En syndares lön.

En liten by i Norrlands inland, hemma hos familjen Herstedt, Lördag, Juli 1977. 

Det liknade en rättegång, och det var också precis vad det var. Femtonåriga Linda Herstedt stod med böjt huvud framför köksbordet, där hennes föräldrar satt som domare och åklagare. Hon höll händerna knäppta bakom ryggen, hade fått straffkläderna på sig, den vita blusen med puffärm och spetskrage och den lilla knytbandshättan med spetskant, bortsett från dessa två plagg  ingenting.
  I köket satt också Lindas ett år äldre äldre syster Lena, tyst men uppmärksam, betraktande sin lillasyster med allvarliga blickar. Både Lena och Linda visste att Linda varit mycket stygg och att hon skulle bli straffad för det. De visste också att eftersom det här var andra gången på bara några veckor som Linda syndat så skulle straffet bli hårdare än vanligt. Hon skulle säkert få riktigt med smisk på bara stjärten, om det nu skulle räcka med det ens en gång.

Linda var så fruktansvärt skamsen. Hon kunde inte se sina föräldrar i ögonen, förstod att de var besvikna på henne. Hon hade verkligen kämpat med sig själv sedan förra gången,  försökt att uppföra sig som en ordentlig flicka, kämpat för att stå emot de syndiga tankar som ibland kommit för henne. Men i morse hade hettan i hennes inre blivit för stark. Hon hade inte kunnat låta bli att röra sig själv därnere. Hon var så säker på att hennes syster sov, hade sneglat åt Lenas håll flera gånger, sett att hon låg alldeles stilla, lyssnat efter hennes andetag, hört att de var djupa och jämna, sovande. Det bultade i hennes sköte och fast hon visste att hon inte borde göra det så hade frestelsen till sist blivit för stor, hennes hand hade sökt sig ner mot skötet, hon hade låtit pekfingret och långfingret snudda vid sin rosenknopp, försiktigt först, ivrigare sedan.
  Tankarna i hennes huvud for åt olika håll. Hon såg sin klasskamrat Hannes framför sig, fantiserade om att det var hans hand som rörde vid hennes sköte, blev upphetsad av det, kom sedan ihåg hur det varit förra gången, hur hon blivit fast och fått smisk av pappa, kom ihåg hur det kändes när hon låg över hans knä och blev smiskad, kände förödmjukelsen komma över henne igen, blev av någon anledning ännu mer upphetsad av att tänka på skammen och på hur det hade svidit i hennes stjärt, hur ont det hade gjort, hur liten och dum hon fått känna sig. Snälla pappa förlåt. Jag ska vara snäll. Slå mig inte mer. Sluta inte pappa. Det är så skönt att du bryr dig om mig. Aj. Aj. Aj.
  Hon var mycket nära att komma när hon hörde sin syster Lena säga; "Jag hoppas du har det riktigt skönt lilla syster, så att du tycker att det var värt det efteråt. Det här ska pappa få reda på."
  Med ens var upphetsningen försvunnen, allt hon kände var skam och tillintetgjordhet. Hon skyndade sig att ta bort handen från skötet. "Snälla Lena, säg inget till pappa", sade hon. "Han blir så arg."
  "Ja det blir han. Och det är rätt åt dig. Men du behöver för all del inte sluta för min skull." Lena reste sig upp ur sin säng. "Jag går och duschar nu. Sen ska jag prata med pappa."
  Linda låg kvar i sängen, skamsen och rädd för vad som skulle hända när pappa fick reda på vad hon hade gjort. Jag kommer att få smisk, tänkte hon. Jag vet det. Och jag kommer säkert att få ha straffblöjan. Jag hatar att ha straffblöja.
  Hon lät handen glida tillbaka till skötet för att trösta sig själv, smekte sig själv till en orgasm. Lustkänslan var emellertid borta. Det gjorde nästan bara ont, även om hon slappnade av lite grann när hon kom.

Precis som de flesta andra i byn var Lindas föräldrar djupt troende Laestadianer. De trodde på bibelns ord om att aga den man älskade och de var övertygade om att det ibland också var nödvändigt att ta till skamstraff för att lära flickorna vad som var rätt och vad som var fel. För en del  förseelser kunde det räcka med att få stå i skamvrån med stjärten bar, men om flickorna varit riktigt stygga eller olydiga så fanns det också andra bestraffningar att ta till. När Lena snattat i byns konsumbutik och blivit fast så hade hon till exempel under en hel lördagsförmiddag fått stå utanför affären med knytbandshättan på huvudet och med ett plakat runt halsen som talade om hur stygg hon hade varit. Och när flickorna inte uppförde sig som de skulle med sina hemsysslor så kunde deras mamma skicka dem till skolan i bara kalasbyxor och blus, för att visa att de burit sig åt som småflickor. Straffblöjan var det mest raffinerade skamstraffet. Det innebar helt enkelt att den som varit stygg för en tid blev fråntagen all r'e4tt till självkontroll och värdighet, blev klädd i blöja och snibb och behandlad som en liten bebis, med allt vad det innebar. När straffblöjan bars fick flickorna inte gå på toaletten utan att be mamma om hjälp, det var inte heller säkert att mamma följde med dem till toaletten och lät dem kissa utan ibland tvingades de helt enkelt kissa i blöjan. Det var oerhört förnedrande att vara tvungen att kissa på sig som en liten bebis. Både Lena och Linda hatade det, så de försökte verkligen undvika att göra något som kunde rendera dem babybehandling.

Familjen Herstedts sätt att uppfostra sina barn var inte alls unikt i byn. De allra flesta tillämpade liknande former av uppfostran, även omjust straffblöjan var mammas alldeles eget påhitt. Mamma jobbade som ålderdomshemsföreståndarinna och hade därför fri tillgång till blöjor och snibbar. Dessutom hade hon på egen hand kunnat konstatera att många av de gamla som använde blöjor upplevde det som oerhört förödmjukande attt behöva ha dem. Hon förstod att förlusten av egenkontroll var mycket förnedrande och att det fanns ett stort symbolvärde i blöjan och eftersom hon var en uppfinningsrik kvinna så insåg hon snart att ett effektivt sätt att straffa flickorna på skulle vara att tvinga dem att tulta runt i blöjor. Första gången hon lät Lena ha blöja på sig som straff hade flickan just fyllt tretton år. Aldrig skulle hon glömma blicken i Lenas ögon när hon berättat för henne vilken konsekvens hennes olydighet skulle få. 

Lena tog sig en lång skön dusch innan hon gick ner till frukostbordet och bad att få prata med sin pappa. Hon berättade för honom om vad som hänt på morgonen, såg att han blev upprörd över vad hon hade att säga, att han fick den där hårda blicken i sina ögon och att munnen smalnade. Hon visste av egen erfarenhet vad det betydde. Det betydde att lilla Linda så småningom skulle få betala dyrt för sin synd.
  Trots sin upprördhet var han alldeles lugn i rösten när han tog till orda. "Det var bra att du berättade", sade han. "Jag ska tala med mamma om det här."

Det var alltså därför som Linda nu stod med straffkläderna på sig och väntade på sin dom.
  Hennes pappa tittade allvarligt på henne. "Linda, du har tydligt visat att du är en mycket olydig liten flicka. Du lyder varken oss eller Gud."
  "Nej far."
  "Bibeln säger det tydligt. Att onanera är syndigt. Förstår du att du kommer till helvetet om du fortsätter med dina syndiga handlingar?"
  Hon svarade tyst. "Ja far."
  "Då förstår du också att vi måste straffa dig ordentligt så att du inser att du måste sluta med din sjävbefläckelse?"
  "Ja far."
  "Efter att ha pratat med din mor om saken så ringde jag till Pastor Ekman. Tillsammans kom vi fram till att din synd varit så svår att den krävde en extraordinär botgöring."
  "Ja far."
  "Därför kommer du nu att få smisk på bara stjärten. Men eftersom du tydligt visat oss att du inte klarar av att ta ansvar för dina handlingar så kommer du också att få ha straffblöja."
  Linda blev inte förvånad. Hon hade nästan räknat med att få ha blöja, det var på något sätt ett logiskt straff för det hon gjort.
  "Pastor Ekman tyckte också att det var en god idé att du kom till söndagsgudstjänsten i straffblöjan."
  Pappas ord träffade henne mitt i magen. Aldrig någonsin tidigare hade varken hon eller Lena tvingats visa sig offentligt i straffblöja. Det straffet hade varit reserverat för familjens ögon och varit alldeles tillräckligt förödmjukande även i den inre kretsen. "Nej pappa. Inte det. Snälla pappa..."
  "Det är ingenting att diskutera. Mamma och jag anser att du varit så stygg att du förtjänar att visas upp på det sättet. Det kanske kan få dig att tänka efter en extra gång innan du gör om samma misstag igen."
  "Men alla kommer ju att se att jag har blöja. Dom kommer att skratta åt mig."
  "Tänk dig nu för innan du säger något mer. Ditt straff är redan bestämt och näbbighet av det här slaget kan bara göra det hela värre för dig."
  Linda insåg att hon säkert gjorde bäst i att vara tyst. "Ja far."
  Lena tyckte först att det straff som pappa utdömt åt Linda var alldeles precis rätt åt henne. Hon kände sig mycket nöjd när hon tänkte på hur dum Linda skulle känna sig när hon fick gå till kyrkan iförd straffblöja. Men när hon sedan tänkte vidare så insåg hon att det som nu skulle drabba Linda någon gång också skulle kunna hända henne och då var hon inte lika säker på att det var bra att hon berättat för pappa. Det var som om gränsen plötsligt hade flyttats en position framåt.

Rättegången var över och den första delen av straffet skulle exekveras. Pappa tog hårborsten som låg på köksbordet, reste på sig och gick och satte sig på stolen som stod mitt i köket. "Du kan komma och lägga dig över mitt knä."
  Lina gjorde som hon blev tillsagd. Pappa lade sin vänstra hand på hennes rygg och låste fast henne med ett stadigt grepp. Han lyfte borsten för det första slaget, koncentrerade sig en sekund, lät sedan borsten landa på Lindas nakna stjärt. Han slog hårt, riktigt hårt, och hon kunde inte låta bli att skrika till.
  "Aj!"
  "Det ska kännas", sade pappa och slog till igen och igen. Rummet fylldes av skrik och smällar, det tog bara någon minut innan Linda tappat all självkontroll. Hon grät och snyftade om vartannat, ropade till sin pappa och bad honom sluta, lovade att vara så snäll, att aldrig mer röra vid sig själv på det där syndiga sättet.
  "Det lovade du förra gången också", svarade pappa och fortsatta smiska hennes stjärt, som redan hunnit bli alldeles röd.
  Han slutade inte förrän flera minuter senare. "Så", sade han, "nu tror jag att det räcker."
  Lindas anspända kropp slappnade av. Hon blev liggande som en lealös trasa över pappas knä, hjälplöst snyftande. Hennes stjärt brände som eld.
  "Du vet vad du ska göra nu", sade pappa uppfordrande.
  Hon visste. "Tack snälla far", fick hon säga, "jag har burit mig illa åt och förtjänade att bli straffad."
  "Det är riktigt lilla vän. Res på dig nu så mamma kan ta på dig blöjan."
  Hon gjorde som han sade, ställde sig upp, kunde inte låta bli att lägga handen på sin ömma stjärt, hon kände att det fanns svullna märken på den, tänkte; jag kommer inte att kunna sitta ner.
  Mamma gick till toaletten och hämtade tre stycken maxiblöjor och en plastsnibb. "Benen brett isär tack", sade hon när hon kom tillbaka. Hon vek snibben över blöjorna och trädde dem mellan Lindas särade ben. "Knip ihop nu tack." Medan Linda tvingades hålla blöjan på plats med hjälp av låren knöt mamma sedan till snibben med två rosetter och kände sedan efter så att blöjan satt som den skulle."Sådär Linda", sade hon sedan. "Små flickor som inte kan uppföra sig måste tulta runt i straffblöja, det vet du."
  "Ja mor."
  "Jag kan lika gärna säga det på en gång. Det är ingen idé att du frågar mig om du får gå på toaletten idag. Om du behöver kissa så får du kissa i blöjan, som en riktig liten bebisflicka."
  Linda kände att blöjan var så tjock att hon knappast kunde få ihop sina ben. Aldrig tidigare hade hon behövt ha mer än två stycken blöjor på sig, redan det var tillräckligt för att stjärten skulle puta ut som på en liten bebis, den tredje gjorde det hela än värre.
  "Du kan gå och ställa dig i skamvrån nu. Där står du tills jag säger till."
  "Ja mor."
  "Du kanske behöver en napp till tröst." Mamma stoppade in en napp i Lindas mun. "Snutta på den här du."

Skamvrån var belägen i vardagsrummet. Pappa hade satt upp en spegelvägg så att den som skulle skämmas inte kunde låta bli att betrakta sig själv. När Linda såg sin spegelbild började hon gråta igen. Hon såg så löjlig ut med nappen i munnen, med den tjocka blöjan som vällde fram mellan hennes lår, med den vita småflicksblusen och med den lilla bebismössan som satt fastknuten under hakan på henne. Hon kunde inte låta bli att tänka på morgondagens gudstjänst, hur det skulle kännas att bli uppvisad på det här sättet. Det krampade till i magen på henne när hon tänkte på det. Hela byn skulle vara där. Alla skulle få se henne, en femtonårig flicka, klädd i blöja och snibb som straff för att hon varit stygg.
  Jag kommer inte att se klok ut, tänkte hon. Jag har ju fått bröst och allt. Jag är ingen bebis, jag är nästan vuxen. 
  Ingenting kunde vara mer förödmjukande.

Trodde hon just då i alla fall. Men efter en timma i skamvrån kom mamma tillbaka.
  "Har du kissat i blöjan?", frågade hon.
  Linda skakade på huvudet.
  "Bäst jag känner efter i alla fall." Mamma stoppade in pekfingret i blöjan och kände om den var våt. "Den här gången talade du visst sanning. Det var bra det." Hon tog ut nappen ur Lindas mun. "Du ska följa med Lena ner till ålderdomshemmet", sade hon sedan. "Jag har ringt och pratat med syster Gunnel och hon har tagit fram ett nytt paket blöjor som jag vill att du bär hem åt mig."
  "Ska jag hämta blöjor?"
  "Ja." 
  "Men inte såhär väl? Jag menar, jag måste väl få ha kläder på mig?" Linda rodnade när hon frågade.
  "Varför då? Jag ser ingen anledning till att du skulle få ha några andra kläder på dig. De du har passar dig alldeles utmärkt. En liten bebis som ska hämta sina blöjor kan mycket väl ha blöja."
  Lena kom in i vardagsrummet. "Ska vi gå då?", frågade hon.
  "Kila iväg ni bara. Se till att hålla den lilla blöjbebisen i handen hela tiden, så hon inte springer bort."

Familjen Herstedts hem låg bara någon kilometer ifrån ålderdomshemmet så det var inte så långt att gå, men vägen dit gick längs byns huvudgata. Linda väckte stor uppmärksamhet bland de som såg henne komma tultande fram, hållande sin storasyster i handen. Det pekades och fnissades och två klasskamrater till Lena kom fram till dem och frågade varför Linda var klädd som en liten bebis.
  "Hon har varit stygg förstår ni", svarade Lena. "Mamma har satt på henne blöja för att hon ska skämmas. Hon ska gå så här till kyrkan i morgon också."
  "Blöja", sade en av klasskamraterna, "Gud så pinsamt. Tur att inte min mamma gör så med mig." Hon klappade Linda på den blöjklädda rumpan. "Stackars liten, det måste vara hemskt varmt och obehagligt att behöva gå i den där tjocka blöjan."
  Linda svarade inte.
  Lena ville gärna komma iväg innan klasskamraterna började ställa obehagliga frågor om huruvida hon själv också fick ha blöja ibland. "Kom nu bebis", sade hon och började gå.

Linda var jättekissnödig. Hon kände att hon inte kunde hålla sig mycket längre. Hon visste inte hur hon skulle göra, men bestämde sig till slut för att hon inte vågade fråga sin syster om hon kunde få gå på toaletten. Lena skulle säkert skvallra för pappa och mamma och i så fall kunde det gå riktigt illa. Alltså blev hon tvungen att kissa i blöjan. Det kom ganska mycket kiss kände hon, men som tur var inte så mycket att blöjan blev genomvåt. 

Syster Gunnel väntade på dem på sitt kontor. "Kom in", sade hon när Lena knackade på dörren.
  Flickorna steg in. "Linda skulle hämta ett paket blöjor", sade Lena.
  "Jag vet", sade syster Gunnel. "Jag har pratat med er mamma. Hon berättade för mig att Linda blivit bebis igen. Jag trodde knappt på det först, men nu ser jag det ju med egna ögon."
  Linda var alldeles tyst. Det fanns ingenting att säga.
  "Din mamma bad mig att kontrollera din blöja när du kom", sade hon sedan.
  Nej, tänkte Linda. Inte det. Nu kommer hon att se att jag har kissat på mig. 
"Så det är väl bäst jag gör det." Hon gick fram till Linda och knöt resolut upp den ena snibbrosetten. "Men du har ju kissat i blöjan", sade hon när hon känt efter. "Den är ju alldeles våt. Jag måste byta på dig." Hon knöt upp den andra rosetten också, tog av Linda hennes nedkissade blöja och lade den i papperskorgen.
  Linda skämdes så hon höll på att sjunka genom jorden när syster Gunnel tvättade henne i rumpan. Det värsta var nästan att Lena stod bredvid och såg på - och att hon skrattade åt henne. Hon kände sig så maktlös, så förnedrad.
  Linda fick en ny blöja på sig och så var det dags att gå hem igen. Hon fick ta det stora paketet med maxiblöjor i sin ena hand. Den andra handen höll Lena i på hemvägen också.
   
  "Hur gick det", frågade mamma när de kommit tillbaka.
  "Det gick väl bra", sade Lena, "men Linda hade kissat i blöjan så syster Gunnel fick byta på henne."
  "Jaså..." Mamma nickade eftertänksamt. "Kissat i blöjan minsann. Ja jag säger då det. En sådan liten bebis." Hon vände sig mot Linda. "Och hur kändes det att få blöjan bytt av syster Gunnel? Var det genant? Eller spelade det ingen roll?"
  "Det var så pinsamt", mumlade Linda till svar.
  "Så bra då. Det var ju det som var meningen."

Eftermiddagen och kvällen fortlöpte på samma förödmjukande sätt. Linda behandlades som en liten babyflicka av hela sin familj. När de andra åt kvällsmat fick hon bara en nappflaska med välling att dricka och när det var dags att göra sig i ordning för natten fick Linda klä av sig under mammas och pappas överinseende. Mamma tvättade henne överallt och satte sedan på henne ett mycket kort nattlinne och en tjock nattblöja. Nattlinnet var så kort att hela blöjstjärten tittade fram under det.
  "Nå", sade pappa, "hur känns det nu att ha gått i blöja en hel dag?"
  "Hemskt."
  "Bra. Då kanske du kan lära dig en läxa. Mamma och jag har inte alls pratat om att tidsbegränsa ditt straff. Det får helt enkelt bli upp till dig att bevisa att du är en stor flicka som inte behöver ha någon blöja. När du gjort det ska du slippa vara bebis."
  "Ja far."
  "Gå och lägg dig nu. Du har en jobbig dag framför dig."
  "Godnatt far. Godnatt mor."
  "Godnatt lilla baby. Dröm söta drömmar om din kyrkgång i morgon."

Linda drömde mycket riktigt om hur det skulle bli dagen därpå, drömmar som fick henne att vakna upp skälvande av ångest och förödmjukelse.

Söndag.

Det blev också mycket riktigt en förödmjukelsens dag. Många hade sett Linda och Lena under deras promenad till ålderdomshemmet och ryktet hade gått snabbt i den lilla byn - Herstedts har satt straffblöja på sin dotter, hon ska ha den till kyrkan också - så det lilla kapellet var om möjligt än mera fullsatt än det brukade vara. Man förstod att det vankades något alldeles extra.
  Lindas familj kom sist av alla, vilket medförde att Linda fick gå in i kyrkan och uppför hela kyrkgången med allas blickar riktade mot sig.
  Pappa och mamma ledde sin dotter mellan sig, höll henne i varsin hand, Linda kunde inte förmå sig att titta åt sidan, höll blicken riktad neråt först, men såg den tjocka otympliga blöjan alldeles för tyddligt och blev tvungen att rikta blicken framåt i stället, framåt mot altaret där pastor Ekman stod och väntade på henne. Hon visste att alla stirrade på henne, visste att de både förfasade sig och gottade sig åt det de fick se, att de med lystna blickar beskådade hennes förödmjukelse. Dom ser att jag har blöja, alla ser att jag har blöja, ser att mamma och pappa straffar mig, ser att jag har varit stygg och förtjänt ett straff, Gud ta bort mig härifrån... Hon bad till Gud, men Gud tog inte bort henne. Han lät henne gå fram till pastor Ekman i stället.
  Pastor Ekman tog Linda om axlarna och förde fram henne till altarringen. Han tittade ut över försmalingen och tog till orda. "Kära församlingsmedlemmar... Framför er ser ni en flicka som har syndat svårt mot Gud. Hon har givit efter för köttets lustar och befläckat sig själv. Därför står hon nu framför er, klädd i blöja som en liten bebis. Hennes föräldrar låter henne bära konsekvensen av sina handlingar inför er alla, så att hon ska  lära sig en läxa och så att andra flickor och pojkar ska kunna låta sig varnas av det straff hon får. Det är klokt gjort av dem och jag vill tacka dem för det." Han lät Linda vända sig om så att hennes blöjstjärt kom mot församlingen, klappade henne på den så att det plastiga plofsandet ekade över kyrkan. "Små barn som inte kan sköta sig själva får ha blöja. Du Linda har misskött dig och därför står du här som ett litet barn, som en bebis. Jag hoppas att du skäms riktigt ordentligt."
  Det gjorde Linda. Hon grät tyst för sig själv, tänkte på vad hennes klasskamrater skulle säga till henne efteråt, om hon skulle bli kallad blöjbarn för all framtid.
  "Se den stygga blöjbebisen flickor och pojkar, ni som kommit till samma ålder och som kanske också frestas att synda. Se hur hon måste gå i blöja."
  Pojkarna och flickorna i församlingen följde pastorns anmaning, rös när de tänkte på hur det skulle kännas att få ha blöja. Men de flesta av dem tröstade sig med att det inte skulle kunna hända dem.
  Pastorn tystnade en sekund innan han tog till orda igen. "Lindas mor har lovat mig att vid församlingskaffet dela ut blöjor till alla föräldrar som är oroliga för att deras barn också ska synda. Det är ett lovvärt initiativ och jag tycker att den som känner den minsta tvekan inför att lita på sitt barn ska ta tillfället i akt och utnyttja erbjudandet."
  Många pojkar och flickor tittade med ens oroligt på sina mammor och pappor. Inte skulle väl de?

Epilog.

Många var de föräldrar som bad att få några blöjor av Lindas mamma. Många var de pojkar och flickor i den lilla byn som därefter understundom kläddes i blöjor, snibbar och straffblusar av sina föräldrar.

Linda fick ha sina straffblöjor i en hel vecka, dag som natt, hemma och i skolan, överallt.

Tillbaka till Innehåll