Annas babybestraffning.

När Annas mamma äntligen fick krypa ner i sängen var hon både trött och ledsen. Så här kan det inte få hålla på, tänkte hon. Det här var sista gången Anna skulle få komma hem full. På något sätt var hon tvungen att få Anna att förstå att man inte är vuxen och får bestämma över sig själv när man är sexton år.
Hon sträckte sig mot nattduksbordet, tog en cigarett och tände den. Den svala grå röken slingrade sig mot taket. Hon drog några snabba bloss och försökte samla tankarna.
Det är möjligt att jag varit för släpphänt, tänkte hon. Men jag vill ju att vi ska kunna prata om saker och ting. Irriterat askade hon av cigarettstumpen. Men det går ju inte, fortsatte hon sitt självresonemang. Hon lyssnar inte på mig. Jag får försöka med något annat, något som gör att hon förstår att det är allvar. Vad skulle det kunna vara? Vad tycker hon sämst om - vad skulle kunna få henne att skämmas riktigt ordentligt?
Hon funderade en stund, men så slog det henne plötsligt. Så enkelt det var i själva verket.
Men skulle hon kunna ordna alla praktiska detaljer till Anna vaknade nästa morgon? Knappast. Men kände hon Anna rätt så skulle något liknande snart hända igen. Om hon väntade till dess - och jobbade på under tiden - så skulle Anna kunna få lära sin läxa snart nog. Annas mamma log när hon släckte lampan. Vänta du bara min lilla flicka, tänkte hon. Snart ska du bli varse hur stor du är...

Två veckor senare.

När Anna öppnade dörren till sitt rum mådde hon inte särskilt bra. Det snurrade i huvudet och hon var tvungen att göra en kraftansträngning för att kunna gå riktigt rakt den sista biten till köket. Någon frukost var hon inte intresserad av, men en kopp kaffe skulle kanske kunna få henne att vakna till.
Kaffebryggaren stod på och hon skulle precis slå upp en kopp åt sig när hon hörde mammas röst inifrån vardagsrummet.
"Anna. Kan du komma in hit är du snäll."
Vad hon lät bestämd, tänkte Anna. Bäst att se efter vad hon vill. "Jag kommer."
Hon reste på sig och släntrade iväg. När hon kom in i rummet såg hon att hennes syster Nina också satt i soffan. "Hej Nina", sade Anna. "Kom du nyss?"
Nina svarade inte, men mamma tog till orda i stället. "Kommer du ihåg att jag fick hämta dig hos Kjell igår?"
"Ja, det gör jag väl..."
"Anna, du är faktiskt inte mer än sexton år och jag tycker inte att jag ska behöva ställa upp på att hämta hem dig stupfull från vilda fester."
"Men gör inte det då." Anna ryckte på axlarna.
"Det är samma sak jämt. Du lyssnar inte på mig när jag försöker prata med dig. Det enda svar jag får är ett spydigt leende eller möjligtvis en sån där axelryckning."
"Vad är det här nu då? Nån slags jävla domstol eller? Jag gör väl som jag vill." Anna såg sur ut.
Mamma tittade lugnt på henne, och så sade hon; "Nej, du gör faktiskt inte det, även om du kanske tror det. Någon gång tröttnar jag faktiskt på dina näbbiga fasoner och det är precis vad som har hänt nu. Jag har bestämt mig för att visa dig vad som kan hända med små olydiga flickungar - och Nina har lovat att hjälpa mig."
"Ja då, mer än gärna", flikade Nina in.
"Vad menar du egentligen?" Anna började känna sig lite orolig. Det här var inte vad hon hade räknat med när hon steg upp på morgonen.
"Precis vad jag säger. Du försöker spela stor och tuff fast du egentligen inte är mycket mer än en baby. Nu är jag trött på dina barnsliga tilltag och därför har jag bestämt mig för att behandla dig som den lilla baby du är tills du förstår hur snälla och lydiga flickor uppför sig."
Det pirrade till i Annas mage. "Vad då behandla som en baby?"
"Men det är väl självklart. När du nu bär dig åt som en liten babyflicka är det väl ganska naturligt att vi tar hand om dig som en sådan också. Först och främst innebär det att du ska få smisk på bara stjärten som straff för att du bar dig så illa åt igår kväll."
"Smisk?"
"Javisst. Och sedan ska vi ta på dig blöjor och babykläder. Du får bara äta barnmat, och du måste gå och lägga dig klockan halv sju varje kväll. Så får vi se när du tagit reson och börjat uppföra dig som en liten flicka i din ålder ska göra. Den dagen ska du få slippa vara bebis. Vi har gott om tid. Semestern har precis börjat."
Annas mamma log belåtet. Hon var mycket nöjd med den reaktion hennes ord hade framkallat. Anna såg tillintetgjord ut. Något sånt här hade hon aldrig räknat med.
"Vill du veta mer om vad ditt straff innebär eller ska vi sätta igång?"
"Du kan inte mena allvar", sade Anna och lät nästan som hon skulle börja gråta. "Jag är sexton år. Du kan inte göra så här mot mig. Förresten får man inte aga barn."
"Jaså, nu är du ett barn i alla fall." Nina tog till orda. Hon var lika intresserad av att kväsa sin lillasyster som mamma. Nina hade alltid fått spela andrafiolen i familjen Eriksson och nu skulle hon äntligen få ge igen. "Och skulle du kanske gå till polisen och berätta att din mamma tar på dig blöjor för att du varit stygg? Du skulle skämmas ihjäl."
Mamma reste på sig. "Det är lika bra att vi börjar. Om Nina går ut i köket och sätter på välling så ska jag se till att den här lilla puttinuttan får dra ner byxorna så länge."
"Visst." Nina smålog.
"Då så", sade mamma. "Det första du ska göra är att gå ut i badrummet och hämta hårborsten. Den blir säkert alldeles utmärkt att smiska en liten babystjärt med. Jag tror förresten att både du och jag hade tjänat på att jag bestämt mig för det här långt tidigare. Nu får jag nog ta i desto mer i stället."
Anna var vit i ansiktet av skräck och hela hennes inre skrek åt henne att protestera, men något i mammas blick sade henne att det nog var bäst att göra som hon blev tillsagd. Det kanske skulle bli ännu värre annars.
Hårborsten låg där den alltid brukade ligga - tyvärr. Hon tog den, släckte lampan i badrummet och gick med långsamma steg tillbaka. Vad tung den var - det här skulle säkert göra hemskt ont.
"Nu var du duktig som var så snabb", sade mamma när Anna återvände till vardagsrummet. "Du kan ge mig borsten. Så tar du av dig nattlinnet och trosorna och viker ihop dem prydligt och lägger dem på stolen där."
Anna darrade i hela kroppen. Lite för att hon var rädd, men kanske mer av förödmjukelse. Tänk att hennes egen mamma tvingade henne att klä av sig naken och att hon gjorde det för att hon tänkte ge henne smisk. Anna hade aldrig fått smisk förr - utom en gång för länge sedan när hon tagit en tändsticksask och nästan tänt eld på huset. Men då hade hon inte varit mer än fem-sex år gammal, och det hade inte varit mer än några daskar. Nu var det fråga om något helt annat. Hon kom ihåg hur hon hade retat sin klasskamrat Carina, när hon avslöjade att hon fick smäll av sin pappa ända till hon fyllde tretton år. Det är bara småbarn som får smisk, hade Anna sagt. Småbarn... Anna fick en klump i halsen. Nu var det visst hon som var ett småbarn. Tur att inte Carina kunde se henne nu. Vad hon skulle skratta.
Hon avbröts i sina funderingar. Mamma höll upp något vitt framför henne. "Har du sett?" Det var en babymössa. Den hade spetsvolang och knytband.
"Den här ska vi ta på dig nu", sade hennes mamma med ett brett leende. Bara så du inte glömmer bort att du är en liten babyflicka när du ligger över mammas knä och får smisk. Bebisar får gråta om det gör ont i stjärten, men de ska inte tro att det får mamma att sluta fortare. Mamma slutar när hon är säker på att hennes lilla stumpa lärt sin läxa." Mamma satte mössan på Annas huvud och knöt fast den med en stadig rosett. Där stod Anna alldeles naken, med mössan som en föraning om hennes kommande förnedring.
"Du ser verkligen löjlig ut i den där", sade Nina som kommit tillbaka från köket. "Men du passar i den. Hon vände sig till mamma. Jag har förberett vällingen, men jag tyckte det var lika bra att vänta med att värma den. Det här tar väl en stund misstänker jag."
"Det gör det nog. Om du vill se på när Anna får lära sig de första grunderna i en väluppfostrad liten flickas uppförande kan du sätta dig i fåtöljen där."
"Gärna."
Mamma gick och satte sig i soffan. Hon klappade sig på knät."Se så Anna, kom och lägg dig här."
Anna vågade inget annat än att lyda. Det var kanske först nu som det gick upp för henne att det verkligen var allvar. Med kinderna blossande av skam lade hon sig. Mamma placerade sin vänstra hand över Annas rygg och låste på det sättet fast henne i ett effektivt grepp. Det fanns ingen chans att komma undan. Så började bastonaden. Redan de första slagen brände som eld, och Anna gnydde till. Hon försökte komma loss men satt benhårt fast. Det blev bara värre och värre, hårborsten dansade på hennes nakna stjärt och redan efter någon minut kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka. Hon grät och grät och kastade förtvivlat med stjärten i lönlösa försök att komma undan. Den stackars flickan bad sin mamma att sluta men mamma var obeveklig. Med en nästan kuslig precision landade hon hårborsten på den allt rödare stjärten.
Anna såg Nina genom tårarna, Nina som satt på helspänn, och med en lycklig min såg sin lillasyster få det kok stryk som hon så länge förtjänat. Det enda som kunde få henne ännu mer förödmjukad var det hon fick göra sedan. Hon ville det inte, men hon kunde inte låta bli - smärtan var för stor. "Snälla mamma sluta", skrek hon. "Jag ska aldrig vara stygg mer. Aj! Snälla, jag ska bli så snäll. Jag vet att jag har varit olydig men jag ska aldrig vara det mer... Snälla! Förlåt... Aj!"
"Ånej min lilla baby", svarade mamma. "Så lätt ska du inte få slippa undan." Hon fortsatte att smiska den vippande rumpan. "Ska man pränta in något bakvägen är det lika bra att göra det ordentligt."
Att det kunde göra så ont. Anna kände att hon skulle kunna göra vad som helst för att slippa smärtan. Hon bönade och bad, svor och förbannade om vart annat, men inget hjälpte. Slagen bara fortsatte att komma.
Den obevekliga processen fortsatte i något som kändes som en evighet. Anna skrek av förtvivlan varje gång borsten svischade genom luften. Hon kunde inte tänka på något annat än smärtan som snart skulle vara där igen.
Men, till slut var det nästan över. "Så. Nu kanske du förstår att man själv förlorar mest på att vara stygg och näbbig?.." Mamma lät frågande. "Eller..."
Klatch!
"Jo jag förstår. Aj! Snälla mamma sluta nu. Snälla..." Anna snyftade hjälplöst.
"Du ska bara få tio slag till, men efter vart och ett ska du säga så här; "Jag har varit en olydig och elak liten flicka. Tack snälla mamma för att du lär mig hur jag ska uppföra mig. Jag lovar att vara så snäll i fortsättningen". Har du förstått?"
Vilken förödmjukelse. Inte nog med att hon fick smisk - nu skulle hon dessutom vara tvungen att tacka för det. Men hon förstod att hon inte skulle kunna komma undan så hon nickade.
"Då så", sade mamma.
Svisch!
Anna visste inte var hon fick krafterna ifrån, men hon började mekaniskt rabbla ramsan - om än med avbrott för snyftningar och harklingar. Det gick bra, ända till hon fick det sjunde slaget. "Aj! Jag har... Jag har varit en stygg - åh - en stygg och elak flicka..."
"Nu sade du fel lilla vän. Det var ju en olydig och elak liten flicka du var. Det var inte stygg du skulle säga. Då tar vi det från början igen, så får vi se om det går bättre den här gången."
"Nej snälla, inte ända från början... Snälla!" Det fanns desperation i Annas röst.
"Jo då. Ett!"
Hon fick bita ihop och svälja den bistra medicinen, och som genom ett under klarade hon sig andra gången igenom alla tio slagen utan att säga fel.
Mammas grepp om ryggen släppte, men Anna förmådde inte resa sig upp. Nina fick komma och hjälpa henne.
"Det där var rätt åt dig", sade Nina. "Det var precis vad du förtjänade. Och mer ska det bli om en liten stund."
Anna hade glömt att det fanns en del till av straffet - hon hade bara kunnat tänka på sin stackars stjärt - men nu kom hon helt plötsligt ihåg. Hon skulle bli behandlad som en baby... Hon fingrade på rosetten under hakan. Hur hade hon kunnat glömma det när hon redan hade en babymössa på sig? Å, om hon bara hade kunnat sjunka genom jorden. Hur kunde mamma komma på något så nedrigt? Hon visste ju precis hur dum och löjlig Anna hade känt sig den där gången när hon var nio år och låg på sjukhus. Hon kissade i sängen två nätter i rad och sköterskan tvingade henne att ha blöja på sig. Då tröstade mamma henne. Men det var då det. Så slog det henne. Det var därför mamma hade hittat på det här straffet. Hon visste att det skulle ta skruv. Anna hann inte tänka längre, för mamma avbröt henne.
"Du kan gå till badrummet och tvätta av stjärten, men sedan kommer du hit direkt så vi kan sätta på dig dina nya kläder. Nina och jag har sytt i flera veckor för att kunna ge dig kläder som passar. Du ska få se vilken gullig klänning vi har gjort till dig. Den kommer att passa dig perfekt, gullstumpan..."
Anna gick försiktigt ut i badrummet - det gjorde till och med ont att gå. Hon baddade av sin rödsvullna stjärt, och blev alldeles förskräckt när hon såg hur den såg ut. Den var alldeles blodröd och hade stora svullna ränder. Jag kommer aldrig att kunna sitta mer tänkte hon uppgivet. Men, det kändes lite skönare när hon fick badda på den en stund.
Hon blev tvungen att försöka sätta sig i alla fall, för hon var jättekissnödig. Mycket försiktigt sänkte hon sig ner mot toalettstolen. Just som hon skulle börja kissa öppnade mamma badrumsdörren och kom in.
"Sade jag någonting om att du skulle få gå på toaletten?"
"Nej men jag var så..."
"Var så vad då? Du skulle tvätta baken och inget mer. Små babyflickor går inte på toaletten när dom är kissnödiga. Behöver dom kissa får dom göra det i blöjan."
Anna började gråta. Stora tårar trillade ned för hennes kinder, men hon vågade inget annat än att resa sig upp. Kissa i blöjan tänkte hon. Herre Gud, jag är ju sexton år...
"Så ja, det var bättre. Följ med mig nu så ska vi klä på dig. Sen får du kissa så mycket du vill."
Inne i vardagsrummet stod Nina, och när Anna och mamma kom in höll hon upp en klänning framför sig. Den var rosafärgad och väldigt kort. Den hade stora fluffiga puffärmar och spetsar nästan överallt.
Anna tyckte den såg hemsk ut. Att tvingas bära en sådan klänning skulle vara den slutgiltiga nesan.
"Titta vilken fin klänning", sade mamma.
"Och inte nog med klänningen", fortsatte Nina. "Vi har alla saker som en bebis kan behöva till också; en tjock blöja och en plastsnibb till den och så en liten ankstjärtsbyxa att ha över blöjstjärten. Så ska du få ha en jättefin underkjol på dig, med stärkta spetsar som gör klänningen riktigt vid och fin. Korta vida klänningar är ju så söta på små bebisar. Dom liksom gör att man inte behöver ifrågasätta åldern, för det är ju bara riktigt små bebisar som har sådana på sig. Varje flicka som fyllt tre år skulle skämmas ihjäl om dom blev tvungna att ha en sån här klänning. Men det är ju meningen att du ska skämmas, så för din del är det ju bara bra..."
Anna visste inte vart hon skulle ta vägen. Blöja och snibb? Ankstjärtsbyxa? Drömde hon en mardröm? Kunde hon nypa sig i armen och vakna? Nej det kunde hon inte. Hon var vaken redan och höll på att få ett hemskt straff för att hon varit full dagen före. Tänk om hon vetat det här - då skulle hon aldrig ha druckit. Och gud vad kissnödig hon var. Det kändes som om hon skulle kissa på sig vilken minut som helst. Hon korsade benen och klämde åt.
"Då börjar vi. Blöjan först..."
"Snälla mamma, jag kan väl få slippa det här?" Anna rodnande.
"Trodde du va? Lägg dig på soffan."
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Mamma vek en snibb över en blöja och sköt in hela paketet under Annas stjärt. Så drog hon upp den övre halvan ordentligt och knöt fast alltihop med två stadiga snibbrosetter. Hon kände efter så att blöjan satt fast ordentligt och nickade sedan belåtet.
"Så. Den ska nog inte läcka i första taget. Det var några år sedan jag tog på dig blöja sist men jag kommer visst ihåg hur man gör ändå."
Anna hade aldrig känt sig så liten och hjälplös i hela sitt liv. Hon skämdes så fruktansvärt.
Nina kom fram med ankstjärtsbyxan. "Jag kan väl få ta på den här?"
"Visst", svarade mamma.
Med en nonchalant gest trädde Nina spetsbyxan över Annas fötter och drog den snabbt över låren och upp över den bulliga blöjstjärten.
"Vad gullig du blev. Ankstjärtsbyxor är så sött tycker jag."
"Jag tycker också du blir söt", sade mamma med ett brett leende. "Om du ställer dig upp nu så blir det lättare att ta på dig resten."
Anna gjorde som mamma sade. Genast fick hon en klapp i baken av Nina. Det kändes jättefånigt. Ännu en påminnelse om vad hon hade på sig fick hon när hon kände att hon inte fick ihop benen ordentligt. Den tjocka vita blöjan var i vägen. Hon såg plågad ut. "Jag kissar på mig snart..."
"Vilken tur att vi hunnit få på dig blöjan då", svarade Nina snabbt.
"Nu ska vi ta på Fialotta klänningen", sade mamma.
Först fick hon ta på sig underkjolen. Den stod rakt ut, som ett moln av skira spetsar. Så var det klänningens tur. Nina knäppte den i ryggen åt henne. Hon skulle aldrig få av den utan hjälp.
När Anna var färdigklädd var hon totalt förödmjukad. Den förut så sturska flickan var förvandlad till en ynklig figur, klädd exakt som en liten baby. Den korta klänningen täckte bara halva blöjbaken, och både spetsarna från underkjolen och de på ankstjärtsbyxan stack fram. Hon hade också fått ett par vita knästrumpor och ett par lackskor, som tillsammans med knytbandsmössan fullbordade förvandlingen. Hon stod med benen i kors och armarna efter sidorna när Nina stack en stor napp i hennes mun.
"Den här ska du också ha."
"Nina, går du och värmer vällingen är du snäll", sade mamma, och så fortsatte hon; "Anna kan gå och ställa dig vid spegeln därborta. Den får bli vår lilla skamvrå. En timma får du stå så du hinner se hur löjlig du ser ut. Nina kommer med nappflaskan om en liten stund, men till dess förväntar jag mig att du har kvar nappen i munnen. Kila iväg nu tultan."
Anna tultade slokörad iväg. Ja, hon tultade faktiskt, för den tjocka blöjan förhindrade effektivt alla försök till normal gång. Framme vid spegeln såg hon på sig själv och bestämde sig för att aldrig mer göra något som kunde reta mamma. Den här skammen var inte värd det. För att inte tala om hennes stackars stjärt som var nesligen sönderslagen. Varje liten rörelse hon gjorde påminde henne om det. Det skavde och molade och gjorde ont.
Och så var hon ju så fruktansvärt kissnödig. Hon försökte hålla sig i det längsta men till slut gick det inte längre. Hon kände hur det varma kisset sakta strilade ur henne och in i blöjan. Det blev kletigt i baken, och i samma takt som kisset rann försvann också den sista gnuttan självkänsla. Nu kände hon sig verkligen som en bebis. En storväxt sådan visserligen, men ändå en riktig bebis. Hon tuggade på nappgummit och såg sig än en gång i spegeln. Hela stjärten var varm nu. Bara vi inte får besök tänkte hon. Jag skulle inte klara av att låta någon få se mig så här...
Nina kom tillbaka från köket med en nappflaska i ena handen. "Här ska du få se. Lite välling till pluttinuttan. Det ska väl bli gott?"
"Jag vill inte ha..."
"Du kan nog inte tacka nej. Du dricker din välling om jag säger det. Om du börjar bråka kanske jag bestämmer mig för att ge dig lite smäll i stjärten." Hon daskade till Anna i baken, som för att visa att hon menade allvar. "Oj. Har den lilla kickan kissat på sig? Är det blött i blöjan? Bäst att känna efter. Ja visst, stackars liten. Du ska se att vi ska byta på dig sedan. Det där måste ju kännas hemskt obehagligt."
Anna svarade inte. Hon kunde inte ens se på sin syster. Det var så förnedrande.
"Men först ska lillflickan dricka upp sin välling", fortsatte Nina. "Sug ordentligt. Du kanske vill ha reda på vad mamma och jag har tänkt göra med dig sedan? Vi ska raka av dig allt hår på skötet, för något sådant kan man ju inte ha när man är en liten bebis. Du ska bli så slät och fin."
"Det får ni inte!" Anna började gråta. "Ni kan inte göra så här mot mig, det kan ni inte. Så dum har jag inte varit. Hon stampade i golvet. Ni får inte!"
"Det får vi om vi vill. Och var jag inte alldeles säker förut så är jag det nu. Det ska bli riktigt roligt att få se dig slätrakad. Tänk dig hur det kommer att kännas när håret försvinner - tofs efter tofs. Det är rätt åt ett sådant litet styggt blöjbarn som du." Nina tog ett stadigt tag om Annas stjärt och tryckte till. Kiss från blöjan steg upp i baken på Anna. Det sved.
"Åh..."
"Oj då, gjorde det ont? Tänk nu på ikväll när du suger i dig det sista av vällingen."
Nina gick sin väg och lämnade Anna med sin skam.
Jag kommer att dö om dom verkligen rakar mig, tänkte Anna, men det kan dom väl ändå inte göra. Jag klarar inte det här. Det är så, så nedrigt, så fruktansvärt.
Hon tittade sig i spegeln och såg den ynkliga parodin på sig själv med nappflaskan i handen - inte för att hon ville, men hon kunde inte låta bli. Och den här klänningen - den var så hemsk. Så kort. Hon tog tag i nederkanten och försökte dra ner klänningen en bit men det var lönlöst. Blöjan stack fram där bak i alla fall. Gud vad dum hon kände sig.
Så kom mamma tillbaka. "Vad duktig min lilla baby har varit som druckit ur all vällingen. Det var väl gott att få tutta lite på flaskan?"
Anna svarade inte.
"Nina sade att du kissat på dig. Har du det?"
"Du vet ju redan..."
"Ja men jag vill höra det från dig. Jag vill att du ska berätta för mig att du är en liten baby som kissat i blöjan, och att du vill ha en ny blöja."
"Aldrig..."
"Då får du ju gå i den nerkissade blöjan."
Anna svalde hårt. Hon kunde vara tyst om hon ville, men det kändes så otäckt med allt det våta i stjärten att hon till slut blev tvungen att förödmjuka sig igen. "Jag har kissat på mig. Kan du byta på mig?"
"Så frågar man väl inte. Du ska fråga snällt. Och så ska du berätta vilken liten bebis du är som kissar i blöjan."
Anna hade inget val. "Jag är en liten babyflicka och jag har kissat på mig. Snälla mamma sätt på mig en torr blöja."
"Så ska det låta." Mamma ropade ut mot köket. "Nina, kan du komma in med blöjor till vår lilla rulta här. Hon har kissat på sig!"
"Jag kommer."
"Vi kan ta av dig så länge. Lägg dig på soffan."
Anna gick och lade sig och mamma kom efter och drog ner ankstjärtsbyxan och knöt upp snibben. "Nina, ta med tvättfatet och pudret också..."
"Okej."
Mamma tvättade Anna i stjärten och så fick hon vända på sig och ställa sig på alla fyra för att bli inpudrad. Även fast mamma bara duttade på pudret gjorde det ont i stjärten på Anna. Hon gnydde till.
"Jag tror visst att det känns att du har fått smisk. Det är bra det."
"Ska vi ta vår lilla överraskning nu?", frågade Nina.
"Det kan vi göra."
Vad skulle de göra? Anna blev livrädd.
"Här ska du få se", sade mamma och tog fram något som liknade ett par vantar av tjockt tyg - fast det inte fanns några fingrar på dem. "Små bebisar ska inte kunna göra så mycket med sina händer - få för sig att knyta upp snibbar eller så - så vi tänkte att du skulle få ha dom här på dig. Hädanefter får du fråga oss om du vill ha något eller göra något. Det kanske blir lite svårt att äta, men vi ska gärna mata dig."
"Nej - snälla..."
"Jo då, det är bara bra att du blir hjälplös."
Anna fick stoppa in händerna och mamma knöt till vantarna vid handleden. Nu var Anna totalt hjälplös - helt hänvisad till mammas och Ninas välvilja. Hon kunde inte ta en

Till nästa sida