Det här vill vi
Riks-EKHO
EKHO i övriga Sverige

Programträffar

EU-PROJEKT FÖR ÖPPNA OCH INKLUDERANDE ARBETSMILJÖER
juli '02

EKHO firade 25 år
TIDNING MED MÖRKA OCH LJUSA TILLBAKABLICKAR
aug '01

GAYKRISTET ARBETE I BACKSPEGELN
aug '01

FOTON FRÅN PRIDE 2001
aug '01

NY BOK SYNAR KYRKORNAS HOMOFOBI
jan '01

Martin, f.d. konfirmationsledare:
´DET KÄNNS OERHÖRT KONSTIGT ATT VARA BORTRYCKT´
dec '00

Storkyrkan
ROMERSK-KATOLSK PRÄST TROTSADE PÅVENS FÖRMANINGAR
aug '00

EKHO OCH STOCKHOLM PRIDE WEEK 2000
aug '00

Efter femton år av färdiga svar
CARIN VÅGADE FÖRÄNDRA SINA TANKAR OCH SITT LIV
juli '00

Uppmärksammad tv-film
FÖRÄLSKAD MEN FÖRTVIVLAD - BJÖRN ERIK TOG SITT LIV
juni '00

"MEN DU KAN INTE SÄGA ATT VI ÄR SAMLADE INFÖR GUDS ANSIKTE..."
maj '00

MIN LILLASYSTER ÄR HOMOSEXUELL
apr '00

SMF sänder ut rekommendation, men även signaler:
'BESLUTET BÄDDAR FÖR KRÄNKNINGAR OCH HYCKLERI'
dec '99

FELIX OCH ULF VALDE VARANDRA
nov '99

Ett varningens finger från en kristen ledarskribent:
'HOMOSEXUALITETEN ÄR EN ÖDESFRÅGA FÖR SVERIGE'
sep '99

Ecce Homos dopbilds-Jesus:
- JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI ETT HIMLA HALLÅ
aug '99

Glimtar från Stockholm Pride
'KYRKAN MÅSTE GÖRA SIG AV MED SIN TRÅNGSYNTHET'
aug '99

Samtal om homo-
sexuella i kyrka och samhälle
OSYNLIG VID DISKBALJAN ELLER SYNLIG I KYRKO-
RUMMET?
juni '99

EKHO vill samtala
om relationer
FRÅN PIRR I MAGEN TILL EN PARTNER
FÖR LIVET
maj '99

Teologisk uppsats
om Ecce Homo:
'DE NEDTYSTADE
FICK RÖSTER'
maj '99

Sten Philipson,
kyrkoherde:
- JESUS BEJAKADE LUST, GLÄDJE OCH SENSUALITET
apr '99

Samtal i Sofia kyrka kring Ecce Homo:
NAKENHET,
SÄDESVÄTSKA OCH BIBELSYN
feb '99

Ulf Lidmans inre resa från förtryck till frid
-MIN HOMOSEXUA-
LITET ÄR GUDS FINASTE GÅVA
TILL MIG
nov '98

ALLT DU VELAT VETA OM HOMOSEX MEN INTE VÅGAT FRÅGA DOMPROSTEN OM
okt '98

Elisabeth Ohlson:
- TURBULENSEN KRING ECCE HOMO ÄR NÖDVÄNDIG
sep '98

Homoinfo på Pastoralinstitutet
RASERA FÖRDOMAR, BYGGA UPP KUNSKAP
juni '98

Tillbaka till första sidan

Red ribbon.

World Aids Day Kärleken är stark som döden

När prästen Ulla-Britt Persson berättade i sin församling att hon hade börjat att arbeta bland hiv- och aidssjuka frågade församlingsmedlemmarna med fasa: ”Vågar du dricka kaffe hemma hos dem, kan du ta dem i hand?”
-Det var så fruktansvärt tragiskt då alla dessa unga, begåvade, vackra människor drabbades av sjukdomen och dog en ofta plågsam död.

En dag sade hennes egen son Johan: "Mamma, jag tror att jag är hiv-smittad".
-Jag visste att sjukdomen fanns i Amerika, men att den fanns så nära mig, kunde jag inte drömma om. Jag hade lust att smälla till en kvinna som sade att aids kommit som en välsignelse.

Aids kom till Sverige på allvar 1984, i och med att antalet människor som fick sin hiv-diagnos var så stort, menar Ulla-Britt Persson. De flesta var homo- och bisexuella män. Sedan drabbades missbrukarna.
-Sjukvården och psykologerna var tagna på sängen av aids. Psykologernas uppgift hade tidigare varit att få människor att gå ut och leva. Nu skulle de i stället förbereda unga människor på att avsluta sitt liv, och det fanns ingen framförhållning för detta direkt.

De första som drabbades behandlades som pestsmittade, menar Ulla-Britt Persson och berättar om en man som fått hiv skulle få hjälp med städningen av hemhjälpen.
-Han satt och väntade hemma länge utan att någon dök upp. Till slut ringde det på dörren, han öppnade och stod och häpet betraktade personen i trapphuset. Vederbörande var klädd i skyddsdräkt, med handskar och allt! Som tur var hade mannen bearbetat sin sjukdom, så han kunde skratta och fråga ”hur ska du kunna dammsuga i den där munderingen?” Kvinnan från hemhjälpen lugnade ner sig och berättade att det hade varit fullständig panik på hemtjänstbyrån. De hade diskuterat vem som skulle våga gå. Så erbjöd sig denna kvinnan att gå och hon kände sig väldigt modig.

De allra flesta aids-sjuka har någon slags föreställning om ett liv efter detta, säger Ulla-Britt Persson. Föreställningarna varierar dock, alltifrån reinkarnation till tankar om ”en högre makt”.
-En normal ung människa som går i skolan, arbetar, går ut och roar sig har har inte så mycket tid att sätta sig ner och tänka på Gud. Men den som genom långa sjukdomsperioder blir tagen åt sidan av livet, börjar man att tänka. I synnerhet när ens vänner blir sjuka, dör och man går på begravning. ”Vad tror jag på, vad kommer att hända med mig när jag dör?” Ett religiöst frö kan ha funnits där, och man får tid att utveckla den…

I de allra flesta fall har partnern stannat hos den som diagnosticerats som hiv-positiv.
-Om partnern haft lust att att svika så har han gjort det i ett tidigare skede. Jag har sett många exempel på väldigt fina relationer. Många partners har själva varit smittade, och för dem har det varit jobbigt att se hur de själva skulle komma att ligga om något år.

Smälla till mig
När en människa dör i aids har de anhöriga ofta känslor av skam att brottas med.
-I början 1990-talet när så otroligt många dog av aids visste en del föräldrar inte vad de skulle skriva i dödsannonsen. De kunde inte skriva ”tänk på Noaks Ark” utan oftast valde man ”tänk på Cancerfonden” för att man ville ge sken av att det var cancer som hade ryckt bort ens barn. Men de visste aldrig vilka som kände till sanningen. Det kunde bli en väldig panik när de tänkte på vad som skulle hända om ”det kom ut”. Fruktansvärt att det behövde vara så – för en människas död är ju en del av den människans personlighet!

Det kunde också hända att de anhöriga inte ville visa inför släkten att det fanns en homosexuell sambo bland de sörjande.
-Jag var med om en begravning där jag trodde att de anhöriga skulle smälla till mig! Jag lät nämligen sambon gå först in i kyrkan, för han var ju närmast sörjande. De hade bott ihop i 8-10 år. Brodern till den avlidne ringde mig kvällen innan begravningen och sade ”om den där inneboende eller vad man ska kalla honom ska närvara vid begravningen, så får han sitta längst ner vid dörren!” Men självklart skulle han sitta längst fram, eftersom det var änklingen.

-Sorgligt att den avlidne ska berövas sin värdighet och att det skall ljugas in i det sista, tillägger Ulla-Britt Persson uppgivet.

Det hände också att de anhöriga krampaktigt håller fast vid sina ”ideal” om hur den avlidnes liv ”kunde” ha sett ut.
-Vid en begravning viskade mamman till mig: ”Flickan som nu går fram till kistan, hon och min son sällskapade under skoltiden – jag tror säkert att de hade blivit ett par om han hade fått leva!” Och en pappa sade: ”Jag förstår inte att han höll på med sådana där dumheter, han såg ju bra ut, pojken. Då kunde väl han ha träffat någon flicka!”

”...och de älskade verkligen varandra”
Men det förekommer också att de anhöriga vill att partnerns namn uttryckligen skall nämnas. I dessa fall får begravningsakten den prägel av värdighet och bekräftelse som Ulla-Britt Persson önskar.

-Nuförtiden kan homosexuella ingå partnerskap och även få välsignelse i kyrkan. Men bara för några år sedan kunde man ju inte detta. Då blev det som en bekräftelse på samhörigheten och kärleken att namnen nämndes tillsammans , i kyrkorummet. En man bad att jag skulle säga hans och partners namn och därefter ”och de älskade verkligen varandra”. Det blev så att säga ett postumt äktenskap genom denna bekräftelse!

Ulla-Britt har fått vara många anhöriga till hjälp, inte minst genom att dela med sig av sina egna smärtsamma erfarenheter.
-Min roll som präst har mer och mer blivit att vara en samtalspartner, att vara den som man talar med om vad man tror på. Om någon frågar vad jag tror på så berättar jag naturligtvis om hur min tro hjälpte mig när mitt barn var döende.

Ulla-Britts son Johan diagnosticerades som hiv-positiv 1984. I december 1989 gick han bort.
-Ofta hade de anhöriga fördomar om att det var ”sämre sorts” barn och föräldrar som drabbas av homosexualitet och aids. Så jag berättade om mig och min familj – kunde de hända oss, en normal familj, så kunde det hända vem som helst.

Johan hade till skillnad från många andra i samma situation inte våndats över att berätta om hiv.
-Han berättade för mig till och med innan han hade gått och testat sig, säger Ulla-Britt Persson.

Du är en av fyra
-Jag visste att sjukdomen fanns i Amerika, men att den fanns så nära mig, kunde jag inte drömma om. Jag blev förvånad när Johan berättade för mig. Han studerade i Uppsala, han såg helfräsch ut och absolut inte som någon som hade en dödlig sjukdom.

I januari 1985 berättade Johan att han testat sig – han var smittad.
-Då visste man så lite och trodde under en period att en av fyra skulle utveckla sjukdomen och dö. Men redan när Johan berättade att han var smittad kände jag inom mig ”du är en av fyra, du kommer att dö”. Det kände Johan också… Men det var jobbigt för mig, för det var bara för mig som Johan berättade detta till en början, under prästlig tystnadsplikt. Undan för undan fick resten av familjen reda på det. I dag hade jag nog pressat Johan hårdare att tala om det för alla samtidigt.

En kvinnas ord sårade Ulla-Britt djupt.
-Hon sade att aids hade kommit som en välsignelse, för nu skulle människorna sluta upp och leva så promiskuöst. Jag hade lust att slå henne! Hon visste ju inte om min situation.

Sista hösten Johan hade kvar i livet låg han på Roslagstulls sjukhus. Han kom dit på sin födelsedag, i september 1989.
-Vi turades om att ligga över där så att han ständigt skulle ha någon att prata med. Johan dog på sin lillasysters födelsedag, den 2 december.
-Han hade hoppats på att få leva till sommaren. Dagen då han begravdes, det var mycket snö och de underbart vackra stora rosorna såg ut som de varit gjorda av glas dagen därpå… På baksidan av gravstenen står det ”Kärleken är stark som döden”. Johan hade bestämt att marshaller skulle lysa upp gravstenen.

Börja leva som vanligt igen
Ulla-Britt Persson är oroad över att människor alltjämt smittas av sjukdomen. Bromsmediciner har kommit, aids-avdelningar på sjukhus har lagts ner, och hiv-positiva medicinerar hemma. -Det var fantastiskt att jobba med Noaks Ark. Det är alltid roligt med organisationer i uppbyggnadsskedet. Vi kunde inte tänka oss att det var en sjukdom som man inte skulle kunna hitta botemedel för inom ett par år. ”Håll ut, det kommer mediciner snart”, sade vi. Men sedan började människor att dö. Det kom ingen medicin, förutom AZT som många blev immuna mot och som kunde ge allvarliga biverkningar. Men ökningen av könssjukdomarna i Sverige visar att folk inte använder kondom i samma utsträckning som man gjorde förut.

I dödens väntrum – som Ulla-Britt Persson kallar Roslagstulls sjukhus – fanns trots allt humorn närvarande.
-Det var en svart humor. Vi kunde skratta mitt i allt elände. På Roslagstull fanns några svarta, slokande krukväxter. En man tittade på dem och sade: ”De där vissnande växterna ser ut precis som vi – vi är som dessa avlövade fikusar som står där!”

Ulla-Britt Persson arbetade i aids-jouren fram till 1990-talet och såg en tendens bland de uppringande att underskatta aids.
-”Nu står det inte om aids i tidningen längre, så nu kan man väl börja leva som vanligt igen”, kunde de säga. Då kan man undra hur de levde när de levde som vanligt…
Hon kunde också förundras över bristen på kunskap.
-Om man tror att svenska folket är välupplyst när det gäller sexualitet, tror man fel. Det var de allra mest elementära frågor man kunde få av medelålders personer. Jag undrade hur de hade kunnat leva ett så långt liv och vetat så lite!

Vad är det viktigaste som Ulla-Britt Persson skulle vilja ha sagt angående aids?
-”Allt vad ni vill att människorna ska göra er skall ni också göra dem.” Hur skulle jag vilja att folk var mot mig om jag hade aids? Jag skulle vilja bli behandlad som en vanlig människa. Var som folk, det är det viktigaste!

R.H.

Har du frågor? Behöver du prata av dig? Det finns någon som lyssnar och förstår! Ring EKHOs jourtelefon 0200-11 04 44 måndag, tisdag kl. 19-21. Naturligtvis får du vara anonym. Du får prata med någon man eller kvinna som själv är kristen homo-/bisexuell.

Du kan bli medlem/stödmedlem i EKHO-Stockholm! Det är enkelt. Betala in 250 kronor på postgiro 19 51 28-4 och märk talongen "Medlemsavgift" så får du bland annat vårt medlemsblad hemskickat med all medlemsinfo som vi inte tar med på denna sajt.

KONTAKTA OSS: ekhosthlm@yahoo.com | Box 19047, 104 32 Stockholm | 08-643 74 45