Det finns en gammal film på mig, super-8 med typiska repor som hör tiden till. Det är vinter och snön ligger djup på marken utanför vårt lägenhet i Nacksta, Sundsvall. Pontus står i fönstret och kan inte vara mer än ett år så filmen måste vara tagen vintern 1971-72 och jag är fyra år. 

På julafton hade jag fått mina första skidor, knappt en meter långa. De är röda, och har ett stålband som ska hålla skidan på plats under pjäxan och de ska invigas. Säkert går jag ner mot snön med förhoppningsfulla men nervösa tankar tillsammans med min pappa. Med honom ska det nog gå bra, trots allt.
Bindningen håller inte vad den lovar, och skidorna åker lite hur de vill under mina fötter. De trasslar in sig i benen och jag blir blöt av all snö som smälter mot mina kläder. Gråt, tårar, skrik. Det är inte lätt att vara nybörjare. 

Två år senare äger jag mina första slalomskidor. Också de är röda och av trä, men de har stålkanter. Skruvade, för att det inte ska gå för fort. Pjäxorna är också röda och når knappt över anklarna. Allt är begagnat, men det är min egen utrustning. Det är inte längre någon gråt, inget skrik och inga tårar i backen. Bara tjut och en härlig pirrande känsla i magen när jag flyger över branterna i Nolbybacken. 
I en av dessa branter kommer jag snart att tappa balansen och falla handlöst, fast med inget värre resultat än att min ena skida knäcks. Den första i en lång rad av brustna skidor.

Dysterheten i södern
När jag återvände till min barndoms stad Borås förstod både jag och min bror att det var slut med den fria slalomåkningen. För att göra oss glada tog vår kära mor med oss till stadens brantaste backe - Björbobacken. 
Vi kom - vi såg - Vi suckade. Det var ingen slalombacke, det var en pulkabacke för barn. Att åka i den var det inte tal om.  

Vacker stil i usel bild. J Wasling stannar till
i en slalombacke i Storlien.

Tillbaka
Startsidan
Personligt