"och de goda nyheterna om riket ska predikas i hela världen,
så att alla folk får höra dem, och sedan ska slutligen änden komma."
Levande Testamentet

Det grekiska ordet evangélion – "evangelium" eller "goda nyheter" – förekommer 74 gånger i Nya Testamentet. I Jesu förkunnelse handlade dessa goda nyheter om "riket" eller "Guds rike". "Himmelriket" eller "Guds rike är nära" hade Johannes döparen förkunnat, och Jesus predikade samma budskap. – Matt.3:2 ; 4:17 ; Mark.1:15.

Detta var "goda nyheter" för alla de judar som "väntade på Guds rike" (Mark.15:43). Uttrycket "evangelium om riket" eller "om guds rike" förekommer på sex ställen i evangelierna (Matt.4:23 ; 9:35 ; 24:14 ; Luk.4:43 ; 8:1 och 16:16), men bara på ett ställe i resten av NT. (Apg.8:12)

Utanför evangelierna är det i synnerhet Paulus som använder ordet evangélion. Men i stället för att beskriva det kristna budskapet som "evangeliet om riket" talar han om "evangeliet om Kristus", "om Jesus Kristus" eller om Guds "Son". – se t.ex. Rom.1:3,4,9 ; 15:19 ; 2kor.2:12 ; 4:4 ; 9:13 ; 10:14 ; Gal.1:7,16 ; Fil.1:27.

Betydde detta att apostlarna ändrade på Kristi budskap efter hans död? Nej, men efter Jesu död och uppståndelse hade budskapets innehåll kommit i ett nytt perspektiv. Tidigare hade Jesus varit predikaren av riket. Men nu, efter hans upphöjelse, var han i besittning av det rike han hade predikat. Han kom på så sätt att förkroppsliga sitt budskap. Han blev budskapet.

På vilket sätt han blev det och vilka följder detta fick för mänskligheten, skall klargöras närmare i den här lilla uppsatsen.

Vad är "de goda nyheterna"?
Vad var det centrala innehållet i det urkristna budskapet? Vad gick "de goda nyheterna" – om "riket" eller om "Kristus" – egentligen ut på? Aposteln Paulus ger oss på två ställen en kort summering ev det evangelium eller de goda nyheterna han förkunnade:

I Rom.1:1-6 beskriver han sitt budskap, som han kallar för "Guds evangelium", som "evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre." (NT-81)

I 1Kor.15:1-17 säger han att "det första" eller "det grundläggande" (v 3, Hedegårds övers.) i det evangelium han hade predikat i Korint var "att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, och att han uppstod på den tredje dagen" och att denna uppståndelse (som kom att bestyrkas av åtskilliga ögonvittnen) är garantin för att vi är frälsta rån våra synder (verserna 1,3,4,17, NT-81).

Jesu frälsargärning – hans död för våra synder, hans uppståndelse och upphöjelse – var alltså det grundläggande innehållet i evangeliet. Paulus kallar det därför också för "er frälsnings evangelium" (Ef.1:13) och beskriver det som "Guds kraft till frälsning för var och en som tror" (Rom.1:16).

Men om frälsningen är det kristna evangeliets kärna och innehåll, hur kan det då kallas för "de goda nyheterna om riket"? Vad menas med detta rike och vad har det med Jesu frälsargärning att göra?

Vad är Guds rike?
Guds välde eller makt är absolut och oinskränkt: "Hans konungavälde omfattar allt." (Ps.103:19) Guds suveräna allmakt kan inte rubbas av att syndfulla skapelser förnekar den och gör sig oberoende av den. Han skulle när som helst, kunna krossa allt motstånd och genomdriva total lydnad för sin vilja. Varje oberoende myndighet som finns existerar blott därför att han tillåter det. (Joh.19:11)

"Gud är kärlek" (1Joh.4:8). Han upprätthåller inte sin suveränitet enbart med maktmedel. Han vill att hans skapelser frivilligt, med insikt och kärlek, skall erkänna och underordna sig hans vilja. Guds stora uppsåt eller plan med sin skapelse är därför att "försona allt med sig…allt på jorden och allt i himlen". (Kol.1:20) En sådan försoning har gjorts möjlig genom Jesu offerdöd. Kristus är därför centralgestalten i denna återställelseplan, den som har anförtrotts fullmakten att genomföra den. Målet, att åter inordna hela skapelsen under Guds suveränitet, skall därför uppnås genom att "alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära". (Fil.2:10,11)

Detta storslagna uppsåt, "att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och allt på jorden" (Ef.1:10), kallas i Ef.3:11 för "tidsåldrarnas plan" (B.Wilsons The Emphatic Diaglott), Guds "eviga beslut" (Hedegård) eller hans "eviga uppsåt" (NASB,NIV,NW). Planen hölls hemlig tills Jesu offergärning var fullbordad. Först då uppenbarades den för församlingen av hans efterföljare. (Ef.1:9f., 3:1-9; Kol.1:26) Det är församlingens uppgift att göra denna frälsningsplan känd för världen. Hela denna plan är innefattad i evangeliet. Den kallas därför "evangeliets hemlighet". –Ef.3:9,10; 6:19. (Jfr. Upp.10:7: "Guds hemliga uppsåt, de goda nyheter han gav sina slavar profeterna"{Goodspeed}. Enligt denna vers skall uppsåtet fullbordas när den sjunde ängeln låter sin basun ljuda. – Upp.11:15f)

Det är alltså genom Jesus Kristus som hela skapelsen till sist skall återförenas med Gud och inordnas under hans myndighet. "Guds rike" i nytestamentlig mening är därför den myndighet Kristus har fått att på grundval av sin offerdöd försona hela världen med Gud. När fick Jesus denna myndighet?

Jesu trontillträde
De nytestamentliga skribenterna vittnar klart och samstämmigt om att Jesus tillträdde sin makt vid sin uppståndelse från de döda. Redan för sin himmelsfärd förklarade han i sina avskedsord till lärjungarna:

"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden." –Matt,28:18, NT-81. Perfektformen "har getts" visar klart att Jesus redan då var i besittning av all makt. Han kan därför inte ha fått den makten vid en långt senare tidpunkt.

Med Jesu makttillträde sammanhänger, naturligt nog, hans trontillträde. Att han redan då, efter sin uppståndelse och himmelsfärd, insattes på Guds tron i himlen betygar han själv i Upp.3:21:

"Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter med min fader på hans tron." (NT-81)

Detta motsägs inte av det faktum att Hebréerbrevet på ett par ställen (8:1; 12:2) säger att Jesus sitter "på högra sidan om" Guds eller Majestätets tron. Tanken i de senare texterna kan förstås inte vara att Jesus sitter på golvet vid sidan om Guds tron. Uttrycket förutsätter att han här tänkes sitta på en egen tronstol vid sidan om Guds tron. I båda fallen rör det sig om bildspråk. Vi bör inte tänka oss Gud och Kristus sittande på några bokstavliga tronstolar i himlen. Ordet "tron" står som en symbol för regering. (Ett liknande bildspråk används när en professor sägs inneha "en lärostol" vid ett visst universitet. Den som föreställer sig att han därmed är ägare till en viss möbel vid universitetet har missat poängen).

I Matt.5:34 sägs himlen vara "Guds tron" eller regeringssäte. Kristi upphöjelse till Guds högra sida innebar därför hans tronbestigning, vare sig det sedan framställs som om han sitter på en särskild tron till höger om Guds tron, eller som om han sitter på Guds egen tron, på samma sätt som kungarna David och Salomo ibland kunde sägas sitta på "HERRENS tron" (1Krön.29:23).Slutligen bör man komma ihåg att både Upp.3:21 och Hebr.8:1 och 12:2 anspelar på profetian i Psalm 110:1,2 som otvetydigt talar om Messias` tronbestigning.

Om Jesus har suttit på tronen ända sedan sin uppståndelse och himmelsfärd, kan han inte ha installerats på tronen vid en långt senare tidpunkt.

Då Jesus har suttit på tronen och innehaft all makt ända sedan sin uppståndelse och himmelsfärd, kan inte hans välde ha varit begränsat på något sätt. Han kan t.ex. inte bara ha varit huvudet över församlingen (Ef.1:22,23). Han "är" också, skriver Paulus, "huvudet för alla härskare och makter" (Kol.2:10). Och i sitt brev från Patmos till församlingarna i Mindre Asien erkände aposteln Johannes att Kristus redan då var – inte bara "den förstfödde från de döda" – utan också "härskaren över jordens kungar". – Upp.1:5.

Att Kristi regering redan då inbegrep hela världen intygade aposteln Paulus då han skrev till efesierna att Gud "uppväckte honom från de döda och satte honom på sin sida i himlen, högt över alla härskare och makter och herravälden,…såväl i denna tiden som i den kommande." – Ef.1:20,21, NT-81.

Dessa "kungar", "härskare", "makter", "krafter" och "herravälden" existerar visserligen fortfarande - med Kristi tillåtelse. "Ännu ser vi inte att allt har lagts under honom." (Hebr.2:8). Men detta får inte misstolkas som om han inte har makten över dem och har haft denna makt ända sedan sin uppståndelse, inbegripet rätten och makten att förinta dessa makter och välden. Genom Johannes förklarade Jesus uttryckligen för de kristna i staden Thyatira:

"Den som segrar och ger akt på mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, och han skall valla dem med en stav av järn, som man krossar lerkärl – samma makt som jag har fått av min fader." –Upp.2:26-28, NT-81.

Vilken makt hade Jesus fått redan då, och som han därför kunde lova att ge också till de kristna segervinnarna i Thyatira? Makten "över folken (´nationerna´)". Inbegripet makten att krossa deras välde.

Dessa texter vittnar alla klart och entydigt om att Kristus redan vid sin uppståndelse fick myndigheten och rätten att härska, och att hans konungavälde eller rike omfattade hela världen. Han kan därför inte ha fått makt vid en långt senare tidpunkt.

Men om Kristi herravälde ända sedan hans uppståndelse och himmelsfärd har omfattat hela världen, hur kan det då komma sig att "hela världen" fortfarande, liksom på aposteln Johannes` tid, "är i den ondes våld" (Joh.5:19)? På vilket sätt "regerar" Kristus i denna värld?

Härska "mitt ibland dina fiender"
Eftersom avsikten med Kristi rike eller regering är att återförena hela skapelsen med Gud och inordna den under hans suveränitet, förutsätter detta att en del av skapelsen är skild från Gud och befinner sig i opposition mot hans suveränitet när Kristi regering tar sin början. Då avsikten med Kristi herravälde är att omintetgöra denna fiendskap blir hans regering nödvändigtvis ett härskande "mitt ibland sina fiender", som Ps.110:1,2 hade förutsagt:

"HERREN sade till min herre: ´Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender till en fotapall´. Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender."

När började denna psalm uppfyllas?
Som redan har påpekats betonar de nytestamentliga bibelskribenterna enhälligt att Jesus tillträdde sin maktställning vid sin uppståndelse och himmelsfärd. I överensstämmelse med detta faktum finner vi därför att de också, gång på gång, applicerar Ps.110:1,2 på denna händelse. Aposteln Petrus gjorde det redan på den första pingstdagen efter Jesu himmelsfärd. (Apg. 2:34-36) Aposteln Paulus gör samma tillämpning (Ef.1:20; Kol.3:1; Rom.8:34), likaså evangelisten Markus i 16:19 och Petrus återigen i 1Petr.3:22. Hebréerbrevets författare citerar eller anspelar upprepade gånger på Ps.110:1 för att understryka Jesu upphöjda ställning efter hans uppståndelse. (Hebr.1:2,3,13; 8:1; 10:12,13 och 12:2) Slutsatsen är alltså ofrånkomlig:

Kristus upphöjdes till Guds tron och började härska mitt ibland sina fiender omedelbart efter sin uppståndelse och himmelsfärd, i uppfyllelse av Ps.110:1,2. Han kan därför inte ha börjat härska "mitt ibland sina fiender" vid en långt senare tidpunkt.

Den underliga idén har framförts att Jesus visserligen upphöjdes till Guds högra sida vid sin uppståndelse, men att han inte kunde börja regera förrän fienderna först lagts till en pall för hans fötter! Hebr.10:12,13 åberopas till stöd för denna tolkning:

"Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall för hans fötter." (NT-81)

I ordet "väntar" i denna text läser man med andra ord in att Jesus inte kunde börja regera, eller aktivt utöva sin makt, förrän fienderna hade besegrats! Men detta är att ha missförstått hela syftet med Jesu regering.

Det är sant att Ps.110:1 säger att Gud skulle lägga fienderna till en pall för Kristi fötter. Men detta betyder förstås inte att Kristus passivt väntar på detta. I själva verket är det han som agerar mot fienderna. Men det är i Guds kraft han segrar, på samma sätt som kung David vann seger över sina fiender i Guds kraft. Därför fortsätter psalmen att säga: "Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender." Det är Kristi makts spira som sträcks ut mot fienderna. Han härskar mitt ibland dem. En översättning säger till och med: "Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender." (NW)

Kristi upphöjelse till Guds högra sida började alltså inte med en långt utdragen väntan på att fienderna skulle läggas till en pall för hans fötter. Inte heller börjar Kristi regering när hans fiender har lagts för hans fötter. Tvärtom: Hans regering upphör när detta har skett. Hans regering är med andra ord en långt utdragen strid mot Guds fiender. När de är besegrade, är syftet med hans regering fullbordat, och han kan överlämna sin makt å Gud. Så framställer aposteln Paulus Kristi regeringsperiod i 1 Kor. 15:24-28:

"Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden är döden, ty ´ allt har han lagt under sina fötter ´ . …Men när allt har lagts under honom, skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt." (NT-81)

Kristi "väntan" (Hebr.10:12,13) är därför inte en väntan på att få börja regera. Det är en aktiv "väntan", som tar sig i uttryck i ett härskande mitt ibland hans "fiender". Paulus säger inte att Kristi regering börjar när fienderna är underkuvade. Han säger alldeles klart att den slutar då, att Kristus "måste härska tills" fienderna är besegrade. T.C.Edwards säger mycket träffande i sin kommentar till denna vers i - A Commentary on the First Epistle to the Corinthians (Minneapolis 1885):

"Denna vers betyder att Kristus regerar tills han, efter en långt utdragen strid, har lagt alla fiender under sina fötter. Kristi regering är därför inte ett millenium av frid, utan en fortgående konflikt som mynnar ut i en slutlig triumf." (1979 års upplaga, sid 418.)

Att en värld, som lever skild från Gud och i fiendskap med honom skulle motsätta sig Guds smorde konung och försöka hindra hans trontillträde hade förutsagts profetiskt i Psalm 2: "Varför larma (´ rasa ´,ASV,NIV) hedningarna och tänker folken fåfänglighet ? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN och hans smorde: ´Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss. ´" – Ps.2:2,3 (1917)

När började detta raseri och detta motstånd mot Kristi tronsbestigning? Bibeln själv ger svaret. Kort efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd citerade apostlarna Petrus och Johannes denna psalm och framhöll att den fientliga reaktionen redan då visade sig då "Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk" gaddade "sig samman här i denna stad mot din heliga tjänare Jesus, som Du har smort." (Apg.4:25-28, NT-81) Men deras förutsagda raseri, som tog sig uttryck i att de lät avrätta Guds smorde, kunde inte hindra uppfyllelsen av fortsättningen av Psalm 2. Efter Jesu uppståndelse och upphöjelse kunde Gud "i sin vrede" tala till de rasande hedningarna" och säga: "Jag har själv insatt min konung på Sion, mitt heliga berg." – Ps.2:6.

Och till en på tronen insatte Kristus kunde han säga:
"Du är min son, jag har idag fött dig. Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem." – Psalm 2:7-9.

Kristus väntade inte med att begära denna makt. Som vi såg hade han redan erhållit denna "makt över hedningarna", inbegripet makten att krossa deras välde, när han under det första århundradet dikterade brevet till de kristna i Thyatira för aposteln Johannes. – Upp.2:26-28.

Apostlarnas sätt att citera och tillämpa psalmerna 2 och 110 bekräftar återigen att Jesus redan vid sin uppståndelse och himmelsfärd insattes på tronen i det himmelska "Sion", trots motstånd från de "rasande hedningarna", och att hans regering då tog sin början "mitt ibland hans fiender". Varje tolkning som går ut på att dessa bibeltexter inte började uppfyllas vid den tiden utan vid en långt senare tidpunkt strider därför mot den tolkning apostlarna gav dem och måste därför vara falsk.

Beklädd med makten att krossa sina fiender har Kristus härskat mitt ibland dem, ja "dragit kuvande fram" mitt ibland dem (Ps.110:2,NW) ända sedan sin uppståndelse och himmelsfärd. På vilket sätt har han gjort detta? Och vilka är, närmare bestämt, hans fiender?

Vilka är Kristi "fiender"?
Eftersom Guds uppsåt eller plan är att genom Jesus Kristus åter "försona allt med sig, …allt på jorden och allt i himlen" (Kol.1:20), måste fienderna vara alla de makter eller krafter som hindrar eller motstår förverkligandet av denna plan. Det är dessa fientliga makter och krafter Jesus måste tillintetgöra under sin regering.

Vilka är de fientliga makter Jesus har förintat när han slutligen "överlämnar riket åt Gud, fadern" (1Kor.15:24)? Aposteln Paulus hänvisar till dem när han skriver:

"Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft;…Den siste fienden som förintas är döden." – 1Kor.15:24,26, N T- 81

Man bör inte utan vidare dra den slutsatsen att Paulus här talar om jordiska, mänskliga välden och myndigheter. Uttrycken "välde", "makt" och "kraft" tillhör en ordgrupp som ofta återkommer i Paulus` brev och som i första hand syftar på ställningar eller rangordningar i den andliga världen. Enl. Kol.1:16 skapades dess himmelska eller andliga "herravälden", härskare och makter i och genom Kristus, den genom vilken allting har blivit till. De olika uttrycken förekommer sedan om änglar eller andmakter av olika slag. (Ef.3:10), och ofta då om de onda andemakterna (Rom.8:38; Ef.6:12), de änglar "som inte slog vakt om sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist". – Judas, vers 6

(På vilket sätt de olika rangordningarna står i förhållande till varandra är svårt att avgöra. Edwards (sid. 416) föreslår att ordet "välde" betecknar de högsta andliga makterna (grek. arché, "först, främst"), "makt" (grek.. exousía) avser en lägre rang, och "kraft" (grek. dýnamis) en ännu lägre rang. Över dem står "fursten över luftens rike" (Ef.2:2). För övrigt tycks deras myndighetsområdeinte gälla varandra, utan det övriga kosmos, i sht jorden. (TDNT I,48).

Det betonas på flera ställen att den allomfattande myndighet Jesus fick efter sin uppståndelse inbegrep dessa "härskare, makter, krafter och herravälden". (Ef.1:21; Kol.2:19; 1Petr.3:22) I själva verket var Jesu död en avgörande seger över de onda andemakterna, Satan själv inbegripen, (Kol.2:15; Hebr.2:14,15) Detta betyder inte att dessa makter är förintade. Fastän den avgörande segern över dem är vunnen, fortsätter striden, och de kristna är inbegripna i en ständig kamp mot dem.

"Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." – Ef.6:12, NT-81.

Detta är uppenbarligen de fiender till Kristi välde som i första hand åsyftas i 1 Kor.15:24, de fiender han slutgiltigt måste förinta, förutom döden själv, innan han kan överlämna riket åt Gud, fadern.

Hur upprätthåller dessa onda makter sitt välde över världen, och i synnerhet då över människans värld? Hur kunde Jesu död vara en avgörande seger över dessa fientliga makter, och på vilket sätt har han sedan dess dragit "kuvande fram" mitt ibland dem.

Kristi seger
Döden, skriver Paulus, är den "siste fienden som förintas". (1Kor.15:26) Enligt Rom.5:12 och 6:23 är döden den slutliga följden av synden:

"Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade."

På grund av denna inneboende synd blev människan till sin natur en fiende till Gud. (Rom.8:7) Detta slaveri under det fallna köttet avlägsnade alltså människan fån Gud och det förde henne in under de onda makternas välde. Synden är det medel varigenom Satan och hans andemakter upprätthåller sitt välde över människan:

"Ni var döda genom era överträdelser och synder… och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu ä verksam i olydnadens människor." – Ef.2:1,2, NT-81.

Bibeln gör det alltså klart varför människan inte i egen kraft kan inordna sig under Guds välde: Hon är fängslad i en orsakskedja av gudsfientliga, destruktiva makter, som hindrar henne att göra Guds vilja – synden, de onda andemakterna, döden. Detta är de fiender Kristus kom för att underkuva. Han kom för att bryta sönder länkarna i den kedja som höll människan fången.

Jesus kom inte för att förinta världen av människor. Han kom inte för att förinta syndarna, utan synden, den inre fienden, den första länken i ondskans kedja. (Joh.1:29: 1Joh.2:2; Rom.5:8; 6:6-14) Då synden är det medel, genom vilket Satan och hans andemakter upprätthåller sitt välde över människan, var Jesu seger över synden samtidigt en seger över de onda andemakterna. Genom att beröva dem deras maktmedel, bröt han deras makt. "genom sin död skulle han göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv." (Hebr.2:14,15, NT-81) Gud "avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus." –Kol.2:15.

Kristi seger över de onda makterna beskrivs i symboliska ordalag i Upp.12:1-12. Satans försök att göra om intet frälsarens framträdande – från barnamorden i Betlehem till hans avrättning under Pontius Pilatus- beskrivs i verserna 1-4 som en drake, som står beredd att uppsluka "kvinnans säd", Kristus. (Jfr. 1Mos.3:15) Att "barnet" är Kristus framgår av orden i vers 5 om att "barnet" "skall valla alla folk med en stav av järn" (Ps.2:9; Upp.2:27; 19:15), och att det efter "födelsen" "rycktes upp till Gud och hans tron". Som Paulus visar i Apg.13:33 var det vid Jesu uppståndelse som Guds ord till den nu på tronen insatte konungen uppfylldes: "Du är min son, jag har fött dig idag." (Jfr.Ps2:7; Hebr.1:5; 5:5)

Att Jesu död och uppståndelse blev ett nederlag för "draken och hans änglar" tecknas sedan i verserna 7-12 som en "strid i himlen", som slutar med att draken och hans änglar "störtades ner på jorden". Där riktar de sedan sitt raseri mot "kvinnan" och "hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd". (verserna 13-17)

Att den "strid i himlen" som omtalas inte kan ha varit någon bokstavlig sammandrabbning mellan änglaarméer framgår av vers 11, där "våra bröder" sägs ha "besegrat" draken "genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord". Kristus besegrade "draken" genom sin offerdöd, och i kraft av hans blod kan varje kristen föra en segerrik kamp mot andemakterna. – Ef.&:12-18.

På liknande sätt kan inte heller drakens "nedstörtande" från himlen tolkas som om han bokstavligen, tillsammans med sina änglar, slungades från himlen ned till jorden.

I bibelns bildspråk beskrivs ofta ett nederlag som ett "fall från himlen". Så beskrivs Babels konungs fall i Jes.14:12. I Luk. 10:18 uppfattas lärjungarnas framgångar med att driva ut demoner som ett nedslungande av Satan från himlen. Att Jesu död skulle betyda ett avgörande nederlag för Satan tillkännagav han själv några dagar dessförinnan med orden:

"Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas." Joh..12:31, SKB 1917.

Det är uppenbarligen denna seger över Satan och hans andemakter som beskrivs i Upp.12:7-12. Genom Jesu död bröts deras makt. Efter sin uppståndelse är Jesus upphöjd på tronen, högt över dessa andemakter. (Ef.1:20,21)

(Detta betonas också i Upp.12:10: "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner". NT-81)

Att Satans tid efter detta nederlag sägs vara "kort" sammanhänger med det profetiska perspektivet i hela Uppenbarelseboken: "Tiden är nära" och Jesus "kommer snart" (Upp.1:3; 22:10,12,20). Hur kort tid som återstår anges inte, men domen har fällts över Satan och hans andemakter, nederlaget är ett faktum och deras slut är visst. Efter Jesu seger vet de att deras tid är begränsad.

Jesu offerdöd var följaktligen inte bara en seger över synden. (Hebr.9:26) Den var också en seger, och i själva verket den avgörande segern, över alla Kristi fiender, döden inbegripen. (2Tim.1:10) Det är mot den bakgrunden man bör förstå de många beskrivningarna av Jesu upphöjda maktställning efter uppståndelsen, "sedan änglar, makter och krafter har lagts under honom". (1Petr. 3:22) I Guds stora frälsningsplan markerade Jesu död och uppståndelse den verkliga vändpunkten i människans historia. Varje försök att förlägga denna vändpunkt ill en tidpunkt mycket längre fram i historien är därför förfelat, eftersom det ignorerar den betydelse bibeln själv tillskriver Jesu död.

Enligt bibeln har alltså Kristus vunnit det avgörande slaget mot sina fiender. Ändå finns de kvar. Striden mot dem har fortgått genom århundradena. På vilket sätt? Och hur kan den sägas ha varit framgångsrik?

Att komma in i Guds rike.
Att komma in i Guds rike innebär först och främst att komma in under hans välde, att låta hans vilja bli rådande i våra liv. Det som hindrar oss från detta är vår inneboende synd. Som redan visats är synden det maktmedel genom vilket Satan och hans andemakter upprätthåller sitt välde över människan. Genom sin offerdöd har Jesus gjort detta maktmedel verkningslöst. Människan kan befrias från "mörkrets välde" och komma in under Guds eller Kristi välde:

"Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder." – Kol.1:13,13, NT-81.

Hur kan vi var och en bli delaktig i denna befrielse? Först och främst genom att i tro ta emot den förlåtelse för synderna som Gud ger oss genom Kristus:

"Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." – Apg.10:43, NT-81.

"Så älskade Gud världen att han gav sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." – Joh.3:16, NT-81.

Genom tro eller förtröstan – det grek. ordet för "tro", pistis, betyder i första hand "förtröstan" – på Guds kärlek genom Kristus släpper vi in en ny kraft i vårt liv, en kraft genom vilken vi kan segra över vår fallna natur: Guds ande. (Rom.8:1-14; Gal.5:16-25) Genom denna ande kan vi födas till ett nytt liv, ett liv över vilket Guds välde kan råda. Vägen till Guds rike går genom en sådan pånyttfödelse. Som Jesus förklarade för den judiske rådgivaren Nikodemus:

"Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. …den som inte blir född av vatten (=dopet) och ande kan inte komma in i Guds rike." – Joh.3:3,5.

Eftersom Guds uppsåt är att genom Kristus åter "försona allt med sig" och därigenom återföra skapelsen in under Guds välde eller rike, kan denna pånyttfödelse inte vara begränsad till en liten bråkdel av mänskligheten. Vägen till Guds rike genom en sådan pånyttfödelse måste stå öppen för var och en som i tro accepterar Jesus som sin frälsare eller återlösare. Detta är också vad Guds ord lär oss:

"Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn, åt dem som tro på hans namn; och de ha blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, utan av Gud." –Joh.1:12,13, SKB 1917.

"Var och en som tror, att Jesus är Kristus, han är född av Gud." –1Joh.5:1, SKB 1917.

Inget av dessa uttalanden kan misstolkas. De är båda klara och otvetydiga: "Alla", "var och en", som tar emot Jesus som Guds smorde och tror på honom är född av Gud. Möjligheten gäller alla människor. Varje tolkning som begränsar pånyttfödelsen till att gälla en liten minoritet av mänskligheten är därför obiblisk. En sådan tolkning innebär i verkligheten att vägen eller dörren till himmelriket tillsluts för flertalet människor, ja för praktiskt taget alla om denna lilla skara redan anses vara fulltalig. (Jfr. Mat.23:13)

Enligt aposteln Paulus finns det bara en väg som leder till liv: att genom tro på Kristus bli född på nytt av Guds ande. Bara om vi låter Guds ande driva oss kan vi uppnå livet. Men utan Guds ande leds vi av vår fallna natur, vilket obönhörligt leder till döden:

"Köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. …Ty om ni lever efter köttet, så skall ni dö; men om ni genom ande dödar kroppens gärningar, så skall ni leva." – Rom.8:6,13, SKB 1917.

Kan det finnas två olika klasser som får liv, därför att de låter sig ledas av Guds ande - en klass som är pånyttfödd som Guds barn, och en som inte är det? Aposteln Paulus förnekar detta mycket bestämt när han fortsätter och skriver:

"Ty alla de som drivas av Guds Ande, är Guds barn."- Rom.8:14, SKB 1917.

Kan det finnas olika framtidshopp för dessa människor, som i stället för att låta sig drivas av sin köttsliga natur genom tro har tagit emot Guds ande och på så sätt blivit Guds Barn? Nej, ty varje människa som kommit till tro på Kristus är ett Guds barn – och därigenom också en "medarvinge" till Kristus:

"Men är vi Guds barn, så är vi också arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom för att också med honom bli förhärligade." – Rom.8:17, SKB 1917.

Slutsatsen är alltså ofrånkomlig: Var och en, alla, som tror på Kristus, föds på nytt genom Guds ande. Och alla, som låter sig drivas av denna ande, är Guds barn. Och alla Guds barn är Kristi medarvingar och kommer att få dela hans härlighet. Och redan nu, i detta livet, kan var och en som låter sig drivas av Guds ande bli räddad från "mörkrets välde" och föras in i Guds "älskade sons rike", dvs. komma in under hans välde. – Kol.1:13,14.

Därför erkänner en kristen inte bara att Kristus är hans frälsare, utan också att han är hans "Herre". Detta ord, "Herre" (grek. kyrios), har en djup innebörd. Ordet syftar på Kristus som konungen, den som är härskare över vårt liv. När det heter att Gud har gjort Kristus till "Herre" (Apg.2:34) innebar det att han hade gjort honom till härskare i sitt rike. Genom att erkänna honom som "Herre", erkänner vi hans herravälde över vårt liv. (Se Rom.10:12; 1Kor.8:6; 12:3; Ef.4:5; 6:9; Fil.2:11; Kol.3:24.) Genom att erkänna Kristus som sin "Herre" erkände redan de första kristna att hans rike var upprättat, och att de var underställda hans myndighet.

Varje människa, som genom tro på Kristus kommer in under hans herravälde, betyder en förlust för Kristi fiender och en seger för Kristus och hans rike. Genom tro på Kristus räddas människor "ur mörkrets välde" och förs över till Kristi rike. (Kol.1:13,14) Bibelkommentatorn F.F.Bruce säger enkelt och träffande i boken First-century faith (Leichester, England, rev. uppl. 1977):

"Att komma in i Guds rike innebar, enligt den mening Jesus lade i dessa ord, att bli pånyttfödd till ett sant liv, den kommande tidsålderns liv." (sid.8)

Det är genom att göra erövringar av detta slag från "mörkrets rike" som Kristus, ända från sin uppståndelse och upphöjelse, har "härskat", ja dragit "kuvande fram" mitt ibland sina fiender. Hur framgångsrik har denna långt utdragna strid varit?

Kristi segertåg
För att människor skall kunna komma till tro på Kristus och komma in under hans välde måste de bli upplysta om att han är vägen till frälsning:

"Hur skall de kunna tro på en som de inte har hört?
Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?" - Rom. 10:14, NT-81.
Det är därför genom förkunnelsen av evangeliet som människor kallas till Guds rike:

"Gud utvalde er från början till frälsning genom att helga er med ande och genom er tro på sanningen. Just till detta kallade han er genom de goda nyheter vi förkunnar". – 2Tess.2:13,14, NW

Genom att nås av evangeliet och ge gensvar på det kallas alltså en människa till Guds rike. Kallelsen till Guds rike gäller inte bara ett begränsat fåtal. Den gäller var och en som nås av evangeliet. Erbjudandet gäller alla, även om inte alla ger gensvar på det, eller visar sig värdig kallelsen. – Jfr. Matt.22:1-14, 1Tess.2:12.

Eftersom kallelsen till Guds rike går ut via evangeliet, är det viktigt att detta blir tillgängligt för så många som möjligt. I kraft av sin universella myndighet uppmanade därför Jesus sina lärjungar efter sin uppståndelse:

"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar." – Matt.28:18,19, NT-81.

Och i sitt stora profetiska tal på Olivberget förutsade han:

"Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma." – Matt.24:14, NT-81.

Genom evangeliets utbredning kom alltfler människor till tro på Kristus och blev en del av hans rike. Riket tillväxte och bredde ut sig . Redan omkring år 60 e Kr hade evangeliet nått ut över hela den romerska världen och även utanför detta område, så att aposteln Paulus kunde skriva att evangeliet hade "förkunnats för allt skapat under himlen". (Kol.1:6,23) Inte så att det redan då hade nått ut till alla folk. Men evangeliet var inte längre begränsat i sin räckvidd, t ex till judarna, som det varit under den första tiden. Det erbjöds nu alla slags människor.

Det har beräknats att vid slutet av den apostoliska perioden hade antalet kristna ökat till bortåt en halv miljon. (W. Hendriksen, Matthew, Edinburgh 1973, sid. 855) Efter apostlarnas död fortsatte evangeliet sitt segertåg, trots mycken förföljelse, speciellt under kejsarna Trajanus och Diocletianus. I en enda massgrav, St. Sebastian katakomberna i Rom, begravdes t ex inte mindre än 174.000 kristna, som genom offret av sina liv vittnade om sin trohet mot Kristus och sin seger över hans fiender. (Hendriksen, sid. 856; Jfr. Upp.12:11) Fram till 800-talet spreds sedan evangeliet över hela Västeuropa, och därifrån vidare till Island, Grönland och de östeuropeiska länderna.

Efter reformationen på 1500-talet bildades en rad missionssällskap, och evangeliet fördes nu till ännu mer avlägsna platser, till de nyupptäckta områdena i väster, Nord-, Mellan-, och Sydamerika, eller – österut – till Sydostasien, Kina, Japan och Korea. Idag finns kristendomen i dess olika former i minst 223 länder och antalet till bekännelsen kristna uppgår till omkring 2 milliarder eller ungefär en tredjedel av världens befolkning.

Och förkunnelsen har inte avstannat. Evangeliet fortsätter att spridas i tal och skrift i en utsträckning som aldrig förr. Det har beräknats att det varje år kommer ut mer än 22.000 olika kristna tidskrifter. Missionsarbetet pågår för fullt, särskilt i de underutvecklade länderna, och kristenheten växer för närvarande med omkring 25 miljoner nya medlemmar om året. Tillväxten sker i huvudsak på missionsfälten och är störst i Mellanamerika, Sydasien och Afrika. I de flesta läder i Afrika är tillväxten mer än 4 procent per år. (World Christian encyclopedia, Oxford o. New York 1982)

Denna rikets tillväxt hade Jesus beskrivit gång på gång i olika liknelser:

"Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." – Matt.13:31,32, NT-81.
"Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." – Matt.13:33, NT-81.

Men kan man verkligen kalla kristenheten för "himmelriket"? Är det inte så att de kristna samfunden i stor utsträckning är präglade av ett djupt avfall från Jesu lära? Finns det inte en utbredd laglöshet eller orättfärdighet i de kristna leden? Råder det inte stor förvirring ifråga om läror och uppförande? Förekommer det inte ständiga tvister, ibland omfattande krig, kristna emellan? Hur kan de då ha förts in i himmelriket och vara underställda Kristi välde?

Ogräset bland vetet
Den söndring och det förfall som i stor utsträckning kännetecknar den kristna världen idag har inte kommit som någon obehaglig överraskning för Kristus och hans trogna efterföljare. Tvärtom förutsåg han att djävulen skulle försöka omintetgöra evangeliets segertåg genom världen. I sin sista stora profetia förutsade han inte bara tider av förföljelse, utan också avfall, falska profeter och en tilltagande laglöshet eller orättfärdighet bland sina efterföljare, vilket skulle leda till att kärleken bland de kristna skulle svalna. (Matt.24:9-12) På 50-talet e Kr skrev aposteln Paulus att "laglösheten" redan då var verksam i hemlighet, men att den senare skulle framträda helt öppet. (2Tess.2:3-7; 1Tim.4:1-3) Och längre fram, då aposteln Johannes skrev sitt första brev, hade tydliga tecken på detta avfall börjat komma till synes. (1Joh.2:18,19)

Hur långt skulle detta tillstånd tillåtas få utvecklas? När skulle Kristus ingripa för att ända på förhållandet? I sin liknelse om "ogräset och vetet" gav Jesus svaren på dessa frågor:

"Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset." – Matt.13:24-26, NT-81.

I sin förklaring av liknelsen sade Jesus att "den som sår den goda säden är Människosonen, åkern är världen, den goda säden är rikets barn och ogräset är det ondas barn. Fienden som sådde det är djävulen". (Matt.13:37-39) Skulle nu inte Kristi efterföljare kunna rensa bort "ogräset"? Skulle de inte kunna skapa en kristen gemenskap som var helt och hållet fri från "det ondas barn"? I fortsättningen av liknelsen visade Jesus att detta inte skulle vara möjligt, och att "utrensningen" måste få anstå till tiden för hans återkomst:

"Tjänarna frågade: ´ Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset? ´- ´ Nej, svarade han, ´ då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada." – Matt.13:28-30, NT-81.

Det skulle alltså inte vara tillrådligt för de kristna att själva ställa till med någon "domsscen" för att fastställa vilka som ur Kristi synpunkt var "rikets barn" och "det ondas barn". Ofullkomliga människor är inte kompetenta till detta. Det skulle i själva verket kunna gå ut över "rikets barn" och skada dem. "Upprensningen" måste därför avvakta Kristi återkomst, då han tillsammans med sina änglar skall rensa bort ogräset. Denna uppgift kan inte överlåtas på ofullkomliga människor, som ofta bara kan se till en människas yttre förhållanden:

"Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin faders rike." – Matt.13:41-43.

I en annan liknelse i samma kapitel (verserna 47-50) liknade Jesus insamlandet av människor till himmelriket vid ett nät som läggs ut i sjön och samlar tills sig fiskar "av alla slag", "goda" och "dåliga". När nätet är fullt dras det upp på land och den goda fisken samlas i korgar och den dåliga kastas bort:

"Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande sjön." – Matt. 13:49,50.

Båda dessa liknelser beskriver två skeden i den kristna historien, som följer på varandra: 1) Den långa period under vilken evangeliet predikas för alla folk, och människor av alla slag samlas in under Kristi välde. Det är en verksamhet som Kristus har ålagt sina efterföljare. 2) Det andra skedet inträder vid Kristi återkomst, då han genom sina änglar skiljer de onda från de goda. Detta är den dom som inträder vid Jesu återkomst. (Jfr. Matt.25:31-46) Den utförs av änglar, inte av människor. En lära som går ut på att "ogräset" skiljs från "vetet", eller "fåren" från "getterna", genom det predikoarbete som ett visst kristet samfund utför, är därför obiblisk och falsk. När "åtskiljandet" börjar, är predikandet av evangeliet avslutet. "Nätet" har dragits upp ur "människohavet" och ligger på "stranden" när sorteringen av "fiskarna" börjar. (Matt.13:48)

Den framtidsbild Jesus tecknade av evangeliets utbredning i världen har visat sig häpnadsväckande korrekt. Han visste att det budskap han predikade för judarna i Palestina till sist skulle nå ut till hela världen. Han visste att en stor del av mänskligheten till sist skulle omfatta hans läror. Men han visste också ett det inom denna sfär eller detta rike av människor som skulle bekänna sig till honom skulle ske ett gradvist tilltagande förfall och en omfattande läromässig söndring. Enligt uppslagsverket World Christian Encyclopedia fanns det 1982 inte mindre än 20.800 olika organisationer, samfund och sekter inom kristenheten! Inom många av samfunden uppfattas visserligen de flesta olikheterna som mindre betydelselösa, och man är benägen att visa en tolerans som sträcker bortom samfundsgränserna. Men åtskilliga andra av i synnerhet de mindre samfunden intar en starkt fördömande attityd gentemot andra samfund. Ofta uppfattar de sitt eget samfund som "det enda sanna kristna", och klumpar då gärna ihop alla de övriga samfunden och sekterna till ett enda stort avfälligt system: "skökan" eller "det stora Babylon" i Upp. 17:e kapitel. Samfund av denna typ håller i regel strängt på moralisk och läromässig "renhet" och uppfattar sig på den grunden som de enda Gud vill ha att göra med. Sällan frågar de sig om inte också intolerans, obarmhärtighet och kärlekslöshet gentemot andra kristna, parad med egenrättfärdighet och andligt hömod, också är ett tecken på avfall från Jesu läror.

När Jesus kommer tillbaka är det för att slutgiltigt bringa Guds stora frälsningsplan till fullbordan. De sista resterna av motstånd mot Guds suveränitet kommer att avlägsnas i en slutlig triumf över Kristi fiender. Sist bland dessa fiender kommer döden att förintas. Redan genom sin död vann Jesus den avgörande segern över denne fiende, och han har sedan dess varit i besittning av "nycklarna till döden och dödsriket". (2Tim.1:10; Upp.1:17,18) Under årtusenden har "döden och dödsriket" skördat många milliarder offer. En mycket stor del av dess har drabbats av en för tidig död, p g a krig, farsoter, svält och undernäring. (Upp.6:8) Hur många av dessa människor nåddes av det kristna evangeliet innan de dog, så att de genom tro på Jesus Kristus kunde vinna det eviga livet? (Joh.3:16; 5:24) "Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få liv genom Kristus." (1Kor.15:22) Detta kräver att Jesus gör bruk av sina "nycklar" och släpper ut alla de människor som under de gångna årtusendena har samlats upp av "döden och dödsriket". På så sätt kan var och en beredas möjlighet att genom tro på Kristus underordna sig hans herravälde. (Upp.20:13-15) På så sätt kan alla skapelser, även de som är "under jorden", beredas möjlighet att böja sina knän för Jesu namn och med sina "tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära." – Fil.2:10,11-

Först när Kristus på detta sätt slutgiltigt har triumferat över "den siste fienden", döden, då har "Guds hemliga uppsåt", hans "hemliga plan", gått i fullbordan. –Upp.10:7; Goodspeed, Hedegård.

Uppsatsen kan erhållas från:

CKI-Förlaget
Box 208
401 23 Göteborg

Appendix