En vanlig dag

Jag ska nu försöka beskriva en vanlig dag i mitt liv genom att intervjua mig själv. Frågorna står med blått och svaren med rött.

Vad är det första du gör på morgonen när du precis har stängt av väckarklockan?

Först tar jag pulsen. Är den under 50 (helst under 45) blir jag först väldigt upprymd och vet att det betyder att jag har ätit tillräckligt lite. Efter en tids upprymdhet blir jag lite rädd och kommer ihåg Karins (kuratorn), Evas (skolsystern) och de många böckernas ord om låg puls. Rädslan övervinns snabbt av den första känslan igen och händerna griper tag om fläsket på magen. Jag frågar mig själv:
-Vill du se ut så här?
-Nej, jag vill bli smal.
-Vad ska du göra då?
-Inte äta.
-Gör inte det då, knäppskalle...
Bestämmer mig för att matransonen för idag är onödig eller för stor och reser sakta min värkande och trötta kropp medan magen skriker och känns så tom.

Vad gör du när du har stigit upp?

Då går jag först och tittar mig i spegeln för att se hur fet jag är, hur länge till jag måste fortsätta med min bantning. Efter ett tag ska jag klä på mig och det tar lång tid. Jag provar hela min garderob, men märker att jag ser lika fet ut i allting. Då får jag panik och tar till slut något medan jag tänker att det är tur att jag ska bli smal så att jag slipper detta i framtiden.
Sedan borstar jag håret och tar bort allt löst hår (spolar ner det i toaletten så att ingen ska se mängden). Sätter upp håret och sminkar mig medan jag hela tiden stirrar på den fula spegelbilden.

Frukost?

HA HA HA...

Hur kommer du till skolan?

Går eller cyklar såklart. Även fast kroppen bara skriker att den ska få slippa, bara idag, så tvingar jag mig upp på cykeln eller ut på promenad. Fast milen, som det blir fram och tillbaka, känns inte tillräcklig för att betraktas som något bra. Om det gick, skulle jag springa.
Väl uppe på cykeln cyklar jag det snabbaste jag kan eller går det snabbaste jag kan.

Vad gör du i skolan?

Självklart pluggar jag och försöker få mina MVG. På rasterna känner jag mig mest ensam eftersom det känns som om jag gr runt i en annan värld, eller annan dimension av denna värld. Ingen ser mig, men jag ser alla. Jag går omkring i ett skal som man bara kan titta ut genom, inte in...

Lunch?

HAHAHAHAHAHAHA...går runt och tittar i centrum, eller i böcker på biblioteket lite längre bort (promenad dit = kaloriförbränning). Ibland sitter jag med mina "kompisar" i matsalen, men har börjat tycka att det är lite obehagligt eftersom matoset sätter sig i näsan ochinte försvinner. Det liksom tränger in i kroppen och försvinner inte...

Efter skolan?

Plågar mig igenom alla backar på hemvägen medan jag planerar hur jag ska slippa middagen som jag egentligen redan har planerat i en veckas tid.
Kommer hem och äter min eventuella matranson för att sedan byta om till träningskläder och packa träningsväskan. Gör läxorna innan träningen eftersom jag brukar må så illa efter träningen.
Cyklar så småningom iväg till träningen.

Efter träningen?

Har så ont i huvudet, kroppen, mår så illa, är så trött, så fysiskt och pykiskt trött att jag bara måste gå och lägga mig efter några försök att titta lite mer på läxorna.

På natten?

Har ofta svårt att somna och mår ofta så dåligt när jag lägger mig. Har ofta ångest för dagen och för morgondagen, nästa vecka, nästa månad...

Jag förstår att ni har tröttnat på detta nu (om ni ens har orkat en så här lång bit) och då kan ni gå tillbaka hem. Om ni vill veta vad som händer kroppsligt och själsligt med mig kan ni fortsätta en liten bit till. Gå då hitåt!