Lekarna vi leker.



Jag väntar honom hem snart. Jag väntar och jag längtar till den stund när han kommer tultande uppför trappan. Ni förstår, igår kväll var han en olydig och stygg pojke, och därför hoppas jag nu att blöjorna som jag satte på honom i morse, har smitit åt ordentligt om hans rakade lilla kön - att de har fått honom att tänka på mig ofta - och att han har burit dem med återhållen skam och upphetsning. I kväll har jag ännu en överraskning åt honom. Jag tror att han kommer att tycka om den.

Vi leker att vi reser. Som nyfikna barn färdas vi i ett mystiskt och förlovat land. Där undersöker vi varandras innersta gömmen, där söker vi efter dolda skatter, där finner vi nya sidor - där älskar vi och åtrår. Vi gör det med lust och med glädje, även om vägarna till tillfredsställelsen ibland kan vara både långa och krokiga. För som efter alla andra vägkanter, växer det också hos oss både rosor och törnen. Ibland är vi så snälla mot varann, och ibland är det i smärtan och förödmjukelsen - den fysiska eller den psykiska - som vi finner vår lust. Det är i rollerna vi tar, som vi finner oss själva som de varelser vi någonstans långt inom oss drömmer om att vara.
  Det har tagit oss lång tid att komma hit. Många är de irrvägar vi vandrat under resans gång, många är de återvändsgränder vi hamnat i och gråtit inför, undrande och förvirrade över vad vi egentligen hållit på med. Nu för tiden går vi inte vilse så ofta. Vi känner varann och de vägar vi vill ta.
  Mitt sköte blir vått och varmt när jag tänker på min älskade. Det bultar i mig. Måtte han komma snart.
  Det verkliga livet - det är rollerna vi spelar för de andra. Så underbart det är att få lämna dem ibland. Att för en timme eller två få vara det man vill, att få känna sig oberäknelig och oblyg och fri. För jag vill inte alltid vara den snälla flicka som de andra ser. Jag vill inte låta det verkliga livet skriva hela min historia. Jag vill att det ska finnas en del av mig som ingen - utom min älskade - känner. Min älskade, som snart kommer hem. Min älskade, som känner som jag. Min älskade, som förtröstansfullt och tillgivet följer mig på resor, utan att veta vart vi ska. Han litar på mig som jag litar på honom, och han vet att jag vet vad han söker. Min älskade, som vill vara liten och lydig och snäll. Själv vill jag vara en stygg flicka.

Det är ofta just dit som våra resor för oss. Vi leker att vi vänder världen. Att det är jag som har makten, och att det är han som får lyssna. Är han snäll så är jag snäll, är han stygg så är jag stygg. Jag kan smiska, jag kan kittla. Hos mig kan allting hända. Allt det jag vill - och han.
  Hör jag steg i trappan? Nej. Inte än.
  I början var vi så trogna alla måsten. Vi gjorde det vi läst oss till och sett på film. Kliché efter kliché betade vi av, i iver över att finna det som skulle passa just oss. Vi kom så fel att det nästan skrämde oss till tystnad - att våra lekar höll på att sluta så - i misslyckande och förtvivlan. Vi kände oss så ledsna och tilltufsade att vi höll på att ge upp, innan det till sist gick upp för oss att spelet kunde vara så mycket mer raffinerat - att det hetsande låg i att själva finna nya roller, istället för att bara imitera det som andra redan imiterat i flera hundra år.
  Vi vet det nu; Markis de Sades föråldrade drömmar är inget för oss. Vi passar inte i läder och lack, vi passar inte in i det hårda. Våra roller är mycket mjukare än så. Vi bara vänder det vanliga ut och in - och på det sättet skapar vi oss en ny värld. Det är i det subtila som spänningen ligger. Att vi hetsas av varann, och av att vi känner varandras leklust. Det blir så självklart då. Det blir så rätt.
  Det är med en skälvande förnimmelse av vällust som jag tänker tillbaka på den första gång som allt blev bra och gott.  Jag tror att jag ska lägga mig på sängen en stund, minnas hur det var, och ha det riktigt skönt. Jag känner att min ros har dagg.

Det är försommar och vi ska gå på maskerad, och jag ber min älskade att hyra våra dräkter - att tänka ut något som kan passa oss. Stolt och lycklig och glad kommer han hem och visar vad han har funnit. Jag är säker på att han letat omsorgsfullt och länge, för dräkterna är spännande och ljuva. Som lilla Rödluvan och stora stygga vargen. Det är så vi ska gå till maskeraden. Vargkostymen är grå och len och mjuk, men dess tänder är många och vassa. Rödluvans lilla klänning riktigt doftar av ljuv oskuldfullhet. Den är av siden och kort och vid, och den har puffärmar och vackra spetsar. En mössa och ett litet förkläde hör också till, och en underkjol med många lager spets och tyll.
  "Så fina dräkter du har valt", säger jag och ser på honom. "Nu har du varit duktig."
  Han tar stolt emot berömmet och ler mot mig, men blir stum av häpnad när jag sekunden senare fortsätter; "Jag är säker på att du kommer att bli en mycket söt rödluva."
  Så gullig han är när han rodnar. Det är med skamset röda kinder som han accepterar sitt öde.

När jag senare på kvällen hjälper honom att ta på sig den lilla klänningen, ser jag hans kuk växa sig styv och glänsande röd och svullen. Jag klarar nästan inte av att lirka in den i trosorna. Han tittar vädjande på mig och säger;
  "Jag vet faktiskt inte om jag vill gå iväg så här."
  "Men lilla vän", svarar jag. "Du valde dräkterna alldeles på egen hand. Har du redan glömt det?"
  Han ser generad ut där han står och nyper i klänningsfållen.
  "Nej. Men det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig det hela."
  "Var det verkligen inte det?" Jag sticker upp min hand innanför klänningen, och letar en stund bland underkjolens tyllager. När jag hittar det jag söker bland de många mjuka spetsarna, smeker jag försiktigt över det hårda paket som stramar mot de silkesmjuka trosorna. "Det känns i alla fall som om du tycker om din dräkt. Det kan du väl inte förneka."
  Han kommer sig inte för med att svara, men när jag med fingerspetsarna kittlar hans lem igen - precis vid kanten av ollonet - kan han inte låta bli att stöna till.
  "Jag märker i alla fall att du tycker att det är skönt."
  Så för jag honom till sängen, och när jag lagt honom ner på den så fortsätter jag att smeka honom, ända till han närmar sig den yttersta gränsen. Han sluter sina ögon och väntar, och när hans kropp stelnar till och hans ansikte förvrids till en extatisk mask, precis i det ögonblick när han är som allra mest sårbar, känns det både rätt och riktigt att sluta. Det går ju inte an att låta honom kladda ner sina fina trosor.
  "Sakta i backarna", säger jag och tar bort min hand. "Små flickor måste ha rena underbyxor när de går på fest, det vet du väl."
  Han öppnar ögonen och ser på mig med en vädjande blick.
  "Snälla du, sluta inte", ber han. "Du får inte sluta..."
  Det spelar ingen roll hur mycket han ömkar sig. Jag är obeveklig; "Nej lilla vän", säger jag och ser strängt på honom. "Du får allt vänta till vi kommer hem."
  Han ser ledsen och faktiskt lite sårad ut när han inser att jag menar allvar, men han protesterar inte mer. Jag tror att han i den stunden inser, att den som väntar på något gott sällan väntar för länge, och att den påtvingade väntan i den här situationen inte är något passivt och stillastående tillstånd, utan en aktiv del av ett spel som så småningom kommer att leda fram till något som känns fint och bra för oss båda. Efter en liten stund ser jag erektionen gå ner, men blicken i hans ögon finns fortfarande kvar. Mina trosor är våta innanför vargkostymen. Min kropp och min själ är i samklang. Mitt sköte talar om för mig att jag tycker om att ha kontroll över händelseförloppet. Det är spännande och hetsande, men det är också ett stort ansvar. Jag får inte ta i för mycket. Då blir leken allvar, och då är nöjet borta och den verkliga smärtan farlig och mycket nära. Det är stor skillnad mellan att låtsas såra och att såra på riktigt.
  Jag ger honom en stor kram och kysser honom på munnen. Så skrattar vi båda och gör oss klara för att gå. Vi ska visserligen inte så långt, men jag vill ändå inte utsätta honom för blickar och tillmälen från människor vi möter. Han får lov att ta sin rock över klänningen. Mössan har jag i fickan. Den knyter jag fast under hans haka när vi kommer fram. Han är så söt i sin kostymering. 

Vi vinner priset för de bästa dräkterna, och min älskade lilla rödluva gör stor succe på maskeraden. Många är de klappar han får på sin stjärt den kvällen, och många är de komplimanger han får för sin fina lilla klänning. Flickorna turas om att dansa med honom, och de verkar sätta en ära i att snurra honom så att klänningen åker upp och blottar hans spetsprydda stjärt. Han viskar flera gånger i mitt öra att han känner sig dum och löjlig - och att han vill gå hem - men jag svarar bara att jag vill stanna en stund till, och att jag ska säga till honom när det är dags att gå. Det är inte så bråttom. Jag vet ju så väl att han (liksom jag) i själva verket finner det hela mycket upphetsande. Mina flickvänner tycker att han är den sötaste lilla rödluva man kan tänka sig. Vad pojkarna tycker vet jag inte. Jag bryr mig inte så mycket om det heller.

När vi kommer hem igen så får den lilla rödluvan lägga sig på rygg i sängen. Med två rosa sidenband knyter jag fast hans händer i sängstolparna, innan jag prydligt och ordentligt viker upp den lilla klänningen och den volangprydda underkjolen. Så lirkar jag ner trosorna och släpper ut hans styva kuk i frihet, och rider honom som det anstår en vild och hetsad varg. Det känns alldeles rätt att ha honom liggande där under mig, som ett hjälplöst litet flickebarn. Visst gör han små tafatta försök att ta tillbaka initiativet, men det är inte alls svårt att få honom att förstå, att han ska vara alldeles tyst och föra sig som en snäll flicka om han vill ha det skönt. Jag bara hyschar honom, och lägger mitt pekfinger över hans läppar.
  "Tyst nu liten", säger jag. "Ligg stilla och tyst. En annan dag blir det din tur att prestera, men nu ska du bara ta emot."
  Mitt våta sköte sluter sig tätt omkring hans hårda lem, och kittlar och retar honom till gränsen för det uthärdliga. Jag rider honom rytmiskt och varsamt, och när jag märker att han snart ska komma saktar jag av - för att sedan sluta helt. De första sekunderna tror han nog att jag bara gör en kort paus, men när jag inte omedelbart börjar om igen så ser jag desperationen börja lysa i hans ögon.
  "Fortsätt snälla du", säger han. "Det är så skönt." Han trycker sina höfter uppåt, men jag glider undan precis så mycket att han inte kan nå mitt sköte.
  "Först ska du berätta hur du känner dig."
  "Jag vet inte riktigt. Jag känner mig - åh snälla du, fortsätt..."
  "Kanske. Om du talar om för mig hur du har haft det ikväll."
  "Jag har väl haft det bra. Kom nu."
  "Det räcker inte. Berätta hur det kändes att få gå klädd som en liten flicka när alla såg dig. Var det spännande?"
  "Släpp loss mig nu." Han försöker dra i sidenbanden, men kommer naturligtvis ingenstans. "Vi kan väl prata om det här en annan gång."
  "Nej - jag vill höra det nu. Om du är snäll nu, så lovar jag att du ska få det riktigt skönt sedan."
  Till slut förstår han att han inte har något val. "Jag vet inte riktigt hur det kändes", börjar han, lite tvekande. "På ett sätt var det hemskt, och på ett annat sätt så var det underbart. Jag kände mig generad och dum och tyckte att jag såg så löjlig ut, men samtidigt så pirrade det av spänning i hela mig. Det var på något sätt legitimt att gå klädd på det där viset på en maskerad, och ingen visste om att det var du som bestämt att jag skulle ha klänningen på mig. Vi spelade på något sätt både för oss själva och inför publik. Det gjorde mig kåt ända ner i ljumskarna."
  "Jag blev också kåt", säger jag, och beslutar mig för att muntra upp honom lite. Jag kupar handen över hans penis och snuddar vid den - lite försiktigt bara, nästan som av misstag. Han rycker till av beröringen, gnyr som ett litet barn, längtar efter mer.
  "Jag tyckte att det var härligt att se dig dansa - när klänningen åkte upp så att trosorna syntes såg du precis ut som en liten flicka, precis som nu. Jag fantiserade faktiskt om hur det skulle vara att ta med dig ut på promenad i de där kläderna - om hur människor skulle stanna och titta och fråga varför, och om hur jag bara skulle säga att du varit stygg, och att det var därför som du fick vara min lydiga lilla flicka."
  Han tycker om att höra det jag säger. Lyssnar uppmärksamt.  "Jag kanske skulle lägga dig över mitt knä och vika upp klänningen och ge dig smisk på stjärten - mitt i parken - där alla skulle se. Vad du skulle känna dig dum."
  Med försiktiga rörelser smeker jag honom över kuken. Jag fingrar lite på hans pung - och märker att den är alldeles spänd. Han vrider sig av vällust där han ligger, stönar och ropar. Jag känner att jag vill ha honom nu, men att det både är för tidigt och för sent. Än vill jag höra honom berätta för mig, och skulle jag ge mig nu så skulle han ändå inte kunna ge mig någon njutning. Stackars liten. Han är så nära gränsen.
  "Säg mig nu", fortsätter jag, "hur det känns att vara liten och hjälplös i sängen också - hur det känns att ligga bunden och utlämnad - i siden och spets?"
  "Jag vet inte", svarar han bara. "Det känns lite konstigt."
  Jag känner igen så väl igen det från våra tidigare försök. Jag vet att han tycker att det är genant och svårt att tala om att han känner sig upphetsad av situationer som den här, och jag tycker att det är synd, eftersom hela hans kroppsspråk berättar om att han njuter i fulla drag. Den här gången vill jag att han ska säga det med sin mun. Jag vill höra honom säga att han älskar det. 
  "Då kanske du ska ligga och tänka efter en stund till." Jag viker ner klänningen igen, och ser hur hans kuk genast reser ett tält av de mjuka spetsarna. "Du kan få slicka mig medan du funderar." Jag glider fram över honom och låter mitt sköte närma sig hans ansikte. Strax känner jag hans tunga i min blomma, ivrig som ett bi på jakt efter pollen. Han finner pistillen och genomsöker den med sin mjuka tunga, och dess lätta beröring sänder ilningar genom min kropp. För ett ögonblick blir jag tveksam. Jag vill känna honom i mig nu, men jag vill också höra hans svar. Jag glider ner igen, och fingrar försiktigt på den sidenglänsande ovansidan av klänningstältet.
  "Är det skönt att ligga här i klänning? Tycker du om att vara min lilla flicka? Har du längtat efter att få vara liten och beroende?"
  För varje fråga jag ställer smeker jag honom lite hårdare. Han stönar och mumlar något ohörbart, men i samma sekund som det ska gå för honom, kommer äntligen svaret;
  "Ja! Jag tycker om det! Det är så skönt!"
  Jag hinner inte riktigt få undan klänningen, så hans säd blöter ner den fina dressen. Den liksom pumpar ur honom, konvulsiskt, som en lavaström. Samtidigt som säden kommer får hans ansikte ett drag av fridfullhet. Jag ser på honom och ler, och han besvarar mitt leende, och i den sekunden ser han så lugn och lycklig och avslappnad ut att jag bara vill knyta upp banden som hållit honom fången och känna honom hålla om mig. Jag gör det, och så ligger vi stilla och tätt tillsammans mycket länge. Jag smeker honom över håret, han smeker mig. Vi säger ingenting.
  När han vilat sig en stund säger han att det är min tur att njuta, och nu när han har fått komma en gång, så kan han älska mig länge. Jag sluter mina ögon och tänker på det som hänt, och hans rytmiska rörelser hjälper mig att minnas varje sekund av kvällen, lika tydligt som om den varit just nu. Jag flyter bort i ett hav av minnen, så koncentrerade och starka att de för mig till en orgasm som nästan får mig att förlora medvetandet.   
  Jag kommer i samma stund som då. För ett ögonblick vet jag inte om jag är ensam hemma, eller om jag har en liten rödluva bredvid mig. Det är så nära. Så verkligt.

Sedan dess har vi färdats många gånger i landet annorlunda. I kväll är det dags igen. När han kommer hem så ska jag ta av honom byxorna och tröjan. Så ska han få stå en stund framför mig, iförd bara sin lilla blöjbyxa, och när jag sett mig mätt så ska jag be honom att berätta hur han har haft det på jobbet. Jag ska fråga honom om han tror att någon har kunnat se att hans stjärt varit stor och bullig idag, om han har varit noga med att stänga dörren till toaletten om sig för att inte behöva riskera att bli avslöjad, om han tror att han har fått eksem nu när hans stjärt har varit inslagen i ett våtvärmande plastomslag i en hel dag, och om han kanske förstår att det i fortsättningen är bättre för honom att vara lydig och snäll och ta disken om jag ber honom, istället för att lägga sig på soffan och titta i en porrtidning och smeka sig själv.
  För det var ju så det var. När jag kom hem från min kvällsföreläsning så fann jag honom där, med sin lilla snopp i handen och med en glansig blick i ögonen. Jag sade ingenting först, men när jag gick ut i köket och såg disken stå kvar, blev jag mycket arg och besviken. Han kom snabbt efter mig, och såg mycket skamsen ut när jag talade om för honom att en vuxen man borde ha bättre kontroll över sina drifter, och att det bara brukar vara riktigt små barn som har svårt att hålla tätt. Han mumlade ett förlåt och erbjöd sig att ta disken genast, och det lät jag honom göra.
  Det är möjligt att han verkligen trodde att det skulle vara bra med det, men han protesterade ändå inte särskilt mycket när jag tog fram blöjan åt honom i morse.
  "Du förstår väl varför du får ha blöja på dig idag?", frågade jag.
  Han nickade bara. Jag bad honom ställa sig med benen brett isär och satte på honom blöjan. När jag beskådade det färdiga resultatet nickade jag gillande. Snibbrosetterna var prydligt  knutna, och den stora vita blöjstjärten fick min älskade att se ut precis som det barn han uppfört sig som igår.
  "Så söt du blev", sade jag och klappade honom på stjärten. "Känns det mjukt och skönt?"
  "Det känns hemskt." Han vände sig mot spegeln och såg på sig själv. "Jag kan inte ha den här på mig. Den kommer att synas."
  "Att du inte tänkte på det igår."
  Egentligen behövde han inte oroa sig. När han fick på sig byxorna syntes blöjan nästan inte alls. Bara ett mycket medvetet eller vaksamt öga kunde ana vad som doldes under hans jeans - fast det sade jag inte till honom. Han tog en lång tröja på sig, och var noga med att knäppa igen överrocken innan han gick.
  Om han svarar ordentligt på mina frågor, så ska jag ta av honom blöjorna och låta honom älska mig som en riktig man. Om han fortfarande inte har lärt sig sin läxa så får han behålla dem på en stund till, men i så fall ska han få bereda mig njutning ändå. Då får han slicka mig till jag är nöjd. Sedan kanske han kan få komma i sin blöja, smeka sig själv på det mjuka paketet, medan jag ser på och kallar honom för min lilla bebis. 
  Äntligen. Nu hör jag honom närma sig. Jag älskar honom.

tillbaka