1. Den fundamentala motsättningen i dagens värld är kampen om planetens resurser mellan å ena sidan de förmögna, förtryckarna, och å andra sidan de fattiga och förtryckta. Till stor del löper denna klyfta mellan i-länder och u-länder, vilket blivit särskilt tydligt efter det kalla krigets slut. När konflikten mellan de imperialistiska stormakterna i öst och väst upphört, blev kriget mellan nord och syd allt tydligare. Denna globala klasskamp utkämpas främst på det ekonomiska slagfältet, av den rika delen av mänskligheten mot den fattiga. Istället för gevär och granater nyttjas skyhöga låneräntor, ekonomiskt beroende och utbyte på ojämlika villkor som vapen. Resultatet är dock detsamma - lidande, svält och död för miljoner försvarslösa. Den rika världens utsugning tvingar fram våld, kriminalitet, desperation, social misär och rovdrift på miljön. Detta är ett ensidigt aggressivt krig och det är angriparen som bestämmer spelreglerna. De väpnade konflikterna idag handlar allt mindre om politiskt herravälde och ideologier och allt mer om ekonomisk makt och lokal frigörelse från konstlade nationalstater och imperier - jag tänker här närmast på Jugoslavien och den forna Sovjetunionen. Militär makt används allt oftare som påtryckningsmedel i ekonomiska konflikter - som i t. ex. Gulfkriget - eller för att bevara gamla maktförhållanden. Redan idag är resurser som färskvatten, odlingsbar mark och energikällor bristvaror i många områden, och har därför gett upphov till motsättningar och aggression. Notera att skiljelinjen mellan de som har tillgång till resurserna och de som inte har det återigen går mellan rika och fattiga, vilket innebär att naturtillgångarna kommer att användas som vapen och hot i en konfliktsituation.

2. Men klasskampen förs inte bara internationellt, mellan rika och fattiga länder, utan också nationellt mellan rika och fattiga grupper. Det finns förtryckta i i-länderna lika väl som förtryckare i u-länderna. Klassgränsen går mellan det fåtal som äger produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord och bostäder, och de många som inte äger någonting. De senare tvingas följaktligen sälja sin arbetskraft till de förstnämnda, som alltså kan skaffa sig arbetsfri inkomst genom att exploatera flertalets allra mest grundläggande behov, av försörjning, föda, skydd m. m. De flesta av oss kastar bort omkring 40 år av våra liv på denna moderna form av slaveri.

   Sådant är alltså det kapitalistiska förtrycket, oavsett om det uppträder i den liberala västerländska modellen, eller i den statskapitalistiska varianten som vi känner den från kommunistdiktaturerna i öst (där staten ägde allt).

3. Men även andra former av förtryck präglar vår tids kulturella mönster och är lika viktiga att bekämpa. Hit hör det sexistiska förtrycket, som förvisat den kvinnliga majoriteten av befolkningen till en ständigt underordnad position i en hierarki där den manliga normens primat råder - d. v. s. det är de egenskaper som tillskrivs mannen som är de som värderas högst i samhället. Kvinnors sämre samhälleliga villkor återspeglas på alla nivåer - social, politiska, ekonomiska etc. I dagsläget ägs t. ex. mindre än en procent av all världens egendom av kvinnor.

4. En tredje typ av förtryck av som hemsöker vår tidsålder är det rasistiska. Miljoner människor världen över diskrimineras systematiskt endast på grund av sin hudfärg eller kulturella tillhörighet. Som bekant är vi inte förskonade från detta gissel ens här i det annars så privilegierade Sverige. Minst sju mord med rasistiska eller nynazistiska förtecken begicks bara under 1995. Och det var inte länge sedan Ny demokrati, ett parti med en uttalat kulturrasistisk ståndpunkt, lyckades passera fyraprocentsspärren till riksdagen. Internationellt sett har den mänskliga "civilisationen" under det senaste århundradet gjort sitt bästa för att slå världsrekord i samtliga rasistiska grenar: nazism, fascism, imperialism, kolonialism, folkmord, pogromer, apartheid och exploatering.

5. Dessa tre former av förtryck (kapitalism, sexism och rasism) korresponderar mot de tre begreppen klass, kön och ras. Den centrala frågan man måste ställa sig i det här sammanhanget är: vem tjänar på detta? Vem profiterar på att en diskriminering på klass-, köns- eller rastillhörighet upprätthålls? Och med vilka medel försvaras och fortplantas den hierarkiska världsordningen?

   Svaret är uppenbart enkelt i sin komplexitet: Förtrycket är lika med försvaret av de rikas privilegier, männens överordning och den dominerande rasens eller kulturens hegemoni. Medlet för hierarkiernas upprätthållande är ytterst våldet - det ekonomiska tvånget eller statsapparatens våldsmonopol. Som vi ska se i det följande är det militärmaktens uppgift och ideologi att bevara de rådande samhällsstrukturerna och därmed de rådande förtrycken.

1. Det enda acceptabla målet är en global positiv fred grundad på frihet och rättvisa. För att förverkliga detta måste vi gå utöver det borgerliga freds- och frihetsbegreppet som är begränsat till frånvaron av krig (d. v. s. vapenvila) och politisk demokrati, och även omfatta vittgående krav på social jämlikhet och ekonomisk demokrati.

2. Vidare innebär detta ett förkastande av nationalstaten och dess snäva intressen - planetens resurser måste fördelas rättvist på en global nivå utan hänsyn till påhittade nationsgränser. Nationalstaterna representerar de rikas och överklassernas intressen, och det är för deras syften som krigsmakten byggts upp och brukas. Att upprätta en världsregering (t. ex. FN) är ingen lösning på problemet - en regering är våldet institutionaliserat och en världsomspännande sådan förvandlar bara alla krig till inbördeskrig.

3. Världen präglas av en polarisering mellan den alltmer totalitära etablerade världen och den allt desperatare icke-etablerade världen. Att ställa sig passiv i denna globala klasskamp finner jag omöjligt, det är detsamma som att hylla förtrycket.

4. Inte heller är det möjligt att bygga en hållbar positiv fred på våld eller hot om våld. Öst- och västblockets terrorbalans är ett tydligt exempel på detta. Men även inom stater är förhållandet det samma. Revolutionärt våld utövat av en minoritet kommer bara att mötas av statens överlägsna krigsmaskin, och i den händelse en våldsrevolution skulle lyckas tvingas man troligen fortsätta bruka våld för att behålla den erövrade positionen. Motstånd är förvisso nödvändigt men våld riskerar bara att leda till ständigt upptrappat statligt motvåld. Detta betyder å andra sidan inte att allt våld är oförsvarbart, men mer om det senare.

5. De härskande klassernas makt grundar sig ytterst på ekonomiska och militära tvångsmedel. Men lika viktigt - kanske viktigare - är deras behov av att få sin auktoritet legitimerad genom undersåtarnas själlösa lojalitet och självpåtagna underkastelse. Tyvärr är det ofta tillräckligt med det outtalade men ständigt närvarande hotet om våldsanvändning för att hålla de förtryckta på mattan.

6. Här i de västerländska samhällena är det kapitalistklassen som övertagit den feodala aristokratins roll som det militära systemets främsta bundsförvant. Deras förhållande är symbiotiskt. Kapitalisterna i Svenska Arbetsgivareföreningen t. ex. medger att de driver ett organiserat samarbete med krigsmakten. De är beroende av varandras stöd för att behålla sina maktpositioner - positioner som legitimeras och permanentas av statsideologin.

Staten

1. Ett samhälle fritt från förtryck kan inte byggas med auktoritära medel, det är en uppenbar självmotsägelse. Sålunda kan staten aldrig bli ett medel i formandet av ett icke-våldsligt samhälle, eftersom den för sin existens är beroende av det monopoliserade våldet och tvånget.

2. Statsmakten är därtill i besittning av formidabla medel för att indoktrinera befolkningen att identifiera sig med de styrandes intressen. Ett uppenbart exempel är den likriktande skolundervisningen, där några för den rådande samhällsordningen komprometterande frågor aldrig ställs. Privat ägande och klassamarbete får istället status av naturlagar och de rituella val som genomförs med fyra års mellanrum betraktas som ett uttryck för fullödigt "folkstyre"!

3. Ett annat exempel är det nationalismens och statslojalitetens gift som tvingas i oss alla från barnsben. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill egentligen ha krig, men ändå har statens propaganda haft sådant djupgående fördärvande inflytande att människorna ser sig förpliktigade att på överhetens kommando överge alla medmänskliga hänsyn för att ge sig ut att delta i den masslakt som är resultatet av nationalstaternas och eliternas, inte folkens, rivalitet. Nationalismens morbida ideologi gör gällande att invånarna i ett visst område binds samman av särskilda gemensamma intressen och värderingar som måste försvaras med vapenmakt mot omgivningen, eller ännu hellre tvingas på densamma i den nationella säkerhetens namn. På fullt allvar hävdas att individen bör känna större samhörighet med den egna statens medborgare än med människosläktet i gemen, och därför bör delta i upprustning och förberedelser för kommande sammandrabbningar. Staten belägger sina medborgare - främst de manliga - med den juridiska och moraliska plikten att begå mord och att låta sig mördas för det egna landets bästa. Staten gör anspråk på att äga medborgaren, som berövas allt egenvärde. Till kropp och själ är den enskilde statens egendom, en resurs att brukas efter överhetens godtycke.

4. Dessa anspråk är naturligtvis horribla men icke desto mindre ett uttryck för statsdyrkarnas perverterade logik. Dubbelmoralen ligger i öppen dag - staten förbehåller sig rätten att fördöma dödande när det utövas av individen efter hennes fria vilja (då kallas det mord), men hävdar samtidigt sin egen rätt att utföra samma handlingar.

   För att belysa den moraliska konflikten mellan individen och staten skall jag be att få citera den amerikanske samhällskritikern Henry David Thoreau:

   Måste medborgaren ens för ett ögonblick, eller i något avseende, överlåta sitt samvete på de styrande? Om så vore, varför har då varje människa ett samvete? Jag anser att vi bör vara människor först och undersåtar därnäst. Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta. Den enda skyldighet som jag har rätt att gå med på är att vid varje tillfälle göra det jag anser är rätt.

   Detta synsätt får mycket långtgående implikationer för relationen mellan staten och den enskilde. En annan amerikansk filosof, Robert Paul Wolff, har utvecklat detta tema, och han skriver så här:

   Auktoriteten, rätten att styra, är det kännetecken som definierar staten. Självständigheten, vägran att låta sig styras, är människan främsta plikt. Det tycks alltså inte finnas någon lösning på konflikten mellan individens självständighet och statens förmenta auktoritet. I den mån en människa fullgör sin skyldighet att själv fatta sina beslut, motsätter hon sig statens anspråk på att ha auktoritet över henne.

   Alltså: motsättningen mellan individ och stat kan aldrig lösas till statens fördel, det vore detsamma som att helt förneka människors möjligheter att fatta etiska beslut och som en logisk följd tvingas man även förneka alla möjligheter till statlig och rättslig legitimitet.

5. Det är också ett faktum att vad som betraktas som "rätt" i ett auktoritärt samhälle definieras av de härskande, i vilkas intresse lagarna stiftas. Med andra ord - "rätten" står i maktens tjänst. Historiskt sett är det tydligt att det mesta våldet utövats under förevändning att försvara "lag och ordning", d. v. s. att skydda och upprätthålla privilegiesamhällets hierarkier.

   Det är således nonsens att påstå - vilket man ofta gör - att krigsmaktens uppgift är att försvara demokratin. För det första är folkens rättigheter redan så urholkade att talet om "fria" länder ter sig löjeväckande. För det andra står hemlighetsmakeriet, den blinda lydnaden och tron på våldet som medel för konfliktlösning som genomsyrar det militära tänkandet, i ett antitetiskt förhållande till de demokratiska grundprinciperna. Militarismen är alltid ett hot mot demokratin. Observera att den relativa tolerans som den svenska staten idag visar mot pacifister och antimilitarister helt och hållet är repressiv, den kommer utan tvivel att förbytas i auktoritärt tvång den dag statsmakten hotas.

Ett alternativt samhälle

1. Alternativet till den centraliserade och militariserade staten är det frihetliga samhället. Friheten kan dock inte förstås i dagens inskränkta, borgerliga betydelse. Det kan aldrig vara berättigat att - som idag är fallet - kränka andras frihet för att uppnå egna fördelar. Därför måste vi också ta avstånd från den liberal-kapitalistiska individualmoralen lika väl som från den nationalistiska sjukan.

   Det frihetliga icke-våldssamhället grundar sig istället på solidaritet och frivilligt samarbete för allas bästa. Detta kan aldrig uppnås genom övertagande eller reformation av nationalstaten, utan bara genom en spridd övertygelse om det orättfärdiga i det rådande systemet, samt uppbyggandet av alternativa, parallella strukturer som så småningom kan ta över statens samhällsfunktioner. Förändring bör ske genom icke-våldsliga metoder - detta för att medlen inte ska komma i konflikt med målet. Makten måste vara decentraliserad, något som balanseras av solidariteten. Alla måste ha rätt att delta i beslut som rör dem - en direktdemokratisk beslutsordning är alltså en självklarhet. Inom produktionen innebär detta avskaffande av löneslaveriet och ekonomisk demokrati.

2. Konflikter kommer aldrig att kunna undvikas, men det är upp till oss att lösa dem utan att behöva förfalla till våld. Våldet - definierat som tillfogande av ofrivilligt lidande - kan aldrig bli en konstruktiv kraft i sig själv. Istället tenderar våldet att institutionaliseras och bevaras genom att det brutaliserar och förblindar sina utövare; de förlorar förmågan att se vilka strukturer som har makten över dem. På detta sätt genom uttalat eller underförstått hot om fysiskt eller ekonomiskt våld har dagens eliter nått sina positioner. Vi måste hela tiden vara medvetna om att överhetens makt, som bygger på våld, aldrig är det samma som rätt. Det finns ingen auktoritet med absolut rätt att bli åtlydd.

3. Den frihetliga visionen är inte utopisk. En utopi är något fast, något en gång för alla bestämt och fixerat, en åsikt att ett visst system är det allra bästa och står över alla förändringar (jämför t. ex. den auktoritära marxism-leninismen). Friheten är något annat, något i ständig rörelse mot en högre fulländning. Frihet är oavbruten kamp.

4. Dessa insikter leder, så vitt jag kan se, till ett ställningstagande för en revolutionär, anarkosocialistisk och pacifistisk samhällsomvandlig. I insikten att det nuvarande systemet är moraliskt förkastligt ligger också kravet på radikal och djupgående förändring - en kulturrevolution i verklig mening. Detta ställningstagande kan aldrig vara en privat angelägenhet - det är varje människas plikt att visa solidaritet med de förtryckta. Så länge delar av mänskligheten tvingas leva i kedjor kan ingen vara riktigt fri.

3. En kortfattad pacifistisk moralsyn

1. Pacifismen utgår från övertygelsen att lidande i sig är något fundamentalt negativt som bör minskas i så stor utsträckning som möjligt. Den som vill hävda att hans/hennes handlande är moraliskt oförvitligt, måste kunna bevisa att principen för handligen i fråga är generell, d. v. s. gäller alla lika. Av detta följer att om jag uppfattar mitt eget lidande som något negativt bör jag också betrakta andras lidande på samma sätt. Alla bör alltså ha lika stor rätt att få sina intressen beaktade. Med andra ord: om en varelse lider kan det aldrig vara berättigat att vägra ta hänsyn till detta lidande. Att påstå motsatsen, d.v.s att lidande är något acceptabelt eller t.o.m. något rättfärdigande kräver att man ignorerar generalitetsprincipen. Detta sagt för att klargöra att bevisbördan fortsättningsvis ligger på pacifismens eventuella motståndare.

   (Inom parentes vill jag tillägga att jag skriver/säger ”varelse” eftersom denna princip även omfattar alla kännande icke-mänskliga djur. Jag har i denna diskussion för klarhetens skull utelämnat nästan alla referenser till förtrycket av andra arter - det betyder dock inte på något sätt att djurens frigörelse är en mindre viktig fråga än de som behandlas här. Inte heller betyder det att militärmakten är fri från artförtryck. Snarare tvärtom! De militära djurförsöken tillhör genrens mest vedervärdiga och fläsket i den välkända militära ärtsoppan behöver jag väl inte ens nämna...)

2. Jag skrev i den ursprungliga versionen av detta brev att insikten att ändamålen aldrig helgar medlen är en pacifistisk indikt. Det är förstås inte sant. För visst helgar ändamålen medlen - om jag inte trodde det skulle jag ju inte ha brutit mot lagen och hamnat här. Snarare bör man formulera det så att det är en pacifistisk insikt att medlen inte får komma i konflikt med målet.

3. En annan insikt som jag vidhåller är pacifistisk är den att det privata alltid är politiskt, och att ingen kan undkomma ansvar genom att säga att hans/hennes handlingar inte har någon betydelse. Som fastslagits i t. ex. Nürnbergrättegångarna är den enskilde individen och ingen annan ansvarig för sina handlingar. Militarismen bygger tvärtom på att ansvaret och beslutsrätten kan överföras till ett befäl.

4. Vidare tar pacifismen avstånd från passivitet och underkastelse - man är ansvarig även för de handlingar man underlåter att utföra. Om jag inte bör delta i dödande på kommando bör jag sålunda också försöka hindra andra från att göra det. Jag måste så långt jag förmår bekämpa det system som godtar dödandet princip. Här finns inga neutrala positioner.

5. Finns det inga andra alternativ kan visst våld i nödvärn vara den enda utvägen. Sabotage, materiell och ekonomisk skadegörelse är också acceptabla medel i vissa situationer, ganska många situationer faktiskt. Även väpnad kamp kan under vissa omständigheter vara rättfärdigad, men det är alltid vår plikt att försöka finna den näst sista, icke-våldsliga lösningen.

4. En pacifistisk människosyn

1. Människan är till sin natur varken god eller ond, hon har potential för båda typerna av egenskaper. Vi bör se till att hennes goda egenskaper får möjlighet att utvecklas på bekostnad av de dåliga.

2. Människan är en social varelse, en samhällsvarelse, och hennes potential för aggressivitet är enbart en försvarsmekanism för att bevara arten - konfliktsituationer leder inte i första hand till våld utan till just aggressivitet, utan att artmedlemmar skadas. Våldet är ingen naturlig egenskap hos människan - långt viktigare än socialdarwinisternas tes om den starkes överlevnad är instinkten till samarbete och inbördes hjälp. Våldet är till största delen en produkt av kulturen.

3. Vi bör betrakta andra människor som mål i sig, inte som medel för oss att uppnå egna fördelar.

4. Den överväldigande majoriteten vill inte ha krig eller upprustning och den fruktan som detta medför, men ändå fortsätter utvecklingen av förstörelsevapen och helvetesmaskiner. vi måste lära oss att urskilja de strukturer som både vi och våra förmenta ”fiender” lever under och som leder till detta destruktiva beteende.

5. Människan strävar efter frihet och oberoende, men hennes längtan står i ett motsatsförhållande till de förtryckarsystem vi alla är offer för. Mänsklighetens potential för godhet kan aldrig realiseras fullt ut så länge vi sitter fast i de gamla auktoritära hjulspåren. Den som älskar människan, friheten och livet måste bekämpa deras svurna fiender: staten, auktoriteten och militarismen. Frihet är ingen man får till skänks ovanifrån. Sin frihet tar man.

5. Freden

1. Man kan inte skapa eller upprätthålla fred med militära medel. Om man vill ha fred måste man förbereda sig för fred, inte för krig. Vore det sant att militär avskräckning gav fred skulle vi leva i ett paradis på den här planeten med tanke på den fruktansvärda arsenal av förintelsevapen vi håller oss med.

2. Fred är mera än frånvaron av krig. En tillfredsställande fred kan endast uppnås genom rättvisa, med vapenmakt kan man aldrig nå annat än en ständigt hotad och orättvis fred - det kommer att bli den starkare parten som bestämmer villkoren för samlevnaden.

3. Vi måste också återerövra militärens monopol på att bedöma det säkerhetspolitiska läget. Krigmaktens inflytande i den här typen av frågor bygger på dess ansträngningar att framstå som de enda som egentligen begriper vad det handlar om. Kom ihåg att det är samma stollar som har ensamrätt på att bedöma landets säkerhetspolitiska situation idag, som en gång propagerade för att provspränga atombomber ”i den norrländska ödemarken” och som uppmanade oss att för säkerhets skull ”torka av smöret” efter en kärnvapenattack! Ständigt denna aningslösa idioti!

4. Kampen för icke-våldssamhället måste föras internationellt, den kan inte begränsas till en enda stat. Kampen för freden måste vara detsamma som kampen för en global icke-våldsrevolution.

6. Kriget och militarismen

1. Krig är ett brott mot mänskligheten och det måste avskaffas som medel för konfliktlösning om vi ska ha någon chans till en värdig existens på den här planeten. I det moderna, totala kriget står bokstavligen framtiden på spel. De internationella relationerna gör att varje väpnad konflikt riskerar att eskalera till ett kärnvapenkrig.

2. Socialt orättvisa är en orsak till krig, men också militärmaktens blotta existens är en anledning. Upprustning leder till krig, inte till fred. Otryggheten ökar i takt med de högteknologiska vapensystemens komplexitet och oöverskådlighet - det är bara en tidsfråga innan något slår fel! Ibland talar man om The Apocalyptic Equation (AP=1-[1-p]^Txn), "Den apokalyptiska ekvationen", vilken kan beskrivas som ett matematiskt uttryck för sannolikheten att ett kärnvapenkrig startas av misstag. Om det finns ett visst antal missiler och det finns den allra minsta lilla chans att någon enda av dem avfyras av misstag innebär det att domedagen är oundviklig och rycker närmare för varje sekund. Detta är inte fantasier eller propaganda utan enkel matematisk sannolikhetskalkyl. Nedräkningen har börjat och pågår ständigt!

3. Behovet av militär rustning och riskerna för krig bedöms av dem som har mest att vinna på det militära komplexets bibehållande och expansion, d. v. s. militära, politiska och ekonomiska makthavare. Deras tolkningsföreträde gör att risker och behov alltid överdrivs, vilket i förlängningen gör att risken för krig blir till ett argument för krig. Det militära försvaret är i första hand statens försvar, inte folkets.

4. Så kallad "human krigföring" existerar inte. Visst är det önskvärt att lindra människors lidande och att rädda liv i en nödsituation, men kriget får aldrig accepteras som ett instrument för att lösa konflikter. Kriget utplånar de värden man utger sig för att försvara och brutaliserar dem som deltar i det. Helt vanliga människor skickas på statens order och med dess kulsprutor i ryggen ut för att slå ihjäl andra, lika vanliga människor som de inte hyser något personligt agg till, vanliga hyggliga människor som de inte ens skulle ha träffat under normala omständigheter! Och medverkan i denna svarta fars är obligatorisk för alla landets manliga medborgare i vapenför ålder!

Militarismens psykologi

1. Det militära språkbruket är noggrant utarbetat för att dölja vad diskussionerna egentligen rör sig om och ge intryck av objektivitet och "vetenskaplighet". Man talar till exempel om ”kollaterala skador” (i klartext mord på människor som inte står på samma sida som mördaren), ”kontravärdesskador” (förstörelse av städer), ”kirurgiska ingrepp” (bombningar som enligt propagandan påstås skona civila), ”rena vapen” (fusionsbomber med enorm sprängkraft men som lämnar mindre strålning efter sig), etc.

   Krig betraktas som en kamp som förs mellan olika vapensystem - som ett världsomspännande absurt TV-spel där kombattanterna sitter i var sin bunker med sina datorer och fjärrkontroller. Problemet är bara att det inte är någon lek! Dessa män - för det är naturligtvis fråga om män - har makt över liv och död för miljoner människor, av vilka en stor del betraktas som ”acceptabla förluster”!

2. Militärens rättfärdigande och patriarkala självbild uttrycks tydligt i de förskönande beteckningar som används på de skräckinjagande vapensystemen. En enda MX-missil t. ex. har tio stridspetsar, och var och en av dessa har en förstörelsekraft på 300 000-450 000 ton TNT. Det är mellan 250 och 400 gånger mer än den bomb som 1945 jämnade Hiroshima med marken och omedelbart utplånade ca 75 000 människoliv (ungefär lika många till dog av sina skador bara under det följande året). Detta vapen döptes av ärkereaktionären och B-skådisen Ronald Reagan till ”Peacemaker” - Fredsmäklaren!

   Fler exempel: Hiroshima- och Nagasakibomberna betraktades som konstruktörernas (naturligtvis manliga) spädbarn, "Little Boy" och "Fat Man". Det allra första atombombstestet kallades för ”Trinity”, det vill säga ”Treenigheten”, Fadern, Sonen och den Helige Ande - ”skapelsens manliga krafter”. Den religiösa analogin går ännu längre: ”Det nukleära prästerskapet” har blivit en beteckning på de män som utformar de strategiska planerna för massutrotningen.

   De ofta till synes kärleksfulla beteckningarna på vapensystemen är en omsorgsfull och medveten strategi för att dölja att det egentligen handlar om fasaväckande döds- och förstörelsemaskiner. Ett amerikanskt elektroniskt system som ska förhindra att atomvapen avfyras utan order från högsta ort kallas PAL, ”kompis”. Ett antiballistiskt missilsystem fick namnet BAMBI (”Ballistic Missile Boost Intercept”), efter Disneys tecknade rådjur. Vidare: Man ”fäller” inte atombomber om nu någon trodde det - de ”levereras” från en ”buss”. Atombomber heter inte atombomber eller ens stridsspetsar, utan ”reentry vehicles”, (”medel för återinträdande”) och förkortas ”RV’s” - samma förkortning som används för husvagnar (”recreational vehicles”) i USA.

3. I Sverige har vi vapen som granatgeväret "Carl Gustaf", döpt efter det svenska kastväsendets toppfigur, något som med all önskvärd tydlighet visar var militärelitens och krigsindustrins sympatier finns. En svensktillverkad luftvärnsrobot kallas av någon outgrundlig anledning ”Bamse”, liksom världens starkaste och mest pacifistiska björn.

4. Hela militarismens tankevärld är genomsyrad av förvriden patriarkalitet och kvinnohat. "Det blev en pojke", telegraferade man till exempel triumfatoriskt till militärledningen då den första vätebomben - vid namn "Mike" - detonerats på Eniwetokatollen vid Marshallöarna 1952. Enligt militaristen kan nedrustning inte komma ifråga eftersom man då ger upp sin ”manbarhet”. Atomvapen å andra sidan ”ger mer stake för mindre pengar” och militära rådgivare debatterar ”mjuka nedlägg, djupa intränganden och relativa fördelar med utdragna respektive ryckvisa attacker”. Vapen marknadsförs med uttryck som ”stora stakar” eller ”inträngande”, och deras förmåga att spränga djupa kratrar utlovas. Varje krater som de franska atombomberna sprängt under Mururoa-atollen har tilldelats ett kvinnonamn. När Indien sprängde sin första atombomb konstaterades att ”hon” hade ”mist sin oskuld”. Vem som har de ”hårdaste missilerna” är viktigt, motståndarens får ju inte vara ”hårdare”. Man talar om att ”snöpa” och att ”göra kvinna” av motståndaren o. s. v., o. s. v.

   Kvinnor är också alltid hårt utsatta i krig. Våldtäkter har ofta satts i system för att förnedra motståndaren (jfr bl. a. kriget i Jugoslavien). Men inte ens i fredstid går kvinnor säkra i vårt patriarkala samhälle. Förutom systematisk diskriminering i arbetslivet, i utbildningssystemet etc. utsätts kvinnor oftare än män för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. I genomsnitt misshandlas en kvinna i Sverige var tjugonde minut, för 30-50 kvinnor per år leder misshandeln till döden. Till största delen förekommer dessa övergrepp i det egna hemmet. Kvinnor har all anledning att fråga sig vad det är för värderingar och vilken slags ”frihet” som deras män, bröder och söner är förpliktigade att försvara med sina liv.

5. Rasism och homofobi är också klassiska militära åkommor. Det banala faktum att det är segrarmakterna som skriver historien har alltför länge överskuggat de allierades rasistiska illdåd under det andra världskriget. Tendensen har varit att upphöja och glorifiera motståndet mot Nazityskland och det imperialistiska Japan. Tiotusentals tyskar, japaner och deras medlöpare dömdes för krigsförbrytelser efter kriget, men inte en enda rättegång hölls mot britter, amerikaner, ryssar och andra. Den officiella bilden är alltså att ingen av segrarmakterna startade anfallskrig, behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila. Det andra världskriget med dess 50 miljoner döda var ett rättfärdigt krig där de onda besegrades av de goda, det är den sanning som presenterats i mängder av Hollywoodfilmer, i skolans läroböcker, i pressen och i statens propaganda. Ingen bild är förstås mer felaktig, men ändå har ingen annan ”sanning” varit så rustningsbefrämjande - och är det fortfarande!

   Att t. ex. 81 000 japanska krigsfångar dog i allierade läger - efter krigsslutet! - eller att man i amerikanska krigsdagböcker kan läsa om massakrer på japanska fångar och om hur man vid vägbyggen i djungeln spetsade japanska skallar på pålar utefter vägkanten, det är fakta som gärna glöms bort i sammanhanget. Likså historien om den present som president Roosevelt en gång vägrade ta emot från en soldat i Sydostasien. Det var en brevkniv snidad av lårbenet från en dödad japan! Däremot har varenda skolbarn fått höra om lampskärmar som tillverkats av judar. I själva verket härrör denna historia från en lampskärm i en lägerkommendants bostad - och vid en analys flera år efter kriget uppdagades att skärmen faktiskt var tillverkad av ett icke-mänskligt djur. Det må vara en klen tröst för det djuret, men exemplet visar vilken sorts sanningar som premieras - segrarnas.

   (Jag måste här naturligtvis tillägga att min "revisionism" endast sträcker sig till lampskärmar. Förintelsen av öst- och centraleuropas judar, förekomsten av koncentrationsläger och gaskammare, massmorden på färgade, homosexuella, handikappade, krigsfångar och oliktänkande tillhör de mest väldokumenterade händelserna i världshistorien. Det är vår skyldighet inför nazismens offer att aldrig glömma. Ändå väljer vi gärna att bortse från att dessa skändligheter utfördes främst av polis och värnpliktig militär i en hårt centraliserad stat... Det är inte bara enskilda människor som är kapabla till onda handlingar - även vissa samhällssystem uppmuntrar destruktivitet och brutalitet.

   För att ytterligare stödja mitt frihetliga socialistiska resonemang vill jag också kort påminna om den tyska arbetarrörelsens oförmåga att stoppa nazisternas maktövertagande 1933. Både socialdemokrater och kommunister hade förberett motstånd genom generalstrejk eller med vapenmakt. Ordern uppifrån lät dock vänta på sig, och resten är, som man säger, historia. Förhållandet var det omvända i Spanien 1936. Där gjorde arbetarklassen - under inflytande av anarkistiska och syndikalistiska idéer - omedelbart motstånd mot de reaktionära generalernas revolt. Där hade fascisterna det inte så bekvämt att man kunde oskadliggöra folkets kampvilja bara genom att fängsla eller avrätta deras centralregering. Den spanska republiken kunde tack vare detta hålla ut i något år, men tvingades till sist kapitulera 1939 - främst på grund av uteblivet utländskt stöd.)

   Nå, tillbaka till ämnet. Den kollektiva minnesförlusten när det gäller de allierades krigsförbrytelser gäller också tiden före kriget. När man - med rätta - fördömer nazistisk och japansk imperialism glömmer man gärna att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan hade herraväldet över hundratals miljoner asiatiska och afrikanska ”undermänniskor”. Den amerikanske amiralen Halsey gav ett talande exempel när han uttryckte sin övertygelse om att japanerna var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. Den rasistiska propagandan var förmodligen också en starkt bidragande orsak till att den amerikanska hemmaopinonen kunde ställa sig bakom atombombningarna av Japan 1945.

   Liknande rasistiska motiv kan skönjas i de många koloniala krigen under 50-, 60- och 70-talen. Frankrikes äventyr i Nordafrika och Indokina är tydliga exempel på hur en (under andra världskriget) förödmjukad krigsmakt med våld försöker återvinna sin prestige.

7. Sveriges krigsmakt

1. Krigsmakten vidmakthåller och förstärker nationalistiska, auktoritära, konservativa, pessimistiska och antidemokratiska tendenser, primitiva manlighetsideal, förlegade världsbilder och en grundläggande fantasilöshet inför sociala problem. Krigsmakten utgör också en maktfaktor som hindrar utvecklingen mot social, ekonomisk och politisk jämlikhet. Krigsmakten kan aldrig försvara demokratiska värden eftersom dess mål, det effektiva massmordet, kräver motsatsen, en hierarkisk organisation och individens underkastelse. Oavsett vilken regim som sitter vid makten är blind lydnad det militära komplexets gyllene regel. Återigen: militarism och demokrati är motsatser.

2. Svensk nedrustning skulle gagna inte bara Sverige utan hela världen, ändå fattas ständigt nya beslut om upprustning, JAS, u-båtar och vapenexport. Naturligtvis långt över huvudet på vanligt folk.

3. De svenska försvarskostnaderna ökade med 200% (i fast penningvärde) under de två första decennierna efter det andra världskriget och har alltsedan dess legat på samma höga och inflationsskyddade nivå. Trots att försvarets budget under vissa perioder legat på tredje plats i världen (räknat på kostnad per capita) har militären hela tiden krävt större resurser. Man har från militärt håll inte sällan ljugit om försvarets utgifter och påstått att anslagen minskats när de i själva verket legat på en konstant nivå.

4. En annan vanlig taktik för att raka in ytterligare vapenmiljarder har varit att basunera ut att nu, nu är minsann ”hotbilden” mot Sverige fulare än någonsin! Om inte upprustningen tillåts fortsätta står det inte på förrän vi har bolsjevikerna i sängkammaren! Som bekant har de ju redan kontroll över den svenska skärgården...

   Den före detta svenske försvarsministern Roine Carlsson visade prov på storartad slutledningsförmåga när han hävdade att eftersom det inte gick att urskilja något hot mot Sverige inom överskådlig framtid, så var vi enligt militär logik tvungna att rusta som om alla var våra fiender!

5. Budgetposten för försvaret ligger mellan 35 och 40 miljarder kronor per år. Men om man räknar med det produktionsbortfall som värnpliktssystemet medför, samt räkningarna för vansinnesprojekt som JAS visar det sig att den faktiska kostnaden för samhället uppgår till ofattbara 65 miljarder! 1995 fick försvaret dessutom skarp kritik från riksrevisionsverket. Sex miljarder hade redovisats på ett felaktigt sätt - det var alltså enligt verket omöjligt att avgöra hur mycket försvaret egentligen kostade.

   Dessa summor kan lämpligen jämföras med statsstödet till en organisation som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen - några hundra tusen kronor per år. Denna summa äter den omättliga krigsmaskinen upp på ett par, tre minuter.

   De summor som staten lägger på reellt säkerhetsskapande åtgärder, som till exempel stöd till demokratiseringsprocessen i Ryssland, eller på bistånd till tredje världen, är också bara en spottstyver i jämförelse med vad man lägger på krigsmakten.

6. Krigsmaktens avskräckande effekt är en myt, tvärtom är dess närvaro ett påtagligt hot mot oss själva! Dels eftersom den är en del av det internationella militära systemet i vars skugga vi alla lever. Dels genom att den i namn av ”uppfostran” används för att likrikta den svenska ungdomen och fördärva deras bästa sidor: självkänslan undergrävs, det personliga ansvaret berövas individen, den kritiska förmågan trubbas av och den egna viljan förhånas.

7. Militärmakten kommer i såvål den globala som den nationella klasskampen oundvikligen att ställa sig på de rikas sida. Vidare kan dess ensidiga fixering vid nationsgränserna som försvarsmål kan göra att vi dras in i krig om dessa upplevs som hotade (av u-båtar, minkar eller andra ryska inkräktare). Inte heller kan militären underställas demokratisk kontroll (tänk på IB-affären t. ex.).

   Man bör hålla i minnet att svensk militär under andra världskriget öppet flörtade med Hitler och att man under hela efterkrigstiden haft Pentagon som sin ledstjärna. Att svenska datasystem medvetet är kompatibla med NATO:s och att svenska flygfält sedan länge är anpassade för NATO-plan är något man knappt ens försökt dölja. Man kan vidare fråga sig varför SÄPO under det kalla krigets dagar bara lyckades gripa östspioner? EU-medlemskap eller inte - den berömda ”neutraliteten” har länge klingat ihåligt.

8. Svensk vapenindustri är en guldgruva, men det är vapnens offer som får betala med blod och tårar för Celsiusaktiernas värde. Sedan 1980 har svenska vapen exporterats till 33 krig världen över. Senast i Bosnien har ”Boforsdöden” blivit ett begrepp. Två av tre asylsökande i Sverige har flytt från områden dit svenskt krigsmateriel levererats.

   Men tydliga samband mellan vapenexport och kränkande av mänskliga rättigheter, fattigdom och flyktingströmmar ignoreras av svenska makthavare. De lyssnar hellre till vapenexportföretagens mäktiga lobbygrupper. Genom omfattande propaganda har vapenbyggarmaffian lyckats skaffa sig förvånansvärt stort stöd, inte bara i riksdagen, utan bland befolkningen i gemen. Allting går uppenbarligen att sälja med mördande reklam, som det heter i visan. Inom det politiska etablissemanget har man köpt hela paketet och man ojar sig över att jobben inom vapenindustrin kommer att hotas vid en eventuell nedrustning. Krigsindustrin sysselsätter ca 18 000 människor i Sverige dag, men den tar livet av desto fler i andra länder. Till sitt försvar brukar industrin och dess förespråkare inte dra sig för att hala fram knarklangarnas gamla paradargument: ”Säljer inte vi så säljer någon annan och förmodligen mycket slemare figur... ju!”

9. Att officerskåren är klart avskild från resten av samhället vad gäller ideal och värderingar är allmänt känt. Enligt en undersökning 1965 röstade hela 85% av officerarna på dåvarande Högerpartiet. Tyvärr känner jag inte till någon färskare undersökning, men förhållandena lär knappast ha ändrats. Det är i alla händelser bevisat i internationella studier att auktoritära åsikter är betydligt vanligare hos sökande till officersyrket än hos den övriga befolkningen. Den militära indoktrineringen, kårandan och sammanhållningen överskuggar de enskilda personernas klasstillhörighet och intressen. Det är därför omöjligt att ”demokratisera” försvaret genom att försöka motverka den sociala snedrekryteringen till officersyrket.

10. Mönstring

    Poängen med att tvångsmönstra alla män vid 18 års ålder är naturligtvis att den mönstrade inte skall ha hunnit bilda sig någon egen uppfattning om det militära. Flera olika tekniker utnyttjas för att kväsa eventuella protester under mönstringen. Avpersonifieringsprocessen börjar direkt - man tvingas gå omkring i bara underkläderna och tilltalas med ett nummer. De andra mönstrades rädsla för att råka illa ut på grund av en vapenvägrares handlingar leder till ett kraftigt grupptryck. Den psykiska pressen som den mönstrade ynglingen utsätts för från befälens och psykologernas sida är också mycket hård. Om man vill söka vapenfri tjänst eller uppger att man tänker totalvägra tvingas man motivera sitt ställningstagande under ständigt ifrågasättande. I syfte att locka fram blottor i den mönstrades övertygelse ställs han inför svåra hypotetiska resonemang om hans beteende i olika krissituationer: "Vad gör du om de våldtar din flickvän?" och liknande.

    Frågorna är förstås inte särskilt svåra egentligen, men eftersom endast två alternativ erkänns - militärtjänst eller total, villkorslös pacifism - så hamnar den utfrågade i en rävsax.

    Skrönor om att den som inte gjort lumpen har svårare att få jobb, inte kan bli t. ex. lärare, och andra skrämselargument har alla pojkar fått höra under sin uppväxt och dessa hot upprepas under mönstringen. Det förväntade resultatet är naturligvis att den mönstrade skall komma att betrakta sina betänkligheter som otillräckliga och vinnas över till militarismen.

    Detta motbjudande spektakel tillåts ständigt fortgå. Tiotusentals svenska män mönstras varje år ut som slaktboskap. Den stackars flockvarelse som utan ifrågasättande accepterar överhetens påbud tvingas aldrig motivera sina handlingar men betraktas ändå som mogen, medan den som genomskådat militarismens irrationalitet stämplas ut som brottsling och landsförrädare.

11. Vapenfri tjänst

    För de samvetsömma tillhandahåller nådiga staten ett vapenfritt alternativ där man slipper vapenlekarna - men icke desto mindre tvingas man delta i totalförsvarets organisation. Försvarssystemet fungerar som en helhet genom våldsanvändande - det finns alltså ingen möjlighet att komma undan sitt moraliska ansvar genom att endast vägra ta i ett vapen. Vapenfri sjukvårdstjänst eller linjereparationstjänst eller arbete för det ekonomiska eller psykologiska försvaret är nog så viktiga för systemet som någonsin en enstaka skyttesoldat med sin k-pist i handen. Det finns alltså inga hållbara argument för vapenfri tjänstgöring - systemet är en helhet och måste bekämpas som en helhet.

    Vapenfrilagen fyller emellertid ytterligare en viktig funktion. Om militären bara behövde sjukvårdare, brandmän, elektriker m. fl. tjänster som de vapenfria tillhandahåller så kunde de lätt avdela vanliga värnpliktiga till dessa sysslor. Vapenfrilagstiftningens viktigaste funktion är dock att den splittrar den antimilitaristiska oppositionen i två delar - totalvägrare och vapenfria. Totalvägrarna straffas och utdefinieras, medan de som köper statens kompromiss slipper straff och social stigmatisering, och får en placering i ”det krigsorganiserade totalförsvaret”. Om antalet som stannar inom denna vapenfria buffert blir stort, så blir totalvägrarnas antal litet och det blir lättare för staten att kräva straff. Förhoppningsvis blir totalvägrargruppen så liten och misskrediterad att den inte kan väcka någon opinion.

    Vapenfrilagens dolda syfte är alltså att dämpa debatten om försvaret samt att disciplinera oppositionen. Det paradoxala är att samtidigt som det antimilitaristiska motståndet neutraliseras, kan de vapenfria (de som befinner sig inom bufferten) användas som bevis på att vi lever i ett tolerant samhälle som är värt att försvara med våld!

8. Militärtjänstvägran

I den här frågan är jag övertygad om att jag har både moralen och förnuftet på min sida, och med de kraven uppfyllda tillåter jag mig att bortse från lagen - en lag som för övrigt bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Jag vill också konstatera att militärtjänstvägran bör betraktas som en rättighet oavsett vilket skäl man anför. Hela idén om de mänskliga rättigheterna förlorar all mening om den enskilde berövas möjligheten att själv bedöma vad han eller hon anser vara värt att leva och dö för.

Till sist hävdar jag att statens och militärmaktens krav utgör helt oacceptabla övergrepp på mig som individ, och min vägran bör följaktligen betraktas som berättigat självförsvar. Jag yrkar därför på nedläggande av samtliga åtalspunkter samt omedelbart och villkorslöst frikännande.

UPPSALA TINGSRÄTT
Rotel 7

DOM 1997-05-97

Mål nr B 1070-97

PARTER (antal tilltalade: 1)
Referensnummer: 15303227

Åklagare
kammaråklagaren G. S.
Åklagarkammaren i Uppsala

Tilltalad
Per-Anders Svärd,
Uppsala

DOMSLUT

BEGÅNGNA BROTT
Brott mot totalförsvarsplikten

LAGRUM 10 kap 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

PÅFÖLJD M M
Fängelse fjorton (14) dagar

SÄRSKILD RÄTTSVERKAN M M
Den tilltalade åläggs att betala en avgift på trehundra (300) kronor kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond

Åklagaren har yrkat ansvar enligt bilaga 1 med däri gjorda ändringar

Per-Anders Svärd har erkänt gärningen men yrkat att åtalet läggs ned och att en frikännande dom meddelas

DOMSKÄL

Ansvar

Per-Anders Svärd har åberopat ingiven inlaga, tingsrättens aktbilaga 13, samt har närmare hörd uppgett. Lagens om totalförsvarsplikt syfte är att splittra den antimilitaristiska rörelsen och dela upp dem som vägrar vapen i legitima respektive illegitima vapenvägrare. Han har vägrat tjänstgöring dels med hänvisning till dels att civilförsvaret utgör en del av totalförsvaret och detta i sin tur bygger på våld, dels att militären skyddar statssystemet vilket i sig upprätthåller olika former av förtryck - sexism, rasism och kapitalism. Vidare bygger förvarsmakten på odemokratiska principer samtidigt som den upprätthåller primitiva manlightesideal och uppvisar en fantasilöshet inför sociala problem samt utgör ett slöseri med samhällets resurser. Slutligen menar han att rättegången mot honom är orättfärdig och utgör ett övergrepp mot hans person, varför åtelet skall läggas ned och en frikännande dom skall meddelas.

Tingsrättens bedömning

Genom Per-Anders Svärds erkännande och utredningen i övrigt är gärningen styrkt.

Enligt 1 kap 1 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är totalförsvaret en angelägenhet för hela befolkningen, således inte primärt att skydda statssystemet utan att skydda befolkningens liv och hälsa vid ett angrepp mot densamma. Alla i landets bosatta i åldrarna 16 till 70 år omfattas av totalförsvarsplikten, vilken skyldighet kan fullgöras genom värnplikt, civilplikt eller annan tjänsteplikt, den senare endast under speciella förhållanden. Per-Anders Svärd har härvid givits möjlighet att fullgöra denna sin plikt utan att behöva bära vapen men vägrat. Tingsrätten finner de bevekelsegrunder Svärd åberopat till stöd för sitt handlande inte är av beskaffenhet att frita honom från ansvar i åtalat hänseende och att hans vägran i sig inte är godtagbar i ett demokratiskt samhälle.

PÅFÖLJD

Enligt kriminalregistret förekommer Per-Anders Svärd under ett avsnitt, Ljusdals tingsrätts dom 1993-10-27 för värnpliktsbrott till villkorlig dom. Enligt domen dömdes Per-Anders Svärd dessutom till 60 dagsböter.

Tingsrätten finner annan påföljd än fängelse nu ej kan komma ifråga och bestämmer den till fängelse 14 dagar. - Eftersom fängelse ingår i straffskalan för brottet skall Per-Anders Svärd utge avgift till brottsofferfonden.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 400)
Överklagan senast 1997-06-04 ställs till Svea hovrätt.

[signatur]

B. G. N.