kniv eller en gaffel, hon kunde inte bläddra i en bok, inte kamma sig eller tvätta sig - ingenting...
  "Så. Men nu ska du inte få gå med rumpan bar längre. Det är nog bäst att vi tar två blöjor den här gången, för vi tänkte att du skulle få sova middag - och när bebisar sover vet man ju aldrig hur mycket kiss det kan komma." Mamma satte på Anna blöjorna och drog upp ankstjärtsbyxorna igen.
  Så leddes hon in i sovrummet. De tog av henne klänningen, och i stället fick hon ta på sig en sparkdräkt - en vit med ljusrosa prickar och resår ovanför stjärten. Det fanns gott om plats för blöjorna.
  "Jag tror vi ska spänna fast dig, bara så du inte får för dig att ge dig ut på äventyr." Nina tog fram en rem och drog den under sängen och över magen på Anna. Hon spände den och låste på så sätt fast Anna ordentligt.
  "Sov så gott nu gullstumpan. Vi väcker dig om några timmar."
  "Snälla lämna mig inte här..."
  "Men du ska ju sova. Vill du ha nappen?"
  "Nej. Snälla, släpp lös mig."
  "Vad sade hon?", sade Nina. "Hon ville ha nappen va?"
  "Ja jag tror det. Sätt fast den så hon inte tappar den."
  Nina stoppade in nappen i Annas mun och säkrade den bakom huvudet med ett gummiband.
  Så gick mamma och Nina och lämnade Anna kvar ensam, med sina tankar, med sina blöjor och med sin värkande stjärt. Hon låg där hon låg, med nappen i munnen, utan en enda chans att komma därifrån. Det hann komma många tankar genom hennes huvud, och en sak var hon alldeles säker på. Något sånt här skulle hon aldrig utsätta sina barn för. Det var för hemskt.

Anna kunde inte somna - och de två timmar hon fick ligga fastspänd kändes som en evighet. Det kändes nästan som en befrielse när mamma och Nina kom tillbaka, även fast hon förstod att hon skulle bli förödmjukad på nytt.
  Mamma tog bort nappen från Annas mun.
  "Har mammas lilla hjärta sovit gott?"
  "Jag har inte sovit alls."
  "Vad kan det komma sig? Nå, det spelar ju ingen roll. Då kanske du har funderat lite på hur du ska uppföra dig i fortsättningen för att slippa hamna i den här situationen igen."
  Nina släppte lös Anna från sängen. "Är blöjan blöt?", frågade hon.
"Nej." Anna rodnade.
  "Så bra då. Nu ska du få lite mat."
  Nina och mamma tog Anna under armarna och ledde ner henne till köket. Anna fick sätta sig vid matbordet och vänta medan två burkar torskpuré värmdes. Anna hatade fisk.
  Så var maten klar. Nina tog på Anna en haklapp. Så hämtade hon en tallrik och öste upp den gråa sörjan på den. Hon tog en sked i handen.
  "Gapa stort nu lilla Anna. Jag hoppas du är hungrig."
  Det smakade vidrigt. Anna tuggade och tuggade men hon kunde inte förmå sig till att svälja. Till slut blev hon ändå tvungen, för Nina tog ingen hänsyn till vad Anna tyckte.    "Och en sked för mamma - och en sked för storasyster..."
  Äntligen var maten slut. Anna fick en nappflaska med välling att snutta på efteråt, och även fast inte heller den var särskilt aptitlig, smakade den ändå godare än torskpurén.   
  "Bebisen kanske ska ha lite frisk luft efter maten", sade mamma.
  "Ja, vi tar ut henne på en liten promenad."
  "Så här?" Anna lät skräckslagen.
  "Nej, såklart inte. Du kan ju inte gå ut i sparkdräkt. Men vi kan ju ta på dig klänningen du fick prova förut. Förresten kanske du inte behöver ha någon klänning alls, för det är ju så varmt ute. Det kanske räcker med blöjbyxan och en liten blus."
  "Men vad tror du folk säger?", frågade Nina. "Tror du inte dom undrar?"
  "Då får vi väl berätta som det är", svarade mamma.
  "Men hon kan väl få ha klänning på sig i alla fall. Det är nästan bättre, för du kan vara säker på att hon kommer att göra allt för att inte visa någon vilken liten bebis hon är. Och vi kan ju se till så hon misslyckas med det när som helst. Det är ju bara att tvinga henne att böja fram i så fall. Eller lyfta lite på klänningskanten."
  "Ja, det kanske du har rätt i."
  Anna kläddes i en ny klänning. Den var lite längre än den andra och inte riktigt lika babyaktig, men skillnaden var minimal. Kanske skulle hon kunna undgå att visa blöjstjärten - om hon hade tur. Mössan och vantarna slapp hon, men ankstjärtsbyxan och underklänningen fick hon ha kvar. Hon protesterade inte - för hon visste att det inte var någon idé.
  Mamma körde fram bilen och Anna försökte skynda sig in i den, men Nina höll fast henne.
  "Lilla gumman, varför har du så bråttom? Vill du inte att grannarna ska se dig i din fina utstyrsel? Du som är så fin..."
  Hon fick sätta sig i baksätet och så körde de iväg till grannstaden som låg ett par mil bort. De kände inte så många där, och det var Anna glad för. Det var nog hemskt ändå.
  Under hela promenaden försökte Anna trycka sig mot väggarna och göra sig så osynlig hon kunde. Det gick för det mesta, men inte alltid. Hon tyckte att alla tittade på henne och sannolikt hade hon rätt. Det var svårt att undgå att lägga märke till hennes uppenbarelse. Sextonåriga flickor brukar inte ha småbarnskläder på sig. I alla fall inte spetsklänningar med vippande underkjolar...
  Många tittade och fnittrade till och pekade -och Anna ville bara dö av skam när hon hörde tisslandet och tasslandet.
  "Titta på den där flickan", sade en äldre dam till sin vännina. "Är hon inte lite väl stor för att ha en sådan småflicksklänning på sig?"
  "Det är hon inte", svarade Nina. "Titta här", sade hon sedan och hissade upp Annas klänning så att blöjan och ankstjärtsbyxan tittade fram. "När man fortfarande är så liten att man måste använda blöja kan man väl inte vara för stor för att gå omkring i en liten söt klänning."
  "Har hon blöja på sig?", frågade tanten tveksamt.
  "Det kan hon svara på själv tycker jag", sade mamma. Hon tittade uppfodrande på sin dotter. "Se så, Anna."
  "Ja", viskade Anna fram, knappt hörbart.
  "Varför då?", sade tanten. "Kissar du i byxorna fast du är så stor? Du var allt den största bebis jag har sett nån gång."
  Anna svarade inte. Det fanns inget svar att ge. Tanten hade rätt. Hon var världens största bebis - och det fanns inget hon kunde göra åt det.
  De gick vidare. Anna trodde nästan att hon skulle klara sig från vidare förödmjukelser när hon plötsligt fick syn på Louise. Louise gick i parallellklass med Anna. Hon var en flicka med rykte om sig att vara både tuff och kaxig, och eftersom Louise och Anna konkurrerade om samma kille var de inte precis såta vänner. Om Louise fick se Anna så här så skulle snart både Kjell och alla i skolan veta om det. Det fick bara inte ske.
  Men det gjorde det. Louise gick raka vägen fram till Anna. "Nej men hej sötnos. Det var förskräckligt vad du var fin idag. Ska du på barnkalas?"
  Anna försökte gå därifrån utan att svara, men Louise satte krokben för henne och Anna föll pladask. När hon låg på marken förstod hon att hon var avslöjad igen. Klänningen satt i midjehöjd på henne där hon låg framstupa och förnedringen var ett faktum. Blöjbaken pekade rätt upp.
  Det hela blev för mycket för Anna. Hon tappade kontrollen över sig själv och började gråta. Louise hånskrattade. Hon böjde sig ned och klappade Anna i stjärten.
  "Jag har alltid tyckt att du varit barnslig", sade hon. "Men det här tog faktiskt priset. Vet Kjell om att du rantar runt på stan i blöja och bebiskläder? Såna där spetsbyxor har förresten min lillasyster också, fast hon har i alla fall slutat använda blöjor. Men hon är ju nästan tre år. Res på dig nu, jag ska inte röra dig. Jag slår inte såna små bebisar som dig."  Louise gick sin väg med ett leende på läpparna. Nina och mamma ansåg att Anna fått skämmas nog på sin promenad och körde hem henne.

När blöjan skulle bytas passade de på att raka av Anna allt könshår. Hon grät igen - hjärtskärande - men det hjälpte inte. Efter en liten stund var hon lika slät som ett nyfött barn. Det var bara ännu ett tecken på att hon inte längre hade någon kontroll över sig själv.
  Det tog tre dagar att kuva Anna. Tre dagar med ständigt värkande stjärt, tre dagar med skammens rodnad lysande över hennes kinder, tre dagar med nya raffinerade förödmjukelser. På den tredje kvällen slapp hon ifrån babykläderna, den ständiga övervakningen och vantarna som tagit ifrån henne förmågan att klara sig själv.

Efter de tre dagarna var Anna en snäll och lydig flicka som aktade sig noga för att göra något som kunde göra mamma arg eller upprörd. Mamma och Nina bestämde ändå att Anna skulle få sova med blöjor i en månads tid, för att påminna henne om vad som skulle hända om hon inte skötte sig. Så blev det också.

tillbaka