Margit skriver sina böcker på svenska och är uppväxt i Sverige. Men hennes karriär som författare började ganska sent i livet. Hon var i fyrtioårsåldern när hon började skriva.

Sandemos böcker har sålt mera än någon annan författare i hela Skandinavien. De har kommit i stora upplagor i Sverige och Norge, och de har också översatts till polska. Piratkopior har också gjorts i Ryssland, men ingen vet hur många av hennes böcker som sålts där.

Hon började med att skriva följetonger och sedan blev det några romantiska böcker. Många av hennes följetonger har också givits ut som böcker i "Sandemo Serien" I mitten på 80-talet började hon skriva sitt långa epos "Sagan om Isfolket", hon skrev med en förfärande hastighet. Ungefär 6 böcker om året under åtta års tid, och serien slutade på bok nummer 47. Nästan omedelbart efter att hon avslutat "Isfolket" började hon med den 15 böcker långa uppföljaren "Häxmästaren" som skiljer sig något från Isfolket på det viset att den handlar om en och samma familjemedlemmar hela serien igenom. Isfolket går ju genom flera generationer av samma släkt. Till sist knöt Margit Sandemo ihop dessa två bokserier i en tredje, som heter "Legenden om Ljusets Rike". Den bokserien tar vid där Häxmästaren slutade och knyter ihop den med Isfolket. Ljusets Rike innehåller långt mycket mera magi och mystik än de övriga två och utspelar sig inte ens på jordens yta.

Margits egna ord om Isfolkssagan:
Margit har i boken "Vi är inte ensamma" påstått att hon skrivit Isfolket under inflytande av en annan kraft. En kraft som inte är hennes "hjälpare".

Citat ur "Vi är inte ensamma":
"Mycket av detta är skildrat tidigare. Om varelsen från en annan värld, som tvingade mig att skriva stora delar av Isfolkssagan som han ville, inte jag. (Det var inte min hjälpare, utan en helt annan)."

Antikrist?
Många fanatiska mostståndare till Margit Sandemo säger att hon är Antikrist och ondskefull. Hur någon kan säga det om en människa som förordar jämlikhet, ömhet, omtanke och vänlighet mot djur och natur på det vis hon gör, är någonting som jag inte förstår. Margits böcker andas postiv anda. Kärlek till djur, natur och människor. Hennes böcker förespråkar att alla människor är lika värda oavsett klass, stånd, utseende eller hudfärg. Hur kan man kalla detta för ondska?

Mitt eget möte med Margit Sandemo:
När jag var 16 år började jag läsa Isfolkssagan. Det började faktiskt med att Margit Sandemo kom till den bokhandel som jag praktiserade på. Jag tyckte att det var ett tillfälle så gott som något att börja läsa bokserien. Alla talade om Isfolket och sa att den bara var så bra. Så jag var ju tvungen att prova. Och jag blev fast, precis som miljoner andra i vårt avlånga Skandinavien.

Margit signerade två av mina böcker. Trollbunden och Häxjakten och jag minns att jag tyckte att hon hade så genomträngande blick. Som om hon kunde se saker som ingen annan kunde se. Det var faktiskt rätt så märkligt. Det var alltså innan jag faktiskt hade läst någon av Isfolksböckerna eller ens visste särskilt mycket om innehållet i böckerna. Nu, så här efteråt, när jag läst alla hennes böcker så undrar jag om det inte var sant det jag kände. Att Margit faktiskt har förmågan att se....
(Vad det var hon skulle ha sett när hon tittade på mig kan man ju förstås undra... :-P)

Jag sa inget till henne alls. Blyg var jag och den enda konversation som kom till skott var att hon ville att jag skulle bokstavera mitt namn.. ett under att jag ens klarade det :-) Men autografen och hälsningen fick jag i alla fall.