Ur veckotidningen Allas, 94 någon gång. Jag skrev berättelsen.

Jag måste få dela med mig av min lycka. Min nyvunna lycka ska jag kanske säga. För äntligen är jag lycklig och det har jag definitivt inte alltid varit. Mitt liv var i många år ett helvete på jorden. Om jag inte hade funnit min livskamrat skulle jag inte ha funnits idag, det är jag övertygad om. Jag kissar i sängen - är inkontinent som det så fint heter. Nu kan jag äntligen berätta om det utan att dö av skam, men i över tjugofem års tid har mitt kissande ställt till ett rent helvete för mig. Jag vet inte om någon kan förstå hur mycket ångest och förödmjukelse det ligger i det faktum att man inte kan hålla tätt, vilken oro man känner för att bli avslöjad, vilken ångest man kan känna inför att aldrig kunna sova över hos någon god vän - eller det värsta av allt - att inse att man aldrig kommer att våga söka efter en flicka att älska och leva tillsammans med. För vem tror när man är ung att det finns en flicka som vill ha en pojke som - precis som en liten bebis - måste ha blöja på sig varje natt? Jag vet hellerinte om någon kan tänka sig in i hur det känns för en pojke som just kommit in i puberteten att behöva vakna på morgonen och känna att blöjan är blöt och veta att han har misslyckats ännu en gång och att mamma kommer att sucka och kalla honom för en stor bebis igen. Jag tror inte att någon kan förstå.

När jag föddes var jag ett "vanligt" barn. Jag tror jag var efterlängtad, även om min far flyttade ifrån oss redan innan jag blivit född. Honom har jag aldrig träffat. Jag vet än idag inte vem han är. Jag åt som jag skulle, jag gick som jag skulle, jag pratade som jag skulle, allt det där var normalt. Men det tog bara några år innan man märkte att allt nog ändå inte var som det skulle. Jag blev nämligen aldrig torr. Mamma blev mer och mer förtvivlad för varje år som gick och hon försökte med alla upptänkliga knep för att få mig att sluta kissa i sängen. Hon gjorde nog så gott hon kunde i början. Hon försökte uppmuntra mig, belönade mig om jag någon gång höll mig torr - men när allt ändå misslyckades så blev hon arg och misslyckades i sin tur och började straffa mig istället.
Hon gav mig smisk på stjärten när jag kissat i sängen och lät mig ibland gå omkring i blöjor och "småbarnskläder" på dagarna också fast jag var ganska stor.

Jag minns så väl första gången det hände. Mamma hade något svart i ögonen redan när hon väckte mig på morgonen och när hon förstod att blöjan som vanligt var blöt blev hon helt enkelt rasande. Hon fullkomligt slet upp mig ur sängen och sade att om jag inte slutade uppföra mig som en bebis så kunde jag gott bli behandlad som en sådan också.

Så fick jag gå ner i köket och äta min frukost med bara den blöta blöjan på mig - något som aldrig hände annars - innan hon lade mig över sitt knä och gav mig smisk på bara stjärten. Hon slog mig med en hårborste och för varje slag hon gav mig så kallade hon mig för en stygg liten bebis - och sade att om jag inte slutade upp med mina babyfasoner så skulle det här hända ofta i fortsättningen. Jag grät och grät - både för att det gjorde ont och för att jag kände mig så förödmjukad - och jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Till sist lugnade hon sig ändå och då trodde jag att det hela skulle vara över men det var det inte. I stället fick jag nya blöjor på mig och så tog hon med mig ut på stan. Jag trodde aldrig att vi skulle komma hem igen. Jag minns så väl att vi var och handlade, och vi gick och gick och gick, och jag formligen tryckte mig efter väggarna för att ingen skulle se min tjocka blöjstjärt som putade ut under byxorna.

Herregud så förödmjukande det var. Det kan knappast finnas något hemskare än att vara så där tio år gammal och tvingas ut på promenad med blöja och snibb på sig - man är helt enkelt livrädd för att någon ska se vad man har på sig.

Mamma hade aldrig några kisseriproblem med mina två systrar. De skötte sig som barn skulle göra. Men de var inte heller särskilt snälla mot mig. Jag minns en gång när mamma reste bort över helgen och mina storasystrar anförtroddes vårdnaden om mig. Då var jag kanske elva år gammal.
Antagligen förstod de inte själva hur dumma de var - de var väl bara trötta på att ha en lillebror som inte var som andras lillebröder. Dessutom hade de väl inte kunnat låta bli att påverkas av mammas sätt att bemöta mig. Mamma hade knappt hunnit försvinna innan de började kalla mig för en jättebaby och hota mig med att avslöja min sängvätning för alla mina klasskamrater - något som skulle ha varit den slutgiltiga nesan för mig. Jag bönade och bad om att de inte skulle säga något - och jag lovade dem guld och gröna skogar för att de inte skulle reta mig - men det hjälpte inte. De hade den totala makten över mig. Den utnyttjade de också.

De ville i alla fall inte ha något besvär med mitt kissande sade de, så de tog på mig blöjor på en gång. Hela den helgen tillbringade jag sedan klädd i blöjor. Jag blev matad med välling i nappflaska, jag fick sitta i sandlådan på bakgården i bara blöjorna - de tvingade mig att stå i skamvrån med napp i munnen. De var helt enkelt så elaka som barn som inte förstår bättre kan vara.

Det värsta av allt var att det här inte var två isolerade företeelser. Liknande saker hände regelbundet. Det slutade inte förrän jag i stort sett var vuxen.
Jag vet att det här låter helt bisarrt när jag berättar om det men det hände faktiskt. På sextiotalet. I Sverige.
Det hände - och det förstörde mig.

Givetvis fick det konsekvenser för mitt vuxenliv. När jag blev vuxen och flyttade hemifrån var jag totalt ensam. Jag hatade min mamma över allt på jorden och ville inte ha någon kontakt med vare sig henne eller med mina systrar. Jag försökte utplåna dem ur mitt liv men det gick naturligtvis inte.
Jag jobbade på dagarna och på kvällarna satt jag i min lägenhet och tittade på teve. Jag vågade inte gå ut och jag ville inte heller för den delen - vart skulle jag ta vägen - och när natten kom så gick jag och lade mig. Ensam. Jag och mina blöjor.

Det tog många långa år innan jag kände att jag inte orkade vara ensam längre - och att jag om jag överhuvudtaget skulle kunna fortsätta att leva var tvungen att göra något åt det.

Till sist vågade jag mig ändå på att sätta in en kontaktannons i en veckotidning. (Bara det var besvärligt, jag var livrädd för att den som tog emot annonsen på tidningen skulle skratta åt mig och att de som senare fick läsa den direkt skulle förstå att det var jag.)

Jag var i vilket fall som helst ärlig där - och berättade om mina problem - och kan ni tänka er att jag fick svar.

Flera stycken. Vänliga sådana.

"Det där med att du kissar på dig är väl inte så farligt", skrev de; "det gör jag också", eller "det är ingenting att bry sig om"...

Det kändes så skönt. Till sist vågade jag också skriva ett svar till den flicka som verkade rarast av dem alla.

Det var Sofia. Jag vet inte vad jag fäste mig vid mest i hennes brev - men jag tror kanske att det hade en del att göra med den okomplicerade attityd hon intog till mitt kissande.

"Jag jobbar inom sjukvården", skrev hon, "och där kommer jag dagligen i kontakt med vuxna som kissar på sig. Jag vet att det kan hända vem som helst, och det gör mig ingenting. Jag tycker till och med att pojkar som har blöjor är lite gulliga, det är väl min beskyddarinstinkt som gör sig gällande."

Själv tycker jag fortfarande inte att det är det minsta gulligt men jag är glad för att hon skrev så. Det gav mig modet att svara henne.

Vi skrev brev till varandra ett bra tag innan jag slutligen vågade föreslå att vi skulle träffas. Hon kom med tåget en fredagkväll och hon blev kvar. Jag tyckte så mycket om henne - från den allra första minuten.

Sofia har gett mig livslust - den livslust jag aldrig tidigare har haft. Hon är söt och rar - hon accepterar mig precis som jag är - och hon har gett mig insikt om att det var mamma som gjorde fel mot mig - att jag faktiskt inte behöver tycka om henne när hon har gjort mig så illa.

Hon har till och med fått mig att säga det till henne och även om det gjorde mycket ont just då så var det en slags rening för mig.

Mamma är gammal nu och hon visade mycket liten förståelse för att hon burit sig illa åt, kom med förklaringar och ursäkter och undanflykter, men det spelar ingen roll. Jag har sagt henne vad jag tycker. Nu kan jag börja om.

Och det bästa av allt är att mitt sängvätande har minskat högst betydligt sedan jag träffade Sofia. Det är som om hennes kärlek har gjort mig tryggare. Jag använder fortfarande blöja på natten - men det gör ingenting. Sofia hånar mig inte. Hon kallar mig för "sin älskade bebis" - och det är en stor skillnad det.

tillbaka