkte bilderna mig på ett annat sätt. Det var definitivt ingen "strålkastare" riktad mot mig. Jag smälte väl in bland övriga resenärer och det fanns inga blinkande neonljustavlor som förkunnade "kolla in transvestiten" runt mig. Jag log inombords vid tanken att jag säkert fanns med på många fler bilder och att mitt verkliga jag skulle vara en hemlighet för de flesta, trots bilderna.
Hemkomsten till Sverige var nästan lika chockartad som ankomsten till Florida. Kyla, snöstorm och alla andra vanliga vinterfenomen hade inväntat vår ankomst och blommade nu ut. Ovädret gjorde det omöjligt för Barbro och mamma att fortsätta hem till sig, utan vi fick sakta ta oss in mot stan i en ihopsamlad konvoj av taxibilar för att sedan söka skydd i min lägenhet. Jag fick sedan göra ett försök att trotsa stormen och ta mig till kvartersbutiken för att införskaffa det mest nödvändiga. Onekligen trängdes längtansfulla tankar tillbaka till Florida tillsammans med några om vad jag egentligen sysslade med just nu. De kalla vindar som slet och drog i mig och letade sig upp längs mina bara nylonklädda ben och långt upp under kjolen var inte särskilt behagliga. Men tålmodigt stretade jag vidare och uträttade både mina ärenden och tog mig tillbaka i någorlunda acceptabelt skick.
Barbro log åt mig när jag i mitt frusna tillstånd klev innanför dörren. Jag kunde klart utläsa det ironiska i hennes blick "Nu fick du i alla fall känna hur det kan kännas att vara kvinna. Rätt åt dig!" Blicken till trots så gav hon mig en varm systerlig kram och masserade in lite liv i mina stela leder. Sedan förde hon mig in i köket där mamma och Barbro hade inventerat mina förråd och lyckats reda till en mustig och varm soppa. Värmen återvände så sakteliga och itakt med att jag tinade upp så började vi skoja om den bistra verklighet som vi återvänt till. Det var inte utan att vi var benägna att kalla på taxin igen och ta en returresa tillbaka till värmen. Nu blev väl aldrig det ett seriöst alternativ, utan vi insåg att vi nog ändå gillade det omväxlande klimat vi hade här uppe i kalla norden. Men vi enades ändå att vädret uppträdde rätt ohyfsat när den välkomnade oss på detta sätt.
Vi fortsatte att njuta av både minnen och enkel, men inte mindre god, mat. Utanför fönstret verkade stormen mojna något och vindens sus började överröstas av alla snöröjningsfordon som nu försökte återerövra gatorna och göra dom farbara igen. Plötsligt ryckte jag till. Visst var det min dörrklocka som ringde. Lätt förvånad och mycket undrande stegade jag ut i hallen. Innan jag öppnade dörren stannade jag till framför spegeln och rättade till mitt hår och slätade ut en obefintlig rynka på min kjol. Utan ytterligare betänkligheter vände jag på mig och öppnade min dörr. Kyliga vindar från ett utkylt trapphus letade sig snabbt in i hallen och fick mig att huttra till. Huttrade gjorde också den väl inkapslade individ som nyfiket stirrade på mig. Jag var precis beredd på att avvisa den påringande som ytterligare en vilsen själ, när människan i trapphuset virade av några varv på sin halsduk och samtidigt skrattande utbrast
- Skall du inte be mig stiga in? Jag är ju i alla fall din syster.
Förvånat steg jag åt sidan och släppte in Anna. Samtidigt som hon fortsatte att skal av sig sina ytterkläder kom mamma och Barbro också ut i hallen. Plötsligt befann jag mig spelandes andrafiolen och allas intresse var helt riktat mot nykomlingen som trotsat vädrets makter och kommit till oss. Först efter en lång stund så märkte jag att Anna började visa ett större intresse för min enkla person och vände sig till mig
- Nu måste jag bara få se på dig, min lillasyster. Du må tro att jag har varit nyfiken. Hoppas bara att du inte tar illa upp att jag synar dig så här noga, men jag måste bara se dig från alla vinklar och vrår. Det känns faktiskt nästan som när mamma kom hem med dig från BB för ett stort antal år sedan. Även då synades du utan och innan av mig och Barbro. Fast jag måste nog säga att det här tillfället nästan är skojigare. Inte alltid man får en fullvuxen syster levererad så att säga.
- Titta på du, svarade jag roat, jag har blivit rätt van vid att vara ett tittobjekt. Kanske skulle jag skaffa en liten mässingsplatta, gravera in en lämplig text på den och fästa den i pannan.
- Ojdå, var fick du all luft ifrån, inflikade Barbro och knuffade mig lätt i sidan. Jag har nog minsann noterat hur du njutit av all uppmärksamhet. Du är allt en riktig primadonna du. Så försök inte med mig.
Smågnabbandes fortsatte vi och påmanade av mamma flyttade vi in i vardagsrummet. Jag kände mig fullständigt naturlig nu och kunde verkligen slappna av. Anna å sin sida visade aldrig några tecken på nervositet eller andra tveksamheter utan satte genast igång med en kanonad av frågor om våra upplevelser. När vi kom in på våra shoppingturer så föll det på min lott att visa upp inköpen. Varken mamma eller Barbro ville bryta sin packning innan de kom hem så jag fick foga mig i deras begäran. I början så nöjde Anna sig med att jag visade upp mina fynd men snart restes krav på mer korrekta visningar. Jag fick därför agera mannekäng och ilade mellan sovrummet och vardagsrummet för att byta kläder. Snart nog blev detta för tidsödande utan bytena skedde inför öppen ridå och med benäget bistånd av övriga tre närvarande.
Anna var inte blygsam med sina kommentarer och hon häpnade rejält när mitt behåband halkade på sned och visade upp min solbränna i all sin prakt. Hon skakade också hjärtligt på huvudet åt alla äventyr och upplevelser som vi i allmänhet och jag i synnerhet hade varit med om. Hennes besvikelse att hon inte kunde vara med var svår att dölja, och mamma noterade också detta
- Jag går nog och fundera på vad vi skall hitta på åt dig Anna. Så mycket kan jag i alla fall lova att du inte heller skall gå lottlös, men jag förstår ändå dina känslor. Vi hade verkligen en härlig tid och har haft gott om tid att lära känna den här nya personligheten som kommit in i vår familj. Kanske skulle ni två försöka att i alla fall ta er en helg tillsammans, ganska snart vore nog bäst, och riktig lära känna er i dom här nya rollerna. Jag står för kalaset så bekymra er inte för det.
- Mamma vi kan klara oss själva, svarade vi unisont, men tack för omtanken. Varför inte, svarade vi lika unisont och tittade på varandra: Ja! Det bestämmer vi på stående fot.
- Bra, svarade mamma och kramade om oss båda. Visst vet jag att ni klarar er själva, men det skulle glädja mig om jag fick vara med på ett hörn. Att betala för helgen skulle kunna vara det sättet.
- Då skall vi inte missunna dig den glädjen, konstaterade jag och gav mamma en varm kram tillbaka.
Planerna finslipades under en stunds paus i mannekängandet och när sedan Anna tackade för sig och svepte in sig i alla sina ytterkläder för att ge vädret ännu en tuff match, så hade vi gjort upp om vårt möte. Vi tänkte oss en långhelg på något mellansvenskt hotell. Riktigt var hade vi inte bestämt, men vi hade listat upp ett antal lämpliga platser. Nu gällde det bara att undersöka när, och om, vi var välkomna dit.
Nästa förmiddag hade vädret lugnat ner sig så pass att mina påtvungna nattgäster bestämde sig för att ta första bästa tåg hem. Jag följde med dom till tåget och när alla avskedsprocedurer väl tagit sin ända och jag åter stod ensam på perrongen inleddes nästa svåra fas i min acklimatisering till ett mer ”normalt” liv. Det var med tunga steg som jag drog mig hemåt. Lika tungt var det att påbörja avsminkningen och återställande av det som gick att återställa. Det var klart psykiskt påfrestande att notera hur än det ena än det andra beviset från min gestalt de senaste två veckorna sakta förintades. Med sorg i hjärtat och efter stor vånda satte jag saxen i mina långa vackra naglar och kortade av dom till helt andra längder. Mitt vackra nagellack försvann också iväg, men jag kompromissade i alla fall så mycket med mig själv att jag både behöll lacket på tånaglarna och lade nytt ofärgat på fingrarna.
Men den största funderingen hur återvändandet till Johan skulle fungera fick jag ändå när jag tagit av mig peruken och hängt upp den på perukstocken bredvid min sminkspegel. Mot mig i spegelglaset tittade en dyster figur som varken var Johan eller Johanna. Nu var jag väl inte riktigt en objektiv åskådare, men jag fick mer en känsla av att det satt en tunnhårig variant av Johanna på andra sidan än hennes tvillingbror. Hur jag än försökte burra till både frisyr och ögonbryn, så kändes figuren ändå mer feminin än maskulin. På ett sätt var jag lycklig för detta konstaterande, men just nu kändes det bara som en extra börda i den återanpassningsprocess som jag tvingat mig själv till.
Jag var både psykiskt och fysiskt helt slut när jag redan vid niotiden drog mig mot sängen. I en sista ansträngning kom jag ihåg att aktivera väckarklockan innan jag överlämnade mig själv i John Blunds vård. Jag kan inte påstå att jag kände mig speciellt alert när klockan väl ringde och det var först efter en lång intensiv dusch som jag någorlunda kände att kroppen lydde mig. Med stor viljeansträngning så letade jag sedan upp ett antal kläder som skulle kunna passa Johan. Det var snudd på att jag glömt var hans kläder hängde och vad som fanns i hans garderob. Så intensivt och härligt hade tiden varit så det kändes mer som år än bara som två veckor sedan jag hängt undan de kläder som jag nu med stor tvekan började klä på mig. Med tanke på kylan utanför så tillät jag dock Johanna att låna ut några av sina mer vinteranpassade underkläder åt Johan och det kändes skönt att ha dessa kläder närmast kroppen.
Mina arbetskamrater var fulla i sin beundran av mitt härligt bruna ansikte. Deras avundsjuka stod klart att läsa i deras anleten och inte någonstans kunde jag utläsa undrande blickar på hur jag såg ut i övrigt. Jag fick dock hela tiden passa min tunga när frågorna kom vad vi gjort och om vi shoppat något. Någon undrade också hur kul det kunde vara att åka med sin gamla mamma och sin äldre syster på en sådan resa. ”Blev väl bara tantgöra på en sådan resa” som någon uttryckte det. Här gällde det verkligen att balansera på slak lina. Jag försökte hela tiden säga ”sanningen”, men att den inte alltid var fullständigt beskriven fick bli mitt sätt att kompromissa. Samtidigt så for tankar genom mitt huvud att jag skulle ställa mig upp och verkligen beskriva min semester, från ”A-Ö” så att säga, men även om säkert mitt hjärta och psyke skulle ha gillat den attityden, så kändes det ändå som om omgivningen inte riktigt var beredd att hantera den. Jag kände stor osäkerhet hur flera av mina arbetskamrater, och därmed mitt framtida arbetsklimat, skulle reagera. Några kände jag skulle både kunna bära och förvalta denna vetskap, men hur skulle jag bara kunna inviga dom utan att andra skulle ana något och därmed sätta bollen i rörelse?
Dagarna gled iväg och frågorna blev färre. Samtidigt så blev kontakterna intensivare mellan Anna och mig och nästan varje kväll så diskuterade vi ett eller annat per telefon. Vi började närma oss ett önskemål, och det Anna satt i främsta rummet var att besöka Sandviks gård som annonserade om härlig vistelse för både kropp och själ och dessutom i helt kvinnlig miljö. Jag kände spontant för önskemålet men uttryckte samtidigt min oro för just deras fras ”helt kvinnlig miljö”. Jag ville inte ta på mitt ansvar att åka dit på vinst och förlust för att sedan ”bli upptäckt” och avvisad. Det skulle kännas både mer pinsamt och oärligt än att jag för någon vecka sedan passerade olika landsgränser i annan skepnad. Det här kändes moraliskt mycket mer anstötligt och jag ville hålla en snygg ”fasad” mot min omgivning.
Vi såg därför ingen annan råd än att kontakta ledningen, och jag satte mig själv vid telefonen för att ringa. Jag märkte inga höjda ögonbryn att det var en mansröst som beställde och frågade om vad en helgvistelse där innebar och dess kostnader. Tvärtom så verkade det vara mycket vanligt att det var männen som bokade åt sina kvinnor. När jag fått ett bra grepp om utbudet och kände ett ordentligt sug i magtrakten att det här var något jag ville uppleva, så släppte jag ”bomben”
- Hur ställer ni er till att jag är den ena av ”systrarna” som vill komma och besöka er? Jag är nämligen transvestit och går gärna klädd i kvinnokläder.
Jag fullkomligt hörde hur frågan överraskade kvinnan i andra ändan. Men hon var uppenbarligen skolad i att hantera snabbt uppkomna situationer, för det dröjde bara någon tiondel innan hon käckt, men ändå lite neutralt, svarade
- Jag måste nog be att få återkomma till dig. Jag skulle också gärna se om du kunde förse oss med något som visar hur du ser ut som kvinna, och att du normalt rör dig i samhället. Hoppas du inte tar illa upp, men jag har inte bara ditt intresse att beakta, utan i ännu högre grad våra övriga gäster och deras förväntningar på en helt kvinnlig miljö.
- Jag delar helt din uppfattning, det är därför som jag överhuvudtaget för det här samtalet. När det gäller bilder så är jag precis på väg att hämta hem några från en semesterresa som jag gjorde nyligen med min mor och min syster. Jag kan säkert välja något från den och skicka över. Med din tillåtelse så kan jag väl låta bli att märka ut vem jag är. Jag lovar dock att jag är med på alla bilder som jag sänder till dig. Jag är inte ute för att lura dig, Sedan kan väl vi ha en kontakt och förutsättningslöst diskutera vidare.
- Var du på semester med din mor och syster? Nu blir jag riktigt nyfiken på dina kort. Hoppas du ursäktar, men jag tycker det här är lite spännande samtidigt. Jag väntar nog på dina kort innan jag lyssnar runt så att inte fel frön hinner sås och rota sig. Bättre att ha alla ”papper på bordet” direkt när jag frågar övriga i ledningen. Jag ringer dig så snart jag har något. Vet du förresten vilken helg du och din syster skulle komma?
Vi diskuterade några tänkbara datum och efter lite artigt allmänprat så avslutade vi samtalet. Jag kände mig lättad över att det var gjort, och även om svaret fortfarande kunde bli ”nej”, så kändes det ändå som ett stort framsteg för mig. Jag hade verkligen stått för vem jag var och ödmjukt överlämnat beslutet i deras händer. Skulle det bli ett ”ja” så skulle också min närvaro där vara helt officiell och med ledningens fulla stöd.
Samtalet dröjde nästan en hel vecka. Men jag behövde inte sväva i okunnighet länge för Sofia, som vår kontakt på Sandviks gård, gick oblygt rakt på sak.
- Tack för korten! Dom avgjorde saken. Men innan vi kan hälsa dig och din syster välkomna hit så skulle jag vilja träffa dig!
Glatt överraskad mottog jag beskedet och när hon sedan fortsatte att berätta så märkte jag hur uppspelt och full av berättariver hon var
- Jag väntade ju som sagt på korten innan jag bokstavligt talat lade korten på bordet. Jag passade på när vi hade vår ordinarie genomgång. Fina kort förresten. Måste ha varit en härlig resa. Var var ni någonstans förresten?
- Tack! Jo, den var härlig. Vi var i Florida. Lika förväntansfull är jag faktiskt inför helgen hos er!
- Jämföra oss med en resa till Florida! Jo, jag tackar jag. Jo för att återgå till vårt möte så lade jag bara fram korten och sade något i den här stilen…..
- Jag har fått en förfrågan från en av personerna på dom här bilderna om det vore möjligt att få boka en vistelse här hos oss.
Lite förvånade miner märktes runt bordet innan någon tog upp ett av korten och tittade på det flyktigt och sade
- Skojar du med oss? Varför ställer hon frågan överhuvudtaget och skickar med bilder. Vi har väl aldrig gjort någon åtskillnad mellan olika sorters kvinnor. Hit kommer ju det mest skiftande figurer och det är väl inte vår sak att sortera ut vilka vi tror skulle passa. Vem är det av dom förresten?
- Jag vet faktiskt inte, bara att det är en av dom.
- Vet du inte, inflikade en annan. Nu blir jag verkligen nyfiken. Jag ser att du ser lite lurig ut! Varför frågor hon oss överhuvudtaget? Du vet mer än du vill låssas om.
- Jo, det är sant, men jag blev lika förvånad jag när jag fick bilderna. Jag vet faktiskt inte vem det är, men en av dom på bilderna är faktiskt en man och han och hans syster vill boka en helg hos oss.
- En man! Men det är ju otänkbart.
- Vad är det du säger, skulle en av dom här vara en man! Få hit korten så skall vi nog se om vi inte kan lista ut vem. Det här borde ju inte vara svårt. Ni har inte tittat tillräckligt noga på bilderna bara.
- Jag har tittat, och jag har en klar uppfattning om vem det är, men dit jag vill komma med den här ”demonstrationen” är att jag faktiskt behövde tänka till och kontrollera ett antal gånger innan jag var så säker som jag ändå är. Jag håller också med dig helt att min första reaktion var exakt samma som din, men han lät både ärlig och trevlig i telefon så jag tror inte att han ger sig ut för att vara kvinna bara för att nästla sig in här. Då skulle han aldrig ha ställt frågan. När jag sedan fick bilderna så klarnade bilden betydligt.
- Så du tycker att vi skall acceptera han och hans syster som gäster?
- Jag lutar åt det hållet, ja. Samtidigt så vill jag ändå på något sätt gardera oss. Jag tror inte bilderna är fejkade, utan dom ser hur äkta ut som helst. De skall vara från en semesterresa han nyligen gjort med sin mor och syster. Min tveksamhet handlar mer om att bilderna kanske inte ger en rättvisande bild. Men samtidigt så skulle det kunna innebära att han ser än bättre ut i verkligheten, för jag tycker alltid att jag blir sämre på bild än vad jag brukar uppfatta mig själv.
- Håller med dig i det du säger. Någon slags försäkran borde vi göra. Men jag blir ändå så förvånad. Du menar på fullt allvar att en av dom här i bikini är kille. Känns både konstigt och ofattbart. Var bor han förresten. Vet vi det?
- I Stockholm. Jag har både namn och telefon. Han var inte ett dugg tveksam när han berättade sitt riktiga namn. Kändes ärligt och uppriktigt på något sätt.
- Då har jag ett förslag! Sofie, du som ändå haft kontakt med honom och som åker in till stan oftare än vi andra, kan inte du be att få träffa honom. Säger man förresten ”honom” om en som är klädd i bikini? Nåväl, kan inte du träffa personen i fråga och skaffa dig en uppfattning.
- Bra förslag, men samtidigt så måste vi bestämma oss om vi är positiva till den här begäran. Vi kan inte låta Sofie träffa honom/henne utan att ha lite mer fullmakt från vår sida. Det vore oärligt mot alla och gränsa till sensationshunger från vår sida. Så frågan kvarstår. Är vi beredda att låta honom komma till oss. Givetvis gäller den förutsättningen att han är kvinna både när han kommer och under hela vistelsen här i så fall.
- Som du framlägger det så är jag beredd att tillstyrka
- Jag med, hördes från flera håll
- Då så flickor. Då har vi bestämt att, om förutsättningarna motsvar bilderna här, så har vi ruckat på en av våra mest heliga principer. Att inte låta någon man ta in som gäst här. Jag delar er uppfattning och jag tycker det här känns både riktigt och samtidigt spännande. Vi måste våga för att vinna, det har vi visat många gånger tidigare, och det här är ännu ett exempel på vår frimodighet. Sofie! Kan du åta dig att fullfölja detta?
- Visst, inga problem.
- …….ja, så gick det till. Så min fråga nu är när du kan träffa mig. Jag förmodar att du inte har något emot att vi gör så här, eller….?
- Självklart har jag inget emot det. Tvärtom så misstänkte jag att ni ville träffa mig innan. Känns som en logisk konsekvens av min förfrågan tidigare. Eftersom jag antar att det är mitt kvinnliga jag ni vill se så måste vi nog ta det en kväll. Har du någon dag som passar dig?
- Jag skall till Stockholm både onsdag och torsdag nästa vecka. Passar någon av dom dagarna. Helst onsdag om jag fick välja.
- Onsdag går helt utmärkt. Vad sägs att vi möts utanför Åhlens kl 19 och så går vi någonstans och äter en bit.
- Utanför Åhlens! Mitt bland alla hundratals väntande? Tänk om du får vänta på mig då. Kan inte det bli nervöst för dig då, jag menar stå där bland alla som kanske stirrar eller undrar….
- …Jag förstår vad du tänker på. Så tänkte jag förut, men nu har jag vant mig. Nu bryr jag mig inte om andras blickar, utan försöker bara vara mig själv. Känns mycket skönare så.
- Förlåt mig, det var dumt av mig att säga så. Jag blev bara uppriktigt förvånad av ditt val av mötesplats.
- Det behövs inga ursäkter, jag tar inte illa upp. Tvärtom är det bara bra att du säger rakt ut vad du tycker. Men då ses vi på onsdag då.
- Visst. Vi ses då.
Solen sken och det fullkomligt glittrade om den bländvita snön som omgav den vackra vintervägen. Anna som satt vid ratten tjattrade på samtidigt som hon varsamt och smidigt tog oss fram genom det vackra landskapet. Några harar skuttade över vägen där borta i skogsbrynet och träden bugade majestätiskt emot oss med sina snötyngda grenar. Den snö som plogats upp längs vägen skapade en kanal som slingrade sig framåt. Vi förvånades över att de fortfarande var så vackert vita och inte nedsmutsade som vi var vana vid. Vi kunde heller inte enas om hur länge sedan vi upplevt en så snörik och vacker vinter. Våra sinnen var därför i fullständig harmoni inför ankomsten till hotellet, även om min puls steg lite extra när vi svängde av vägen och passerade skylten som förkunnade att vi nu kommit fram till Sandviks Gård.
Vi följde lydigt skyltarna som förde oss fram till parkeringsplatsen. Vi förvånades över antalet bilar för så stor hade inte gården verkat. När Anna parkerat bilen blev vi sittandes en stund och lät våra blickar fara över omgivningarna. Vi gillade klart det vi såg och på Annas blick kunde jag förstå att vi skulle få oss både långa och härliga promenader dessa dagar. Luften som möttes oss när vi väl öppnade dörren var både kylslagen och härligt frisk. Jag huttrade till lite och rättade snabbt till både kjol och varm jumper som knölat till sig under resan innan jag fångade upp min nyinköpta dunkappa från baksätet och svepte den om mig. Med gemensamma ansträngningar fick vi ur vårt bagage och började gå mot ingången.
Redan på trappan möttes vi av en kvinna som hälsade oss välkomna innan hon skyndade vidare mot en byggnad längre bort. Ett dämpat sorl och lugn bakgrundsmusik strömmade emot oss så snart vi kommit in innanför tamburen och ett antal kvinnor tittade lite diskret nyfiket på oss nyanlända när vi stegade fram mot receptionen. En pigg och glad tjej i 30-årsåldern sken upp och hälsade oss välkomna och bad om våra namn. Jag hann se hur hon hajade till när Anna berättade vilka vi var, och att hennes blickar gärna sökte sig till mig. Men hon uppträdde fullständigt korrekt och beskrev i snabba ordalag de närmast förestående procedurerna. Under tiden som hon höll sin mässa dök ytterligare personer upp bakom henne. Först i ledet var Sofie som genast gick mig till mötes och gav mig en härlig välkomstkram innan hon lite mer neutralt gjorde samma sak med Anna. Nästa kvinna presenterades som Katarina och var ställets VD fick vi veta.
Om denna hälsningsprocedur ingick i ritualerna eller om den var skapad enbart för oss fick vi aldrig veta, men vi kände oss i alla fall vederbörligen välkomnade och, vad vi även kunde utläsa ur deras blickar som flitigt utväxlades, godkända. Vi fick heller aldrig veta om gästerna blev eskorterade till sina rum, men Sofie stannade kvar vid vår sida och styrde sedan oss direkt mot vårt fina dubbelrum. På vägen dit så visade hon på var både matsal och gemensamhetsutrymmena låg. Två mycket viktiga och centrala delar av Sandviks Gård. En annan sådan del var hälsoavdelningen med såväl bastu och simbassäng som diverse utrymmen för andra hälsoaktiviteter. När vi läst listan på vad man kunde göra här så kunde inte vi se något som saknades vad gällde olika skönhetsbehandlingar. Vi undrade lite vilka vi skulle bli utsatta för, för mamma hade envist förklarat att hon skulle beställa åt oss. Sofie kunde också berätta för oss på vägen att så hade skett, och att det på vårt rum fanns ett schema uppsatt med platser och tider angivna. När hon såg våra förvånade miner skrattade hon bara och sade att vi ändå skulle ha gott om tid för fria aktiviteter, ingen stress här inte, men att det fanns inbokade saker. Den första aktiviteten var faktiskt redan om en timme.
Vårt rum var både ljust och andades av en härlig kvinnlighet. Inte så att allt gick i rosa och var nertyngt av ”rysch och pysch”, utan det var sobert och elegant. Enkla men vackra möbler kompletterades med textilier som valts med omsorg. Badrummet var lika enkelt det, men det syntes klart att rummet var designat för kvinnor. Stora speglar och bra belysning med rejäla avställningsytor gjorde utrymmet mycket lämplig för personlig skönhetsvård. Det fanns gott om plats för två att husera här, så ingen trängsel skulle behöva uppstå. Golvet var också uppvärmt och att gå barfota skulle bli rena njutningen. När Sofie visat oss det mesta av rummets olika finesser så lämnade hon oss med en önskan att vi skulle få en härlig vistelse hos dom. Vi tvekade aldrig på att hon menade allvar med det hon sade, utan gav oss omedelbart i kast med att packa upp och sedan studera det schema som låg i varsitt snyggt konvolut på våra nattygsbord. Våra namn stod prydligt ditskrivna med en mycket driven och synnerligen kvinnlig handstil. Personligt och välkomnande.
Vi häpnade verkligen när vi började titta på schemat. Mamma hade verkligen gått bärsärkargång bland alla aktiviteter. Det fanns såväl massage, aromterapi, fotvård, vanlig skönhetsvård och en massa annat som vi knappt hört talas om. Till varje aktivitet fanns tydliga beskrivningar på vad som skulle hända och även lämplig klädsel. Klädsel ja! Det fanns en klart uttalad rekommendation att vi skulle utnyttja de härligt mjuka och sköna morgonrockarna som låg på våra sängar, min i svagt rosa och Annas mintgrön. Under kunde vi ha något lätt och ledigt, anpassat till våra aktiviteter. Här på Sandviks Gård klädde man sig bara ”normalt” till middagen och inför utomhusaktiviteter. Tom till lunchen var det OK att komma i morgonrock. När vi såg att vårt första möte skulle vara med en massös och efterföljande bad valde vi båda att skruda oss i baddräkter.
Jag kunde se att Anna lite nyfiket studerade mig när jag utan minsta tveksamhet letade fram min hela baddräkt och började klä av mig. Hon gjorde likadant och även om vi försökte vara lyhörda för varandras eventuella önskemål om avskildhet så var vi ändå också medvetna om vårt gemensamma behov av att lära känna varandra både innan och utan. Jag hörde också hennes reaktion när jag kommit så långt att jag sträckte händerna bakom min rygg och lossade på behåns knäppning. När jag sedan masserade mina små hudflikar som jag genom ivrigt användande av behå lyckats forma till något bröstliknande kunde hon inte längre hålla tyst
- Du gör ju exakt så som en kvinna gör när hon tar av sig behån. Och du har ju bröst också! Visserligen små, men det är ju ändå bröst. Mina är inte mycket större dom, utropade hon och skyndade på sin avklädning för att kunna visa upp sina.
Likt två tonåringar stod vi sedan och jämförde våra klenoder. Självklart låg jag klart i lä vid den här ingående jämförelsen, men jag kände mig ändå stolt av att överhuvudtaget kunna visa upp något och inte behöva använda mina proteser som också fanns med i bagaget. Anna tittade också undrande mot mitt nakna skrev, men sade inget. Jag å min sida bara log och fiskade upp baddräkten och lät den dölja mina hemligheter. Med en lätt huvudskakning gjorde Anna likadant och ungefär samtidigt drog vi på oss våra morgonrockar och tittade beundrande på våra härligt röda tånaglar. Även om vi befann oss i en helt kvinnlig miljö så ville vi gärna se bra ut och därför trängdes vi vid spegeln i badrummet och fixade till våra läppar innan vi log mot varandra och klev ut i korridoren.
Utan svårigheter hittade vi fram till platsen för vårt första nappatag med aktiviteterna här under helgen. Två pigga tjejer väntade på oss och efter att vi blivit tillfrågade om vi ville ha bänkarna bredvid varandra eller varsitt enskilt rum bestämde vi, utan tvekan, att vi ville vara tillsammans. Vi blev därför ombedda att ta av oss rockarna och lägga upp oss på varsin bänk. De nickade också gillande att vi hade baddräkter på och bad oss bara att lägga oss på mage och hasa ner axelbanden. Vi lydde och jag lade mig bekvämt tillrätta och ordnade till baddräkten. Min massös presenterade sig som Sylvia och satte omedelbart igång med att massera min rygg. Massera förresten. Efter ett tag så verkade det mer övergå till ren misshandel. Jag kunde inte förstå hur den späda varelse som Sylvia ändå var kunde lägga sådan kraft bakom sin knådande. Men det kändes trots allt skönt och den enda möjligheten Anna och jag hade att kommunicera var att utbyta några ögonkast då och då. Båda njöt vi dock av behandlingen och överlät villigt våra kroppar i massösernas vård. Jag vet inte hur länge vi låg där, men plötsligt förkunnade de att passet var slut. Vi fick rekommendationer att slappna av ute i bassängen och dit drog vi oss gärna efter den nödvändiga duschen.
Det var verkligen skönt att sänka ner sig i det varma vattnet. Vi hade också god kontakt med den omgivande naturen genom de stora fönsterpartierna. Lugn musik gjorde också sitt till att vi slappnade av efter den hårda, men säkert nyttiga, behandlingen tidigare. För första gången sedan vi anlände kom vi också i samspråk med några av de övriga gästerna. Det var verkligen en rejäl blandning av både åldrar och olika ursprung. Flera av dom var hitskickade av sina makar, men några hade tagit sig hit helt och hållet av eget initiativ. Hur vi än hamnat här så var det lätt att hitta samtalsämnen och en fri och varm känsla spred sig inom mig. Det verkade som om kvinnor i allmänhet lättare hittade samtalsämnen i sina kontakter med andra. En vanlig öppningsreplik var om jag hade barn etc. Att svaret blev ”nej” gjorde bara att vi växlade över till ett annat ”spår” i diskussionen.
Under simningen så framförde Anna att det skulle vara skönt med en promenad innan middagen, och hon fick flera med sig på den tanken. Utan att stressa så bestämde vi att mötas utanför entrén om 20 minuter. Jag fogade in mig i det lilla sällskap som drog sig upp mot omklädningsrummet, men trots att jag inte längre kände någon tveksamhet inför det som väntade innanför dörrarna så höll jag mig ändå på ett lite diskret avstånd för att inte vara för påflugen. En kvinna i ungefär min ålder pratade dock intensivt med mig och hon höll mig hela tiden inom ”armlängds avstånd”. Jag blev så illa tvungen att hålla god min, men Anna såg situationen som var i vardande och smet emellan och ”övertog” samtalet med henne så att jag kunde få av mig baddräkten och skyla mig med en handduk i någorlunda enskildhet.
Efter duschen så svepte vi bara våra morgonrockar om oss och trippade iväg till vårt rum för att bylta på oss lämpliga kläder för en tur tillsammans med kung Bore. För en gångs skull fogade jag mig till att acceptera ett vanligt plagg bland dagens kvinnor och drog på mig ett par långbyxor utanpå de kraftiga strumpbyxorna. Jag hade dock sett till att de verkligen hade ett markant kvinnligt snitt, för egentligen så kände jag mig som minst kvinnlig när jag någon enstaka gång kände mig tvungen att ta till detta plagg. Ingen av de andra verkade reagera på denna reducering av min kvinnlighet utan samtalen från bassängen fortsatte i oförminskad intensitet.
Det var inte utan att det var ett hungrigt sällskap som en knapp timme senare förväntansfullt fogade in sig i kön till matsalen. Jag hade också hunnit bytt från de så förhatliga långbyxorna och fått på mig en betydligt mer bekväm klänning. Anna skakade roat på huvudet och behöll mer än gärna sina långbyxor på sig. Det var dock flera med mig som bytt om till middagen. Ryktet hade förtäljt att måltiderna här på gården var en njutning för både öga och gom.
Ryktet talade sant. Måltiden var en njutning och den blev inte sämre av att en kvinnlig trubadur underhöll oss med egna visor. Middagen övergick sedan omärkt i ett samkväm där alla fick lämna sitt bidrag till den allmänna trevnaden. Rikligt med frukt och andra nyttigheter fanns att tillgå och vi serverades också läskande drycker. Ville någon ha lite annat att inmundiga så fanns en bar att tillgå, men de flesta nöjde sig med det som gården höll med. Det var också fritt att stanna uppe hur länge man själv ville, men strax efter midnatt fann Anna och jag det lämpligt att uppsöka vårt härbärge. Trots allt så hade vi ett möte redan kl 9 i morgon bitti, och då borde även frukosten vara avklarad. Talet om att vi hamnat på ett vilohem kändes betydligt överdrivet, även om allt kändes befogat och intressant att få uppleva.
Väl inne på vårt rum kunde Anna inte längre stilla all sin nyfikenhet, utan frågorna kom haglande i en strid ström. Hon hade uppenbarligen ett uppdämt behov av att få reda på ”allt” även om jag förstod att hon inhämtat mycket från Barbro under de veckor som gått. Att frågorna i stort sett blev en upprepning av de Barbro och mamma tidigare ställt fick jag ta med jämnmod. Hon hade ju ett lika stort behov av att få veta det som hon kände som väsentligt och jag ville låta henne få sin kunskapslängtan tillgodosedd.
Vi var väl därför inte i bästa form när klockan väl ringde, men efter både dusch och frukost kände vi oss tillräckligt alerta för att gå till den skönhetsbehandling som nu stod på schemat. Jag valde ett alldeles nytt BH-set att ha på mig under morgonrocken och kände mig väl så kvinnlig, trots avsaknaden av övrig makeup. Även denna gång hade vi möjlighet att vara tillsammans under behandlingen och vi fick omedelbart varsin ansiktsmask lagd. Medan den fick utföra sina underverk blev våra naglar, både på fingrar och tår, utsatta för välbehövlig omvårdnad. Jag började nu förstå mammas synpunkt att jag borde hitta en fotvårdssalong och bli kund där. Det var verkligen en lisa för själen att bli ompysslad på detta sätt.
När vi såg våra anleten i spegeln framför oss kunde vi inte annat än dra på munnen (i den mån det gick) åt vårt utseende. Den illgröna masken med sina öppningar för mun, näsa och ögon gjorde mer att vi var som hämtade ur ett förbrytarregister över bankrånare än välartade kvinnor på skönhetsvård. Men våra sminköser försäkrade att det hände stora och nyttiga ting under ytan. Vi var båda verkligen nyfikna på hur allt skulle se ut när allt sedan togs bort, men än var det långt kvar innan det ögonblicket skulle komma. Med stor nyfikenhet betraktade jag hur mina fingernaglar sakta men säkert fick ett utseende som jag varit fjärran från tidigare. Jag betraktade också nöjt mina röda tånaglar som även de såg betydligt vackrare ut nu än när jag själv försökt mig på att ge dom en ”ansiktslyftning”.
Nu var ögonblicket inne när masken skulle avlägsnas och fysiskt så kändes det nästan som om all hud följde med. Men en ljuvligt ren känsla spred sig sedan när hon började massera in någon väldoftande kräm i mitt nakna ansikte. Efter ett tag avbröt hon arbetet med motivering att krämen nu skulle få jobba en stund på egen hand, och under mellantiden gav hon sig i kast med uppdraget att ansa mina vildvuxna ögonbryn. Det var en ganska plågsam upplevelse, men tydligen välbehövlig, åtminstone med kvinnliga mått mätt. Jag undrade lite hur jag skulle kunna bli Johan redan på måndag, men nu befann jag mig här och hade beslutat att inte lägga några som helst ”Johan”-aspekter på den behandling vi skulle få. Här och nu var jag kvinna.
Mamma hade också beställt infärgning av såväl ögonbryn som ögonfransar, och jag njöt i stora drag när jag såg vilken skillnad som vänster och höger sida visade upp halvvägs in i behandlingen. Som slutkläm på hela sejouren hos kosmetologerna ingick en hel makeup och jag blev helt klart imponerad över hur skickligt de lyfte fram min kvinnlighet. Jag ville aldrig sluta att titta i spegeln, och Anna som medfört sin kamera brände nog av större delen av rullen bara på mig och mitt ansikte. Till nöds fick jag låna den för att även föreviga henne som var minst dubbelt så fint sminkad enligt mitt förmenande. Som avslutning poserade vi båda två på samma kort med två uppenbarligen nöjda kosmetologer brett leendes bakom kameran.
Nu var vi så fina att jag mer kände mig som en porslinsdocka än en levande människa. Hur skulle vi lyckas behålla sminkningen intakt under hela dagen så att vi kunde känna oss fräscha och fina till kvällens middag? En första åtgärd var att ta en ny promenad, nu i stillsamt tempo och gärna med solen i ryggen. Vi tog en tur ut på isen, och vi kunde ana hur mysigt det var här på sommaren. Vi fick också en utmärkt bild av anläggningen utifrån sjön och kunde verkligen instämma i reklamen som sade att Sandviks Gård låg naturskönt vi en insjö.
Vi hann med en liten tupplur innan lunchen och sedan fick vi omedelbart ge oss till det hälsobad som väntade. Nu var det aromterapi som gällde och för att ångorna inte skulle förstöra vår makeup så arrangerade personalen en anordning framför oss som hindrade de varma ångorna att mer direkt nå våra ansikten. Kroppen däremot sänktes med stor tillfredsställelse ned i det varma och sköna vattnet. Det riktigt märktes hur alla porer öppnade sig och släppte in de undergörande medel som lösts upp i vattnet. Vi doftade säkert som en bättre parfymbutik när vi, alldeles för tidigt, fick beskedet att det var dags att stiga upp och lämna plats för nästa gäst. Motsträvigt lydde vi men följde än en gång deras rekommendation att relaxa ute i stora bassängen.
Liksom dagen innan var det här en social stund. Nya kontakter skapades under simturen, och jag märkte att jag mer och mer började känna mig hemtam i denna helkvinnliga miljö. Ett avslöjande nu skulle med all säkerhet ta hårt på mitt psyke, för nu kände jag verkligen att jag var en medsyster till alla runt omkring mig. Mina funderingar till trots så såg jag aldrig något tecken på att de uppfattade mig annorlunda heller. Kanske var de bra på att hålla masken, eller så brydde de sig inte om vem jag egentligen var utan nöjde sig med att konstatera att jag försökte uppföra mig som det anstod en kvinna. Jag kände mig också oförhindrad att föra frågan på tal. Det handlade ju inte enbart om min egen integritet, utan lika mycket om ställets rykte och ärbarhet.
Med smärre förbättringar så höll sig sminkningen förvånansvärt bra till kvällen. Nu bytte även Anna om till lite festligare kläder och när vi blickade ut i korridoren så såg vi att de flesta nog var mer ”gala” än normal lördag denna afton. Middagen var nog också ett snäpp högtidligare än igår och alla stannade kvar betydligt längre denna afton och samspråkade i mindre grupper. Även om vi hade programpunkter även under morgondagen, så kändes det ändå som om helgen på sitt sätt var över i och med kvällens samkväm. Vi var också betydligt färre som orkade upp till frukosten morgonen därpå och Anna och jag kunde sitta och samspråka rätt fritt. Katarina, ställets VD, passerade matsalen och såg att vi var ensamma. Med lite dröjande steg närmade hon sig vårt bord och förhörde sig försiktigt hur vår vistelse varit. Innan vi började berätta så bjöd vi henne att sätta sig ner och hon antog utan tvekan erbjudandet.
Efter lite allmänt prat såg hon sig omkring och sade sedan med dämpad stämma.
-
Jag kan väl vara så ärlig att jag faktiskt var rätt
tveksam till din förfrågan, men jag kände samtidigt att din begäran var ärlig
och uppriktig. Många tankar som jag helst inte vill relatera här och nu for
igenom mitt huvud innan jag sansade mig och försökte reda ut var jag egentligen
stod själv i förhållande till personer med din läggning. Vi kvinnor har ju i
alla tider gjort sken av att vara den accepterande och förstående delen av
mänskligheten, och vad vore då mer inkonsekvent än att neka din framställan.
Det var min bevekelsegrund för att acceptera dig som gäst här, men det var ändå
med många fjärilar i magen som jag såg hur datumet för din ankomst närmade sig.
Detta trots Sofies försäkran att du både uppträdde och förde dig som vilken
vanlig kvinna som helst.
Inte heller när jag, inte slumpmässigt, mötte dig när du kom blev jag helt
lugn. Först när rapporter kom, att du både uppförde dig helt i linje med vad
som förväntades och dessutom klarade av umgänget med övriga kvinnor på ett
utmärkt sätt kunde jag slappna av. Jag måste tyvärr erkänna att de flesta här
på gården varit informerade om din ankomst och fått noggranna direktiv om att
både rapportera och även agera om något särskilt skulle inträffa. Till min glädje
har jag sedan kunnat konstatera att det intrycket bestått och att du
uppenbarligen både njutit och tagit väl tillvara på vistelsen här hos oss.
Detta är speciellt kul att kunna konstatera eftersom vår tveksamhet initialt
var så stor, vilket väl visar att vi många gånger är för snabba att dra
förhastade slutsatser.
Nej, nu skall jag inte störa längre utan låta er njuta av frukosten i fred. Jag
kände bara att jag var tvungen att berätta för dig om hur vi upplevt dig och
din vistelse här. Hoppas att vi kan se dg som gäst här flera gånger i framtiden
och att du kan förlåta oss vår tveksamhet och alla extraordinära åtgärder.
- Inga problem alls. Jag har verkligen inte känt mig påpassad eller bevakad. Den delen har ni skött mycket diskret och fint. Jag skulle nog ha agerat på motsvarande sätt i er situation, så jag tar inte illa upp. Tvärtom har den här vistelsen gett mig en djupare och mer inträngande bild i den kvinnlighet som jag så gärna söker mig till när jag byter om. Jag tar dig säkert på orden och kommer tillbaka hit, men det blir i alla fall inte redan till nästa helg, så lite lugn och ro skall ni i alla fall få.
- Ni är båda varmt välkomna tillbaka. Hoppas också sista behandlingen faller er i smaken. Vår vattengympa håller hög klass och är nog så påfrestande
Med det reste hon på sig och gick iväg några steg innan hon plötsligt stannade och vände sig om med en undrande min. Efter en stunds tvekan kom hon åter fram till oss och frågade med rodnande kinder
- Jag skulle vilja ställa en sista fråga. Hoppas bara du inte tar anstöt av den, men den känns på något sätt väsentlig för mig att få svar på.
Jag visste mycket väl vilken fråga hon avsåg och log uppmuntrande mot henne. Hon förstod tydligen vinken och suckade lätt innan hon än en gång såg sig om innan hon öppnade munnen
- Ingen av mina flickor har någonsin sett den där saken blottad. Hur gör du egentligen? Är den kvar överhuvudtaget?
- Den frågan har jag varit på väg att ställa också, men jag har inte varit tillräckligt frimodig, svarade Anna och tittade mig djupt i ögonen
- Jag kan både lova och försäkra er båda att den är kvar. Men den är i tryggt förvar för att inte få några egna idéer och synpunkter hur min tillvaro bland så många attraktiva och härliga kvinnor skall utnyttjas.
- Jag förstår av ditt svar att det är det enda jag får veta, och jag nöjer mig med det. Kul också att du vågar erkänna att det också varit en uppoffring för dig att foga dig in i denna helt kvinnliga värld, svarade hon och log brett. Tack för att jag fick ställa frågan. Får jag referera svaret till mina anställda?
- Mer än gärna, svarade jag
Så stod vi då åter med resväskorna packade och klara att ge oss av. Det var tur att vi hunnit med en stunds vila efter vattengympan, för den var både hård och tog på krafterna. Nu, efter en härlig lunch och kort promenad kände vi oss dock som nya kvinnor, redo att ge världen en dust. Vi blev också mer än vederbörligen avvinkade och kramar delades ut både åt höger och vänster. Även andra gäster som var på väg att resa iväg vederfors samma behandling och till slut fick vi bara ge upp och ta vårt bagage till bilen. Vi pratade lite löst med varandra under hemresan, mest för att inte somna efter all spänning och härliga upplevelser. Anna framförde också sina tankar kring hur hon upplevt mig och min kvinnliga gestalt och försäkrade envist att hon ville återknyta bekantskapen med sin nya syster snarast. Någon tid och plats lyckades vi inte enas om, men det kändes ändå som om en ny och annan era i mitt umgänge med mina syskon hade inletts.
Tider som flytt skulle aldrig gå att återuppliva, men det fanns så mycket framåt att utforska. Det skulle nu gå mycket lättare att ge sig i kast med detta arbete när jag kände stödet och deltagandet bland mina nära. Jag kände också att de gett mig förtroendet att styra min egen utveckling. De skulle finnas tillhands och säkert stötta mig i de flesta situationer. Valet var mitt och det öppnade många alternativ för mig framöver. Jag kände ett inre lugn och stor tillförsikt inför framtiden när jag nu stod utanför min dörr och såg hur Anna styrde iväg hem till sig.
Slut
evabirgitta@hotmail.com
