Stalin och utvecklingen i Sovjetunionen
De kapitalistiska opinionsbildarna har vräkt smädelser över Stalin ända sedan han tog över ledarskapet efter Lenin och med osviklig intuition fann imperialisterna revolutionens fiender i Sovjetstaten och slöt förbund med dem från första stund. Så har revolutionens vänner ömsom interventerat militärt och ömsom intrigerat för att backa upp kapitulanterna i det kommunistiska partiet. I över trettio år stod Stalin i vägen för klassfiendernas försök att störta Sovjetstaten. Ja, mer än så ty samtidigt som han utvecklade en strategi och taktik för Sovjetstatens försvar och klasskriget under socialismen förverkligades under hans ledning femårsplan efter femårsplan så att Sovjetunionen trots interventionskrig och världskrig förvandlades från ett efterblivet jordbruksland till en modern industrination, som bara några år efter Stalins död var första stat att sända upp en sputnik. Ett starkt förhållande till praktiken präglade Stalin som teoretiker från första stund. Visst skrev han också traditionella teoretiska verk av bestående värde. Han var t ex den som gav nationalitetsfrågorna en bolsjevikisk lösning, hans språkvetenskapliga verk är av bestående värde liksom natutligtvis hans verk om klasskampens strategi och taktik, för att inte tala om han utveckling av teorin om den politiska ekonomin under socialismen. I alla dessa verk utvecklade han den marxistiska teorin. Men mest kännetecknades ändå Stalin som teoretiker som den som i praktiken prövade och erövrade kunskapen.
Under trettio år blev Stalin revolutionens dominerande gestalt inte bara för det sovjetiska folket utan i hela världen. Stalins bergfasta tilltro till de arbetande massornas förmåga och revolutionära kraft gav ord åt i satsen at "det inte finns några fästningar, som bolsjevikerna inte kan storma".
Det finns förvisso åtgärder som vidtogs under Stalins ledning under trettiotalet som tål att diskuteras men om man tar dem som utgångspunkt för att förklara Sovjetunionens fall så lämnar man verklighetens fasta mark och blir ohistorisk. Åtgärderna under trettiotalet vidtogs alla för att rusta landet mot det väntade överfallet och kriget mot Hitlerfascismen och med tanke på hur kriget gick så måste ändå konstateras att trettiotalets förberedelser i huvudsak var framgångsrika och att Sovjetunionen efter kriget dessutom lyckades bygga upp landet och Sovjets potential så snabbt betraktades djupt inne i fiendeland som nära npg mirakulöst och vittnar inte minst om Stalins starka ledarskap.
Visst måste man betrakta många av de beslut som togs under trettiotalet som avdrifter på grund av klasskampen under proletariatets diktatur och i skenhet av det förestående kriget men vid Stalins sista kongress korrigerade man kursen för dessa avdrifter. När Stalin dog strax efter kunde emellertid kontrarevolutionärerna som länge bidat sin tid att slå till och i en tidvis blodig uppgörelse tog man först makten i det under kriget illa sargade partiet och så i statsmakten.
Men att skylla den senare utvecklingen och Sovjetunionens fall på Stalin är lika dumt som att skylla Pariskommunens nederlag på Marx. Minst av allt kan nederlaget skyllas på Stalin. Istället bör vi se Stalin som den tillgång han varit i det han utvecklade hela världsproletariatets strategi och taktik för att bygga socialismen. Visst ska vi lära av Stalins misstag, som av alla andras misstag men mest har vi att lära av hans framgångsrika bygge av den första socialistiska staten, hans geniala förståelse av marxismen-leninismen, av hur han teoretiskt utvecklade betingelserna för arbetarklassen och socialismens seger, av hans fasthet och handlingskrift och den aldrig sviktande tilliten till massornas revolutionära kraft under proletariatets diktatur.
En teoretiker är inte nödvändigtvis en som sitter på muséer och bibliotek och löser ekvationer. Teoretiker är också den som leder en verksamhet i praktiken och i praktiken sammanfattar och generaliserar sina erfarenheter. Sådan var Stalin. Han var mer än någon tidigare en teoretiker av nytt slag.
/Stalinsällskapet, 1997-05-01.
|
