Smaka egen medicin.

1.

Maria insåg att hon skulle bli tvungen att sitta barnvakt åt sin lillebror Mikael hela helgen och hon tyckte inte alls att det var speciellt roligt. Hon och hennes bästa vän Annelie hade redan bestämt att de skulle gå på disco på ungdomsgården på lördagskvällen. Nu skulle det inte bli något av med det, det insåg hon med all tydlighet. Hon tyckte att mamma var nedrig som satte sina egna behov så starkt före hennes att hon tvingade Maria att offra en hel helg på att ta hand om femårige Mikael, bara för att mamma skulle åka till Åland med några väninnor. Hon borde faktiskt inte komma två dagar före och säga "jag ska åka bort, du måste ta hand om Mikael." Men det hade hon alltså gjort.
Att Mikael dessutom var mammas lilla gullegris gjorde inte saken ett dugg bättre. Mamma hade inte ens brytt sig om att potträna honom ordentligt än, så Mikael använde fortfarande blöjor på natten och kissade ofta på sig på dagarna också. Maria tyckte att det låg något motbjudande i det faktum att ett så stort barn inte kunde hålla tätt, hon tyckte att han bar sig åt som en jättebebis, speciellt därför att han själv inte verkade bry sig om i fall han gick omkring med kiss i byxorna eller inte. Maria hade pratat med mamma om det flera gånger, men mamma hade inte alls verkat förstå vad hon menade utan bara viftat bort det med att det säkert skulle gå över när han var mogen för det. Han hade inte ens slutat med napp än. När det var dags för barnprogrammen på kvällarna så gick han alltid och hämtade sin napp som låg på tandborsthyllan i badrummet och med nappen i munnen kröp han sedan upp i TV-soffan, satt där och sög på den, precis som en liten bebis.
Maria var alltså ganska sur när hon ringde till Annelie för att berätta att deras planer gått om intet. "Hon fick ta över en biljett från någon som fick förhinder och nu säger hon att det var så länge sedan hon fick göra någonting bara för sig själv att hon helt enkelt är tvungen att följa med."
"Det kanske man kan förstå."
"Jo, det kanske man kan. Men jag då? Ska jag sitta här hemma med den där lilla skitungen hela helgen? Du och jag skulle ju gå på disco. Vilket tror du är roligast? Att gå ut och dansa eller att laga mat och byta kissiga kalsonger på lillebror som inte ens skäms för att han kissar på sig?"
"Jag förstår vad du menar."
"Jag har god lust att göra något åt hans kissande. Se till att han förstår att han faktiskt är fem år gammal, att han inte är någon liten bebis längre."
"Ska vi inte göra det då?"
"Hur då?"
"Genom att inte göra det så lätt för honom, genom att se till så att han förstår att det är obehagligare att kissa på sig än att inte göra det."
"Hur gör man det då?"
"Vi får väl hitta på ett litet träningsprogram åt honom."
"Hjälper du mig då?"
"Självklart. Vad ska man annars ha vänner till?"
"Kan inte jag komma över till dig i kväll? Så kan vi prata om hur vi ska göra."
"Jo visst. Kom du bara."
"Okej. Hej."
"Hej."
På torsdagskvällen cyklade Maria över till Annelie. De satte sig på Annelies rum, drack te och åt smörgås samtidigt som de planerade sin barnvaktshelg, fnissade ganska mycket när de funderade ut metoder för hur de skulle få lille Mikael att förstå att det nog var dags för honom att lära sig att gå på toaletten själv.
2.
När Maria hämtade Mikael på dagis på fredagseftermiddagen låg det tre påsar med kissbyxor på hyllan i hallen.
"Har han kissat på sig flera gånger idag?", frågade hon den förskollärare som kom ut i hallen för att vinka av dem.
"Han har ju det", svarade hon. "Det är lite jobbigt för honom just nu. De andra barnen börjar märka att vi får byta på honom så ofta. Inte för att de retas med honom direkt, men lite konstigt tycker de nog att det är att han som är så stor kissar på sig så ofta."
"Det tycker jag också."
"Men det går säkert över. Det är så olika hur fort man lär sig saker."
"För min del hoppas jag att det går över snart."
"Mmm. Det hoppas jag också. Ha det så bra nu. Hej då Mikael och Maria."
"Hej då."
Hon tog honom i handen och så började de gå hemåt.
"Mikael, nu är det jag och Annelie som ska ta hand om dig när mamma är borta. Det vet du, eller hur?", frågade hon efter en stund.
"Ja."
"Annelie kommer snart hem till oss. Vi har bestämt en del saker."
"Vad då för saker?"
"Mikael, du måste gå på toaletten när du är kissnödig. Du är faktiskt ingen bebis längre, fast man nästan kan tro det. För det är ju bara bebisar som kissar i byxorna flera gånger om dagen och kissar i blöjan på natten."
Mikael såg lite stött ut. "Jag är ingen bebis. Jag är fem år." Han höll upp handen framför sig. "Fem år."
"Men varför kissar du på dig som en liten bebis då?"
"Jag kan inte hjälpa det."
"Vem säger det?"
"Mamma och fröknarna på dagis."
"Men jag säger att du kan hjälpa det. Du kanske behöver lite hjälp med att lära dig, men den hjälpen kommer du få av oss."
Ingen av dem sade något mer under promenaden hem.
När de kommit hem och tagit av sig ytterkläderna gick Mikael upp på sitt rum och lekte. Maria satte sig i soffan i vardagsrummet och bläddrade i ett gammalt nummer av Veckorevyn medan hon väntade på Annelie.
Det tog ungefär en halvtimma innan Annelie ringde på dörren. "Hej Maria", sade hon. "Hur känns det att vara barnvakt?"
"Bra antar jag."
"Har du pratat med Mikael om vilka regler som gäller från och med nu?"
"Bara lite grann. Jag ville vänta på dig."
"Bra. Det här ser jag verkligen fram mot."
"Ska jag ropa på honom på en gång?"
"Gör det du."
Maria ropade på Mikael, bad honom att komma in i vardagsrummet. När han kom satt Annelie och Maria i soffan och väntade på honom.
"Hej bebis", sade Annelie glatt.
Mikael svarade inte.
"Sätt dig ner Mikael", sade Maria. "Annelie och jag ska prata lite med dig. Det är bäst att du lyssnar riktigt noga nu för det här är viktigt."
Han satte sig ner på golvet framför dem.
Annelie tog till orda. "Mikael", sade hon, "din syster och jag har bestämt oss för att lära dig en del saker som du borde ha lärt dig för länge sedan."
"Nu när mamma är borta finns det en del regler som du måste följa", fortsatte Maria. "Så länge du kommer ihåg att gå på toaletten som en stor pojke så är det jättebra. Men om du kissar i byxan så är det inte så bra för i så fall betyder det att du inte är någon stor pojke utan en stygg liten bebispojke som inte har lyssnat ordentligt på oss."
Mikael tittade förnärmat på dem. "Jag är ingen bebis", sade han. "Jag är en stor pojke."
"Då vill vi att du visar det också. Om du bär dig åt som en stor pojke så kommer vi att behandla dig som en stor pojke. Men om du bär dig åt som en bebis så kommer vi att behandla dig precis som en liten bebis. Om du kissar på dig utan att säga till oss så kommer vi att sätta på dig blöjan och låta dig gå omkring i den hela tiden. I så fall blir det inget lördagsgodis heller. Då måste vi köpa välling för de pengarna i stället. Förstår du?"
Mikael såg lite rädd ut. Men han nickade för att visa att han hade förstått.
"Vet du vad som händer om du kissar i blöjan och inte berättar det för oss", frågade Annelie och tittade strängt på honom.
"Nej..."
"Då kommer du att få smisk på stjärten. Och sedan kommer du att få stå i skamvrån. Och när du stått i skamvrån och skämts riktigt ordentligt så kommer vi att sätta på dig en liten bebisklänning så att vi lätt kan byta blöja på dig."
"Men jag är ju en pojke." Mikael lät som om han skulle börja gråta. "Jag vill inte ha klänning på mig."
"Det spelar ingen roll. Små bebisar får inte bestämma vilka kläder de ska ha på sig..."
"Nu kan du få gå tillbaka till ditt rum och leka igen", sade Maria. "Men försök att komma ihåg vad vi har sagt nu, för vi menar allvar med det vi säger."
Mikael försökte verkligen komma ihåg vad Annelie och Maria hade sagt, men när han satt och spelade TV-spel så var han så inne i den världen att han inte märkte hur kissnödig han var förrän det redan var för sent. Han sprang mot toaletten men kom inte mer än halvvägs nerför trapporna innan kisset kom. Det blev alldeles blött i byxorna på honom och han insåg att just det hade hänt som absolut inte skulle få hända. Nu visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han kom naturligtvis ihåg vad Maria och Annelie hade sagt till honom, men eftersom han var säker på att de skulle skälla på honom och retas med honom om han gick och berättade för dem att han kissat i byxorna så vågade han inte göra det, fast det ju egentligen var precis det som han skulle göra.
Alltså gjorde han ingenting. Han gick tillbaka till sitt rum och satte sig vid TV-spelet igen.
Maria och Annelie hittade honom sittande där en halvtimma senare. Alldeles kissig.
"Mikael, vet du vad som kommer att hända nu?"
Det visste han nog egentligen, men han ville inte tänka på det. "Nej."
"Nu kommer vi att sätta på dig blöjan, precis som vi sade att vi skulle."
Det var precis vad de gjorde. De tog av honom hans blöta byxor och kalsonger och satte på honom en pampersblöja. Mikael var så pass stor nu att hans mamma var tvungen att köpa de allra största blöjorna till honom och när de tagit på honom blöjan så såg han faktiskt ut som en liten bebis.
"Vad söt du blev", sade Annelie och klappade honom på den blöjprydda stjärten. "En riktigt gullig blöjbebis blev du. Du är visserligen fem år gammal, men du är en riktig blöjbebis i alla fall."
Mikael sade ingenting.
"Nu tycker jag att blöjbebisen ska gå ut och leka en stund", fortsatte Maria. "Han kan sitta i sandlådan och leka ett tag."
"Jag vill hellre stanna inne", försökte Mikael.
"Kommer inte på fråga. Bebisen behöver få lite luft."
De tog honom i var sin hand och ledde ut honom på gården.

3.

Mikael fick leka i sandlådan en bra stund innan de lät honom gå in igen. Två mammor som kom till lekparken med sina barn kommenterade hans klädsel och sade att han var ganska stor för att fortfarande tulta runt i blöjor. Då skämdes han en del och ville gå in, men det fick han naturligtvis inte för Annelie och Maria.
"Han är fem år", svarade de mammorna. "Visst är han en stor blöjbebis?"
"Är han utvecklingsstörd?"
"Nej. Han bara kissar i blöjan ändå."
När de kommit in stack Maria ned pekfingret i Mikaels blöja för att känna efter om den fortfarande var torr. Men det var den inte. Den var kissig och blöt.
"Fy dig", sade Maria. "Nu har du kissat i blöjan och inte sagt till..."
"Har han verkligen gjort det?", frågade Annelie.
"Visst."
"En sån liten stygg bebis. Då blir det smisk då."
Mikael hade aldrig fått smisk förut. Hans mamma skulle aldrig ha gett honom smisk. Men de två tonårsflickorna hade jagat upp varandra så till den milda grad att de inte ens ifrågasatte om det egentligen var så bra att straffa honom på det sättet.
Maria tog av honom blöjan och lade honom över sitt knä. När han låg där så tyckte hon faktiskt lite synd om honom, men samtidigt kände hon att hon inte kunde backa ur nu. Inte när det gått så långt som det redan gjort.
Han fick ett par riktiga daskar på stjärten, så pass hårda att rumpan blev röd och han började gråta.
"Lilla bebisen gråter", sade Annelie. "Tur att han ska ha blöja sedan då, så att stjärten blir ordentligt inpaketerad."
"Jag tror det räcker nu", sade Maria. Hon släppte greppet om Mikaels rygg och lät honom resa på sig.
"Nu blir det klänning resten av helgen", sade Annelie. Jag har tagit med mig några stycken som kommer att passa dig precis."
Mikael protesterade inte ens när Annelie satte på honom blöjan igen. På något sätt förstod han att det inte var någon mening med det. Han brydde sig inte heller om att Annelie tog på honom en ankstjärtsbyxa och en liten klänning som hon själv hade haft när hon var fyra fem år gammal. Han brydde sig överhuvudtaget inte om någonting längre, bortsett från att han till vilket pris som helst inte ville ha smisk igen.
De ställde honom i skamvrån en stund, men det kändes mest bara fånigt att ha honom där när han inte ens verkade skämmas längre, så han slapp ganska snart ut därifrån.

4.

Fast visst skämdes han när han dagen efter fick paradera på stan i blöja, kort vippig kjol och blus med puffärm och spetskrage. Det märktes tydligt och det fick Annelie och Maria att känna att de var på rätt väg i alla fall. Han tyckte inte om när de kände efter i blöjan om han var torr. Han tyckte inte om när de bytte på honom på en offentlig toalett. Han tyckte inte om att vara tvungen att snutta på nappflaskan. Han gillade inte att vara bebis så att andra såg det. Maria och Annelie såg det som ett friskhetstecken och kände att var på rätt väg.

5.

Problemet var bara att de inte hann färdigt. Mamma kom inte hem när hon sagt att hon skulle komma hem. Hon kom hem mycket tidigare. Och hittade Mikael på sitt rum, klädd i tjock blöja och en av Annelies gamla klänningar. Flickorna var inte hemma. De hade gått på stan en stund, de tänkte att Mikael säkert skulle stanna inne om de satte på honom dubbel blöja och den mest flickaktiga lilla klänningen.
"Men lilla vän", sade hon, "vad har du på dig?"
Han grät och kastade sig i hennes famn, berättade snyftande om vad Maria och Annelie utsatt honom för.
Hon lyssnade, först med förvåning, sedan med någorlunda kontrollerad ilska, till slut med raseri fast hon gjorde sitt bästa för att inte visa det för Mikael..
"Nu tar vi av dig de här dumma kläderna", sade hon till slut och hjälpte honom att ta av blöjan och klänningen. Hon letade fram ett par kalsonger, ett par joggingbyxor och en t-shirt åt honom och satte på honom dem i stället.
"Jag är väl ingen bebis mamma?", frågade han till sist.
"Nej då, du är min stora kille. Aldrig mer ska du behöva ha blöja på dig. Det var mammas fel som åkte ifrån dig. Maria klarade visst inte att ta hand om dig."
"Får jag spela lite TV-spel?"
"Självklart."

6.

När Maria och Annelie kom tillbaka stod Marias mamma och väntade på dem i dörröppningen.
"Annelie kan åka hem på en gång", sade hon. "Jag är inte ett dugg glad över vad som har hänt när jag varit borta. Du kan vara säker på att jag snart kommer att ringa till din mamma."
Annelie försvann från huset, mycket slokörad.
Så fort hon kommit utom synhåll vände sig Marias mamma mot sin dotter. "Förstår du egentligen vad det är ni har gjort?"
Maria tyckte inte att de hade gjort något fel alls, men eftersom hon såg hur rasande mamma var så insåg hon att det nog inte var så bra att börja svara emot. "Vi ville bara se om vi kunde få honom att sluta kissa på sig", svarade hon. "För hans egen skull."
"Och det trodde ni alltså att ni skulle kunna klara genom att låta honom gå i blöjor och flickkläder? Genom att ge honom smisk på stjärten? Genom att förödmjuka honom när han kissade på sig ?"
"Det var det väl inte så konstigt att han fick ha blöja på sig. Han kissar ju faktiskt på sig. Och förresten låter du honom ju också ha blöja på sig. På natten."
Det argumentet ville mamma inte alls lyssna på. "Det ni har gjort är något alldeles förskräckligt. Jag tänker inte låta er komma undan med det här. Jag vill att du ska veta det bara. På något sätt så tänker jag få er att förstå det."
Maria insåg att hon inte alls låg så bra till hos sin mamma. "Förlåt då", sade hon, "men vi menade i alla fall inget illa."
"Ni ska förbaske mig få ett ordentligt straff för det här. Det kommer jag att se till. Nu är det du som går raka vägen upp på ditt rum. Så stannar du där tills jag säger till."

7.

Mamma ringde Annelies mamma och berättade för henne vad som hade försiggått under helgen.
Annelies mamma blev precis lika chockad och arg som Marias mamma. "Men det är ju inte klokt", sade hon. "Hur kunde de få för sig att göra något sådant?"
"Jag förstår det inte heller. Det enda jag förstår är att vi måste få dem att inse att de gjort något hemskt. Jag tycker att de har gjort sig förtjänta av ett riktigt straff."
"Jag håller med dig. Men vad skulle det vara då?"
"De kanske själva borde få känna på hur det känns att bli behandlade som små bebisar."
"Menar du att vi ska sätta på dem blöjor? Kan vi verkligen göra det? De är ju i alla fall fjorton år gamla. "
"Just därför tycker jag att det skulle vara ett alldeles utmärkt straff. De vill ju så gärna vara stora och självständiga, fast de alldeles uppenbarligen inte klarar av det. Om vi låter dem smaka sin egen medicin ett tag så kanske de lär sig en läxa som de inte glömmer i första taget."
"Du kanske har rätt i det. Men hur ska vi få tag på blöjor som passar dem då?"
"Jag tror inte att det blir något större problem. Jag har en väninna som jobbar som distriktssköterska. Hon kan säkert hjälpa oss att skaffa blöjor. Men jag tycker faktiskt att de ska få ha bebiskläder på sig också och bebiskläder i deras storlek kanske är lite svårare att få tag i."
"Men jag är ganska duktig på att sy. Om vi bara kunde hitta något sött mönster så tror jag att jag skulle kunna sy upp ett par riktigt rara bebisklänningar till våra små flickor. Du har inte sparat något sedan Maria var liten?"
"Jag vet inte, men jag kan se efter. Jag kan ha lagt undan en del gamla mönster uppe på vinden. Jag minns att jag sydde en så söt liten klänning åt Maria när hon var något år gammal. Något sådant skulle ju vara perfekt."
"Du kan väl kolla det och ringa mig sedan."
Efter en kort stund ringde Marias mamma tillbaka. "Jag hittade faktiskt flera olika mönster i sylådan", sade hon. "Om du vill så kan jag komma över med dem på en gång."
"Gör det du."
Marias mamma satte sig i bilen och körde hem till Annelies mamma och visade mönstren för henne. De jämförde olika modeller och beslöt sig till sist för en soldress med puffbyxa med gott om plats för blöjorna och en underbar liten bebisklänning, kort och vid, med puffärmar och spetsar och med tillhörande mössa och ankstjärtsbyxa.
"De är verkligen jättesöta, men det är en del jobb med dem. Särskilt med klänningarna. Om jag ska göra två stycken av varje så kommer det nog att ta ett par dagar innan jag är färdig."
"Tror du att du blir klar till helgen?"
"Det blir jag nog."
"Om du bara koncentrerar sig på att sy så ska jag ta hand resten. Jag tycker att vi börjar på fredag eftermiddag, direkt efter skolan."
"Tycker du att det ska få bli en överraskning för flickorna, eller ska vi förbereda dem på att vi har något extra på gång?"
"Jag tror att det tar extra skruv om de får tid att tänka på sitt straff i några dagar. Kan vi inte börja med att sätta på dem blöjor på onsdag, innan de ska gå till skolan?"
"Och låta dem ana att det bara är början..."
"Precis."

Till nästa sida