Det här vill vi
Riks-EKHO
EKHO i övriga Sverige

Programträffar

Bibeln och homo/bisexualiteten

EU-PROJEKT FÖR ÖPPNA OCH INKLUDERANDE ARBETSMILJÖER
juli '02

World Aids Day
KÄRLEKEN ÄR STARK SOM DÖDEN
dec '01

EKHO firade 25 år
TIDNING MED MÖRKA OCH LJUSA TILLBAKABLICKAR
aug '01

GAYKRISTET ARBETE I BACKSPEGELN
aug '01

FOTON FRÅN PRIDE 2001
aug '01

NY BOK SYNAR KYRKORNAS HOMOFOBI
jan '01

Martin, f.d. konfirmationsledare:
´DET KÄNNS OERHÖRT KONSTIGT ATT VARA BORTRYCKT´
dec '00

Storkyrkan
ROMERSK-KATOLSK PRÄST TROTSADE PÅVENS FÖRMANINGAR
aug '00

EKHO OCH STOCKHOLM PRIDE WEEK 2000
aug '00

PSALMBOKENS ORD VAR INTE HOMO NOG
Präster skrev en egen mässa till Kärleken
juli '00

Uppmärksammad tv-film
FÖRÄLSKAD MEN FÖRTVIVLAD - BJÖRN ERIK TOG SITT LIV
juni '00

"MEN DU KAN INTE SÄGA ATT VI ÄR SAMLADE INFÖR GUDS ANSIKTE..."
maj '00

MIN LILLASYSTER ÄR HOMOSEXUELL
apr '00

SMF sänder ut rekommendation, men även signaler:
'BESLUTET BÄDDAR FÖR KRÄNKNINGAR OCH HYCKLERI'
dec '99

FELIX OCH ULF VALDE VARANDRA
nov '99

Ett varningens finger från en kristen ledarskribent:
'HOMOSEXUALITETEN ÄR EN ÖDESFRÅGA FÖR SVERIGE'
sep '99

Ecce Homos dopbilds-Jesus:
- JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI ETT HIMLA HALLÅ
aug '99

Glimtar från Stockholm Pride
'KYRKAN MÅSTE GÖRA SIG AV MED SIN TRÅNGSYNTHET'
aug '99

Samtal om homo-
sexuella i kyrka och samhälle
OSYNLIG VID DISKBALJAN ELLER SYNLIG I KYRKO-
RUMMET?
juni '99

EKHO vill samtala
om relationer
FRÅN PIRR I MAGEN TILL EN PARTNER
FÖR LIVET
maj '99

Teologisk uppsats
om Ecce Homo:
'DE NEDTYSTADE
FICK RÖSTER'
maj '99

Sten Philipson,
kyrkoherde:
- JESUS BEJAKADE LUST, GLÄDJE OCH SENSUALITET
apr '99

Samtal i Sofia kyrka kring Ecce Homo:
NAKENHET,
SÄDESVÄTSKA OCH BIBELSYN
feb '99

Ulf Lidmans inre resa från förtryck till frid
-MIN HOMOSEXUA-
LITET ÄR GUDS FINASTE GÅVA
TILL MIG
nov '98

ALLT DU VELAT VETA OM HOMOSEX MEN INTE VÅGAT FRÅGA DOMPROSTEN OM
okt '98

Elisabeth Ohlson:
- TURBULENSEN KRING ECCE HOMO ÄR NÖDVÄNDIG
sep '98

Homoinfo på Pastoralinstitutet
RASERA FÖRDOMAR, BYGGA UPP KUNSKAP
juni '98

Tillbaka till första sidan

- Jag vågade ta till mig nya sätt att analysera bibeln, säger Carin som lämnade pingstkyrkan eftersom den inte kunde acceptera att hon bejakade sin homosexualitet.

Efter femton år av färdiga svar Carin vågade förändra sina tankar och sitt liv

– Jag var kontroversiell inför mig själv! Jag visste egentligen inte vad jag själv tyckte om homosexualitet, utan tyckte bara det man skulle tycka inom pingstkyrkan.
Det berättar Carin, en kvinna i femtioårsåldern, mor till två vuxna barn. Till bara för några år sedan ville hon bli "helad" från sin homosexualitet. Vändpunkten kom när hon ute i Stockholms skärgård ställde Gud mot väggen.
– Gud gav mig en bekräftelse på att jag duger som jag är, säger Carin.
Därefter sade hon farväl till pingstkyrkan hon tillhört i femton år och dess färdiga svar, dess färdiga bibelsyn, och gick med i en ny församling som tog emot henne med öppna armar.



Carin kom i kontakt med den kristna tron i 30-årsåldern genom litteratur och besök i olika kyrkor. Och genom närradions försorg.
– Mina två barn var sjuka en gång, och jag lyssnade på Filadelfias närradio. Man kunde ringa in om man ville bli frälst eller om man hade böneämnen. Jag ringde och bad med en kvinna på telefon för mina barn. Dessutom fick jag en kassett med Johannesevangeliet och en bok hemskickat.

På ett förmiddagsmöte en tid senare gick hon fram för förbön och tog emot Jesus Kristus som herre i sitt liv. Hon döptes och gick med i en pingstförsamling.

Carin, som valt att framträda här i artikeln enbart med sitt förnamn och bild, säger att det kom in en ny dimension i hennes liv efter denna frälsningsupplevelse.
– Jag hade inte tänkt på Gud förut. Men med tron förstod jag att det finns nåt utanför mig själv som jag kan vända mig till, det fanns någon som ledde mitt liv. Och framför allt innebar det en ny gemenskap. De miljöer jag tidigare varit i fanns det mycket alkohol med i sammanhanget, nu var det ingen alkohol alls. Det var trevligt med en ny upplevelse av det här slaget – att prata på kvällarna, dricka mjölk och äta mackor. En ny upplevelse som befriade, en sannare gemenskap, ler Carin.

Carin säger att hon upplever att Gud har varit med henne hela tiden. Hon tycker att det är svårt att exemplifiera. Bönesvar – det är sådana där små saker i vardagen, säger hon, sådant som andra alltid gör sitt bästa att bortförklara.
– När min son var utomlands för några år sedan, var jag väldigt orolig för honom. En kväll skulle jag gå och lägga mig vid 11-tiden på kvällen, och eftersom jag hör lite illa så var jag orolig att jag inte skulle höra telefonen om min son ringde. Jag fick en ingivelse, jag tror det var från Gud; "klockan halv tolv kommer han att ringa". Så jag var uppe, och klockan halv tolv ringde han! Hade jag lagt mig skulle jag ha missat det samtalet för jag hade inte hört att telefonen ringde. Och det här hade jag inte alls bett om – men det var Guds tilltal.

Nästan som en relation
Carins engagemang i pingstförsamlingen märktes och uppskattades. Hon var församlingssekreterare i många år, hon skrev protokoll vid församlingsmöten, var med i redaktionskommittén för församlingsbladet och hade även olika andra ledaruppgifter. Den sociala kretsen förutom familj, vänner och arbetskollegor bestod av – pingstförsamlingen.
– Det blev väldigt fokuserat på församlingen. Det blev nästan som en relation. Jag levde för barnen, församlingen och arbetet. Det var liksom livet. Och jag levde ett skyddat och omhuldat liv.

Förra året bröts "relationen". Carin valde då att lämna pingstförsamlingen.
– Jag lämnade pingstförsamlingen för att jag inte kan vara öppet homosexuell där. Jag var med där i femton år, men jobbade med mig själv och frågorna om homosexualitet nästan hela denna tid.

Det är en lång historia som Carin nu börjar berätta. Hon går tillbaka till hon var i tjugoårsåldern, innan hon började leva som kristen. Då levde hon tre år med en kvinna. Sedan träffade hon den man som hon kom att få två barn tillsammans med.
– Jag gjorde ett försök att leva tillsammans med honom. Men vi separerade när barnen var små. Kort därefter, i början av 1980-talet, blev jag frälst. Då gick jag in i pingstförsamlingen. Redan när jag levde tillsammans med mannen kände jag mig lite kluven kring vem jag var. När jag blev frälst tänkte jag "nu ska jag lämna allt bakom mig, både den här mannen och kvinnan jag levt tillsammans med". De blev så att säga symboler för denna kamp inom mig. När jag blev frälst, var det något nytt som hände, och då satsade jag på det.

– Nu efteråt kan man tycka att det delvis var en flykt, men det var en ganska skön flykt. Jag lämnade bakom mig, jag stängde dörren till allt vad relationer hette, ett tag i alla fall. Och satsade helhjärtat på detta nya inom församlingen. Jag gick bibelskolor, deltog i många andliga aktiviteter, förkovrade mig mycket, läste andliga böcker, och brydde mig inte om detta med relationer.

Efter några år i församlingen började tankarna på kvinnor dyka upp igen. Carin förträngde känslorna och vågade inte erkänna för sig själv: "jag är homosexuell".
– Om jag någon gång diskuterade något kring homosexualitet, svarade de kristna att det var en synd att leva så. Jag gick aldrig in i djupa diskussioner, säger Carin.

Vågade inte ifrågasätta
Vid denna tid nöjde hon sig med de svar hon fick av sina "syskon i Herren".
– Jag köpte deras åsikter, jag gick aldrig in för att ta reda på mer och vågade inte heller ta tag i frågan ordentligt. Jag vågade helt enkelt inte ifrågasätta, för det var lite för brännande. Så gick det några år, frågan kom tillbaka igen några gånger.

Carin gick till sin husläkare och pratade med henne. Inom församlingen kunde hon inte öppna sig.
– Jag sade till läkaren att jag hade det jobbigt och drömde om kvinnor. Jag tog inte tag i det, men inom mig fanns känslorna. I början av 90-talet skrevs det mycket kring partnerskap. Då väcktes detta inom mig verkligen. "Nu ska jag ta reda på: vad säger Gud?" Jag kämpade i flera månader. För första gången bestämde jag mig för att ta kontakt med min pastor.

Hon valde att ta den första kontakten per brev.
– "Om man är kristen homosexuell och lever i ett stadigt förhållande, kommer man till himmelen när man dör?" skrev jag i ett brev till honom. Det var en sak som jag gick omkring och funderade på! Han ringde mig och ville prata, han läste väl mellan raderna... Han var väldigt kärleksfull, men samtidigt var det säkert kontroversiellt för honom, för han var väldigt oroad för mig, enligt hans sätt att se.

– "Jag har funderat på att ta kontakt med andra kristna homosexuella för att se om jag känner mig hemma bland dem", sade jag till honom. "Jag kommer att ta kontakt med EKHO".

Pastorn reagerade kraftigt på detta och avrådde Carin på det bestämdaste från att besöka EKHO. "Men om du gör det skall du ta någon med dig", sade han.
– Han skrämde mig med att det var farligt att gå till EKHO! Visserligen sade han ingenting om demoner och andemakter, men det var så jag uppfattade honom – att EKHO är ett syndens näste. För när han bad för mig fick han en bild av ormar i en ormgrop. Jag blev då skrämd och vågade inte gå dit. Men efteråt har jag förstått att det var hans homofobi. Jag tror att han såg de gamla tempelritualerna från Orienten – där alla låg med alla och att det var detta som fick honom att se synen. Han hade säkert ingen kunskap, om varken EKHO eller homosexuella, säger Carin.

Skrämd av pastorn, men samtidigt lättad att hon vågat berätta om sin homosexualitet, tar Carin ett beslut.
– Jag bad om ett förbönssamtal med två pastorer – att Gud skulle "hela" mig från min homosexualitet. Det var 1993. Vi bad tillsammans. Det var inget märkvärdigt med det. De bad en bön till Gud. Jag tyckte som de, att min homosexualitet var fel.

Men känslorna släppte inte taget. De kom tillbaka.
– "Vad är det för fel? Vad ska jag göra?" tänkte jag. Jag satt i pingstkyrkan och tittade på korset längst fram. Jag sade till en kvinnlig pastor att jag hade det jobbigt. Jag tänkte: "vad är det som styr mig, varför har jag dessa känslor, är det andemakter eller vad?" Och då satte sig pastorn intill mig, lade armen om mig och sade något som jag är evigt tacksam för: "Men Carin, längtar du efter att vara tillsammans med en kvinna?" Jag svarade: "Jag vet inte".

"Lämna din läggning till Gud"
Carin gick hem och först i hemmets trygghet vågade hon ge sig själv ett ärligt svar.
– "Ja, det gör jag!" Jag hade inte vågat säga det till henne. Men det var en så enkel och rak fråga! Det är jag som gör det inifrån, det är inga andemakter utifrån som attackerar mig! Det var skönt att komma till den insikten. Och jag fick ro i det. Men jag ville veta: vad är det inom mig som gör att jag har dessa känslor?

Hon läste kristen litteratur. Med målet att bli "helad". Hon läste om att det skulle finnas känslomässiga brister. Om brister som lesbiska försöker kompensera genom att "sexualisera moderskänslorna" och leva tillsammans med en annan kvinna. All litteratur hade fokus på att det är fel att leva ut homosexualitet.
– Andra kristna sade till mig: "Du kan väl lämna din läggning till Gud". Men då bubblade det upp vrede i mig. "Nej, det vill jag minsann inte göra!" Varför blev jag så arg, tänkte jag. Det var något som inte stämde när de sade så. Jag blev så irriterad på dem.

– Gav de kristna några råd till dig kring hur "överlämnandet" rent praktiskt skulle gå till?
– Bön. Att be till Gud om helande, för Gud är allsmäktig och har all kraft, svarar Carin.

– Jag kände ofta skuld och skam. Och jag hade aldrig vågat ifrågasätta dem! Jag var kontroversiell inför mig själv! Jag visste egentligen inte vad jag själv tyckte om homosexualitet, utan tyckte bara det man skulle tycka inom pingstkyrkan.

– Din pingstkyrka ville att du skulle vara en andlig människa i stället för en mänsklig människa?
– Ja, att jag skulle söka andlig hjälp i alla fall. Jag stötte inte på några problem, inte ens i slutet, när jag vågade stå för vad jag tyckte och tänkte. De sade att det var bra att vara sann, att man skall vara sann. Jag hade säkert kunnat vara kvar och vara den jag var, så länge jag ändå hade haft något slags "öppet sinne" för att homosexualitet var fel och försökt att bli förändrad. Jag kände att jag inte kunde prata om det ordentligt, för det var så laddat. För deras åsikter var redan färdiga: de "visste" att homosexualitet är fel.

Ur djupen ropar jag till dig
Därefter kom Carin i kontakt med personer inom Medvandrargruppen, det nätverk som ser som sin uppgift att hjälpa homosexuella personer att avstå från att leva ut sin sexualitet, och, om möjligt, att få dem att "bli heterosexuella".
– Människorna inom Medvandrargruppen har bibeln som sin grund. De tänker inte så mycket på sig själva och sina egna känslor, utan de läser bibeln och låter den som en objektiv sanning gå före sig själva. Jag förstår hur de tänker, för jag tänkte likadant, men nu tänker jag inte så längre.

Kontakten med Medvandrargruppen fick Carin att acceptera sin homosexualitet, i stället för att bekämpa sig själv. Hon kunde inte längre lura sig själv. Under femton års tid hade Carin inte ens tänkt tanken att det skulle vara möjligt att leva ut sin homosexualitet och vara kristen. Förra sommaren tog hon tag i frågan. Inte "vad säger människor" utan "vad säger Gud".
– När jag var i skärgården bad jag en bön som var inspirerad av Psalm 131, "ur djupen ropar jag till dig, Herre". Jag ställde några frågor till Gud. "Är det OK att vara homosexuell?" Jag upplevde att Gud svarade mig inom ett dygn där han bekräftade att det var OK.

– Det var första gången jag öppnade mig för att man kan vara kristen och homosexuell. Det fick jag från Gud själv! Sedan har jag inte haft några problem, för den upplevelsen var så stark!

Svaret kom bland annat i form av en dröm. "Drömmar är betydelsefulla", säger Carin som ofta fått ledning i olika frågor genom dessa.

Gud välsignar också ett homosexuellt liv, är Carin övertygad om.

– Jag såg mig själv i drömmen, med två parallella liv. Och Guds ljus lyste över båda liven! Det vara bara lite mindre folk med i det ena alternativet, jag tolkade det som att det inte vara lika vanligt. Alla omständigheter var likadana i båda liven. Jag kände att Gud välsignar båda vägarna. Han välsignar också ett homosexuellt liv. Jag fick en djup inre bekräftelse. Det är vi som dramatiserar det här så mycket, att man är homosexuell.

– Några veckor efter upplevelsen i skärgården mötte Jesus på ett nytt sätt under en EKHO-gudstjänst i Storkyrkan. Från en målning lyste Jesu kärlek in i mig, djupt och identitetsstärkande, tillägger Carin.

Fast i en viss tolkning
När Carin "fått OK från Gud" öppnade hon sig för andra sätt att tolka de förment homofientliga bibelorden.
– Jag läste skrifter från EKHO till exempel. Jag vågade ta till mig nya sätt att analysera bibeln, som inte hade dessa fundamentalistiska tolkningar som jag var van vid, jag vågade förändra mitt tankesätt. Jag respekterar dem som tycker som de tycker, men jag har hittat en annan sanning!

– De flesta inom den kyrka jag tillhörde är väldigt vänliga och vill en väl på sitt sätt. Men de är fast i en viss tolkning av "homo-bibelorden". Ibland undrar jag om de tar bibelorden till hjälp för känslor och tankar som redan finns hos dem. För många kristna tycker ju att homosexualitet är något förskräckligt. Man har sin avsky för homosexualitet som man får bekräftat i bibeln. På grund av okunskap tar man den som tillhygge för att poängtera hur "fel" det är.

Carin tror inte att frågan om homosexuella ens går att diskutera inom pingstkyrkan.
– Många frågor, till exempel kvinnoprästfrågan, kan man numera åtminstone diskutera. Än så länge kan man inom pingströrelsen och trosrörelsen inte ens diskutera homosexualitet. Det är så klara och fixa ställningstaganden. Därför är det tungarbetat att komma in med en ny syn.

"Men vad tycker min pingstförsamling nu då" var nästa fråga som Carin behövde ett svar på, nu när hon fått en egen inre frid.
– Om Gud sade att det var okej att vara homosexuell, ville jag bejaka detta förr eller senare. Jag tyckte att det var skönt att det inte kommit in någon kvinna i mitt liv och påskyndat. Utan jag fick gå igenom denna process i lugn och ro. Jag tog kontakt med den nya pastor som vi hade och var väldigt ärlig gentemot honom.

– "Vad säger församlingen? Kan jag leva i partnerskap och vara medlem?" undrade jag. Jag är ibland ganska intensiv, och vill dra saker och ting till sin spets, och därför drog jag till med partnerskap. Han svarade att han såg detta som en synd, och att han trodde att det skulle vara mycket svårt för mig att vara kvar i församlingen. "Men några ledaruppgifter kan du i alla fall inte ha", tillade han.

Carin gick med i EKHO. Hon visste inom sig att pingstförsamlingen inte skulle acceptera henne. Men hon ville ändå höra det. Hon började fråga runt lite försiktigt. Ingen sade att hon skulle uteslutas ur församlingen, men att det nog ändå skulle bli svårt att stanna kvar.
– Skall jag försöka stanna kvar? funderade jag. Jag hade många vänner där. Skall jag stanna kvar och försöka arbeta för en förändrad syn? "Ta det lugnt, gör inga förhastade beslut" rådde mig några.

Efter en gudstjänst i en baptistkyrka visste Carin vad hon skulle göra.
– Jag förstod att jag inte kunde förändra pingströrelsens syn. Däremot kunde jag förändra min församlingstillhörighet. Jag vågade ta beslutet att lämna pingströrelsen. Detta var hösten 1999.

Hört bara en tolkning
Carin gick tillbaka till pastorn och meddelade sitt beslut.
– Jag sade att jag tagit ställning och ville bejaka min homosexualitet. Det var nog bra att vara öppen och våga ha samtalen med honom. "Jag står för det här, jag tror ju så här", sade jag och hade med mig artiklar till honom som jag bad honom läsa. Under denna tid hade jag kontakt med en homosexuell präst som jag diskuterade bibelsyn och andra frågor med. Ögonen öppnades på nytt inför bibelordet – man kan ju bara tänka på att jag levt som kristen i femton år och hört endast en tolkning!

Om en medlem inom pingströrelsen vill lämna sin kyrka, måste detta tas upp på ett församlingsmöte och accepteras där.
– Tanken på detta tog min kraft. Jag funderade på om jag skulle tala om orsaken till mitt utträde öppet på ett sådant möte. Men jag skrev två alternativa brev till församlingsmötet vilka min pastor fick. I det första skrev jag inte rakt på sak, utan formulerade det att jag inte längre delade församlingens bibelsyn och att jag numera hade den historisk-kritiska bibelsynen. Jag tackade också för min tid i församlingen och önskade dem Guds rika välsignelse.

– I den andra versionen skrev jag ungefär likadant, men jag skrev att det gällde homosexfrågan och att jag inte delar pingströrelsens och tidningen Dagens syn. Den fick min pastor också. Jag sade: "Välj vilken du vill läsa, mig spelar det ingen roll". Vi bestämde tillsammans han och jag att vi inte skulle exemplifiera. Jag var visserligen öppen för det, men han tyckte inte att jag skulle bli ihågkommen i församlingen för den frågans skull. Brev nummer två skulle han läsa upp för äldstekåren i församlingen i stället.

Kunde vara mig själv
Pastorn klargjorde vid detta sista samtal med Carin att han skulle föredragit att Carin stannat kvar i församlingen och fortsatt söka "helande" från sin homosexualitet.
– Det här var min väg, konstaterade vi, och att vi hade olika åsikter om homosexualitet. Han var uppriktigt ledsen för att jag valde denna väg och hade helst velat att jag stannat kvar i församlingen och haft samtal med deras själavårdare för att bli "helad". "Nej, jag vill inte", sade jag. Vi bad tillsammans och skildes. Det var inget uppslitande över det. Han sade faktiskt att han respekterade mig!

Carin kunde pusta ut. En jobbig process som varat flera månader var över. På församlingsmötet lästes brevversion 1, den med de allmänna formuleringarna, upp. De församlingsmedlemmar som ville ha fler detaljer kunde själva ringa Carin, vilket några också gjorde. Hon ville vara med i en frikyrka och gick därför med i en baptistförsamling.
– Jag hade tagit kontakt med föreståndaren dessförinnan och frågade rakt ut om det var okej att vara öppet homosexuell i församlingen. Han svarade "ja"! Jag kände att jag kunde vara mig själv! Vid den gudstjänst där jag blev hälsad välkommen kom pastorn efteråt till mig och sade "jag är så glad att du gått in som medlem i vår församling!" Jag har ofta tänkt på att han förstod nog inte själv hur de där orden värmde!

I sin nya församling har Carin hittills inte känt något större behov av att vara öppen.
– Det går ju inte till så att man ställer sig upp på mötena och skriker "jag är homosexuell". Jag behöver inte skriva det på pannan. Medlemmarna får väl lära känna mig först, sedan ges det kanske tillfälle på ett naturligt sätt att tala om detta.

Nu har hon fått en tids distans till sitt utträde.
– När jag har levt förträngd från min identitet så länge, tar det också ett tag att hitta mig själv. Det här året har jag behövt också för att landa i min nya bibelsyn. Jag är tacksam för åren i pingstförsamlingen, för de gav mig så mycket. Men samtidigt är det ju en sorg också... Jag kunde aldrig vara riktigt mig själv där, vara sann, och det är det som är en sorg. Jag vågade ju inte. Hade jag kunnat vara det, hade det varit perfekt! avslutar Carin.

R.H.

Har du frågor? Behöver du prata av dig? Det finns någon som lyssnar och förstår! Ring EKHOs jourtelefon 0200-11 04 44 måndag och tisdag kl. 19-21, fredag 10-12. Naturligtvis får du vara anonym. Du får prata med någon man eller kvinna som själv är kristen homo-/bisexuell.

Du kan bli medlem/stödmedlem i EKHO-Stockholm! Det är enkelt. Betala in 250 kronor på postgiro 19 51 28-4 och märk talongen "Medlemsavgift" så får du bland annat vårt medlemsblad hemskickat med all medlemsinfo som vi inte tar med på denna sajt.

KONTAKTA OSS: ekhosthlm@yahoo.com | BOX 19047, 104 32 Stockholm | 08-643 74 45